Blog Image

Skattkistan

Ps. 32 (Rom. 4:3-8). Tron och rättfärdiggörelsen

Bibelstudier Posted on 2014-10-26 06:56:21

Tron och rättfärdiggörelsen Ps. 32, Rom. 4:3-8

Det vi skall tala om denna bibeltimme är ingenting mindre än kristendomens själva centrum, tron och rättfärdiggörelsen. Vi skall undersöka hur en människa blir rättfärdig inför Gud, allas Herre och Skapare – den inför vilken alla människa en gÃ¥ng, pÃ¥ domens dag, skall avlägga räkenskap. Vi skall göra det utifrÃ¥n tvÃ¥ bibeltexter, Ps. 32 och Rom. 4:3-8. Dessa tvÃ¥ bibelställen hör nära samman, det är t.o.m. sÃ¥ att en del av den första bibeltexten citeras i den andra. Detta Ã¥terkommer vi till. Vi gÃ¥r till väga pÃ¥ det sättet att vi gör en genomgÃ¥ng av Ps. 32, där vi belyser psaltarpsalmens tvÃ¥ första verser utifrÃ¥n Rom. 4:3-8.

Ps. 32, Inledning

I grundtextens rubrik, alltså inte den som översättarna har satt, utan i själva texten, Ps. 32:1, anges att detta är en läropsalm. Med detta menas att det är en psalm där David undervisar sig själv och andra om angelägna läror genom den Helige Andes upplysning. Denna psalm är verkligen angelägen eftersom den handlar om hur man får del av det eviga livet, hur man befrias från syndabördan som trycker en ned i helvetet. Psalmen handlar ju om syndabekännelse och förlåtelse.

Vi kan dela in psalmen i några delar. Först har vi i v 1-2 en saligprisning av dem som lever i nådaståndet. Därefter följer v 3-4 som handlar om det elände den lever i som lever borta från Gud i sina synder. v 5 är själva vändpunkten, då synden bekänns och förlåtelsen mottas. I v 6-7 beskrivs den trygghet Guds barn lever under. v 8-9 är en uppmaning till läsaren eller åhöraren att vandra på den rätta vägen. Slutligen, i v 10-11, beskrivs den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka. Låt oss nu ta ett stycke i taget:

Den gudfruktiges salighet, v 1-2

â€En läropsalm av David. Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.â€

Här möter vi en saligprisning av den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten pÃ¥ det sättet att hans synd har blivit övertäckt. Vad ligger bakom detta uttryck? Att ha synden övertäckt betyder att den inte ligger blottad inför Herrens ansikte. Vi människor är ju syndiga till själva vÃ¥r natur och därför mÃ¥ste vi övertäcka vÃ¥r syndfullhet om vi skall kunna bestÃ¥ inför Gud. Detta gÃ¥r igen pÃ¥ mÃ¥nga ställen i Bibeln, frÃ¥n dess början till dess slut. Redan i Bibelns första bok, 1 Mos. 3:21, ger Herren Gud efter syndafallet Adam och Eva kläder av skinn att dölja sin nakenhet med. Och i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, uppmanas den ljumme och avfällige församlingsförestÃ¥ndaren i Efesus att köpa â€vita kläder att skyla dig med, sÃ¥ att hans [eg. din] skamliga nakenhet inte syns†(Upp. 3:18).

Genom ett syndoffer kan synden överskylas. Det antyds redan av den skinndräkt som Adam och Eva fick av Gud. För att den skulle kunna ha framställts måste ett djur ha slaktats. Allra tydligast manifesterades sedan detta med övertäckandet av synden i det allra heligaste rummet i Jerusalems tempel. På försoningsdagen, som inföll årligen, gick översteprästen in med blod och stänkte det över förbundsarken. Då övertäcktes nådastolen, förbundsarkens lock, med det utgjutna blodet så att de överträdda budtavlorna, som låg i arkens botten, inte syntes från Himmelen. Synden blev övertäckt.

Inledningen av Ps. 32 citeras av Paulus i Rom. 4. dÃ¥ han talar om Abrahams rättfärdiggörelse. LÃ¥t oss för en stund gÃ¥ till Rom. 4:6-7. Där ser vi psaltarverserna citerade. Paulus sätter in psaltarverserna i ett speciellt sammanhang dÃ¥ han skriver: â€Men den som utan att bygga pÃ¥ gärningar tror pÃ¥ honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet†(Rom. 4:5). Här ser vi att rättfärdiggörelsen enligt Bibeln är forensisk, d.v.s. har med ett â€domstolsutlÃ¥tande†att göra. Rättfärdiggjord är inte den som moraliskt förbättrats, helgats till en viss grad eller dylikt. Rättfärdiggjord är istället den som förklarats rättfärdig sÃ¥som i en domstol. En frikännande dom har uttalats över människan.

Dessutom är rättfärdiggörelsen i biblisk mening imputativ. Med detta menas att den är tillräknad. Latinets imputare betyder tillräkna, tillvita. Den i tron rättfärdige har tillräknats en annans rättfärdighet, nämligen Kristi rättfärdighet. Det är på den grunden Gud förklarat honom rättfärdig. När Paulus skriver att tron räknas till rättfärdighet, är det trons objekt eller föremål, Jesus Kristus och Hans rättfärdighet, som tillräknas den troende.

Så hade inte Paulus alltid tänkt. Som farisé hade han på fariseiskt vis tänkt att Abraham var rättfärdig, en helig man, p.g.a. sitt liv, sin karaktär och sina goda gärningar. Abrahams tro räknades in bland hans goda gärningar, som gjorde att han var en Guds vän. Men nu, som omvänd till Kristus, har Paulus en helt annan uppfattning. Nu visar han att Abraham blev rättfärdig inför Gud genom tro allena, gärningarna ställs t.o.m. i motsats till tron.

Paulus citerar 1 Mos. 15:6 för att visa att Abraham inte har nÃ¥got att berömma sig av inför Gud, inga goda gärningar. Där stÃ¥r ju: â€Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.†Aposteln kommenterar detta: â€Den som har gärningar att peka pÃ¥ fÃ¥r sin lön, inte av nÃ¥d, utan som nÃ¥got han har förtjänat.†Här används en arbetsplats som Ã¥skÃ¥dningsexempel, dÃ¥ han vill visa vad det betyder att Gud â€räknar†nÃ¥gon som rättfärdig. Om en arbetare och en arbetsgivare kommer överens om att arbetaren skall arbeta en dag för en viss summa pengar, dÃ¥ skulle lönen vid dagens slut vara nÃ¥got som arbetaren förtjänat. Som Paulus skriver: â€Den som har gärningar att peka pÃ¥ fÃ¥r sin lön, inte av nÃ¥d utan som nÃ¥got han har förtjänat.†Det skulle i en sÃ¥dan situation vara en förolämpning om arbetsgivaren vid löneutbetalningen efter den lÃ¥nga arbetsdagen sade till den anställde, som slitit hÃ¥rt: â€Kom nu skall jag ge dig en gÃ¥va.†Pengarna är i en sÃ¥dan situation inte en gÃ¥va, det är nÃ¥got arbetaren har rätt till efter sitt slit. Men om nÃ¥gon inte arbetar och ändÃ¥ fÃ¥r lön efter dagens slut är det sannerligen frÃ¥ga om en gÃ¥va. Den icke arbetande räknas som att han uppfyllt förpliktelsen gentemot arbetsgivaren fastän han i själva verket inte har det.

I Rom. 4:5 överflyttar Paulus exemplet frÃ¥n arbetsplatsen till det andliga omrÃ¥det, och säger: â€Men den som utan att bygga pÃ¥ gärningar tror pÃ¥ Honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. â€Om en människa inte gjort nÃ¥got för att förtjäna rättfärdighet, men Gud ger honom detta ändÃ¥ som en gÃ¥va, sÃ¥ är det frÃ¥ga om ett tillräknande av rättfärdighet. SÃ¥ handlade Gud med Abraham. Abraham tog emot frälsningen som en fri gÃ¥va genom tron, inte som nÃ¥gon lön för goda gärningar.

För judarna, som härstammade från Abraham, var patriarken det främsta exemplet på hur Gud handlar med sitt folk, vad som utgör fundamentet för förhållandet mellan Gud och Hans barn. Men också David är en central gestalt i Israels historia. Hans regentstid utgjorde krönet av Israels förflutna. Aldrig, varken tidigare eller senare, hade Israel varit så framgångsrikt som under kung Davids tid. Han var idealkonungen och man drömde om ett återupprättande av ett davidiskt stor-Israel. Med tanke på detta måste naturligtvis också Davids vittnesbörd om hur Gud handlar med sitt folk vara mycket betydelsefullt. Därför uppmärksammar nu Paulus läsarna på vad David säger om hur rättfärdighet kommer till människor, som i sig själva är syndfulla.

Paulus citerar Ps. 32:1-2, där David säger (med orden frÃ¥n GT): “Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och i sin ande är utan svek.” SÃ¥väl Abrahams som Davids exempel visar att frälsningen sker genom tro allena, utan gärningar. Det finns dock en skillnad mellan de exempel som Paulus anger. Skillnaden innebär inte pÃ¥ nÃ¥got sätt nÃ¥gon motsättning, utan visar mer pÃ¥ rikedomen i frälsningen. Exemplet David visar hur alla synder utplÃ¥nas i rättfärdiggörelsen. FrÃ¥n att ha legat pÃ¥ minus blir den man sÃ¥ att säga â€nollställd†i det att syndaskulden försvinner. Exemplet Abraham visar att man inte bara är nollställd, utan t.o.m. rik, att man ligger pÃ¥ â€plussidanâ€. Man tillräknas en rättfärdighet som man inte har i sig själv, man räknas som att ha gjort alla de goda gärningar som lagen kräver.

SÃ¥väl â€nollställandetâ€, d.v.s. förlÃ¥tandet av synder, som â€adderandetâ€, d.v.s. tillskrivandet av goda gärningar, har förstÃ¥s med Kristi ställföreträdarskap att göra. All den orättfärdighet, all synd och ondska, som människosläktet gjort sig skyldigt till lades pÃ¥ Herrens lidande tjänare, som är Jesus Kristus (Apg. 8:32-35). I Jes. 53:4-6 läser vi: â€Men det var vÃ¥ra sjukdomar Han bar, vÃ¥ra smärtor tog Han pÃ¥ sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull. Straffet var lagt pÃ¥ Honom för att vi skulle fÃ¥ frid, och genom Hans sÃ¥r är vi helade. Vi gick alla vilse som fÃ¥r, var och en gick sin egen väg, men all vÃ¥r skuld lade HERREN pÃ¥ Honom.â€

Allt det som gjorde att vi inte var rättfärdiga; överträdelser, missgärningar och skuld, straffades Jesus för. Detta brukar inom dogmatiken kallas Kristi passiva eller lidande lydnad. Han led på korset den eviga förtappelsens alla kval, helvetets oändliga pinor, för att vi inte skulle behöva göra det.

Guds lag kräver emellertid även en positiv buduppfyllelse för att en människa skall anses vara rättfärdig. Det stÃ¥r ju i 3 Mos. 18:5: â€Ja, ni skall hÃ¥lla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.†Och i 3 Mos. 19:2: â€Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.†Människan själv kan inte leva i enlighet med Guds vilja och pÃ¥ den grunden förklaras rättfärdig. Men Jesus har levt ett heligt, oskuldsfullt och rent liv i alla människors ställe. Därför profeteras det om Honom i Jer. 23:20, där Han kallas Davids telning, kung och frälsare, pÃ¥ följande vis: â€Detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vÃ¥r rättfärdighet.†Jesus själv är vÃ¥r rättfärdighet. Denna buduppfyllelse i vÃ¥rt ställe brukar inom dogmatiken kallas Kristi aktiva eller görande lydnad. Paulus ser till bÃ¥da dessa saker i Rom. 4:3-8. Med David som exempel visas som sagt pÃ¥ utplÃ¥nandet av synder och med Abraham som exempel visas pÃ¥ adderandet av rättfärdighet.

Nu lämnar vi Rom. 4 och koncentrerar oss i fortsättningen helt och hållet på Ps. 32.

Den obotfärdiges olycka, v 3-4

â€SÃ¥ länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela.â€

Här beskriver David hur han hade det sÃ¥ länge han inte rent ut bekände sina synder utan tystade ned sitt samvete. Han hade ingen verklig ro, ingen sann frid. Livskraften liksom försvann. â€Herrens hand†som vilade över David är Hans allmakts plÃ¥gor, som lagen hotar med.

Bekännelse och förlåtelse, v 5

â€DÃ¥ uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ´Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.´ DÃ¥ förlät du mig min syndaskuld. Sela.â€
Här har vi den centrala versen, vändpunkten i psalmen. Vi skall därför ägna den lite särskild uppmärksamhet.

Omvändelsen bestÃ¥r av tvÃ¥ delar. För att en människa skall kunna tro pÃ¥ Jesus som sin Frälsare mÃ¥ste hon först förstÃ¥ att hon behöver frälsning. Hon mÃ¥ste erfara Ã¥nger, vilket är omvändelsens första del. Den naturliga människan förstÃ¥r inte sitt eget syndafördärv och opponerar sig häftigt mot Bibelns beskrivning av människans medfödda ondska och Guds dom över alla människor. Hon är obekymrad över sin ställning inför Gud. â€Jag är ju sÃ¥ god†eller â€jag gör ju i alla fall mitt bästaâ€, tänker hon i sitt inre. Dessa falska tankar kombineras med en â€human†gudsbild utifrÃ¥n vilken hon tänker â€Gud är ju sÃ¥ god†och â€Gud förlÃ¥ter mig det som jag rÃ¥kat göra felâ€. Den naturliga människan lever i dessa föreställningar och känner sig därför trygg och säker. Tänk, vilken tragedi!

Hon ser inte sitt eget avgrundsdjupa syndafördärv och vandrar obekymrad genom livet för att en gÃ¥ng, pÃ¥ den stora räkenskapens dag, möta den Helige Guden som inte kan tÃ¥la nÃ¥gon synd, inte ha fördrag med den minsta lilla oförrätt. Hon skall dÃ¥ ställas inför Honom som mÃ¥ste kasta alla orena syndare med kropp och själ i Gehenna (jfr. Matt. 10:28). Det är verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Ingen som syndar fÃ¥r komma till himmelen. David frÃ¥gar â€HERRE, vem fÃ¥r vistas pÃ¥ ditt heliga berg?†(Ps. 15:1). Och svaret är: â€Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne [—] Den som handlar sÃ¥ skall aldrig vackla†(Ps. 15:2-3, 5). Händerna fÃ¥r alltsÃ¥ inte ha utfört nÃ¥gra syndiga gärningar och över läpparna fÃ¥r inga lögner passera. Den som sÃ¥ har levt sitt liv fÃ¥r gÃ¥ upp pÃ¥ HERRENS berg, fÃ¥r komma till Gud i Himmelen. Porten dit in är sÃ¥ trÃ¥ng att ingen synd fÃ¥r passera därigenom. Detta vore fullständigt otänkbart. Tänk att komma med synder inför den Helige i Himmelen och tro att Himmelens port skulle stÃ¥ pÃ¥ vid gavel! Vilken dÃ¥rskap! Vi har HERRENS egna ord pÃ¥ att â€endast den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat†o.s.v. skall fÃ¥ â€vistas pÃ¥ Hans heliga bergâ€. LikasÃ¥ stÃ¥r det i 5 Mos. 27:26: â€Förbannad är den som inte upprätthÃ¥ller alla ord i denna lag genom att följa denâ€.

Dessa gammaltestamentliga ställen är pÃ¥ intet sätt överspelade i Nya testamentet. Paulus strykerunder det sistnämnda stället genom att citera det i Gal. 3:10. Gud har inte förändrats eller prutat av pÃ¥ sina krav över tiden. Han är och förblir â€ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker†(Jak. 1:17).

Denna Herrens helighet och fruktansvärda vrede över synden injagar skräck i oss. Detta är syndanöden eller syndainsikten. Den är nödvändig och den verkas av den Helige Ande. Strax innan Jesus lämnade sina lärjungar sade Han att Han skulle sända Hjälparen till dem. â€Och när Han kommer†sade Jesus, â€skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom†(Joh.16:8). Den Helige Ande fÃ¥r oss alltsÃ¥ att förstÃ¥ vÃ¥r verkliga situation inför Gud och den kommande domen. Och den är, naturligtvis, för varje människa en alldeles hopplös situation, om Gud skulle döma oss â€sÃ¥som vÃ¥ra synder har förtjänat och Hans rättvisa kräverâ€. Men – vilken lättnad! – detta är inte allt, inte Guds sista ord till oss.

När vi har kommit till denna insikt, som ocksÃ¥ kallas Ã¥ngern och alltsÃ¥ är omvändelsens första del, för den Helige Ande oss till â€Jesus, som har frälst oss frÃ¥n den kommande vredesdomen†(1 Tess. 1:10). Den som tar sin tillflykt till Frälsaren, d.v.s. tror pÃ¥ Honom, har blivit omvänd. Den som söker sig till Jesus tas utan undantag emot. â€Den som kommer till migâ€, säger Han, â€skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6:37).

När det gäller den nödvändiga graden av Ã¥nger är det mÃ¥nga som frÃ¥gat sig hur stark den mÃ¥ste vara. Djävulen vill alltid ifrÃ¥gasätta vÃ¥rt barnaskap. Därför kan han komma och sÃ¥ ut sÃ¥dana tvivel i vÃ¥ra hjärtan som: â€Har jag Ã¥ngrat mig tillräckligt mycket? Har min syndanöd varit tillräckligt djup? Kan jag verkligen vara ett Guds barn, jag som inte har begrÃ¥tit min synd särskilt mycket?†SÃ¥ vänder han kanske vÃ¥r blick mot en medkristen som haft en tydlig och stark omvändelseupplevelse föregÃ¥ngen av den mest fruktansvärda förkrosselse. Och sÃ¥ sÃ¥r han dessa tankar i oss: â€SÃ¥ har aldrig jag känt. SÃ¥dana upplevelser har jag aldrig haft. Det är nog bara inbillning detta med min kristendom.†Vill man nu inte genast ge upp kampen kanske man i detta läge slÃ¥r in pÃ¥ gärningarnas väg och skaffar sig en självgjord Ã¥nger. I värsta fall förlitar man sig sedan till denna och grundar sitt barnaskap hos Gud pÃ¥ den. DÃ¥ har djävulen triumferat. Han har fÃ¥tt oss att sluta förtrösta pÃ¥ Jesus allena och istället lita pÃ¥ vÃ¥ra egna verk. Självgoda fariséer kan han sedan lämna ifred. Eller – om det bättre tjänar hans syfte som är att dra oss ned i avgrunden – kommer han senare tillbaka och ifrÃ¥gasätter vÃ¥r Ã¥nger pÃ¥ nytt. DÃ¥ slutar det hela till sist i förtvivlan.

Många har anfäktats på detta sätt. P.g.a. alla själafiendens finter är det därför bra att veta följande: Det finns inget fastställt mått av ånger som skall uppfyllas. Ångern behöver vara exakt så stark att den leder till syndainsikt och därmed till ett insett behov av frälsning. Man måste veta sig vara en fördömelsevärd syndare som utan Jesus skulle vara på väg till helvetet. Om ångern för till Jesus som den ende Frälsaren är den tillräcklig. Ångern kan vara olika stark hos olika människor, precis som födslovåndorna vid naturliga födslar kan variera i grad. Det beror på personlighetsdrag, tidigare upplevelser m.m. Vi skall också komma ihåg att det är Jesus och inte vår ånger som frälser oss. I så fall skulle ju frälsningen delvis vara en gärning av människan som presterar ångern. För övrigt ångrar vi oss aldrig tillnärmelsevis så mycket över vår synd som vi borde göra.

När det så gäller den nödvändiga graden av tro ställer sig många den ängsliga frågan hur stark den måste vara. Den frågan är lätt att besvara. Det är nämligen inte tron som frälser oss utan Jesus. Hur svag och flämtande tron än är, ja vore den inte mer än en liten gnista, skulle den ändå vara en frälsande tro. Detta därför att Jesus, som tron vänder sig mot och vill ha hjälp av, är allsmäktig. Tron är bara den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. Vi blir inte frälsta p.g.a. tron som det ibland slarvigt sägs. I så fall blir ju själva tron en gärning som meriterar oss. Vi blir frälsta p.g.a. Jesus. Frälsningen är däremot av eller genom tron.

Vi måste här också särskilt beröra den fortsatta eller lilla omvändelsen. Omvändelsen betecknar vanligtvis övergången från ett liv som otroende till ett liv som troende. Denna omvändelse kallas ibland den stora omvändelsen. Den sker på ett ögonblick. Det finns inga mellanstadier. Antingen är man omvänd eller oomvänd, kristen eller hedning, ett Guds barn eller ett världens barn. Det är långt ifrån alltid som den kristne vet exakt när han eller hon blev omvänd eller ens minns det. Men så talas det också om den dagliga, fördjupade omvändelsen. Den har också kallats den lilla omvändelsen eller den fortsatta omvändelsen.

Att det är nödvändigt med den dagliga omvändelsen beror pÃ¥ att det gamla köttet fortfarande finns kvar hos Guds barn (Hebr. 12:1, Rom. 7:21, 1 Joh. 1:8). Den kristne mÃ¥ste därför varje dag pÃ¥ nytt vända sig till Gud, ta emot näring genom Hans Ord, samtala med Honom i bön och se upp med sin egen onda natur sÃ¥ att den inte fÃ¥r sticka upp och göra sig gällande. Därför säger Luther i Lilla katekesen att detta att leva i sitt dop, d.v.s. som ett barn hos Gud, det är â€att den gamla människan i oss skall genom daglig Ã¥nger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstÃ¥, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligenâ€.

Guds barns trygghet, v 6-7

â€Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna. Om än stora vattenfloder kommer skall de inte nÃ¥ dem. Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens jubel omger du mig. Sela.â€

Här framgÃ¥r det att Gud beskyddar de sina. Även om stora vattenfloder sÃ¥som förföljelser drabbar de kristna, skall Gud beskydda dem. I Uppenbarelseboken 12, där djävulen framställs som en orm/drake, och församlingen som en kvinna, läser vi: â€DÃ¥ sprutade ormen vatten ur sin mun som en flod efter kvinnan, för att hon skulle föras bort med floden. Men jorden hjälpte kvinna, den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun†(v 15-16).

Uppmaning att leva gudfruktigt, v 8-9

â€Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig rÃ¥d och lÃ¥ta mitt öga vaka över dig. Var inte utan förstÃ¥nd som en häst eller mula, som man mÃ¥ste tämja med töm och betsel, för att de skall komma till dig.â€

Herren önskar leda sitt folk. Detta skulle ske så enkelt och lätt om de bara villigt följde Honom. Så sker ju också stundtals, men när så inte sker överger inte Herren sitt folk för det. Då tar Han fram töm och betsel för att tämja oss. Töm och betsel är obekväma, men nödvändiga för att få oss att gå dit Han vill att vi skall gå. Töm och betsel är som tuktoris, lidanden och olyckor som Herren sänder oss för att forma oss.

Här ser vi tydligt den nådefulle Gudens kärleksfulla avsikter bakom allt. Guds avsikt är att människorna skall omvända sig till Honom och bli frälsta. Han vill ingen syndares död (Hes. 18:23)! Så länge nådatiden varar har Guds domshandlingar även denna positiva avsikt. Olyckorna och lidandet skall driva till Kristus.

I 1878 Ã¥rs förklaring till Luthers Lilla katekes läser vi följande under frÃ¥ga 106, “Vad bör vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?â€:

â€Svar: De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse sÃ¥som verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan sÃ¥som för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4).

MÃ¥nga undrar om det verkligen är framgÃ¥ngsrikt att försöka väcka människor genom sÃ¥dana här plÃ¥gor. Blir inte resultatet istället att de vänder sig bort frÃ¥n Gud? Vore det inte bättre om Gud bemötte människorna enbart med nÃ¥d och predikanten bara talade om Guds godhet? Det skall inte förnekas att Gud försöker vinna människor även genom att göra dem välgärningar. Paulus skriver t.ex.: “Eller föraktar du Hans stora godhet, mildhet och tÃ¥lamod och förstÃ¥r inte att det är Hans godhet som vill föra dig till omvändelse?” (Rom. 2:4). Men problemet är att de flesta människor, liksom vÃ¥rt eget kött, just föraktar denna Guds godhet och sÃ¥, genom sina hÃ¥rda hjärtan, samlar pÃ¥ sig “vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras” (Rom. 2:5).

Därför måste Gud, som på alla sätt försöker föra människorna till sig, också pröva den hårda vägen. När människorna inte kommer genom Ordet – lärandet och undervisandet – tar Herren fram andra medel: tömmen och betslet.

Den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka, v 10-11

â€Den ogudaktige har mÃ¥nga plÃ¥gor, men den som förtröstar pÃ¥ HERREN omger han med nÃ¥d. Var glada i HERREN och fröjda er, ni rättfärdiga, jubla, alla ni rättsinniga!â€

Den ogudaktige är den obotfärdige syndare, som inte genom förmaningar och töm och betsel, alltså timliga straff, låter styra sig. De samlar över sig och sitt samvete en gnagande plåga, som skall följa dem i evig tid.

De som å andra sidan förtröstar på Herren, de rättfärdiga och rättsinniga, de är alltid omgivna av Herrens nåd. De lever alltid i syndernas förlåtelse, nådaståndet där de har frid med Gud. De bor liksom i ett rum där varje vägg, till höger, vänster, framför och bakom, är syndernas förlåtelse. Och som tak över huvudet har de syndernas förlåtelse som skyddar dem Guds vrede som skall uppenbaras från himlen (Rom. 1:18) och under sig, som ett golv, ligger syndernas förlåtelse och skyddar dem från att falla ned i helvetet (jfr. 4 Mos. 16:31-33).

Därför kan de fröjda sig och jubla. De har del av det verkliga livet eftersom de genom tron på Jesus, den store Syndaförlåtaren, är förenade med Gud, som är livets källa. De tar emot alla Hans välsignelser. Synden skilde dem från Gud och livet som strömmar från Honom, men nu är gemenskapen återupprättad. Allt detta underbara vill Gud skänka alla människor, var och en av oss.



5 Mos. 30

Bibelstudier Posted on 2010-09-13 11:56:32

av Lars Borgstr̦m Att lyssna till Guds Ord Рen fr̴ga om liv och d̦d

(5 Mos. 30)

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord,

Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjärtas torra jord!

Värdes oss din Ande sända Och din eld ibland oss tända

Mätta ljuvligt de elända, Herre, vid ditt rika bord! Amen.

Inledning

Vi har nu bett om att Guds Ord, fyllt av nåd, skall falla på våra torra hjärtan. Våra hjärtan är verkligen inte någon inbjudande plats. Där saknas alla förutsättningar för ett friskt, gott och andligt liv att växa. Men Guds Ord är likt ett vårregn som kan få öknen att blomstra. Likt Jesus var en planta som sköt upp ur torr jord (Jes. 53:2) kan det andliga livet spira i våra hjärtan, bara inte Guds Ord motstås och avvisas.

â€Ta emot-Förvalta-Ge vidare†är temat för vÃ¥rt sensommarläger. Jag skall i tvÃ¥ bibelstudier med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n 5 Mos. 30 tala om â€Att lyssna till Guds Ord – en frÃ¥ga om liv och död†och dÃ¥ berörs särskilt det första ledet av vÃ¥rt tema, att â€ta emot†Guds Ord. Sedan fÃ¥r andra ta vid och tala om förvaltandet och vidareräckandet av Guds Ord. Vi kommer idag att tala allmänt om vikten av att höra, att ta emot, Guds Ord och sätta in vÃ¥rt speciella kapitel, 5 Mos. 30, i sitt speciella sammanhang. Imorgon kommer vi enbart att hÃ¥lla oss till just kap. 30.

Att lyssna sig till liv

Att ta emot Guds Ord är detsamma som att lyssna till Guds Ord. Och det är verkligen en frÃ¥ga om liv och död. Vi är ju i oss själva döda. Endast Guds Ande kan ge oss liv. Hesekiel fick i en syn se en dal med kringspridda döda ben, alldeles förtorkade. DÃ¥ sade Herren till benen: â€Se, jag skall lÃ¥ta ande komma in i er, sÃ¥ att ni fÃ¥r liv. Jag skall fästa senor vid er och lÃ¥ta kött växa ut pÃ¥ er och övertäcka er med hud och ge er ande, sÃ¥ att ni fÃ¥r liv. Och ni skall inse att jag är HERREN†(Hes. 37:5-6).

