Blog Image

Skattkistan

Tal på Kristna Värdepartiets kongress 2015-04-18

Övrigt Posted on 2015-04-19 08:59:27

Inledande tal på Kristna Värdepartiets partikongress Södertälje 2015-04-18

Kära vänner, det är uppmuntrande och stimulerande att se er alla här på partikongressen. Ni, vi tillsammans, är en motståndsrörelse. Vi är samlade här därför att vi inser att vårt land är på helt fel väg, samtidigt som inget av riksdagspartierna inser att det bär utför, ännu mindre gör något åt saken. Vi som är här idag har sett och förstått att Sverige slagit in på en väg som leder till förvirring, elände och tillbakagång. Därför har vi samlats.

Inom sverigedemokratisk retorik talas det ibland om sjuklövern – alla de övriga riksdagspartierna – som står för samma generösa linje i den för Sverigedemokraterna viktigaste frågan; invandringspolitiken. Sverigedemokraterna uppfattar sig som motkraften som har receptet för ett välmående, framgångsrikt, framtida Sverige. Jag knuffar härmed över Sverigedemokraterna i de andras läger och placerar oss som ensamt parti i motsatsställning till alla andra. Jag byter samtidigt bort invandrarfrågan som den sorterande faktorn. Den frågan är, liksom många andra frågor, viktig och kräver en förnuftig och rättfärdig lösning. Men det är något annat, något mycket mer grundläggande, som skiljer oss från alla andra partier i Sverige.

I vÃ¥rt land begÃ¥s dagligen ca 100 mord pÃ¥ ofödda människor pÃ¥ vÃ¥ra abortkliniker. Detta rutinmässiga dödande – 100 människor per dag – Ã¥ret runt, Ã¥r ut och Ã¥r in, finansieras med skattebetalarnas pengar. Det är groteskt. VÃ¥rt land bär pÃ¥ en fruktansvärd moralisk skuldbörda. Groteskt är ocksÃ¥ att inget av de politiska partierna i riksdagen protesterar mot detta. SÃ¥ lÃ¥ngt har det gÃ¥tt att det rÃ¥der fullständig politisk konsensus om att detta är en god ordning. Vi har inga allierade bland de politiska partierna i vÃ¥r kamp för de ofödda människornas värde och rättigheter. Om en enskild företeelse skall pekas ut som värre än allt annat i vÃ¥rt samhälle, är det naturligtvis just dödandet av sÃ¥ mÃ¥nga smÃ¥ människoliv. Här avslöjas vÃ¥rt samhälles omänsklighet. Medmänsklighet mäts nämligen bäst när man tittar pÃ¥ hur de minsta och svagaste behandlas.

Aborterna som sker i vÃ¥rt land är emellertid endast ett symptom pÃ¥ nÃ¥got mer djupgÃ¥ende. LÃ¥t mig ge ett illustrerande exempel. En teolog hade en afton deltagit i en debatt kring abort. Hans feministiska motstÃ¥ndare hade sagt sig vara pro choice, för det fria valet. â€Ingen skall bestämma över min kropp. Ingen skall inskränka mina valmöjligheter†hade hon sagt. Teologen bemötte detta som falskhet, och pÃ¥pekade helt riktigt att det handlar om att döda en annan människa, inte om valfrihet och självbestämmande över den egna kroppen. Hon klädde sin omoraliska inställning i fina ord som frihet och rättigheter. Men när teologen var pÃ¥ väg hem insÃ¥g han att kvinnan faktiskt, pÃ¥ ett djupare plan, talade sanning. Hon var verkligen pro choice, hon ville bestämma själv. Hon ville inte ha nÃ¥gon över sig som talar om för henne vad hon fÃ¥r och inte fÃ¥r göra. Hon ville inte lyda under nÃ¥gra lagar utan utforma sitt liv helt i enlighet med sin egen vilja. Inga â€du skall!â€, â€du skall icke!†Han kände igen ormens väsande frÃ¥n urtiden: â€Ni skall bli som Gudâ€. Den moderna människan vill inte gÃ¥ in under nÃ¥got givet, utan själv vara Gud.

Under hela den kristna epoken av Västerlandets historia har den av Gud givna naturliga lagen respekterats. Man har i lagstiftning hävdat förbudet att utsläcka människoliv, vare sig det handlat om begynnelseskedet eller slutstadiet av det. Detta i enlighet med den naturliga lagen som finns nedlagd i vÃ¥ra samveten. Man har i tidigare generationer vetat sig stÃ¥ inför, och under, den levande Guden och Hans vilja. Detta är sedan länge förbi. Kristendomens inflytande fick en allvarlig knäck genom upplysningstiden och har alltsedan dess undan för undan försvagats, sÃ¥ att vi idag mÃ¥ste benämna vÃ¥r civilisation efterkristen. Den svenska grundlagens inledningsparagraf börjar med de ödesdigra orden â€All offentlig makt utgÃ¥r frÃ¥n folket.†Inte ett ord om vÃ¥rt ansvar inför Gud och människor. Endast i en kultur, där man avskaffat Gud och Hans maktpÃ¥liggande vilja, kan abortsituationen se ut, som den gör idag. Där Gud avskaffas, avskaffas ocksÃ¥ människokärleken. I vÃ¥rt land rÃ¥der en skrämmande känslokyla för den lille broder eller lilla syster av människosläktet, som vi inte sett.

Upphöjandet av människan och hennes självständighet och frigörelse frÃ¥n det skapelsegivna gÃ¥r igen pÃ¥ omrÃ¥de efter omrÃ¥de. Redan naturen lär oss hur det mänskliga sexuallivet skall ta sig utryck. Vad som är “enligt naturen” inses nämligen enkelt genom att man vecklar ut tvÃ¥ planscher över människokroppen; en över den manliga och en över den kvinnliga. De tvÃ¥ är anpassade för varandra. Det är ocksÃ¥ endast en man och en kvinna som kan fortplanta sig. Naturen bär med sig sin egen bruksanvisning. Men den moderna människan vill inte utan vidare infoga sig, utan bestämma själv, fatta sina egna beslut. Hon är pro choice. Det har numera t.o.m. gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt, att man anser det förtryckande att av andra, av nÃ¥got eller NÃ¥gon utanför sig själv, klassificeras som man eller kvinna. Det heter, att det är varje människas rättighet att själv definiera sig som man eller kvinna. Man vill, kort sagt, skapa sig själv. De sociologiska experiment som nu sker i feminismens namn är inget annat än ett uppror mot den Skapare man inte vill veta av.

Den hierarkiska ordning som Gud nedlagt i samhälle och familj vill man inte heller veta av. Vi lever i ett auktoritetslöst samhälle. Följderna har blivit förödande. Se på skolan och dess kris! I tidigare generationer har man insett nödvändigheten av att korrigera stökiga elever. Men den moderna pedagogikens avgudning av barnets autonomi och frihet, där ingen auktoritet skall begränsa eller – ännu värre – bestraffa eleven, har lett till skolans förfall. I undersökning efter undersökning visar internationella jämförelser hur Sverige halkar efter andra länder vad gäller elevernas kunskaper. Skolans kris beror till största delen på disciplinens sönderfall och auktoriteternas avskaffande. Ett nära samband föreligger här naturligtvis med familjesituationen: Det barn som redan i hemmet lärt sig pro choice, att bestämma själv och inte underordna sig, kommer med denna inställning också till skolan.

På område efter område går upproret mot det skapelsegivna igen. Överträdandet av den naturliga lag som Skaparen gett oss har blivit vår civilisations signum och uppfattas som självständigt, innovativt och livskraftigt, men i själva verket är det fråga om dödsryckningar i en kultur som går mot sin undergång – om inte en återgång till den kristna värdegrunden snart sker.

Tycker någon att talet om Gud och Skaparen inte hör hemma inom politiken, och att Kristna Värdepartiet på ett otillbörligt sätt blandar in kristendomen i politiken, så är ingenting av det jag sagt kristet i specifik mening. Jag har endast talat om det som naturens bok och våra samveten lär oss, det som varje tänkande människa själv, genom sitt förnuft, kommer fram till. Alla människor vet att Gud finns och att det finns lagar i tillvaron, som vi gör bäst i att följa. Ett gudlöst samhälle är ett omänskligt samhälle. När Västtyskland efter Andra världskrigets fasor, vis av skadan efter nazismen, antog sin grundlag 1949 skriver man där i ingressen, att lagstiftaren agerat medveten om sitt ansvar inför Gud och människor – en hållning som påminner om exempelvis den amerikanska självständighetsförklaringen.

Kristna Värdepartiet vill återföra Sverige på den goda vägen, där den naturliga lagen respekteras, där inga försvarslösa människor dödas helt lagenligt, där äktenskapet mellan man och kvinna prioriteras och uppmuntras, där förnuftsvidriga, verklighetsfrämmande genusteorier förpassas till sophögen, där ordning och reda råder i skolan. Vi är en motståndsrörelse som kämpar i stark motvind. Men vi gör det som är rätt. Oavsett om politiska framgångar uteblir har vi sanningen på vår sida. Och den som kämpar för det rätta kämpar aldrig förgäves. När tätt mörker råder syns det ensamma ljuset på många mils avstånd. Vi fick endast några tusen röster i vårt första riksdagsval, men vi påminde ändå många människor om människolivets okränkbara värde. Kanske finns det idag nyfödda små bebisar som lever, andas och älskas av mamma och pappa tack vare att några människor den 4 januari för drygt ett år sedan bildade Kristna Värdepartiet. Vänner, låt oss aldrig ge upp vår kamp för rätten och sanningen!



Mörk framtid för Kristdemokraterna

Insändare Posted on 2015-03-25 07:30:42

Nedanstående insändare skickades till en rad tidningar; Dagen, Världen Idag, Barometern och Säffle-Tidningen, men blev inte publicerad.

Mörk framtid för kristdemokraterna

KD har länge varit på glid bort från traditionella värderingar på etikens område, värderingar som i vårt land länge försvarades av landets kyrkor och kristna opinionsbildare. Denna utveckling började redan under Alf Svenssons period, men eskalerade fullständigt under Göran Hägglunds år som partiledare. Så har man sedan länge övergett försvaret av de ofödda människorna och var t.o.m. genom Göran Hägglunds agerande huvudansvarigt parti då rätten för utländska kvinnor att genomgå aborter i Sverige infördes (abortturismen).

Nu stÃ¥r KD inför valet av ny partiledare och Ebba Busch Thor har framstÃ¥tt som den främsta kandidaten. De som hoppas pÃ¥ ett Ã¥tervändande till den kristna värdegrunden lär bli besvikna. Ebba Busch Thor har beskrivits som mer värdekonservativ än andra kandidater, men i en radiointervju (Ekot 14/2) redogör hon helt oförblommerat för sin människofientliga linje: Aborter skall fÃ¥ utföras upp till v 22 med Socialstyrelsens tillÃ¥telse och abortturismen är enligt henne â€en ordning som fungerar väl†och hon â€ser inte anledning att riva upp denâ€. Att beskriva det industriella avlivandet av människor som en â€ordning som fungerar väl†är fruktansvärda ord! De vittnar om en total okänslighet för hur människovärdet kränks genom dessa bestiala handlingar. Att det med skattebetalares pengar rutinmässigt dödas ofödda människor – ca 100 per dag, Ã¥ret runt – är en himmelskriande oförrätt som trycker vÃ¥rt land djupt ned i det moraliska träsket. Skulden för dessa dÃ¥d bringar olycka över land och folk.

Ebba Busch Thor anser också, enligt samma intervju, att homosexuella skall få adoptera. Att barn behöver och mår bäst av en mamma och en pappa, den naturliga ordning som också framhålls av den kristna etiken, tycks också vara en hållning som KD alltmer främjar sig ifrån.

Det förtroendekapital KD en gÃ¥ng hade, dÃ¥ de följde partiets ursprungliga riktlinjer, är helt förbrukat. Ingenting finns kvar. Partiet har inte nÃ¥got existensberättigande längre och epitetet â€Kristâ€- i partinamnet blir närmast ett hÃ¥n mot dem som omfattar den kristna etiken.

Lars Borgström, styrelseledamot Kristna Värdepartiet

Bengt-Olov Söderkvist, styrelseledamot Kristna Värdepartiet



Låt Bibeln förbli norm

Insändare Posted on 2015-03-25 07:26:47

Publicerad i Dagen måndagen den 25/3 2015

LÅT BIBELN FÖRBLI NORM
Joel Halldorf varnar i artikeln “Homosexualitet ingen regelfrÃ¥ga” (Dagen 18/3) för biblicistisk argumentation dÃ¥ det gäller samkönad kärlek. Han säger där ett par märkliga saker som mÃ¥ste kommenteras.

