Blog Image

Skattkistan

Nederstigen till helvetet

Artiklar Posted on 2019-07-04 14:19:06

Nederstigen till helvetet

I Apostolicum bekänner vi pÃ¥skens händelser med orden att Jesus Kristus blivit â€â€¦pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till helvetet, pÃ¥ tredje dagen uppstÃ¥nden igen ifrÃ¥n de dödaâ€. Det vi här ska ta fasta pÃ¥ är vad som menas med â€nedstigen till helvetetâ€. Det är viktigt att förstÃ¥ att detta inte innebär ytterligare ett steg i Kristi förnedring, att Han efter döden pinades i helvetet pÃ¥ samma sätt som alla ogudaktiga, Kristusförnekare och obotfärdiga syndare hamnar i helvetet efter döden.

I Sverige förkunnades genom Livets Ord pÃ¥ 1980-talet nÃ¥got som kallas JDS-läran, Jesus Died Spiritually (Jesus dog andligen). Jesus upphörde enligt denna lära att vara en del av Treenigheten, blev syndig och kom till helvetet, där Han plÃ¥gades av satan tills Han föddes pÃ¥ nytt och besegrade den onde och uppstod frÃ¥n de döda. Därmed var försoningen inte slutförd pÃ¥ korset, utan först i helvetet. Tanken att Kristus nedstigit till helvetet för att själv lida där har ocksÃ¥ tidigare framförts i kyrkohistorien (sÃ¥ Aepinus d. 1553), men strider mot vad som stÃ¥r i Luk. 23:46: â€Och Jesus ropade med hög röst: ´Far, i dina händer överlämnar jag min ande.´†Gud tog genast hand om Honom efter fullbordat verk pÃ¥ korset. Den brist som omnämns i Apg. 2:24, att â€Gud har uppväckt Honom och löst Honom ur dödens vÃ¥nda†syftar inte pÃ¥ Kristi själ utan pÃ¥ Hans kropp, som väntade pÃ¥ att fullkomnas i härlighet.

Kristus har visserligen lidit helvetesstraffen, men det gjorde Han då Han ännu levde och pinades på korset. Det var då Han led de eviga straffen i vårt ställe. Kristi nedstigande i helvetet innebär inte ytterligare och ännu djupare förnedring, utan utgör tvärtom det första steget på väg mot Hans fullständiga upphöjande. Kristus var redan tagen ur sitt lidande när Han besökte helvetet. Läran om Kristi nedstigande till helvetet bygger på vad Petrus skriver om detta:

â€SÃ¥ led ocksÃ¥ Kristus en gÃ¥ng för era synder. Rättfärdig led Han i orättfärdigas ställe för att föra er till Gud. Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden. I Anden gick Han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset, för dem som förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tÃ¥ligt under Noas dagar medan arken byggdes. I den blev nÃ¥gra fÃ¥, Ã¥tta själar, frälsta genom vattnet†(1 Petr. 3:18–20).

Jesus blev alltsÃ¥ efter det att Han lagts i graven levandegjord, sÃ¥väl till kropp som själ, och begav sig dÃ¥ till â€andarnas fängelseâ€, d.v.s. där själarna till de otroende människorna hÃ¥lls i förvar i väntan pÃ¥ den yttersta domen. Där â€förkunnade Han sin segerâ€. Det här använda verbet (gr. käryssein) har neutral innebörd och kan utifrÃ¥n sammanhanget betyda sÃ¥väl att predika lagens straffdom (ex. Matt. 3:1, Apg. 15:21, Rom. 2:21) som att predika evangeliets frälsning (ex. Matt. 4:23, 9:35). FrÃ¥gan infinner sig dÃ¥ vilket slags budskap Jesus predikade för andarna i fängelset.

En vanligt förekommande bild i den kyrkliga konsten visar hur Jesus stiger ned till de dödas boning och predikar evangelium, frälsningens budskap, för andarna som där hållits fångna. Dessa befrias därmed och förs av Kristus till de saligas boning. Det finns lite olika varianter av denna grundtanke. Kyrkofadern Origenes (ca 185-ca 254) menade att Kristus frälste alla människor, att hela människosläktet, och t.o.m. demonerna inkl. djävulen själv, blir saliga. Kyrkan har med rätta tagit avstånd från allfrälsningsläran (gr. apokatastasis pantån) och Origines fördömdes senare vid det andra konciliet i Konstantinopel 553.

Andra menar att de ofrälsta själarna fÃ¥r en chans till omvändelse efter döden, i synnerhet de som aldrig fick chansen att höra evangeliet här pÃ¥ jorden. Men det ges inga fler chanser till omvändelse efter döden. Man förblir för evigt i den andliga ställning man befann sig i vid döden. När â€ett träd faller omkull, mot söder eller norr, sÃ¥ ligger det pÃ¥ den plats där det har fallit†(Pred. 11:3).

De romerska katolikerna har den läran, att Kristus nedsteg till den plats i dödsriket, limbus patrum, där de heliga fäderna och alla gudfruktiga från gamla förbundet befann sig i väntan på befrielsen genom Kristi frälsningsverk. Under medeltiden framfördes skådespel där Kristus gör en plundringsräd mot helvetet under tiden mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Han befriar där de rättfärdigas själar och eskorterar dem i triumffärd till himlen. Detta skådespel framförs alltjämt i Österns ortodoxa kyrkor på påskafton, alltså på lördagen, dagen före påskdagen. Motivet förekommer också på mängder av ikoner. Men också denna lära är felaktig. Det förstår man t.ex. av vad som inträffade på förklaringsberget, där Jesus uppenbarade sig i sin härlighet för sina lärjungar Petrus, Jakob och Johannes. Jesus var inte ensam, utan vid sin sida hade Han Mose och Elia, som alltså redan levde i salig gemenskap med sin Frälsare (Matt. 17:1–7).

Jesu predikan i helvetet var inte evangelium, ett budskap och ett erbjudande om frälsning. Det var tvärtom fråga om en domsförkunnelse, där Jesus proklamerade sin seger över alla sina fiender, de som under sin nådatid på jorden i otro förkastat frälsningens evangelium. Nu får dessa, till grämelse och dom, se Honom som segrat, se att Guds löften som de vägrade att tro på visat sig vara sanna. Hela sammanhanget gör detta klart.

Det är inte tal om människor som under sina liv pÃ¥ jorden inte haft tillfälle att höra Guds ord, utan om sÃ¥dana som förhärdat sig mot Guds ord. De människor som Petrus omtalar är ju sÃ¥dana som â€förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tÃ¥ligt under Noas dagar medan arken byggdes†(1 Petr. 3:20). Dessa människor framställs framför vÃ¥ra ögon som ett varnande typexempel pÃ¥ människor som kommer att gÃ¥ under vid Människosonens Ã¥terkomst. De ställs i motsättning till de fÃ¥, Ã¥tta individer, som räddades genom arken. PÃ¥ samma sätt räddar oss dopet och tron pÃ¥ Jesus frÃ¥n den stora världsundergÃ¥ngen i samband med Människosonens Ã¥terkomst, dÃ¥ hela det bortvända människosläktet ska förgÃ¥s. Jesus själv undervisade pÃ¥ exakt samma sätt, dÃ¥ Han sade:

â€SÃ¥ som det var under Noas dagar, sÃ¥ ska det vara när Människosonen kommer. Under dagarna före floden Ã¥t de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag dÃ¥ Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. SÃ¥ ska det bli när Människosonen kommer. DÃ¥ ska tvÃ¥ män vara ute pÃ¥ Ã¥kern. Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar. TvÃ¥ kvinnor ska mala vid kvarnen. Den ena ska tas med, den andra lämnas kvar†(Matt. 24:37–41, ocksÃ¥ Luk. 17:26–27).

Det var alltsÃ¥ de otroende människorna, de hÃ¥rdnackade, de som hela tiden stod emot evangeliet, som till sist, när Jesus â€blivit levandegjord genom anden†(1 Petr. 3:18) fick se den som de förkastat, den som nu visade sig vara deras domare. Även i övrigt hänvisar sammanhanget i 1 Petr. 3 till att det är lagens domsförkunnelse som Jesus predikar. De kristna förmanas att här pÃ¥ jorden tÃ¥ligt utstÃ¥ lidande och hÃ¥n frÃ¥n den otroende världen i väntan pÃ¥ Guds rättvisa dom som pÃ¥ den yttersta dagen kommer att drabba alla som förföljer Hans församling (1 Petr. 3:14-4:7).

Denna förmaning till tåligt lidande förstärks av Kristi eget exempel. Hans liv här på jorden var en lidandets tid. Men genast efter att ha gjorts levande inställde Han sig inför andarna i fängelset som domare, och Han är också den som vid världens slut kommer att visa sig vara den som dömer levande och döda. De kristna som lider här på jorden ska med sin Mästares exempel som förebild härda ut, tills de får full upprättelse på domens dag. Inte på grund av egen förtjänst, utan enbart för det utrunna blodet skull, med vilket Kristus vårt Påskalamm tvättat oss rena från all synd.



Den nytestamentliga kyrkan är Guds Israel

Artiklar Posted on 2019-06-14 13:37:54

Den nytestamentliga kyrkan är Guds Israel

â€Gör upp med judefientligheten†uppmanas vi kristna gÃ¥ng efter annan att göra. Hur ska man förhÃ¥lla sig till en sÃ¥dan förmaning? Varje sann kristen älskar alla människor, vilket folkslag de än kommer frÃ¥n. Detta gäller även det judiska folket. Sanna kristna tar därför avstÃ¥nd frÃ¥n allt vad antisemitism heter och ser med förfäran pÃ¥ de alltmer fientliga attityderna mot judar, som breder ut sig i samhället. Detta innebär dock inte att godkänna judendomen som religion, att hävda att de judar som förnekar Jesus skulle vara Guds barn eller stÃ¥ i ett frälsande förbundsförhÃ¥llande till Gud. Att ställa antisemitism och en positiv syn pÃ¥ judendomen mot varandra, vilket ofta sker, är en falsk dikotomi.

Helt grundläggande för kristen tro är att Jesus är den ende Frälsaren, sÃ¥som Han själv (Joh. 14:6) och Hans apostlar hävdar (Apg. 4:12, 1 Joh. 5:12). De judar som inte ser att Jesus är Gamla testamentets centrala innehÃ¥ll är andligt blinda (Joh. 5:46–47, 2 Kor. 3:14–16). De tillhör inte Israel i bibelteologisk bemärkelse, eftersom alla som härstammar frÃ¥n Israel (etniskt) inte är Israel (i andlig bemärkelse) (Rom. 9:6). De sanna judarna är istället de som blivit födda pÃ¥ nytt av den Helige Ande genom tron pÃ¥ Jesus, vare sig de är av judisk eller hednisk börd (Rom. 2:28–29). Därför kallar Paulus kyrkan, d.v.s. alla som är â€en ny skapelse†genom att ha sin stolthet i â€Herren Jesu korsâ€, för â€Guds Israel†(Gal. 6:14–16).

I sÃ¥dana här diskussioner brukar ordet â€ersättningsteologi†användas för att beteckna ovanstÃ¥ende bibliska stÃ¥ndpunkter, men det är en missvisande term. Nya testamentets kyrka har inte ersatt, utan utvidgat Israel, pÃ¥ sÃ¥ sätt att hedningarna nu sÃ¥som grenar inympats i olivträdet, det sanna Israel, och fÃ¥tt del av dess rot och sav (Rom. 11:17). Under gamla förbundets tid utgjordes det sanna Israel av dem som likt Abraham höll fast vid löftet som Gud hade gett – löftet om den, i vars namn alla folk pÃ¥ jorden skulle välsignas (1 Mos. 22:18). Dessa var alltid en minoritet inom judafolket, en â€kvarleva†eller â€rest†(Jes. 10:22, Rom. 9:27), pÃ¥ profeten Elias tid endast sju tusen till antalet (1 Kung. 19:18, Rom. 11:4). Det var denna rest, de sanna Abrahamsbarnen, som tog emot den utlovade Messias när Han väl uppenbarat sig och evangeliet förkunnats för dem. SÃ¥ var det med den gamle Simeon som tog barnet Jesus i sina armar. Han bytte dÃ¥ inte religion, ersatte inte sin judendom med kristendom. Det som skedde var att de gammaltestamentliga profetiorna gick i uppfyllelse. Simeon fick se hur de löften han hela sitt liv trott pÃ¥ blev verklighet (Luk. 2:25–35). Det nya i och med missionsbefallningen (Matt. 28:18–20) är att nu ocksÃ¥ hedningar kan bli medborgare i det sanna Israel (Ef. 2:12–13) – därav att Israel utvidgats (ej ersatts!). De etniska judar som inte tror pÃ¥ Jesus bryts dock bort (Rom. 11:17). Det finns nämligen bara ett Guds folk, och det är de judar och hedningar som tillsammans tror pÃ¥ Jesus Kristus, â€Han som gjorde de tvÃ¥ till ett och rev ner skiljemuren†(Ef. 2:14/15). Det är endast de som har Abrahams tro som är hans verkliga barn (Gal. 3:7). De judar som inte känner evangeliet utan â€försöker upprätta sin egen rättfärdighet†(Rom. 10:3) befinner sig utanför frälsningen (Rom. 10:1).


Den sanna kärleken till det judiska folket består mot bakgrund av allt detta förstås i att dela evangeliet, det glada budskapet om Jesus, med dem. Paulus älskade dem så mycket att han ständigt hade stor sorg och vånda i sitt hjärta p.g.a. dem (Rom. 9:1–2). Orsaken till hans sorg var att de flesta av dem inte trodde på Jesus och därför blev fördömda (Rom. 9:3).

Att underkänna den judiska religionen är inte att bidra till antisemitism, inte heller att underblåsa hatbrott mot judar. Visst har det under kristet namn begåtts många övergrepp mot judar genom historien. Detta är beklagligt, men det är människors syndfullhet och inte ovanstående bibliska ståndpunkter som bär skuld för detta. Att se endast de kristna (judekristna och hednakristna) som Guds Israel, vilket Paulus gjorde (Gal. 6:16), leder inte till förföljelser, lika litet som förkastandet av andra religioner per automatik leder till förtryck av dessa religioners anhängare.

En annan sak är att det judiska folket genom sin blotta existens är ett slags Gudsbevis. Medan andra smÃ¥ folkslag frÃ¥n antiken för länge sedan gÃ¥tt under eller upplösts bestÃ¥r judarna ännu idag, trots mÃ¥nga försök att förgöra dem. Men orsaken till denna omsorg frÃ¥n Gud är inte att judendomen innebär en sann och frälsande fortsättning av patriarkernas och profeternas religion. Gud har istället bevarat sitt gamla egendomsfolk för att Han, allt intill tidens slut, ska Ã¥terinympa medlemmar av dem i det sanna trädet Israel (Rom. 11:23). Detta sker parallellt med inympandet av hedningar under det att evangeliet drar fram i segertÃ¥g genom alla länder och tider. Det är genom hedningars och judars upptagande i Guds rike – genom omvändelse och tro pÃ¥ Jesus Kristus – intill tidens slut, som alla utkorade till sist inbärgats. â€Det är sÃ¥ hela Israel ska bli frälst†(Rom. 11:26) – Israel i dess sanna, andliga betydelse.

Lars Borgström



De två advokaterna

Artiklar Posted on 2015-03-04 10:09:06

De två advokaterna

Aposteln Johannes skriver att det finns en som försvarar oss i Himmelen: â€Men om nÃ¥gon syndar, har vi en som för vÃ¥r talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig†(1 Joh. 2:1). Jesus själv säger enligt samme Johannes att när Han Ã¥tervänt till sin Fader skall Han sända hjälp till sina lärjungar: â€Och jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot†(Joh. 14:16-17).

Vad som inte framgÃ¥r av Folkbibelns översättning är att det som i den första versen (den som handlar om Jesus) Ã¥terges med â€en som för vÃ¥r talan†och det som i den andra versen (den som handlar om den Helige Ande) Ã¥terges med â€Hjälpare†i den grekiska grundtexten är ett och samma ord: parakletos. Enligt klassisk grekiska betyder parakletos en försvarsadvokat, nÃ¥gon som bistÃ¥r en anklagad med juridisk hjälp vid rättegÃ¥ng. Även i senare grekiska har denna grundbetydelse av ordet bibehÃ¥llits. En paraklet är en person som tar ställning för nÃ¥gon, talar väl om nÃ¥gon genom att lägga ett gott ord. I latinska bibelöversättningar stÃ¥r det att Jesus Kristus är vÃ¥r advokat inför Fadern.

Jesus Kristus som advokat

Gud framställs pÃ¥ mÃ¥nga ställen i Bibeln som en domare (Ps 9:5, 2 Tess. 1:5-8 m.fl.). Han fäller alltid rättvisa domar (Ps. 119:137, Rom. 1:32, 2 Tess. 1:5). All synd som bedrivs pÃ¥ jorden väcker Hans vrede: â€Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede†(Ps. 7:12). Det är idag vanligt inom kristenheten att man inte vill tala om Guds vrede och straff. I en mycket populär och lovordad nyutkommen â€kristen†bok sägs det att Gud inte är vred, att Han â€alltid är kärlek†(Skytte, Stinissen, Ansikte mot ansikte, Artos&Libris 2010, s 340). Men Guds vrede kan inte trollas bort genom att man förnekar den eller inte lÃ¥tsas om den. Den kommer aldrig nÃ¥gonsin att försvinna eftersom Gud är evig och oföränderlig (Ps. 102:28, Jak. 1:17).

En del föreställer sig helvetet som en plats där de förtappade för evigt är avskilda frÃ¥n Gud. Den välkände kristne författaren C.S. Lewis tänkte t.ex. att Gud är fullständigt frÃ¥nvarande i helvetet, att Han har lämnat de förtappade helt och hÃ¥llet Ã¥t sig själva (Lidandets problem, Libris 1995, s 147). Men Lewis kunde inte tagit mer miste i detta avseende. Gud är allestädes närvarande: â€Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag Ã¥t mig i dödsriket, är du där†(Ps. 139:8). I all evighet kommer alla människor, de frälsta sÃ¥väl som de förtappade, att vara i Guds omedelbara närvaro. Gud är de kristnas Himmel och de otroendes helvete pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. De förra Ã¥tnjuter Hans kärlek men de senare drabbas av Hans vrede. Inte skilda frÃ¥n Gud, utan â€inför Lammet och de heliga änglarna†kommer de förbannade att â€fÃ¥ dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare†(Upp. 14:10). De kommer att plÃ¥gas i eld och svavel och â€röken frÃ¥n deras plÃ¥ga stiger upp i evigheternas evigheter†(Upp. 14:11). För de otroende är det verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Den gudsövergivenhet som det ändÃ¥ är frÃ¥ga om är frÃ¥nvaron av Guds barmhärtiga, kärleksfulla närvaro, där Han välsignande vänder sitt ansikte mot den älskade, sÃ¥som Han gör i den aronitiska välsignelsen (4 Mos. 6:25-26) i vÃ¥r gudstjänst. Denna övergivenhet drabbades Jesus av dÃ¥ Han pÃ¥ korset utropade â€Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?†(Matt. 27:46). Guds vrede omslöt Honom pÃ¥ varje sida, den var en tryckande börda över Honom. Han klagade: â€Din vrede ligger tung pÃ¥ mig, alla dina böljors svall lÃ¥ter du gÃ¥ över mig. [—] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [—] Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig†(Ps. 88:8, 15, 17-18). Förgäves kommer människor att försöka fly denna Guds vrede pÃ¥ domens dag utan att kunna det (Upp. 6:15-16).