När Gud ger oss sin Ande gör Han det alltid genom Ordet. De ord och satser vi har nedskrivna pÃ¥ bladen i vÃ¥ra biblar utgör ett budskap, ett meddelande, direkt frÃ¥n Himmelens Gud till oss människor, stoftets barn: â€Hela Skriften är utandad av Gud†(2 Tim. 3:16). Genom Bibelns Ord talar Gud till oss, och med de bibliska orden blÃ¥ser ocksÃ¥ Gud ut sin Ande över läsaren och ger honom liv. Den Helige Ande ges nämligen med Guds Ord. Liksom HERREN Gud en gÃ¥ng formade det livlösa stoftet frÃ¥n marken och blÃ¥ste in livsande i Adam och gjorde honom till en levande själ (1 Mos. 2:7) blÃ¥ser Han nu andligt liv i de döda, oomvända människorna sÃ¥ att dessa väcks till liv i Gud. â€Ni är ju födda pÃ¥ nyttâ€, skriver Petrus till de kristna, â€inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande Ord som bestÃ¥r†(1 Petr. 1:23). Det livgivande Ordets innehÃ¥ll är evangeliet om syndernas förlÃ¥telse för Jesu Kristi skull. Det är ett glatt och frälsande budskap som varje människa fÃ¥r ta till sig (1 Joh. 2:2). Genom samma Ord uppehÃ¥ller Gud sedan de kristna vid andligt liv (Joh. 8:51).

Guds Ande kommer alltsÃ¥ med liv till oss människor som är döda i oss själva och Han gör det som sagt alltid genom sitt Ord. Jesus säger därför: â€Det är Anden som ger liv, köttet är inte till nÃ¥gon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv†(Joh. 6:63). När Paulus förtvivlat konstaterade hur församlingen i Galatien, de som fÃ¥tt Jesus Kristus framställd för sina ögon som korsfäst, hade slagit in pÃ¥ lagens väg pÃ¥minde han dem om hur de en gÃ¥ng hade kommit till tro: â€Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hÃ¥lla lagen eller genom att lyssna i tro?†(Gal. 3:2). Det underförstÃ¥dda svaret var naturligtvis att det var genom att lyssna till Guds Ord som de hade tagit emot Anden och fÃ¥tt liv.

Detta gäller förstås även oss. Det gällde också Israels folk när Mose efter ett långt liv och en fyrtioårig ökenvandring tog avsked av dem på Moabs hedar. Vi skall imorgon särskilt studera 5 Mos. 30, en central del av hans tal till sitt folk, men idag skall vi först teckna bakgrunden.

Mose närmar sig slutet av sin levnadsvandring

Mose närmar sig nu slutet av sitt lÃ¥nga jordeliv. Han hÃ¥ller pÃ¥ Moabs hedar det lÃ¥nga talet till sitt folk, och efter alla mödor, faror, besvikelser och lidanden under ökenvandringen ser han nu mest de ljusa sidorna av vad han genomgÃ¥tt. Herren har stridit för sitt folk (5 Mos. 1:30) och har burit dem sÃ¥som en far bär sin son (5 Mos. 1:31), Han har lÃ¥tit sig vÃ¥rda om dem i den stora öknen sÃ¥ att inget har fattats dem (5 Mos. 2:7, 8:4). Detta mÃ¥ste förstÃ¥s pÃ¥ ett andligt sätt och belyses bäst av samtalet mellan Jesus och hans apostlar den sista natten av Hans jordeliv, dÃ¥ Jesus frÃ¥gade: â€När jag sände er utan börs, utan lädersäck och sandaler, saknade ni dÃ¥ nÃ¥got?†De svarade: â€Nej, inget†(Luk. 22: 35). Den som har Herren själv med pÃ¥ vägen, honom saknas inget, även om i timlig, materiell bemärkelse allt skulle saknas honom.

I 5 Mos. 18:18 ger Gud åt Mose löftet om att en profet, lik Mose, en gång skall komma. De orden om den store profeten efter Mose har av både judar och kristna uppfattats som en profetia om Messias och vi vet ju hur de gick i uppfyllelse då Jesus framträdde. Vi skall strax återkomma till detta.

Till straff för sin olydnad, när han med staven slog på klippan istället för att endast tala till den, skulle Mose inte få föra folket in i det utlovade landet. Men han skulle få kasta en blick in dit före sin död. Så gick han upp på berget Nebo på östra sidan av Jordan, och Herren lät honom se mer än hans jordiska ögon normalt skulle kunna från denna utsiktsplats: hela landet, Gilead ända till Dan, Galiléen, Juda land, Sydlandet Negev (5 Mos. 34:1-2). Gud förnyar där sitt löfte, att detta land skall tillhöra Israel. Mose dör där i Moabs land och blir begraven, men ingen har fått veta var hans grav är.

Man kan tycka, att Mose fick ett hÃ¥rt straff för en liten olydnad. Men man bör här tänka pÃ¥ vad Gud genom Mose själv hade sagt till Aron, när dennes söner blivit straffade med döden för en olydnad som kan verka ringa, dÃ¥ de hade framburit främmande eld inför Herren: â€PÃ¥ dem som stÃ¥r mig nära skall jag bevisa mig helig och inför allt folket bevisa mig härlig†(3 Mos. 10:3). Ju närmare en människa lever Gud, desto mer noggrant tar Gud sitt krav pÃ¥ lydnad. Innan Kristus kom i världen, fanns det ingen människa som stÃ¥tt närmare Gud än Mose. Han hade en gemenskap med Gud, som var innerligare än profeternas. En gÃ¥ng skulle ocksÃ¥ Han komma, som till och med var ett med Gud, och Han skulle fÃ¥ lida mer än nÃ¥gon nÃ¥gonsin lidit.

Mose blev straffad, men han gick naturligtvis inte förlorad. Hur skulle han annars ha kunnat möta den förklarade Kristus på det heliga berget och samtala med Honom om Hans lidande? (Luk. 9:30-31). Det var helt i biblisk anda som man förr, i Sv. ps. 1:5 (1937) sjöng att Mose dog glad. Genom tron på Kristus, som han ännu inte hade sett, dog han salig.

Lyssna till den älskade Sonen!

Jag nämnde tidigare att Mose i sitt avskedstal profeterat om Messias, att denne skulle framträda bland Israels folk och vara en profet lik Mose. På förklaringsberget visade sig Jesus sådan Han är i sin härlighet, Hans gudomlighet uppenbarades. Men det visade sig samtidigt att Han också var den av Mose utlovade profeten.

En röst, Guds egen röst, hördes från ett moln som sänkte sig ned över Jesus, Mose och Elia:

“Denne är min Son, den Älskade. I Honom har jag min glädje. Lyssna till Honom!” Ungefär 1500 Ã¥r tidigare hade Gud som sagt genom Mose lovat folket att en profet skulle uppstÃ¥. Mose sade till folket: “HERREN, din Gud, skall lÃ¥ta uppstÃ¥ Ã¥t dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till” (5 Mos. 18:15). Nu, pÃ¥ förklaringsberget, förkunnade Gud högtidligt att Hans profet hade trätt fram, och att denne profet ocksÃ¥ var Hans älskade Son. “Lyssna till Honom!” sade rösten frÃ¥n Himmelen. Och eftersom vÃ¥rt ämne är â€Att lyssna till Guds Ord – en frÃ¥ga om liv och dödâ€, vill jag att vi ännu en gÃ¥ng stannar nÃ¥got vid detta att lyssna, att höra vad Gud säger och därigenom fÃ¥ liv.

Detta lyssna har i bibliskt sprÃ¥kbruk en alldeles särskilt betydelse. I Gamla testamentets hebreiska är grundordet för lydighet att lyssna eller att höra. Det är ocksÃ¥ sÃ¥ vi säger till vÃ¥ra barn när de är olydiga: “lyssna pÃ¥ mig” eller “hör nu vad jag säger.” I Nya testamentets grekiska betecknar lydighet ordagrant “att stÃ¥ under det hörda.” När nu Gud högtidligt frÃ¥n Himmelen säger Ã¥t lärjungarna att de skall lyssna till Jesus, Hans älskade Son, betyder det att de skall följa Honom och inrätta sina liv under Honom.

Den som gör det har väldiga löften med sig. Den som kommer till Jesus blir helt rentvättad frÃ¥n synden. Det gäller även den djupast sjunkne. I det gamla Israel var avfallet verkligen svÃ¥rt. Herren kallade sitt syndfulla folk Sodomsfurstar och Gomorrafolk (Jes. 1:10). Men ändÃ¥ fanns frälsningens möjlighet öppen för dem, om de bara ville höra. I Jesajas första kapitel läser vi: “Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ tillrätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra, skall ni fÃ¥ äta landets goda” (Jes. 1:18-19).

Att omvända sig till Herren, Ã¥ngra sina synder och söka förlÃ¥telse för dem för Jesu skull och inordna sig under Hans vilja – allt detta innefattas i att höra eller lyssna till Honom. DÃ¥ kommer man in under Jesu herravälde och blir en medborgare i Guds rike. Det är bara möjligt att bli ett Guds barn genom att lyssna till den som Gud utvalt. Rösten frÃ¥n Himmelen ljuder: “Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till Honom.” Eftersom det bara är genom Jesus som förlÃ¥telse och tillträde till Guds rike är möjlig, blir följden av att inte lyssna till Honom förödande. HERREN sade till Mose: “En profet skall jag lÃ¥ta uppstÃ¥ Ã¥t dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i Hans mun, och Han skall tala till dem allt vad jag befaller Honom. Och om nÃ¥gon inte lyssnar till mina ord, de ord Han talar i mitt namn, skall jag utkräva det av honom” (5 Mos. 18:18-19).

Den som inte blir lydig orden som Jesus talat skall Herren utkräva hämnd av. Ingen fÃ¥r sätta sig upp emot Jesu ord. Det spelar ingen roll om man är kung eller överstepräst i Israel eller biskop i den kristna kyrkan. Den som sätter sig upp emot Herrens ord och bud kommer att fÃ¥ svara för detta. Den som inte omvänder sig frÃ¥n synden utan framhärdar i trots och egenvilja kommer aldrig in under Jesu herravälde som ocksÃ¥ är nÃ¥dens, syndaförlÃ¥telsens rike. Han eller hon sitter fast i synden och mÃ¥ste själv betala priset för den. Jesus har genom sin blodiga död betalat priset ocksÃ¥ för deras synder, men eftersom de inte ville höra, lyssna till Honom och ta emot syndaförlÃ¥telsen, fÃ¥r de nu själva svara för sina synder. Herren kommer att utkräva det av dem. Johannes döparen säger: “Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36).

Detta gäller även dig. Lyssna till den älskade Sonen, Herrens utvalde profet. LÃ¥t Honom tala med dig om din synd och lÃ¥t Honom tala med dig om försoningen i Hans blod. Det finns ingen synd som är sÃ¥ svÃ¥r att den inte kan förlÃ¥tas, bara du inte försvarar den och vägrar lämna den. Tänk inte ut själv vad som är rätt och gott med dina förvirrade människotankar, utan lyssna till Honom som talar den gudomliga visheten. Han säger: “Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, sÃ¥ fÃ¥r er själ leva” (Jes. 55:3).

Mose tal

Nu skall vi studera vad Mose säger i sitt avskedstal. Vi kan dela in talet, som omfattar hela 5 Mos med undantag av det allra sista kapitlet, i fyra delar eller fyra tal.

Första talet (5 Mos. 1:6-4-40)

Här pÃ¥minner Mose om det viktigaste som skett under den fyrtioÃ¥riga ökenvandringen. Han understryker särskilt hur Herren beskyddat dem genom olika faror (5 Mos. 1:6-3:29). Mose ger i samband med detta en inträngande förmaning att de alltid mÃ¥ste hÃ¥lla fast vid den uppenbarelse som Herren gett dem, att de inte fÃ¥r glömma Herrens Ord utan i sitt hjärta säga â€amen†till att Herren ensam är Gud i himmelen och pÃ¥ jorden, att de skall hÃ¥lla Hans bud pÃ¥ det att det skall gÃ¥ dem väl och de mÃ¥ länge leva i Kanaans land (5 Mos. 4:1-40).

Efter detta inledande tal läser vi att Mose avskilde tre tillflyktsorter, asylstäder, öster om Jordan för Gads och Rubens samt halva Manasses stam (5 Mos. 4:41-43). I söndags berörde Ingemar dessa fristäder i sin predikan. Men för er som inte var med då kan vi beröra dessa här igen. Vi hoppar då fram till andra delen av Mose tal, till 5 Mos. 19:1-7, där vi läser vad Herren säger genom Mose:

â€När HERREN, din Gud, har utrotat de hednafolk vilkas land HERREN, din Gud, ger dig, och när du har fördrivit dem och du bor i deras städer och i deras hus, dÃ¥ skall du avskilja Ã¥t dig tre städer mitt i ditt land, som HERREN, din Gud, ger dig till besittning. Du skall rusta upp vägarna till dessa städer och dela upp det landomrÃ¥de som HERREN, din Gud, ger dig till arvedel i tre delar, sÃ¥ att var och en som har dräpt nÃ¥gon kan fly dit. I följande fall kan den som har dräpt nÃ¥gon fly till en fristad och sÃ¥ fÃ¥ leva:

Om nÃ¥gon dödar sin nästa utan vett och vilja och utan att ha burit hat till honom tidigare – som när nÃ¥gon gÃ¥r med sin vän ut i skogen för att hugga ved och han hugger med yxan för att fälla trädet och yxhuvudet dÃ¥ lossnar frÃ¥n skaftet och träffar den andre sÃ¥ att han dör – dÃ¥ skall han kunna fly till nÃ¥gon av dessa städer och fÃ¥ leva. Annars kan blodshämnaren som med vrede i sitt hjärta förföljer drÃ¥paren hinna upp honom om vägen är lÃ¥ng, och slÃ¥ ihjäl honom, fastän han inte hade förtjänat döden, eftersom han inte hade hatat den andre tidigare. Därför befaller jag dig: ´Du skall avskilja tre städer Ã¥t dig.´”

Denna HERRENS befallning förverkligades sedan. Naturligtvis har dessa fristäder, dessa tillflyktsorter, i uppbyggelselitteraturen – med rätta – utlagts som pekande framÃ¥t emot den frälsning Jesus Ã¥stadkommit. Herren själv framställs, särskilt i Psaltaren, som en tillflyktsort. David sjunger: â€Jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nÃ¥d. Ty du är en borg för mig, en tillflykt när jag är i nöd†(Ps. 59:17).

Andra talet (5 Mos. 5-26)

Detta tal är det i särklass längsta och omfattar inte mindre än tjugotvÃ¥ kapitel, frÃ¥n 5 Mos. 5 t.o.m. 5 Mos. 26. Talet har en inledning, de avslutande verserna av kap. 4, där vi fÃ¥r veta att â€detta är den undervisning†eller â€den lag†(torah) som Mose lade fram för Israels barn.

Detta andra tal kan delas in i tvÃ¥ delar, den allmänna och den särskilda delen. Den allmänna delen, 5 Mos. 5-11, innehÃ¥ller en upprepning av de tio budorden i kap. 5. Därefter följer en fördjupad undervisning om de tvÃ¥ första buden. I kap. 6 fÃ¥r vi därför veta att HERREN är den ende sanne och absolute Guden som svartsjukt kräver folkets kärlek. Vi möter här Israels stora och härliga trosbekännelse: â€Hör, Israel! HERREN, vÃ¥r Gud, HERREN är en†(5 Mos. 6:4). Jag kan inte gÃ¥ in pÃ¥ det här, men det finns goda skäl för att uppfatta denna trosbekännelse, shema, som en bekännelse till treenigheten, att Fadern, Sonen och den Helige Ande är en enda Gud. Sedan följer fortsättningen: â€Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft†(5 Mos. 6:5).

Israel skall inte bara avstÃ¥ frÃ¥n att ingÃ¥ förbund med de kananeiska hednafolken, utan fullständigt förgöra dem tillsammans med deras altaren och avgudabilder. Detta eftersom HERREN utkorat dem: â€Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara Hans egendomsfolk framför alla andra folk pÃ¥ jordens yta†(5 Mos. 7:6).

Det gammaltestamentliga Israel var alltsÃ¥ utvalt av Herren och avskilt frÃ¥n världens alla folkslag. De fick inte beblanda sig med dem eller ta efter deras seder. Detta har nÃ¥got väsentligt att säga oss idag. Sedan Jesus fullbordade sitt frälsningsverk pÃ¥ korset är nämligen skiljemuren nerbruten mellan judar och hedningar (Ef. 2:14-15). Nu fÃ¥r alla, judar sÃ¥väl som hedningar, komma till â€den levande stenen [Jesus Kristus] som väl av människor är förkastad, men hos Gud vald och dyrbar†(1 Petr. 2:4), de fÃ¥r för Hans skull räkna sig till Guds folk och själva bli levande stenar i det andliga hus, som är den heliga kristna kyrkan. Paulus kallar därför Kyrkan, som är en gemenskap av alla de som tror pÃ¥ Jesus, för â€Guds Israel†(Gal. 6: 16).

På samma sätt som Israels barn var avskilda från hednavärlden är också det nya Israel avskilt från världen, d.v.s. avskilt från det Gudsfrånvända livet med alla dess tomma nöjen, all dess ytliga lycka, all dess främlingskap för HERREN och all dess glädje i synden. Ett sådant liv, som leder till fördärvet, den eviga förtappelsen, har den kristne blivit frälst ifrån. Den kristne har blivit uttagen från mörkrets välde och försatt i den älskade Sonens rike (Kol. 1:13).

Nu gäller frÃ¥gan: I vilket rike lever du? Lever du i världen, i mörkrets rike eller lever du i Guds, den älskade Sonens rike? Har du hörsammat Guds kallelse, Han som har kallat dig frÃ¥n mörkret till sitt underbara ljus? Jesus eller världen, det är frÃ¥gan. Här finns det ingen neutral stÃ¥ndpunkt att inta. Jesus säger: â€Den som inte är med mig, han är emot mig†(Matt.12:30). Det gÃ¥r inte att leva med det ena benet i världen och med det andra i Guds rike. Det blir ett haltande pÃ¥ bÃ¥da sidor (Ps. 119:13). Gud kallar dig till att vara helig, avskild frÃ¥n världen. Du skall inte ha med världens väsende att göra. Gud vill att du skall tillhöra Hans folk.

Mose förmanar vidare, i kap. 8, att när Israels barn intagit landet och njuter av dess goda, skall de alltid komma ihåg hur Herren tuktade dem under ökenvandringen, tog hand om dem och räddade dem. Detta skall de tänka på så att de inte blir självsäkra och högmodiga och därigenom glömmer alla de nådehandlingar som Herren bevisat dem. Från kap. 9 inpräntar Mose i dem att de alltid skall komma ihåg att grundvalen för deras existens och styrka inte är deras egen rättfärdighet utan bara Herrens barmhärtighet och förbundstrohet. Det kommer också att vara endast Herrens förtjänst att de nu snart kommer att inta landet.

I 5 Mos. 11:26-28 säger Mose: â€Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: Välsignelse, om ni lyssnar till HERRENS, er Guds, bud som jag i dag ger er, och förbannelse om ni inte lyssnar till HERRENS, er Guds, bud, utan viker av ifrÃ¥n den väg jag i dag befaller er att gÃ¥ och följer andra gudar som ni inte känner.†Detta kommer igen i kap. 30, som vi skall behandla ingÃ¥ende imorgon.

Mose långa andra tal kan som jag tidigare sade delas in i två delar. Den andra, särskilda delen omfattar 5 Mos. 12-26 och innehåller detaljerade föreskrifter och instruktioner för hur israeliterna skall ordna med offergåvor, måltider och gudstjänster (5 Mos. 12-16:17). Vi kan också lägga märke till att Mose i kap. 13 klargör att all avgudadyrkan som uppstår i landet sedan det intagits måste utrotas, det gäller såväl profeter som uppträder med tecken och under som nära släktingar, ja t.o.m. hela städer. Om Israels barn avfaller skall de dödas (5 Mos. 13:10, 15). Det får inte tas hänsyn till familjeband.

Vi måste här stanna upp och tänka efter lite hur vi skall förhålla oss till dessa stränga straffutmätningar och vad de har med oss att göra. Först av allt understyrker det för oss hur förfärlig synden, och i synnerhet avgudadyrkans och otrons synd är. Guds straff för framhärdad synd och trotsighet är fruktansvärt i detta ords ordagranna betydelse: värt att frukta. Vidare skall vi förstå, när vi jämför Gamla testamentets Gudsfolk och vår situation idag, att det också finns en väsentlig skillnad. Eftersom Guds folk i gamla förbundet utgjorde en teokrati, där det även i samhällslivet gällde att endast Guds vilja skulle ske, tillgrep man på Guds befallning sådana straffutmätningar som vi här hört om. I nya förbundet är däremot Guds rike ett helt andligt begrepp. Otro, framhärdad synd och trots utestänger från Guds rike lika mycket som avgudadyrkan utestängde från rätten att få leva i Israel under gamla förbundets tid. Den som lever så är andligt död och skall betraktas som sådan, men skall inte dödas i fysisk bemärkelse. Han eller hon skall istället varnas och uppmanas att omvända sig vilket är möjligt så länge nådatiden varar.

Sedan, i 5 Mos. 16:18-18:18, följer lagar om den teokratiska statens organisation. Det ges föreskrifter hur man tillsätter domare och tillsyningsmän och hur man i framtiden skall gå tillväga då man väljer kung. Hur präster skall underhållas ges det också anvisningar om. Om jag och Ingemar hade varit verksamma som präster i Israel för 3 500 år sedan hade följande krav ställts på er:

â€Och detta är vad prästerna har rätt att fÃ¥ av folket, av dem som offrar ett slaktoffer, vare sig av nötboskap eller av smÃ¥boskap: Man skall ge prästen bogen, käkstyckena och magen. Det första av din säd, ditt vin och din olja och det första av dina fÃ¥rs ull skall du ge honom. Ty honom har HERREN, din Gud, utvalt bland alla dina stammar, för att han och hans söner alltid skall stÃ¥ och göra tjänst i HERRENS namn†(5 Mos. 18:3-4).

Vi fÃ¥r ocksÃ¥, i 5 Mos. 18:9-25, lagbestämmelser om att falska profeter skall dödas, hur de fristäder vi tidigare omnämnde skall inrättas, hur landomrÃ¥desgränserna inte fÃ¥r flyttas, hur krigföring skall bedrivas, hur husfadern skall agera i olika situationer m.m. Vi som lever i könsrollsupplösningens tid kan ocksÃ¥ lägga märke till hur de skapelsegivna rollerna inte fÃ¥r överträdas: â€En kvinna skall inte bära manskläder, och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som gör sÃ¥ är avskyvärd för HERREN, din Gud†(5 Mos. 22:5). Vi möter mycket stränga äktenskapslagar med dödsstraff för otukt: â€Om en man ertappas med att ligga med en annan mans hustru, skall de bÃ¥da dö, bÃ¥de mannen som lÃ¥g med kvinnan, och kvinnan. Du skall skaffa bort det onda frÃ¥n Israel†(5 Mos. 22:33). I kap. 24-25 ges föreskrifter för hemlivet och det borgerliga livet i dess mÃ¥ngfaldiga förhÃ¥llanden.

Slutligen möter vi i detta andra tal föreskrifter om hur Israel skall tacka Herren för Hans godhet och bära fram förstlingsfrukt och tionde, sedan man tagit det utlovade landet i besittning (5 Mos. 26:1-15). Så följer i verserna 5 Mos. 16:16-19 en sammanfattning av allt som sagts i kap. 1-26:

â€HERREN, din Gud, befaller dig i dag att följa dessa stadgar och föreskrifter. Du skall hÃ¥lla fast vid och följa dem av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har i dag sagt att HERREN skall vara din Gud och att du skall vandra pÃ¥ hans vägar, hÃ¥lla hans stadgar, bud och föreskrifter och lyssna till hans röst. Och HERREN har i dag gett dig sitt ord pÃ¥ att du skall vara hans egendomsfolk, sÃ¥ som han har sagt till dig, och att du skall hÃ¥lla alla hans bud. Han skall upphöja dig till lov, berömmelse och ära över alla folk som han har gjort. Du skall vara ett heligt folk Ã¥t HERREN, din Gud, sÃ¥ som han har lovat.â€

Tredje talet (5 Mos. 27-30)

Detta avslutande tal är en slags hänvisning tillbaka till alla föregÃ¥ende kapitel av 5 Mos. PÃ¥ olika sätt inskärps hur oerhört viktigt det är att hÃ¥lla sig till Herren och Hans Ord: Mose och de äldste ger föreskrifter om hur â€alla denna lags ord†skall upptecknas pÃ¥ stora stenar och resas pÃ¥ berget Ebal och att altare skall byggas för brännoffer och tackoffer (5 Mos. 27:1-8). Mose och prästerna förmanar Israel att hörsamma Herrens Ord (5 Mos. 27:9-10). SÃ¥ ger Mose föreskrifter om hur folket skall välsignas och förbannas frÃ¥n bergen Gerizim och Ebal (5 Mos. 27:11-13). Mose talar ocksÃ¥ utförligt om vilka välsignelser det för med sig om folket lyssnar och vilka förbannelser det för med sig, om de inte lyssnar (5 Mos. 28).

Så kommer till sist förbundsförnyelsen, kap. 29, där Mose högtidligt förehåller hela Israel allt vad Herren gjort för dem, och sedan, under hänvisning till välsignelserna och förbannelserna, uppfordrar och besvär han folket att inträda i Herrens förbund, som han idag sluter med dem. Detta sker i 5 Mos. 30, som vi skall studera i detalj imorgon. Mose uppmanar dem förstås att av välsignelsen eller förbannelsen, livet eller döden, välja livet.

Fjärde talet, slutet på Mose liv och verk (5 Mos. 31-34)

I avslutningen av 5 Mos. får vi se hur Josua utses till Mose efterträdare att föra Israel in i Kanaans land (5 Mos. 33:1-23). Mose överlämnar lagboken, sedan den skrivits färdig, till prästerna för att bevaras och läsas upp vart sjunde år, under lövhyddohögtiderna som infaller under friåren (5 Mos. 31:24-27). I kap. 32 har vi den sång, som Mose talade för Israels hela församling. Så talar Herren själv till Mose och berättar att han skall dö på berget Nebo, men först får han blicka in i Kanaans land (5 Mos. 32:48-52). I 5 Mos. 33 läser vi den välsignelse Mose uttalade över Israels tolv stammar före sin död och i 5 Mos. 34 läser vi om hur Herrens tjänare Mose dör. Som avlutning på detta föredrag vill jag läsa avslutningen på 5 Mos.:

â€I Israel uppstod inte mer nÃ¥gon profet lik Mose, nÃ¥gon som HERREN kände ansikte mot ansikte, ingen om man tänker pÃ¥ alla de tecken och under som HERREN hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, och om man tänker pÃ¥ all den väldiga kraft som Mose visade, och pÃ¥ alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen pÃ¥ hela Israel†(5 Mos. 34:10-12).

5 Mos. 30

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord,

Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjärtas torra jord!

Värdes oss din Ande sända Och din eld ibland oss tända

Mätta ljuvligt de elända, Herre, vid ditt rika bord! Amen.

Så är vi då efter gårdagen framme vid vår genomgång av själva kap. 30, som alltså är avslutningen av Moses tredje tal. Han har just genomfört förbundsförnyelsen där han påmint Israels barn om Herrens välgärningar mot dem, hur Han förde dem ut ur Egyptens land (5 Mos. 29:16) och genom de länder där hednafolken ägnade sig åt sin vidriga avgudadyrkan (5 Mos. 29:17). Han har också just förutsagt att Israel i framtiden skulle komma att avfalla och drabbas av Herrens vrede, som kommer att slå landet med olycka. Folket skulle enligt Moses förutsägelse komma att föras bort från sitt land som straff för att de övergav det förbund som HERREN, deras fäders Gud, slöt med dem när Han förde dem ut ur Egypten (5 Mos. 29:25).

Det som Mose förutsade gick som vi vet sedan i uppfyllelse genom den babyloniska fångenskapen på 500-talet f. Kr. Men nu är det dags att läsa vår text från kap. 30:

Att lyssna till Guds ord Рen fr̴ga om liv och d̦d

1 När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, och du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, 2 och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder Hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ, 3 då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit Han har skingrat dig. 4 Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle HERREN, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån. 5 HERREN, din Gud, skall föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du skall besitta det. Han skall göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder.

Mose sade här i förväg att den babyloniska fångenskapen inte skulle vara för evigt. Herren skulle komma att förbarma sig över sitt folk och återsamla dem i det land som deras fäder haft i besittning.

Detta skedde när det nybabyloniska riket med dess siste regent Belsassar gick under 539 f. Kr. Perserkungen Koresh intog Babylon och året därpå, 538 f. Kr, fick judarna återvända till sitt land. Om återuppbyggnaden av Jerusalem och dess tempel kan man läsa i Ezras och Nehemjas böcker.