För det första anförs frÃ¥gan om kvinnligt ledarskap som ett exempel pÃ¥ hur församlingarna ändrat inställning och, därför att församlingarna inte längre följer de apostoliska förbuden mot denna företeelse (se 1 Kor. 14:33-38 och 1 Tim 2:12-14), sÃ¥ har “biblicismen” spelat ut sin roll. Resonemanget blir alltsÃ¥ i verkligheten: Eftersom församlingarna är olydiga pÃ¥ ett omrÃ¥de sÃ¥ gÃ¥r det inte att upprätthÃ¥lla den bibliska ordningen pÃ¥ ett annat omrÃ¥de heller. Men en synd legitimerar inte ytterligare synd! DÃ¥ man insett att överträdelse redan skett pÃ¥ ett omrÃ¥de borde slutsatsen istället bli: LÃ¥t oss omvända oss och Ã¥tergÃ¥ till den bibliska ordningen ocksÃ¥ där!

Som ett andra exempel pÃ¥ hur församlingarna inte längre följer den “biblicistiska” linjen anförs de kvalifikationer som församlingsledare och pastorer skall ha enligt 1 Tim 3:2 och Tit 1:8. Joel Halldorf konstaterar helt sonika att dessa bibelord förbjuder frÃ¥nskilda personer att väljas till ledare. Men det är en tolkning han gör. I bibeltexterna stÃ¥r bara att den som insätts i en sÃ¥dan ställning skall vara “en kvinnas man”. Minst lika troligt är att Paulus förbjuder promiskuösa personer att inneha dessa tjänster, eftersom den dÃ¥tida kulturen var mycket lössläppt.

SÃ¥ till själva sakfrÃ¥gan: Det kan vara bra att homosexualiteten diskuteras ur olika infallsvinklar. Framför allt bör det undervisas om välsignelsen av det av Gud instiftade äktenskapet, som är livslÃ¥ngt och mellan man och kvinna (Matt. 19:4-6). Det är att visa pÃ¥ en “biblisk vision av det goda”. Sociala och psykologiska aspekter kan behandlas, men för en kristen är det alltid till sist Guds klara ord som gäller.

Talet om att inte lÃ¥ta de enskilda bibelverserna ensamma vara bestämmande utan istället ocksÃ¥ se till “grundläggande frÃ¥gor” är ett farligt tal och känns igen frÃ¥n Svenska kyrkans argumentation dÃ¥ den kyrkan ändrade sin inställning till homosexualitet. FrÃ¥n och med utredningen “Kyrkan och homosexualiteten” 1994 övergav man de tidigare försöken (eftersom de var hopplösa) att komma runt vad de bibliska texterna – enklast uttryckt – betyder, och valde istället att pröva ett nytt sätt att förhÃ¥lla sig till Bibeln. Man valde att ta fasta pÃ¥ dess “kärleksbudskap” (sÃ¥som man själv definierade det) och bejaka allt det som bedöms befrämja denna kärlek, även om det strider mot konkreta bibliska bud. Att Bibeln inte pÃ¥ detta sätt spelar ut de konkreta buden mot kärleksbudskapet, utan tvärtom menar att kärleken till Jesus visar sig just i hÃ¥llandet av buden (Joh. 14:15), tycks man inte ha bekymrat sig över.

Bibeln gäller som norm i sÃ¥väl “grundläggande frÃ¥gor” som i enskilda, konkreta frÃ¥gor. Dessa tvÃ¥ motsäger aldrig varandra, utan de enskilda buden är ett uttryck för Guds väsen, som är kärlek. Därför mÃ¥ste vi hÃ¥lla fast vid allt Guds ord. Jesus säger: “Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna sÃ¥ kallas minst i himmelriket. Men den som hÃ¥ller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket” (Matt. 5:19).

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet



Alla skall inte med!

Insändare Posted on 2015-03-04 11:17:56

Nedanstående insändare publicerades i Smålänningen den 12/1 2015:

——-

Alla skall inte med!

Att skolan är i kris – och det sedan länge – inser nu de flesta. De katastrofala PISA-resultaten (där skolresultat jämförs internationellt) kan inte längre bortförklaras med att det är fel på testerna, eller med att de inte skulle registrera områden där vi menar oss vara i topp: självständigt tänkande, demokrati eller vad det nu kan vara. Ju fortare försvarsmekanismerna avslöjas och avlägsnas, desto snabbare kan problemen angripas på ett konstruktivt sätt. Skall Sverige lyckas höja nivån på elevernas kunskaper måste radikala åtgärder vidtas. Och det är bråttom eftersom det handlar om det uppväxande släktet som är Sveriges framtid.

Vad skall dÃ¥ göras? Det finns förstÃ¥s mÃ¥nga orsaker till dagens kunskapskris (oroliga hemförhÃ¥llanden, lÃ¥g lärarstatus, föraktet för â€katederundervisning†och â€faktainlärning†m.m.), men här skall endast pekas pÃ¥ en viktig faktor som orsakat förödande konsekvenser: inkludering.

Ã…r 1976 presenterades SIA-reformen (Skolans Inre Arbete) av det socialdemokratiska statsrÃ¥det Lena Hjelm-Wallén. Där sattes de tankar och utvecklingslinjer som sedan 60-talet vuxit sig allt starkare pÃ¥ pränt. Till de viktigaste punkterna hörde att alla elever, ocksÃ¥ de med svÃ¥ra koncentrationssvÃ¥righeter och uppförandeproblem, liksom de studiemässigt svaga, skall undervisas i samma klassrum. Resultatet? Prof. Inger Enkvist ger det självklara svaret i en debattartikel: â€Detta pÃ¥verkade alla elevers studiemöjligheter och gjorde lärarnas uppgift stressande, för att inte säga omöjlig†(SvD 2014-12-03).

Med egna lärarerfarenheter från såväl grund- som gymnasieskola förundras vi över att detta sakernas tillstånd tillåts fortgå år efter år. De övriga eleverna skulle ju hinna så mycket längre i de olika ämnena om inte de tre-fyra stökiga eleverna tilläts sabotera lektionerna! I vilka andra sammanhang i samhället tillåter man att vissa skriker, provocerar och är så stökiga att verksamheten lider allvarlig skada? Inte på träningen, inte på konserter, inte på föreläsningar. Varför i skolan?

Vi har ju skolplikt i Sverige, kanske nÃ¥gon invänder. De stökiga eleverna är ju där inte av fri vilja, utan av lagstadgad plikt. Jo, förvisso – men ingenting säger att de mÃ¥ste vara med i den vanliga skolklassen. Istället för att i högre eller lägre grad sabotera andra elevers inlärningsmöjligheter och driva lärare in i utbrändhet, skulle de vara betjänta av specialanpassad undervisning med mer praktiska inslag. Alla skall inte med i den vanliga skolklassen, men alla – sÃ¥väl de lugna och duktiga eleverna som de med olika slags svÃ¥righeter – skall fÃ¥ den undervisning som är bäst för dem!

Lars Borgström,

riksdagskandidat Kristna Värdepartiet, skolpolitiksansvarig

Mats Selander,

riksdagskandidat Kristna Värdepartiet



De två advokaterna

Artiklar Posted on 2015-03-04 10:09:06

De två advokaterna

Aposteln Johannes skriver att det finns en som försvarar oss i Himmelen: â€Men om nÃ¥gon syndar, har vi en som för vÃ¥r talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig†(1 Joh. 2:1). Jesus själv säger enligt samme Johannes att när Han Ã¥tervänt till sin Fader skall Han sända hjälp till sina lärjungar: â€Och jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot†(Joh. 14:16-17).

Vad som inte framgÃ¥r av Folkbibelns översättning är att det som i den första versen (den som handlar om Jesus) Ã¥terges med â€en som för vÃ¥r talan†och det som i den andra versen (den som handlar om den Helige Ande) Ã¥terges med â€Hjälpare†i den grekiska grundtexten är ett och samma ord: parakletos. Enligt klassisk grekiska betyder parakletos en försvarsadvokat, nÃ¥gon som bistÃ¥r en anklagad med juridisk hjälp vid rättegÃ¥ng. Även i senare grekiska har denna grundbetydelse av ordet bibehÃ¥llits. En paraklet är en person som tar ställning för nÃ¥gon, talar väl om nÃ¥gon genom att lägga ett gott ord. I latinska bibelöversättningar stÃ¥r det att Jesus Kristus är vÃ¥r advokat inför Fadern.

Jesus Kristus som advokat

Gud framställs pÃ¥ mÃ¥nga ställen i Bibeln som en domare (Ps 9:5, 2 Tess. 1:5-8 m.fl.). Han fäller alltid rättvisa domar (Ps. 119:137, Rom. 1:32, 2 Tess. 1:5). All synd som bedrivs pÃ¥ jorden väcker Hans vrede: â€Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede†(Ps. 7:12). Det är idag vanligt inom kristenheten att man inte vill tala om Guds vrede och straff. I en mycket populär och lovordad nyutkommen â€kristen†bok sägs det att Gud inte är vred, att Han â€alltid är kärlek†(Skytte, Stinissen, Ansikte mot ansikte, Artos&Libris 2010, s 340). Men Guds vrede kan inte trollas bort genom att man förnekar den eller inte lÃ¥tsas om den. Den kommer aldrig nÃ¥gonsin att försvinna eftersom Gud är evig och oföränderlig (Ps. 102:28, Jak. 1:17).

En del föreställer sig helvetet som en plats där de förtappade för evigt är avskilda frÃ¥n Gud. Den välkände kristne författaren C.S. Lewis tänkte t.ex. att Gud är fullständigt frÃ¥nvarande i helvetet, att Han har lämnat de förtappade helt och hÃ¥llet Ã¥t sig själva (Lidandets problem, Libris 1995, s 147). Men Lewis kunde inte tagit mer miste i detta avseende. Gud är allestädes närvarande: â€Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag Ã¥t mig i dödsriket, är du där†(Ps. 139:8). I all evighet kommer alla människor, de frälsta sÃ¥väl som de förtappade, att vara i Guds omedelbara närvaro. Gud är de kristnas Himmel och de otroendes helvete pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. De förra Ã¥tnjuter Hans kärlek men de senare drabbas av Hans vrede. Inte skilda frÃ¥n Gud, utan â€inför Lammet och de heliga änglarna†kommer de förbannade att â€fÃ¥ dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare†(Upp. 14:10). De kommer att plÃ¥gas i eld och svavel och â€röken frÃ¥n deras plÃ¥ga stiger upp i evigheternas evigheter†(Upp. 14:11). För de otroende är det verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Den gudsövergivenhet som det ändÃ¥ är frÃ¥ga om är frÃ¥nvaron av Guds barmhärtiga, kärleksfulla närvaro, där Han välsignande vänder sitt ansikte mot den älskade, sÃ¥som Han gör i den aronitiska välsignelsen (4 Mos. 6:25-26) i vÃ¥r gudstjänst. Denna övergivenhet drabbades Jesus av dÃ¥ Han pÃ¥ korset utropade â€Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?†(Matt. 27:46). Guds vrede omslöt Honom pÃ¥ varje sida, den var en tryckande börda över Honom. Han klagade: â€Din vrede ligger tung pÃ¥ mig, alla dina böljors svall lÃ¥ter du gÃ¥ över mig. [—] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [—] Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig†(Ps. 88:8, 15, 17-18). Förgäves kommer människor att försöka fly denna Guds vrede pÃ¥ domens dag utan att kunna det (Upp. 6:15-16).

Eftersom alla människor har syndat och gjort vad ont är (Rom. 3:10-12, 23 m.fl.) förtjänar alla att kastas i den eviga elden. Inför Guds domstol i Himmelen stÃ¥r vi alla som skyldiga. Ingen av oss kan visa upp ett heligt och rättfärdigt liv. Guds lag anklagar oss för vÃ¥ra synder och kräver gottgörelse, vedergällning, tillfyllestgörelse. Det är ingenting mindervärdigt eller bristfälligt hos Gud som gör att Han kräver dom, straff och hämnd. Den omutliga lagen är â€helig†och budordet â€heligt, rätt och gott†(Rom. 7:12). Det är Guds helighet och rättfärdighet som kräver att synden och syndaren bestraffas. Martin Luther beskriver den svÃ¥ra situationen pÃ¥ detta sätt i sin stora psalm om försoningen:

Jag under satan fången låg Och kunde mig ej hjälpa,

Den synd som rådde i min håg, I grund mig ville stjälpa.

Min synd mig till förtvivlan drev, Mitt samvets dom orygglig blev,

Och helvetet stod öppet (Lova Herren 47:2).

Vi är alltsÃ¥ alla förlorade, dömda till evig död och pina i helvetet – om ingenting inträffar som förändrar vÃ¥r situation. Det är här Jesus Kristus träder till vÃ¥r hjälp. I Gezelii bibelverk stÃ¥r det om Honom i förklaringen till 1 Joh. 2:1: â€Jesus är wÃ¥r endaste Adwocat, som har gifwit sig ut till en försoning för oss, v. 2; 1 Tim. 2:5.â€

Jesus är vÃ¥r försvarare som stÃ¥r inför Fadern â€för att mana gott†för oss (Hebr. 7:25). Detta sker inte genom ett skickligt upplagt försvarstal varigenom Han försöker dupera Fadern. Han framställer istället för Fadern sin egen förtjänst – sin fullkomliga lydnad och sitt bottenlösa lidande – varigenom Han tillfredsställt Guds krav pÃ¥ rättsskipning. Han har själv friköpt oss (Rom. 3:24). Detta beskrivs pÃ¥ följande sätt i Luthers psalm:

Till ende Sonen sade Han: Jag måste mig förbarma.