Eftersom alla människor har syndat och gjort vad ont är (Rom. 3:10-12, 23 m.fl.) förtjänar alla att kastas i den eviga elden. Inför Guds domstol i Himmelen stÃ¥r vi alla som skyldiga. Ingen av oss kan visa upp ett heligt och rättfärdigt liv. Guds lag anklagar oss för vÃ¥ra synder och kräver gottgörelse, vedergällning, tillfyllestgörelse. Det är ingenting mindervärdigt eller bristfälligt hos Gud som gör att Han kräver dom, straff och hämnd. Den omutliga lagen är â€helig†och budordet â€heligt, rätt och gott†(Rom. 7:12). Det är Guds helighet och rättfärdighet som kräver att synden och syndaren bestraffas. Martin Luther beskriver den svÃ¥ra situationen pÃ¥ detta sätt i sin stora psalm om försoningen:

Jag under satan fången låg Och kunde mig ej hjälpa,

Den synd som rådde i min håg, I grund mig ville stjälpa.

Min synd mig till förtvivlan drev, Mitt samvets dom orygglig blev,

Och helvetet stod öppet (Lova Herren 47:2).

Vi är alltsÃ¥ alla förlorade, dömda till evig död och pina i helvetet – om ingenting inträffar som förändrar vÃ¥r situation. Det är här Jesus Kristus träder till vÃ¥r hjälp. I Gezelii bibelverk stÃ¥r det om Honom i förklaringen till 1 Joh. 2:1: â€Jesus är wÃ¥r endaste Adwocat, som har gifwit sig ut till en försoning för oss, v. 2; 1 Tim. 2:5.â€

Jesus är vÃ¥r försvarare som stÃ¥r inför Fadern â€för att mana gott†för oss (Hebr. 7:25). Detta sker inte genom ett skickligt upplagt försvarstal varigenom Han försöker dupera Fadern. Han framställer istället för Fadern sin egen förtjänst – sin fullkomliga lydnad och sitt bottenlösa lidande – varigenom Han tillfredsställt Guds krav pÃ¥ rättsskipning. Han har själv friköpt oss (Rom. 3:24). Detta beskrivs pÃ¥ följande sätt i Luthers psalm:

Till ende Sonen sade Han: Jag måste mig förbarma.

Far ner uti det syndaland Och lös de fångar arma

Från deras synd och stora nöd, Fräls dem ifrån en evig död

Och låt dem med dig leva (Lova Herren 47:4).

Därigenom vilar den kristna församlingens Ã¥tnjutande av Guds nÃ¥d pÃ¥ helt laglig och oantastlig grund. â€Genom rätt skall Sion friköpas, genom rättfärdighet de som vänder tillbaka†(Jes. 1:27). Gud förklarar oss rättfärdiga för sin Sons Jesu Kristi skull. Paulus skriver:

â€Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan dÃ¥ vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, hur skulle Han kunna annat än ocksÃ¥ skänka oss allt med Honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter pÃ¥ Guds högra sida och ber för oss†(Rom. 8:31-34).

Den Helige Ande som advokat

Jesus är alltsÃ¥ vÃ¥r parakletos, advokat, inför Fadern i Himmelen. PÃ¥ skärtorsdagskvällen sade Jesus till sina lärjungar att när Han Ã¥tervänt till Fadern, skulle Han be Fadern att sända en annan advokat, parakletos, som alltid skulle vara hos dem (Joh. 14:16). Denne Hjälpare, som parakletos översätts till pÃ¥ detta ställe, är â€sanningens Ande†som femtio dagar senare pÃ¥ ett pÃ¥tagligt sätt i himmelskt dÃ¥n utgöts över lärjungarna pÃ¥ pingstdagen (Apg. 2:2-4). Luther skriver om detta:

Han upp till Fadern for igen Från denna världs elände

Och i mitt bröst Hugsvalaren, Den Helge Ande, sände

Som i min nöd skall trösta mig, Mig stödja på min bättringsstig

Och i all sanning leda (Lova Herren 47:7).

Gezelii bibelverk förklarar i utläggningen av Joh. 14:16 vad den Helige Andes roll som Hjälpare, â€Hugswalareâ€, är: â€Paracletos betyder en advokat, föresprÃ¥kare eller bistÃ¥nd inför rätta, hwilken tröstar, styrker och hjelper de skyldiga, sÃ¥ gör den helige Ande ock med oss uti samwetet inför Guds dom, emot synden och djefwulens Ã¥klagan.â€

De människor som varit föremål för den Helige Andes vittnande i hjärtat förstår vilken lycka det innebär att ha en sådan advokat. Innan vi utvecklar detta närmare skall vi emellertid först betrakta utgångsläget, den naturliga människans situation utan den Helige Andes vittnesbörd.

Alla människor är skapade med ett samvete, d.v.s. de vet till-sam-mans med Gud vad som är rätt och fel, gott och ont. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). Alla människor vet också innerst inne att det kommer att utkrävas straff för alla deras synder och överträdelser (Rom. 1:32). Deras samveten dömer dem skyldiga eftersom de vet att de är skyldiga. Denna samvetets dom kan vara ohygglig och driva människor in i förtvivlan och viljan att ta sina liv. En av antikens hedniska författare skrev öppet och ärligt att det inte finns någon pina så svår som ett dåligt samvete.

Människorna har inte endast ett inre vittnesbörd om sin synd och skuld, utan också ett yttre. Gud sänder ju straffdomar redan här i tiden. Han gör det tillräckligt ofta för att alla människor skall förstå att Han vredgas över synden, men tillräckligt sällan för att de också skall inse att Hans vrede inte är uttömd, att den fulla bestraffningen ännu återstår.

Hur skall människornas samvetsnöd avhjälpas? I äldre, hedniska kulturer har man burit fram offer pÃ¥ offer, det ena större och blodigare än det andra, för att försöka stilla gudarnas vrede. I den moderna kulturen försöker man hellre med förströelse, förträngning och förnekelse. Man försöker t.o.m. rensa bort all straffutmätning i samhället – straff är bannlyst sÃ¥väl inom barnuppfostran som skolundervisning och t.o.m. inom brottsbekämpningen talar man om â€kriminalvÃ¥rd†och â€pÃ¥följder†istället för om straff – för att slippa bli pÃ¥mind om â€vredens dag, när Guds rättfärdiga dom skall uppenbaras†(Rom. 2:5). Men det är omoget och fÃ¥fängt att tro att Guds vrede försvinner om man slutar att tala om den eller genom att vi människor skaffar bort vedergällning i samhället. Gud slutar inte upp med att bestraffa synden bara för att vi gör det.

Den enda verkliga boten mot samvetsnöden är den Helige Andes tröst. Om än vÃ¥rt eget hjärta dömer oss – â€Mitt samvets dom orygglig blev†(Lova Herren 47:2) – är Gud â€större än vÃ¥rt hjärta och vet allt†(1 Joh. 3:20), d.v.s. om än vÃ¥rt hjärta dömer oss som syndiga och ovärdiga sÃ¥ är ändÃ¥ Gud större i oss och försvarar och tröstar oss med sina nÃ¥delöften. Den Helige Ande är en gudomlig försvarsadvokat som â€vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn†(Rom. 8:16). Detta sker inte pÃ¥ nÃ¥got svärmiskt, extatiskt sätt utan genom Guds Ord som kommer till oss genom Bibeln, biblisk predikan och sakramenten. Det är just genom Guds Ord den helige Ande kommer till oss (Joh. 6:63, Gal. 3:2 m.fl.). Jesus säger därför att när advokaten, parakleten, kommer, dÃ¥ skall Han pÃ¥minna lärjungarna om allt vad Han har sagt dem (Joh. 14:26).

Vad är det dÃ¥ närmare bestämt som den Helige Ande vittnar om och lägger till grund för vÃ¥rt barnaskap, dÃ¥ Han talar i vÃ¥ra hjärtan? Jesus säger: â€När Hjälparen (parakleten) kommer, som jag skall sända er frÃ¥n Fadern, sanningens Ande, som utgÃ¥r frÃ¥n Fadern, dÃ¥ skall Han vittna om mig†(Joh. 15:26). Vidare: â€Och när Han (parakleten) kommer skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: [—] om rättfärdighet, ty jag gÃ¥r till Fadern†(Joh. 16:10). Meningen med detta är att Jesus efter fullbordat frälsningsverk fullständigt rättfärdig Ã¥tervänt till Fadern och att Hans rättfärdighet ocksÃ¥ gäller oss. Slutligen: â€Han (parakleten) skall förhärliga mig†(Joh. 16:14).

Vi ser alltsÃ¥ att den Helige Ande tröstar och styrker oss, övertygar oss om att vi är Guds barn, genom att tala om Jesus och Hans fullbordade verk. SÃ¥dant är den andre advokatens vittnesbörd i vÃ¥ra hjärtan. Inför samvetets hÃ¥rda dom hjälper inga hänvisningar till egna verk eller kvalitéer. â€Jesus allenaâ€, solus Christus, är det vittnesbörd som sanningens Ande frambär i vÃ¥ra hjärtan.

——–

Så har vi sett hur Gud i sin oändliga godhet gett oss två försvarsadvokater. De är allsmäktiga, fullständigt goda och vet allt. Den ene, Guds Son, manar gott för oss i Himmelen och den andre, den Helige Ande, gör det i våra hjärtan. Så mån är Gud om oss, så hett önskar Han att vi skall bli frälsta. Därför bör vi alltid tacka Honom, t.ex. med slutversen i Luthers stora psalm om försoningen:

Ty vare pris i evighet Och lov förutan ände

Guds eviga barmhärtighet, Som oss den hjälpen sände

Och nederslog i Kristi död Synd, helvete och dödens nöd,

Vem kan oss nu fördärva? (Lova Herren 47:8).



Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Artiklar Posted on 2014-10-31 18:18:26

av Lars Borgström Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Den reformation, den återgång till äkta, biblisk lära och bekännelse, som skedde på 1500-talet, hade två huvudprinciper. Den ena kallas formalprincipen, och innebär att Bibeln är den enda norm som Kyrkans tro och liv skall bestämmas av. Principen kan kortfattat uttryckas med orden Skriften allena, på latin sola scriptura. Den andra principen kallas materialprincipen och definierar den sak eller materia som den kristna tron är till sitt väsen. Den kristna trons huvudsak är att vi blir rättfärdiggjorda genom tron allena, därför att Kristus, den vi förtröstar på, redan har uppfyllt allt som behövdes för att vi skulle frälsas. Tron allena, på latin sola fide, är det fasta uttryck som brukar användas.

Redan för två år sedan, under 2012 års Lutherdagar, då jag höll ett dubbelföredrag om Arvet från reformationen, behandlade jag dessa två principer. De föredragen kan ses som en introduktion eller upptakt till detta föredrag, som är en fördjupning av den reformatoriska skriftprincipen eller sola scriptura.

Formalprincipen i bekännelseskrifterna

Detta föredrag kommer alltså att handla om den första av de två nämnda principerna, formalprincipen. Den är klart och tydligt uttryckt i våra bekännelseskrifter. Jag läser två citat ur Konkordieformeln av år 1577, de lutherska bekännelseskrifternas krona. I inledningen till Konkordieformeln heter det:

â€Vi tror, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror sÃ¥väl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter sÃ¥som det stÃ¥r skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus pÃ¥ min stig’, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel komme frÃ¥n himmelen och predikade annorlunda, sÃ¥ skulle han vara förbannad’, Gal. 1:8†(SKB s. 499).

Och på ett annat ställe:

â€Vi bekänner oss till Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter sÃ¥som Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla läror och lärare bör prövas och dömas†(SKB, s 542).

Det var kännetecknande för alla reformatorer, även de reformerta som Zwingli och Calvin, att de anammade Skriften allena som princip. Såväl De 39 artiklarna, som den Anglikanska kyrkan antog, som Westminster Confession, den mest kända av de reformerta trosbekännelserna, slår fast Skriften allena som norm för Kyrkan. Hur denna princip tillämpades kunde variera, t.ex. var de lutherska reformatorerna mer positivt inställda till den kyrkliga traditionen än vad de reformerta var. Förenklat kan man säga att för lutheranerna kunde kyrkliga bruk och ordningar accepteras så länge de inte motsade eller hotade någon biblisk lära, medan de reformerta rensade ut det som inte direkt kunde utläsas ur Bibeln. En annan skillnad var att i teologiska ställningstaganden kunde Skriften allena hos de reformerta i praktiken få ge vika för förnuftsresonemang. Här är predestinationsläran och nattvardsläran kända exempel, där de reformerta anpassade lärorna för att få dem mer acceptabla för förnuftet. Vi skall inte fördjupa oss i de reformertas lära, här vare det nog att påpeka att även den grenen av kristenheten bekänner sig till Skriften allena.

Den romersk-katolska motdraget

Den största delen av kristenheten bekänner sig emellertid inte till Skriften allena. SÃ¥väl den romersk-katolska som de s.k. ortodoxa kyrkorna i Östern anser att vid sidan av Skriften är ocksÃ¥ traditionen en källa till den gudomliga uppenbarelsen. När reformatorerna trädde fram pÃ¥ 1500-talet med Skriften allena som norm, samlade sig katolikerna till motvärn. Det skedde genom bannlysningar, förföljelser och avrättningar, där man tog den världsliga makten till hjälp. Det skedde ocksÃ¥ genom att man anordnade det stora konciliet i Trident (1545-1563), motreformationens koncilium. Man fastslog där att den oskrivna traditionen mÃ¥ste tas emot och äras â€med samma hängivenhet och vördnad†som Skriften själv. Skriften och traditionen ses som tvÃ¥ helt jämbördiga källor som kompletterar varandra. Det var ur en sÃ¥dan syn som pÃ¥vedömet en gÃ¥ng hade fötts. Det var traditionen, inte Skriften, som gjorde det ofelbara pÃ¥vedömet möjligt. Enligt romersk syn mÃ¥ste Skriften kompletteras av traditionen som stÃ¥r för fortsatt uppenbarelse och läroutveckling. Dessutom kan Skriften, menar man, inte tolkas och förstÃ¥s av kyrkans enskilda medlemmar. Det mÃ¥ste finnas en gudomligt given instans, i detta fall pÃ¥ven, som avgör all tvist, ger Skriften en auktoritativ tolkning och stadfäster vad kyrkan skall tro. Denna instans är pÃ¥ven, â€Hans Helighet pÃ¥ven, biskopen av Rom och Jesu Kristi stÃ¥thÃ¥llare pÃ¥ jorden, apostlafursten Sankt Petri efterföljare, överstepräst för hela kyrkan pÃ¥ jordenâ€, som det heter i hans officiella titel.

De s.k. ortodoxa kyrkorna

De s.k. ortodoxa, kyrkorna, alltsÃ¥ de orientaliska kyrkorna, tar pÃ¥ liknande sätt avstÃ¥nd frÃ¥n â€Skriften allenaâ€. Det apostoliska ordet kan inte tolkas av enskilda utan mÃ¥ste förstÃ¥s i enlighet med den katolska eller universella kyrkans tradition. Men i stället för att lÃ¥ta kyrkans tradition strÃ¥la samman i en enda person, pÃ¥ven, sÃ¥ utgÃ¥r man frÃ¥n kyrkans samlade episkopat, där alla biskopar är lika i rang. Biskoparna är apostlarnas efterföljare. Ortodoxa kyrkan betonar inte sÃ¥ mycket apostlarna som enskilda individer utan ser dem mer som ett samfällt kollegium. Däri lÃ¥g deras auktoritet. PÃ¥ liknande sätt, menar man, är det med den kristna kyrkans auktoritet efter apostlarna. Enskilda personer kan inte bestämma om kyrkans tro och liv. Men det kan kyrkan företrädd av sina biskopar. Enligt ortodox tro leder Gud kyrkan främst genom allmänt erkända koncilier, där kyrkans biskopar samlas för att ta ställning i för kyrkan viktiga frÃ¥gor. Vad kyrkan pÃ¥ detta sätt säger är fyllt av Ande och sanning. Det är mot denna bakgrund som de sju s.k. ekumeniska koncilierna i den gamla kyrkans tid har en sÃ¥ stark ställning i den ortodoxa kyrkan. När hela kyrkan är överens har den Helige Ande verkat. DÃ¥ är kyrkan ofelbar. DÃ¥ har Gud talat och dÃ¥ är vägen som skall vandras klar.

För den ortodoxa kyrkan är det i huvudsak de sju koncilierna som gäller. Dessa ger uttryck för â€vad som alltid och av alla trottsâ€. Eftersom inga fler sÃ¥dana allmänt erkända ekumeniska koncilier har kommit till stÃ¥nd, kan man säga att den dogmatiska utvecklingen avstannat, i vart fall tills vidare. Det ses emellertid inte som nÃ¥got större problem. Den ortodoxa kyrkan har inget brinnande intresse för läror och dogmatiska framställningar. Det är med viss motvilja, när man blir tvungen till det, som man sysslar med sÃ¥dant. Tyngdpunkten ligger pÃ¥ annat hÃ¥ll: i mötet med Gud i liturgin och i firandet av eukaristin. Det är som om läran saknar mening utan liturgi och lovsÃ¥ng. I den lutherska kyrkan är det snarast tvärtom. Liturgin fÃ¥r sin tyngd av läran.

Formalprincipen i Bibeln

Vi har nu hört om några olika konfessioner och deras syn på Skriftens auktoritet. Vilken är då den riktiga synen? För oss som hävdar Skriften allena är det naturligtvis Skriftens egen uppfattning om saken som är den riktiga. Vad säger då Skriften om sin egen auktoritet? Romersk-katolska apologeter hävdar att Bibeln själv inte lär Skriften allena, sola scriptura, och att denna princip därför är en villolära. Tvärtom, hävdar man, är det Bibelns lära att den muntliga undervisningen från apostlarna är lika viktig som Skriftens ord. En sådan ståndpunkt är felaktig, vilket vi här skall se.

Först skall emellertid ett viktigt påpekande göra. När bibliska läror skall beläggas kan det dels göras med direkta, uttryckliga och entydliga ord, dels genom bibelord som implicerar att vi måste sluta oss till en viss lära. Exempel på det senare är t.ex. treenighetsläran och barndopet. Ingenstans i Bibeln sägs att Gud är tre personer, men vi kan av många bibelställen sluta oss till att den Ende Sanne Guden är tre personer i en Gudom, med en enda gudomlig natur. Likadant förhåller det sig med barndopet, som vi måste bevisa med hjälp av flera bibelord som tillsammans leder till den riktiga slutsatsen. När det gäller Skriften allena har vi, tror jag man kan säga, endast ett uttryckligt ställe som lär denna princip. Annars har vi en rad andra ställen, som var och en för sig eller i förening med andra bibelställen, implicerar principen Skriften allena.

Det enda bibelställe jag funnit som direkt och uttryckligen lär Skriften allena är 1 Kor. 4:6. Paulus skriver där till den karismatiska församlingen i Korint, där villoläror fanns:

â€Bröder, detta har jag för er skull tillämpat pÃ¥ mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gÃ¥ utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare pÃ¥ den andres bekostnad†(1 Kor. 4:6).

Säkerligen fanns det bland dessa som uppträdde som lärare i församlingen sÃ¥dana som satte sina egna tankar och â€visioner†högre än Skriften, och det var helt naturligt att sÃ¥dana lärare kom att vÃ¥lla oenighet. Själva roten till splittring är att gÃ¥ utöver det som är skrivet. Därför är det farligt att upphöja människor och ge deras ord auktoritet vid sidan av Skriften. Det är att sätta människor alltför högt.

Kanske nÃ¥gon nu tänker att det ju finns massor av ställen där det klart och tydligt sägs att vi inte fÃ¥r lägga nÃ¥got till Guds ord, inte heller dra nÃ¥got ifrÃ¥n det. T.ex. varnar ju Agar i OrdsprÃ¥ksboken: â€Lägg ingenting till Hans ord, sÃ¥ att Han beslÃ¥r dig med lögn†(Ords. 3:6). Eller nÃ¥gon kanske tänker pÃ¥ vad som stÃ¥r i 1 Petr. 4:11: â€Om nÃ¥gon predikar, skall det vara Guds Ord.†Men dÃ¥ skall vi komma ihÃ¥g att romerska katoliker med Guds ord menar sÃ¥väl det skriftliga som det muntliga Ordet. De hävdar naturligtvis att de inte alls lägger nÃ¥got till Guds ord, de menar att de bara utlägger och förklarar den skriftliga och den muntliga traditionen, som ocksÃ¥ är Guds ord. Detta hÃ¥ller vi förstÃ¥s inte med om, men i en argumentation kan vi alltsÃ¥ inte peka pÃ¥ de bibelställen som varnar för att lägga till eller dra ifrÃ¥n nÃ¥got frÃ¥n Guds ord. DÃ¥ mÃ¥ste vi i sÃ¥ fall först bevisa att Guds ord är endast det skriftliga Ordet.