Men därmed är faktiskt inte uppfyllandet av detta profetiska ord av Mose uttömt. Det skulle få sin fullare och djupare uppfyllelse. Det är dock inte så att det har börjat gå i uppfyllelse först på 1900–talet, som många tror (t.ex. inom pingst- och trosrörelsen). Dessa hävdar att den sionistiska rörelsen, som växte fram från 1800-talets slut, och som strävat efter en massinvandring av alla judar till Palestina/Israel, var ett redskap i Guds hand. Den 14 maj 1948 utropades den moderna staten Israel, och många, inte bara judar utan även konservativa kristna, såg denna händelse som uppfyllelsen av de verser vi just läst ur 5 Mos. 30 och andra liknande gammaltestamentliga profetord. Men de som hävdar detta förbiser två viktiga förhållanden.

För det första skulle enligt Mose och de andra profeterna Israels återvändande till landet vara förenat med deras återvändande till Herren i ånger och tro. T.ex. förutsade Herren genom profeten Hesekiel:

â€Säg sedan till dem: SÃ¥ säger Herren, HERREN: Se, jag skall hämta Israels barn ut frÃ¥n de folk, dit de har vandrat bort. Jag skall samla dem frÃ¥n alla hÃ¥ll och föra dem in i deras land. Jag skall göra dem till ett enda folk i landet, pÃ¥ Israels berg. En och samma kung skall de alla ha. De skall inte mer vara tvÃ¥ folk och inte mer vara delade i tvÃ¥ riken. Och de skall inte mer orena sig med sina avgudar och vidrigheter och med alla slags överträdelser. Jag skall rädda dem frÃ¥n alla orter, där de har syndat, och skall rena dem. De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde. De skall leva efter mina föreskrifter och hålla mina stadgar och följa dem. De skall bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det land där era fäder bodde. De skall själva bo där, de och deras barn och deras barnbarn till evig tid, och min tjänare David skall för evigt vara deras furste. Jag skall sluta ett fridsförbund med dem. Det skall vara ett evigt förbund med dem. Jag skall bereda plats för dem och föröka dem och låta min helgedom stå ibland dem för evigt. Min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. 28 Och folken skall inse att jag är HERREN som helgar Israel, när min helgedom är mitt ibland dem för evigt†(Hes. 37:21-28).

Stämmer dessa ord in på den moderna staten Israel? Inte alls! Israel är en nästan helt sekulär nation. Visserligen är dagens judar medvetna om sitt religiösa och kulturella arv, men de allra flesta säger sig vara ateister eller agnostiker. Hur skulle en sådan oandlig nation kunna vara uppfyllelsen av Moses, Hesekiels och de andra profeternas andliga löften och förutsägelser? Den David Hesekiel, som ju levde flera hundra år efter den historiske kung David, är den kommande Messias som är Jesus Kristus. Han skulle ju vara kung över dem alla, men istället är Han föraktad av många i Israel idag, och det är verkligen inte fritt fram att missionera och predika om Honom.

Det andra många kristna sionister förbisett när det gäller Mose löfte om ett återvändande till landet är att detta gick i fullkomlig uppfyllelse när evangeliet började att spridas och predikas ut över hela världen.

När Mose här talar om Ã¥tersamlandet har det nämligen ocksÃ¥, vid sidan av Ã¥terkomsten frÃ¥n Babylon, en djupare andlig innebörd. När evangelisten Johannes berättar om hur översteprästerna och fariseerna rÃ¥dgjorde om hur de skulle göra sig av med Jesus, och Kajfas, som det Ã¥ret var överstepräst, sade â€Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket gÃ¥r under?†tillägger Johannes: â€Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det Ã¥ret profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, Han skulle inte bara dö för folket utan ocksÃ¥ för att samla och förena Guds kringspridda barn†(Joh. 11:51-52). Vi kan ocksÃ¥ tänka pÃ¥ vad Jesus själv sade med tanke pÃ¥ sin förestÃ¥ende korsfästelse: â€Och när jag har blivit upphöjd frÃ¥n jorden skall jag dra alla till mig†(Joh. 12:32). Genom Jesu död och uppstÃ¥ndelse, och Hans apostlars predikande ut över världen, Ã¥tersamlades Guds kringspridda utkorade folk, vare sig de var judar eller hedningar. Vi läser frÃ¥n Jes. 2:2-3:

“Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stÃ¥ fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit. Ja, mÃ¥nga folk skall gÃ¥ iväg och säga: ´Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, sÃ¥ att vi kan vandra pÃ¥ Hans stigar´. Ty undervisning skall gÃ¥ ut frÃ¥n Sion, HERRENS ord frÃ¥n Jerusalem.”

Anhängare av uppfattningen att ett jordiskt yttre tusenÃ¥rsrike skall avsluta denna tidsÃ¥lder, de s.k. kiliasterna eller millennialisterna (särskilt vanlig föreställning inom pingströrelsen och trosrörelsen), hävdar att detta skall uppfyllas i bokstavlig bemärkelse pÃ¥ det sättet att Jerusalem kommer att bli världens centrum och att hedningar i rent fysisk bemärkelse kommer att resa dit för att tillbe och motta undervisning. Detta, att alla folk skall samlas pÃ¥ Sions berg är ju en förutsägelse som gÃ¥r igen pÃ¥ flera ställen i Gamla testamentet. Nu är det bara sÃ¥, att Skriften själv inte förlägger uppfyllelsen av detta till nÃ¥got för oss ännu framtida tusenÃ¥rsrike, utan Nya testamentet lär att detta redan har gÃ¥tt i uppfyllelse. I Hebr. 12:22 heter det nämligen om alla, judar som hedningar utan avseende pÃ¥ deras jordiska, geografiska vistelseort, att de “har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”.

Men man behöver inte ens gÃ¥ till Nya testamentet för att förstÃ¥ att det är frÃ¥ga om ett andligt kommande till Sions berg, nÃ¥got som sker genom tron. Vi läste ju i de anförda orden frÃ¥n Jesaja att det tvärtom skall ske pÃ¥ det sättet att det frÃ¥n Sion skall utgÃ¥ undervisning och Herrens Ord utgÃ¥ frÃ¥n Jerusalem (Jes. 2:3). Detta gick i uppfyllelse dÃ¥ Paulus och de andra apostlarna reste ut frÃ¥n Jerusalem med evangeliet om den korsfäste och uppstÃ¥ndne Frälsaren, som Jesaja kallade Herrens lidande tjänare, till den hedniska världen. Varhelst nÃ¥gon jude eller hedning kom till tro pÃ¥ denna frÃ¥n Jerusalem utgÃ¥ende undervisning om frälsningen genom Jesu namn och blod – om det nu skedde i Mindre Asien, i Grekland, i Rom eller sÃ¥ smÃ¥ningom här uppe i Norden – sÃ¥ hade han tagit sin tillflykt till Sion, den fasta klippan. Han blev dÃ¥ en medlem av Guds folk, den stora skara om vilken det stÃ¥r i Upp. 14:1: “Och jag sÃ¥g, och se: Lammet stod pÃ¥ Sions berg och med Lammet etthundrafyrtiofyra tusen som hade Hans namn och Faderns namn skrivna pÃ¥ sina pannor.”

Genom apostlarnas undervisning som utgick från Sion kom alltså hedningar till det andliga Sion utan att geografiskt komma till det fysiska Sions berg. De etthundrafyrtiofyra tusen som står med Lammet på Sions berg är den fullkomliga skaran av Guds barn, alla kristna genom alla tider: tolv (det gamla förbundets tal efter de tolv stammarna) gånger tolv (det nya förbundets tal efter de tolv apostlarna) gånger tusen (en fullkomlig, total skara). De står alltså på Sion trots att de flesta av dem aldrig någonsin varit i Israel. De kom till Sion genom att lyssna till evangeliet och ta emot det i tro. Ja, de är t.o.m. levande stenar i själva templet som står på Sion (1 Kor. 3:16, Ef. 2:20-21 och 1 Petr. 2:5).

Vi skall återigen understryka, det gjorde vi ju flera gånger i går, att det är genom hörandet, lyssnandet till Guds Ord, som en människa kan komma till livet i Gud. Att lyssna till Guds Ord är en fråga om liv och död, evigt liv i Himmelen eller evig död i helvetet.

6 HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. Då skall du få leva.

Mose talar här om omskärelsen. Detta gammaltestamentliga sakrament, det gamla förbundets motsvarighet till dopet, förordnades av Gud till Abraham i 1 Mos. 17:7-11. Den yttre omskärelsen, som innebar förhudens borttagande, var tecknet pÃ¥ att man tillhörde förbundsfolket. Men här talar Mose om en inre omskärelse, hjärtats omskärelse: â€HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, sÃ¥ att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. DÃ¥ skall du fÃ¥ leva.â€

PÃ¥ samma sätt talar Paulus i Romarbrevet. I Rom. 2:28 skriver han: â€Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte nÃ¥got som sker utvärtes pÃ¥ kroppen.†Det är ett intressant pÃ¥pekade. Alla som blivit omskurna pÃ¥ sin Ã¥ttonde levnadsdag är alltsÃ¥ inte judar i egentlig mening. Varför inte? De hade ju blivit födda av judiska föräldrar, läste Skriften, iakttog buden och gick i synagogan. De var inte judar därför att den nytestamentliga definitionen pÃ¥ jude är att vara född pÃ¥ nytt och troende pÃ¥ Jesus. Paulus skriver: â€Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelsen är inte nÃ¥got som sker utvärtes pÃ¥ kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven (d.v.s. lagen)†(Rom. 2:28-29). LikasÃ¥ säger Paulus: â€Israel är inte alla som kommer frÃ¥n Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn†(Rom. 9:6-7).

De sanna judarna tog, liksom den fromme Simeon i templet, emot Jesus som Messias, Frälsaren, när Han kom. Jesus säger till de falska judarna att de inte ens trodde pÃ¥ Moses skrifter: â€Om ni trodde Mose, skulle ni tro pÃ¥ mig, ty om mig har han skrivit†(Joh. 5:46).

I v 5 säger Mose att Herren skall föröka folket, det skall bli större än det var pÃ¥ fädernas tid. Mose ser här fram emot den tid dÃ¥ människor av alla folkslag och stammar och länder och sprÃ¥k skall vara Guds folk, den tid dÃ¥ löftet till Abraham blir uppfyllt. I 1 Mos 15:5 läser vi: â€Sedan förde Han (Herren) honom (Abram) ut och sade: ´Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem´, och Han sade till honom: ´SÃ¥ skall din avkomma bli´.”

7 Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina fiender och på dem som hatar och förföljer dig. 8 Du skall på nytt lyssna till HERRENS röst och följa alla Hans bud som jag i dag ger dig. 9 HERREN, din Gud, skall ge dig överflöd i allt vad du företar dig och då det gäller dina barn, avkomman från din boskap och grödan från din mark. Ty så som HERREN fröjdade sig över dina fäder, skall han åter fröjda sig över dig och göra dig gott, 10 när du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst och håller hans bud och stadgar som är skrivna i denna lagbok, och vänder om till HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ.
11 Ty det bud som jag i dag ger dig är inte för svÃ¥rt för dig och det är inte lÃ¥ngt borta. 12 Det är inte i himlen, sÃ¥ att du behöver säga: “Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det Ã¥t oss och lÃ¥ta oss höra det, sÃ¥ att vi kan följa det?” 13 Ordet är inte heller pÃ¥ andra sidan havet, sÃ¥ att du behöver säga: “Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det Ã¥t oss och lÃ¥ta oss höra det, sÃ¥ att vi kan följa det?” 14 Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, sÃ¥ att du kan följa det.

Det bud som Mose här ger till Israel i v 11 syftar pÃ¥ läran om liv och salighet som han omtalar i v 6 och i v 16. Det är uppenbart att budet i sin bokstavliga och närmaste betydelse syftar pÃ¥ lagen, att Israel skall älska Herren av hela sitt hjärta och av hela sin själ. Mose säger ju ocksÃ¥ inte mindre tre gÃ¥nger i v 12-13 att det handlar om att â€följa detâ€. Men därutöver innefattar â€detta budet†även vad som i övrigt lärts i Moseböckerna om liv och salighet, nämligen underbara löften, profetior, liknelser och undervisning om den kommande Messias.

P.g.a. detta senare tar Paulus Mose ord om budet som inte är långt borta, som en syftning på evangeliet om Jesus. Han skriver i Rom. 10:5-8 att Mose talar om två vägar till frälsning, lagens och evangeliets:

â€Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som hÃ¥ller lagen skall leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: FrÃ¥ga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall fara ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus frÃ¥n de döda. Vad säger den dÃ¥? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom frÃ¥n de döda, skall du bli frälst.â€

Lagens väg till frälsning är stängd för människor som är syndare. Den är därför â€svÃ¥r†för att utrycka det milt.

Men Mose säger att det bud han idag ger Israel â€inte är svÃ¥rtâ€. Paulus ger, som vi hörde, Mose ord om att ordet inte är lÃ¥ngt borta, varken i Himmelen eller pÃ¥ andra sidan havet, en mycket djärv kristologisk tolkning. Sedan han lärt känna Kristus, sedan täckelset blivit undanryckt frÃ¥n hans ögon – har det gÃ¥tt upp för honom vad Mose djupast sett menade med sina ord. Gud har pÃ¥ förhand genom Mose velat tala till oss om Kristus och om den rättfärdighet, som kommer av tron pÃ¥ Honom.

FrÃ¥ga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus. Kristus har ju själv kommit ned till oss och genom inkarnationen tagit sin boning mitt ibland oss. Inte heller behöver nÃ¥gon frÃ¥ga: Vem skall fara ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus frÃ¥n de döda. Kristus är ju inte mer i dödsriket, Han är ju uppstÃ¥nden och sÃ¥som sÃ¥dan närvarande mitt ibland oss.

Genom inkarnationen och uppståndelsen är Kristus nära oss; Han är omedelbart inpå oss. Paulus tolkar alltså 5 Mos. 30:12-13 som en undervisning om Kristus. På likande sätt tolkar han 5 Mos. 30:14 som att det ord Mose där talar om är ordet om tron. Kristus har kommit från Himmelen, Han är uppstånden från de döda, frälsningen är förhanden, och ordet om denna frälsning är oss omedelbart nära. För att framhålla hur nära detta ord är oss använder både Mose och Paulus uttrycket att ordet är i vår mun och i vårt hjärta. Mose skriver att vi därigenom kan följa det, och Paulus skriver att vi genom att tro och bekänna detta ord blir frälsta. Det är livets och välsignelsens väg, i motsats till dödens och förbannelsens väg.


15 Se, jag lägger i dag fram för dig livet och vad gott är, döden och vad ont är, 16 då jag i dag befaller dig att älska H
ERREN, din Gud, att vandra på Hans vägar och hålla Hans bud och stadgar och rådslut, för att du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. 17 Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, 18 så kungör jag för er i dag att ni förvisso skall förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning.
19 Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva,

Med mycket dramatiska ord tecknar Mose de tvÃ¥ vägarna som ligger framför Israels barn. Det är samma vägar som Jesus talar om i Matt. 7:13.14: â€GÃ¥ in genom den trÃ¥nga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är mÃ¥nga som gÃ¥r fram pÃ¥ den. Och den port är trÃ¥ng, och den väg är smal som leder till livet, och det är fÃ¥ som finner den.â€

Vi har tidigare sagt att det är en livsavgörande frÃ¥ga huruvida man lyssnar till Guds Ord. Det är det enda sättet att komma in pÃ¥ den smala livets och välsignelsens väg. Motsatsen gäller förstÃ¥s ocksÃ¥. Mose säger: â€Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, sÃ¥ kungör jag för er i dag att ni förvisso skall förgÃ¥s†(5 Mos. 30:17).

När dessa tvÃ¥ vägar genom Mose tal ligger framlagda inför Israel säger Han: â€Välj dÃ¥ livet!†Ligger det därmed i människans makt, inom hennes möjligheters ram, att bestämma sig för livet? Ja, sÃ¥ hävdas det frÃ¥n mÃ¥nga hÃ¥ll, t.o.m. frÃ¥n sammanhang som man skulle tro hade en klarare och bättre insikt i biblisk lära och luthersk teologi. Jag har själv debatterat med en som hänvisade just till 5 Mos. 30:19 för att hävda att det ändÃ¥ till sist är människan som avgör sig för eller emot Gud. Men detta är synergism, alltsÃ¥ den felaktiga uppfattningen att människan själv samverkar med Gud i sin omvändelse.

Luther lärde med Bibeln en strikt monergism, d.v.s. att det endast är Gud som omvänder människan. Människan kan säga nej och stå emot Guds nåd och på det sättet välja sin egen förtappelse, men ja kan hon inte säga eftersom hon är fullständigt död i överträdelser och synder. När en av samtidens mest lärda män, humanisten Erasmus av Rotterdam, förstod vad Luthers lära gick ut på skrev han en skrift mot Luthers uppfattning som han kallade Om den fria viljan. Han argumenterade där för att människan kunde välja livet istället för döden, välsignelsen istället för förtappelsen och hänvisade då just till 5 Mos. 30:19.

När Luther året därpå, 1525, samlat sig till ett svar på Erasmus skrift, gav han ut Om den trälbundna viljan. Där skriver Luther bl.a.:

â€Ett tredje ställe är hämtat frÃ¥n Mose: ´Jag har förelagt dig livets och dödens väg; välj vad gott är´ o.s.v. Kunde det uttryckas tydligare, heter det. Han har givit människorna friheten att välja.

Härtill svarar jag: Vad är tydligare än att du är blind? Var, frågar jag, har

han givit friheten att välja? I ordet ´välj´? Sker det alltså att de väljer, så

snart Moses säger ´välj´? Återigen är sålunda Anden överflödig. Då du så

ofta upprepar samma sak, får det väl också stå mig fritt att gång på gång återkomma till samma påståenden. Om friheten att välja är en realitet, varför

kan då enligt den rimliga åsikten den fria viljan inte vilja det goda? Eller

kan den välja utan att vilja eller mot sin vilja? Låt oss höra din liknelse:

Det vore löjligt att säga till en som står vid en korsväg: ´Du ser två vägar;

gå vilken du vill´, fastän bara en står öppen.

Här gäller vad jag ovan har sagt om det köttsliga förnuftets argument.

Det tror, att människan förhånas genom en befallning, som inte kan uppfyllas.

Men jag säger, att hon därigenom erinras om och uppväckes att se sin

vanmakt. Därför står vi i sanning vid en korsväg, men bara den ena vägen

står öppen, eller snarare ingen. Genom lagen visas, hur omöjlig den ena, den som leder till det goda, är, för den händelse Gud inte ger sin Ande, och hur

bred och lätt den andra är, om Gud tillåter oss gå den. Inte för att skämta utan med ofrånkomligt allvar skulle man därför kunna säga den som står vid korsvägen: ´Gå vilken väg du vill.´ Så kunde man göra till den, som vore

sjuk, men ville synas frisk eller påstod, att ingendera vägen vore stängd.

Så uttalas lagens ord inte för att bevisa viljans kraft utan för att upplysa

det blinda förnuftet, för att det skall inse att dess ljus ingenting är, lika lite

som viljans kraft. ´Vad som kommer genom lagen´, säger Paulus, ´är

kännedom om synden.´â€

Det är efter denna vederläggning av Luther förvånande att sådana som kallar sig lutheraner fortfarande kan åberopa 5 Mos. 30:19 för sina synergistiska tankar. Det är förvånande eftersom Luther sida upp och sida ned i sin huvudskrift i frågan om utkorelsen Om den trälbundna viljan argumenterar mot just det sätt att resonera som dessa gör (jag läste här bara en liten del).

Människan kan alltså ingenting göra, hon kan endast i bästa fall genom lagen inse hur fullständigt hjälplös hon är. Gud ensam omvänder människan.

Hur gÃ¥r dÃ¥ Gud till väga? Gud omvänder inte en människa utan medel, med sin blotta allmakt. Han gör det medelbart. Yttre medel kommer till användning. Enligt Skriften finns det pÃ¥ tvÃ¥ sÃ¥dana omvändelsemedel. Petrus skriver: “Ni är ju födda pÃ¥ nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som bestÃ¥r” (1 Petr. 1: 23). Jakob hävdar samma sak: â€I kraft av sin vilja födde Han oss pÃ¥ nytt genom sanningens ord†(Jak. 1: 18). Guds Ord pÃ¥nyttföder alltsÃ¥. Därför säger ocksÃ¥ Mose i vÃ¥r text: â€Välj dÃ¥ livet, för att du och dina efterkommande mÃ¥ leva, genom att du älskar HERREN, din Gud och lyssnar till Hans röst och hÃ¥ller dig till Honom. Att lyssna till Hans röst leder alltsÃ¥ till liv.

När evangeliet om syndernas förlÃ¥telse p.g.a. Jesu ställföreträdande försoningsdöd pÃ¥ korset mottas i tro uppstÃ¥r ett nytt liv. Jesus svarade Nikodemus pÃ¥ frÃ¥gan hur den nya födelsen gÃ¥r till med att säga att en blick pÃ¥ Människosonen, som pÃ¥ korset skulle upphöjas liksom Mose upphöjde kopparormen i öknen, leder till evigt liv. â€Ty sÃ¥ älskade Gud världen att Han gav den sin enfödde Son, för att var och en som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv†(Joh. 3: 16). När man med trons blick fÃ¥tt syn pÃ¥ Jesu försoningsverk har man alltsÃ¥ evigt liv. Detta kan bara ske genom att man hör och sätter tilltro till ordet. Ordets predikan (muntlig eller skriftlig) är alltsÃ¥ nödvändig. Paulus skriver: â€Var och en som Ã¥kallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna Ã¥kalla den som de inte har kommit till tro pÃ¥? Och hur skulle de kunna tro pÃ¥ den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?†(Rom. 10: 13-14).

Men även dopet pÃ¥nyttföder. Paulus kallar dopet för “ett bad till ny födelse” (Tit. 3: 5). Och Jesus säger till Nikodemus: â€den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3: 5). Djupast sett är det ändÃ¥ ordet som föder människan pÃ¥ nytt även i dopet. Luther frÃ¥gar i Lilla katekesen: â€Hur kan vatten Ã¥stadkomma en sÃ¥ kraftig verkan?†Och svaret är: â€Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar pÃ¥ det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nÃ¥derikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, sÃ¥som aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet: Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vÃ¥r Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nÃ¥d, skulle, sÃ¥som vÃ¥rt hopp är, fÃ¥ evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.â€

Såväl dopet som ordet pånyttföder alltså en människa till evigt liv. Båda dessa är Guds gärningar. Det går därför inte att genom mänskliga aktiviteter pånyttföda sig själv eller andra. Man kan t.ex. inte bedja sig till sin egen pånyttfödelse eller pånyttföda andra genom att spela dramatisk musik eller på annat sätt utsätta dem för påtryckningar samtidigt som man uppmanar dem att omvända sig. Sådana psykologiska knep är bara människoverk och leder endast till falska omvändelser. Endast Guds Ande verkar omvändelsen eller pånyttfödelsen och Han gör det genom dopet och Ordet.

Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva

20 genom att du älskar HERREN, din Gud, och lyssnar till Hans röst och hÃ¥ller dig till Honom. Ty detta betyder liv och lÃ¥ng levnad för dig, sÃ¥ att du fÃ¥r bo i det land som HERREN med ed har lovat att ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.â€

Att lyssna till Guds Ord leder alltsÃ¥ till liv, evigt liv. När det här stÃ¥r â€Ty detta betyder liv och lÃ¥ng levnad för dig†efter att det talats om vikten av att lyssna till Guds Ord hävdar Gezelius bibellexikon att det i hebreiskan stÃ¥r â€Hanâ€, d.v.s. Gud istället för â€det†betyder liv. DÃ¥ skulle vi istället översätta â€Ty Han betyder liv och lÃ¥ng levnad för digâ€. Det spelar nu inte sÃ¥ stor roll. I bÃ¥da fallen är det Gud som är livets källa, vare sig Han är det direkt eller genom sitt Ord. I första Tim. 6:13 stÃ¥r det om Gud, att Han ger liv Ã¥t allt.

Så är det. Gud är allt livs källa. Allt som lever är beroende av Honom. Det finns tre olika typer av liv: kroppsligt, andligt och evigt liv. Varje form av liv innebär att ta emot välsignelser av Gud. Kroppsligt liv innebär att ta emot kroppsliga välsignelser av Gud såsom föda, ljus, syre och värme. Dör en människa kroppsligt blir hon avskuren från dessa välsignelser. Hennes kropp tar inte emot dem längre. Andligt liv innebär att ta emot andliga väldignelser av Gud såsom syndernas förlåtelse, frid, hopp och salighet. Är en människa andligt död tar hon inte emot dessa väldignelser från Gud. Evigt liv är att ta emot eviga både kroppsliga och andliga välsignelser av Gud för all evighet.

Skall vi finnas med i Himmelen måste vi ha tagit emot det andliga och eviga livet av Gud som Han skänker genom sitt Ord.

Amen.



Josua och erövringen av landet

Bibelstudier Posted on 2009-05-25 21:13:53

Josuas bok

Inledning

Josuas bok anknyter bakåt till Moseböckerna och utgör samtidigt inledningen till de historiska böckerna, som sträcker sig fram t.o.m. Ester och omfattar en period av ca 1000 år. Josua fullbordade vad Mose påbörjade. Moses symbol är staven, Josuas spjutet. Mose ledde Israels folk på dess vandring genom öknen, Josua var härföraren som intog löfteslandet.

Det var ett länge motsett löfte som genom Josua gick i uppfyllelse. Gud hade ju lovat att göra Abraham till ett stort folk, och detta löfte hade börjat gÃ¥ i uppfyllelse i Egypten, dÃ¥ patriarkernas familjehistoria utvidgade sig till att bli ett helt folks historia. â€Men Israels folk var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, sÃ¥ att landet blev uppfyllt av dem†(2 Mos. 1:7). Abraham hade ocksÃ¥ fÃ¥tt löfte om ett land Ã¥t sina efterkommande. HERREN sade till honom: â€GÃ¥ ut ur ditt land och frÃ¥n din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig.†(1 Mos. 12:1). När Abraham sedan kom till Kanaans land preciserades löftet: â€Och Herren uppenbarade sig för Abraham och sade: ´Åt dina efterkommande skall jag ge detta land´†(1 Mos. 12:7). Detta löfte Ã¥terupprepas sedan gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i patriarkberättelserna. I 1 Mos. 15:13-16 uppenbaras ocksÃ¥, att lÃ¥nga Ã¥rhundraden skulle passera innan det gick i uppfyllelse:

â€Och HERREN sade till Abram: ´Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra Ã¥r. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. Men du själv skall gÃ¥ till dina fäder i frid och bli begravd vid hög Ã¥lder. I fjärde släktledet skall de Ã¥tervända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mÃ¥tt.´”

Mose stÃ¥r som symbol för lagen eftersom han mottog de tio budorden pÃ¥ berget Sinai. Vi läser t.ex. i Joh. 1:17: â€Ty lagen gavs genom Mose, nÃ¥den och sanningen kom genom Jesus Kristusâ€. Det ligger därför en andlig poäng i att det inte var Mose, lagens representant, som ledde Israels barn in i löfteslandet. Lagen kan inte ge oss frid eller välsignelse. Det blev istället Josua, vars namn betyder â€Herren frälserâ€, eller â€Herren är frälsningenâ€, som fick leda folket in i löfteslandet. Josua, eller egentligen Joshua, blir pÃ¥ grekiska Iesous, eller försvenskat Jesus. Josua är alltsÃ¥ namne med Frälsaren. Jesus kan ge oss de välsignelser som lagen aldrig kan ge.

Josua står som en viktig gammaltestamentlig förebild till Jesus. Om alla dessa gäller naturligtvis att de endast på ett högst ofullkomligt sätt förebildar verkligheten själv, Jesus Kristus. Så är det också med den gärning Josua fick utföra, själva erövringen av löfteslandet. Intågandet förebildar på ett yttre och ofullkomligt sätt frälsningen i Jesus Kristus och är därför inte den fulla uppfyllelsen av Guds löften till sitt folk. Det är först i Kristus som alla Guds löften fått sitt ja och amen (2 Kor. 2:20). Endast Han kan föra oss in i det sanna löfteslandet, Guds rike, och ge oss den verkliga vilan. Därför skriver Hebreerbrevets författare, då han talar om frälsningen som en sabbatsvila, att Josua inte hade fört folket in i vilan (Hebr. 4:8). Men såsom en förebild till Frälsaren är det passande att Josua får leda Guds folk in i det jordiska löfteslandet.