Far ner uti det syndaland Och lös de fångar arma

Från deras synd och stora nöd, Fräls dem ifrån en evig död

Och låt dem med dig leva (Lova Herren 47:4).

Därigenom vilar den kristna församlingens Ã¥tnjutande av Guds nÃ¥d pÃ¥ helt laglig och oantastlig grund. â€Genom rätt skall Sion friköpas, genom rättfärdighet de som vänder tillbaka†(Jes. 1:27). Gud förklarar oss rättfärdiga för sin Sons Jesu Kristi skull. Paulus skriver:

â€Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan dÃ¥ vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, hur skulle Han kunna annat än ocksÃ¥ skänka oss allt med Honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter pÃ¥ Guds högra sida och ber för oss†(Rom. 8:31-34).

Den Helige Ande som advokat

Jesus är alltsÃ¥ vÃ¥r parakletos, advokat, inför Fadern i Himmelen. PÃ¥ skärtorsdagskvällen sade Jesus till sina lärjungar att när Han Ã¥tervänt till Fadern, skulle Han be Fadern att sända en annan advokat, parakletos, som alltid skulle vara hos dem (Joh. 14:16). Denne Hjälpare, som parakletos översätts till pÃ¥ detta ställe, är â€sanningens Ande†som femtio dagar senare pÃ¥ ett pÃ¥tagligt sätt i himmelskt dÃ¥n utgöts över lärjungarna pÃ¥ pingstdagen (Apg. 2:2-4). Luther skriver om detta:

Han upp till Fadern for igen Från denna världs elände

Och i mitt bröst Hugsvalaren, Den Helge Ande, sände

Som i min nöd skall trösta mig, Mig stödja på min bättringsstig

Och i all sanning leda (Lova Herren 47:7).

Gezelii bibelverk förklarar i utläggningen av Joh. 14:16 vad den Helige Andes roll som Hjälpare, â€Hugswalareâ€, är: â€Paracletos betyder en advokat, föresprÃ¥kare eller bistÃ¥nd inför rätta, hwilken tröstar, styrker och hjelper de skyldiga, sÃ¥ gör den helige Ande ock med oss uti samwetet inför Guds dom, emot synden och djefwulens Ã¥klagan.â€

De människor som varit föremål för den Helige Andes vittnande i hjärtat förstår vilken lycka det innebär att ha en sådan advokat. Innan vi utvecklar detta närmare skall vi emellertid först betrakta utgångsläget, den naturliga människans situation utan den Helige Andes vittnesbörd.

Alla människor är skapade med ett samvete, d.v.s. de vet till-sam-mans med Gud vad som är rätt och fel, gott och ont. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). Alla människor vet också innerst inne att det kommer att utkrävas straff för alla deras synder och överträdelser (Rom. 1:32). Deras samveten dömer dem skyldiga eftersom de vet att de är skyldiga. Denna samvetets dom kan vara ohygglig och driva människor in i förtvivlan och viljan att ta sina liv. En av antikens hedniska författare skrev öppet och ärligt att det inte finns någon pina så svår som ett dåligt samvete.

Människorna har inte endast ett inre vittnesbörd om sin synd och skuld, utan också ett yttre. Gud sänder ju straffdomar redan här i tiden. Han gör det tillräckligt ofta för att alla människor skall förstå att Han vredgas över synden, men tillräckligt sällan för att de också skall inse att Hans vrede inte är uttömd, att den fulla bestraffningen ännu återstår.

Hur skall människornas samvetsnöd avhjälpas? I äldre, hedniska kulturer har man burit fram offer pÃ¥ offer, det ena större och blodigare än det andra, för att försöka stilla gudarnas vrede. I den moderna kulturen försöker man hellre med förströelse, förträngning och förnekelse. Man försöker t.o.m. rensa bort all straffutmätning i samhället – straff är bannlyst sÃ¥väl inom barnuppfostran som skolundervisning och t.o.m. inom brottsbekämpningen talar man om â€kriminalvÃ¥rd†och â€pÃ¥följder†istället för om straff – för att slippa bli pÃ¥mind om â€vredens dag, när Guds rättfärdiga dom skall uppenbaras†(Rom. 2:5). Men det är omoget och fÃ¥fängt att tro att Guds vrede försvinner om man slutar att tala om den eller genom att vi människor skaffar bort vedergällning i samhället. Gud slutar inte upp med att bestraffa synden bara för att vi gör det.

Den enda verkliga boten mot samvetsnöden är den Helige Andes tröst. Om än vÃ¥rt eget hjärta dömer oss – â€Mitt samvets dom orygglig blev†(Lova Herren 47:2) – är Gud â€större än vÃ¥rt hjärta och vet allt†(1 Joh. 3:20), d.v.s. om än vÃ¥rt hjärta dömer oss som syndiga och ovärdiga sÃ¥ är ändÃ¥ Gud större i oss och försvarar och tröstar oss med sina nÃ¥delöften. Den Helige Ande är en gudomlig försvarsadvokat som â€vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn†(Rom. 8:16). Detta sker inte pÃ¥ nÃ¥got svärmiskt, extatiskt sätt utan genom Guds Ord som kommer till oss genom Bibeln, biblisk predikan och sakramenten. Det är just genom Guds Ord den helige Ande kommer till oss (Joh. 6:63, Gal. 3:2 m.fl.). Jesus säger därför att när advokaten, parakleten, kommer, dÃ¥ skall Han pÃ¥minna lärjungarna om allt vad Han har sagt dem (Joh. 14:26).

Vad är det dÃ¥ närmare bestämt som den Helige Ande vittnar om och lägger till grund för vÃ¥rt barnaskap, dÃ¥ Han talar i vÃ¥ra hjärtan? Jesus säger: â€När Hjälparen (parakleten) kommer, som jag skall sända er frÃ¥n Fadern, sanningens Ande, som utgÃ¥r frÃ¥n Fadern, dÃ¥ skall Han vittna om mig†(Joh. 15:26). Vidare: â€Och när Han (parakleten) kommer skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: [—] om rättfärdighet, ty jag gÃ¥r till Fadern†(Joh. 16:10). Meningen med detta är att Jesus efter fullbordat frälsningsverk fullständigt rättfärdig Ã¥tervänt till Fadern och att Hans rättfärdighet ocksÃ¥ gäller oss. Slutligen: â€Han (parakleten) skall förhärliga mig†(Joh. 16:14).

Vi ser alltsÃ¥ att den Helige Ande tröstar och styrker oss, övertygar oss om att vi är Guds barn, genom att tala om Jesus och Hans fullbordade verk. SÃ¥dant är den andre advokatens vittnesbörd i vÃ¥ra hjärtan. Inför samvetets hÃ¥rda dom hjälper inga hänvisningar till egna verk eller kvalitéer. â€Jesus allenaâ€, solus Christus, är det vittnesbörd som sanningens Ande frambär i vÃ¥ra hjärtan.

——–

Så har vi sett hur Gud i sin oändliga godhet gett oss två försvarsadvokater. De är allsmäktiga, fullständigt goda och vet allt. Den ene, Guds Son, manar gott för oss i Himmelen och den andre, den Helige Ande, gör det i våra hjärtan. Så mån är Gud om oss, så hett önskar Han att vi skall bli frälsta. Därför bör vi alltid tacka Honom, t.ex. med slutversen i Luthers stora psalm om försoningen:

Ty vare pris i evighet Och lov förutan ände

Guds eviga barmhärtighet, Som oss den hjälpen sände

Och nederslog i Kristi död Synd, helvete och dödens nöd,

Vem kan oss nu fördärva? (Lova Herren 47:8).



Förödelsens styggelse

Insändare Posted on 2015-01-24 18:13:35

Insändare till Uppsala Nya Tidning 29/5 2008, ej publicerad

Insändare till UNT

Förödelsens styggelse

Tio år efter den homoerotiska Ecce Homo-utställningen är det dags igen för en ny skändning av Jesus, Guds Son och världens ende Frälsare, då denna utställning skall repriseras i höst. Avfallet från den ende sanne Guden har gått så pass långt inom Svenska kyrkan att Rom. 1:26-28 sedan länge är en verklighet: Eftersom de övergivit Gud har Han utlämnat dem till falska föreställningar och skamliga lidelser.

Runt om i världen protesterar muslimer när deras profet vanhelgas av de “otrogna”. I vÃ¥rt land gÃ¥r Svenska kyrkan i spetsen vad gäller hädelser och vanhelgande av det som för kristna människor är dyrt och heligt. Eftersom hädelsen skall ske i domkyrkan, Sveriges rikshelgedom, gÃ¥r det inte att undgÃ¥ att tänka pÃ¥ “förödelsens styggelse” pÃ¥ helig plats (Matt. 24:15-16). Jag uppmanar därför alla kristna att fly den fallna skökokyrkan. Det finns bibeltroende församlingar av den evangelisk-lutherska bekännelsen!

Lars Borgström, pastor i Pauluskapellet, Uppsala.



Predikan 3:e advent

Predikningar Posted on 2014-12-11 22:13:01

av Lars Borgström Predikan 3:e söndagen i advent Matt. 11:1-10

Jesus hade utlovats i Gamla testamentet. Många profeter hade framträtt och vittnat om vad de i förväg fått se, hur Messias skulle frälsa mänskligheten. Som den siste i raden av alla Gudsmän som vittnade om den kommande Frälsaren kom Johannes Döparen. Den tredje söndagen i advent handlar om honom. Han är faktiskt en så viktig person i Guds rikes historia att både denna söndag och nästa kommer att handla om honom.

Jesus säger om Johannes Döparen: â€Det är om honom det stÃ¥r skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig†(v 10). Han citerar Gamla testamentet, profeten Malakis bok, som skrevs pÃ¥ 400-talet före Kristi födelse. Där stÃ¥r att alldeles innan Frälsaren nÃ¥gon gÃ¥ng i framtiden skulle komma skulle nÃ¥got speciellt inträffa. En budbärare skulle gÃ¥ framför Honom och bereda väg för Honom.

Nu hade detta bibelord gÃ¥tt i uppfyllelse! Johannes var denne budbärare, en verklig Herrens vägröjare – alltsÃ¥ en som gjorde det möjligt för människorna att tro pÃ¥ Herren och leva i gemenskap med Honom. Liksom de tidigare profeterna sade han till folket att de skulle överge sina synder och istället följa Guds vilja. Gud är ju helig och god och den som skall tillhöra Honom mÃ¥ste ocksÃ¥ vara sÃ¥dan. Guds ord till Israel gäller i alla tider: â€Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig†(3 Mos. 19:12). Detta innebär, att den som inte lyder Gud och följer Hans bud, inte heller hör Honom till.

Av Jesu ord om Johannes Döparen får vi veta några saker om denne märklige man. Vi skall stanna upp vid att han 1) inte var någon vindflöjel 2) inte var någon framgångsrik världsmänniska, men att han var 3) budbäraren

Johannes var inte nÃ¥gon vindflöjel…

â€Vad gick ni ut i öknen för att se?†frÃ¥gade Jesus. â€Ett strÃ¥ som vajar för vinden?†Nej, sÃ¥dan var inte Johannes. Vi talar ibland om människor som är som vindflöjlar. En vindflöjel är en vimpel eller pil som sitter högst upp pÃ¥ masttoppar. När man vill veta Ã¥t vilket hÃ¥ll det blÃ¥ser tittar man pÃ¥ vindflöjeln. Den är som ett â€strÃ¥ som vajar för vindenâ€. Det finns mÃ¥nga människor som är sÃ¥dana. SÃ¥ fort de fÃ¥r reda pÃ¥ att de flesta i samhället tycker pÃ¥ ett visst sätt anpassar de sig efter detta, oavsett om det är rätt eller fel. NÃ¥gon vindflöjel, nÃ¥gon som vänder kappan efter â€samhällsvindarna†och ändrar sig efter varje ny idé som blir allmänt accepterad, var inte Johannes. DÃ¥ hade han aldrig kunnat förbereda vägen för Jesus.

Johannes var verkligen radikal. Att vara radikal är inte, som mÃ¥nga tror, att ha extrema och märkliga idéer längst ut i nÃ¥gon ytterlighet och strida för sin sak, gärna pÃ¥ ett aggressivt sätt. Att vara radikal har istället med förankring att göra. â€Radikal†kommer frÃ¥n latinets ord för rot. Den som är radikal har sina rötter djupt rotade i jorden. Rötterna har sökt sig sÃ¥ djupt att de är förankrade i själva grunden, i klippan. Och för en kristen är den klippan Kristus.