Vi går så över till de bibelställen som förutsätter Skriften allena för att de skall vara meningsfulla. I Apg. 17:10-12 står det:

â€Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. SÃ¥ snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhÃ¥lla sig sÃ¥. MÃ¥nga av dem kom till tro, likasÃ¥ ganska mÃ¥nga ansedda grekiska kvinnor och män.â€

Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrÃ¥n den Heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrÃ¥n traditionen hade de förkastat evangeliet. Traditionen inom judendomen var sÃ¥ förvrängd att de som följde den var fanatiska motstÃ¥ndare till evangeliet. Paulus själv hade ju tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han â€gick längre i judendom än mÃ¥nga jämnÃ¥riga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar†(Gal. 1:14). Och detta ledde till att han â€i frÃ¥ga om iver [blev] en förföljare av församlingen†(Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrÃ¥n traditionen eller rÃ¥dfrÃ¥ga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de ocksÃ¥ till tro.

I sin översteprästerliga förbön bad Jesus:

â€Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, sÃ¥ har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan ocksÃ¥ för dem som genom deras ord kommer att tro pÃ¥ mig†(Joh. 17:17-20).

Jesus ber här att genom apostlarnas ord skulle andra komma till tro på evangeliet. Detta var ett viktigt ord för Luther, som han åberopade flera gånger. Apostlarnas ord (NT) skulle vid sidan av GT vara trosgrundval i den kristna församlingen. Jesu bön var naturligtvis en rätt bön i enlighet med Guds vilja. Det var en kraftfull bön som naturligtvis gick i uppfyllelse.

Jesus sade vid ett tillfälle:

â€Skriften kan inte göras om intet†(Joh. 10:35).

Ingenting kan alltså kullkasta Skriftens vittnesbörd. Det står fast vad som än händer. Skriften kan inte göras om intet. Något motsvarande sägs aldrig om traditionen.

Nu går vi till Bibelns viktigaste ställe vad gäller bibelsyn:

“Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning†(2 Tim. 3:16-17).

Detta är ett bibelställe som brukar citeras för att visa pÃ¥ Bibelns inspiration, att den är given eller t.o.m. utandad av Gud, och därmed ocksÃ¥ dess ofelbarhet. Men detta bibelställe visar ocksÃ¥ pÃ¥ Bibelns tillräcklighet, d.v.s. att Bibeln ensam – utan den kyrkliga traditionen – räcker som källa och norm för sÃ¥väl kyrkan som den enskilde kristne. Lägg märke till att Skriften är â€nyttig†– och att den är nyttig â€till†en viss sak â€för†att en annan sak skall kunna ske. Om vi skall uttrycka det formellt logiskt, sÃ¥ är Skriften nyttig till X för att Y skall kunna ske. Variabeln X refererar till â€undervisning, bestraffning, upprättelse och fostran i rättfärdighetâ€. Detta är alltsÃ¥ vad Skriften är nyttig till. Variabeln Y refererar till att den troende skall bli fullt färdig, väl rustad. Det är detta Y, vad Skriften är nyttig för, som vi särskilt skall uppmärksamma. Y, vad Skriften Ã¥stadkommer – nämligen den fullt färdiga gudsmänniskan – är en klar och tydlig deklaration att Skriften i sig själv är tillräcklig och därför ocksÃ¥ ensam kan vara Kyrkans norm. Det behövs inte att hjälp hämtas frÃ¥n annat hÃ¥ll, t.ex. frÃ¥n pÃ¥ven eller kyrklig tradition.

LÃ¥t oss noggrant se pÃ¥ v 17, vad Skriften är nyttig till: â€â€¦ för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärningâ€. Paulus säger att Skriften kan frambringa troende människor som är â€fullt färdiga†och â€väl rustade för varje god gärningâ€. â€Fullt färdig†i vÃ¥r översättning Ã¥terger grundtextens artios. Detta ord betyder lämpad, komplett, perfekt, kapabel att möta alla krav. â€Väl rustad†i vÃ¥r översättning Ã¥terger grekiskans exartizo, som betyder fullständigt tillhandahÃ¥lla, utrusta, men ocksÃ¥ slutföra.

Dessa definitioner visar oss att Skriften är tillräcklig. Bibelversen bevisar alltså den lutherska och allmänprotestantiska läran om Skriftens tillräcklighet. För att göra saken så klar det bara går skall vi notera skillnaden mellan tillräcklighet och nödvändighet. Att säga att en sak är nödvändig för något är att säga att utan denna sak på plats kan inte den önskade effekten inträffa. T.ex. är vatten nödvändigt för mänskligt liv. Vatten är alltså en nödvändig förutsättning för att mänskligt liv skall finnas till. Men att säga att en sak är tillräcklig är att hävda att denna sak är allt man behöver. I vårt exempel är vattnet nödvändigt men inte tillräckligt för mänskligt liv (t.ex. behöver vi ju mat också, förutom vattnet). Om vatten vore både nödvändigt och tillräckligt för mänskligt liv, skulle mat inte behövas. Låt oss ha dessa ting i åtanke, när vi nu läser 2 Tim. 3:16-17 på nytt:

â€Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.â€

Om vi säger att ett sjukhus är komplett, att det har allt som behövs för all slags vård genom sina många avdelningar, betyder detta att jag aldrig behöver gå till något annat sjukhus för att få läkarvård. Det är inte så att jag behöver göra min blindtarmsoperation på ett sjukhus som har specialistkompetens för det, men sedan söka mig till ett annat sjukhus när jag skall opereras för gråstarr. Detta sjukhus har specialistavdelningar för alla slags operationer och vårdformer. På samma sätt säger Paulus att Skriften är nyttig, till fullo duglig att göra den troende fullt färdig att leva det liv som Gud avser; ingenting mer behöver tilläggas. Skriften är, kort sagt, nödvändig och tillräcklig.

Detta är helt avgörande för den debatt som förs med den romersk-katolska kyrkan. Den kyrkan hävdar ju att Skriften är otillräcklig, nÃ¥gonting behöver läggas till (nämligen traditionen och Kyrkans tolkning). Skriften kan enligt dem inte möta alla behov. Genom traditionen och Kyrkans auktoritet lär vi oss allt det andra som vi behöver. Utan detta tillägg till Skriften kan inte de troende bli rustade till “varje god gärningâ€. De menar att lutheraner och protestanter överlag inte fÃ¥r del av allt det som Gud vill ge dem, och därför inte blir fullt utrustade. Fullheten finns endast hos den romersk-katolska kyrkan. Men i ljuset av vÃ¥r klara utläggning av 2 Tim. 3:16-17 ser vi att den romersk-katolska läran om Skriftens otillräcklighet är en falsk lära, som mÃ¥ste avvisas. Skriften är, i och av sig själv, tillräcklig för â€att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning†och behaglig för Gud.

I Upp. 22:18-19 läser vi:

â€För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om nÃ¥gon lägger nÃ¥got till dessa ord skall Gud pÃ¥ honom lägga de plÃ¥gor som det är skrivet om i denna bok. Och om nÃ¥gon tar bort nÃ¥got frÃ¥n de ord som stÃ¥r i denna profetias bok, skall Gud ta ifrÃ¥n honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det stÃ¥r skrivet om i denna bok.â€

Inget fÃ¥r läggas till… v 18

Dessa ord gäller sÃ¥väl Uppenbarelseboken som Bibeln i sin helhet. Visserligen är de i första hand avsedda för just Uppenbarelseboken, men det är en allmän sanning att ingenting fÃ¥r läggas till Guds ord. Det är heller ingen tillfällighet att denna varning kommer här alldeles mot slutet av Bibelns sista bok. Den vanlige bibelläsaren, som hÃ¥ller Bibeln i sin hand, uppfattar säkert â€denna bok†som hela den fysiska bok han har framför sig, bestÃ¥ende av de sextiosex kanoniska skrifterna. Gud har i sin försyn sett till att denna vers skulle hamna pÃ¥ Bibelns sista blad.

Det blir ett fruktansvärt straff för den som vill lägga till eller komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Stackars den människa som gör sig skyldig till nÃ¥got sÃ¥dant! Uppenbarelseboken talar väldigt klart och pÃ¥ mÃ¥nga ställen om de eviga straffen och här sägs att dessa väntar dem som gör tillägg till uppenbarelsen. Det är otroligt att pÃ¥ven vÃ¥gar uttala nya dogmer, helt okända i den bibliska uppenbarelsen, med â€ofelbar†läroauktoritet. Men sÃ¥ är han ocksÃ¥ â€motstÃ¥ndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, sÃ¥ att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud†(2 Tess. 2:4), antikrist, det kyrkliga vilddjuret.

…eller dras ifrån, v 19

Den som drar nÃ¥got ifrÃ¥n Bibeln gÃ¥r ocksÃ¥ miste om den eviga saligheten. Gud skall â€ta ifrÃ¥n honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det stÃ¥r skrivet om i denna bokâ€. Det som sades i anslutning till förra versen gäller även här: â€denna bok†syftar visserligen i första hand pÃ¥ Uppenbarelseboken, men även pÃ¥ Bibeln som helhet.

Om den romersk-katolska kyrkans (liksom de östliga, ortodoxa kyrkornas) särskilda synd pÃ¥ bibelsynens omrÃ¥de är att de adderar den kyrkliga traditionen till den bibliska uppenbarelsen, är det den moderna protestantismens, liberalteologins, särskilda synd att dra bort frÃ¥n den bibliska uppenbarelsen. Guds övernaturliga ingripanden förnekas, liksom den eviga förtappelsen (och ibland även den eviga saligheten), Jesu gudom m.m. Denna stympade bekännelse kvarlämnar av trosbekännelsens andra artikel endast orden: â€Vi tror pÃ¥ Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven†– ingenting mer. Liberalteologerna har själva utestängt sig frÃ¥n den kroppsliga uppstÃ¥ndelsens eviga liv genom att förneka dess existens och Jesu seger över döden. De fÃ¥r som de tror i detta avseende, deras â€del i livets träd och i den heliga staden†tas ifrÃ¥n dem och de gÃ¥r miste om den salighet som Jesus vunnit Ã¥t dem pÃ¥ korset och skänkt dem personligen i dopet. De ställde sig själva â€utanförâ€.

Teologihistorien före reformationen

a) Fornkyrkan

Så länge apostlarna levde var det inget problem vad gällde auktoriteten. Det var förstås apostlarnas ord genom tal och skrift som gällde. Men när apostlarna dog och ersattes av biskopar som ledare i Kyrkan uppstod ett problem. Var det nu de bevarade apostoliska skrifterna som skulle utgöra trosgrundval, eller var det också de nya kyrkliga ledarnas (biskoparnas) ord och läror som skulle ligga till grund för tron? Den norske kyrkohistorikern Oskar Skarsaune (vid Menighetsfakulteten i Oslo) säger i ett föredrag om detta:

â€Efterhand som tiden mellan kyrkan och apostlarna ytterligare ökades, blev helt naturligt den rent historiska bärkraften i [—] traditionsargumentet allt svagare allteftersom leden i traderingskedjan ökades. Man hade dÃ¥ tvÃ¥ möjligheter: Antingen kunde man hÃ¥lla fast vid det historiska tänkesättet, vilket skulle innebära att de skriftliga nedslagen av den tidiga traditionen allteftersom fick större normativ betydelse än den samtida lärotraditionen, och att apostla-skrifterna därigenom behöll sin ställning som â€norma normans†gentemot traditionen. Eller sÃ¥ kunde man försöka kompensera den försvagade historiska argumentationskraften genom att införa en pneumatisk motivering av traditionen, sÃ¥ att avstÃ¥ndet i tid mellan de första och de samtida traditions-bärarna strängt taget blev irrelevant. Detta senare sätt att tänka innebär att man tar steget över till en rent katolsk traditionsförstÃ¥else. I fornkyrkan skedde denna övergÃ¥ng mycket gradvis, och länge löpte de tvÃ¥ tänkesätten sida vid sida. Ett illustrerande â€test-case†är synen pÃ¥ det pseudoepigrafiska paulusbrevet till laodicéerna (tredje Ã¥rhundradet). I den västliga kyrkan blev detta pÃ¥ 500- och 600-talet av de flesta ansett som äkta, och frÃ¥gan var dÃ¥: Skall det räknas till NT? De som tänkte utifrÃ¥n den äldre, historiska kanonprincipen sade â€jaâ€. De tänkte: Här talar en apostel, alltsÃ¥ hör brevet med till kanon. Men Gregorius den store tänkte annorlunda. OcksÃ¥ han räknade brevet som äkta, men hävdade: Kyrkan har sedan länge fastslagit vilka skrifter som hör till kanon, och detta kyrkliga avgörande kan inte göras om. Även om det skulle dyka upp flera äkta paulusbrev fÃ¥r de inte nÃ¥gon plats i kanon eftersom kyrkan redan avgjort att fjorton paulusbrev hör med till NT.

Här stöder den kyrkliga kanondefinitionen sig på sig själv, och behöver inget historiskt rättfärdiggörande. Satt på sin spets: Inte en historisk apostel, utan kyrkan, ledd av Anden, är den instans som definierar det normativa i kyrkan.

Hade man tänkt pÃ¥ det sättet redan pÃ¥ 100-talet skulle man inte haft nÃ¥got behov av att avgränsa nÃ¥got normativt NT över huvud taget. Kanonbildningen kan i detta perspektiv ses som ett uttryck för kyrklig â€självkritik†gentemot den egna traditionen: Kyrkan är medveten om att behöva det permanenta korrektiv som den skriftliga apostlaauktoriteten, som hon höll fast vid, representerade.

Det praktiska beviset pÃ¥ denna tes riktighet ser man hos gnostikerna. De var hela tiden sÃ¥ säkra pÃ¥ sin egen traditions uppenbarelsekvalitet att de inte behövde nÃ¥gon klart avgränsad kanon. NÃ¥got sÃ¥dant finner man inte hos dem.â€

Det fanns alltsÃ¥ tvÃ¥ betraktelsesätt vad gäller Skrift och tradition under de första Ã¥rhundradena, som löpte sida vid sida. Trots att â€traditionslinjen†blev starkare och starkare finner vi flera nedslag i kyrkofädernas skrifter, dÃ¥ dessa hävdat Skriftens primat över alla andra ord och meningar.

b) Augustinus

I ett brev till Hieronymus formulerar Augustinus den kända regeln:

â€Endast Ã¥t de Skriftens böcker, som numera kallas kanoniska, har jag lärt att tillerkänna en sÃ¥dan heder och ära, att jag med full visshet tror, att ingen av deras författare i nÃ¥got avseende har tagit miste i det han skrivit… Men andra (författare) läser jag sÃ¥, att, även om de aldrig sÃ¥ mycket utmärker sig för helighet och lärdom, jag dock icke hÃ¥ller det för sant, pÃ¥ grund av at de själva tänkt sÃ¥, utan därför att de har kunnat övertyga mig antingen genom dessa kanoniska författare eller genom sannolikhetsskäl. Och jag tror inte, att du, min

broder, har en annan uppfattning; vidare vill jag säga, att jag icke tror, att du skulle vilja, att dina böcker skola läsas som profeternas och apostlarnas; ty att tvivla på deras skrifter är brottsligt, emedan de äro fria från alla villfarelse.†(Ep. LXXXII, MPL XXX.II. s.277).

Här och i andra skrifter säger kyrkofadern, att ingen skall vara bunden av hans egna skrifter som av de kanoniska skrifterna. Bibelns ord måste ges en oavkortad tillit. När Luther prövar kyrkofädernas skrifter citerar han ofta detta uttalande av Augustinus.

c) Thomas av Aquino

Vi gör nu ett hopp till 1200-talet och Thomas av Aquino, den teolog som av den romersk-katolska kyrkan upphöjts till normalteolog. Thomas betonade Skriftens auktoritet och normativitet vid jämförelse med all annan lära. I sin viktigaste verk Summa Theologiae skriver han:

â€Auktoritet i egentlig och nödvändig bindande mening är för den heliga läran endast den kanoniska Skriften. Övriga kyrkolärares auktoritet kan göra en uppfattning blott sannolik. Ty vÃ¥r tro vilar pÃ¥ den uppenbarelse, som givits Ã¥t profeter och apostlar, som skrivit de kanoniska böckerna, men icke pÃ¥ en uppenbarelse, som möjligen blivit given Ã¥t andra lärare†(Summa theologiae I, qu. 1, art. VIII).

Thomas kan ocksÃ¥ hävda, att Skriften allena är trons grundval: â€Sola canonica Scriptura est regula fidei†(In Joann. Cap. 21, lect. 6). Han hävdar ocksÃ¥, att Skriften är inspirerad och ofelbar och i alla, även historiska detaljer, skall betraktas som Guds ord (Summa theologiae I, qu. 32, art. 4). Han säger t.o.m. att Bibeln i princip äger sÃ¥väl klarhet (claritas) som tillräcklighet (sufficienta). Här ser vi alltsÃ¥ att Thomas, fastän han räknas som den romersk-katolska kyrkans normalteolog, tydligt skiljer sig frÃ¥n den romersk-katolska teologin efter det Tridentinska konciliet (motreformationen). Han menar inte att uppenbarelsen har tvÃ¥ källor, Skrift och tradition. Traditionen är för honom endast tolkande, inte kompletterande.

Ändå kan Thomas säga, att den Heliga Skrift trots allt ibland är svårtillgänglig och dunkel. Därför behöver den studeras ingående, ifall man skall kunna förstå dess mening. Men om allas mening skall anses vara lika vägande kan inte kyrkans enhet bevaras. Därför är det likväl ändå så att Modern-Kyrkan i sista hand garanterar den riktiga tolkningen. De gamla trosbekännelserna spelar här en avgörande roll. Dessutom har påven, såsom innehavare av Kyrkans högsta läroämbete, uppgiften att i varje tid fastställa den rätta läran (detta motiverar han inte utifrån Matt. 16:18-19, utan med hänvisning till Joh. 14:16 och Jesu förbön för Petrus i Luk. 22:32).

Luther

Den 10 december 1520 brände Luther den pÃ¥vliga rätten, bannbullan och en del av motstÃ¥ndarna Ecks och Emsers skrifter. Detta ledde till att han till sist ställdes till svars inför kejsaren och andra, sÃ¥väl andliga som världsliga auktoriteter, vid riksdagen i Worms 1521. Han anklagades för att gÃ¥tt emot traditionen och för att genom övermod ha satt hela kyrkans enhet i fara. Luther förvarade sig vid denna riksdag med tvÃ¥ huvudargument: 1) Han förklarade sig vara bunden vid Skriften allena 2) Han mÃ¥ste se till, att människor blev frälsta genom en sann tro pÃ¥ Kristus. Sola Scriptura, Sola fides och Christus solus var sÃ¥lunda de avgörande principerna för honom. I sitt välkända svar, â€utan horn och tänder†sade han till sist:

â€Eftersom Eders MajestÃ¥t och edra mäktiga nÃ¥der begär ett enkelt svar, vill jag ge er ett sÃ¥dant utan horn och tänder pÃ¥ detta sätt: Utan att jag blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller genom klara förnuftsgrunder (ty jag tror varken pÃ¥ven eller koncilierna allena, eftersom det stÃ¥r fast att de ofta har irrat och motsagt sig själva), sÃ¥ är jag övervunnen genom de av mig anförda skiftställena och är mitt samvete fÃ¥nget i Guds ord; därför kan och vill jag inte Ã¥terkalla nÃ¥got alls, ty det är varken säkert eller rätt, att handla mot samvetet†(WA 7, 838, 2 ff.).