Mose fick visserligen sÃ¥som en särskild gudomlig nÃ¥d se det förlovade landet frÃ¥n berget Nebos höjd, men sÃ¥som ett gudomligt straff för olydnad dÃ¥ han slog med staven mot klippan istället för att tala till den, fick han inte föra folket över gränsen och inte heller själv komma ditin. Men Gud hörde hans bön om en efterträdare, som skulle lösa denna uppgift (se 4 Mos. 27:15 ff.; 5 Mos. 1:38; 3:28; 31:3ff.) Vi kan läsa 4 Mos. 27:15-17, där Mose ber till HERREN: â€MÃ¥ HERREN, den Gud som rÃ¥der över anden i allt kött, sätta en man över menigheten, som kan gÃ¥ i spetsen för dem när de drar ut eller vänder Ã¥ter, och som kan vara deras ledare och anförare, sÃ¥ att HERRENS menighet inte blir som fÃ¥r utan herdeâ€. Josua blev Moses bönesvar. I 4 Mos. 27:18-21 läser vi:

â€HERREN svarade Mose: ´Tag Josua, Nuns son, en man med ande, och lägg din hand pÃ¥ honom. Du skall ställa honom inför prästen Eleasar och hela menigheten, och insätta honom i hans tjänst inför deras ögon. Ge honom nÃ¥got av din auktoritet, sÃ¥ att hela Israels menighet lyder honom. Han skall stÃ¥ inför prästen Eleasar, som genom urims dom skall hämta svar Ã¥t honom inför HERRENS ansikte. Efter hans ord skall de dra ut och efter hans ord vända Ã¥ter, han själv och alla Israels barn med honom, hela menigheten.´â€

Josuas bok är inget annat än berättelsen om hur landet tas i besittning. Den är alltså en bekräftelse av Guds löfte. Josuas bok är en strids- och segerbok.

Författare

Josuaboken har fÃ¥tt sitt namn efter dess huvudperson. Men bokens författare är okänd. Gammal judisk tradition gör gällande att Josua själv skulle vara författare, men detta är inte troligt, som vi skall se. Av innehÃ¥llet framgÃ¥r det, att författaren mÃ¥ste ha varit ett ögonvittne, en som själv har upplevt de händelser som avhandlas. PÃ¥ ett ställe förekommer nämligen vi-formen. Vi läser i 5:1: â€DÃ¥ nu alla amoreernas kungar pÃ¥ Jordans västra sida och alla kananeernas kungar vid havet hörde hur HERREN hade lÃ¥tit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan vi gick över den, blev deras hjärtan förskräckta och de hade inte längre mod att stÃ¥ emot Israels barn.â€

Men boken kan inte härröra frÃ¥n samma tid som händelserna. Detta visar bl.a. uttryck som â€Ã¤nnu i dag†eller liknande, som förekommer ca 15 gÃ¥nger (t.ex. 4:9; 5:9; 6:25; 7:26; 10:27 och 16:10). Vi läser ett sÃ¥dant ställe: â€Dessutom reste Josua tolv stenar mitt i Jordan pÃ¥ den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stÃ¥tt med sina fötter, och stenarna finns där än idag†(4:9). Av 24:29, där Josuas död och begravning skildras, framgÃ¥r det att boken, i alla fall delvis, är skriven efter Josuas död. Detta är tydligt ocksÃ¥ utifrÃ¥n skildringen av erövringen av Lesem (Dan), som beskrivs i 19:40-48. Det var en händelse som ägde rum efter Josuas tid. Samtidigt omtalas skökan Rahab som om hon fortfarande levde (6:25).

Författaren verkar av dessa fakta vara en för oss anonym man, som i sin ungdom upplevt den första invandringen i Kanaan, och som senare varit med om många av de strider som ledde till landets fullständiga erövring. Han berättar nu för det unga släktet om dessa händelserika år, om Guds underbara hjälp och om folkets lydnad mot sin ledare och mot sin Gud, ett exempel till efterföljd för nya generationer.

Josuas bok.

Boken kan indelas i tre huvuddelar: 1.) Israels intåg i löfteslandet, kap. l-5. 2.) Landets erövring, kap. 6-12 och 3.) Landets fördelning och helgande, kap. 13-24.

1. Israels intåg i löfteslandet, kap. 1-5.

Vi möter först HERRENS befallning till Josua i 1:1-6:

â€När HERRENS tjänare Mose var död, sade HERREN till Josua, Nuns son, Moses tjänare: ´Min tjänare Mose är död. StÃ¥ nu upp och gÃ¥ över Jordan, du och allt detta folk, in i det land som jag skall ge Ã¥t Israels barn. Varje plats där ni sätter er fot har jag givit er, som jag lovade Mose. FrÃ¥n öknen till Libanon och ända till den stora floden Eufrat, över hela hetiternas land och till Stora havet västerut, skall ert omrÃ¥de sträcka sig. Ingen skall kunna stÃ¥ dig emot i alla dina livsdagar. SÃ¥ som jag har varit med Mose, sÃ¥ skall jag ocksÃ¥ vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge dig. Var stark och frimodig, ty du skall som arv Ã¥t detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem.´”

PÃ¥ detta följer Josuas befallning till folket (1:10-15) och folkets svar, som vi kan lägga märke till i 1:16-18: â€De svarade Josua: ´Allt som du har befallt oss skall vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gÃ¥. Som vi har lytt Mose i allt, skall vi ocksÃ¥ lyda dig. MÃ¥ endast HERREN, din Gud, vara med dig, sÃ¥ som han var med Mose. Var och en som trotsar dina befallningar och inte lyder dina ord, vad du än befaller honom, han skall dödas. Var stark och frimodig.´”

Josua sände nu från Sittim i hemlighet två spejare in i Kanaans land för att bespeja det, och då särskilt staden Jeriko, som låg strategiskt till. Här möter vi skökan Rahab som bodde i ett hus som antagligen var något slags värdshus. Kungen av Jeriko fick dock reda på att spejarna befann sig i huset och begärde att de skulle utlämnas. Men Rahab gömde undan spejarna och sade att de redan gett sig av.

Rahab ljög alltså för sin kungs sändebud. Hur skall vi bedöma denna gärning? Handlade hon rätt eller fel? Åttonde budordet förbjuder oss ju att ljuga. Och i Rom. 13 lär vi oss att vi skall underordna oss den världsliga överheten. Vi läser Rom. 13:1-4:

â€Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten stÃ¥r därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör sÃ¥ drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt dÃ¥ att göra det goda, sÃ¥ kommer du att fÃ¥ beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.â€

De kristna skall alltså lyda överheten och vara de hederligaste och mest lojala medborgarna i ett samhälle.

Men vad var förklaringen till att Rahab ljög och riskerade sitt eget liv för detta landsförräderis skull? Vi hör henne själv säga till de israeliska spejarna: â€Jag vet att HERREN har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invÃ¥nare bävar för er. Vi har hört hur HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas bÃ¥da kungar pÃ¥ andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. När vi hörde detta blev vÃ¥ra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stÃ¥ er emot. Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i havet och nere pÃ¥ jorden†(2:9-11). Det var alltsÃ¥ Gudsfruktan som drev henne. Hon förstod att det var Guds vilja att Israels barn skulle inta Kanaans land och hon vÃ¥gade inte gÃ¥ emot detta beslut. Hon gjorde rätt i att förrÃ¥da sitt land eftersom det finns tillfällen dÃ¥ man mÃ¥ste gÃ¥ emot sitt lands överhet, nämligen om det finns ett direkt gudomligt bud att handla annorlunda än vad överheten kräver. Vi har ett exempel pÃ¥ detta i Apg. 5:27-32:

â€När de (apostlarna) nu fördes bort, ställdes de inför Stora rÃ¥det, och översteprästen förhörde dem och sade: ´Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet (Jesu namn)? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.´ DÃ¥ svarade Petrus och apostlarna: ´Man mÃ¥ste lyda Gud mer än människor. VÃ¥ra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp pÃ¥ trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlÃ¥telse Ã¥t Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett Ã¥t dem som lyder honom.´”

Ett annat exempel har vi i 2 Mos. 1:17, där det om de egyptiska barnmorskorna Sifra och Pua, som fÃ¥tt order av den egyptiske kungen att avliva alla judiska gossebarn, heter: â€Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen levaâ€. Tänk om alla barnmorskor och läkare som idag fÃ¥r liknande order visade samma civilkurage och sade: â€Nej, jag ställer inte upp pÃ¥ detta! Det är emot bÃ¥de Guds bud och all anständig moral att avliva fostrenâ€.

Rahab och spejarna kommer överens om att hon och hennes familj skall skonas när Israel intar staden genom att hon samlar dem alla i sitt hus och märker ut det med ett rött snöre (2: 18). Spejarna Ã¥tervänder sedan till Josua och avger denna trosvissa rapport: â€HERREN har gett hela landet i vÃ¥r hand. Alla landets invÃ¥nare bävar för oss†(2:24).

I 4 Mos. 13 läser vi om en annan rapport frÃ¥n Kanaans land. Den gÃ¥ngen sände Mose pÃ¥ HERRENS befallning tolv spejare, en frÃ¥n varje stam, in i Kanaans land. Josua var en av dem. Efter fullgjort uppdrag kom de tillbaka med en mycket nedslÃ¥ende rapport: För det första var landet sÃ¥ fattigt att det förtär sina inbyggare, vilket mÃ¥ste innebära att invÃ¥narna är undernärda, utmärglade, kraftlösa. För det andra är dess invÃ¥nare ett resligt folk, jättar, inför vilkas muskelmassor spejarna kände sig som gräshoppor (4 Mos. 13:33-34). SÃ¥ logisk är den som inte vill och inte vÃ¥gar! Det var bara Kaleb och Josua bland spejarna som inte stämde in i den dystra rapporten den gÃ¥ngen. Men Josuas spejare avlägger nu alltsÃ¥ en helt annan rapport: â€HERREN har gett hela landet i vÃ¥r hand. Alla landets invÃ¥nare bävar för oss†(2:24).

SÃ¥ frÃ¥n kap. 3 griper dÃ¥ Israels barn till handling. Prästerna skall gÃ¥ först och bära förbundsarken framför folket. De fÃ¥r inte komma närmare än tvÃ¥ tusen alnar, ca 1000 meter, frÃ¥n arken, â€för att ni skall veta vilken väg ni skall gå†(3:4) sägs det. Det ligger en viktig andlig sanning i detta. Herren, som särskilt närvarade vid arken, skulle leda folket fram. Hade folket gÃ¥tt runt arken hade det blivit människomeningar och Ã¥sikter som bestämde vägen, men nu följde de alla arken istället. Herren skall ju leda oss pÃ¥ sina vägar, vi skall inte ta vÃ¥ra egna vägar.

När de skall passera floden Jordan sker det första stora undret. Vi läser om det i 3:10-13:

â€Josua sade: ´Av detta skall ni förstÃ¥ att den levande Guden är mitt ibland er och att Han skall driva undan kananeerna, hetiterna, hiveerna, perisseerna, girgaseerna, amoreerna och jebusiterna för er: Se, hela jordens Herres förbundsark drar nu framför er över Jordan. Välj ut tolv män ur Israels stammar, en man frÃ¥n varje stam. SÃ¥ snart prästerna som bär HERRENS, hela jordens Herres, ark stÃ¥r stilla med sina fötter i Jordans vatten, skall Jordans vatten, det som kommer uppifrÃ¥n, skäras av i sitt lopp och bli stÃ¥ende som en hög vall.´”

SÃ¥ skedde ocksÃ¥. Vi läser i 3:17: â€Prästerna som bar HERRENS förbundsark stod stadigt pÃ¥ torr mark mitt i Jordan. Och hela Israel gick över pÃ¥ torr mark, till dess allt folket helt och hÃ¥llet kommit över Jordanâ€. Detta var ju fullständigt överraskande för Jerikos invÃ¥nare. I vers 15 stÃ¥r det att Jordan vid denna tid, skördetiden, svämmade över sina breddar. InvÃ¥narna i Jeriko, som ju visste att Israels här var pÃ¥ väg, trodde att de hade veckor pÃ¥ sig att förbereda sitt försvar eftersom floden ju inte gick att passera vid denna tid. Det var omkring 40 000 män, beväpnade för strid, som gick över floden Jordan (4:13).

Kap. 4 skildrar hur minnesstenar reses i Gilgal. Detta gjordes för att den mirakulösa övergÃ¥ngen av Jordan skulle hÃ¥gkommas och â€alla folk pÃ¥ jorden skall veta hur stark HERRENS hand är och för att ni alltid skall frukta HERREN, er Gud” (4:24).

I Kap. 5 fÃ¥r vi först höra kananeernas reaktion: â€DÃ¥ nu alla amoreernas kungar pÃ¥ Jordans västra sida och alla kananeernas kungar vid havet hörde hur HERREN hade lÃ¥tit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan vi gick över den, blev deras hjärtan förskräckta och de hade inte längre mod att stÃ¥ emot Israels barn†(5:1). Sedan fÃ¥r vi veta att Josua omskar den nya generationen. Detta tecken pÃ¥ förbundet med Gud hade nämligen försummats under ökenfärden. Även pÃ¥skfirandet Ã¥terupptogs. Eftersom Moses generation inte hade lyssnat pÃ¥ Herrens röst straffades de med att de inte fick gÃ¥ in i det utlovade landet. I 5:7-9 läser vi: â€Men deras söner, som Han lät komma i deras ställe, dem omskar nu Josua, ty de var oomskurna, eftersom de inte hade blivit omskurna under vandringen. När allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar i lägret, till dess de hade Ã¥terhämtat sig. Och HERREN sade till Josua: ´I dag har jag vältrat av Egyptens vanära frÃ¥n er.´ Platsen fick namnet Gilgal, som den heter än i dag.†Gilgal liknar nämligen det hebreiska verbet för vältra av. Gilgal blev Josuas och Israels barns lägerplats under de fortsatta erövringarna.

Nu upphör ocksÃ¥ mannat att vara deras kost. â€Israels barn fick inte manna längre, utan de Ã¥t det Ã¥ret av skörden i landet Kanaan†läser vi i 5:12. De fick en förstlingsskörd frÃ¥n det nya landet.

Så händer något märkligt. I 5:13-15 läser vi:

â€Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gÃ¥ng när han lyfte blicken, att han sÃ¥g en man stÃ¥ där framför honom med ett draget svärd i sin hand. DÃ¥ gick Josua fram till honom och frÃ¥gade honom: ´Tillhör du oss eller vÃ¥ra fiender?´ Han svarade: ´Nej, jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit.´ DÃ¥ föll Josua ner till jorden pÃ¥ sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ´Vad har min herre för budskap till sin tjänare?´ Befälhavaren över HERRENS här sade dÃ¥ till Josua: ´Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du stÃ¥r är helig.´ Och Josua gjorde sÃ¥.

Före intagandet av den första staden i det heliga landet möter alltsÃ¥ en man med ett blottat svärd Josua. Han kallade sig â€Befälhavare över Herrens härâ€. SÃ¥som fallet en gÃ¥ng var med den uppenbarelse, som Mose fick, fordrar han vördnad. Josua skall ta av sig skorna. Men denne man som uppenbarade sig spärrar inte vägen för honom in i det heliga landet, sÃ¥som keruberna en gÃ¥ng gjorde för ingÃ¥ngen till paradiset (1 Mos. 3:24). Istället ger han Josua visshet att han skall gÃ¥ före och bana väg för honom. I 2 Mos. 33:2 sade Herren till Mose: â€Bryt upp och drag härifrÃ¥n, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade Ã¥t Abraham, Isak och Jakob, dÃ¥ jag sade: ´Åt din avkomma skall jag ge det. Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna och föra dig till ett land som flyter av mjölk och honung´â€. Och i 2 Mos. 32:34 har vi ett liknande löfte. Denne ängel uppenbarar sig här för Josua sÃ¥som â€befälhavare över Herrens härâ€. Mannen med det blottade svärdet i sin hand är troligtvis den ännu inte människoblivne Kristus i egen hög person – Han kallas ju ibland för â€Herrens ängel†i Gamla testamentet. Jag vill tänka mig att det är den ännu inte inkarnerade Guds Son som leder sitt folk in i löfteslandet.

2. Landets erövring, kap. 6-12

SÃ¥ kommer dÃ¥ erövringen av Jeriko. Kortfattat gÃ¥r det till sÃ¥ att man sex dagar i följd pÃ¥ Herrens bud gick ett varv runt de stora stadsmurarna och prästerna blÃ¥ste med bagghornsbasuner framför förbundsarken som bars runt. Inga härskrin fick höras frÃ¥n Israels folk. Man kan tänka sig hur det var för de skrämda soldaterna pÃ¥ murens insida. De följde nog ocksÃ¥ med runt pÃ¥ insidan för att försvara muren. Ovanför dem skrek nog vakterna pÃ¥ muren: â€flytta er hitÃ¥tâ€, â€nu är de härâ€, â€nej, nu är de härâ€, â€nu rör de sig vidare†o.s.v. Det mÃ¥ste ha skapat oro i deras läger. SÃ¥ fortsatte det dag efter dag. Den sjunde dagen gick Israels barn runt staden med förbundsarken och blÃ¥ste sju gÃ¥nger istället. Försvarssoldaterna som säkert trodde att faran var över för dagen efter det första varvet fick gÃ¥ runt ytterligare ett varv och sÃ¥ ytterligare ett o.s.v. Efter det sjunde varvet läser vi följande i 6:16-25:

â€Den sjunde gÃ¥ngen, när prästerna blÃ¥ste i hornen, sade Josua till folket: ´Ge upp ett härskri, ty HERREN har gett er staden. Staden med allt som är i den skall ges till spillo, det tillhör HERREN. Bara skökan Rahab och de som finns i hennes hus skall fÃ¥ leva, därför att hon gömde spejarna vi hade skickat ut. Ni skall hÃ¥lla er borta frÃ¥n det tillspillogivna, sÃ¥ att ni inte själva blir tillspillogivna. Om ni tar nÃ¥got frÃ¥n det tillspillogivna, blir ni orsak till att Israels läger drabbas av tillspillogivning och ni drar olycka över det. Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall vara helgat Ã¥t HERREN och gÃ¥ till HERRENS skattkammare.´
DÃ¥ upphävde folket ett härskri och man blÃ¥ste i hornen. Ja, när folket hörde ljudet frÃ¥n hornen, upphävde de ett kraftigt härskri. DÃ¥ störtade murarna samman och folket drog in i staden, var och en rakt fram, och intog den. Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden – bÃ¥de män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, fÃ¥r och Ã¥snor. Men till de bÃ¥da män som hade bespejat landet sade Josua: ´GÃ¥ in i skökans hus och för ut kvinnan därifrÃ¥n tillsammans med alla som tillhör henne, sÃ¥ som ni har lovat henne med ed.´ DÃ¥ gick de unga män som hade varit där som spejare in och förde ut Rahab och hennes far och mor, hennes bröder och alla som tillhörde henne. Hela hennes släkt förde de ut och lät dem stanna utanför Israels läger. Men staden och allt som fanns i den brände de upp, endast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn lade de till skatten i HERRENS hus. Skökan Rahab och hennes fars hus och alla som tillhörde henne lät Josua leva. Hon bor bland israeliterna än i dag, därför att hon gömde spejarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko.â€

Rahab och hela hennes familj räddades undan tillspillogivningen genom det röda snöret som hängde ner genom hennes husfönster. Så blir också var och en frälst, räddad undan den eviga döden, som förlitar sig till det röda blod som kanske liknade ett band då det rann ner längs Golgata kors.

Rahab nämns i Jesu släktregister i Matt. 1:5 sÃ¥som Boas mor. Tänk att denna sköka blev stammor Ã¥t vÃ¥r Frälsare! Inte bara det, hon lyfts i Hebr. 11:31 fram som ett föredöme i tro: â€Genom tron undgick skökan Rahab att gÃ¥ under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon hade tagit emot spejarna som vänner.â€

Den som läser Gamla testamentet och kanske särskilt Josuas erövring av landet kan bli förskräckt över att Herren är sÃ¥ skoningslös mot folken som bodde i Kanaans land. De skulle utplÃ¥nas. Är dÃ¥ inte Herren mild, förlÃ¥tande och tÃ¥lmodig? kanske man frÃ¥gar sig. Jo, visst är Han det! â€Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen†läser vi i 1 Tim. 2:4. Gud straffar inte heller nÃ¥gon oförtjänt. Tvärtom har Han in i det längsta tÃ¥lamod med syndaren. Men det finns till slut en gräns. Vi märker hur Herren gav dem tid att omvända sig och lämna sin avgudadyrkan. I 1 Mos. 15:16 säger Herren till Abraham att hans ättlingar inte skall fÃ¥ landet förrän i fjärde släktledet, först efter 400 Ã¥r, â€ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mÃ¥ttâ€. Kanaans folk var alltsÃ¥ pÃ¥ Abrahams tid ännu inte mogna för sin straffdom, men nu, pÃ¥ Josuas tid, hade de fyllt sina synders mÃ¥tt.

Det kan ocksÃ¥ finnas en viss stund i den enskilda människans liv, om hon lever i fördärv och obotfärdighet, dÃ¥ hennes syndamÃ¥tt är fullt. I raden av synder finns det en handling, som när den har utförts, utgjorde den gräns bortom vilken ingen strÃ¥le frÃ¥n nÃ¥den nÃ¥gonsin kan tränga in i hennes hjärta. Inte därför att det skulle fattas nÃ¥got hos Guds nÃ¥d – den är alltid fri och allvarligt menad Ã¥t alla människor – utan därför att syndaren förhärdat sig sÃ¥, att han aldrig kommer till Gud, att hans själ aldrig vill ta emot Guds nÃ¥d, att hans hjärta aldrig söker Gud – aldrig nÃ¥gonsin.

Gud straffar synd med synd. Antingen gÃ¥r man frÃ¥n ljus till ljus eller frÃ¥n mörker till ett ännu djupare mörker. Antingen mottar man nÃ¥d utöver nÃ¥d, eller läggs ständigt synd till synd. Därför gäller apostelns ord: â€Nyktra till pÃ¥ allvar och synda inte†(1 Kor. 15:34).

MotstÃ¥nd mot Herren kan leda till förhärdelse och att Han utlämnar människorna Ã¥t deras egen ondska. Det som särskilt förhärdar en människa är att stÃ¥ emot, att säga nej eller skjuta upp sitt svar dÃ¥ Gud kallar henne pÃ¥ ett särskilt sätt genom evangeliets löften. Därför heter det: â€Idag, om ni hör Hans röst, sÃ¥ förhärda inte era hjärtan†(Hebr. 3:7-8). Guds Ord bekräftar den sanningen, att det kan finnas en stund nÃ¥gonstans längs människans levnadsväg – om hon lever i upproriskhet mot sin Skapare – dÃ¥ hon förhärdat sig sÃ¥ att hon aldrig nÃ¥gonsin kan ta emot Guds nÃ¥d. Efter denna stund är hennes fördömelse beseglad.

Om du nu ängsligt undrar om du genom dina många och svåra synder passerat gränsen för Guds tålamod och blivit slutgiltigt förhärdad, kan jag tala om att du inte har det. I så fall skulle du inte ängslas. Ditt samvete skulle vara hårt och oemottagligt för Guds röst till såväl dom som frälsning. Just det faktum att du ännu ängslas visar att du inte är förhärdad. Och om du längtar efter Jesus och gemenskapen med Honom är du inte heller förhärdad. En sådan längtan kan inte finnas i ett förhärdat hjärta.

Vi Ã¥tergÃ¥r till kananéerna. Inte nog med att de hade fyllt sina synders mÃ¥tt. Rahab hade dessutom sagt till spejarna: â€Vi har hört hur Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten†(2:10). Detta var en händelse som hade inträffat 40 Ã¥r tidigare. Staden Jeriko hade alltsÃ¥ haft 40 Ã¥r pÃ¥ sig att söka nÃ¥d och omvända sig till Herren. Men endast skökan Rahab gjorde det och hon fick sin familj med sig. Vi läser Hebr. 11:31 ännu en gÃ¥ng: â€Genom tron undgick skökan Rahab att gÃ¥ under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon tog emot spejarna som vänner.â€

Likadant blir det vid Jesu Ã¥terkomst. Det kommer att bli jämmer och veklagan över hela jorden dÃ¥ alla obotfärdiga syndare mÃ¥ste förgÃ¥s. De gÃ¥r under och hamnar i helvetet. Det kommer den dagen att klagas över att Herren inte gett mera tid till omvändelse. Kunde Han inte väntat längre? Längre? Han har väntat nu i tvÃ¥ tusen Ã¥r, men obotfärdigheten och ogudaktigheten tycks bara öka. I 2 Petr. 3:9 läser vi om anledningen till att Herren ännu inte kommit tillbaka: â€Han har tÃ¥lamod med er, eftersom Han inte vill att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad utan att alla skall fÃ¥ tid att omvända sig.†Men det finns alltsÃ¥ en gräns, och till slut kommer domens dag. I nästa vers skriver Petrus: â€Men Herrens dag kommer som en tjuv, och dÃ¥ skall himlarna försvinna under vÃ¥ldsamt dÃ¥n och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk som är pÃ¥ den inte mer finnas till.†Sedan fortsätter han: â€Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi pÃ¥ efter Hans löfte†(2 Petr. 3:13).

—————-

Efter slaget vid Jeriko uttalades en förbannelse av Josua: â€Vid den tiden svor Josua en ed. Han sade: ´Förbannad inför HERREN vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, pÃ¥ nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son.” (6:26). Denna hemska förbannelse gick i uppfyllelse. Över 500 Ã¥r senare, pÃ¥ kung Ahab i Israels tid, hände följande: â€Under hans tid byggde Hiel frÃ¥n Betel Ã¥ter upp Jeriko. När han lade grunden till staden, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib. Detta skedde enligt det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son†(1 Kung. 16:34).

Jeriko stÃ¥r som en symbol för förstörelse, ruin. Vi skall nu en stund tänka pÃ¥ Jesu berättelse om den barmhärtige samariten. Jesus börjar med att säga: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko och rÃ¥kade ut för rövare†(Luk. 10:30). Dessa orter är inte valda av en slump. Här liksom pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga andra ställen i Bibeln finns det dolda, djupa meningar som man kanske inte tänker pÃ¥ i förstone. Jerusalem är den heliga staden, fridens stad. Det symboliserar paradiset och även Himmelen. I paradiset befann sig de första människorna före syndafallet. Men sÃ¥ började mänskligheten, genom ormens, djävulens frestelse, att bege sig ut pÃ¥ en färd mot fördärvet: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko och rÃ¥kade ut för rövareâ€. Jesus fortsätter: â€De slet av honom kläderna och misshandlade honom.†Rättfärdighetens dräkt var bortsliten. Människan var nu naken och skamsen. Människorna var ocksÃ¥ rivna och slagna som fÃ¥r utan herde eftersom de lämnat Gud. â€Sedan gav de sig av och lämnade honom halvdödâ€, säger Jesus om rövarna pÃ¥ Jerikovägen. Människan ligger där hjälplös och kan inte resa sig upp, men det finns ändÃ¥ hopp. Om nÃ¥gon annan kom och hjälpte henne skulle hon kunna resas upp och räddas. â€En präst… och en levit… gick förbi.†Dessa var legotjänare, inte verkliga själasörjare. De var av samma slag som de präster Judas mötte i templet efter sitt förräderi. Judas var verkligen Ã¥ngerfull och ville lämna tillbaka de trettio silvermynten. Han avlade t.o.m. en syndabekännelse: â€Jag har syndat och förrÃ¥tt oskyldigt blod†(Matt: 27:4). Men prästerna svarade bara: â€Vad rör det oss?†De löste inte Judas ur dennes skuld genom evangeliets ord utan lämnade Judas Ã¥t sig själv. Han gick dÃ¥ och hängde sig och blev verkligen â€fördärvets man†(Joh. 17:12). SÃ¥ hemskt är det alltsÃ¥ med falska präster och predikanter, som inte kan eller inte vill visa människorna till syndaförlÃ¥telsen i Jesu namn och blod. De störtar människosjälar i det eviga fördärvet.

Men sÃ¥ kom dÃ¥ en samarit förbi och hjälpte den slagne. Denne samarit är Jesus som är den ende som kan hjälpa oss ur vÃ¥rt elände. Han hällde olja och vin i sÃ¥ren och förband dem. SÃ¥ fördes den slagne till ett värdshus för att vÃ¥rdas till dess samariten skulle komma tillbaka. Värdshuset är kyrkan, församlingen, där de som blivit hjälpta av Jesus vÃ¥rdas tills Jesus kommer tillbaka. Denna lilla utvikning till Jesu liknelse om den barmhärtige samariern ville visa att Jeriko blev en symbol för fördärv, ruin: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko.â€

Kap. 7 handlar om Akans synd. Som vi har hört skulle ingenting tillvaratas av Jerikos skatter. Allt skulle tillspilloges. Men sÃ¥ läser vi i 7:1: â€Men Israels barn förgrep sig i trolöshet pÃ¥ det som givits till spillo. Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam, tog av det. DÃ¥ upptändes HERRENS vrede mot Israels barn.†Genom Akans synd vänds Israels barns framgÃ¥ng i nederlag. Vi människor har tre huvudfiender emot oss: världen, det egna köttet och djävulen. I uppbyggelselitteratur har det hänt att Josuas intÃ¥g av Kanaans land liknas vid vÃ¥r kamp mot dessa fiender. Jeriko med dess höga, imponerande murar symboliserar dÃ¥ världen med dess storslagenhet, prakt och glitter. Ai, som Israels barn nu skall kämpa mot, symboliserar köttet och Gibeon, som vi sedan kommer till, symboliserar djävulen.