I våra tider är det tyvärr mycket som är galet i samhället. När en ny idé allmänt accepteras vänder sig alla strån efter vinden, även om det strider mot både Guds ord och vad som är förnuftigt. Men den kristne står i sådana situationer fast på Guds ords orubbliga grund. Sedan må han eller hon av världsmänniskorna kallas extremist eller något ännu mycket värre. Det viktiga är inte vad människorna anser. Det viktiga är hur Gud ser på saken.

Johannes var förankrad i Kristus. Han var inte ett strå som vajade för vinden. Hans rötter sökte sig djupt ned, ända ned till klippan Kristus. Du vill väl också vara som Johannes och hålla dig till Guds ords sanning, även om de flesta tycker annorlunda?

En annan Johannes, aposteln och evangelisten, fick i sin uppenbarelse pÃ¥ ön Patmos se ett fruktansvärt vilddjur stiga upp ur havet. Detta vilddjur symboliserar den världsliga makten, när denna antar kristendomsfientliga drag. SÃ¥ läser vi nÃ¥got sÃ¥väl fruktansvärt som beklämmande: â€Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det†(Upp. 13:3) Eftersom människorna i allmänhet följer detta vilddjur i dess verksamhet kan vi kristna inte räkna med att fÃ¥ allmänhetens förstÃ¥else och stöd när vilddjuret strider mot Guds ordningar och den sanna kyrkan. När t.ex. äktenskapslagarna ändras till att inkludera de homosexuella framstÃ¥r de kristna i allmänhetens ögon som mycket hatiska och ondsinta människor – t.o.m. av dem som för tjugofem Ã¥r sedan hade exakt samma etiska värdering av homosexualitet som de kristna. Eftersom de följer efter vilddjuret anpassar de sig hela tiden efter de vindar som blÃ¥ser i samhället.

De kristna däremot följer inte vilddjuret. Johannes fick blicka in i himlen och se hur de evigt saliga människorna har det och uppträder. Deras tillhörighet till Jesus skildras pÃ¥ ett vackert och gripande sätt: de följer Lammet vart det än gÃ¥r (Upp. 14:4). Detta är nÃ¥got som ocksÃ¥ kännetecknar de kristna pÃ¥ jorden. Jesus, den gode Herden, säger om sig själv i tredje person: â€När han har fört ut alla sina fÃ¥r gÃ¥r han före dem, och fÃ¥ren följer honom eftersom de känner hans röst. (Joh. 10:4).

…eller nÃ¥gon framgÃ¥ngsrik världsmänniska

Johannes Döparen var inte heller nÃ¥gon framgÃ¥ngsrik, välbetald världsmänniska. “Gick ni ut i öknen för att se en man klädd i fina kläder?” frÃ¥gade Jesus folket. “Nej, sÃ¥dana finns i kungapalatsen” blev svaret som Han själv gav. Anpassar man sig till världens icke-kristna tankesätt kan det ibland leda till framgÃ¥ng och rikedom. Men Johannes eftersträvade inte sÃ¥dant. Han bar istället kläder av kamelhÃ¥r och hans mat var gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4). Hans tillvaro var alltsÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n yttre världslig framgÃ¥ng och frÃ¥n de fina kläderna som finns i kungapalatsen.

Visserligen hamnade Johannes till sist i kungapalatset, men då i dess fängelsehåla. Han hade nämligen sagt till självaste kung Herodes att det var förbjudet för honom att gifta sig med sin brors hustru, vilket han hade gjort (Mark. 6:17-18). Eftersom Johannes predikade mot synden blev han belagd med fängelsestraff och senare avrättning. Så mycket betydde Guds ords sanning för Johannes att han hellre dog än att förtiga den eller ansluta sig till lögnen.

Johannes var en verklig troshjälte, uppfylld av den Helige Ande redan som ett litet foster (Luk. 1:15, 41). Numera menar man allt oftare att Johannes började tvivla där han satt i den mörka och ensliga fängelsehÃ¥lan. Det stÃ¥r ju: â€Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände dÃ¥ bud med sina lärjungar och frÃ¥gade honom: ´Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta pÃ¥ nÃ¥gon annan?´†(Matt. 11:2-3). Johannes frÃ¥ga till Jesus skulle enligt mÃ¥nga moderna utläggare varit uttryck för hans egna tvivel. Denna uppfattning brukar ocksÃ¥ kombineras med ett upphöjande av tvivlet, som sägs vara nÃ¥got fint och äkta. Det är som om det blivit fult att tro för mycket, för starkt eller för tvärsäkert. Mot dessa tankar är det därför viktigt att slÃ¥ fast att tvivlet kommer frÃ¥n djävulen, som redan frÃ¥n begynnelsen försökt utplÃ¥na tron, förtroendet för Gud, hos oss människor genom att sÃ¥ ut tvivel pÃ¥ Guds ord. “Skulle väl Gud ha sagt…” (1 Mos. 3: 1) sade han redan till Eva, vÃ¥r stammoder. Det vore för övrigt märkligt, ifall Johannes skulle rÃ¥kat i tvivel därför att han fick â€höra talas om Kristi gärningar†(v 2). Det motsatta borde ju istället varit fallet: Att nÃ¥s av nyheter om Kristi gärningar styrker tron. Den gamla uppfattningen verkar därför mycket mer sannolik, nämligen att det var för sina lärjungars skull Johannes sände dem till Jesus. Det var inte för att skingra egna tvivel, utan för att föra lärjungarna till Frälsaren, som Johannes sände dem med frÃ¥gorna. Han anade att han själv snart skulle dö eller förtvina i fängelset, och nu ville han att hans lärjungar skulle bli Jesu lärjungar. Det skulle de nämligen bli, när de fick frÃ¥gorna besvarade pÃ¥ ett övertygande sätt.

Vi skall vara glada över att vi inte behöver sitta i fängelse därför att vi är kristna. Men vi skall älska sanningen så mycket att vi är beredda att lida för den, om det skulle bli nödvändigt. Sådan var Johannes. Tänk om vi idag skulle be Herren att Han ännu mer uppfyller oss med den Helige Ande, så att vi fick något av den kraft Johannes hade och så modigt kan vittna om Guds ords sanning för släktingar och vänner, ja för både kända och okända.

Johannes är budbäraren

Det budskap Johannes frambar beredde vägen för Jesus, och därför kallas han den store vägröjaren. Johannes var verkligen en vägröjare som öppnade folkets väg till Jesus. Han fick många av Israels folk att omvända sig till Herren, deras Gud. Det kunde han göra, därför att han uppfylld av den Helige Ande vittnade om sanningen.

Vi sjunger i dessa adventstider den kända psalmen â€Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stÃ¥n opp!†(Lova Herren 87:1). Detta skedde verkligen genom Johannes. Han predikade sÃ¥ att marken jämnades för Jesus. Bergen och höjderna sjönk och dalarna fylldes (Luk. 3:5). Men vilka berg var det som sjönk? Inte var det Judeens berg. Den yttre naturens form förändrades naturligtvis inte. Det var istället människornas högmod som krossades. Johannes talade nämligen om för dem att de var syndare som inte kunde bestÃ¥ inför Guds dom (Luk. 3:7). Och det kan inte du heller! Tror du att du är helig och ren därför att du är tillräckligt from och god har du ett högt berg av högmod och stolthet inom dig. DÃ¥ kan inte Jesus, ärans Konung, göra sin ankomst i ditt hjärta.

Att bli avslöjad som syndare är förödmjukande. Men det leder dig till Jesus Kristus, som är syndares vän. De som är Ã¥ngerfulla över sina synder och är nedtryckta i den djupa förtvivlans dalar blir tröstade och uppresta av det glada budskapet om förlÃ¥telse genom Jesus Kristus. Johannes Döparen var inte bara den stränga lagens predikant, utan han pekade ocksÃ¥ pÃ¥ Jesus och sade: â€Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd†(Joh. 1:29). Jesus var ett särskilt utvalt och fullkomligt offer som pÃ¥ korset tog bort inte bara nÃ¥gra synder för nÃ¥gra människor utan alla synder för alla människor. â€Han är försoningen för vÃ¥ra synder, och inte bara för vÃ¥ra utan ocksÃ¥ för hela världens†(1 Joh. 2:2). MÃ¥nga syndare började tro pÃ¥ Jesus genom Johannes predikan.

Nu uppmanar Gud ocksÃ¥ dig att göra det som gör dig till ett Guds barn: â€Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd.†Att se är detsamma som att tro, att förtrösta pÃ¥ Jesus, som är Guds Lamm. SÃ¥ fylls dalarna av syndaförlÃ¥telsen och all Guds nÃ¥ds gÃ¥vor. SÃ¥ kan du fira en verkligt god jul med den största gÃ¥van av alla, Jesus Kristus själv, â€härlighetens sken, ljus av Faderns ljus utgÃ¥nget†(Lova Herren 261:3).

Amen.



Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Artiklar Posted on 2014-10-31 18:18:26

av Lars Borgström Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Den reformation, den återgång till äkta, biblisk lära och bekännelse, som skedde på 1500-talet, hade två huvudprinciper. Den ena kallas formalprincipen, och innebär att Bibeln är den enda norm som Kyrkans tro och liv skall bestämmas av. Principen kan kortfattat uttryckas med orden Skriften allena, på latin sola scriptura. Den andra principen kallas materialprincipen och definierar den sak eller materia som den kristna tron är till sitt väsen. Den kristna trons huvudsak är att vi blir rättfärdiggjorda genom tron allena, därför att Kristus, den vi förtröstar på, redan har uppfyllt allt som behövdes för att vi skulle frälsas. Tron allena, på latin sola fide, är det fasta uttryck som brukar användas.

Redan för två år sedan, under 2012 års Lutherdagar, då jag höll ett dubbelföredrag om Arvet från reformationen, behandlade jag dessa två principer. De föredragen kan ses som en introduktion eller upptakt till detta föredrag, som är en fördjupning av den reformatoriska skriftprincipen eller sola scriptura.

Formalprincipen i bekännelseskrifterna

Detta föredrag kommer alltså att handla om den första av de två nämnda principerna, formalprincipen. Den är klart och tydligt uttryckt i våra bekännelseskrifter. Jag läser två citat ur Konkordieformeln av år 1577, de lutherska bekännelseskrifternas krona. I inledningen till Konkordieformeln heter det:

â€Vi tror, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror sÃ¥väl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter sÃ¥som det stÃ¥r skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus pÃ¥ min stig’, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel komme frÃ¥n himmelen och predikade annorlunda, sÃ¥ skulle han vara förbannad’, Gal. 1:8†(SKB s. 499).

Och på ett annat ställe:

â€Vi bekänner oss till Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter sÃ¥som Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla läror och lärare bör prövas och dömas†(SKB, s 542).

Det var kännetecknande för alla reformatorer, även de reformerta som Zwingli och Calvin, att de anammade Skriften allena som princip. Såväl De 39 artiklarna, som den Anglikanska kyrkan antog, som Westminster Confession, den mest kända av de reformerta trosbekännelserna, slår fast Skriften allena som norm för Kyrkan. Hur denna princip tillämpades kunde variera, t.ex. var de lutherska reformatorerna mer positivt inställda till den kyrkliga traditionen än vad de reformerta var. Förenklat kan man säga att för lutheranerna kunde kyrkliga bruk och ordningar accepteras så länge de inte motsade eller hotade någon biblisk lära, medan de reformerta rensade ut det som inte direkt kunde utläsas ur Bibeln. En annan skillnad var att i teologiska ställningstaganden kunde Skriften allena hos de reformerta i praktiken få ge vika för förnuftsresonemang. Här är predestinationsläran och nattvardsläran kända exempel, där de reformerta anpassade lärorna för att få dem mer acceptabla för förnuftet. Vi skall inte fördjupa oss i de reformertas lära, här vare det nog att påpeka att även den grenen av kristenheten bekänner sig till Skriften allena.