Forskare (tex. B. Lohse) har visat att innebörden av orden â€klara förnuftsgrunder†inte har att göra med nÃ¥got självständigt opererande förnuft som formulerar trosartiklar pÃ¥ egen hand, utan Luther menade med sitt uttryck endast att dra logiska slutstaser pÃ¥ basis av klara Skriftutsagor. För att motstÃ¥ndarsidan skall fÃ¥ Luther att Ã¥terkalla sina läror, mÃ¥ste de alltsÃ¥ överbevisa honom med Skriften och ingenting annat.

Luther utlade 1 Petri brev Ã¥r 1523. Vid förklaringen av 1 Petr. 3:15, där Paulus uppmanar de kristna att avge en klar bekännelse om tons hopp, pÃ¥pekar Luther att detta vore omöjligt om man endast hade traditionens, konciliernas och pÃ¥vens motsägande utsagor att hÃ¥lla sig till. Endast Skriften kan ligga till grund för en klar bekännelse (WA 12, 360 ff., särskilt 362,s ff.). 1 Petr. 4:11, â€Om nÃ¥gon talar skall han tala i enlighet med Guds ordâ€, kommenterar Luther genom att inskärpa, att ingen fÃ¥r predika nÃ¥got utan att säkert veta att det vilar pÃ¥ Guds ord och befallning (WA 12, 379, 22 ff; 380, 1 ff. 10 ff.).

Som vi vet framhöll Luther gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i nattvardsstriden gentemot Zwingli, att Krist ord â€Detta är min kropp†(hoc est corpus meum) skulle gälla gentemot alla förnuftsinvändningar. Ett enda ord ur Skriften vägde för Luther mer än hela världen. Ordet avgör allt.

I Stora Galaterbrevskommentaren lägger han, i utläggningen av Gal. 1:9, alla människor och alla kyrkliga instanser under den heliga Skrift och säger:

â€Sig själv, en ängel frÃ¥n himmelen, alla lärare pÃ¥ jorden och sÃ¥ mÃ¥nga magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domvärjo. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skola alla underdÃ¥nigt lyda. Icke hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare mÃ¥ste alla vara, antingen det nu är pÃ¥ven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel frÃ¥n himmelen. Och i kyrkan fÃ¥r ingen annan lära förkunnas eller Ã¥höras än Guds rena ord. I annat fall vare bÃ¥de lärare och Ã¥hörare förbannade tillika med sin lära.â€

Två bibelord som Luther ofta återvände till är Joh. 17:20 och 1 Tess. 5:21. I Joh. 17:20 ber Jesus för alla dem, som genom apostlarnas ord skulle komma till tro. Apostlarnas ord har vi idag i Bibeln, och alltså skulle Bibeln vara den trosgrundval som för all framtid skulle föra människor till tro. I 1 Tess. 5:21 uppmanar Paulus de kristna att pröva allt och behålla det som är gott. Prövostenen är förstås den Heliga Skrift.

Den teologiska striden kring Skriften allena i reformationstidens Sverige

Låt oss nu vända oss till Sverige och de religionsdebatter som här utkämpades mellan papisterna och de evangeliska åren 1527-1528. Dessa var de enda offentliga debatter som utkämpades och vi har bevarade de olika skrifter som avfattades av meningsmotståndarna. På ena sidan stod Olaus Petri (1493-1552) och på den andra Peder Galle (1460-1537), professor i teologi vid Uppsala universitet och Paulus Helie (1485-1535), professor i teologi vid Köpenhamns universitet.

Bakgrunden var följande. När Olaus Petri Ã¥tervänt frÃ¥n Wittenberg, där han studerat under Luther, och börjat predika den evangeliska tron blev det oro bland katolikerna. Biskop Olaus Magnus (490-1557), som för övrigt är mest känd som författare till den viktiga â€Historia om de nordiska folken†(1555), försökte motsätta sig den lutherska surdegen som börjat florera bland tyskar i Stockholm. Biskop Hans Brask i Linköping skrev ett öppet brev där han hotade alla som sÃ¥lde, köpte eller läste lutherska böcker med exkommunikation. 1523 sände en av Olaus Petris överordnade i Strängnäs, Nicholaus Kindbo, en sammanställning av Olaus Petris kätterska läror till Hans Brask, som i sin tur sände ut den som en varning till andra prästmän. Bland en av anklagelsepunkterna var att Olaus Petri hävdat att det är otillÃ¥tet och utan värde att be Rosenkransen, eftersom denna praxis inte har nÃ¥got stöd i Bibeln. Detta är första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin som Skriften allena, eller formalprincipen, Ã¥beropas pÃ¥ svensk mark. I samband med Kindbos sammanställning av Olaus Petris kätterier bad Brask Gustav Vasa att han skulle inrätta en inkvisition i varje stift i Sverige för att stoppa den lutherska tron.

Ã…r 1525 gifte sig Olaus Petri, samma Ã¥r som Luther för övrigt. Detta brott mot den kanoniska lagen – varken diakoner eller präster fick gifta sig – föranledde Hans Brask att be Gustav Vasa att ogiltigförklara äktenskapet. Gustav Vasa vägrade, och svarade istället att denna sak skulle avgöras genom ett kommande, framtida koncilium. Brasks motdrag var dÃ¥ att ge ut ett anti-lutherskt manifest, som han i mars 1525 lät spika upp pÃ¥ varje kyrkport i sitt stift. Där stadgade han att varje person som ägde eller spred lutherska skrifter genast skulle exkommuniceras. Han tryckte ocksÃ¥ olika anti-lutherska brev, pamfletter och sÃ¥nger.

I december 1526 ställde Gustav Vasa offentligt tio frågor om den rätta religionen. Detta brev, där skillnaderna mellan katolicismen och lutherdomen skulle redas ut, sändes till olika ledande teologer. Fråga 1, som rör vårt ämne i allra högsta grad, handlade om relationen mellan Bibeln och traditionen. Andra frågor gällde t.ex. påvens överhöghet, rättfärdiggörelsen, bön till helgon, utombiblisk uppenbarelse och skärselden. Det har förmodats att det i själva verket var Olaus Petri själv, eller kanske Laurentius Andreae, som låg bakom brevet med de tio frågorna, men detaljerna kring detta är oklara. Gustav Vasas första fråga, den som vi här skall fördjupa oss i, löd hur som helst:

â€Om man måå undfalla helga manna lärdom kyrkiones brukningar seduenior the som icke haffua gudz ordh medh sichâ€

â€Om man kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord.â€

Exakt vad menas med denna frÃ¥ga? Med â€helga manna†(heliga män, helgonen) torde menas det romersk-katolska läroämbetet med pÃ¥ven och kyrkomötena i spetsen. Särskilt viktigt är ocksÃ¥ vad som menas med â€icke haffua gudz ordh medh sichâ€. Menas att allt som inte uttryckligen lärs i Bibeln skall förkastas? Det skulle inte gÃ¥ i linje med reformatorernas inklusive Olaus Petris egen inställning. Den mest rimliga tolkningen torde vara att frÃ¥gan gäller hur man skall förhÃ¥lla sig till sÃ¥dana läror, bruk och sedvänjor som inte understöds av eller är i linje med Bibeln.

Peder Galle, professorn i teologi vid Uppsala universitet, svarade att frÃ¥gan hade tvÃ¥ aspekter. För det första handlar det om huruvida en enskild person kan tolka Bibelns ord pÃ¥ egen hand, utan hjälp av kyrkans läroämbete. Den andra aspekten av frÃ¥gan handlar om utombiblisk uppenbarelse. Vad gäller den första aspekten svarar Galle att â€den helga scrifft hon är mongestadz såå haard och grundigh ath hon jngalunda kan forstandas rätteliga utan lärare och uthtydare†(den Heliga Skrift är pÃ¥ mÃ¥nga ställen sÃ¥ svÃ¥r och djup att den under inga omständigheter kan förstÃ¥s utan lärare och uttolkare). Till stöd för detta pÃ¥stÃ¥ende anför Galle tvÃ¥ bibelord. Det första är Petrus uttalande om Paulus brev: â€I dessa brev finns en del som är svÃ¥rt att förstÃ¥ och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – nÃ¥got som ocksÃ¥ sker med de övriga Skrifterna†(2 Petr. 3:16). Det andra bibelordet är den etiopiske hovmannens replik pÃ¥ Filippus frÃ¥ga, ifall han förstod vad han läste ur profeten Jesajas bok: â€Hur skulle jag kunna det, om inte nÃ¥gon vägleder mig?” (Apg. 8:31). Galle hävdar att detta visar att Jesaja inte kan förstÃ¥s utan att det ges särskild vägledning. Sedan fortsätter han med tvÃ¥ bibelställen, som enligt honom anger vilken denna vägledande instans är. Först citerar han 2 Petr. 1:21: â€Ty ingen profetia har burits fram genom nÃ¥gon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fÃ¥tt frÃ¥n Gudâ€. Sedan hänvisar han till 1 Kor. 12:10, som han med en synnerligen fri Ã¥tergivning menar säga att â€den Helige Ande nÃ¥defullt inrättat ämbeten och gÃ¥vor till den heliga Kyrkan, sÃ¥som gÃ¥van att kunna tolka och förklara den Heliga Skrift.†Detta är dock inte vad bibelstället säger. Det stÃ¥r: â€En fÃ¥r gÃ¥van att profetera, en annan att skilja mellan andar. En fÃ¥r gÃ¥van att tala olika slags tungomÃ¥l, en annan att uttyda tungomÃ¥l.†PÃ¥ grundval av detta sista bibelställe hävdar Galle att de som fÃ¥tt gÃ¥van att tolka den Heliga Skrift talar under den Helige Andes inspiration, och att därför â€ett vägrande att underordna sig dessa personer är att vägra att underordna sig den Helige Andeâ€. Galles argument blir till sist: â€Then som undfaller helga manna lärdom, han undfaller gudh och den helga anda som genom them haffuer talat.â€

Det synes överflödigt att bemöta detta argument, då det i så hög grad bygger på ett förvanskat bibelord. Petrus uttalande om Paulus brev och den etiopiske hovmannens fråga är dock intressanta att fördjupa sig i. Vi kan då kort konstatera att goda lärare behövs och är till stor nytta i kyrkan, men att deras förklaringar av Skriften i sin tur måste kunna bevisas vara skriftenliga.

Olaus Petris svar pÃ¥ Galles resonemang började med att hävda att Galle egentligen inte besvarat Gustav Vasas frÃ¥ga. Kungens frÃ¥ga, hävdade Olaus Petri, handlade inte huruvida kristna behöver hjälp med att tolka Bibeln, utan om det är tillÃ¥tet för dem att tillbakavisa sÃ¥dana läror frÃ¥n den Katolska kyrkans läroämbete, som inte har nÃ¥got stöd i Bibeln. Trots att Galle inte besvarat kungens frÃ¥ga, bemöter Olaus Petri Galles skrift. Gentemot Galles pÃ¥stÃ¥ende att Bibeln endast kan förstÃ¥s under vägledning av den kyrkliga traditionen som inspirerats av den Helige Ande, hävdar Olaus Petri att fastän det är sant att Bibeln inte kan förstÃ¥s annat än genom särskild vägledning, sÃ¥ kan den Helige Ande förse människan med sÃ¥dan vägledning utan den kyrkliga traditionen. Det sätt som Anden uppenbarar Bibelns budskap genom, är principen â€Skrift skall med Skrift förklarasâ€. De klara bibelställena kastar ljus över de bibelställen, som inte är sÃ¥ klara. Olaus Petri förklarar: â€Eftersom det är den Helige Ande som inspirerat Bibeln, är det ocksÃ¥ Han som mÃ¥ste förklara den när det är nödvändigt med förklaring. Och detta sker när ett bibelställe som inte verkar sÃ¥ klart för oss, förklaras med ett bibelställe som är klart.†Olaus Petri är tydlig med att han inte förnekar att Gud använder lärare i Kyrkan. Tvärtom â€Ã¤r det ingen tvekan om att vi behöver lärareâ€, säger han. Det han förnekar är att förekomsten eller närvaron av sÃ¥dana lärare är en nödvändig förutsättning för att förstÃ¥ Bibelns budskap. FrÃ¥gan, säger Olaus Petri, är inte huruvida ett läroämbete behövs, utan om man fÃ¥r ta avstÃ¥nd frÃ¥n den Katolska kyrkans läroämbetes läror, när dessa inte stöds av Bibeln. Olaus Petris svar är förstÃ¥s att det fÃ¥r man göra under sÃ¥dana omständigheter.

För att underbygga detta pÃ¥stÃ¥ende lägger Olaus Petri till tvÃ¥ argument. Särskilt det första är jag personligen mycket imponerad av. Jag menar att det är ett helt dödande argument. Olaus Petri utgÃ¥r frÃ¥n tre bibelord: â€Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som fÃ¥r men i sitt inre är rovlystna vargar†(Matt. 7:15), â€men pröva allt, behÃ¥ll det goda†(1 Tess. 5:21) och â€Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer frÃ¥n Gud. Ty mÃ¥nga falska profeter har gÃ¥tt ut i världen†(1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de skall akta sig för falska profeter, att de skall pröva allt och behÃ¥lla det som är gott, samt att de skall pröva andarna för att avgöra ifall de är frÃ¥n Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den Katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, dÃ¥ skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig, menar Olaus Petri. Han sammanfattar elegant sitt argument: â€Hwar man nw icke undfala motte menniskios lärdom eller brukningar, hade Christus och hans apostlar fÃ¥fängliga giffuit oss sÃ¥dana lärdom, Men thet kan jw jngen redheligen menniskia säya, ath Christus eller hans apostlar skulle noghot haffua fÃ¥fengeligt lärdt oss. Ther fore moste aff nödenne fölia her yth sth man wel mÃ¥ vnfalla helga manna lerdom och kyrkiones brukningar, ther the icke haffua gudz ordh for sichâ€

Förutom detta huvudargument lägger Olaus Petri till ytterligare ett argument. Han pÃ¥pekar att Guds ords predikare pÃ¥ mÃ¥nga ställen förbjuds att vare sig lägga till nÃ¥got eller dra ifrÃ¥n nÃ¥got frÃ¥n Guds ord. De som predikar nÃ¥got annat än Guds ord hamnar t.o.m. under den förbannelse som Paulus uttalar i Gal. 1:8-9. Av detta följer, menar Olaus Petri, â€att de som predikar Guds ord inte fÃ¥r predika nÃ¥got annat än Guds ordâ€. Och detta menar Olaus Petri besvarar kungens frÃ¥ga pÃ¥ ett positivt sätt, att man alltsÃ¥ â€kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ordâ€.

Paulus Helie, professor i teologi i Köpenhamn, besvarade Olaus Petris skrift ett Ã¥r senare. Det framgÃ¥r inte hur Helie ställde sig till Galles argument, men i sin skrift framför han ytterligare tre argument mot Skriften allena, sola scriptura. Det första utgÃ¥r frÃ¥n ett bibelord, Joh. 14:26, där det stÃ¥r: â€Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och pÃ¥minna er om allt vad jag har sagt er.†Helie menar att om Guds ord endast skulle utgöras av Bibeln, dÃ¥ skulle detta Jesu löfte vara överflödigt. Guds Ande skulle dÃ¥ inte behövas som sanningens lärare. Om Jesu löfte om Andens kommande vägledande och lärande â€i allt†verkligen möter ett verkligt behov, dÃ¥ kan inte Bibeln utgöra hela uppenbarelsen. Detta argument anser jag mycket svagt, för at inte säga direkt felaktigt, men det Ã¥terkommer jag till.

Det andra argumentet Helie framför är att kanon, samlingen av bibelböcker, bestämts eller blivit stadfäst av Kyrkan. Därmed följer att Kyrkan är mer grundläggande än Bibelns auktoritet. De kristna måste ju redan i första hand förlita sig till den Katolska kyrkans läroämbete för att kunna veta vilka böcker som ingår i Bibeln. Jag återkommer med bemötande av detta argument.

Helies tredje argument tar sin utgÃ¥ngspunkt i att även anhängare av sola scriptura-principen menar att sÃ¥dana läror, som inte klart lärs i Bibeln, är bindande. Detta visar, menar Helie, att hans lutherska motstÃ¥ndare är inkonsekventa. Helie ger flera exempel pÃ¥ läror som han menar att vi inte kan utläsa ur Bibeln, men som läroämbetet och den kyrkliga traditionen lärt oss vara sanna. Som första exempel tar han Sonens väsensenhet med Fadern. Han skriver: â€at Gudtz son er Guth fader lige mectig wti Guddoms waerelse, ere en artichel, oss bör alle at fastelige tro, men ther dog kan icke bewiisis aff then blotte scrifftâ€. Ett annat exempel Helie anger är Filioque, att den Helige Ande utgÃ¥r sÃ¥väl frÃ¥n Fadern som Sonen. SÃ¥dana artiklar är bindande för de troende, men ändÃ¥ inte pÃ¥ ett klart sätt framlagda i den Heliga Skrift, menar Helie. Därför, blir hans slutsats, är Skriften allena inte grunden för kristen lära.

—————

Bemötande av Helies argument

Olaus Petri bemötte mig veterligt inte Helies tre argument. Men det är något jag tänker göra här och nu. Innan så sker är det på sin plats att påpeka att dessa argument, liksom Galles, ännu idag återkommer från romersk-katolska apologeter (ingenting nytt under solen).

a) Motargument mot Helies första argument

Helies hänvisning till Joh. 14:26 talar i själva verket mot den romersk-katolska uppfattningen. Här talar ju Jesus om den Helige Ande, som skall komma och leda lärjungarna in i hela sanningen. Först hade Han sagt till lärjungarna: â€Jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er†(Joh. 14:6). Denne â€ersättare†för Jesus är inte pÃ¥ven utan den Helige Ande. Det är inte pÃ¥ven som skall leda de kristna in i hela sanningen genom en fortlöpande tradition med nya, â€ofelbaraâ€, pÃ¥vligt uttalade dogmer, utan den Helige Ande skall lära de kristna allt och pÃ¥minna dem â€om allt vad jag (Jesus) har sagt er†(Joh. 14:26).

Hur skall detta Jesu Ord om Andens ledande in i hela sanningen förstås? Det förstår vi helt

och fullt genom att läsa innantill: â€Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och pÃ¥minna er om allt vad jag har sagt er†(Joh. 14:26). Den Helige Ande lär alltsÃ¥ inte nÃ¥got nytt och annat än Jesus. Han talar aldrig emot Jesu ord utan pÃ¥minner istället om vad Jesus har sagt. Apostlarna har sedan nedtecknat det och sÃ¥ fÃ¥r vi, intill tidens slut, genom Skriften bli pÃ¥minda om vad Jesus och Hans apostlar sagt. Detta gäller alltsÃ¥ inte bara evangeliernas direkta Jesusord, utan även den undervisning Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. â€Amen, amen säger jag erâ€, säger Jesus, â€den som tar emot nÃ¥gon som jag sänder, han tar emot mig†(Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds Ord, andeinspirerad undervisning. Och nu är sedan länge alla apostlarna döda! Det finns inte längre nÃ¥got att pÃ¥minnas om.

Man skulle utifrÃ¥n detta med fog kunna säga att pÃ¥ven undantränger, försöker ersätta, den Helige Ande när han kallar sig â€Vicarius Christiâ€, alltsÃ¥ Kristi ställföreträdare eller ersättare, nÃ¥got som enligt Jesus den Helige Ande är. Detta är själva definitionen av antikrist, den som försöker ersätta Kristus, vara istället för Honom (anti betyder inte bara â€motâ€, utan ocksÃ¥ â€istället förâ€).

b) Motargument mot Helies andra argument

Helie påstår att Kyrkan bestämt vilka böcker som skall vara kanoniska, d.v.s. ingå i Bibeln. Därför är Kyrkan enligt honom det primära, den auktoritet man skall följa och den som kan förklara hur Skrifterna skall förstås.