Köttet är en undervärderad motstÃ¥ndare. Vi vill ju inte misstro oss själva. Vi vill av naturen tro gott om oss: â€jag är ju sÃ¥ godâ€, tänker vi. Men det är en stor lögn. I vÃ¥ra hjärtan rÃ¥der alltsedan syndafallets dag mörker och ondska. Det är den gamla köttsliga naturen som genomsyrar hela vÃ¥r varelse, hur snyggt och ljust det än kan se ut pÃ¥ ytan. Jesus säger att â€frÃ¥n hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser†(Matt. 15:19). SÃ¥ förblir det om inte Jesus, Han som är den â€klara morgonstjärnan†(Upp. 22:16) fÃ¥r inta sin plats i vÃ¥rt hjärta. Honom möter vi i Guds Ord, som är det enda sanna ljuset i vÃ¥r värld. Tänk därför vilken förförelse det är när s.k. andliga vägledare, mystiker och psykologer säger: â€Sök i ditt eget inre! I djupet av ditt hjärta finner du sanningen och ljuset!†Nej, Herren säger genom sin mun Jeremia: â€Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstÃ¥ det?†(Jer. 17:9). P.g.a. hjärtats bedräglighet förleds vi ofta av vÃ¥rt kött.

Liksom vi underskattar vårt kött som fiende underskattade Israels barn Ai. Vi läser 7:2-5:

â€Josua sände frÃ¥n Jeriko i väg nÃ¥gra män till Ai, som ligger vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: ‘GÃ¥ dit upp och bespeja landet.’ Männen gav sig i väg och bespejade Ai. När de kom tillbaka till Josua sade de till honom: ´Allt folket behöver inte dra upp. LÃ¥t tvÃ¥tusen eller tretusen gÃ¥ dit upp och inta Ai. Du behöver inte lÃ¥ta allt folket trötta ut sig med att gÃ¥ dit, för de är inte mÃ¥nga.´ AlltsÃ¥ drog tretusen man av folket dit upp. Men de tvingades fly för männen frÃ¥n Ai. Och männen i Ai dödade omkring trettiosex man av dem och förföljde de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och slog dem pÃ¥ sluttningen där. DÃ¥ smälte folkets hjärta och blev som vatten.â€

Josua blir förtvivlad och Ã¥ngrar t.o.m. övergÃ¥ngen över Jordan. Men sÃ¥ fÃ¥r han en särskild uppenbarelse som förklarar anledningen till nederlaget. HERREN avslöjar för Josua att det är p.g.a. överträdelse mot budet om tillspillogivning som de lidit nederlag. Stam för stam, släkt för släkt, familj efter familj och man efter man skall tidigt nästa morgon träda fram och HERREN skall dÃ¥ peka ut den skyldige. â€Den som blir utpekad med det tillspillogivna skall brännas upp i eld med allt vad han har, därför att han har överträtt HERRENS förbund och gjort vad som är en dÃ¥rskap i Israel” (7:15).

Vid den följande rannsakan visar det sig att Akan är den skyldige. Han erkände ocksÃ¥ sitt brott: â€Det är sant. Jag har syndat mot HERREN, Israels Gud. Detta är vad jag har gjort: Jag sÃ¥g bland bytet en dyrbar mantel frÃ¥n Sinear och tvÃ¥hundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar, och jag fick begär till det och tog det. Det är gömt i jorden i mitten av mitt tält med silvret underst †(7:20-21). Akan sÃ¥g, han fick begär och han tog. Det var de tre steg pÃ¥ syndavägen som ledde honom till fördärvet.

Akan fick begär. I Jak. 1: 15 stÃ¥r det: â€När sÃ¥ begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.†Detta är den andliga dödens korta stege. Den har bara tre pinnar: Begärelsen, synden, döden. Men just de fÃ¥ pinnarna gör stegen ännu hemskare. Straffet blev fruktansvärt: I 7:24-26 läser vi:

â€DÃ¥ tog Josua och hela Israel Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan och hans söner och döttrar, hans oxar, Ã¥snor och fÃ¥r och hans tält och allt övrigt som han hade och förde dem upp till Akors dal. Och Josua sade: ´Varför drog du fördärv över oss? I dag skall HERREN bringa olycka över dig.´ Sedan stenade hela Israel honom. De brände upp dem och kastade stenar över dem. Över Akan reste de ett stort stenröse, som finns kvar än i dag. Och HERREN vände sig ifrÃ¥n sin glödande vrede. Därför fick den platsen namnet Akors dal, som den fortfarande heter.†Akor betyder olycka.

Akors dal blev i Israels medvetande en sinnebild för förbannelsen. Därför heter det om den messianska tiden, frälsningens tid, att dÃ¥ skall t.o.m. Akors dal blomma. I Jes. 65:10 läser vi: â€För mitt folk, som frÃ¥gar efter mig, skall Saron bli en betesmark för fÃ¥r och Akors dal en lägerplats för nötboskap.†Ett liknande ställe har vi i Hos. 2:15.

Efter denna uppgörelse med synden kunde så Israels barn besegra Ai. Alla invånare, män och kvinnor, dödades, sammanlagt 12 000. Vi läser i 8:28-29:

â€Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evig tid, till en ödemark, som det är ännu i dag. Kungen i Ai lät han hänga upp pÃ¥ en pÃ¥le, och där fick han hänga till kvällen. När solen gick ner, tog man pÃ¥ Josuas befallning ner hans döda kropp frÃ¥n pÃ¥len och kastade den vid ingÃ¥ngen till stadsporten. De reste ett stort stenröse över den, och det finns kvar än i dag.â€

SÃ¥ kan ocksÃ¥ den kristne vinna seger över sitt kött genom att bekänna sin synd och be om förlÃ¥telse för den. Vi kan inte â€skärpa ossâ€, â€rycka upp ossâ€, eller nÃ¥got liknande i vÃ¥r kamp mot synden. I egen kraft är vi maktlösa mot vÃ¥rt kött. Men med Guds makt gÃ¥r det. â€Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot†läser vi i Sak. 4:6. Endast genom syndabekännelse och syndaförlÃ¥telse som vi mottar av Herren kan vi vinna seger över synden. Ett rikligare mottagande av evangeliet är alltsÃ¥ hemligheten! Det är sÃ¥ vi växer till i helgelse.

Lägg märke till att man tog ned Ais konungs kropp. Detta gjorde man eftersom Mose lag föreskrev det: â€Om det pÃ¥ nÃ¥gon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom pÃ¥ trä, sÃ¥ skall den döda kroppen inte lämnas kvar pÃ¥ träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd. Du skall inte orena det land som HERREN, din Gud, ger dig till arvedel (5 Mos. 21:22-23). Som vi vet blev ju Jesus sÃ¥som förbannelsens man upphängd pÃ¥ trä. All vÃ¥r synd lades pÃ¥ Honom. Vi läser i Gal. 3: 13: â€Kristus friköpte oss frÃ¥n lagens förbannelse, när Han blev en förbannelse i vÃ¥rt ställe. Det stÃ¥r skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd pÃ¥ träâ€.

Josua lät även hänga upp de fem amoreiska kungarna som man senare besegrade (10:26), liksom en rad andra kungar i söder (kap. 10). När de fem amoreiska kungarna hade tagits till fÃ¥nga sade Josua till sina befälhavare: â€Kom fram och sätt era fötter pÃ¥ dessa kungars nackar (10:24). De gjorde sÃ¥ och Josua sade dÃ¥ till sina befälhavare: â€Frukta inte och var inte rädda, utan var starka och frimodiga, ty sÃ¥ här skall HERREN göra med alla fiender som ni kommer i strid med†(10:25). Josua stÃ¥r här som en förebild till Jesus, till vilken Gud Fadern säger: â€Sätt dig pÃ¥ min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter†(Luk. 20:42-43).

Josua byggde sedan ett altare pÃ¥ berget Ebal. Där offrade man brännoffer Ã¥t Herren och slaktade genmenskapsoffer. â€Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen, allt sÃ¥ som det var skrivet i lagboken. Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem†(8:34-35). Allt lästes upp, inte bara välsignelsen utan ocksÃ¥ förbannelsen. Ve den predikant idag som inte förkunnar Guds vrede över synden och bestraffning av den. Ve den predikant som bara predikar kärlek och välsignelse.

Det är lätt att förstÃ¥ varför mÃ¥nga predikanter gör pÃ¥ detta sätt. Läran om den eviga fördömelsen är verkligen förskräckande. Trösten för oss är, att det är nu, i nÃ¥dens tid som vi möter den. Avsikten med att den i Bibeln framställs för oss är, att vi skall bli räddade. Gud vill, att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). Han vill inte, att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad (2 Petr. 3:9). Han har inte lust till den ogudaktiges död (Hes. 33:11). Människor anser som bekant ofta i sin dumhet, att de förkunnare är mest barmhärtiga och kärleksfulla, som förnekar den eviga fördömelsen. Men vad skulle det vara för mening med att fÃ¥ sagt till sig, att det inte finns nÃ¥got helvete, om man ändÃ¥ är pÃ¥ väg emot det? Det mÃ¥ste ju dÃ¥ vara mycket bättre att i tid fÃ¥ reda pÃ¥ sakernas verkliga förhÃ¥llande. Jesus har för övrigt lÃ¥tit oss veta, att det aldrig är av kärlek till vare sig Gud eller människor som villolärarna förfalskar Guds ord. Det gör de istället av egenkärlek, för att vinna människors uppskattning. Jesus säger i Joh. 7:18: “Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker dens ära som sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finns inte i honom.â€

Det grekiska verbet keryssein, som blivit översatt med “predika” eller “förkunna”, hör samman med substantivet keryx, som betyder härold. Vilken uppgift hade en kejserlig härold, när han kom till en stad? Uppgiften bestod absolut inte i att presentera nÃ¥gon egen filosofi, utan uppdraget innebar, att härolden skulle kungöra för folket, vad som stod i den kejserliga skrivelse han medförde, utan att lägga nÃ¥got till eller dra ifrÃ¥n nÃ¥got. SÃ¥ är ocksÃ¥ enligt Nya testamentet uppgiften för Guds ords förkunnare att frambära Herrens ord oförfalskat. Jesus har själv troget framburit budskapet frÃ¥n sin Fader, och Han vill, att lärjungarna troget skall frambära Hans budskap som sänt dem.

I kap. 9 får vi då se hur gibeoniterna besegras. Dessas angreppssätt mot Israels barn liknar djävulens, vår tredje huvudfiende.

John Bunyan, som har skrivit â€Kristens resaâ€, har ocksÃ¥ författat en del andra böcker, bl.a. The Holy War, â€Det heliga krigetâ€, som ocksÃ¥ är skriven i allegorisk form, d.v.s. i bildform. Här berättas bl.a. om den onda hären â€diabolisternaâ€, som försöka erövra staden â€människosjälâ€. Staden är befäst med starka murar. Innan den skall intas, hÃ¥ller â€diabolisterna†krigsrÃ¥d och blir dÃ¥ överens om att det bästa sättet att segra är genom list. De tar upp tre frÃ¥gor till behandling och beslutande:

â€Skola vi strax säga vad vi vilja? De svara: nej! Skola vi komma alla pÃ¥ en gÃ¥ng eller sända en utvald trupp? De bli överens om att sända en utvald liten trupp. Skola vi visa oss i vÃ¥ra egna tiggarekläder, eller skola vi förkläda oss? OcksÃ¥ här träffa de snart avgörandet: de vilja förkläda sig.â€

Förklädda kom också gibeoniterna Israels barn till mötes. De gav sig ut för att komma långt ifrån och inte alls vara ett kananeiskt folk, som ju Israel skulle driva bort enligt Herrens vilja. De hade först hållit krigsråd. Vi läser sedan i 9:3-15:

â€Men när invÃ¥narna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, handlade ocksÃ¥ de med list: De gick i väg och pÃ¥stod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar pÃ¥ sina Ã¥snor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, och tog utslitna, lappade skor pÃ¥ fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt. De gick till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: ´Vi har kommit hit frÃ¥n ett avlägset land. Slut nu förbund med oss.´ Men Israels män svarade hiveerna: ´Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi dÃ¥ kunna sluta förbund med er?´ DÃ¥ sade de till Josua: ´Vi är dina tjänare.´ Josua frÃ¥gade dem: ´Vilka är ni, och varifrÃ¥n kommer ni?´ De svarade: ´Dina tjänare har kommit frÃ¥n ett mycket avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull. Vi har nämligen hört ryktet om Honom och allt vad Han har gjort i Egypten, och om allt vad Han har gjort med amoreernas bÃ¥da kungar pÃ¥ andra sidan Jordan, med Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Astarot. Därför sade vÃ¥ra äldste och alla invÃ¥nare i vÃ¥rt land till oss: Tag med er reskost och gÃ¥ och möt dem och säg till dem: `Vi är era tjänare. Slut nu förbund med oss. Det här brödet var nybakat när vi tog det med oss hemifrÃ¥n till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gÃ¥ till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har pÃ¥ oss har blivit utslitna under vÃ¥r mycket lÃ¥nga resa.´ DÃ¥ tog männen i Israel av deras reskost men frÃ¥gade inte HERREN. Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle fÃ¥ leva, och menighetens furstar gav dem sin ed.â€

Israels barn hade nu genom förbundet med gibeoniterna andligt sett slutit förbund med synden. Kanaans folk skulle ju besegras och drivas undan, men nu fick de alltsÃ¥ hemortsrätt i landet. Detta, att dessa hedningar tilläts leva bland Israels barn, beredde Israel stora svÃ¥righeter och bekymmer senare. I Dom. 2:1-3 läser vi följande: â€HERRENS ängel kom frÃ¥n Gilgal upp till Bokim och sade: ´Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i det land som jag med ed hade lovat ge Ã¥t era fäder och jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er. Och ni skall inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni skall bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort! Därför säger jag, att jag inte skall driva dem bort frÃ¥n er, utan de skall tränga er i sidorna, och deras gudar skall bli en snara för er.” Och i Dom. 2:19-22 stÃ¥r det: â€De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte frÃ¥n sina gärningar och sin hÃ¥rdnackade hÃ¥llning. Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, och Han sade: “Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst, skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog. Ty med dem skall jag sätta Israel pÃ¥ prov och se om de vill hÃ¥lla sig till HERRENS väg och vandra pÃ¥ den, sÃ¥ som deras fäder gjorde, eller om de inte vill det.”

Käre vän, slut aldrig fred med synden! Tro inte att du kan leva med den! Låt den inte bli bofast! Rensa ut den, som Pauls sade att korintierna skulle göra med otuktens stinkande gamla surdeg (1 Kor. 5:7)!

I kap. 10 fÃ¥r vi läsa om Josuas vidare segrar. Värt att uppmärksamma är vad som hände i Gibeon: â€PÃ¥ den dagen dÃ¥ HERREN gav amoreerna i israeliternas vÃ¥ld, talade Josua till HERREN inför hela Israel: ´Du sol, stÃ¥ stilla i Gibeon, du mÃ¥ne, i Ajalons dal!´ Och solen stod stilla och mÃ¥nen blev stÃ¥ende, till dess folket hämnats pÃ¥ sina fiender. Detta stÃ¥r skrivet i ´Den redliges bok´. Solen blev stÃ¥ende mitt pÃ¥ himlen och gjorde sig ingen brÃ¥dska att gÃ¥ ner för att fullborda dagen. Aldrig har nÃ¥gon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, dÃ¥ HERREN lyssnade till en mans ord. Ty HERREN stred för Israel. (10:12-14).

Gud är allsmäktig och kan få själva solen att stanna på himlen. En del bibelkritiker har utifrån detta bibelställe hånfullt sagt att Bibeln inte är ofelbar utan har en primitiv världsbild. Man säger att Bibelns uppgifter är präglade av den gamla, felaktiga, geocentriska världsbilden, d.v.s. uppfattningen att solen rör sig runt jorden. Det sägs ju här i Josuas bok att solen rör sig över himlavalvet. Men, fortsätter man, vi som lever efter Kopernikus vet ju att solen är vårt solsystems centrum. Däremot kritiserar dessa Guds Ords fiender inte dagens astronomiprofessorer som säger, precis som alla vi alla, att solen går upp på morgonen. Detta säger vi därför att det framstår så för våra ögon, fastän vi vet att det egentligen beror på att jordklotet har vridit sig. Likadant är det naturligtvis i Josuas bok. För Israels soldater som såg upp mot himmelen framstod det som om solen stannade på sin bana från uppgången i öster till nedgången i väster.

Skall vi vara riktigt noggranna är det ocksÃ¥ sÃ¥ att den moderna astrofysiken inte räknar med nÃ¥got absolut rum. Einstein har ju lärt oss att – om jag, en lekman inom naturvetenskapen, förstÃ¥tt det hela rätt – rummet är relativt. Det är alltsÃ¥ inte sÃ¥ att solen skulle ha nÃ¥gon given plats som centrum. Vi kan lika gärna säga att jorden är centrum i vÃ¥rt solsystem. Det skall erkännas att vi fÃ¥r betydligt svÃ¥rare att sätta upp formler för planeternas banor i förhÃ¥llande till jorden än till solen, men likväl är inte solen vÃ¥rt solsystems centrum i absolut mening.

Hur det än är med den saken är det sÃ¥ att teologiskt sett är jorden hela det skapade universums centrum i absolut mening. Vi skall i barnslig tillit läsa skapelseberättelsen och se hur Gud inrett vÃ¥r jord pÃ¥ ett omsorgsfullt sätt. Han stÃ¥r inte bakom skapelsen sÃ¥ där i allmänhet genom att en gÃ¥ng vid big bang satt igÃ¥ng nÃ¥gon slags utvecklig, evolution, som sÃ¥ smÃ¥ningom gett oss de förhÃ¥llanden vi lever i. Nej, Han sade och det vart. Han har skapat vÃ¥r värld i detalj. En framstÃ¥ende teolog skriver: â€Detta skänker oss en värld, som pÃ¥ nÃ¥got sätt har förlorat sin imponerande och skrämmande väldighet. Borta är Ã¥rmiljonerna, Ã¥rmiljarderna, de blinda naturkrafterna, tingens tomma existens. Rymden är inte längre tillvarons modersköte.†Och med anspelning pÃ¥ sagan om kejsarens nya kläder, skriver han sedan: â€Och när barnet har sagt det, sÃ¥ hörs skrattet: det jubel som kommer, när nÃ¥gonting inte längre är farligt. Vi hör hemma i den här skapelsen. Solen och mÃ¥nen är tvÃ¥ stora lampor, upphängda för vÃ¥r skull. Jorden är alltings verkliga mitt” (Tom G. A. Hardt, Om skapelsen, Pro Veritate 1980, s 15).

I slaget vid Gibeon stred också Herren på ett påtagligt sätt för Israel. Han injagade skräck i fiendehären och sände ner stenar från himlen som dödade dem. Det var fler gibeoniter som dog av stenarna från himlen än från Israels barns svärd (10:7-11).

I resten av kap. 10 får vi sedan läsa om hur städerna i söder erövras (10:28-43).

I kap. 11 läser vi hur Josua besegrar kungar i norr. Slutligen läser vi i 11:23: â€SÃ¥ intog Josua hela landet, sÃ¥ som HERREN hade lovat Mose. Och Josua gav det till arvedel Ã¥t Israel, efter deras avdelningar och stammar. Landet hade nu ro frÃ¥n krigâ€.

Kap. 12 utgör en uppräkning av alla de kungar som först Mose och sedan Josua besegrat. Josua hade besegrat 31 kungar (12:24).

3. Landets fördelning och helgande, kap. 13-24

Jag vet inte hur det följande går ihop med uppgiften i 11:23, att hela landet intogs av Josua, men kap. 13 inleds på detta sätt:

Josua var nu gammal och hade nÃ¥tt hög Ã¥lder, och HERREN sade till honom: ´Du är gammal och har nÃ¥tt hög Ã¥lder, men ännu Ã¥terstÃ¥r det en stor del av landet som skall intas. Detta är vad som Ã¥terstÃ¥r av landet: filisteernas alla omrÃ¥den och hela gesureernas land. [—] Men fördela du genom lottkastning landet Ã¥t Israel till arvedel, som jag har befallt dig. Utskifta redan nu detta land till arvedel Ã¥t de nio stammarna och Ã¥t ena hälften av Manasse stam.´”

Att landet inte utskiftades mellan de tolv stammarna beror på att Rubens, Gads och halva Manasses stam enligt Mose befallning hade fått landet öster om Jordan (4 Mos. 32: 33, 5 Mos. 3:12-17).

I 11:23 sägs att hela landet var intaget, men i kap. 13 att det ännu Ã¥terstod en stor del. Hur kan detta gÃ¥ ihop? En förklaring kan kanske vara att flera städer mÃ¥ste intas tvÃ¥ eller kanske ännu fler gÃ¥nger. Men Josua bok innehÃ¥ller â€mÃ¥nga svÃ¥righeter och för oss icke fullt förstÃ¥eliga uppgifter†som den helt och hÃ¥llet bibeltrogne forskaren Wilhelm Möller skriver (Inledning till Gamla testamentet, s 106, EFS 1935). Man kan inta tvÃ¥ olika förhÃ¥llningssätt inför detta faktum. Antingen kritiserar man bibelordet och säger att det är motsägelsefullt eller ocksÃ¥ intar man den ödmjuka hÃ¥llning som det ankommer en Jesu lärjunge: man säger att detta förstÃ¥r jag inte just nu. Men det är inte Guds Ord det är fel pÃ¥ utan pÃ¥ mig eller pÃ¥ de översättare och forskare som har arbetat med grundtexten. MÃ¥nga gÃ¥nger har till synes omöjliga problem fÃ¥tt sin förklaring i och med att nya arkeologiska fynd eller nya upptäckter pÃ¥ sprÃ¥kvetenskapens omrÃ¥de gjorts.

I kap. 13-22 läser vi om hur landet fördelades. Exakta gränser drogs. Intressant är att landet fördelas i tro. De olika stammarna får sina arvslotter fastän de ännu inte är intagna. Så litade de till Herrens löfte att de kunde ta ut landområdena i förväg.

I kap. 20 läser vi om fristäderna. Dessa hade Herren redan talat med Mose om. I 5 Mos. 19:1ff. läser vi:

â€När HERREN, din Gud, har utrotat de hednafolk vilkas land HERREN, din Gud, ger dig, och när du har fördrivit dem och du bor i deras städer och i deras hus, dÃ¥ skall du avskilja Ã¥t dig tre städer mitt i ditt land, som HERREN, din Gud, ger dig till besittning. [—] Om nÃ¥gon dödar sin nästa utan vett och vilja och utan att ha burit hat till honom tidigare – som när nÃ¥gon gÃ¥r med sin vän ut i skogen för att hugga ved och han hugger med yxan för att fälla trädet och yxhuvudet dÃ¥ lossnar frÃ¥n skaftet och träffar den andre sÃ¥ att han dör – dÃ¥ skall han kunna fly till nÃ¥gon av dessa städer och fÃ¥ leva. Annars kan blodshämnaren som med vrede i sitt hjärta förföljer drÃ¥paren hinna upp honom om vägen är lÃ¥ng, och slÃ¥ ihjäl honom, fastän han inte hade förtjänat döden, eftersom han inte hade hatat den andre tidigare. Därför befaller jag dig: ´Du skall avskilja tre städer Ã¥t dig.´”

Denna HERRENS gamla befallning skulle nu förverkligas. I 20:1-3 läser vi: â€HERREN sade till Josua: ´Säg till Israels barn: Utse Ã¥t er de fristäder som jag talade till er om genom Mose, de städer som en drÃ¥pare skall kunna fly till, när han av misstag och utan avsikt har dödat nÃ¥gon. Ni skall ha dem som tillflyktsorter undan blodshämnaren´â€.

Naturligtvis har dessa fristäder, dessa tillflyktsorter, i uppbyggelselitteraturen – helt riktigt – utlagts som pekande framÃ¥t emot den frälsning Jesus Ã¥stadkommit. Herren själv framställs, särskilt i Psaltaren, som en tillflyktsort. David sjunger: â€Jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nÃ¥d. Ty du är en borg för mig, en tillflykt när jag är i nöd†(Ps. 59:17).

I kap. 21 läser vi om leviternas 48 städer. Levi stam fick ju inget eget landområde utan de skulle tjäna som präster åt de övriga stammarna. De skulle undervisa folket och förrätta prästerlig tjänst. Därför fick de städer utspridda inom de andra stammarnas områden.

I kap. 23 och 24 håller Josua sina avskedstal. Först samlade han Israels ledande män och därefter hela folket. Han påminde dem om alla Herrens välgärningar och förmanade dem enträget till lydnad mot Herren bud. Därefter förnyade han Herrens förbund med Israel. En tid därefter dog Josua, 110 år gammal. Han begravdes på sin arvedels område, i Timnat-Siera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash (29:30).

Avslutning

Josuaboken är Bibelns starkaste budskap om att Gud ger sitt folk seger över varje fiende, när de tror pÃ¥ Honom och lyder Honom. Dess framställning är en förebild till den bl.a. i Ef. 6 skildrade kampen mot ondskans makter. De troende finner här inspiration till hopp om seger över alla onda makter – synden, världen, köttet och djävulen – som vill hindra dem i det rika andliga liv Jesus vill skänka sin församling. Frälsaren säger: â€Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd†(Joh.10:10). Kanaan, landet som â€flyter av mjölk och honungâ€, är en förebild till detta liv i Kristus. ÖvergÃ¥ngen över Jordan symboliserar brytningen med det gamla livet och ingÃ¥ngen till trons liv med Gud.

Josua själv är en förebild till Jesus. Hans namn, som betyder â€Herren frälserâ€, â€Herren är frälsningâ€, Ã¥terges ju pÃ¥ grekiska med Iesous, Jesus. I Matt. 1:21 säger Herrens ängel till Josef: â€Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge Honom namnet Jesus, ty Han skall frälsa sitt folk frÃ¥n deras synder.†Liksom Josua ledde Israels barn in i Kanaans land, leder Jesus oss in i sitt nÃ¥derike pÃ¥ jorden och till sist in i Himmelens saliga land.

Amen.



Romarbrevet

Bibelstudier Posted on 2007-12-05 13:12:54

av Lars Borgström Romarbrevet

Detta är en genomgång av Romarbrevet med särskild vikt lagd vid kap. 6, 7 och 8. Jesus beskrivs i dessa kapitel som vår Frälsare från synden (kap. 6), lagen (kap. 7) och döden (kap. 8).

Inledning

Romarbrevet är den viktigaste skriften i hela Bibeln. Luther skriver följande i sitt företal till denna bibelbok: “Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehÃ¥ller evangelium i all dess klarhet och renhet och är väl värt, att en kristen icke blott kan det utantill ord för ord utan dagligen tar för sig därav sÃ¥som av ett själens dagliga bröd. [—] det har i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela skriften”.

Tyvärr är det väl få som kan hela Romarbrevet ord för ord, såsom Luther önskar att kristna skall kunna. Men om man i alla fall förstår detta brev rätt, har man såsom Luther hävdar ett ljus som lyser upp hela Bibeln i övrigt, en nyckel till förståelse av hela Skriften, och därmed av hela den kristna tron, som ju uteslutande bygger på Guds Ord. Och det kristna trosinnehållet är det enda i hela världen som kan föra oss till Himmelen. Det finns alltså inget viktigare man överhuvudtaget kan göra i livet än att studera just Romarbrevet. Tänk därför vilken nåd det är av Gud att vi nu under två dagar får vara samlade till studium kring tre centrala kapitel av detta kärnbrev. Låt oss be till Herren att Han välsignar denna stund:

Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord,

Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjärtas torra jord!

Värdes oss din Ande sända Och din eld ibland oss tända.

Mätta ljuvligt de elända, Herre, vid ditt rika bord! Amen.

Bakgrund

Innan vi ger oss i kast med kap. 6 skall vi kort se på bakgrunden och sammanhanget. Paulus skriver detta brev mot slutet av sin tredje och sista missionsresa. Han är i den grekiska hamnstaden Korinth och det är vinter mellan år 55 och 56, alltså drygt 20 år efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd. Han är på väg till urförsamlingen i Jerusalem med insamlad kollekt till de fattiga där, men sedan tänker han bryta ny mark i västra delen av Romarriket. Flera församlingar har redan grundats i östra riksdelen och nu vill han använda församlingen i Rom som bas för missionen västerut, mot världens ände, d.v.s. mot Spanien (Rom. 15:23-26).