Den romersk-katolska motdraget

Den största delen av kristenheten bekänner sig emellertid inte till Skriften allena. SÃ¥väl den romersk-katolska som de s.k. ortodoxa kyrkorna i Östern anser att vid sidan av Skriften är ocksÃ¥ traditionen en källa till den gudomliga uppenbarelsen. När reformatorerna trädde fram pÃ¥ 1500-talet med Skriften allena som norm, samlade sig katolikerna till motvärn. Det skedde genom bannlysningar, förföljelser och avrättningar, där man tog den världsliga makten till hjälp. Det skedde ocksÃ¥ genom att man anordnade det stora konciliet i Trident (1545-1563), motreformationens koncilium. Man fastslog där att den oskrivna traditionen mÃ¥ste tas emot och äras â€med samma hängivenhet och vördnad†som Skriften själv. Skriften och traditionen ses som tvÃ¥ helt jämbördiga källor som kompletterar varandra. Det var ur en sÃ¥dan syn som pÃ¥vedömet en gÃ¥ng hade fötts. Det var traditionen, inte Skriften, som gjorde det ofelbara pÃ¥vedömet möjligt. Enligt romersk syn mÃ¥ste Skriften kompletteras av traditionen som stÃ¥r för fortsatt uppenbarelse och läroutveckling. Dessutom kan Skriften, menar man, inte tolkas och förstÃ¥s av kyrkans enskilda medlemmar. Det mÃ¥ste finnas en gudomligt given instans, i detta fall pÃ¥ven, som avgör all tvist, ger Skriften en auktoritativ tolkning och stadfäster vad kyrkan skall tro. Denna instans är pÃ¥ven, â€Hans Helighet pÃ¥ven, biskopen av Rom och Jesu Kristi stÃ¥thÃ¥llare pÃ¥ jorden, apostlafursten Sankt Petri efterföljare, överstepräst för hela kyrkan pÃ¥ jordenâ€, som det heter i hans officiella titel.

De s.k. ortodoxa kyrkorna

De s.k. ortodoxa, kyrkorna, alltsÃ¥ de orientaliska kyrkorna, tar pÃ¥ liknande sätt avstÃ¥nd frÃ¥n â€Skriften allenaâ€. Det apostoliska ordet kan inte tolkas av enskilda utan mÃ¥ste förstÃ¥s i enlighet med den katolska eller universella kyrkans tradition. Men i stället för att lÃ¥ta kyrkans tradition strÃ¥la samman i en enda person, pÃ¥ven, sÃ¥ utgÃ¥r man frÃ¥n kyrkans samlade episkopat, där alla biskopar är lika i rang. Biskoparna är apostlarnas efterföljare. Ortodoxa kyrkan betonar inte sÃ¥ mycket apostlarna som enskilda individer utan ser dem mer som ett samfällt kollegium. Däri lÃ¥g deras auktoritet. PÃ¥ liknande sätt, menar man, är det med den kristna kyrkans auktoritet efter apostlarna. Enskilda personer kan inte bestämma om kyrkans tro och liv. Men det kan kyrkan företrädd av sina biskopar. Enligt ortodox tro leder Gud kyrkan främst genom allmänt erkända koncilier, där kyrkans biskopar samlas för att ta ställning i för kyrkan viktiga frÃ¥gor. Vad kyrkan pÃ¥ detta sätt säger är fyllt av Ande och sanning. Det är mot denna bakgrund som de sju s.k. ekumeniska koncilierna i den gamla kyrkans tid har en sÃ¥ stark ställning i den ortodoxa kyrkan. När hela kyrkan är överens har den Helige Ande verkat. DÃ¥ är kyrkan ofelbar. DÃ¥ har Gud talat och dÃ¥ är vägen som skall vandras klar.

För den ortodoxa kyrkan är det i huvudsak de sju koncilierna som gäller. Dessa ger uttryck för â€vad som alltid och av alla trottsâ€. Eftersom inga fler sÃ¥dana allmänt erkända ekumeniska koncilier har kommit till stÃ¥nd, kan man säga att den dogmatiska utvecklingen avstannat, i vart fall tills vidare. Det ses emellertid inte som nÃ¥got större problem. Den ortodoxa kyrkan har inget brinnande intresse för läror och dogmatiska framställningar. Det är med viss motvilja, när man blir tvungen till det, som man sysslar med sÃ¥dant. Tyngdpunkten ligger pÃ¥ annat hÃ¥ll: i mötet med Gud i liturgin och i firandet av eukaristin. Det är som om läran saknar mening utan liturgi och lovsÃ¥ng. I den lutherska kyrkan är det snarast tvärtom. Liturgin fÃ¥r sin tyngd av läran.

Formalprincipen i Bibeln

Vi har nu hört om några olika konfessioner och deras syn på Skriftens auktoritet. Vilken är då den riktiga synen? För oss som hävdar Skriften allena är det naturligtvis Skriftens egen uppfattning om saken som är den riktiga. Vad säger då Skriften om sin egen auktoritet? Romersk-katolska apologeter hävdar att Bibeln själv inte lär Skriften allena, sola scriptura, och att denna princip därför är en villolära. Tvärtom, hävdar man, är det Bibelns lära att den muntliga undervisningen från apostlarna är lika viktig som Skriftens ord. En sådan ståndpunkt är felaktig, vilket vi här skall se.

Först skall emellertid ett viktigt påpekande göra. När bibliska läror skall beläggas kan det dels göras med direkta, uttryckliga och entydliga ord, dels genom bibelord som implicerar att vi måste sluta oss till en viss lära. Exempel på det senare är t.ex. treenighetsläran och barndopet. Ingenstans i Bibeln sägs att Gud är tre personer, men vi kan av många bibelställen sluta oss till att den Ende Sanne Guden är tre personer i en Gudom, med en enda gudomlig natur. Likadant förhåller det sig med barndopet, som vi måste bevisa med hjälp av flera bibelord som tillsammans leder till den riktiga slutsatsen. När det gäller Skriften allena har vi, tror jag man kan säga, endast ett uttryckligt ställe som lär denna princip. Annars har vi en rad andra ställen, som var och en för sig eller i förening med andra bibelställen, implicerar principen Skriften allena.

Det enda bibelställe jag funnit som direkt och uttryckligen lär Skriften allena är 1 Kor. 4:6. Paulus skriver där till den karismatiska församlingen i Korint, där villoläror fanns:

â€Bröder, detta har jag för er skull tillämpat pÃ¥ mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gÃ¥ utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare pÃ¥ den andres bekostnad†(1 Kor. 4:6).

Säkerligen fanns det bland dessa som uppträdde som lärare i församlingen sÃ¥dana som satte sina egna tankar och â€visioner†högre än Skriften, och det var helt naturligt att sÃ¥dana lärare kom att vÃ¥lla oenighet. Själva roten till splittring är att gÃ¥ utöver det som är skrivet. Därför är det farligt att upphöja människor och ge deras ord auktoritet vid sidan av Skriften. Det är att sätta människor alltför högt.

Kanske nÃ¥gon nu tänker att det ju finns massor av ställen där det klart och tydligt sägs att vi inte fÃ¥r lägga nÃ¥got till Guds ord, inte heller dra nÃ¥got ifrÃ¥n det. T.ex. varnar ju Agar i OrdsprÃ¥ksboken: â€Lägg ingenting till Hans ord, sÃ¥ att Han beslÃ¥r dig med lögn†(Ords. 3:6). Eller nÃ¥gon kanske tänker pÃ¥ vad som stÃ¥r i 1 Petr. 4:11: â€Om nÃ¥gon predikar, skall det vara Guds Ord.†Men dÃ¥ skall vi komma ihÃ¥g att romerska katoliker med Guds ord menar sÃ¥väl det skriftliga som det muntliga Ordet. De hävdar naturligtvis att de inte alls lägger nÃ¥got till Guds ord, de menar att de bara utlägger och förklarar den skriftliga och den muntliga traditionen, som ocksÃ¥ är Guds ord. Detta hÃ¥ller vi förstÃ¥s inte med om, men i en argumentation kan vi alltsÃ¥ inte peka pÃ¥ de bibelställen som varnar för att lägga till eller dra ifrÃ¥n nÃ¥got frÃ¥n Guds ord. DÃ¥ mÃ¥ste vi i sÃ¥ fall först bevisa att Guds ord är endast det skriftliga Ordet.

Vi går så över till de bibelställen som förutsätter Skriften allena för att de skall vara meningsfulla. I Apg. 17:10-12 står det:

â€Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. SÃ¥ snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhÃ¥lla sig sÃ¥. MÃ¥nga av dem kom till tro, likasÃ¥ ganska mÃ¥nga ansedda grekiska kvinnor och män.â€

Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrÃ¥n den Heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrÃ¥n traditionen hade de förkastat evangeliet. Traditionen inom judendomen var sÃ¥ förvrängd att de som följde den var fanatiska motstÃ¥ndare till evangeliet. Paulus själv hade ju tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han â€gick längre i judendom än mÃ¥nga jämnÃ¥riga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar†(Gal. 1:14). Och detta ledde till att han â€i frÃ¥ga om iver [blev] en förföljare av församlingen†(Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrÃ¥n traditionen eller rÃ¥dfrÃ¥ga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de ocksÃ¥ till tro.

I sin översteprästerliga förbön bad Jesus:

â€Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, sÃ¥ har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan ocksÃ¥ för dem som genom deras ord kommer att tro pÃ¥ mig†(Joh. 17:17-20).

Jesus ber här att genom apostlarnas ord skulle andra komma till tro på evangeliet. Detta var ett viktigt ord för Luther, som han åberopade flera gånger. Apostlarnas ord (NT) skulle vid sidan av GT vara trosgrundval i den kristna församlingen. Jesu bön var naturligtvis en rätt bön i enlighet med Guds vilja. Det var en kraftfull bön som naturligtvis gick i uppfyllelse.

Jesus sade vid ett tillfälle:

â€Skriften kan inte göras om intet†(Joh. 10:35).

Ingenting kan alltså kullkasta Skriftens vittnesbörd. Det står fast vad som än händer. Skriften kan inte göras om intet. Något motsvarande sägs aldrig om traditionen.

Nu går vi till Bibelns viktigaste ställe vad gäller bibelsyn:

“Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning†(2 Tim. 3:16-17).

Detta är ett bibelställe som brukar citeras för att visa pÃ¥ Bibelns inspiration, att den är given eller t.o.m. utandad av Gud, och därmed ocksÃ¥ dess ofelbarhet. Men detta bibelställe visar ocksÃ¥ pÃ¥ Bibelns tillräcklighet, d.v.s. att Bibeln ensam – utan den kyrkliga traditionen – räcker som källa och norm för sÃ¥väl kyrkan som den enskilde kristne. Lägg märke till att Skriften är â€nyttig†– och att den är nyttig â€till†en viss sak â€för†att en annan sak skall kunna ske. Om vi skall uttrycka det formellt logiskt, sÃ¥ är Skriften nyttig till X för att Y skall kunna ske. Variabeln X refererar till â€undervisning, bestraffning, upprättelse och fostran i rättfärdighetâ€. Detta är alltsÃ¥ vad Skriften är nyttig till. Variabeln Y refererar till att den troende skall bli fullt färdig, väl rustad. Det är detta Y, vad Skriften är nyttig för, som vi särskilt skall uppmärksamma. Y, vad Skriften Ã¥stadkommer – nämligen den fullt färdiga gudsmänniskan – är en klar och tydlig deklaration att Skriften i sig själv är tillräcklig och därför ocksÃ¥ ensam kan vara Kyrkans norm. Det behövs inte att hjälp hämtas frÃ¥n annat hÃ¥ll, t.ex. frÃ¥n pÃ¥ven eller kyrklig tradition.

LÃ¥t oss noggrant se pÃ¥ v 17, vad Skriften är nyttig till: â€â€¦ för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärningâ€. Paulus säger att Skriften kan frambringa troende människor som är â€fullt färdiga†och â€väl rustade för varje god gärningâ€. â€Fullt färdig†i vÃ¥r översättning Ã¥terger grundtextens artios. Detta ord betyder lämpad, komplett, perfekt, kapabel att möta alla krav. â€Väl rustad†i vÃ¥r översättning Ã¥terger grekiskans exartizo, som betyder fullständigt tillhandahÃ¥lla, utrusta, men ocksÃ¥ slutföra.

Dessa definitioner visar oss att Skriften är tillräcklig. Bibelversen bevisar alltså den lutherska och allmänprotestantiska läran om Skriftens tillräcklighet. För att göra saken så klar det bara går skall vi notera skillnaden mellan tillräcklighet och nödvändighet. Att säga att en sak är nödvändig för något är att säga att utan denna sak på plats kan inte den önskade effekten inträffa. T.ex. är vatten nödvändigt för mänskligt liv. Vatten är alltså en nödvändig förutsättning för att mänskligt liv skall finnas till. Men att säga att en sak är tillräcklig är att hävda att denna sak är allt man behöver. I vårt exempel är vattnet nödvändigt men inte tillräckligt för mänskligt liv (t.ex. behöver vi ju mat också, förutom vattnet). Om vatten vore både nödvändigt och tillräckligt för mänskligt liv, skulle mat inte behövas. Låt oss ha dessa ting i åtanke, när vi nu läser 2 Tim. 3:16-17 på nytt:

â€Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.â€

Om vi säger att ett sjukhus är komplett, att det har allt som behövs för all slags vård genom sina många avdelningar, betyder detta att jag aldrig behöver gå till något annat sjukhus för att få läkarvård. Det är inte så att jag behöver göra min blindtarmsoperation på ett sjukhus som har specialistkompetens för det, men sedan söka mig till ett annat sjukhus när jag skall opereras för gråstarr. Detta sjukhus har specialistavdelningar för alla slags operationer och vårdformer. På samma sätt säger Paulus att Skriften är nyttig, till fullo duglig att göra den troende fullt färdig att leva det liv som Gud avser; ingenting mer behöver tilläggas. Skriften är, kort sagt, nödvändig och tillräcklig.