Men detta är en felaktig beskrivning av hur det förhåller sig. Ordet är det primära. Gud har genom sina apostlar gett Kyrkan den heliga Skrift. Kyrkan är inte Skriftens härskarinna, utan dess lydiga dotter. Gud själv har inspirerat de heliga skrifterna och dessa har omedelbart igenkänts och accepterats som heliga skrifter av kyrkan. När vi finner kristna koncilier göra uttalanden beträffande vilka böcker som skall erkännas som delar av Guds Ord, är dessa formulerade på ett sådant sätt att de visar att ett nytt beslut inte framläggs, utan att konciliet bara bekräftar att det höll fast vid vad som redan allmänt troddes.

c) Motargument mot Helies tredje argument

Det är sant att Skriften innehåller djupa läror. Men att de inte är möjliga att komma fram till genom Bibelstudium, utan endast genom att ta emot Kyrkans auktoritativa undervisning, är inte sant. Det som inte kan utläsas ur Bibeln skall man inte bekänna som kristen dogm. Helies exempel på dogmer är för övrigt inte svåra att utläsa ur Skriften. Sonens väsensenhet med Fadern lärs klart och tydligt i Joh.1:1, 10:30 m.fl. Och den Helige Andes utgående av såväl Fadern som Sonen lärs i Upp. 22:1, se även Joh. 15:26, Rom. 8:9, Fil. 1:19.

Utvecklingen i Sverige efter reformationen

Ã…tminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det Ã¥ret utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att â€Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.â€

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra Ã¥r senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och pÃ¥ vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att â€som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehÃ¥ller de misstag och felaktigheter†(s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs ocksÃ¥ sÃ¥dana bibliska utsagor, som man ansÃ¥g vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Ã…ret efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det stÃ¥r skrivet (Erlandsson, Danell, HedegÃ¥rd) där pÃ¥stÃ¥endet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68).

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som â€kan beskrivas som ett mönster eller paradigm†(s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

â€Paradigmet†är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svÃ¥rt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv mÃ¥ste â€skjutas Ã¥t sidan†och sÃ¥dant som i Bibeln endast föreligger som â€ansatserâ€, men som ligger i linje med grundmönstret, mÃ¥ste â€byggas ut†(s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln mÃ¥ste skjutas Ã¥t sidan och vad som skall hÃ¥llas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom â€den individuelle läraren har stor frihet†i följandet av läroplanen, har ocksÃ¥ vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den frÃ¥ga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan â€paradigmet†som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhÃ¥llande till äldre kyrkolära, t.ex. den som Ã¥terfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten â€gospel reductionism†eller â€gospel minimalismâ€, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen frÃ¥n Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna â€gospel reductionism†som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

â€Gospel reductionism†innebär att Skriftens centrum – Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron – inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet â€skjuts Ã¥t sidanâ€. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behÃ¥llas.

Utvecklingen har fortsatt i liknande riktning. I min masteruppsats â€Svenska kyrkan och homosexualiteten 1951-2005. Om en förändrad inställning och dess motivering†visade jag att det numera heter att Bibelns övergripande budskap är â€kärlekenâ€, och att kärleken därför skall vara bestämmande dÃ¥ olika frÃ¥gor behandlas, som t.ex. homosexualitet. De enskilda bibelställena som handlar om en viss frÃ¥ga skall man inte beakta, om dessa anses vara emot â€kärlekenâ€.

Vi ser alltsÃ¥ att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av Svenska kyrkan eller liknande liberala kyrkor. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sÃ¥dant obestämt begrepp som â€kärlek†som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall fÃ¥ med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Avslutning

Den gudomliga uppenbarelsen har på många håll fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Och om vi tänker efter så går också de den romersk-katolska frälsningsläran ut på, att vi med hjälp av nåden, genom vårt samarbete med de gudomliga nådeskrafterna, skall kunna bli bättre, helgas, och på det sättet göras värdiga det eviga livet.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som också i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och på så sätt utplånat alla våra synder, så att vi står rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan på ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstått ur graven som den första bland många bröder, i väntan på oss. Detta är det underbara budskap som såväl liberalteologin som den romersk-katolska kyrkan berövar människor, eftersom de båda mästrar Bibeln och omformar kristendomen i linje med sina favorittankar.

Men vi hÃ¥ller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: “Jag är uppstÃ¥ndelsen och livet. Den som tror pÃ¥ mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror pÃ¥ mig skall aldrig nÃ¥gonsin dö†(Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sÃ¥dana som du och jag – t.o.m. om du sÃ¥ skulle vara den uslaste människan pÃ¥ jorden – till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser pÃ¥ oss och säger: â€Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.â€

Amen.



Regnbågens tecken

Artiklar Posted on 2014-09-18 18:19:04

Regnbågens tecken

Idag ser vi allt oftare regnbÃ¥gsflaggan när vi är ute pÃ¥ stan. Taxibilar kan vara märkta med den, liksom affärer, restauranger och caféer. När det ordnas med pridefestivaler kan stadens offentliga bussar ha denna flagga. I Uppsala hänger flaggan i polishusets entré. Detta för att markera att här är vi â€homovänligaâ€, d.v.s. vi accepterar den homosexuella livsstilen och anser den likvärdig den traditionella familjen. Som varje läsare nog vet har gayrörelsen eller de homosexuella organisationerna gjort regnbÃ¥gen till sin speciella symbol.

Sedan länge har regnbågen dock haft en helt annan innebörd för miljarder av människor. Gayrörelsens anammande av regnbågen som symbol är ingenting mindre än ett försök till fräck kapning av ett redan etablerat tecken, med helt annan innebörd.

Regnbågen i Bibeln

När Noa och hans familj tillsammans med alla djuren tack vare arken hade överlevt den stora floden satte Gud regnbågen på skyn som ett förbundstecken. Innebörden är att när Gud ser regnbågen, skall Han tänka på förbundet som Han slutit med mänskligheten och alla levande varelser, så att Han inte mer låter vatten utplåna livet på jorden (1 Mos. 9:14-17). På så vis tänker den kristne på Guds trofasthet, godhet och tålmodighet varje gång han ser regnbågen på himlen.

Regnbågen är ett mångfärgat spektrum och det är lite vanskligt att säga exakt hur många färger den består av, annat än att den är röd ytterst och violett innerst. Men ofta räknar man med rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och vilolett, d.v.s. sju färger. Detta är för en kristen mycket passande eftersom talet sju har en alldeles speciell innebörd i den Heliga Skrift. Enbart i Uppenbarelseboken förekommer talet sju inte mindre än femtiofyra gånger. Det är talet för Guds uppenbarelsegärningar och de heliga ordningarna, d.v.s. talet för Guds förbund med mänskligheten. Så läser vi tex. om de sju församlingarna (Upp. 2-3), de sju stjärnorna (Upp. 1:16, 20) och de sju ljusstakarna (Upp. 1:12-13, 20).

Varför är just talet sju förbundstalet? För att förstÃ¥ det behöver vi veta innebörden ocksÃ¥ av tvÃ¥ andra tal: tre och fyra, som tillsammans bildar sju. Tretalet är Guds tal: Gud omtalas som den som â€(för det första) är, och som (för det andra) var, och som (för det tredje) kommer†(Upp. 1:4 och 8). Ännu viktigare är att Gud är treenig.

Fyrtalet är skapelsens tal. Därför deltar fyra grupper av skapade varelser i den fyrfaldiga lovprisningen inför Gud och Lammet (Upp. 5:13-14) och människosläktet omnämns flera gånger i fyra kategorier: folkslag, stammar, länder och språk (Upp. 5:9; 7:9; 11:9 o.s.v.). Naturen indelas i fyra klasser: himmel, jord, hav och floder/vattenkällor (Upp. 8:7-12; 16:2-9). Jorden sägs ha fyra hörn (Upp. 7:1, 20:8).

Talet för Gud är alltså tre och talet för världen fyra. När Gud träder i förbund med världens människor blir resultatet sju, eftersom tre plus fyra blir sju. Regnbågen med dess sju färger är därför ett mycket passande tecken på förbundet. När Johannes fick blicka in i den himmelska tronsalen såg han Herren Gud sitta på tronen, varifrån all makt utgår, omgiven av en regnbåge (Upp. 4:3). I allt som Herren gör med världen är Han omgiven av tecknet på sitt förbund och sin trofasthet.

Vi kan gÃ¥ ännu längre i vÃ¥rt begrundande av regnbÃ¥gen. Jesus säger att skrifterna vittnar om Honom (Joh. 5:39). PÃ¥ vilket sätt vittnar dÃ¥ regnbÃ¥gen om Honom? Hesekiel beskriver i sin himmelska syn hur en gestalt som sÃ¥g ut som en människa satt pÃ¥ tronen. Denna människogestalt var omgiven av ett sken som sÃ¥g ut som â€bÃ¥gen i skyn en regnig dag†(Hes. 1:28). Det är förstÃ¥s Guds evige Son, som ocksÃ¥ är Människosonen, som Hesekiel sÃ¥g. Jesus är alltsÃ¥ speciellt förbunden med regnbÃ¥gen. Det är för Hans skull som Gud är nÃ¥dig och inte lÃ¥ter hela världen gÃ¥ under i ett ögonblick. Det är för Hans skull som Gud är tÃ¥lmodig och inte genast kastar varje syndare i helvetet, utan väntar med domens dag, sÃ¥ att människorna fÃ¥r tid att omvända sig (2 Petr. 3:9). P.g.a. Jesu offerdöd finns det frälsning för alla människor. Efter att Herren klarare än nÃ¥gon annanstans i Gamla testamentet beskrivit hur Han frälser sitt folk, nämligen genom sin lidande tjänare som var â€genomborrad för vÃ¥ra överträdelser skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull†o.s.v. (Jes. 53), säger Han genom sin profet Jesaja: â€Liksom jag svor att Noas flod inte mer skulle komma över jorden, sÃ¥ svär jag att inte mer vredgas pÃ¥ dig eller bestraffa dig. Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, sÃ¥ skall min nÃ¥d inte vika frÃ¥n dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger HERREN, din förbarmare†(Jes. 54:9-10). Guds allomfattade förbund med Noa och alla levande varelser kopplas samman med Guds frälsningsförbund genom Kristus. Vi fÃ¥r därför, sÃ¥ ofta vi ser regnbÃ¥gen i skyn, tänka pÃ¥ Kristus, som är vÃ¥rt förbund med Gud.

Homosexrörelsens regnbågsflagga

Som nämndes inledningsvis har alltså den homosexuella rörelsen tagit regnbågen till sig som sin särskilda symbol. Studerar man deras flagga lite närmare visar det sig dock att den inte har sju färger – utan sex: rött, orange, gult, grönt, blått och vilolett! Vad kan detta ha för innebörd?

Särskilt under pride-festivalen ser man de sexfärgade regnbÃ¥gsflaggorna viftas med och vaja för vinden. Pride betyder stolthet och när människorna bygger sin egen stolthet, istället för att ha Herren som sin stolthet, är det en svÃ¥r synd. â€Stolthet gÃ¥r före undergÃ¥ng och högmod gÃ¥r före fall†(Ords. 116:18). När folket växte till i självsäkerhet och samtidigt gudsfruktan försvann lÃ¥g inte Guds straffdom lÃ¥ngt borta: â€Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN, härskarornas Gud: Jag avskyr Jakobs stolthet och hatar hans palats. Jag skall utlämna staden med allt som finns i den†(Amos 6:8).

Med tanke på homosexrörelsens uppror mot Gud och Hans skapelseordning är det inte långsökt att söka innebörden av den sexfärgade regnbågsflaggan i den bibliska talmystiken. Det finns ett tal i Bibeln som särskilt står för andligt högmod och uppror gentemot Gud. Jag tänker förstås på talet sexhundrasextiosex, som sägs vara vilddjurets tal (Upp. 13:18). Detta tal har varit föremål för en rad spekulationer. Vi skall naturligtvis vara mycket försiktiga med att spekulera, inte minst därför att felaktiga spekulationer bara leder till att respekten för profetian undergrävs. Ändå vill jag här framkasta en mycket vanlig förklaring till detta tal, som enligt min mening också är den mest troliga.

Talet sex är alldeles under talet sju, som vi ovan sett är talet för Guds förbund med världen. Satan försöker härma det gudomliga, men lyckas aldrig hur många gånger han än försöker. Han kommer aldrig längre än till talet sex: sex, sex, sex. Gud har slutit ett fullkomligt förbund med sina barn, men satan lyckas aldrig göra något liknande med sina anhängare. Ett bibliskt exempel är Nebukadnessars staty, vars tillbedjan skulle ersätta den sanna gudsdyrkan. Statyn var en väldig sak, sextio alnar hög (ca trettio m.), men förvånansvärt smal, endast sex alnar (tre m.). Måtten är talande eftersom sex är efterapningens ofullkomliga tal.

Den kände kyrkofadern Irenaeus var inne på en liknande tanke, då han menade att talet sex är villfarelsens och de falska lärornas tal. Den första sexan kan enligt Irenaeus beteckna det avfall som ägde rum under den tidiga kyrkans tid, den andra sexan det avfall som äger rum under den mellersta tiden och den sista sexan betecknar sluttidens avfall.

Slutord

Det är svårt att uttala sig med säkerhet om profetiska ord och symboler. Stor försiktighet bör iakttas. Dock synes mig den vanliga regnbågens sjutal, med dess bibliska referenser, och gayrörelsens sexfärgade regnbågsflagga peka på två grundhållningar: å ena sidan ett liv i gemenskap med Gud och accepterande av Hans goda skapelseordning, å andra sidan ett förkastande av Gud och Hans vilja till förmån för egna ordningar och livsmönster.

Idag vill inte bara homosexrörelsen, utan hela samhället (som denna rörelse helt vunnit för sin sak), efter eget huvud omskapa skapelseordningen. Den hierarkiska ordning som Gud nedlagt i samhälle och familj vill man inte veta av. Man kan inte ens acceptera att Gud har skapat oss till olika kön utan det skall numera vara varje människas rättighet att själv definiera sig som man eller kvinna. Man vill skapa sig själv. De sociologiska experiment som nu sker är inget annat än ett uppror mot den Gud man inte vill veta av. Talet sexhundrasextiosex eller dess kortform sex är ett mycket passande tal för att beteckna denna revolt.

Om denna artikels iakttagelser och kopplingar är riktiga avslöjar gayrörelsen sin antikristliga ideologi redan genom att samlas under den sexfärgade regnbÃ¥gsflaggan. Hur som helst är deras strävanden fördärvbringande för samhälls- och familjelivet, förleder det uppväxande släktet och drar Guds dom över sig. Judas skriver om Sodom och Gomorra: â€PÃ¥ samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De stÃ¥r som ett varnande exempel och fÃ¥r sitt straff i evig eld†(Judas 1:7).



Hebréerbrevet en översikt – Jesus den fullkomlige Översteprästen (Hebr. 4:14-16 och 9:11-15)

Artiklar Posted on 2014-09-06 07:37:08

Hebréerbrevet en översikt – Jesus den fullkomlige Översteprästen

(Hebr. 4:14-16 och 9:11-15)

Detta föredrag, som skall ge en översikt av Hebréerbrevet och presentera Jesus som den fullkomlige översteprästen – har i sin rubrik tvÃ¥ bibeltexter angivna, Hebr. 4:14-16 och 9:11-15. Vi läser den första nu inledningsvis och den andra senare. I Hebr. 4:14-16, som anger Hebréerbrevets ärende, vilket är att hÃ¥lla fast vid bekännelsen eftersom Kristus är bättre än judendomen, läser vi:

â€DÃ¥ vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, sÃ¥ lÃ¥t oss hÃ¥lla fast vid vÃ¥r bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med vÃ¥ra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. LÃ¥t oss därför frimodigt gÃ¥ fram till nÃ¥dens tron för att fÃ¥ barmhärtighet och finna nÃ¥d till hjälp i rätt tid.â€

För att förstå Hebréerbrevets budskap bättre, skall vi nu i föredragets första hälft tala om 1) situationen i vilken Hebréerbrevet är skriven, 2) Hebréerbrevets innehåll och 3) Hebréerbrevets relevans för vår tid.

Situationen i vilken Hebréerbrevet är skriven

FörfattarfrÃ¥gan. Författaren är okänd. Det enda vi vet om författaren till Hebréerbrevet är att han är en man, vilket framgÃ¥r av en grammatisk detalj i 11:32, där författaren i den grekiska grundtexten böjer ett ord som syftar pÃ¥ honom själv i maskulinum. Om Melkisedek heter det i Hebr. 7:3: â€Han stÃ¥r där utan far, utan mor och utan släktregisterâ€. NÃ¥got liknande skulle kunna sägas om Hebréerbrevets författare. Vi vet inte vem han är.

Det har genom historien framkastats olika förslag på vem som skulle vara författare, men vi vet ingenting om vilket förslag som är det riktiga. Många, i själva verket i stort sett alla ända fram till 1600-talet, har räknat Hebréerbrevet till paulinerna, d.v.s. hörande till de brev som författats av Paulus. Den vanliga uppfattningen idag är emellertid att det inte är Paulus som är författaren. Den uppfattningen är numera så självklar att en bibelforskare (Donald Guthrie) t.o.m. skriver att istället för att försöka avgöra huruvida Paulus är författaren är frågan idag snarare hur den felaktiga idén överhuvudtaget uppkommit att det skulle vara Paulus som är författaren. Varför avfärdas då Paulus som författare? Språket och stilen uppvisar tydliga avvikelser från Paulus brev. Vidare uppger Paulus sitt namn i alla sina brev, medan Hebréerbrevet är anonymt. Dessutom anger författaren i Hebr. 2:3 att han inte var med när Jesus verkade och att han inte heller fått någon särskild uppenbarelse från honom. Det hade ju Paulus fått på vägen till Damaskus.

Luther, som i en utläggning av Hebréerbrevet räknade Paulus som författare, föreslog annars Apollos som författare. Det är en bra gissning, som många forskare idag håller för sannolik. Apollos var en begåvad alexandrisk judekristen och mycket kunnig i Skriften (Apg 18:24). En annan gissning, som framfördes redan av kyrkofadern Tertullianus, är att Barnabas skulle vara författaren.

Brevet mÃ¥ste hur som helst vara skrivet före Jerusalems förstöring Ã¥r 70, eftersom förstöringen annars alldeles säkert hade omnämnts sÃ¥som innebärande slutet pÃ¥ den judiska offertjänsten. Dessutom omnämns templet och prästtjänsten alltid i presens, som nÃ¥got som fortfarande pÃ¥gÃ¥r. I 5:1–3 läser vi t.ex.: â€En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gÃ¥vor och offer för synder. Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag och därför mÃ¥ste bära fram syndoffer bÃ¥de för folket och för sig själv.†Vi ser att hela offerverksamheten ännu var i gÃ¥ng när Hebréerbrevet skrevs.

Mottagare. Brevet är riktat i första hand till judar som är bekanta med Gamla testamentet. Det innehåller så många anspelningar och direkta hänvisningar till den judiska tempeltjänsten att brevet är svårförståeligt för icke-judar. Charles Spurgeon, en berömd engelsk predikant från 1800-talet, sade att han som barn inte alls förstod sig på Hebréerbrevet. Det vållade honom bara huvudbry. Som icke-judisk grabb hade han önskat att hebréerna hade behållit sitt brev för sig själva.