Skillnaden mellan församlingen i Rom och de övriga församlingar som Paulus skriver till är att de andra antingen har grundats av honom eller är välkända för honom, men i församlingen i Rom har han aldrig varit. Vem som grundat församlingen vet vi inte, men den bestod av både jude- och hednakristna och finns omnämnd första gången år 49 (i en profan källa). Just för att Paulus och församlingen till stor del är är okända för varandra skriver Paulus så utförligt om sin lära eller förkunnelse. Brevet blir som ett slags introduktionsbrev där han deklarerar det rena evangeliet han predikar. Det är det mest teologiska av alla hans brev, det som minst liknar privatbreven. Detta har gjort att det blivit flitigt citerat av kyrkans stora teologer och lärare och fått oerhört stor betydelse i kyrkans historia. Det var ju t.ex. genom studiet av detta brev som Luther nådde fram till sitt reformatoriska genombrott. Och långt före honom hade kyrkofadern Augustinus fått sina ögon öppnade för evangeliet med hjälp av Romarbrevet.

De fem första kapitlen

Låt oss helt kortfattat, på knappa tio minuter, gå igenom de fem första kapitlen.

Kap. 1. Det finns anledning att stanna till redan vid den första versen. Den lyder: â€FrÃ¥n Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium.†När Paulus kallar sig apostel, är det för att ge till känna med vilken auktoritet han tar till orda. Det är inte vem som helst, som skriver. Det är en, som Jesus Kristus kallat till att tala pÃ¥ Hans uppdrag. Apostel betyder en som är utsänd, i detta fall underförstÃ¥tt av Herren själv.

PÃ¥ ett ställe säger Jesus till sina apostlar: â€Den som tar emot er tar emot mig†(Matt. 10:40). AlltsÃ¥ har apostlarna Jesu egen myndighet. Därför tar vi emot apostlarnas ord sÃ¥som vi tar emot Jesu eget vittnesbörd. Därför lyssnar vi till varje bevarat ord frÃ¥n Paulus sÃ¥som kommande frÃ¥n Jesus själv. Paulus fungerar som Jesu mun.

Vad är det dÃ¥ för budskap som Paulus skall framföra? Det är evangeliet om Guds Son, som blivit utlovad redan tidigare av profeterna (v. 2-4). Evangeliet skall förkunnas offentligt, vilket framhÃ¥lls i vers 5: â€Genom Honom (Jesus) har vi fÃ¥tt nÃ¥d och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för Hans namns skull.â€

Evangeliet, som går ut över hela världen, vinner människor för Gud. Likt ett fisknät kastas det ut för fångst och gör syndiga, små och ovärdiga människor till Guds barn. Varje gång evangeliet predikas kastas gudsrikets nät ut. Vem som än hör evangeliet får bekänna och tro att för Jesu lidande och döds skull är alla ens synder förlåtna, för evigt utplånade.

Det är fantastiskt att idag, i apostlarnas efterföljd, såsom Guds Ords förkunnare kunna säga detta till varje stackars människa, hur usel, olycklig och sjunken i synder han eller hon än är. Jesus dog för varje människa. Ingen enda är undantagen frälsningsverket. Alla är inbegripna.

Paulus skriver i v. 16-17: â€Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet frÃ¥n Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det stÃ¥r skrivet: Den rättfärdige skall leva av troâ€. â€Av tro till tro†är ett rätt sÃ¥ märkligt uttryck. Med detta avses att evangeliet, det glada budskapet att frälsningen är av nÃ¥d allena och mottas gratis genom eller av tron, är ett sÃ¥ underbart budskap att det ocksÃ¥ väcker tro hos den som hör det. Därav uttrycket att evangeliet är â€av tro till troâ€.

Efter inledningen, då Paulus presenterat sig som apostel fördömer han de grova, yttre synderna. Dessa beror på avgudadyrkan. Istället för att dyrka den ende Guden har de ogudaktiga vänt sig till avgudar. Det finns inget försvar för dem. Det finns nämligen en allmän eller naturlig gudskunskap som skapelsen vittnar om. Guds makt och härlighet uppenbaras i de storslagna verk han åstadkommit. Tecken på ogudaktigheten är sexuell orenhet, framför allt homosexualitet, vidare skrytsamhet, uppfinningsrikedom i det onda, tanklöshet, kärlekslöshet o.s.v. Förutom att de ogudaktiga själva lever så, uppmuntrar de även andra att göra det. Den onaturliga otukten är ett straff som de ogudaktiga själva ådragit sig. Gud har tagit sin hand ifrån dem och utlämnat dem åt sig själva (v. 24, 26 och 28).

Kap. 2. Här drabbar Guds vrede även dem som visserligen till det yttre lever efter lagen, men i hjärtat hatar lagen och alltså egentligen helst skulle vilja leva såsom om ingen lag hade funnits. Detta är skenhelighet. Dessutom dömer dessa dem som till det yttre bryter mot Guds lag, fastän de i sina hjärtan själva är likadana. Ingen frikänns alltså från synd. Guds vrede gäller även dem som med sina naturliga krafter eller med sin yttre fria vilja tror sig leva rätt. Dessa är inte ett dugg bättre än de uppenbara syndarna. Udden är här riktad mot judarna som av egen kraft trodde sig vara rättfärdiga.

Kap. 3. Alla människor, sÃ¥väl hedningar som judar, stÃ¥r alltsÃ¥ under domen om de vore hänvisade till sig själva och sin egen rättfärdighet. Lagen, som judarna haft, kan bara ge insikt om synd och dÃ¥ drivs den misströstande och förkrossade människan till Jesus Kristus, som är syndares vän och Frälsare. Genom tron pÃ¥ Kristus blir syndaren räknad som rättfärdig. Rom. 3:19-31, som pÃ¥ ett klart sätt utlägger detta, förtjänar egentligen att läsas i sin helhet, men vi nöjer oss här med v 23-24: “Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nÃ¥d, därför att Kristus Jesus friköpt dem.”

Kap. 4. Här bevisar Paulus att rättfärdiggörelsen mottogs genom tron allena även i gamla förbundet. Han gör det genom att anföra Abraham som exempel. I v 3 anknyter han till 1 Mos. 15:6: “Och Abraham trodde pÃ¥ HERREN, och Han räknade honom det till rättfärdighet.” LikasÃ¥ citerar han i v 7 Davids ord i Ps. 32:1 för att visa att rättfärdiggörelsen är oberoende av laggärningar: “Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar svek”.

Det vore alltså ett missförstånd att tro, såsom är vanligt, att Gamla testamentet är lagiskt medan Nya testamentet är förlåtande och evangeliskt, att skillnaden mellan judendom och kristendom skulle vara att judarna håller sig till Gamla testamentet och de kristna till Nya testamentet. Det föreligger ingen motsättning mellan testamentena. Skillnaden mellan judendomen och kristendomen ligger däri att judarna missuppfattat Gamla testamentet medan de kristna har den rätta tolkningen av Gamla testamentet, den som kommer fram i Nya testamentet. Båda testamentena innehåller såväl lag som evangelium.

Kap. 5. Först utläggs trons frukter och gärningar, sÃ¥dana som frid, glädje, kärlek till Gud och alla människor, trygghet, mod och hopp mitt i allt bekymmer och lidande. Guds kärlek till oss syndiga människor framhÃ¥lls i v 8: “Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vÃ¥rt ställe, medan vi ännu var syndare.” Gud älskar alltsÃ¥ inte bara det fina, det älskansvärda, utan även syndare. Dessa vill Han föra till omvändelse. Detta är agape, Guds omotiverade och självutgivande kärlek. Inte nÃ¥gon annanstans ges en sÃ¥dan uppenbarelse av Guds kärlek som i Kristi korsdöd. Där, och endast där, lär vi känna den gudomliga kärlekens djupaste innebörd.

Sedan används Adam och Kristus för att ge en frälsningshistorisk överblick av människans situation. Adams synd gjorde att fördömelse drogs över hela människosläktet. Kortfattat kan sägas att Kristus frälser oss frÃ¥n den skada och fördömelse som Adam orsakade oss. Paulus skriver i v 20 att där synden genom lagen, d.v.s. kännedomen om Guds vilja, “blev större, där överflödade nÃ¥den mer.”

Romarbrevet kap. 6. Frihet från synden

Kap. 6.

Så är vi då framme vid det kapitel som detta föredrag om frihet från synden skall handla om. Paulus börjar med att skriva i v 1-4:

Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till Hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med Honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Paulus avslutade kap. 5 med att säga, att ju större synden blev, desto mer överflödade nåden. Nu ligger genast en förvänd logik nära till hands som drar slutsatsen att då är ju synden någonting bra, eftersom den framhäver nåden. Låt oss därför synda ännu mer! Paulus anklagades faktiskt för att själv dra sådana slutsatser.

Redan i Rom. 3:8 hade Paulus redogjort för denna invändning frÃ¥n motstÃ¥ndare och sagt att den är osann. Han skriver där: “Varför inte säga: ´LÃ¥t oss göra det onda, för att nÃ¥got gott skall komma av det?´ SÃ¥ säger man hÃ¥nfullt om oss, och sÃ¥ pÃ¥stÃ¥r även somliga att vi lär. De skall fÃ¥ den dom som de förtjänar.” Paulus hade även i slutet av kap. 3 skrivit: “Sätter vi dÃ¥ lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthÃ¥ller lagen.” Evangeliet leder alltsÃ¥ inte till moralisk slapphet och att synden fÃ¥r fria tyglar. Detta anklagades inte bara Paulus för av sina fariseiska motstÃ¥ndare, utan även Luther av sina romersk-katolska fiender. Det fria, villkorslösa evangeliet är för farligt, människor tar det inte sÃ¥ noga med vandeln, den kristna livsföringen och de goda gärningarna, menade man.

Paulus tillbakavisade som sagt dessa anklagelser i kap. 3, men argumenterade där inte för sin sak. Det gör han däremot nu i Kap. 6, då han visar varför och på vilket sätt den kristne är fri från synden och hur lagen inte åsidosätts genom evangelium, utan tvärtom upprätthålls, d.v.s. efterlevs. Låt oss också genast slå fast att det här inte är fråga om frihet från syndens fördömelse genom Jesu försoningsdöd (såsom i t.ex. Rom. 8:1), utan det är fråga om frihet från syndens makt, d.v.s. dess dominans, herravälde i den kristnes liv. Hela sammanhanget i kap. 6 gör klart att det är detta som åsyftas.

I v 2 avvisar Paulus bryskt en sÃ¥dan falsk slutsats vi tidigare nämnde, att vi skulle fortsätta att leva i synden. “Visst inte!”, säger han, eller “Bort det!”, som det ocksÃ¥ kan översättas. Vi har ju dött bort frÃ¥n synden! Men hur gick dÃ¥ detta till? Det skedde genom dopet, skriver Paulus i v 3-4. SÃ¥ fÃ¥r vi en djup teologiskt genomgÃ¥ng av dopets innebörd i fortsättningen av kap. 6. Rom. 6 är Bibelns stora dopkapitel.

För att förstÃ¥ detta kapitel mÃ¥ste man förstÃ¥ det som sades i kap. 5 om Adam och Kristus. I Adam tillhör vi alla en och samma kropp, syndens kropp. Kroppens huvud, Adam, har genom syndafallet blivit ställd under syndens och dödens herravälde. Och det som skett med huvudet gäller även varje enskild lem eller kroppsdel. Men i dopet har vi blivit införlivade i en ny kropp, Kristi kropp, som har Kristus som huvud. I 1 Kor. 12:13 skriver Paulus: “I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp.” Den kristne har i dopet blivit begravd med Kristus och uppväckt med Honom, till att leva det nya livet.

Som vi märker anknyter Paulus här till det vanliga dopsättet i urkyrkan och lÃ¥ngt fram i tiden. Man sänktes ned under vattnet, vilket visar pÃ¥ begravningen med Kristus, dödandet av det gamla syndalivet, och när man lyftes upp ur vattnet visar detta pÃ¥ den andliga uppstÃ¥ndelsen till det nya livet med Kristus. Paulus anknyter för övrigt till denna symbolik även i 1 Kor. 10:1-2, där han skriver om ökenvandrarna: “Bröder, jag vill att ni skall veta att vÃ¥ra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose.” (Mose framställs här som en förebild till Kristus.) När Israels barn lämnade det gamla livet i Egypten, syndens träldomsland, bakom sig gick de ned i havet, och när de kom upp pÃ¥ andra sidan var de pÃ¥ väg mot det förlovade löfteslandet. Bakom dem i havet lÃ¥g ocksÃ¥ faraos förföljande härar begravda.

I Jes. 51:9 sägs det stora havsvidundret Rahab ha blivit dödat. Rahab är, som framgÃ¥r av Jes. 30:7, en bild av Egypten, som är Guds folk fiende. När Rahab ligger dödad i Röda havet visar detta – om vi nu behÃ¥ller Israels barns räddning genom havet som en förebild till det kristna dopet – hur djävulen mister sin makt över den som nedsänks i och uppväcks ur dopvattnet.

I Svenska kyrkan ingick för länge sedan, liksom faktiskt fortfarande i Danska kyrkan om jag är rätt underrättad, i dopakten ett moment där man avsvär sig djävulen. I spädbarns fall fÃ¥r faddrarna göra det i barnets ställe. Jag vill med anledning av vad som här just sagts läsa Jes. 51:9-11, där med detta bildsprÃ¥k i minne besegrandet av Egypten/djävulen, dopets död och uppstÃ¥ndelse samt frälsningens glädje kommer fram: “Vakna upp, vakna upp, kläd dig i styrka, du HERRENS arm! Vakna upp som i forna dagar, i förgÃ¥ngna tider. Var det inte du som högg Rahab i bitar, som genomborrade havsvidundret? Var det inte du som torkade ut havet, det stora djupets vatten, och som gjorde havsdjupen till en väg, där de Ã¥terlösta kunde gÃ¥ fram? SÃ¥ skall HERRENS friköpta vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden, frid och glädje skall komma över dem, men sorg och suckan skall fly bort.”

Med den rika symbolik som ligger i detta nedsänkande och upptagande ur vattnet kan man kanske beklaga att vi vanligtvis endast begjuter dopbarnets huvud med vatten. Det är hur som helst en fri sak hur man i detta avseende utgestaltar dopakten, om det sker genom begjutning eller nedsänkning.

P.g.a. allt detta bildsprÃ¥k skulle man ju möjligtvis kunna tro att Paulus har en s.k. symbolisk dopsyn, sÃ¥dan som baptister, pingstvänner m.fl. har. Med detta menas att dopet endast pÃ¥ ett yttre sätt symboliserar det som skett pÃ¥ ett inre plan, nämligen hjärtats pÃ¥nyttfödelse. Men sÃ¥ lär inte Paulus. Han skriver i Tit. 3:4-6: “Men när Guds, vÃ¥r Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste Han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan pÃ¥ grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse genom den helige Ande, som Han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vÃ¥r Frälsare.” Här sägs klart och tydligt att dopet, badet där pÃ¥nyttfödelsen sker, frälser. Det symboliserar inte frälsningen, utan frälser, reellt. Att dopet handlar om realiteter kommer även mycket starkt fram i de nästföljande verserna av Rom. 6 (v 5-7):

Ty är vi förenade med Honom genom en död som Hans, skall vi också vara förenade med Honom genom en uppståndelse som Hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd.

I dopet blev vi förenade med Kristus. Det är mycket starka ord. Det innebär att vi blev sammanvuxna till en kropp med Honom. Gud kan inte förkasta oss om vi tillhör Kristi kropp. I Ef. 5:29 skriver Paulus: â€Ingen har nÃ¥gonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vÃ¥rdar den, sÃ¥ som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i Hans kropp.†Liksom vi föll i Adams syndafall har vi nu dött och uppstÃ¥tt med Kristus. Paulus gÃ¥r nu vidare i förhÃ¥llande till det föregÃ¥ende och förklarar mer precist vad det var i oss som dog, och hur det dog. Det var vÃ¥r gamla människa, köttet, syndens kropp, som blev “korsfäst.”

Korsfästelse var en fruktansvärt grym form av avrättning som man bara tillämpade pÃ¥ de värsta brottslingarna. Detta avrättningssätt är mycket passande när det gäller sÃ¥dana syndare som vi alla är genom att efterfölja vÃ¥ra första föräldrar Adam och Eva. Den onda natur hela människosläktet fick dÃ¥ den gamle ormen sprutade in sitt djävulsgift i syndafallet, kan inte annat än att ständigt vara inriktad mot det onda, ända frÃ¥n födseln. Herren säger i 1 Mos 8:21 att människans hjärtas tankar är onda ända frÃ¥n ungdomen. Denna syndens kropp mÃ¥ste “berövas sin makt, sÃ¥ att vi inte längre är slavar under synden.” Detta sker genom att syndens kropp dör. Det stÃ¥r i v 7: “Ty den som är död är friad frÃ¥n synd.” En död människa kan ju inte agera, inte utföra nÃ¥gra handlingar över huvud taget. Inte heller kan hon utsättas för pÃ¥verkan, stimuli eller frestelser utifrÃ¥n. Därför är det sÃ¥ att en död människa inte syndar. SÃ¥ definitiv är alltsÃ¥ den skilsmässa frÃ¥n det onda, som genom tron blir verklighet för oss i och med förtröstan pÃ¥ Kristi försoningsverk. Vi kan klämma, skaka eller sticka en död lem hur mycket som helst. Den förnimmer ändÃ¥ ingenting. Döden upphäver all gemenskap och gör slut pÃ¥ alla förbindelser. Är vi döda för synden, vänder vi den ryggen och i tron säger vi: “Jag vill inte synda” eller t.o.m. “Jag kan inte synda!” SÃ¥ befängt dÃ¥ av Paulus motstÃ¥ndare att säga att han föresprÃ¥kade synden, därför att nÃ¥den dÃ¥ skulle överflöda ännu mer!

Det är här av helt avgörande betydelse att förstÃ¥ detta pÃ¥ ett rätt sätt. Paulus ger inte ett bud eller en hotelse, t.ex. “Dö frÃ¥n synden, annars dödar den dig!” DÃ¥ skulle vi röra oss pÃ¥ lagens och självförbättringens omrÃ¥de. Han uppmanar oss inte heller: “LÃ¥t oss dö bort frÃ¥n synden!” Han visar oss istället gÃ¥van som vi redan fÃ¥tt i Kristus: Vi är redan genom tron döda frÃ¥n synden. VÃ¥r innersta tillhörighet är den ställning som dopet försatt oss i: vi har dött och uppstÃ¥tt med Kristus. Detta är Guds verk som genom tron kommer oss till del. Denna sanning kommer fram i dopsÃ¥ngen 230:3 i Lova Herren: “När jag frestas vill jag svara: Jag är döpt i Jesu namn.” Den kristne är alltsÃ¥ död frÃ¥n synden. Syndens kropp har redan berövats sin makt. Det nya livet, förlossningen frÃ¥n det onda, är redan vÃ¥r tillhörighet, den finns till för oss i Kristus och blir genom tron vÃ¥r egendom. Kristus är vÃ¥r rättfärdighet inför Gud, denna rättfärdighet tar vi emot genom tron allena, och den visar sig i att den för oss blir till frigörelse frÃ¥n synden.

Detta nya liv kallas helgelse. Som jag försökt säga går det inte att helgas genom lagen. Det går bara genom att redan betrakta sig som död för synden genom Jesu korsfästelse. Ett rikligare mottagande av evangelium är alltså helgelsens hemlighet. På Kristus fäster den troende sin blick och söker inte frigörelsen från synden hos sig själv, utan i det som Kristus är. Genom att tron omfattar Kristus, blir Han i oss roten till en god vilja som inte vill, ja t.o.m. inte kan synda. Även här, och inte bara i försoningen, håller Paulus fram den döde, korsfäste Jesus för oss. När vi frestas till synd skall vi ställa oss bredvid den korsfäste och skåda upp på Honom. Då ser vi genast klart när vi i frestelsen ställs inför frågan om vi skall synda eller inte.

I v 7 skriver Paulus som vi läste: “Ty den som är död är friad frÃ¥n synd.” Hittills har jag utlagt detta â€den som†sÃ¥som en allmän syftning, som gäller alla döda människor. Men “den som” kan ocksÃ¥ förstÃ¥s sÃ¥som syftande pÃ¥ Kristus. InnehÃ¥llsligt blir det ingen skillnad, men tankeledet blir lite annorlunda. Kristi död är fokus i detta avsnitt och källan till det nya livet hos den kristne. Kristi död, som den kristne ocksÃ¥ genomgÃ¥r i dopet, är förutsättningen för att det nya livet sÃ¥som ett Guds barn, skall kunna levas. Genom döden i dopet är ju den kristne inte längre ett djävulens barn. Om vi nu tänker oss att â€den som†i v 7 syftar pÃ¥ Kristus, passar detta mycket bra in i det som sedan följer (v 8-10):

Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med Honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan Han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över Honom. Ty Hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv Han lever, det lever Han för Gud.

Jesus dog frÃ¥n synden en gÃ¥ng för alla. Han kom till jorden för att betala mänsklighetens syndaskuld. PÃ¥ korset blev Han gjord till synd (2 Kor. 5:21) och straffades för allt vad synd heter. Syndens lön är döden, och det är just detta Jesus genomgÃ¥tt. Priset är betalt. Kristus är färdig med synden. Nu och för alltid lever Han i härlighet, helighet och salighet inför Gud. Detta liv är det Paulus Ã¥syftar när han skriver: â€Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi ocksÃ¥ skall leva med Honom.†Paulus skriver i Ef. 2:6 att Gud redan nu har uppväckt oss med Kristus och satt oss med Honom i den himmelska världen. SÃ¥ kan Paulus alltsÃ¥ skriva p.g.a. att vi blivit sammanvuxna med Kristus. Aposteln fortsätter (v 11-14):

Så skall ni också se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte längre vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.

Efter att ha redogjort för Kristi död och uppväckelse frÃ¥n de döda tillämpar Paulus nu detta pÃ¥ den kristne. Det är noga med denna följdordning. Jesus har gÃ¥tt före och gjort det möjligt för den kristne att leva för Gud. Paulus uppmanar här till tre saker. För det första skall vi betrakta oss som döda frÃ¥n synden och levande för Gud i Kristus Jesus. Ett sÃ¥dant perspektiv leder till dramatiska förändrar i ens liv, ja till ett helt nytt liv. I 2 Kor. 5:17 skriver aposteln: â€Om nÃ¥gon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.†Det andra Paulus uppmanar till, och som blir möjligt först genom detta nya perspektiv, är att inte lÃ¥ta synden härska i vÃ¥r dödliga kropp, sÃ¥ att vi lyder dess begär. Inte heller skall vi ställa vÃ¥ra lemmar i syndens tjänst, som vapen Ã¥t orättfärdigheten. Att motstÃ¥ synd är en ständig sysselsättning i den kristnes liv. Detta kan lÃ¥ta motsägelsefullt i jämförelse med vad som sades tidigare om att vara död frÃ¥n synden. En död mottar ju inga intryck, retningar eller impulser utifrÃ¥n. Men ändÃ¥, tvärtemot vad mÃ¥nga helgelserörelser och syndfrihetsteologer hävdar, frestas den kristne till synd. Detta ser vi inte minst i nästa kapitel av Romarbrevet, där Paulus redogör för sina egna erfarenheter (7:18-19). Inte heller skall vi tro att vi nÃ¥gonsin lämnas ifred av djävulen, som gÃ¥r omkring som ett rytande lejon och vill uppsluka oss (1 Petr. 5:8). Men det är just i dessa lägen vi skall minnas Paulus uppmaning att se pÃ¥ oss själva sÃ¥som döda för synden. Genom tron, d.v.s. till vÃ¥r nya människa, är denna död verklighet redan här och nu. Och det är denna nya människa vi dagligen skall lÃ¥ta uppstÃ¥, som Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till dopets sakrament. Det är att leva i sitt dop, liksom att dagligen genom Ã¥nger och omvändelse dränka och döda den gamla människan.

Att inte låta synden härska är bara en del av det kristna livet. För det tredje uppmanar Paulus oss nämligen att ställa oss själva i Guds tjänst, till att låta våra lemmar vara vapen åt rättfärdigheten. I kap. 12-14 ger Paulus praktiska exempel på hur vi dagligen kan tjäna Gud.

Jag har framhållit det nödvändiga i följdordningen som Paulus beskriver. Oomvända människor kan inte utföra goda gärningar som är behagliga för Gud eftersom de inte kan betrakta sig som döda för synden. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud (Hebr. 11:6), och alla ens gärningar är döda (Hebr. 6:1), hur glänsande och vackra de än kan synas vara i människors ögon. Ett gott, Gud behagligt liv, kan bara levas efter det att Kristi försoningsverk har tagits emot i tro och ett helt nytt liv, ett liv som inte funnits tidigare, skapats. Att bara befalla någon att göra något, d.v.s. tillämpa lagen, kan aldrig leda till det som behagar Herren och det som Paulus här talar om.

Vad det handlar om, hur synden bekämpas och ett rättfärdigt liv levs, kommer fram i orden: â€Synden skall inte vara herre över er, ty ni stÃ¥r inte under lagen utan under nÃ¥den.†Budorden i sig leder inte till goda gärningar. Det kan bara uppskattningen av vad Kristus gjort för oss göra. Där tron pÃ¥ Jesu försoningsverk finns, där finns ocksÃ¥ ofelbart goda gärningar som är välbehagliga inför Gud. Luther skriver i sitt företal till Romarbrevet att â€tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, sÃ¥ att det är omöjligt, att den icke oavlÃ¥tligt skulle verka vad som är gott. Den frÃ¥gar icke heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frÃ¥gar, har den gjort dem och är ständigt i färd därmed.†Nu förstÃ¥r vi hur evangeliet upprätthÃ¥ller lagen, som Paulus skrivit i slutet av kap. 3 som svar till dem som förtalat honom och menat att han uppmanat till synd för att nÃ¥den skulle bli större. NÃ¥den gör, att vi älskar lagen. Friheten frÃ¥n synden, som är detta föredrags rubrik, innebär alltsÃ¥ en frihet till att av fri vilja bara göra det goda och att utan lagens piska leva rätt. Friheten är en andlig frihet, som inte upphäver lagen utan ger det som lagen kräver, nämligen kärlek till Guds bud och vilja. â€AlltsÃ¥ är kärleken lagens uppfyllelseâ€, skriver Paulus i Rom. 13:10.

Min tid är ute. Det gör nu inte så mycket. Det viktigaste har blivit sagt, och utifrån det redan sagda har vi goda förutsättningar att förstå återstoden av Rom. 6, som vi nu läser i ett stycke:

Hur är det alltså? Skall vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte! Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder under honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet? Men Gud vare tack! Ni var syndens slavar men har nu av hjärtat blivit lydiga mot den lära som ni blivit överlämnade åt. Nu är ni slavar under rättfärdigheten, sedan ni har befriats från synden. – För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild. – Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse. Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Som vi hörde är syndens lön döden. Vi är alla syndare och förtjänar den eviga döden. Men genom döden i dopet dog vi bort från synden och har fått evigt liv. Dopets död gör att vi slipper dö den eviga döden. Amen.

Romarbrevet. Kap. 7. Frihet från lagen.

Inledning

Det är mycket vanligt att över kap. 6 sätta rubriken “Frihet frÃ¥n synden”, över kap. 7 “Frihet frÃ¥n lagen” och över kap. 8 “Frihet frÃ¥n dödenâ€. SÃ¥ har vi ocksÃ¥ gjort här. Därmed är vi framme vid friheten frÃ¥n lagen, när vi nu skall gÃ¥ igenom kap. 7.