Detta är helt avgörande för den debatt som förs med den romersk-katolska kyrkan. Den kyrkan hävdar ju att Skriften är otillräcklig, nÃ¥gonting behöver läggas till (nämligen traditionen och Kyrkans tolkning). Skriften kan enligt dem inte möta alla behov. Genom traditionen och Kyrkans auktoritet lär vi oss allt det andra som vi behöver. Utan detta tillägg till Skriften kan inte de troende bli rustade till “varje god gärningâ€. De menar att lutheraner och protestanter överlag inte fÃ¥r del av allt det som Gud vill ge dem, och därför inte blir fullt utrustade. Fullheten finns endast hos den romersk-katolska kyrkan. Men i ljuset av vÃ¥r klara utläggning av 2 Tim. 3:16-17 ser vi att den romersk-katolska läran om Skriftens otillräcklighet är en falsk lära, som mÃ¥ste avvisas. Skriften är, i och av sig själv, tillräcklig för â€att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning†och behaglig för Gud.

I Upp. 22:18-19 läser vi:

â€För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om nÃ¥gon lägger nÃ¥got till dessa ord skall Gud pÃ¥ honom lägga de plÃ¥gor som det är skrivet om i denna bok. Och om nÃ¥gon tar bort nÃ¥got frÃ¥n de ord som stÃ¥r i denna profetias bok, skall Gud ta ifrÃ¥n honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det stÃ¥r skrivet om i denna bok.â€

Inget fÃ¥r läggas till… v 18

Dessa ord gäller sÃ¥väl Uppenbarelseboken som Bibeln i sin helhet. Visserligen är de i första hand avsedda för just Uppenbarelseboken, men det är en allmän sanning att ingenting fÃ¥r läggas till Guds ord. Det är heller ingen tillfällighet att denna varning kommer här alldeles mot slutet av Bibelns sista bok. Den vanlige bibelläsaren, som hÃ¥ller Bibeln i sin hand, uppfattar säkert â€denna bok†som hela den fysiska bok han har framför sig, bestÃ¥ende av de sextiosex kanoniska skrifterna. Gud har i sin försyn sett till att denna vers skulle hamna pÃ¥ Bibelns sista blad.

Det blir ett fruktansvärt straff för den som vill lägga till eller komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Stackars den människa som gör sig skyldig till nÃ¥got sÃ¥dant! Uppenbarelseboken talar väldigt klart och pÃ¥ mÃ¥nga ställen om de eviga straffen och här sägs att dessa väntar dem som gör tillägg till uppenbarelsen. Det är otroligt att pÃ¥ven vÃ¥gar uttala nya dogmer, helt okända i den bibliska uppenbarelsen, med â€ofelbar†läroauktoritet. Men sÃ¥ är han ocksÃ¥ â€motstÃ¥ndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, sÃ¥ att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud†(2 Tess. 2:4), antikrist, det kyrkliga vilddjuret.

…eller dras ifrån, v 19

Den som drar nÃ¥got ifrÃ¥n Bibeln gÃ¥r ocksÃ¥ miste om den eviga saligheten. Gud skall â€ta ifrÃ¥n honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det stÃ¥r skrivet om i denna bokâ€. Det som sades i anslutning till förra versen gäller även här: â€denna bok†syftar visserligen i första hand pÃ¥ Uppenbarelseboken, men även pÃ¥ Bibeln som helhet.

Om den romersk-katolska kyrkans (liksom de östliga, ortodoxa kyrkornas) särskilda synd pÃ¥ bibelsynens omrÃ¥de är att de adderar den kyrkliga traditionen till den bibliska uppenbarelsen, är det den moderna protestantismens, liberalteologins, särskilda synd att dra bort frÃ¥n den bibliska uppenbarelsen. Guds övernaturliga ingripanden förnekas, liksom den eviga förtappelsen (och ibland även den eviga saligheten), Jesu gudom m.m. Denna stympade bekännelse kvarlämnar av trosbekännelsens andra artikel endast orden: â€Vi tror pÃ¥ Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven†– ingenting mer. Liberalteologerna har själva utestängt sig frÃ¥n den kroppsliga uppstÃ¥ndelsens eviga liv genom att förneka dess existens och Jesu seger över döden. De fÃ¥r som de tror i detta avseende, deras â€del i livets träd och i den heliga staden†tas ifrÃ¥n dem och de gÃ¥r miste om den salighet som Jesus vunnit Ã¥t dem pÃ¥ korset och skänkt dem personligen i dopet. De ställde sig själva â€utanförâ€.

Teologihistorien före reformationen

a) Fornkyrkan

Så länge apostlarna levde var det inget problem vad gällde auktoriteten. Det var förstås apostlarnas ord genom tal och skrift som gällde. Men när apostlarna dog och ersattes av biskopar som ledare i Kyrkan uppstod ett problem. Var det nu de bevarade apostoliska skrifterna som skulle utgöra trosgrundval, eller var det också de nya kyrkliga ledarnas (biskoparnas) ord och läror som skulle ligga till grund för tron? Den norske kyrkohistorikern Oskar Skarsaune (vid Menighetsfakulteten i Oslo) säger i ett föredrag om detta:

â€Efterhand som tiden mellan kyrkan och apostlarna ytterligare ökades, blev helt naturligt den rent historiska bärkraften i [—] traditionsargumentet allt svagare allteftersom leden i traderingskedjan ökades. Man hade dÃ¥ tvÃ¥ möjligheter: Antingen kunde man hÃ¥lla fast vid det historiska tänkesättet, vilket skulle innebära att de skriftliga nedslagen av den tidiga traditionen allteftersom fick större normativ betydelse än den samtida lärotraditionen, och att apostla-skrifterna därigenom behöll sin ställning som â€norma normans†gentemot traditionen. Eller sÃ¥ kunde man försöka kompensera den försvagade historiska argumentationskraften genom att införa en pneumatisk motivering av traditionen, sÃ¥ att avstÃ¥ndet i tid mellan de första och de samtida traditions-bärarna strängt taget blev irrelevant. Detta senare sätt att tänka innebär att man tar steget över till en rent katolsk traditionsförstÃ¥else. I fornkyrkan skedde denna övergÃ¥ng mycket gradvis, och länge löpte de tvÃ¥ tänkesätten sida vid sida. Ett illustrerande â€test-case†är synen pÃ¥ det pseudoepigrafiska paulusbrevet till laodicéerna (tredje Ã¥rhundradet). I den västliga kyrkan blev detta pÃ¥ 500- och 600-talet av de flesta ansett som äkta, och frÃ¥gan var dÃ¥: Skall det räknas till NT? De som tänkte utifrÃ¥n den äldre, historiska kanonprincipen sade â€jaâ€. De tänkte: Här talar en apostel, alltsÃ¥ hör brevet med till kanon. Men Gregorius den store tänkte annorlunda. OcksÃ¥ han räknade brevet som äkta, men hävdade: Kyrkan har sedan länge fastslagit vilka skrifter som hör till kanon, och detta kyrkliga avgörande kan inte göras om. Även om det skulle dyka upp flera äkta paulusbrev fÃ¥r de inte nÃ¥gon plats i kanon eftersom kyrkan redan avgjort att fjorton paulusbrev hör med till NT.

Här stöder den kyrkliga kanondefinitionen sig på sig själv, och behöver inget historiskt rättfärdiggörande. Satt på sin spets: Inte en historisk apostel, utan kyrkan, ledd av Anden, är den instans som definierar det normativa i kyrkan.

Hade man tänkt pÃ¥ det sättet redan pÃ¥ 100-talet skulle man inte haft nÃ¥got behov av att avgränsa nÃ¥got normativt NT över huvud taget. Kanonbildningen kan i detta perspektiv ses som ett uttryck för kyrklig â€självkritik†gentemot den egna traditionen: Kyrkan är medveten om att behöva det permanenta korrektiv som den skriftliga apostlaauktoriteten, som hon höll fast vid, representerade.

Det praktiska beviset pÃ¥ denna tes riktighet ser man hos gnostikerna. De var hela tiden sÃ¥ säkra pÃ¥ sin egen traditions uppenbarelsekvalitet att de inte behövde nÃ¥gon klart avgränsad kanon. NÃ¥got sÃ¥dant finner man inte hos dem.â€

Det fanns alltsÃ¥ tvÃ¥ betraktelsesätt vad gäller Skrift och tradition under de första Ã¥rhundradena, som löpte sida vid sida. Trots att â€traditionslinjen†blev starkare och starkare finner vi flera nedslag i kyrkofädernas skrifter, dÃ¥ dessa hävdat Skriftens primat över alla andra ord och meningar.

b) Augustinus

I ett brev till Hieronymus formulerar Augustinus den kända regeln:

â€Endast Ã¥t de Skriftens böcker, som numera kallas kanoniska, har jag lärt att tillerkänna en sÃ¥dan heder och ära, att jag med full visshet tror, att ingen av deras författare i nÃ¥got avseende har tagit miste i det han skrivit… Men andra (författare) läser jag sÃ¥, att, även om de aldrig sÃ¥ mycket utmärker sig för helighet och lärdom, jag dock icke hÃ¥ller det för sant, pÃ¥ grund av at de själva tänkt sÃ¥, utan därför att de har kunnat övertyga mig antingen genom dessa kanoniska författare eller genom sannolikhetsskäl. Och jag tror inte, att du, min

broder, har en annan uppfattning; vidare vill jag säga, att jag icke tror, att du skulle vilja, att dina böcker skola läsas som profeternas och apostlarnas; ty att tvivla på deras skrifter är brottsligt, emedan de äro fria från alla villfarelse.†(Ep. LXXXII, MPL XXX.II. s.277).

Här och i andra skrifter säger kyrkofadern, att ingen skall vara bunden av hans egna skrifter som av de kanoniska skrifterna. Bibelns ord måste ges en oavkortad tillit. När Luther prövar kyrkofädernas skrifter citerar han ofta detta uttalande av Augustinus.

c) Thomas av Aquino

Vi gör nu ett hopp till 1200-talet och Thomas av Aquino, den teolog som av den romersk-katolska kyrkan upphöjts till normalteolog. Thomas betonade Skriftens auktoritet och normativitet vid jämförelse med all annan lära. I sin viktigaste verk Summa Theologiae skriver han:

â€Auktoritet i egentlig och nödvändig bindande mening är för den heliga läran endast den kanoniska Skriften. Övriga kyrkolärares auktoritet kan göra en uppfattning blott sannolik. Ty vÃ¥r tro vilar pÃ¥ den uppenbarelse, som givits Ã¥t profeter och apostlar, som skrivit de kanoniska böckerna, men icke pÃ¥ en uppenbarelse, som möjligen blivit given Ã¥t andra lärare†(Summa theologiae I, qu. 1, art. VIII).

Thomas kan ocksÃ¥ hävda, att Skriften allena är trons grundval: â€Sola canonica Scriptura est regula fidei†(In Joann. Cap. 21, lect. 6). Han hävdar ocksÃ¥, att Skriften är inspirerad och ofelbar och i alla, även historiska detaljer, skall betraktas som Guds ord (Summa theologiae I, qu. 32, art. 4). Han säger t.o.m. att Bibeln i princip äger sÃ¥väl klarhet (claritas) som tillräcklighet (sufficienta). Här ser vi alltsÃ¥ att Thomas, fastän han räknas som den romersk-katolska kyrkans normalteolog, tydligt skiljer sig frÃ¥n den romersk-katolska teologin efter det Tridentinska konciliet (motreformationen). Han menar inte att uppenbarelsen har tvÃ¥ källor, Skrift och tradition. Traditionen är för honom endast tolkande, inte kompletterande.

Ändå kan Thomas säga, att den Heliga Skrift trots allt ibland är svårtillgänglig och dunkel. Därför behöver den studeras ingående, ifall man skall kunna förstå dess mening. Men om allas mening skall anses vara lika vägande kan inte kyrkans enhet bevaras. Därför är det likväl ändå så att Modern-Kyrkan i sista hand garanterar den riktiga tolkningen. De gamla trosbekännelserna spelar här en avgörande roll. Dessutom har påven, såsom innehavare av Kyrkans högsta läroämbete, uppgiften att i varje tid fastställa den rätta läran (detta motiverar han inte utifrån Matt. 16:18-19, utan med hänvisning till Joh. 14:16 och Jesu förbön för Petrus i Luk. 22:32).