Brevet är emellertid inte skrivet till vilka judar som helst, utan till sÃ¥dana judar som kommit till tro pÃ¥ Frälsaren Jesus Kristus. De hade sett och förstÃ¥tt att Jesus var deras Messias, den som Gamla testamentet handlar om. De hade alltsÃ¥ blivit kristna. Samtidigt var de mycket judiska. Precis som apostlarna även efter Jesu död och uppstÃ¥ndelse deltog i tempelgudstjänsten och besökte synagogans gudstjänster, gick dessa judekristna till templet och synagogan. De uppfattade sig som troende judar, som judar som kommit till tro pÃ¥ Israels Frälsare, och de hoppades att fler av deras landsmän skulle förstÃ¥ att Gamla testamentets alla löften nu hade fÃ¥tt sitt â€ja och amen†i Kristus (1 Kor. 1:20). Kanske skulle Jesus komma tillbaka snart som Han lovat och dÃ¥ var det av yttersta vikt att sÃ¥ mÃ¥nga som bara möjligt kommit till tro pÃ¥ Honom.

Men åren gick. År lades till år och decennium till decennium. Judarna i allmänhet tog inte emot Jesus som sin Frälsare. De förnekade Honom och t.o.m. började förfölja de kristna. Det blev med tiden allt tydligare att kristendomen var en sak och judendomen en annan. De första kristna hade inte så mycket problem med den hedniska överheten som med judarna. Judarna var de kristnas första fiender. Men snart började de förföljas också av den hedniska statsmakten. Så länge kristendomen av myndigheterna uppfattades som en judisk gruppering åtnjöt man en viss religionsfrihet, eftersom judendomen var en godkänd religion i Romarriket. Men när skillnaden blev allt mer märkbar och den slutliga separationen blivit ett faktum, hade situationen blivit en annan: Nu tillhörde de kristna en förbjuden religion, förföljd och föraktad av alla.

Vad skulle man nu göra? Vad skulle de judar göra som hade kommit till tro pÃ¥ Jesus? Ã…ren hade gÃ¥tt och deras landsmän efter börd hade inte omvänt sig. Jesus kom inte tillbaka. Och samtidigt stod templet där, grannare än nÃ¥gonsin tidigare. Genom Herodes utbyggnad hade det blivit en av den antika världens allra mest storslagna byggnader. Där tändes rökelse, där fanns all den rika utsmyckningen, prästtjänsten och alla de dyrbara, fina dräkterna. Genom tron pÃ¥ Jesus hade de judekristna nu ställts utanför allt detta. De hade hamnat â€utanför lägret†och fÃ¥tt â€bära Kristi smälekâ€, som det uttrycks i Hebréerbrevet (13:13). Det är klart att frestelsen var stor att ge upp alltsammans med den kristna tron och istället Ã¥tervända till judendomen.

Det är i denna situation Hebréerbrevet är skrivet. Författaren är angelägen att mana sina läsare att hålla fast vid bekännelsen eftersom Kristus är bättre än judendomen. Detta är Hebréerbrevets budskap: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre!

Hebréerbrevets innehåll

â€Kristus är bättre†är alltsÃ¥ budskapet. Detta kommer fram redan i inledningen av brevet: â€Sedan Gud i forna tider mÃ¥nga gÃ¥nger och pÃ¥ mÃ¥nga sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son†(1:1). Här används ett under antiken vanligt retoriskt grepp. Det användes av rabbinerna, som troligtvis lärt sig det av grekerna. Det retoriska greppet kallas â€frÃ¥n det mindre till det störreâ€. Logiken är att om nÃ¥gonting mindre är sant, sÃ¥ gäller detta ocksÃ¥ om det som är större. Jesus använde sig ocksÃ¥ av detta grepp. Han säger t.ex.: â€Ge akt pÃ¥ liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem†(Luk. 12:27). Om nu Gud tar hand om sÃ¥ obetydliga ting som liljorna, hur mycket mer skall Han dÃ¥ inte ta hand om Jesu lärjungar, som är Guds egna barn! Jesus formulerar poängen sÃ¥ här: â€Om nu Gud ger sÃ¥dana kläder Ã¥t gräset, som i dag stÃ¥r ute pÃ¥ marken och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han dÃ¥ inte klä er†(Luk. 12:28).

Hebréerbrevet börjar alltsÃ¥ med ett sÃ¥dant retoriskt grepp, â€frÃ¥n det mindre till det störreâ€. Redan i första versen läser vi som sagt: â€Sedan Gud i forna tider mÃ¥nga gÃ¥nger och pÃ¥ mÃ¥nga sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son†(Hebr. 1:1). Om nu de judekristna som är brevets adressater hade lyssnat till Gud när Han i gamla förbundet talat genom sina profeter – de är i det här sammanhanget â€det mindre†– hur mycket mer borde de dÃ¥ inte nu lyssna till Gud när Han i den sista tiden, vid nya förbundets inbrott, har talat genom sin Son – som i detta argument är â€det störreâ€. Luther skriver i en utläggning av Hebréerbrevet:

â€Därför presenterar aposteln det mest kraftfulla argumentet frÃ¥n det mindre till det större, som man säger, nämligen, att ifall profetordet har mottagits borde Kristi evangelium mottas desto mer, eftersom det inte är en profet som talar utan profeternas Herre, inte en slav utan en son, inte en ängel utan Gud, inte till fäderna utan till oss, [—] Och sÃ¥lunda för aposteln detta argument till en slutsats i det andra kapitlet (Hebr. 2:1), där han säger: â€Därför mÃ¥ste vi sÃ¥ mycket mer ta fasta pÃ¥ det vi har hört, sÃ¥ att vi inte driver bort med strömmen.â€

â€Kristus är större†är alltsÃ¥ temat i Hebréerbrevet. Författaren visar detta pÃ¥ flera olika sätt. I kap. 3 jämförs Kristus med Mose. â€Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas†(3:5) – â€Men Kristus är betrodd som Son att rÃ¥da över Guds hus†(3:6). Mose var alltsÃ¥ bara en tjänare, men Jesus är värd sÃ¥ mycket större ära eftersom Han är själva byggmästaren i Guds hus (v 3), den som rÃ¥der över allt (v 6).

Kristus är vidare större än Josua. I kap. 4 visar författaren att Josua, som hade lett Guds folk in i löfteslandet, ändå inte hade fört dem in i vilan, den verkliga sabbatsvilan i det eviga himmelriket (v 8). Det kan bara Kristus göra.

Kristus är ocksÃ¥ större än de judiska översteprästerna som vid Hebréerbrevets författande fortfarande tjänstgjorde i Jerusalems tempel. I kap. 5 och 7-10 visas att Kristus är den verkligt store Översteprästen, som en gÃ¥ng för alla fullbordat det som alla de andra översteprästerna under gamla förbundet fick göra gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. De upprepade sina offer, som inte i sig själva hade kraft att ta bort nÃ¥gra synder, utan bara förebildande visade vad som skulle komma att ske genom Kristi offer. Vi läser Hebr. 10:11-12: â€Alla andra präster stÃ¥r dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tiderâ€.

Kristus är alltsÃ¥ bättre än allt det som man inom judendomen hÃ¥ller sig till. Mose var bara en profet och tjänare, Kristus är Sonen som rÃ¥der över hela huset. Det jordiska landet var inte frälsningens fullbordan, Himmelriket är det slutliga mÃ¥let som Kristus för oss till. Prästernas offertjänst kunde inte ta bort nÃ¥gra synder, men Kristi offer är ett evigt giltigt offer. SÃ¥ dÃ¥raktigt dÃ¥ att vända tillbaka till det gamla förbundet, till judendomen. När författaren varnar för avfall och dess konsekvenser gÃ¥r han Ã¥terigen frÃ¥n det mindre till det större. Argumentet är att om avfall straffades svÃ¥rt redan i gamla förbundet, hur mycket mer skall dÃ¥ inte avfall frÃ¥n det bättre och härligare nya förbundet bestraffas! I Hebr. 10:28-31 skriver han: â€Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om tvÃ¥ eller tre vittnar mot honom.†Mose lag är â€det mindreâ€. Sedan fortsätter han att gÃ¥ över till â€det störreâ€:

â€Hur mycket strängare straff tror ni dÃ¥ inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och hÃ¥ller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nÃ¥dens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.â€

Vi skulle, återigen, kunna sammanfatta Hebréerbrevets budskap på detta sätt: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre!

Hebréerbrevets relevans för vår tid

Man kan fråga sig vad Hebréerbrevet har för relevans för oss i vår tid. Ingen av oss står väl inför frestelsen att övergå från kristendom till judendom? Varför skall vi då läsa och ta intryck av Hebréerbrevet? Det finns en annan, närbesläktad frestelse i vår tid. Lika eländiga och marginaliserade som de judekristna mottagarna kände sig, känner sig många kristna i Sverige 2014. De judekristna såg hur judendomen hade sitt stora tempel, de ansedda prästerna och folkets bifall. De frestades att återgå till sin förkristna tro och livsstil. På samma sätt är kristendomen numera en mycket tillbakaträngd tro i vår tid, i vårt land. Vi frestas då kanske att övergå till en icke-kristen livsstil. Kan vår lilla församlings, Lutherska Församlingen i Stockholmsområdets, fasthållande vid Bibeln och alla dess läror verkligen vara den riktiga tron, den enda sanningen, när så många avfallit från kristendomen i vårt land? I stort sett alla kyrkosamfund går bakåt medlemsmässigt. De överger också Bibeln alltmer och anpassar sig till denna världen. Samtidigt växer islam snabbt. Kanske blir islam framtidens religion i Sverige. Vad skall man då tro i allt detta? När tvivlet och frestelsen till avfall slår mot oss skall vi tänka på Hebréerbrevets budskap: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre! Kristus är bättre än allt vad denna värld kan erbjuda. Vad är en tids sinnlig njutning, materiell rikedom och jordisk lycka mot evig salighet i himmelen?

I vÃ¥r tid finns ocksÃ¥ en stark frestelse att kompromissa med läran och sanningen. Pluralismen, att alla trosföreställningar är lika bra och var och ens egen ensak – det som är sant för dig är sant för dig och det som är sant för mig r sant för mig – är utbredd i samhället. Exklusiviteten, Jesus ansprÃ¥k pÃ¥ att vara den ende Frälsaren, är en stötesten. Men det finns endast en väg till frälsningen. Hebréerbrevet säger att den som överger Kristus hamnar i helvetet. Den â€som drar sig undan gÃ¥r förlorad†(10:39). Detta behöver vi pÃ¥minnas om ocksÃ¥ i vÃ¥r tid. Det finns i hela världen bara ett namn som är oss givet genom vilket vi kan bli frälsta – och det namnet är Jesus. Endast Han tog vÃ¥r skuld pÃ¥ sig själv – det gjorde aldrig Mohammed. Endast Han blev fastnaglad vid korset för vÃ¥ra synder – det blev aldrig Buddha. Endast Han har intagit vÃ¥r plats under lagen – det gjorde aldrig Krishna eller Shiva eller nÃ¥gon annan hinduisk gud. Endast Han har besegrat döden genom sin uppstÃ¥ndelse – ingen annan har nÃ¥gonsin gjort det. Endast Han kan frälsa oss. Det är lönlöst att söka efter frälsning nÃ¥gon annanstans.

När alla grundvalar i samhället rasar samman bestÃ¥r Kristus, som är densamme igÃ¥r, idag och i all evighet (Hebr. 13:8). Hebréerbrevet vill förmana oss att inte försumma Honom. Om jag skulle plocka ut en bibelvers som liksom skulle fÃ¥ ange tonen för hela Hebréerbrevet skulle jag nog välja 12:2: â€Och lÃ¥t oss ha blicken fäst vi Jesus†(Hebr. 12:2). Det är vad Hebréerbrevets författare vill att vi skall göra. Han vill att vi skall se Jesus. Det är därför han skrivit sitt brev. Det är vad Gud själv vill att vi skall göra. LÃ¥t vÃ¥r bön denna helg vara att Gud, den Helige Ande, skänker oss andlig klarsyn sÃ¥ att vi fÃ¥r se vÃ¥r Överstepräst Jesus Kristus och Hans fullbordade verk för oss. Avslutningsvis skall vi detta inledande föredrag läsa den andra text som vi fÃ¥tt oss given i föredragsrubriken, och dÃ¥ säga nÃ¥got kort om

Jesus som den fullkomlige Översteprästen

Den andra bibeltexten är från Hebr. 9:11-15:

â€Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick Han en gÃ¥ng för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig Ã¥terlösning. Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan frÃ¥n en kviga, stänkt pÃ¥ de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall dÃ¥ inte Kristi blod rena vÃ¥ra samveten frÃ¥n döda gärningar, sÃ¥ att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer Ã¥t Gud.

Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de kallade skulle få det utlovade eviga arvet, sedan han genom sin död hade friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet†(Hebr. 9:11-15).

För att förstÃ¥ detta ord mÃ¥ste vi se pÃ¥ den gammalstestamentliga bakgrunden. I det gamla Israel fanns en plats, ett ställe, där försoningens verklighet särskilt tydligt framträdde, nämligen nÃ¥dastolen i Jerusalems tempel. NÃ¥dastolen var det gyllene locket pÃ¥ förbundsarken där de tio budens tvÃ¥ stentavlor förvarades i botten (2 Mos. 25:17-22). Förbundsarken stod i det innersta rummet i templet som kallades “det allra heligaste”. Detta rum var sÃ¥ heligt att det avskildes genom en förlÃ¥t, ett tjockt draperi. Endast översteprästen fick gÃ¥ in dit en gÃ¥ng om Ã¥ret. Det skedde pÃ¥ den stora försoningsdagen, yom kippur, dÃ¥ han bestänkte nÃ¥dastolen med blodet av en bock (3 Mos. 16:15-16). Yom kippur betyder ordagrant “övertäckardagen”, d.v.s. den dag dÃ¥ förbundsarken övertäcktes med bockens blod. Alla Israels synder under det gÃ¥ngna Ã¥ret förläts pÃ¥ den stora försoningsdagen. När nÃ¥dastolen, locket pÃ¥ förbundsarken, av översteprästen övertäcktes med blodet frÃ¥n bocken, utraderades brotten mot budtavlorna. När Gud blickade ned pÃ¥ förbudsarken sÃ¥g Han bara blodet som överskylde arken med dess överträdda budord. Genom blodet utplÃ¥nades alltsÃ¥ alla synder under det gÃ¥ngna Ã¥ret.

Med den gammaltestamentliga skuggbilden som bakgrund kan vi bättre förstÃ¥ vad som hände i tidens fullbordan, dÃ¥ Jesus offrades pÃ¥ korset. Om ceremoniallagen, alla Guds föreskrifter för offer- och tempeltjänst, gäller nämligen att den endast innehÃ¥ller en skugga av det goda som kommer, d.v.s. Kristi fullkomliga offer, “och inte tingen i deras verkliga gestalt” (Hebr. 10:1). Jesus fullbordar sÃ¥som Överstepräst den gammaltestamentliga offertjänsten. Jesu blod är det verkliga offerblodet som förebildades av bockens blod i Jerusalems tempel.

När Jesus instiftar nattvarden säger Han: “Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för mÃ¥nga till syndernas förlÃ¥telse” (Matt. 26:28). Detta sade Han med tanke pÃ¥ det som skulle ske dagen därpÃ¥. Och det som utspelade sig pÃ¥ Golgata inträffade samtidigt i det himmelska tabernaklet: Kristus gick “en gÃ¥ng för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig Ã¥terlösning” (Hebr. 9:12). De gammaltestamentliga prästerna och offergÃ¥vorna var bara skuggbilder av den sanna Översteprästen som bar fram sig själv som det felfria offret (Hebr. 9:14), giltigt för alla tider (Hebr. 10:12). PÃ¥ samma sätt var tabernaklet i öknen och dess fortsättning, templet i Jerusalem, bara skuggbilder av helgedomen i evighetens tillvaro, â€det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen†(Hebr. 11:11). När tiden var fullbordad, d.v.s. dÃ¥ tiden för den gammaltestamentliga uppenbarelsen löpt ut, gick Jesus in i det allra heligaste med sitt blod och bekräftade därmed det förebildande i den gammaltestamentliga tempeltjänsten. Över nÃ¥dastolen i Himmelen stänkte vÃ¥r Överstepräst sitt blod, samma blod som just dÃ¥ rann ur Hans kropp, där Han hängde pÃ¥ korset för vÃ¥ra synders skull. Jesu rena, gudomliga blod övertäcker lagtavlorna och alla överträdelser mot dem som hela mänskligheten, genom alla tider, har gjort sig skyldig till.

När du ser detta, kan också du gå fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han har inte ens någon kännedom om dem, eftersom vår Överstepräst övertäckt dem med sitt rena, gudomliga blod. Jesus gjorde slut på överträdelsen, förseglade synderna och försonade skulden (Dan. 9:24). Han utverkade en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

Synden är och förblir visserligen din dagliga plåga så länge du lever ofullkomlighetens liv här på jorden. Men i din kamp mot synden får du inte glömma, att genom Jesus blir du aldrig dömd efter lagen. Det är nådeförbundets underbara förmån. Din Överstepräst har ju en gång för alla gått in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det på nådastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och på det viset återlöst dig och köpt dig fri från lagens förbannelse. Därmed har också vår Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens våld och i stället gett dig evigt liv. Amen.



Walthers syn på pietismen

Artiklar Posted on 2014-08-09 06:10:17

av Lars Borgström Walthers syn på pietismen

C.F.W. Walther uttalar sig på flera ställen i sitt författarskap om pietismen. Det sker alltid, så långt jag kunnat se, i negativa ordalag. Varför var Walther sådan motståndare till den pietistiska rörelsen inom den lutherska kyrkan? Och hur såg hans kritik ut? Dessa frågor skall besvaras i detta föredrag, Walthers syn på pietismen.

Av avgörande betydelse för Walthers negativa uppfattning, tror jag man kan säga, är de erfarenheter han gjorde som ung student. Vi återkommer strax till det. När det sedan gäller vad hans kritik gick ut på skall vi ta fasta på några av de läror som hör samman med pietismen och se hur Walther bedömde eller förhöll sig till dem. De läroområden vi i detta föredrag kommer att gå in på är 1) varningarna för att tro för tidigt 2) indelandet av mänskligheten i tre olika grupper 3) betoningen av livet på bekostnad av läran 4) troserfarenhetens nödvändighet för en rätt teolog eller förkunnare 5) förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder 6) den pietistiska ecclesiola-tanken.

Men först något om Walthers

Erfarenheter från livet

Den 25 oktober 1811 föddes en av de mest betydelsefulla lärarna inom den lutherska kyrkan. Carl Ferdinand Wilhelm Walther kom då till världen som det åttonde barnet i en tolvhövdad syskonskara. Han föddes i Langenchursdorf i Tyskland som vid denna tid tillhörde kungadömet Sachsen. Det var oroliga tider med Napoleonkrig som rasade alldeles nära hemstaden. Barnadödligheten var hög och Walther lärde känna endast sex av sina elva syskon, eftersom de andra dog i unga år. Kyrkböckerna i Langenchursdorf vittnar om att syskonen dött i difteri (Stickfluss) och diarré.

Såväl Walthers far som farfar tjänade som präster i hemstaden (farfars far hade också varit präst). Även Walthers bror Otto Hermann tjänade en tid som hjälppräst i Langenchursdorf innan han tillsammans med sexton församlingsmedlemmar emigrerade till Amerika 1838. Detta år emigrerade även Walther själv och den tyska gruppens förste ledare, prästen Martin Stephan, som lät sig utnämnas till biskop av sina följeslagare.

Sju Ã¥r gammal sändes Walther att studera i Hohenstein nära Chemnitz. Han bodde dÃ¥ hos sin farbror som var lärare pÃ¥ pojkskolan. Här fick Walther bl.a. lära sig latin och här grundlades ocksÃ¥ hans musikintresse. Studierna fortsatte i Schneeberg dit Walther kom som tioÃ¥ring och arton Ã¥r gammal var han färdig med sin examen. Flera av lärarna var teologer, men undervisningen var anfrätt av rationalism (förnuftstro i upplysningens anda). Walther skrev lÃ¥ngt senare (1872): â€Jag var arton Ã¥r gammal när jag lämnade gymnasiet, och jag hade aldrig hört nÃ¥got citeras frÃ¥n Guds Ord av en troende mun. Jag hade varken Bibel eller katekes, utan en eländig â€Leitfaden†(en manual eller vägledning) som endast innehöll moraliska anvisningar.â€

Universitetsstudierna skedde i Leipzig 1829-1833. Han delade bostad med sin äldre bror Otto Hermann. Vid Leipzigs universitet härskade rationalismen. Av de sju teologiprofessorerna var det endast en, August Hahn, som bekämpade förnuftstron. Även en av de övriga professorerna vann till en början Walthers förtroende, men denne publicerade 1831 en bok där han häftigt kritiserade den lutherska nattvardsläran. De övriga professorerna var uttalade rationalister.