Först vill jag tala om att det finns ett ont, fördärvbringande samband mellan synden, lagen och döden. I 1 Kor. 15:56 stÃ¥r det: â€Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.†Döden är â€den siste fienden†(1 Kor. 15:26), den fruktansvärda makt som skördar människor som offer. Men sin makt äger döden endast genom synden. Synden är det vapen, den udd, som döden använder för att förgöra människan. Gud hade ju sagt till Adam att han inte fick äta av frukten pÃ¥ trädet med kunskap om gott och ont, för dÃ¥ skulle han döden dö (1 Mos. 2:17). Hade Adam aldrig syndat hade döden inte haft nÃ¥gon makt över honom. Paulus avslutade ocksÃ¥ kap. 6 med att säga att syndens lön är döden. Men synden skulle i sin tur inte ha haft nÃ¥gon makt om inte lagen funnits. Om inte Gud gett sin vilja tillkänna hade det ju inte funnits nÃ¥gon lag att överträda, d.v.s. att synda mot. Därav förstÃ¥r vi orden att â€dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.â€

â€Men Gud vare tackâ€, skriver Paulus i nästa vers, â€som ger oss segern genom vÃ¥r Herre Jesus Kristus.†Jesus frälser oss frÃ¥n sÃ¥väl synden, lagen som döden. Genom att i sin egen död ha tagit bort synden, har Han tagit bort dödens udd, det farliga i döden. Ett spjut eller en pil är ju ofarliga om man tar bort udden frÃ¥n dem. SÃ¥ är ocksÃ¥ döden ofarlig när dess udd, synden, är borttagen. En kristen kan därför dö den kroppsliga döden med frimodighet. Det enda som kan skada honom eller henne i döden, synden, är ju borta. Därför blir döden för den kristne bara en vinst (Fil. 1:21). Men ve den människa som dör i sina synder, vilket alla människor gör som inte tror pÃ¥ Jesus (Joh. 8:24). För dem är dödens udd, synden, obruten kvar och därför skadas de av den andra döden, d.v.s. den eviga döden eller helvetet. Den kristne hamnar däremot inte i helvetet. I Upp. 2:11 stÃ¥r det att den som segrar, d.v.s. den som bevaras i tron pÃ¥ Jesus genom detta liv och fÃ¥r ett saligt slut, â€skall inte skadas av den andra döden.â€

I kap. 6 såg vi hur Jesus frälste oss från synden. Nu skall vi, när vi går igenom kap. 7, se hur Han frälser oss från lagen och imorgon skall vi vid genomgången av kap. 8 se hur Han frälser oss från döden. Låt oss först be:

O Fader vår, barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla.

LÃ¥t komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Kap. 7

Paulus inleder med att slå fast en princip i den första versen:

Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever?

En lag – vilken lag som helst – äger sin giltighet bara så länge en människa lever. När hon är död kan inte lagen längre göra några anspråk på henne. Det går inte att ställa en död människa inför rätta. När hon är död är hon fri från lagen. Det är den princip Paulus inledningsvis slår fast. Han fortsätter sedan med att exemplifiera från det vanliga livet (v 2-3):

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru.

En änka får alltså gifta om sig med en ny man. Så länge hennes första man lever får hon inte gifta om sig, men när han dör är hon fri. Döden sätter alltså stopp för den gamla förutsättningen, den förändrar saker och ting. Det är endast det som Paulus vill säga med detta exempel. En del bibelutläggare försöker pressa detta exempel av Paulus för hårt, som om det vore en allegori där varje aktör och varje led motsvarar något i verkligheten. Men så kan man inte göra, eftersom det här inte är fråga om en allegori. Det hela går inte ihop om man närmar sig dessa verser på det sättet. Så kan ju t.ex. inte Kristus vara både den förste mannen, som genom sin död upphäver lagen, och samtidigt den andre mannen, som kvinnan är fri att ingå äktenskap med. Det är ju samme Kristus som dör och uppstår och inte två olika män.

En del förnumstiga bibelforskare är t.o.m. fräcka nog att här beskylla Paulus för bristande stringens i tanken, eller för att ha valt ett dåligt exempel för att illustrera en andlig sanning o.s.v. Men Paulus vill som sagt med detta exempel endast klargöra att döden innebär sådana förändrade förhållanden, att en lag inte längre är tillämplig.

Efter detta exempel från vardagslivet går Paulus nu vidare och visar att denna princip även gäller på det andliga området. Även där förändrar döden saker och ting. Den lossar lagens grepp och frigör till nytt liv. I v 4 skriver Paulus:

Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen, så att ni tillhör en annan, Honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud.

Den kristne har blivit â€dödad frÃ¥n lagenâ€. En död har inträffat, sÃ¥ att lagen förlorat sitt ansprÃ¥k pÃ¥ honom. Den kristne kan nu ingÃ¥ ett nytt förhÃ¥llande, sÃ¥ att han inte längre tillhör lagen, utan â€nÃ¥gon annanâ€, nämligen â€Honom som har uppstÃ¥tt frÃ¥n de döda.â€

LÃ¥t oss noggrant reda ut detta. Lagen som riktar sina krav till alla människor, begär helt rättmätigt att varje överträdare skall bestraffas. Att vara föremÃ¥l för lagens bestraffande makt är det naturliga tillstÃ¥ndet för varje man, kvinna och barn alltsedan Adams syndafall. Paulus har visat genom ett vardagligt exempel att det enda sättet att frigöras, att undantas frÃ¥n lagens ansprÃ¥k, är genom döden. Först när vi dödats i detta ords samtliga bemärkelser (kroppslig, andlig och evig död, som vi skall tala mer om imorgon) har lagens ansprÃ¥k pÃ¥ oss hävts. Det märkliga, underbara med Guds frälsningsrÃ¥dslut är nu att Han gjort frälsningen möjlig för syndare, som alltsÃ¥ inte behöver dö. Gud har sänt en ställföreträdare, sitt offerlamm, att dö i syndares ställe. Denna ställföreträdande död tillräknas syndarna. Dessa behöver nu inte själva dö utan har redan, skriver Paulus, â€genom Kristi kropp blivit dödade frÃ¥n lagenâ€. Detta skedde pÃ¥ Golgata dÃ¥ Kristus spikades fast pÃ¥ korset.

Samma tanke som mötte oss i kap. 6, att vi genom dopets död blivit begravda med Kristus, möter oss här i kap. 7, där det sägs att vi genom Kristi kropp blivit dödade. I kap. 6 blev följden frihet från synden, och nu, i kap. 7, blir följden frihet från lagen.

Följden av detta blir, genom Guds nÃ¥d och vishet, att lagens grepp om oss, dess ansprÃ¥k pÃ¥ oss, helt har upphört. Detta öppnar en helt ny möjlighet för oss, nämligen att vi kan â€tillhöra en annan, Honom som har uppstÃ¥tt frÃ¥n de dödaâ€. Precis som kvinnan vars make hade dött, vilket gjorde det möjligt för henne att ingÃ¥ ett nytt äktenskap, har syndarens död frÃ¥n lagen och dess ansprÃ¥k gjort det möjligt för honom eller henne att ingÃ¥ ett nytt förhÃ¥llande, nämligen med Kristus.

I kap. 6 hade Paulus visat att friheten frÃ¥n syndens slaveri inte leder till ett tygellöst liv, utan tvärtom till helgelse (v 22). Här säger Paulus samma sak om friheten frÃ¥n lagen. Kristus led och dog i vÃ¥rt ställe för att frigöra oss frÃ¥n lagen, för att â€vi skall bära frukt Ã¥t Gudâ€.

För den människa som blivit fri från lagen utgör denna naturligtvis inte någon drivkraft till goda gärningar. Den människa som står kvar under lagen bär istället frukt av ett helt annat slag, nämligen döda gärningar. Paulus fortsätter i v 5-6:

Ty så länge vi behärskades av vår onda natur, var de syndiga begär som väcktes till liv genom lagen verksamma i våra lemmar, så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst.

Paulus är noga med att inte säga att lagen är ond. Den är ju Guds lag och uttryck för Hans heliga och goda vilja. Det är istället â€vÃ¥r onda natur†och â€vÃ¥ra syndiga begär†som utgör problemet. Det är dessa, inte lagen som sÃ¥dan, som bär frukt Ã¥t döden. Paulus kommer alldeles strax att närmare gÃ¥ in pÃ¥ lagens verkningar, men här nöjer han sig med att säga att det inte är den som gör det möjligt för den kristne att leva ett helgat liv. Denna förmÃ¥ga kommer frÃ¥n en helt annan källa, frÃ¥n Anden. â€Men nu är vi lösta frÃ¥n lagenâ€, skriver Paulus, â€eftersom vi har dött bort frÃ¥n det som höll oss fÃ¥ngna. SÃ¥ stÃ¥r vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänstâ€. Den Helige Ande verkar tacksamhet över Guds nÃ¥d i den kristne, och denna tacksamhet visar sig i ett nytt liv av kärlek till Gud och tjänande av nästan utan lagens piska.

Trots att Paulus aldrig sagt att lagen är ond, förstår han att det som han här skrivit kan uppfattas så. Därför garderar han sig och skriver genast (v 7a):

Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte!

Paulus hade skrivit att lagen väckte till liv syndfulla begär som var verksamma i vÃ¥ra lemmar, sÃ¥ att vi bar frukt Ã¥t döden. Av detta kan ju möjligtvis den slutsatsen dras att Guds lag är ansvarig för synden. â€Nej, visst inte!â€, skriver Paulus. Han stÃ¥r nu inför uppgiften att förklara sambandet mellan synden och lagen. Det gör han nu i Ã¥terstoden av kap.7. I v 7-13 beskriver han lagens funktion i sitt tidigare, fariseiska liv, och i v 14-25 beskriver han sitt nuvarande, kristna liv. Det är avgörande att vi har denna Ã¥tskillnad klar för oss. MÃ¥nga bibelutläggare genom kyrkans historia har velat ha det till att även v 14-25 beskriver Paulus som farisé, men sÃ¥ är alltsÃ¥ inte fallet. Vi Ã¥terkommer till det och studerar först v 7-13. Paulus inleder försvaret av Guds lag med att hänvisa till dess avslöjande makt (v 7b):

Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.

Det Paulus här skildrar i jag-form, första person singularis, är allmängiltigt. Att Paulus ändå väljer att tala om sig själv har nog att göra med att han vill visa att han inte bara framlägger en teori, utan talar av egen erfarenhet. Han har själv upplevt detta!

â€Att begära†har ett vitt betydelseomrÃ¥de. Det kan innebära även goda önskningar, men här menar Paulus det som kommer fram i det nionde och tionde budordet; att inte ha begärelse till nÃ¥got som tillhör ens nästa. Paulus hade frÃ¥n barnsben lärt sig att det är synd att stjäla. Men han hade inte pÃ¥ ett djupare plan förstÃ¥tt Guds vilja, att det även är synd att vilja ta eller ens ha tankar om att pÃ¥ nÃ¥got sätt komma över nästans egendom. Detta, att begäret som sÃ¥dant är synd, hade alltsÃ¥ Paulus inte känt till tidigare. Lagen gjorde nu Paulus den tjänsten att den visade honom det som var synd och skadligt, alldeles som t.ex. en vägskylt som markerar â€farlig kurva†framför ett stup är till stor nytta för bilisten. AlltsÃ¥ är lagen som sÃ¥dan god, och den var ocksÃ¥ till nytta för Paulus – ända tills synden slog till. Paulus skriver (v 8-9):

Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Ty utan lagen är synden död. Förr levde jag utan lagen, men när budordet kom, fick synden liv och jag dog.

â€Utan lagen är synden dödâ€, skriver Paulus. Med detta menar han inte att synden inte finns där inte Guds lag är klart uttalad och uppenbarad som t.ex. i de tio budorden. En sÃ¥dan tanke har han redan motsagt i kap. 2, där han skriver i v 14-15: â€Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, dÃ¥ är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar ocksÃ¥ deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar demâ€. Paulus hade ocksÃ¥ i Rom. 1:20 hänvisat till Guds egenskaper som är uppenbarade i skapelsen, och sagt att p.g.a. dem är hedningarna utan ursäkt.

Det Paulus vill säga är istället att syndens verksamhet är annorlunda där Gud inte har uppenbarat konkreta bud. Vi skulle kunna omskriva orden â€utan lagen är synden död†med orden â€utan den uppenbarade lagen med dess konkreta budord är synden slumrande, vilande i overksamhetâ€. Synden finns hela tiden där, men den behöver en tydlig lagens markering, en gränsdragning för det tillÃ¥tna, för att genom överträdelse klart visa sig som synd. Därför kan Paulus skriva att lagen, Guds budord, gav upphov till, erbjöd synden â€tillfälletâ€. SÃ¥ var det i Paulus liv, vilken han just skildrat: â€Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig.â€

LÃ¥t mig ta ett enkelt, vardagligt exempel för att komma Ã¥t vad Paulus menar. PÃ¥ en för allmänheten tillgänglig nymÃ¥lad vägg sätter mÃ¥laren vanligtvis upp en skylt: â€NymÃ¥lad. Rör ej!†Skulle ingen skylt hänga där skulle ingen komma pÃ¥ tanken att gÃ¥ fram och peta pÃ¥ väggen. Men just för att skylten hänger där mÃ¥ste folk göra det. Att sÃ¥ sker är inte skyltens fel, utan de sjuka, fördärvade människornas fel. SÃ¥ kan det alltsÃ¥ komma sig att den instruktion, det bud, som var ägnat att vara till hjälp och skydd i själva verket är den utlösande orsaken till fingeravtrycken pÃ¥ den nymÃ¥lade väggen, eller att synden väcks till liv hos människan. Hos Paulus var det sÃ¥: Budet som tillkännagav Guds vilja gjorde att synden â€fick liv†i honom. Han fortsätter att skriva (v 10-12):

Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död. Ty synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott.

Det är alltsÃ¥ synden, och inte Guds lag, som är roten till det onda. Synden bedrog Paulus. Frestelsen att begÃ¥ synd innehÃ¥ller alltid olika förledande, bedrägliga försvarsargument: â€alla andra gör detâ€, â€ingen kommer till skada av detâ€, â€det skänker sÃ¥ stor njutningâ€, â€det är helt nödvändigt om man över huvud taget skall överleva i en mörk, i synd fallen värld†o.s.v. Frestelsen erbjuder alla möjliga förföriska argument för att uppmuntra till att överträda buden – ända tills syndaren har fallit i fällan. Frukten av överträdelsen blir sedan den uttalade dödsdomen, det rättvisa straffet för att synda mot Guds i lagen uppenbarade vilja. Paulus skriver i 1 Kor. 15:56: â€syndens makt kommer av lagen†och lagen visar sin makt när den dundrar: â€syndens lön är döden†(Rom. 6:23). Lagen som alltsÃ¥ gavs till att vara en hjälp visar sig medföra död.

Som vi sett visar Paulus tydligt att lagen inte är orsaken till det onda. Det var synden som bedrog honom och dödade honom. â€Lagenâ€, skriver Paulus, är â€helig†och â€budordet heligt, rätt och gottâ€.

Lagen är alltså god, men man kan ändå inte komma ifrån att den bringar död. Paulus känner att han måste ta upp den frågan till ytterligare behandling, och fortsätter därför (v 13):

Har då det som är gott blivit min död? Nej, visst inte! Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd. Genom det som är gott åstadkom den min död. Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig.

Paulus förnekar inte att lagen dömer syndaren till döden, men även denna dödsdom tjänar ett gott syfte. Den visar hur allvarlig synden är och därmed framkallar den ånger och blir ett led i omvändelsen, som består av två delar: ånger och tro. När jag ser den vida, avgrundsdjupa klyftan mellan vad Gud begär av mig i sin lag och vad jag gjort i mitt liv, inser jag hur vidrigt syndig jag är och i vilken dödsfara jag svävar. Jag är ju på väg mot helvetet! Jag behöver hjälp, jag behöver en Frälsare. Lyckligtvis finns det en Frälsare för alla människor: Jesus Kristus.

Lagens uppgift är alltså en annan än att rättfärdiggöra och ge liv. Den överbevisar människan om synd (Rom.3:20), och den driver synden till dess höjd. När Gud rättfärdiggör människan är det uteslutande fråga om Guds gärning i Kristus. En kristen är fri från lagen därigenom att han eller hon blivit förklarad rättfärdig helt utan lagens medverkan.

Behovet av en Frälsare försvinner inte när man blir kristen. Det är inte sÃ¥ att omvändelsen, tron pÃ¥ Jesus, ger oss en ny start, nollställer oss, sÃ¥ att vi nu med den Helige Andes kraft kan börja leva ett heligt liv i enlighet med Guds lag och bli rättfärdiga av oss själva. Nej, nej och Ã¥ter nej! eller â€bort det!†som Paulus skulle ha sagt. Att hävda sÃ¥dant är ingenting annat än att pÃ¥ nytt, genom bakdörren, föra in lagen som frälsningsväg. Det avsnitt vi nu kommer till, v 14-25, fyller den oerhört viktiga funktionen att visa, att lagen aldrig nÃ¥gonsin, under inga förhÃ¥llanden, kan vara en frälsningsväg, inte heller för den redan kristne.

Det är istället tron pÃ¥ Jesus som mottar den Frälsarens fullkomliga rättfärdighet som Gud tillräknar oss. Gud ser pÃ¥ den troende som helt och hÃ¥llet helig för Jesu skull. Rättfärdiggörelsen är ett Guds eget verk och redan Ã¥stadkommen. Den är inte en fortlöpande process som gradvis fullbordas hos den troende, utan Jesu fullkomliga rättfärdighet fÃ¥r den kristne vara insvept i hela livet, allt ifrÃ¥n dopet. I Gal. 3:27 skriver Paulus: “Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus”.

Det nya trons liv som börjat spira hos den kristne är ändå hela tiden ett liv i vardande, i mognad och tillväxt. Denna process kallas helgelse och sker genom ett ständigt, allt rikare, mottagande av evangelium. Den kristne får uppleva allt mer av Guds nåd och godhet.

Helgelsen handlar alltså om växt och mognad, och detta i sig antyder ju att den är ständigt pågående. Den blir aldrig fullbordad på jorden. Det kristna livet kantas hela tiden av synder och misslyckanden, som vi ständigt får bekänna och be om förlåtelse för. Att det är på detta sätt i våra egna liv borde inte förvåna oss, eftersom det även var så i den store aposteln Paulus liv, som vi nu skall se i avslutningen av kap. 7. Paulus börjar med att beskriva sitt kristna liv så här (v 14-17):

Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig.

Som jag nämnde tidigare har det varit mÃ¥nga och ingÃ¥ende diskussioner mellan bibelforskare om vem “jag” är i detta avsnitt. Talar Paulus om sitt tidigare, fariseiska jag, eller talar han om sitt nuvarande, kristna jag? För att mycket kort redogöra de bÃ¥da sidornas argument är huvudargumentet för att Paulus talar om sitt tidigare, oomvända jag, att han talar sÃ¥ nedsättande om sitt liv. Kan man verkligen säga om den kristne, att han är “köttslig, sÃ¥ld till slav under synden”? Har inte Anden tvärtom, som vi t.ex. sett i kap. 6, brutit syndens makt hos den kristne sÃ¥ att han verkligen kan göra det han vill, d.v.s. Guds vilja? Jo, menar man frÃ¥n detta hÃ¥ll och hävdar att det alltsÃ¥ mÃ¥ste vara om sitt gamla, oomvända jag Paulus talar.

Huvudargumenten för att Paulus talar om sitt nuvarande, kristna liv är för det första att ett förutsättningslöst läsande av Romarbrevet naturligt ger vid handen en sådan uppfattning. Nyss, i v 7-13, talade Paulus om något förflutet, men nu talar han om något närvarande, eftersom han övergår till presensformen. Sedan, och det är Luthers huvudargument, säger sig Paulus ha en vilja att göra det goda. En sådan vilja, menar reformatorn, finns inte förrän i pånyttfödelsen. Jag är liksom Luther och även Augustinus övertygad om att Paulus här talar om sitt pånyttfödda tillstånd och den följande utläggningen kommer förhoppningsvis att klargöra det.

Nyckeln till att förstå Paulus tal i v 14-25 är att hålla den kristnes två naturer i minne. Han är både kött och ande, både gammal och ny människa. Detta innebär att den nya, trons människa alltid är behäftad med den gamla, syndfulla naturen. Dessa båda naturer ligger i strid med varandra och den kristne bär dem inom sig och kommer så att göra så länge han lever på jorden, såvida han förblir en kristen. Upphör striden och det blir lugnt och fridfullt betyder det att köttet har segrat och vi står inför ett fullbordat avfall.

Att betrakta den kristne pÃ¥ detta vis stämmer mycket väl med vad Paulus skrev till församlingen i Galatien. I Gal 5:16-17 stÃ¥r det: “Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, sÃ¥ kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De tvÃ¥ strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill”.

FörstÃ¥r vi denna dubbelhet hos den kristne har vi inte nÃ¥gra svÃ¥righeter att förstÃ¥ att Paulus kan skriva som han gör om sitt pÃ¥nyttfödda jag i v 14-25. Han är född pÃ¥ nytt, men samtidigt en syndare i tankar, ord och gärningar. Vi skall ändÃ¥ komma ihÃ¥g att fastän den gamla och den nya människan finns sida vid sida är de ändÃ¥ inte av samma dignitet. Den kristne identifierar sig med den nya människan. Det är denna, inte hans gamla människa, som är hans sanna “jag”. När Paulus säger “jag” i detta avsnitt är det genomgÃ¥ende den nya människan han syftar pÃ¥ – utom vid ett tillfälle, i v 18, men dÃ¥ poängterar han särskilt att det är sin köttsliga människa han syftar pÃ¥. Det stället blir alltsÃ¥ undantaget som bekräftar regeln.

Eftersom denna köttsliga natur häftar vid Paulus mÃ¥ste han erkänna att han fortsätter att synda dagligen. Ja, den gamle Adams grepp om honom är faktiskt sÃ¥ hÃ¥rt att han kan beskriva sig som “sÃ¥ld till slav under synden”. Men detta innebär inte att Paulus stÃ¥r under syndens herravälde, att han domineras av synden. Kap. 6 handlade ju om motsatsen, att syndens herravälde bröts genom Kristi död, och att den kristne blivit delaktig i denna befrielse genom sitt dop. Synden regerar inte i Paulus liv, men den dyker gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng upp och gör sig gällande och tillintetgör t.o.m. Paulus bästa avsikter. Han mÃ¥ste konstatera: “Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”.

I v 16 skriver Paulus: “Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god”. Detta kan lÃ¥ta lite kryptiskt, men innebörden kommer fram om vi minns att Paulus fortfarande försvarar lagen som helig, rätt och god (v 12). För att tydligare fÃ¥ fram meningen skulle vi kunna omskriva v 16 sÃ¥ här: “Om jag verkligen inte vill göra det jag faktiskt gör, samtycker jag genom min missvilja till att lagen är god”. När Paulus inte vill göra de onda saker som Gud förbjuder, erkänner han ju samtidigt att Guds lag och budord är goda och riktiga.

Men hur skall vi dÃ¥ förstÃ¥ att Paulus fortsätter att synda när han vet att Gud förbjuder det och dessutom erkänner att Gud har rätt när Han förbjuder det? Paulus svarar: “Men dÃ¥ är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig”.

Detta är inte nÃ¥gon billig undanflykt frÃ¥n Paulus sida, ett raljerande över hans svaga, dÃ¥liga natur för att försvara synden, utan en saklig beskrivning av hans belägenhet. Paulus är en ny skapelse, helt i samstämmighet med Guds vilja. Han vill göra alla de saker Gud vill att han skall göra. Hans nya jag, hans “inre människa” (v 22), gläder sig över Guds lag, men samtidigt häftar det onda, olydiga köttet vid honom. Problemet finns alltsÃ¥ inte hos den kristnes nya natur eller hos Guds lag, utan i synden som fortfarande lever i det gamla köttet, som inte Paulus eller nÃ¥gon annan kan bli av med. Paulus fortsätter (v 18-20):

Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig.

Dessa verser utgör en nära parallell till v 15-17, men med ett undantag. Paulus identifierar sig här inte med sitt nya jag, utan med sitt gamla, köttsliga jag. I detta kött bor inte nÃ¥got gott. Man kan inte säga: “I en kristen bor inte nÃ¥got gott”. Till sin nya natur är ju den kristne fullkomligt helig, lika behaglig inför Gud som Hans älskade Son Kristus, vars rättfärdighet Han ser när Han ser den troende. Det är endast den gamla, köttsliga människan, som Paulus här syftar pÃ¥.

Paulus avslutar nu kap. 7 med att sammanfatta den situation han (liksom varje kristen) befinner sig i (v 21-25a):

Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!

Det grekiska ordet nomos förekommer fem gÃ¥nger i v 21-23. Det översätts i Folkbibeln genomgÃ¥ende med “lag”. Det är inte fel att göra sÃ¥, men Paulus använder här ordet nomos, “lag”, i tre olika betydelser. Han använder ordet dels i betydelsen “mönster”, dels i betydelsen “lag” (d.v.s. budord), och dels i betydelsen “behärskande makt”. Om vi använder dessa olika översättningar av “nomos” blir v 21-23 enligt följande: “Jag finner alltsÃ¥ detta mönster: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag ett annat mönster, som ligger i strid med den behärskande makten i mitt sinne och som gör mig till fÃ¥nge under syndens behärskande makt i mina lemmar.”

I den kristnes liv är det verkliga “jaget” det nya jaget. Detta nya jag gläder sig över Guds lag och vill göra Guds vilja. Men synden stÃ¥r i vägen och förstör den kristnes allra bästa föresatser. Detta är naturligtvis oerhört frustrerande, och med Paulus kan vi alla ropa: “Jag arma människa! Vem skall frälsa mig frÃ¥n denna dödens kropp?” Men för bÃ¥de oss och Paulus finns lösningen pÃ¥ denna vÃ¥nda. Den heter syndernas förlÃ¥telse p.g.a. Kristi fullkomliga offer.

SÃ¥som en som förtröstar pÃ¥ detta löfte om fri och fullständig förlÃ¥telse, utbrister Paulus: “Gud vare tack, Jesus Kristus, vÃ¥r Herre!” Paulus förtvivlar alltsÃ¥ inte. Men han avslutar ändÃ¥ detta kapitel om friheten frÃ¥n lagen med en realistisk beskrivning av sig själv och varje annan kristen (v 25b):

Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

Fullständig helgelse är inte möjlig här på jorden , men i Himmelen kommer hela den återlösta skaran att vara fullständigt helgad. Eja, eja, vore vi där! Amen.

Romarbrevet kap. 8. Frihet från döden.

Vi är nu framme vid kap. 8, där Paulus skildrar friheten från den sista fienden, döden. Låt oss samla oss i bön innan vi läser de första verserna:

Ack, Herre Jesu, var oss nära, Då i ditt namn vi samlas än!

Kom du att undervisa, lära, Slå ned men trösta ock igen!

Låt Anden själv på färde vara Att Ordet för oss uppenbara! Amen.

Paulus avslutade förra kapitlet med att sakligt konstatera att synden hela tiden finns kvar i den kristnes liv. Men dess skuld har redan blivit betalad genom Kristi, vår Ställföreträdares, oskyldiga blod. Eftersom Hans offer har förvärvat oss syndernas förlåtelse, kan Paulus börja kap. 8 på ett mycket trosvisst sätt (v 1-4):

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, Han som till det yttre var lik en syndig människa, och i Hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.

För troende finns det ingen fördömelse för synden eftersom en starkare och mäktigare kraft har uppenbarats, gjort sitt inträde. Genom Kristus Jesus har “livets Andes lag” gjort oss fria frÃ¥n “syndens och dödens lag”. Vi möter här i v 2 Ã¥terigen möter vi det mÃ¥ngtydiga ordet nomos. PÃ¥ bÃ¥da dessa ställen skulle vi istället för “lag” kunna förstÃ¥ det som “makt” eller “herravälde”. Genom Kristus Jesus har den Helige Andes makt eller herravälde, som ger liv, gjort oss fria frÃ¥n syndens makt eller herravälde, som skördar död.

När vi sedan i v 3 möter ordet nomos är det frÃ¥ga om Guds lag i betydelsen Hans krav. Där sägs den vara försvagad genom den syndiga naturen. Lagen är i sig verkligen mäktig. När Herren talade de tio budorden frÃ¥n Sinai dundrade det och kom eldslÃ¥gor frÃ¥n berget. Ett basunljud ljöd och rök steg upp. Allt folket bävade, de trodde de skulle dö om Gud skulle tala direkt till dem (2 Mos. 20:18-19). Just där och dÃ¥ skulle ingen vÃ¥ga synda mot budorden, men människor glömmer sÃ¥ lätt och mycket snart faller de p.g.a. sin fördärvade natur in i det gamla syndalivet igen. Människor förstÃ¥r inte att varje ord i Bibeln är talat av samme Gud som uppenbarade sig pÃ¥ Sinai, och att dessa bud gäller varje stund. När vi t.ex. läser “Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrott” (2 Mos. 20:14) sÃ¥ är det inte bara bokstäver skrivna i en bok, utan den allsmäktige, fruktansvärde Guden som dundrar i eldslÃ¥gor och rök. Detta tänker inte människor pÃ¥ utan tittar ogenerat i slippriga tidningar eller surfar pÃ¥ liknande sidor pÃ¥ internet. De är liksom avtrubbade och känner inte, förstÃ¥r inte, hur Guds vrede är riktad mot detta. De darrar inte ens utan helt fräckt, d.v.s. skamlöst, utan samvetsförebrÃ¥elser, syndar de mot Guds heliga bud. Trots att lagen är sÃ¥ mäktig är människans syndafördärv sÃ¥ djupt att det pÃ¥ ett sätt är mäktigare än Guds lag. Människan har blivit sÃ¥ blind och högmodig att hon, i största dÃ¥rskap, vÃ¥gar sätta sig upp emot Guds lag och synda.