Luther

Den 10 december 1520 brände Luther den pÃ¥vliga rätten, bannbullan och en del av motstÃ¥ndarna Ecks och Emsers skrifter. Detta ledde till att han till sist ställdes till svars inför kejsaren och andra, sÃ¥väl andliga som världsliga auktoriteter, vid riksdagen i Worms 1521. Han anklagades för att gÃ¥tt emot traditionen och för att genom övermod ha satt hela kyrkans enhet i fara. Luther förvarade sig vid denna riksdag med tvÃ¥ huvudargument: 1) Han förklarade sig vara bunden vid Skriften allena 2) Han mÃ¥ste se till, att människor blev frälsta genom en sann tro pÃ¥ Kristus. Sola Scriptura, Sola fides och Christus solus var sÃ¥lunda de avgörande principerna för honom. I sitt välkända svar, â€utan horn och tänder†sade han till sist:

â€Eftersom Eders MajestÃ¥t och edra mäktiga nÃ¥der begär ett enkelt svar, vill jag ge er ett sÃ¥dant utan horn och tänder pÃ¥ detta sätt: Utan att jag blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller genom klara förnuftsgrunder (ty jag tror varken pÃ¥ven eller koncilierna allena, eftersom det stÃ¥r fast att de ofta har irrat och motsagt sig själva), sÃ¥ är jag övervunnen genom de av mig anförda skiftställena och är mitt samvete fÃ¥nget i Guds ord; därför kan och vill jag inte Ã¥terkalla nÃ¥got alls, ty det är varken säkert eller rätt, att handla mot samvetet†(WA 7, 838, 2 ff.).

Forskare (tex. B. Lohse) har visat att innebörden av orden â€klara förnuftsgrunder†inte har att göra med nÃ¥got självständigt opererande förnuft som formulerar trosartiklar pÃ¥ egen hand, utan Luther menade med sitt uttryck endast att dra logiska slutstaser pÃ¥ basis av klara Skriftutsagor. För att motstÃ¥ndarsidan skall fÃ¥ Luther att Ã¥terkalla sina läror, mÃ¥ste de alltsÃ¥ överbevisa honom med Skriften och ingenting annat.

Luther utlade 1 Petri brev Ã¥r 1523. Vid förklaringen av 1 Petr. 3:15, där Paulus uppmanar de kristna att avge en klar bekännelse om tons hopp, pÃ¥pekar Luther att detta vore omöjligt om man endast hade traditionens, konciliernas och pÃ¥vens motsägande utsagor att hÃ¥lla sig till. Endast Skriften kan ligga till grund för en klar bekännelse (WA 12, 360 ff., särskilt 362,s ff.). 1 Petr. 4:11, â€Om nÃ¥gon talar skall han tala i enlighet med Guds ordâ€, kommenterar Luther genom att inskärpa, att ingen fÃ¥r predika nÃ¥got utan att säkert veta att det vilar pÃ¥ Guds ord och befallning (WA 12, 379, 22 ff; 380, 1 ff. 10 ff.).

Som vi vet framhöll Luther gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i nattvardsstriden gentemot Zwingli, att Krist ord â€Detta är min kropp†(hoc est corpus meum) skulle gälla gentemot alla förnuftsinvändningar. Ett enda ord ur Skriften vägde för Luther mer än hela världen. Ordet avgör allt.

I Stora Galaterbrevskommentaren lägger han, i utläggningen av Gal. 1:9, alla människor och alla kyrkliga instanser under den heliga Skrift och säger:

â€Sig själv, en ängel frÃ¥n himmelen, alla lärare pÃ¥ jorden och sÃ¥ mÃ¥nga magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domvärjo. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skola alla underdÃ¥nigt lyda. Icke hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare mÃ¥ste alla vara, antingen det nu är pÃ¥ven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel frÃ¥n himmelen. Och i kyrkan fÃ¥r ingen annan lära förkunnas eller Ã¥höras än Guds rena ord. I annat fall vare bÃ¥de lärare och Ã¥hörare förbannade tillika med sin lära.â€

Två bibelord som Luther ofta återvände till är Joh. 17:20 och 1 Tess. 5:21. I Joh. 17:20 ber Jesus för alla dem, som genom apostlarnas ord skulle komma till tro. Apostlarnas ord har vi idag i Bibeln, och alltså skulle Bibeln vara den trosgrundval som för all framtid skulle föra människor till tro. I 1 Tess. 5:21 uppmanar Paulus de kristna att pröva allt och behålla det som är gott. Prövostenen är förstås den Heliga Skrift.

Den teologiska striden kring Skriften allena i reformationstidens Sverige

Låt oss nu vända oss till Sverige och de religionsdebatter som här utkämpades mellan papisterna och de evangeliska åren 1527-1528. Dessa var de enda offentliga debatter som utkämpades och vi har bevarade de olika skrifter som avfattades av meningsmotståndarna. På ena sidan stod Olaus Petri (1493-1552) och på den andra Peder Galle (1460-1537), professor i teologi vid Uppsala universitet och Paulus Helie (1485-1535), professor i teologi vid Köpenhamns universitet.

Bakgrunden var följande. När Olaus Petri Ã¥tervänt frÃ¥n Wittenberg, där han studerat under Luther, och börjat predika den evangeliska tron blev det oro bland katolikerna. Biskop Olaus Magnus (490-1557), som för övrigt är mest känd som författare till den viktiga â€Historia om de nordiska folken†(1555), försökte motsätta sig den lutherska surdegen som börjat florera bland tyskar i Stockholm. Biskop Hans Brask i Linköping skrev ett öppet brev där han hotade alla som sÃ¥lde, köpte eller läste lutherska böcker med exkommunikation. 1523 sände en av Olaus Petris överordnade i Strängnäs, Nicholaus Kindbo, en sammanställning av Olaus Petris kätterska läror till Hans Brask, som i sin tur sände ut den som en varning till andra prästmän. Bland en av anklagelsepunkterna var att Olaus Petri hävdat att det är otillÃ¥tet och utan värde att be Rosenkransen, eftersom denna praxis inte har nÃ¥got stöd i Bibeln. Detta är första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin som Skriften allena, eller formalprincipen, Ã¥beropas pÃ¥ svensk mark. I samband med Kindbos sammanställning av Olaus Petris kätterier bad Brask Gustav Vasa att han skulle inrätta en inkvisition i varje stift i Sverige för att stoppa den lutherska tron.

Ã…r 1525 gifte sig Olaus Petri, samma Ã¥r som Luther för övrigt. Detta brott mot den kanoniska lagen – varken diakoner eller präster fick gifta sig – föranledde Hans Brask att be Gustav Vasa att ogiltigförklara äktenskapet. Gustav Vasa vägrade, och svarade istället att denna sak skulle avgöras genom ett kommande, framtida koncilium. Brasks motdrag var dÃ¥ att ge ut ett anti-lutherskt manifest, som han i mars 1525 lät spika upp pÃ¥ varje kyrkport i sitt stift. Där stadgade han att varje person som ägde eller spred lutherska skrifter genast skulle exkommuniceras. Han tryckte ocksÃ¥ olika anti-lutherska brev, pamfletter och sÃ¥nger.

I december 1526 ställde Gustav Vasa offentligt tio frågor om den rätta religionen. Detta brev, där skillnaderna mellan katolicismen och lutherdomen skulle redas ut, sändes till olika ledande teologer. Fråga 1, som rör vårt ämne i allra högsta grad, handlade om relationen mellan Bibeln och traditionen. Andra frågor gällde t.ex. påvens överhöghet, rättfärdiggörelsen, bön till helgon, utombiblisk uppenbarelse och skärselden. Det har förmodats att det i själva verket var Olaus Petri själv, eller kanske Laurentius Andreae, som låg bakom brevet med de tio frågorna, men detaljerna kring detta är oklara. Gustav Vasas första fråga, den som vi här skall fördjupa oss i, löd hur som helst:

â€Om man måå undfalla helga manna lärdom kyrkiones brukningar seduenior the som icke haffua gudz ordh medh sichâ€

â€Om man kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord.â€

Exakt vad menas med denna frÃ¥ga? Med â€helga manna†(heliga män, helgonen) torde menas det romersk-katolska läroämbetet med pÃ¥ven och kyrkomötena i spetsen. Särskilt viktigt är ocksÃ¥ vad som menas med â€icke haffua gudz ordh medh sichâ€. Menas att allt som inte uttryckligen lärs i Bibeln skall förkastas? Det skulle inte gÃ¥ i linje med reformatorernas inklusive Olaus Petris egen inställning. Den mest rimliga tolkningen torde vara att frÃ¥gan gäller hur man skall förhÃ¥lla sig till sÃ¥dana läror, bruk och sedvänjor som inte understöds av eller är i linje med Bibeln.

Peder Galle, professorn i teologi vid Uppsala universitet, svarade att frÃ¥gan hade tvÃ¥ aspekter. För det första handlar det om huruvida en enskild person kan tolka Bibelns ord pÃ¥ egen hand, utan hjälp av kyrkans läroämbete. Den andra aspekten av frÃ¥gan handlar om utombiblisk uppenbarelse. Vad gäller den första aspekten svarar Galle att â€den helga scrifft hon är mongestadz såå haard och grundigh ath hon jngalunda kan forstandas rätteliga utan lärare och uthtydare†(den Heliga Skrift är pÃ¥ mÃ¥nga ställen sÃ¥ svÃ¥r och djup att den under inga omständigheter kan förstÃ¥s utan lärare och uttolkare). Till stöd för detta pÃ¥stÃ¥ende anför Galle tvÃ¥ bibelord. Det första är Petrus uttalande om Paulus brev: â€I dessa brev finns en del som är svÃ¥rt att förstÃ¥ och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – nÃ¥got som ocksÃ¥ sker med de övriga Skrifterna†(2 Petr. 3:16). Det andra bibelordet är den etiopiske hovmannens replik pÃ¥ Filippus frÃ¥ga, ifall han förstod vad han läste ur profeten Jesajas bok: â€Hur skulle jag kunna det, om inte nÃ¥gon vägleder mig?” (Apg. 8:31). Galle hävdar att detta visar att Jesaja inte kan förstÃ¥s utan att det ges särskild vägledning. Sedan fortsätter han med tvÃ¥ bibelställen, som enligt honom anger vilken denna vägledande instans är. Först citerar han 2 Petr. 1:21: â€Ty ingen profetia har burits fram genom nÃ¥gon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fÃ¥tt frÃ¥n Gudâ€. Sedan hänvisar han till 1 Kor. 12:10, som han med en synnerligen fri Ã¥tergivning menar säga att â€den Helige Ande nÃ¥defullt inrättat ämbeten och gÃ¥vor till den heliga Kyrkan, sÃ¥som gÃ¥van att kunna tolka och förklara den Heliga Skrift.†Detta är dock inte vad bibelstället säger. Det stÃ¥r: â€En fÃ¥r gÃ¥van att profetera, en annan att skilja mellan andar. En fÃ¥r gÃ¥van att tala olika slags tungomÃ¥l, en annan att uttyda tungomÃ¥l.†PÃ¥ grundval av detta sista bibelställe hävdar Galle att de som fÃ¥tt gÃ¥van att tolka den Heliga Skrift talar under den Helige Andes inspiration, och att därför â€ett vägrande att underordna sig dessa personer är att vägra att underordna sig den Helige Andeâ€. Galles argument blir till sist: â€Then som undfaller helga manna lärdom, han undfaller gudh och den helga anda som genom them haffuer talat.â€

Det synes överflödigt att bemöta detta argument, då det i så hög grad bygger på ett förvanskat bibelord. Petrus uttalande om Paulus brev och den etiopiske hovmannens fråga är dock intressanta att fördjupa sig i. Vi kan då kort konstatera att goda lärare behövs och är till stor nytta i kyrkan, men att deras förklaringar av Skriften i sin tur måste kunna bevisas vara skriftenliga.

Olaus Petris svar pÃ¥ Galles resonemang började med att hävda att Galle egentligen inte besvarat Gustav Vasas frÃ¥ga. Kungens frÃ¥ga, hävdade Olaus Petri, handlade inte huruvida kristna behöver hjälp med att tolka Bibeln, utan om det är tillÃ¥tet för dem att tillbakavisa sÃ¥dana läror frÃ¥n den Katolska kyrkans läroämbete, som inte har nÃ¥got stöd i Bibeln. Trots att Galle inte besvarat kungens frÃ¥ga, bemöter Olaus Petri Galles skrift. Gentemot Galles pÃ¥stÃ¥ende att Bibeln endast kan förstÃ¥s under vägledning av den kyrkliga traditionen som inspirerats av den Helige Ande, hävdar Olaus Petri att fastän det är sant att Bibeln inte kan förstÃ¥s annat än genom särskild vägledning, sÃ¥ kan den Helige Ande förse människan med sÃ¥dan vägledning utan den kyrkliga traditionen. Det sätt som Anden uppenbarar Bibelns budskap genom, är principen â€Skrift skall med Skrift förklarasâ€. De klara bibelställena kastar ljus över de bibelställen, som inte är sÃ¥ klara. Olaus Petri förklarar: â€Eftersom det är den Helige Ande som inspirerat Bibeln, är det ocksÃ¥ Han som mÃ¥ste förklara den när det är nödvändigt med förklaring. Och detta sker när ett bibelställe som inte verkar sÃ¥ klart för oss, förklaras med ett bibelställe som är klart.†Olaus Petri är tydlig med att han inte förnekar att Gud använder lärare i Kyrkan. Tvärtom â€Ã¤r det ingen tvekan om att vi behöver lärareâ€, säger han. Det han förnekar är att förekomsten eller närvaron av sÃ¥dana lärare är en nödvändig förutsättning för att förstÃ¥ Bibelns budskap. FrÃ¥gan, säger Olaus Petri, är inte huruvida ett läroämbete behövs, utan om man fÃ¥r ta avstÃ¥nd frÃ¥n den Katolska kyrkans läroämbetes läror, när dessa inte stöds av Bibeln. Olaus Petris svar är förstÃ¥s att det fÃ¥r man göra under sÃ¥dana omständigheter.