I denna miljö av kristendomsförnekelse fanns dock en skara studenter som ville ta den kristna tron pÃ¥ allvar. De samlades i en grupp som kom att kallas â€heliga klubbenâ€. Troende lekmän vittnade, de hade gemensamma bönemöten och rannsakade den Heliga Skrift. De tog i pietistisk anda starkt avstÃ¥nd frÃ¥n världen och blev p.g.a. detta förlöjligade och föraktade. Till denna grupp introducerades Walther av sin äldre bror.

I sitt stora verk åtskillnaden mellan lag och evangelium berättar han om sina erfarenheter som student. Något skall redan här sägas om denna bok, som jag kommer att hänvisa till flera gånger. Det är egentligen fråga om en föreläsningsserie där Walther i tjugofem teser framlägger den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium. Walther var högt uppskattad professor vid Missourisynodens teologiska fakultet i S:t Louis. Studenterna flockades kring honom och vid sidan av det ordinarie utbildningsprogrammet samlade han dem till informella föreläsningar på fredagskvällarna. Även präster och intresserade lekmän på tillfälligt besök närvarade vid dessa högtidsstunder i Baier-Lahrsaal på South Jefferson Avenue. Det blev sammanlagt trettionio kvällsföreläsningar i denna serie. Den första ägde rum fredagen den 12 september 1884 och den sista ägde rum ett drygt år senare, fredagen den 6 november 1885. Med tanke på att Walther dog bara ett och ett halvt år efter denna serie får den betraktas som hans andliga testamente. Föreläsningarna hölls på tyska, vilket var det språk Missourisynoden i huvudsak använde under hela Walthers levnadstid, och tecknades ned stenografiskt av en av studenterna vid fakulteten. Nästan femtio år senare, 1928, då Missourisynoden övergått till engelska som huvudsakligt språk, översattes föreläsningarna till engelska och gavs ut under titeln The Proper Distinction Between Law and Gospel. Denna bok har blivit en klassiker inom den konfessionella lutherdomen och det är något av en skam att den ännu inte getts ut i svensk översättning.

I bl.a. tes IX berättar han om den erfarenhet han som ung hade av pietismen, efter att han som nyinskriven student vid universitetet för första gången på allvar tagit del av Guds ord:

â€PÃ¥ kort tid hade jag verkligen blivit ett Guds barn, en troende, som förlitade mig pÃ¥ Hans nÃ¥d. Naturligtvis var jag ännu inte djupt rotad i den kristna troskunskapen.

Detta sakernas tillstånd fortsatte nästan ett halvt år. Då kom en äldre teologikandidat, en äkta pietist, och anslöt sig till vår krets. Han kunde inte vänta sig något pastorat i statskyrkan, eftersom rationalismen vid denna tid dominerade överallt. De andra studenterna ansåg att vi var galna och undvek oss som man gör med människor som är angripna av någon smittsam sjukdom. Sådant var det sorgliga läget i Tyskland vid 1800-talets början.

Så kom då denne kandidat till oss och sade: ´Ni inbillar er att ni är omvända kristna, eller hur? Men det är ni inte. Ni har ännu inte genomgått någon verklig ångerkamp.´ Jag kämpade emot denna tanke dag och natt, och ansåg först att han försökte få oss bort från evangeliets herravälde och föra oss tillbaka under lagen. Men han upprepade sitt påstående tills jag till slut började fråga mig själv om jag var en verklig kristen. Till en början hade jag varit så lycklig, då jag trodde på min Herre Jesus Kristus, men nu började en period för mig med de allvarligaste andliga anfäktelserna.

Jag vände mig till kandidaten och frågade honom: ´Vad skall jag göra för att bli frälst?´ Han föreskrev en rad saker som jag var tvungen att göra och gav mig flera böcker att läsa, bland dem var Fresenius Nattvardsbok. Ju längre jag kom i boken, ju mer osäker blev jag på att jag verkligen var en kristen, En inre röst sade hela tiden till mig: ´De kännetecken du har på att vara en kristen är otillräckliga.´ För att göra saken ännu värre, så var den kandidat jag nämnde ännu mer pietistisk än Fresenius själv. När jag på den tiden öppnade en andlig bok som handlade om nådens ordning och frälsningen, läste jag bara kapitlet som handlade om ånger. När jag sedan kom till kapitlen om evangeliet och tron, slog jag igen boken och sade: ´Detta är inte för mig.´ Ett tilltagande mörker lägrade sig över min själ när jag allt mindre fick smaka evangeliets sötma. Gud vet att jag inte ville bedra mig själv, jag ville bli frälst. På den tiden ansåg jag de böcker vara bäst, som i stränga ordalag talade till syndare och inte gav dem någonting av Guds nåd.´

I tes XII beskriver Walther den lära som den pietistiske kandidaten styrdes av:

â€Pietisterna pÃ¥stÃ¥r att tron mÃ¥ste föregÃ¥s av en lÃ¥ng tids Ã¥nger, ja de har varnat människor för att tro för tidigt och sagt dem att de mÃ¥ste lÃ¥ta den Helige Ande arbeta med dem riktigt ordentligt. De säger att det inte gÃ¥r att bli omvänd pÃ¥ tvÃ¥ veckor, att det ibland tar mÃ¥nga mÃ¥nader och Ã¥r när Gud förbereder en människa för omvändelsen. Detta är en avskyvärd lära. Dessa predikanter besinnar inte vilket oerhört ansvar de tar pÃ¥ sig dÃ¥ de varnar en människa för att tro för tidigt. Vad blir det av en sÃ¥dan om hon dör innan hon är redo att tro? Jag känner av erfarenhet till den fruktansvärda följden av en sÃ¥dan lära. En pietistisk kandidat i teologi hade instruerat mig pÃ¥ det sätt jag här beskrivit. Jag gjorde allt för att bli verkligt Ã¥ngerfull och föll till slut i förtvivlan.â€

I sin nöd tog Walther, uppmuntrad av vänner, brevledes kontakt med Martin Stephan, som gjort sig känd som en bekännelsetrogen luthersk präst i Dresden. Stora skaror vandrade mil för att fÃ¥ höra honom predika. Walther sökte frälsningsvisshet, han ville veta helt säkert att Gud älskade honom. I sitt svar skrev Stephan att Walther pÃ¥ lagens väg försökt prestera en tillräcklig Ã¥nger. Det som fattades Walther var inte Ã¥nger, utan tro – tro pÃ¥ Guds nÃ¥defulla löften. Han var enligt Stephan som den person som blivit slagen av rövare men sedan räddades av den himmelske, barmhärtige och gode Samariten. Walther berättar vad som hände honom när han läste brevet: â€Jag kände det som att jag förflyttats frÃ¥n helvetet till himmelen. Sorgens tÃ¥rar förbyttes i tÃ¥rar av himmelsk glädje.â€

När Walther genom tron pÃ¥ Jesus funnit en nÃ¥dig, Himmelsk Fader, och styrkts ytterligare i sin tro genom läsning av Luthers skrifter (inte minst i sin fars bibliotek), formulerade han tvÃ¥ motton, som kom att bli vägledande för hela hans fortsatta gärning: â€Tillbaka till Luther!†och â€Ju närmare Luther man hÃ¥ller sig, desto bättre teolog blir man.â€

Det är naturligt, att dessa Walthers erfarenheter från ungdomen kom att färga hans attityd till pietismen framöver. Vi skall nu gå igenom de olika läroområdena som nämndes inledningsvis, och se hur Walther förhåller sig till de pietistiska uppfattningarna. Då de pietistiska lärorna presenteras blir det naturligtvis fråga om vissa generaliseringar, men ändå är det meningen att dessa generaliseringar skall vara träffande och meningsfulla. Vi börjar med det som vi redan varit inne på, pietismens varning för att tro för tidigt.

1) Varning för att tro för tidigt

Inom pietismen betonades botkampen som föregår trons upptändande. Visserligen hade Spener menat, att Gud i omvändelsen handlar olika med olika människor, men Francke hade uppställt regeln att omvändelsen måste föregås av en kris, en syndanöd, som framkallats av lagens predikan. Dessutom menade Francke, att den kristne skulle kunna peka ut det ögonblick, då han blev omvänd (Bengt Hägglund, Teologins historia 1994, s 308).

Walther vänder sig med kraft emot såväl varningarna att tro för tidigt, som mot att man skall kunna ange klockslag för sin omvändelse. I tes XII går Walther emot pietisternas varningar för att tro för tidigt:

â€Om vi antar, i all rimlighet, att en person har slitits loss frÃ¥n sin egenrättfärdighet och längtar efter att bli frälst av nÃ¥d allena, skall vi för Guds skull tryggt predika evangelium för honom. Det skulle inte ske för tidigt. En människa kan aldrig komma till Jesus för tidigt. [—]. En människa som Gud har gett nÃ¥den att se sig själv förkrossad och utblottad pÃ¥ allt, utan nÃ¥gon tröst nÃ¥gonstans, och som ängsligt ser sig om efter hjälp, en sÃ¥dan människa är verkligen Ã¥ngerfull. Hon skall inte varnas för att komma till Jesus, utan för henne mÃ¥ste evangelium predikas. Hon mÃ¥ste fÃ¥ veta inte bara att hon fÃ¥r, utan att hon bör komma till Jesus med frimodighet och aldrig tänka att hon kommer för tidigt. Om en sÃ¥dan människa dog efter det att jag sagt henne att hon inte redan kunde komma till Jesus, skulle Gud utkräva den syndarens själ av mig.â€

Walther menar vidare att pietisterna klassar sådana människor som verkligen är omvända, såsom om de fortfarande vore oomvända. Han anger också orsaken till att de gör denna felbedömning: De betraktar felaktigt den syndasorg, som är den kristnes dagliga plåga, som den syndaånger som föregår omvändelsen. Han säger, fortfarande i tes XII:

â€En av de främsta orsakerna till att mÃ¥nga i det här stycket blandar samman lag och evangelium är att de misslyckas med att särskilja en kristens dagliga Ã¥nger frÃ¥n den Ã¥nger som föregÃ¥r tron. Den dagliga Ã¥ngern beskrivs i Ps. 51. David kallar det ett offer som han bär fram inför Gud och som behagar Gud. Han talar här inte om den Ã¥nger som föregÃ¥r tron utan om den som följer pÃ¥ den. Det stora flertalet allvarliga kristna som har tillgÃ¥ng till den rena läran har en starkare upplevelse av den Ã¥nger som följer pÃ¥ tron än den som kommer före. Med hjälp av goda förkunnare har de nämligen letts fram till Kristus utan kringelkrokar. När de nu är hos Kristus, dyker deras gamla egenrättfärdighet upp igen trots att den mÃ¥nga gÃ¥nger har slagits i stycken. Gud mÃ¥ste slÃ¥ dessa stackars kristna gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng för att hÃ¥lla dem ödmjuka. Davids exempel kan illustrera den här saken. Han hade kommit till tro pÃ¥ ett ögonblick, men vilket elände fick han inte ändÃ¥ senare gÃ¥ igenom! En profet hade talat Herrens ord till honom, men till sin dödsdag tyngdes hans hjärta av Ã¥ngest, bekymmer och elände. Gud upphörde att ge framgÃ¥ng Ã¥t hans händers verk; han mötte den ena motgÃ¥ngen efter den andra, tills Gud befriade honom genom döden. Men under hela denna tid hade David Ã¥nger vid sidan av tron. Detta är verkligen ett offer som behagar Gud.â€

Jag vill i detta sammanhang ge ett exempel pÃ¥ hur Walther och pietisterna tolkar ett bibelställe helt olika. Walther tar själv, i tes VII, upp Bergspredikans saligprisningar, och menar att alla saligprisningarna gäller den redan omvände, medan pietisterna där läser in botkampens olika steg. I sin argumentering pÃ¥pekar Walther bl.a. att den tredje saligprisningen lyder †Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden†(Matt. 5:5) och sedan lyder den fjärde saligprisningen: †Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade†(Matt. 5:6). AlltsÃ¥ först ödmjukhet, sedan rättfärdighet. Walther frÃ¥gar retoriskt: â€Men föregÃ¥r verkligen ödmjukhet de andra stadierna?†Det är ju omöjligt att vara verkligt ödmjuk om man inte först blivit rättfärdiggjord. Walther avslutar diskussionen med dessa ord till sina studenter: â€Om ni nÃ¥gonsin predikar över saligprisningarna, se dÃ¥ till att inte följa pietistiska predikanter.â€

SÃ¥ till detta att kunna peka ut â€klockslaget†för sin omvändelse. Walther behandlar denna frÃ¥ga i tes IX och medger att det finns sÃ¥dana bibliska exempel – han nämner Adam och Eva dÃ¥ de fick höra löftet om Kvinnans Avkomma, David efter sitt syndafall, Paulus pÃ¥ vägen till Damaskus, de tre tusen som blev omvända pÃ¥ pingstdagen och fÃ¥ngvaktaren i Filippi – men han säger att det ocksÃ¥ finns miljoner och Ã¥ter miljoner människor under kyrkans 1900-Ã¥riga historia, som inte kunnat peka ut dag och timme för sin omvändelse.

Anledningen till pietisternas krav att en kristen skall kunna ange klockslaget menar Walther vara att de inbillar sig att det måste ske en plötslig upplevelse av himmelsk glädje och erfarandet av en inre röst som säger att man mottagit nåden och blivit ett Guds barn. Men Walther menar att det är ett stort misstag att hänvisa människor till deras egna böner och deras egen inre kamp ända tills de känner att Gud har mottagit dem i nåd. Walther vill istället hänvisa människor till det objektiva som skett en gång för alla på korset. Guds ord står fast och det vore t.o.m. förolämpande mot Kristus och Hans lidanden att inte tro att alla Hans överflödande förtjänster skett för oss. Walther vill alltså mot alla mänskliga gärningar, förberedelser och känslor endast hålla fram Kristus och Hans förtjänst.

Samtidigt menar dock Walther att den som aldrig smakat att Gud är god (Ps. 34:9), den vars ande inte med Guds Ande vittnat om barnaskapet (Rom. 8:16) eller den som inte upplevt glädjen i Guds rike (Rom. 14:7) är en andligt död människa. Den kristne har sin glädje i Gud, samtidigt som han ocksÃ¥ grips av fruktan dÃ¥ lagen förkunnas. Han känner alltsÃ¥ sÃ¥väl glädje som fruktan. Det är Walther noga med att framhÃ¥lla. Han säger: â€Lägg märke till att vÃ¥rt uttalande att ingen fÃ¥r grunda sin frälsning och sitt nÃ¥dastÃ¥nd pÃ¥ sina känslor inte betyder att han kan vara en god kristen utan att ha upplevt nÃ¥gra känslor pÃ¥ det religiösa omrÃ¥det. Detta är inte vad vi lär.â€

2) Indelandet av mänskligheten i tre delar

Walthers tes XXII inleds med orden: â€För det artonde delas Guds Ord inte rätt när en falsk Ã¥tskillnad görs mellan att en människa blivit uppväckt och att hon blivit omvänd.†Walther klandrar i denna tes pietisterna för att de delar in människorna i tre grupper: 1.) De ännu oomvända 2.) De som blivit väckta, men inte omvända 3.) De som blivit omvända.

Walther visar utifrån bibelställena Ef. 5:14, Ef. 2:4-6 och Kol. 2:12 att när Bibeln talar om uppväckelse, om väckta människor, menas med detta troende kristna. Han menar också att pietisterna genom denna tredelning håller människor borta från Kristus. De ställer upp ett mellantillstånd som otroende skall passera innan de blir kristna. Och så placerar de svåra hinder i detta mellantillstånd, hinder som skall övervinnas och passeras innan människorna kan betraktas som kristna. Walther säger:

â€Pietister invänder att den människa som inte upplevt en äkta, genomgripande Ã¥nger i hjärtat ännu inte är omvänd, endast väckt. Med genomgripande Ã¥nger menar de en sÃ¥dan Ã¥nger som David hade, som tillbringade hela nätter ropande och grÃ¥tande i sin säng och vandrade nästan nedböjd av sorg flera dagar i sträck. Den som inte genomlidit dessa erfarenheter, som ännu inte blivit märkt med den Helige Andes sigill, som inte är riktigt säker pÃ¥ sitt nÃ¥dastÃ¥nd och sin frälsning, som vacklar fram och tillbaka eller visar sig kärlekslös, som saknar verklig tÃ¥lmodighet och den rätta villigheten att tjäna sina medmänniskor – en sÃ¥dan människa, hävdar de, är helt säkert inte en kristen, utan fortfarande endast väckt, inte omvänd.â€

Walther säger om detta: â€Detta är ett felaktigt antagande. En människa kan ha blivit en sann kristen utan att ha upplevt de djupa och hemska kval som David hade. Fastän David verkligen gick igenom dessa upplevelser, säger inte Bibeln att varje människa mÃ¥ste gÃ¥ igenom samma upplevelser och lida lika mycket.†Walther inskärper kraftigt att sÃ¥ fort en människa slutat förtrösta pÃ¥ sig själv och frÃ¥gar hur hon skall bli frälst, skall hon fÃ¥ höra det apostoliska svaret: â€Tro pÃ¥ Herren Jesus, sÃ¥ blir du frälst, du och din familj†(Apg. 16:31). Han pÃ¥pekar att det inte nÃ¥gonstans i Skriften gÃ¥r att finna en profet eller apostel som hänvisar människorna nÃ¥gon annan väg till omvändelse än att uppmana dem att tro pÃ¥ Guds nÃ¥d. De säger inte pÃ¥ nÃ¥got ställe till människorna att de mÃ¥ste vänta med att bli omvända, att de först mÃ¥ste gÃ¥ igenom de eller de erfarenheterna. Istället predikade de lagen kraftfullt, och sedan, sÃ¥ fort frÃ¥gan uppstod hur man kan bli frälst, ljöd evangeliet: â€Tro pÃ¥ Herren Jesus!†Walther menar att det inte alls är svÃ¥rt att bli omvänd. Det svÃ¥ra ligger istället i att förbli omvänd. Han säger, fortfarande i tes XII:

â€Ã…ngern är inte en trÃ¥ng port som en människa skall pressa sig igenom. Ã…ngern är nÃ¥got som Gud själv mÃ¥ste frambringa i en människa. Varje slags Ã¥nger som människan själv frambringar genom egna ansträngningar är en förfalskning och en styggelse i Guds ögon. Vi behöver inte bekymra oss över vÃ¥r oförmÃ¥ga att frambringa Ã¥nger hos oss. Vi har bara att applicera Guds skarpa ord pÃ¥ oss själva, och vi har den första delen av omvändelsen, Ã¥ngern. Efter det kommer tillämpandet av det ovillkorliga evangeliet att frambringa tro hos oss. Allt en människa behöver göra när hon hör evangeliet är att acceptera det. Men detta följs omedelbart av en inre kamp. Felet de falska lärarna begÃ¥r i detta avseende är att de anser denna kamp höra hemma före omvändelsen. En sÃ¥dan kamp drabbar nämligen inte den oomvände. Kampen kommer in i ett senare skede, och den är allvarlig. Den smala vägen är korset som de kristna mÃ¥ste bära, nämligen att de mÃ¥ste döda sitt eget kött, lida det Ã¥tlöje, förakt och skam som världen öser över dem, kämpa mot djävulen och förneka världen med dess fÃ¥fängligheter, skatter och nöjen. Det är en uppgift som fÃ¥r mÃ¥nga att avfalla och förlora tron snart efter sin omvändelse. Varhelst Guds ord predikas med Andens yttringar och Guds kraft blir mÃ¥nga fler omvända än vi tänker oss. Om vi skulle kunna se in i gudstjänstbesökarnas hjärtan i en kyrka där Guds ord predikas pÃ¥ detta kraftfulla sätt och inga mänskliga gärningar blandas in i undervisningen om den frälsande nÃ¥den, skulle vi märka att mÃ¥nga genom Guds nÃ¥d tar till sig uppmaningen att bli kristna. De övertygas nämligen om att predikanten har rätt. Men mÃ¥nga undertrycker dessa intryck samma ögonblick de lämnar kyrkan och försöker intala sig själva att de har lyssnat till en fanatikers utläggning. SÃ¥dana människor förhärdar sig själva söndag efter söndag och kommer i en mycket allvarlig situation, bortom omvändelse. Frälsaren själv säger att mÃ¥nga ´genast tar Ordet med glädje´ (Matt. 13:20), men stöter ifrÃ¥n sig fröet när förföljelse möter.â€

Om vi skall sammanfatta denna punkt menar alltsÃ¥ Walther att pietisterna har fel dÃ¥ de delar in människorna i tre grupper istället för tvÃ¥. Detta sker pÃ¥ det sättet att de placerar redan kristna människor i kategorin â€väckta, men inte omvändaâ€. Och dessa människor, som redan tror, drivs till förtvivlan – sÃ¥som Walther själv i sin ungdom – därför att de inte vet om de Ã¥ngrat sig tillräckligt för att fÃ¥ tro. Och de oomvända människorna uppmanas inte att tro pÃ¥ Jesus, utan hÃ¥lls borta frÃ¥n Honom eftersom de först skall passera genom mellanstadiet.