Lagen kan alltså inte få människorna att leva ett rättfärdigt liv. Därför skriver Paulus att lagen var försvagad genom den syndiga naturen. Det var omöjligt för den att få människorna att uppfylla dess krav.

Men vad lagen inte kunde Ã¥stadkomma i vÃ¥ra liv, det gjorde Gud för oss “genom att sända sin egen Son som syndoffer”. Guds egen Son ikläddes mänskligt kött sÃ¥ att Han skulle kunna lida och dö sÃ¥som ett syndoffer. Och vad Ã¥stadkom detta syndoffer? Paulus skriver rakt pÃ¥ sak att Gud i Hans kropp fördömde synden.

Djävulen är mycket skicklig pÃ¥ att fÃ¥ oss att synda. Han använder de mest otroliga knep och förförelsekonster. När han väl lyckats byter han snabbt roll frÃ¥n frestaren till anklagaren; satan. Han är mycket snabb, mÃ¥lmedveten och ihärdig i sina anklagelser. Han säger: “Du är inget Guds barn eftersom du har syndat som du har gjort. Du är min!” Men nu har Gud slagit vapnet ur handen pÃ¥ satan. Hans vapen är ju vÃ¥r synd. Hade vi aldrig syndat hade han aldrig haft nÃ¥got att anklaga oss för och dÃ¥ vore han helt maktlös. Men vad har nu Gud gjort? Han har redan fördömt synden, och Han gjorde det i sin Sons kropp. Den som vill kan läsa Rosenius dagbetraktelse för den 15 januari, där detta skildras i mycket kraftfulla ord.

Kristi heliga och syndfria liv har framställt en rättfärdighet för oss som vi själva aldrig någonsin skulle kunna prestera, och så har Han med sin oskyldiga död betalat priset för alla synder vi någonsin begått och kommer att begå. Därför betraktar Gud oss nu som rättfärdiga. Satan har inte längre några anklagelsepunkter. Eftersom synden redan är fördömd och bestraffad är vi frikända på helt rättsliga grunder.

Men det finns ytterligare ett syfte frÃ¥n Guds sida när Han förklarat oss rättfärdiga genom Kristus, nämligen att vi skulle bli människor som “inte lever efter köttet utan efter Anden”. Livets Ande har ju befriat oss frÃ¥n syndens herravälde som leder till död.

Skillnaden mellan dessa två sorters liv, köttets och Andens, skulle man åskådligt kunna ställa upp sida vid sida i två kolumner. Det är ungefär vad Paulus gör i de nästföljande verserna (v 5-8):

De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.

I v 9-10 beskrivs sedan Guds barns liv i Anden – vi läser även v 11:

Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte Honom. Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall Han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.

Folkbibeln skriver här Ande och Anden genomgÃ¥ende med stort A. När vi skriver Anden med stort A syftar detta pÃ¥ Guds Ande, den Helige Ande, och när vi skriver med litet a syftar vi pÃ¥ människans egen ande. Ã…tminstone pÃ¥ ett ställe, i v 10, skulle kanske anden skrivits med litet “a”. Här är det nog frÃ¥ga om människans ande som fÃ¥r liv p.g.a. rättfärdiggörelsen.

Vi har över detta föredrag satt rubriken “Frihet frÃ¥n döden”. Kap. 8 handlar om frihet bÃ¥de frÃ¥n den andliga och den kroppsliga döden. Paulus tar först upp frihet frÃ¥n den andliga döden. Innan vi gÃ¥r in pÃ¥ detta skall vi dock behandla liv och död ur principiell synpunkt.

Liv definieras bäst som “att ta emot välsignelser frÃ¥n Gud”. Gud är ju livets källa och den som stÃ¥r i förbindelse med Honom lever. Den som har fysiskt liv tar emot fysiska välsignelser frÃ¥n Gud sÃ¥som syre att andas, föda för kroppen o.s.v. Avbryts detta mottagande dör människan kroppsligt. Den som har andligt liv tar emot andliga välsignelser frÃ¥n Gud sÃ¥som förlÃ¥telse, frid och salighet. Allt detta kommer genom evangeliet om Kristus. Att ha evigt liv innebär att ta emot dessa välsignelser frÃ¥n Gud i all evighet.

Död definieras bäst som skilsmässa. Den kroppsliga döden innebär kroppens skilsmässa frÃ¥n själen. I dödsögonblicket lämnar den odödliga själen kroppen för att en gÃ¥ng i framtiden, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens dag, Ã¥terförenas med kroppen igen, till förakt och evig skam för de otroende och till evigt liv för de troende. Den andliga döden innebär själens skilsmässa frÃ¥n Gud. Denna beskrivs bl.a. i v 9: “Den som inte har Kristi Ande tillhör inte Honom”. Den eviga döden innebär att vara skild frÃ¥n Gud i all evighet. Det är det värsta som överhuvudtaget finns. Gud är ju kärlek, men nu skall man leva för evigt i en tillvaro helt utan kärlek. Gud är hoppets Gud, men nu skall man leva för alltid i djupaste förtvivlan. I Himmelen hos Gud är allt en stor glädje och salighet, men i helvetet hos djävulen är allt en fruktansvärd pina i elden som aldrig slocknar. En miljon Ã¥r gÃ¥r och det blir ingen förändring. Ytterligare en miljon Ã¥r gÃ¥r och det blir ingen förändring. Det blir aldrig nÃ¥gon förändring. I helvetet finns det inte ens hopp om nÃ¥gon förändring.

Tillbaka nu till v 10: “Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv – eller kanske bättre: er ande lever för rättfärdighetens skull” (som t.ex. New International version översätter). Paulus skriver till kristna och därför skriver han: “er ande lever”. När han nyss beskrev det köttsliga livet talade han om död, men nu beskriver han hur Anden, Guds Helige Ande med stort “A”, har gett liv Ã¥t de kristnas ande med litet “a”. De har mottagit andligt liv för rättfärdighetens skull, d.v.s. för Kristi rättfärdighets skull, som de mottagit genom tron.

Men det är inte slut pÃ¥ välsignelsen. Paulus fortsätter i v 11: “Och om Hans Ande som uppväckte Jesus frÃ¥n de döda bor i er, dÃ¥ skall Han som uppväckte Kristus frÃ¥n de döda göra ocksÃ¥ era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er”. Friheten frÃ¥n döden genom Kristus innebär sÃ¥väl andligt som kroppsligt liv i all evighet. Han som väckte sin Son pÃ¥ pÃ¥skdagens morgon skall göra detsamma med oss pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga morgon. Paulus fortsätter (v 12-14):

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.

“Vi har alltsÃ¥”, skriver Paulus. Han vill att vi utifrÃ¥n det föregÃ¥ende skall dra vissa slutsatser. Den Helige Ande har befriat oss frÃ¥n döden och gett oss bÃ¥de andligt och kroppsligt liv. Det liv vi fÃ¥tt som gÃ¥va – vilket slags liv skall det vara? Svaret är självklart. Det liv vi fÃ¥tt av Guds Ande skall inte levas efter köttet utan i nära relation till den Ande som gav oss det.

Paulus förklarade i förra kapitlet att han själv ofta misslyckas i kampen med att hÃ¥lla köttet tillbaka. Här säger han att den som lever efter köttet kommer att dö – underförstÃ¥tt i dödens alla bemärkelser: fysiskt, andligt och evigt. Hur skall man förstÃ¥ detta? LÃ¥t oss genast säga att det kristna livet är en strid. Paulus nya människa, hans pÃ¥nyttfödda jag, kämpar för sitt liv mot synden. Man kan verkligen inte säga att han lever efter köttet. Hans egentliga jag älskar Gud och vill göra Guds vilja. Det är Guds Ande som driver honom, som han skriver i v 14.

Den som däremot syndar i den meningen att han lever efter köttet, drivs av synden kommer att skörda död. Att falla i synd är en sak, det händer en kristen dagligen. Är det inte förhastade synder där det gamla köttet plötsligt överrumplar oss och sticker upp sitt fula tryne, sÃ¥ är det omedvetna synder eller underlÃ¥telsesynder. Ibland kan ocksÃ¥ frestelserna bli en övermäktiga. SÃ¥dant händer tyvärr, och dÃ¥ fÃ¥r man komma, gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng, med synderna till Jesus och be om ny förlÃ¥telse för dem. Men att samtycka till synden, vara orädd för den och leka med den, ha sin njutning i den, utöva den och inte vilja lämna den – det är omöjligt för en kristen. Gör man detta är man inte ett Guds barn. Och har man varit det en gÃ¥ng i tiden är man det inte längre – numera är man en avfallen kristen. Man lÃ¥ter synden regera och lever efter köttet. Man har Ã¥tervänt till den död som Guds Ande hade befriat en frÃ¥n. Det är ett avsägande av tron, ett fall frÃ¥n nÃ¥den, en förlust av den rättfärdighet Kristus vunnit Ã¥t en. “Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort frÃ¥n det heliga budskap som överlämnats till dem. Det har gÃ¥tt med dem som det sÃ¥ sant heter i ordsprÃ¥ket: En hund vänder om till sina spyor, och ett rentvättat svin vältrar sig i smutsen” (2 Petr. 2:21).

För ett Guds barn är synden ett främmande element, såsom eld. Faller man i den bränner man sig och kastar sig genast upp därifrån genom att bekänna, be om förlåtelse för Jesu skull och om ny kraft att vandra på Herrens väg. Ett Guds barn ligger inte kvar och vältrar sig i syndens smuts, lika lite som en människa ligger kvar i glöden och lågorna om hon faller i eld. Den som inte bekänner sin synd och blir rest från sitt fall utan blir liggande kvar i elden, kommer sedan att bli liggande i den eviga elden. Så allvarlig är synden.

Men hur skall då detta dödande av kroppens gärningar gå till? Är det något vi skall göra med egna krafter? Nej, Paulus ger oss genast den evangeliska drivkraften och den rätta anledningen att döda kroppens gärningar (v 15-17):

Ni har inte fÃ¥tt slaveriets ande, sÃ¥ att ni pÃ¥ nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fÃ¥tt barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi ocksÃ¥ arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med Honom, för att ocksÃ¥ bli förhärligade med Honom.

De flesta i församlingen i Rom var hednakristna. Paulus pÃ¥minner dem nu om den hemska tid dÃ¥ de hade dyrkat avgudar. DÃ¥ försökte de vinna de krävande gudarnas gunst genom rätt sorts offer och goda gärningar. När de misslyckades med detta fruktade de gudarnas vrede. Men nu, sedan de blev kristna, har de inte längre kvar slaveriets ande som gör att de lever i fruktan, utan de har fÃ¥tt barnaskapets ande, som nog föresten bör skrivas med litet “a”. Genom den Helige Andes verk i deras hjärtan har de nu lärt känna en nÃ¥dig Gud som gjort allt för dem och som skänkt dem allt som gÃ¥va genom Kristus. den höga ställning som de har sÃ¥som Guds barn motiverar dem att döda köttets gärningar, att inte leva som om de vore djävulens barn.

Nu har de inte längre en slavs hjärta och ande, utan en sons. “Ni har fÃ¥tt barnaskapets ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!”, skriver Paulus. Abba är det arameiska ordet för fader. Det är barnets förtroliga tilltal till sin pappa. Vi hör ljudlikheten mellan “pappa” och “abba”. Det är väl i de flesta fall det första ord spädbarn lär sig, med undantag av “mamma”. Innan de ens kan tala kan de jollra “Abba! Pappa!”. Barn tvekar inte om det är lägligt eller passande tid att frÃ¥ga sina föräldrar om nÃ¥got, utan de kommer i tid och otid med sitt “Abba! Pappa!” SÃ¥ förtroligt och rättframt lär den Helige Ande oss att tala med vÃ¥r himmelske Fader! Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till Herrens bön, om tilltalet “Fader vÃ¥r, som är i Himmelen”: “Vad är det? Gud vill härigenom med mildhet uppmuntra oss att tro, att Han är vÃ¥r rätte Fader och vi Hans rätta barn, för att vi, frimodigt och med tillförsikt, skall be till Honom, sÃ¥ som goda barn ber till sin käre fader.”

Men hur skall dÃ¥ den troende veta eller förstÃ¥ att han kan göra detta? Paulus svarar: “Anden själv vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn”. Denna tilltro och förtröstan är möjlig tack vare nÃ¥dens medel, Ordet och sakramenten, där den Helige Ande i vÃ¥ra hjärtan, i vÃ¥r ande, verkar övertygelsen att vi är Guds barn. Jag vill här citera vad Johannes skriver i 1 Joh. 4:13: “Vi vet att vi förblir i Honom och Han i oss, därför att Han har gett oss av sin Ande”.

Om vi är Guds barn, är Jesus, Guds Son, vÃ¥r broder eftersom vi har samme Fader. Därigenom fÃ¥r vi del av de välsignelser som Fadern har gett sin Son. Paulus framhÃ¥ller detta, dÃ¥ han skriver: “Men är vi barn är vi ocksÃ¥ arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar“. Allt som den uppstÃ¥ndne, triumferande, himlafarne Kristus mottagit frÃ¥n sin Fader tillhör även oss. Redan nu äger vi detta genom tron, men en gÃ¥ng i framtiden, i Himmelen, skall det bli fullt uppenbart. Efter svÃ¥righeterna och vedermödorna här pÃ¥ jorden skall vi för evigt fullt ut uppleva den himmelska världens alla välsignelser. DÃ¥ fÃ¥r vi med vÃ¥ra egna ögon se det stora arv vi redan nu äger genom tron. Därför skriver Paulus att lika visst som vi lider med Honom (Kristus), skall vi ocksÃ¥ bli förhärligade med Honom. Paulus fortsätter (v 18-21):

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har nu blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Paulus skriver att “skapelsen väntar ivrigt pÃ¥ att Guds barn skall uppenbaras”. Här i världen är det inte möjligt att med säkerhet säga vilka som är Guds barn. Öppen avgudadyrkan eller ett liv där synden fÃ¥r fritt utlopp gör att vi kan säga att den eller den människan är ett världens barn eller en avfällig kristen. Men det finns ocksÃ¥ sÃ¥dana som lever ett anständigt liv och t.o.m. besöker gudstjänster och stÃ¥r med i nÃ¥gon församlings medlemsmatrikel, men inte är födda pÃ¥ nytt. För oss är det mÃ¥nga gÃ¥nger omöjligt att avgöra om en människa är ett Guds barn eller inte. En mild och snäll människa kan ha dessa egenskaper p.g.a. goda, gynnsamma naturanlag – hans vänlighet behöver inte vara en frukt av Andens verk. En snäll människa hamnar i helvetet lika väl som den brutale vÃ¥ldsmannen om han inte är född pÃ¥ nytt. Endast Gud ser vad som finns i hjärtat, om där finns den sanna tron pÃ¥ Jesus eller inte. Men när Jesus kommer tillbaka skall Guds barn uppenbaras, dÃ¥ skall det bli tydligt vilka som verkligen tillhör Herren. Den dagen skall nya himlar och en ny jord skapas, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:10-13, Upp. 21:1-4). Det är denna dag hela skapelsen längtar efter.

Frågan om den nya skapelsen kommer att innebära en förvandling eller en förintelse av den gamla skapelsen är en omdiskuterad fråga. Detta ställe hos Paulus pekar i riktning mot en förvandling av den gamla skapelsen. Vissa lutherska teologer, däribland Luther själv, hävdade också att befrielsen från förgängelsen innebär att efter världsundergången skall skapelsens substans, dess innersta väsen, renas och framträda i härlighet. Det är, menar man, en väsensidentitet mellan den gamla och den nya skapelsen, precis som det är mellan den kristne här på jorden och Hans härlighetsgestalt efter uppståndelsen. Enligt denna syn kommer Sverige i den nya tidsåldern att vara ett nytt, förhärligat Sverige och ett från synden helt renat Silverdalen kommer att framträda.

Andra bibelställen såsom 2 Petr. 3:10-13 pekar istället mot förintelse och nyskapelse. De som företräder förintelseteorin hävdar att världen kommer att bli förstörd i grund och ersättas av en helt ny värld. Eftersom Bibeln är sparsmakad och för oss människor inte helt tydlig i sina uppgifter på den här punkten har man i den lutherska kyrkan aldrig drivit detta som en läro- eller bekännelsefråga. Båda uppfattningarna är tillåtna. Paulus fortsätter (v 22-23):

Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.

Paulus uppmanar de kristna i Rom att precis som den övriga skapelsen tålmodigt bära sina lidanden medan de väntar på Guds stora dag. Det första han håller fram som en sporre för dem är vad de redan har fått, nämligen Anden som förstlingsfrukt. Under gamla förbundet skulle Guds folk bära fram en förstlingsfrukt av skörden åt Herren (2 Mos. 23:19, 5 Mos. 26:1-11). Att de troende glatt kunde offra skördens förstlingsfrukt berodde på att de litade på att Herren senare skulle skänka mer skörd. På så vis kom förstlingsfrukten att betraktas som en garant för att Gud sedan skulle förse med mer.

Paulus använder nu denna gammaltestamentliga bakgrund för att beskriva den Helige Ande. Han är Guds förstlingsfrukt. Att Gud redan sänt den Helige Ande i deras hjärtan garanterar att Han också skall ge dem resten av vad Han har lovat.

Det som de kristna i Rom verkligen längtade efter var att bli upptagna som söner, att fÃ¥ ta del av allt det som barnaskapet innebär. Paulus hade talat om barnaskapet redan i v 15, men nu lägger han till att barnaskapet även innebär “vÃ¥r kropps förlossning”.

P.g.a. Adams fall kom döden in i världen och vÃ¥ra kroppar drogs in under förgängelsen. Trots att vi fÃ¥tt andligt liv och lever för evigt, mÃ¥ste ändÃ¥ vÃ¥ra kroppar dö, som Paulus skrev i v 10: “Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men er ande är levande för rättfärdighetens skull”. Den kroppsliga döden mÃ¥ste vi alltsÃ¥ genomgÃ¥. Men en gÃ¥ng i framtiden, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga dag, skall vÃ¥ra själar och kroppar Ã¥terförenas för att vi den dagen skall fÃ¥ gÃ¥ in i Kristi härlighetsrike, dÃ¥ de nya himlarna och den nya jorden kommit i den gamla skapelsens ställe. Vi skall dÃ¥ vara hela människor igen, med kropp och själ. Gud kommer att samla vÃ¥ra kanske kringspridda och förmultnade kroppspartiklar och sätta ihop dem igen, om vi nu hunnit dö före Jesu Ã¥terkomst. VÃ¥ra kroppar skall dÃ¥ inte längre vara under förgängelsen, utan vara fullkomliga och heliga, andliga kroppar utan nÃ¥gra skavanker, smärtor, handikapp eller sjukdomar (1 Kor. 15:44). Vi kommer att vara lika Jesus (1 Joh. 3:2). Han själv kommer att “förvandla vÃ¥r bräckliga kropp, sÃ¥ att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet” (Fil. 3:21). DÃ¥ skall vi se Honom “ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:12). Job säger: “Jag vet att min Ã¥terlösare lever, och som den siste skall Han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skÃ¥da Gud. Jag skall själv fÃ¥ skÃ¥da Honom, med egna ögon skall jag se Honom, inte med nÃ¥gon annans. Därefter trÃ¥nar jag i mitt innersta” (Job. 19:25-27).

Därmed har Paulus visat att Jesus även är vÃ¥r Frälsare frÃ¥n döden. Genom sin egen död dödade Han döden. “Frihet frÃ¥n döden” var rubriken pÃ¥ detta föredrag, sÃ¥ vi kan nu lämna närstudiet av Rom. 8. Eftersom vi började med att kortfattat gÃ¥ igenom de första kapitlen av Romarbreven, skall vi nu ocksÃ¥ gÃ¥ igenom de avslutande. DÃ¥ har vi förutom de behandlade temana även fÃ¥tt en introducerande genomgÃ¥ng av hela brevet.

Ã…terstoden av kap 8. Det som följer i v 28-30, där Paulus tar upp utkorelsen, ett tema som han sedan fortsätter i kap. 9-11, är inte den mjölk som skall ges Ã¥t dem som nyligen kommit till tro, utan den fasta föda som är till för de “vuxna”, d.v.s. de erfarna kristna (se 1 Kor. 3:1-2. och Heb. 5:12-14.). Särskilt i tider dÃ¥ tron prövas och det gäller att hÃ¥lla ut mitt i all ängslan och bedrövelse, är det av yttersta vikt att ta fasta pÃ¥ det som nu följer. Men för nyligen pÃ¥nyttfödda, eller för dem som ännu inte kommit till tro, är det bäst att inte fördjupa sig i utkorelsen, detta att mitt eviga väl ligger i Guds hand och inte i min.

Som Luther framhåller i sitt företal har Romarbrevet en inre struktur som samtidigt är en kristen livslinje, där allt följer i tur och ordning: I första kapitlet uppenbaras Guds straff över den yttre synden. När man försökt skaffa undan dessa yttre synder uppenbaras Guds vrede över den inre synden i hjärtat i kap. 2. De två första kapitlen driver alltså i huvudsak lagen.

I kap. 3, 4 och 5 uppenbaras sedan trons rättfärdighet. I dessa kapitel drivs huvudsakligen evangelium.

Kap. 6, 7 och halva kap. 8 talar om helgelsens kamp, striden mellan köttet och anden, mellan de två människorna inom oss kristna. Först därefter, från andra hälften av kap. 8 t.o.m. kap. 11 talas det om utkorelsen. Man skall alltså inte kasta sig direkt på utkorelsens mysterium, utan studera det först när man är mogen och behöver det för att ståndaktigt hålla ut i tron intill slutet.

Av v 28-30 framgÃ¥r det att Gud har en förutbestämd plan där det redan är bestämt att vi kristna skall bli frälsta. Ingenting kan rycka oss utvalda ur Guds hand. Andra bibelställen där samma sak framkommer är Joh. 10:28-29: “Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig nÃ¥gonsin gÃ¥ förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” och Ef. 1:4-6: “…liksom Han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom. I sin kärlek har Han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som Hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nÃ¥d som Han skänkt oss i den Älskade skall prisas”. Mer än sÃ¥ vill jag inte gÃ¥ in pÃ¥ utkorelsens hemlighet i detta sammanhang.

Kap. 9, 10 och 11. Förutom utkorelsen behandlas i dessa kapitel även Israels eller judarnas förhÃ¥llande till evangeliet. Tyvärr är oklarheten stor vad gäller Bibelns lära om judarnas förhÃ¥llande till Kristus och kristendomen. Som exempel kan nämnas att Svenska kyrkan har antagit ett dokument; “Guds vägar”, där judendomen och kristendomen framställs som tvÃ¥ parallella frälsningsvägar. Dessa kapitel, liksom Bibeln i övrigt, lär dock nÃ¥got helt annat. Det finns bara ett enda gudsfolk och det är de som tror pÃ¥ Kristus. Gud har inte förskjutit sitt folk judarna. Men det sanna Israel, de judar som inte är förstockade i sin otro, tror pÃ¥ Kristus. Det nya är att inte bara de sanna, troende judarna utan alla människor, även vi hedningar, fÃ¥r möjlighet att genom omvändelse och tro infogas i gudsfolket.

Att många inom den yttre kyrkan omtolkar Bibelns lära om judarnas förhållande till evangeliet beror på förintelsen under andra världskriget. Man menar att de kristnas anspråk på att vara de sanna arvtagarna till patriarkernas och profeternas religion lett till judeförföljelser och därför vill man nu istället upphöja judendomen som en likvärdig religion. Men detta är falskt. Den verkliga antisemitismen är istället att invagga judarna i falsk säkerhet genom att låta dem tro att de inte behöver Jesus Kristus, världens ende Frälsare (Joh. 14:6).

Ett annan vanlig missuppfattning om judarna, speciellt utifrÃ¥n 11:25, där det sägs att “hela Israel skall bli frälst”, är att hela judafolket en gÃ¥ng i framtiden, i samband med ett förmodat yttre 1000-Ã¥rsrike, skall massomvändas. Men “hela Israel” syftar pÃ¥ Guds utvalda folk, kyrkan, som bestÃ¥r av kristna judar och kristna hedningar och som i Gal. 6:16 kallas “Guds Israel”. När alla utvalda hedningar tillsammans med alla utvalda judar i fullt antal “kommit in”, d.v.s. kommit till tro och inbärgats i Guds rike, dÃ¥ har “hela Israel”, d.v.s. hela Guds församling, blivit frälst.

Kap. 12. Här talas det om Kristi kropp, alltså Kyrkan. Varje kristen är en präst som frambär sig själv som ett levande och heligt offer inför Gud. Detta sker genom att man ställer hela sin person till Guds förfogande, att man inte anpassar sig efter den här världen, utan låter sig förvandlas genom sinnets förnyelse (v 2).

Den kristna kärleken betonas också genom att Paulus framhåller att vi kristna är olika lemmar i Kristi kropp och är till för varandra.

Kap. 13. Detta kapitel har blivit ödesdigert genom kyrkohistorien, särskilt inom den lutherska kyrkan. Här talar Paulus om att den världsliga makten är i Guds tjänst och att den kristne skall vara överheten underdÃ¥nig. Särskilt den fjärde versen har blivit missbrukad: “Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda”.

Det är sant att överheten utför Guds vilja när den t.ex. straffar brottslingar, men denna bibelvers skall inte drivas ensidigt, utan balanseras mot Apg. 5:29b: “Man mÃ¥ste lyda Gud mer än människor.†När överheten ställer krav pÃ¥ oss kristna som vi inte kan acceptera utifrÃ¥n Guds Ord, t.ex. att förfölja judar vilket var fallet under Nazityskland, dÃ¥ mÃ¥ste vi lyda Gud mer än människor. Det tragiska var att den lutherska kyrkan i Tyskland den gÃ¥ngen – förutom Bekännelsekyrkan som bröt sig ur – lydde överheten i allt och korrumperades av den nazistiska ideologin.

Idag är det andra frågor där samhällets lagar kommer i konflikt med den kristna tron. Så får t.ex. inte läkare eller barnmorskor utföra abort, eftersom det går emot det femte budordet. Kyrkliga (d.v.s. präster) eller borgliga vigselförrättare får inte välsigna eller viga homosexuella par, eftersom detta är ett brott mot det sjätte budordet, o.s.v. Man måste lyda Gud mer än människor.

Kap. 14. Här förmanas vi kristna att tänka på dem som är svaga i tron. Man skall inte bruka den kristna friheten till att chockera eller förnärma dem som är svaga i tron. Då utgör man en onödig anstöt. Det är bättre att vänta med att bruka vissa kristna friheter tills de svaga har vuxit i tron. Då kan man även inför dem göra bruk av den kristna friheten. På urkyrkans tid gällde det bl.a. om man skulle äta offerkött eller inte. Kött av djur som använts som offer till avgudarna är ju egentligen ofarligt, eftersom det inte finns några andra gudar. Men om någon tar illa vid sig skall man ta hänsyn till detta.

Kap. 15. I detta kapitel uppmanas vi att ta hänsyn till de svaga kristnas brister. Vi skall ha för-

drag med dem som är fångna i bristfälligt beteende och inte stöta bort dem, även om vi skall tillrättavisa dem. Vi skall godta dem, såsom Kristus har godtagit oss och haft tålamod med oss fastän vi är långt ifrån felfria.

Kap. 16. Detta avslutande kapitel innehÃ¥ller mest personliga hälsningar och rekommen- dationer. Vet ni förresten vem som har skrivit ned Romarbrevet? Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan kommer fram i v 22. Det är Tertius, och inte Paulus, som nedtecknat detta brev. Det kan ju vara roligt att lägga hans namn pÃ¥ minnet. Om inte annat kan man fÃ¥ mÃ¥nga att bli förvÃ¥nade när man pÃ¥stÃ¥r att den som skrivit Romarbrevet hette Tertius – men naturligtvis var han bara Paulus sekreterare.

Paulus varnar i detta avslutande kapitel ocksÃ¥ för falska lärare och läror: “Jag uppmanar er, bröder, att ge akt pÃ¥ dem som vÃ¥llar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fÃ¥tt undervisning i. Vänd er bort frÃ¥n dem. Ty sÃ¥dana tjänar inte vÃ¥r Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom. 16:17-18) Denna varning skall vi göra till vÃ¥r egen och pröva om den förkunnelse vi möter i gudstjänster, andaktsböcker o.s.v. överensstämmer med det vi under dessa dagar lärt oss om Romarbrevet, det brev som “kastar ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela skriften”, som Luther sade.