För att underbygga detta pÃ¥stÃ¥ende lägger Olaus Petri till tvÃ¥ argument. Särskilt det första är jag personligen mycket imponerad av. Jag menar att det är ett helt dödande argument. Olaus Petri utgÃ¥r frÃ¥n tre bibelord: â€Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som fÃ¥r men i sitt inre är rovlystna vargar†(Matt. 7:15), â€men pröva allt, behÃ¥ll det goda†(1 Tess. 5:21) och â€Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer frÃ¥n Gud. Ty mÃ¥nga falska profeter har gÃ¥tt ut i världen†(1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de skall akta sig för falska profeter, att de skall pröva allt och behÃ¥lla det som är gott, samt att de skall pröva andarna för att avgöra ifall de är frÃ¥n Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den Katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, dÃ¥ skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig, menar Olaus Petri. Han sammanfattar elegant sitt argument: â€Hwar man nw icke undfala motte menniskios lärdom eller brukningar, hade Christus och hans apostlar fÃ¥fängliga giffuit oss sÃ¥dana lärdom, Men thet kan jw jngen redheligen menniskia säya, ath Christus eller hans apostlar skulle noghot haffua fÃ¥fengeligt lärdt oss. Ther fore moste aff nödenne fölia her yth sth man wel mÃ¥ vnfalla helga manna lerdom och kyrkiones brukningar, ther the icke haffua gudz ordh for sichâ€

Förutom detta huvudargument lägger Olaus Petri till ytterligare ett argument. Han pÃ¥pekar att Guds ords predikare pÃ¥ mÃ¥nga ställen förbjuds att vare sig lägga till nÃ¥got eller dra ifrÃ¥n nÃ¥got frÃ¥n Guds ord. De som predikar nÃ¥got annat än Guds ord hamnar t.o.m. under den förbannelse som Paulus uttalar i Gal. 1:8-9. Av detta följer, menar Olaus Petri, â€att de som predikar Guds ord inte fÃ¥r predika nÃ¥got annat än Guds ordâ€. Och detta menar Olaus Petri besvarar kungens frÃ¥ga pÃ¥ ett positivt sätt, att man alltsÃ¥ â€kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ordâ€.

Paulus Helie, professor i teologi i Köpenhamn, besvarade Olaus Petris skrift ett Ã¥r senare. Det framgÃ¥r inte hur Helie ställde sig till Galles argument, men i sin skrift framför han ytterligare tre argument mot Skriften allena, sola scriptura. Det första utgÃ¥r frÃ¥n ett bibelord, Joh. 14:26, där det stÃ¥r: â€Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och pÃ¥minna er om allt vad jag har sagt er.†Helie menar att om Guds ord endast skulle utgöras av Bibeln, dÃ¥ skulle detta Jesu löfte vara överflödigt. Guds Ande skulle dÃ¥ inte behövas som sanningens lärare. Om Jesu löfte om Andens kommande vägledande och lärande â€i allt†verkligen möter ett verkligt behov, dÃ¥ kan inte Bibeln utgöra hela uppenbarelsen. Detta argument anser jag mycket svagt, för at inte säga direkt felaktigt, men det Ã¥terkommer jag till.

Det andra argumentet Helie framför är att kanon, samlingen av bibelböcker, bestämts eller blivit stadfäst av Kyrkan. Därmed följer att Kyrkan är mer grundläggande än Bibelns auktoritet. De kristna måste ju redan i första hand förlita sig till den Katolska kyrkans läroämbete för att kunna veta vilka böcker som ingår i Bibeln. Jag återkommer med bemötande av detta argument.

Helies tredje argument tar sin utgÃ¥ngspunkt i att även anhängare av sola scriptura-principen menar att sÃ¥dana läror, som inte klart lärs i Bibeln, är bindande. Detta visar, menar Helie, att hans lutherska motstÃ¥ndare är inkonsekventa. Helie ger flera exempel pÃ¥ läror som han menar att vi inte kan utläsa ur Bibeln, men som läroämbetet och den kyrkliga traditionen lärt oss vara sanna. Som första exempel tar han Sonens väsensenhet med Fadern. Han skriver: â€at Gudtz son er Guth fader lige mectig wti Guddoms waerelse, ere en artichel, oss bör alle at fastelige tro, men ther dog kan icke bewiisis aff then blotte scrifftâ€. Ett annat exempel Helie anger är Filioque, att den Helige Ande utgÃ¥r sÃ¥väl frÃ¥n Fadern som Sonen. SÃ¥dana artiklar är bindande för de troende, men ändÃ¥ inte pÃ¥ ett klart sätt framlagda i den Heliga Skrift, menar Helie. Därför, blir hans slutsats, är Skriften allena inte grunden för kristen lära.

—————

Bemötande av Helies argument

Olaus Petri bemötte mig veterligt inte Helies tre argument. Men det är något jag tänker göra här och nu. Innan så sker är det på sin plats att påpeka att dessa argument, liksom Galles, ännu idag återkommer från romersk-katolska apologeter (ingenting nytt under solen).

a) Motargument mot Helies första argument

Helies hänvisning till Joh. 14:26 talar i själva verket mot den romersk-katolska uppfattningen. Här talar ju Jesus om den Helige Ande, som skall komma och leda lärjungarna in i hela sanningen. Först hade Han sagt till lärjungarna: â€Jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er†(Joh. 14:6). Denne â€ersättare†för Jesus är inte pÃ¥ven utan den Helige Ande. Det är inte pÃ¥ven som skall leda de kristna in i hela sanningen genom en fortlöpande tradition med nya, â€ofelbaraâ€, pÃ¥vligt uttalade dogmer, utan den Helige Ande skall lära de kristna allt och pÃ¥minna dem â€om allt vad jag (Jesus) har sagt er†(Joh. 14:26).

Hur skall detta Jesu Ord om Andens ledande in i hela sanningen förstås? Det förstår vi helt

och fullt genom att läsa innantill: â€Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och pÃ¥minna er om allt vad jag har sagt er†(Joh. 14:26). Den Helige Ande lär alltsÃ¥ inte nÃ¥got nytt och annat än Jesus. Han talar aldrig emot Jesu ord utan pÃ¥minner istället om vad Jesus har sagt. Apostlarna har sedan nedtecknat det och sÃ¥ fÃ¥r vi, intill tidens slut, genom Skriften bli pÃ¥minda om vad Jesus och Hans apostlar sagt. Detta gäller alltsÃ¥ inte bara evangeliernas direkta Jesusord, utan även den undervisning Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. â€Amen, amen säger jag erâ€, säger Jesus, â€den som tar emot nÃ¥gon som jag sänder, han tar emot mig†(Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds Ord, andeinspirerad undervisning. Och nu är sedan länge alla apostlarna döda! Det finns inte längre nÃ¥got att pÃ¥minnas om.

Man skulle utifrÃ¥n detta med fog kunna säga att pÃ¥ven undantränger, försöker ersätta, den Helige Ande när han kallar sig â€Vicarius Christiâ€, alltsÃ¥ Kristi ställföreträdare eller ersättare, nÃ¥got som enligt Jesus den Helige Ande är. Detta är själva definitionen av antikrist, den som försöker ersätta Kristus, vara istället för Honom (anti betyder inte bara â€motâ€, utan ocksÃ¥ â€istället förâ€).

b) Motargument mot Helies andra argument

Helie påstår att Kyrkan bestämt vilka böcker som skall vara kanoniska, d.v.s. ingå i Bibeln. Därför är Kyrkan enligt honom det primära, den auktoritet man skall följa och den som kan förklara hur Skrifterna skall förstås.

Men detta är en felaktig beskrivning av hur det förhåller sig. Ordet är det primära. Gud har genom sina apostlar gett Kyrkan den heliga Skrift. Kyrkan är inte Skriftens härskarinna, utan dess lydiga dotter. Gud själv har inspirerat de heliga skrifterna och dessa har omedelbart igenkänts och accepterats som heliga skrifter av kyrkan. När vi finner kristna koncilier göra uttalanden beträffande vilka böcker som skall erkännas som delar av Guds Ord, är dessa formulerade på ett sådant sätt att de visar att ett nytt beslut inte framläggs, utan att konciliet bara bekräftar att det höll fast vid vad som redan allmänt troddes.

c) Motargument mot Helies tredje argument

Det är sant att Skriften innehåller djupa läror. Men att de inte är möjliga att komma fram till genom Bibelstudium, utan endast genom att ta emot Kyrkans auktoritativa undervisning, är inte sant. Det som inte kan utläsas ur Bibeln skall man inte bekänna som kristen dogm. Helies exempel på dogmer är för övrigt inte svåra att utläsa ur Skriften. Sonens väsensenhet med Fadern lärs klart och tydligt i Joh.1:1, 10:30 m.fl. Och den Helige Andes utgående av såväl Fadern som Sonen lärs i Upp. 22:1, se även Joh. 15:26, Rom. 8:9, Fil. 1:19.

Utvecklingen i Sverige efter reformationen

Ã…tminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det Ã¥ret utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att â€Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.â€

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra Ã¥r senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och pÃ¥ vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att â€som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehÃ¥ller de misstag och felaktigheter†(s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs ocksÃ¥ sÃ¥dana bibliska utsagor, som man ansÃ¥g vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Ã…ret efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det stÃ¥r skrivet (Erlandsson, Danell, HedegÃ¥rd) där pÃ¥stÃ¥endet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68).

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som â€kan beskrivas som ett mönster eller paradigm†(s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

â€Paradigmet†är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svÃ¥rt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv mÃ¥ste â€skjutas Ã¥t sidan†och sÃ¥dant som i Bibeln endast föreligger som â€ansatserâ€, men som ligger i linje med grundmönstret, mÃ¥ste â€byggas ut†(s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln mÃ¥ste skjutas Ã¥t sidan och vad som skall hÃ¥llas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom â€den individuelle läraren har stor frihet†i följandet av läroplanen, har ocksÃ¥ vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den frÃ¥ga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan â€paradigmet†som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhÃ¥llande till äldre kyrkolära, t.ex. den som Ã¥terfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten â€gospel reductionism†eller â€gospel minimalismâ€, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen frÃ¥n Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna â€gospel reductionism†som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

â€Gospel reductionism†innebär att Skriftens centrum – Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron – inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet â€skjuts Ã¥t sidanâ€. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behÃ¥llas.

Utvecklingen har fortsatt i liknande riktning. I min masteruppsats â€Svenska kyrkan och homosexualiteten 1951-2005. Om en förändrad inställning och dess motivering†visade jag att det numera heter att Bibelns övergripande budskap är â€kärlekenâ€, och att kärleken därför skall vara bestämmande dÃ¥ olika frÃ¥gor behandlas, som t.ex. homosexualitet. De enskilda bibelställena som handlar om en viss frÃ¥ga skall man inte beakta, om dessa anses vara emot â€kärlekenâ€.

Vi ser alltsÃ¥ att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av Svenska kyrkan eller liknande liberala kyrkor. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sÃ¥dant obestämt begrepp som â€kärlek†som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall fÃ¥ med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Avslutning

Den gudomliga uppenbarelsen har på många håll fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Och om vi tänker efter så går också de den romersk-katolska frälsningsläran ut på, att vi med hjälp av nåden, genom vårt samarbete med de gudomliga nådeskrafterna, skall kunna bli bättre, helgas, och på det sättet göras värdiga det eviga livet.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som också i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och på så sätt utplånat alla våra synder, så att vi står rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan på ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstått ur graven som den första bland många bröder, i väntan på oss. Detta är det underbara budskap som såväl liberalteologin som den romersk-katolska kyrkan berövar människor, eftersom de båda mästrar Bibeln och omformar kristendomen i linje med sina favorittankar.

Men vi hÃ¥ller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: “Jag är uppstÃ¥ndelsen och livet. Den som tror pÃ¥ mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror pÃ¥ mig skall aldrig nÃ¥gonsin dö†(Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sÃ¥dana som du och jag – t.o.m. om du sÃ¥ skulle vara den uslaste människan pÃ¥ jorden – till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser pÃ¥ oss och säger: â€Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.â€

Amen.



« PreviousNext »