3) Betoningen av livet på bekostnad av läran

Mycket kort skall jag säga något om Walthers syn på konflikten mellan de lutherskt-ortodoxa och pietisterna beträffande vilken vikt som skall läggas vid den rätta läran. Som bekant kritiserade ju pietisterna de ortodoxa för att lägga alltför mycket vikt vid läran och för lite vikt vid det personliga kristna livet.

Walther uttalar sig om kritiken av de ortodoxas betoning av den rätta läran. Han nämner inte uttryckligen pietismen vid namn, men man får ändå förmoda att han har den pietistiska kritiken i åtanke. I vilket fall som helst är hans uttalande direkt applicerbart på meningsskiljaktigheterna mellan pietisterna och de ortodoxa. I tes I säger Walther med tanke på dem som kritiserar vaktslåendet kring den rätta läran:

â€Av det som här sagts förstÃ¥r ni hur dÃ¥raktigt det är, ja vilken fruktansvärd vanförställning som intagit sÃ¥ mÃ¥nga människors medvetanden att de förlöjligar den rena läran och säger till oss: ´Äh, sluta upp med att ropa: Ren lära! Ren lära! Detta leder er bara till död ortodoxi. Lägg större vikt vid rent liv, och ni kommer att se framväxandet av sann kristendom.´ Det är precis som att säga till en bonde: ´Sluta upp med att bekymra dig om god säd, bekymra dig istället om god frukt.´ Bekymrar sig inte bonden pÃ¥ ett riktigt sätt om god frukt när han vinnlägger sig om att skaffa god säd? PÃ¥ exakt samma sätt är bekymrandet om den rätta läran ocksÃ¥ ett riktigt bekymrande om äkta kristendom och ett innerligt kristet liv. Falsk lära är skadlig säd, utsÃ¥dd av fienden för att frambringa ond grodd. Den rena läran är vetesÃ¥dd, frÃ¥n den kommer rikets barn som redan i detta liv tillhör Jesu Kristi rike och i det tillkommande livet skall tas emot i härlighetens rike. MÃ¥ Gud i detta nu inplantera stor fruktan i era hjärtan, ja en verklig förskräckelse för falsk lära! MÃ¥ han av nÃ¥d ge er en helig Ã¥stundan efter den rena, frälsande sanningen som är uppenbarad av Gud själv! Det är det huvudsakliga mÃ¥let som dessa kvällsföreläsningar syftar till.â€

4) Troserfarenhetens nödvändighet

C.F.W. Walther inledde sin berömda föreläsningsserie om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium den 12:e september 1884 på följande sätt:

â€Kära vänner!

Om ni skall bli dugliga lärare i vÃ¥ra kyrkor och skolor, är det en oumbärlig nödvändighet att ni har ingÃ¥ende kunskap beträffande den kristna uppenbarelsens alla läror. Men när ni nÃ¥tt sÃ¥dan kunskap är detta ännu inte tillräckligt. Vad som behövs utöver kunskap i alla läror, och som är det viktigaste, är att ni vet hur ni skall tillämpa dem pÃ¥ ett riktigt sätt. Förutom en klar intellektuell förstÃ¥else av lärorna mÃ¥ste de ha sjunkit djupt ned i era hjärtan och där bevisat sin gudomliga, himmelska kraft. Alla dessa läror mÃ¥ste ha blivit sÃ¥ dyrbara, sÃ¥ värdefulla, sÃ¥ kära för er att ni inte kan annat än att med glödande hjärtan bekänna med Pauli ord: ´Vi tror, därför talar vi´ eller med alla apostlarnas ord: ´Vi för vÃ¥r del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.´ Ni har visserligen inte sett dessa saker med era fysiska ögon eller hört dem med era fysiska öron sÃ¥som apostlarna, men ni mÃ¥ste ha erfarenhet av dem genom era andliga ögon och öron.â€

Dessa inledande ord visar vilken vikt Walther lade vid troserfarenhetens nödvändighet. När Walthers insisterade pÃ¥ att den som predikar skall ha erfarenhet av evangeliets kraft, ha sett och hört med sina andliga ögon och öron den gudomliga uppenbarelsens andliga sanningar, var han pÃ¥ samma linje som sin lärofader Luther. Luther framhöll nämligen i Om en kristen människas frihet erfarenheten som nödvändig för att bedriva teologi: “Ty det är omöjligt att skriva väl eller väl förstÃ¥ sÃ¥dant som är rätt skrivet om tron, om man inte nÃ¥gon gÃ¥ng har smakat trons livgivande kraft i pressande svÃ¥righeter. Men den som har smakat, om än bara nÃ¥got litet, kan aldrig skriva, tala, tänka eller höra nog om den” (Om en kristen människas frihet, Lutherstiftelsen 2006, s 38).

Walther är mycket luthersk-ortodox i sin framställning. Flera gÃ¥nger polemiserar han, som vi har sett, mot pietismen. Men just pÃ¥ denna punkt fÃ¥r man nog ändÃ¥ säga, att Walther mer ansluter sig till pietisternas uppfattning. Hans ord om troserfarenhetens nödvändighet hos den rätte teologen anknyter till det som i de gamla lärostriderna mellan de luthersk-ortodoxa och pietistiska teologerna kallades “de pÃ¥nyttföddas teologi” (theologia regenitorum), d.v.s. man mÃ¥ste vara född pÃ¥ nytt för att kunna vara en verklig teolog. Han skriver i Lehre und Wehre XIV, s 265 med hänvisning till 2 Kor. 2:16 och 1 Kor. 2:14, 15:

â€Ingen otroende, ingen naturlig människa, ingen syndatjänare, ingen icke-kristen, ingen hycklare, utan endast en troende, en pÃ¥nyttfödd, en helig, kort sagt endast en sann kristen kan vara en sann teolog. SÃ¥som en kristen har som sin förutsättning förekomsten av en människa, har en teolog som sin förutsättning förekomsten av en kristen, och sÃ¥som tron innesluter i sig kunskap, sÃ¥ innesluter teologin i sig tro.â€

Walthers lärjunge Pieper skrev sedan i sin dogmatik, här citerad i den svenska översättningen av Muellers förkortade version:

â€Den teologiska skickligheten är en andlig skicklighet, dvs. en skicklighet som i varje enstaka fall förutsätter, förutom naturliga gÃ¥vor, den personliga tron pÃ¥ syndernas förlÃ¥telse för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, alltsÃ¥ omvändelsen eller pÃ¥nyttfödelsen. De otroende är inte teologer i den heliga Skrifts mening, inte ens om de med sitt förstÃ¥nd tagit in alla bibliska läror och kan undervisa om dem tack vare sin naturliga begÃ¥vning. Dogmhistoriskt uttryckt: ´Det finns inte nÃ¥gon ’theologia irregenitorum’ (icke pÃ¥nyttföddas teologi).´â€

Som Rune Söderlund visat i en artikel i Svensk teologisk kvartalstidskrift 1976:3 är frÃ¥gan om â€de pÃ¥nyttföddas teologi†mycket invecklad. I själva verket var pietisterna, mot vad man kanske vanligtvis föreställer sig, mer optimistiska än de lutherskt-ortodoxa teologerna dÃ¥ det gällde de icke pÃ¥nyttföddas kunskapsteoretiska möjligheter att förstÃ¥ de bibliska lärorna. Men dÃ¥ det gällde att rätt kunna applicera de bibliska lärorna, rätt fördela lag och evangelium, lade pietisterna otvivelaktigt större vikt än de lutherskt-ortodoxa vid att läraren skulle vara född pÃ¥ nytt. Som ett talande exempel frÃ¥n ett närbesläktat läroomrÃ¥de kan nämnas att vid kontroverserna mellan Valentin Ernst Löscher och Joachim Lange hade Löscher försvarat läran om den särskilda ämbetsnÃ¥den, gratia ministerialis, som bevarades intakt under förutsättning att kallelsen och läran förblir riktiga. Pietisten Lange menade däremot att de ogudaktiga lärarna inte hade nÃ¥gon särskild ämbetsnÃ¥d, föreställningen om detta ansÃ¥g han vara en â€absurd och skadlig sagaâ€. OcksÃ¥ pÃ¥ denna punkt betonar pietismen den personliga tron hos prästen.

Redan pietismens fader Philipp Jakob Spener hade i Pia Desideria (Fromma önskningar) från 1675, den bok som blev startskottet för den pietistiska väckelsen, menat att endast de präster som själva var födda på nytt kunde leda andra på livets väg. Därför har begreppet de pånyttföddas teologi kommit att förknippas med Spener och pietismen. När det gäller den starka betoningen på prästens egna fromhet är det därför riktigt att säga, att Walther i just denna fråga står på pietisternas sida. Endast den som har egen erfarenhet kan rätt tala om de andliga tingen.

Walther ville alltså att hans studenter verkligen skulle ta till sig den kristna tron av hjärtat. Han sade till dem redan i introduktionen av föreläsningsserien:

â€Medan jag i mina dogmatiska föreläsningar siktar pÃ¥ att ge er kunskap i varje lära och övertyga er om dem, har jag utformat dessa kvällsföreläsningar pÃ¥ fredagar till att göra er till verkligt praktiska teologer. Jag önskar tala den kristna läran in i era självaste hjärtan, göra det möjligt för er att i ert framtida kall träda fram som levande vittnen med bevisning i Ande och kraft. Jag vill inte att ni skall stÃ¥ i era predikstolar som livlösa statyer, utan att ni skall tala med övertygelse och med glad frimodighet erbjuda hjälp där hjälp behövs.â€

Och i den avslutande kvällsföreläsningen sade han till dem ett drygt år senare:

â€Tänk er att ni en gÃ¥ng kommer att vara församlingspastor och avge därför ett löfte inför Gud att ni kommer att anta apostelns tillvägagÃ¥ngssätt, sÃ¥ att ni inte kommer att stÃ¥ i era predikstolar med dystra miner, som om ni inbjöd människorna att komma till en begravning, utan uppträd som män som kommer för att uppvakta en brud eller som om ni pÃ¥lyser ett bröllop. Om ni inte sammanblandar lag och evangelium kommer ni alltid att beträda er predikstol med glädje. Människor kommer att märka att ni är fyllda av glädje eftersom ni framför glädjens välsignade budskap till er församling. De kommer ocksÃ¥ att märka att underbara saker händer bland dem.â€

5) Förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder

Någonting man vanligvis förknippar med pietismen är stränga levnadsregler, en asketisk livsföring. Det har funnits regler, mer eller mindre uttalade, hur man skall bete sig och klä sig, vad man får göra och inte göra. I har jag, mot slutet av den långa tesen IX, funnit ett ställe där Walther nämner att det i vissa församlingar kan finnas pietistiskt påverkade personer, som legalistiskt betraktar vissa saker som syndfulla, fastän de inte är det. Han ger inte några exempel på vad det kan röra sig om, men vi förstår ändå att Walther anser att det finns obibliska förbud hos vissa pietistiska grupper. Det kan tilläggas att Walther manar sina studenter att de skall vara mycket försiktiga med sådana människor och inte stöta dem genom att demonstrera sin kristna frihet. När de som pastorer å andra sidan möter sådana som gått för långt i sin kristna frihet, skall även de behandlas med försiktighet. Han säger:

â€Ã… andra sidan kan han [den nyblivne pastorn] i sin församling upptäcka medlemmar med en antinomistisk tendens, som gÃ¥r för lÃ¥ngt i sitt utövande av sin kristna frihet eftersom de inte är vana vid att ha lagen predikad ibland pÃ¥ allvar. DÃ¥ fÃ¥r han inte besluta sig för att bemöta dem med all kraft genom att endast predika lagen i dess stränghet för dem ett helt Ã¥r. Nej, han mÃ¥ste närma sig dem varsamt och stegvis fÃ¥ dem att upptäcka lagens stränga krav. Aposteln Paulus säger ju om sig själv: â€För alla har jag blivit allt, för att jag i alla fall skall frälsa nÃ¥gra†(1 Kor. 9:22). Detta uttalande vill jan att varje Kristi tjänare skall ta till hjärtat.â€

Jag har funnit att Walther i ett brev besvarar frågan hur man skall handskas med dans. Det är tydligt att Walther själv ogillar dans, men att han vill gå lika varsamt fram som han senare rådde sina studenter att göra. Han skriver i brevet:

â€Vad gäller din frÃ¥ga, är mitt svar att du under inga omständigheter gör nÃ¥got Ã¥t dansen just nu. SÃ¥dana fÃ¥fängligheter upphör av sig själva när medlemmarna lär känna och älska Jesus. Innan de lärt känna honom, blir predikandet mot sÃ¥dana fÃ¥fängligheter nÃ¥got de ännu inte kan förstÃ¥. DÃ¥ utvecklar de endast ett hat mot evangeliet. SÃ¥dana saker kan behandlas när församlingen kommit lite längre i kunskap, när Ordet redan Ã¥stadkommit sÃ¥ mycket att de unga inte skulle göra sÃ¥dana saker utan ett plÃ¥gat samvete – och när pastorn har församlingen bakom sig när han tar tag i denna sak pÃ¥ allvar. (Walther Speaks to the Church, Selected Letters by C.F.W. Walther, edited by Carl S. Meyer, Concordia Publishing House, 1973, s 75)

6) Pietismens ecclesiola-tanke

Slutligen skall sägas något om Walthers syn på den yttre kyrkogemenskapen. Såväl de lutherskt-ortodoxa som pietisterna delade den lutherska kyrkosynen vad gäller den sanna, egentliga Kyrkan. Kyrkan är inte någon yttre institution, utan de människor som är kristna. Dessa människor har blivit kallade ut ur världen och blivit insatta i ett nytt sammanhang, Guds rike.

Att inte alla människor som sluter upp kring gudstjänsterna och tillhör den yttre kyrkan/församlingen också verkligen är kristna i hjärtat var naturligtvis såväl de ortodoxa som pietistera medvetna om. Först på den yttersta dagen, domens dag, kommer de troende och de otroende att skiljas åt och det blir uppenbart för alla vilka som verkligen var kristna och vilka som inte var det, vilka som tillhörde den sanna Kyrkan och vilka som inte gjorde det.

Eftersom ingen utom Gud vet vilka som är kristna (2 Tim. 2:19) är kyrkan i egentlig mening osynlig (Luk. 17:20f., 1 Petr. 2:5). Tron på Jesus, som gör en människa till medlem av den sanna kyrkan, är ju osynlig för människoögat. Men p.g.a. de sanna troende som finns i den yttre, konkreta kyrkan/lokalförsamlingarna får denna/dessa bära namnet kyrka/församling (se t.ex. Matt. 18:17).

Det finns emellertid ocksÃ¥ en synlig, yttre kyrka. Om pietisterna delade den lutherska läran om den osynliga kyrkan, märker vi i synen pÃ¥ den yttre kyrkan, kyrkosamfundet, en tydlig och avgörande skillnad. Enligt de lutherska bekännelseskrifterna skall kyrkans enhet vila pÃ¥ den sanna läran, att de olika församlingarna är ense i, som Augustana VII uttrycker det, â€evangelii lära och förvaltningen av sakramentenâ€. â€Evangelii lära†betyder här hela den kristna trosläran, inte bara evangeliet i snäv mening, i motsats till lagen. SÃ¥ lär ocksÃ¥ Konkordieformeln otvetydigt: â€Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke pÃ¥bjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar (min kurs.) ävensom i sakramentens rätta bruk†(SKB, s 531).

Pietisterna ansÃ¥g samtidens kyrka var djupt förfallen. Även om kritiken mest bottnade i att det andliga livet hade stelnat, fanns ocksÃ¥ läromässiga skillnader. Hur gjorde pietisterna i en sÃ¥dan situation? Ville de bilda självständiga kyrkor och församlingar, där deras andliga program fritt kunde fÃ¥ utlopp? Nej, den pietistiska strategin var istället att vara kvar i det yttre, förfallna kyrkosamfundet och försöka pÃ¥verka det inifrÃ¥n. Detta skedde ofta genom att det bildades smÃ¥ grupper, som kom samman pÃ¥ speciella möten, konventiklar, vid sidan av de ordinarie gudstjänsterna. Begreppsapparaten med termer som ecclesiola in ecclesia, â€den lilla kyrkan inom kyrkan†och collegium pietatis, â€den fromma sammanslutningen†började användas av pietismens fader Philip Jakob Spener (1636-1705) (Mikkel Vigilius, Kirke i kirken 2005, s 19).

Hur sÃ¥g dÃ¥ Walther pÃ¥ sin tids förfallna lutherska kyrka? Ville han som pietisterna bilda smÃ¥ grupper inom den stora avfallna kyrkan eller menade han att man istället skulle bilda en ny, Bibel- och bekännelsetrogen kyrka? I sitt berömda verk Kirche und Amt (eng. â€Church and Ministryâ€) formulerar Walther sin Ã¥ttonde tes om kyrkan enligt följande:

â€Fastän Gud Ã¥t sig samlar en helig kyrka av utvalda även där hans Ord inte lärs ut i dess fullkomliga renhet och sakramenten inte helt och hÃ¥llet förvaltas i enlighet med Jesu Kristi instiftelse, men där Guds Ord och sakramenten inte fullständigt förnekas utan bestÃ¥r till sina väsentliga delar, är det ändÃ¥ varje troendes plikt, vid fara att förlora sin frälsning, att fly alla falska lärare, undvika alla heterodoxa församlingar eller sekter, och erkänna och hÃ¥lla sig till renläriga församlingar och deras renläriga präster varhelst dessa stÃ¥r att finna. (min kurs.)â€

Under punkt B av denna tes belägger han sedan denna plikt med talrika citat från såväl Bibeln och bekännelseskrifterna som från Luther och andra fäder.

I sitt tiosidiga förord till den tjugofemte årgången av Lehre und Wehre (jan. 1879) går Walther hårt till rätta med varje försök till argumentation för ett kvarstannande i de avfälliga landskyrkorna. Bl.a. skriver han:

â€Alla argument med vilka man försöker fÃ¥ sin bekännelsetrohet att gÃ¥ ihop med en gemenskap med dagens landskyrkor är därför bara undanflykter. När de ställs mot vÃ¥r rena bekännelses klara ordalydelse, krossas de som vassrör under tyngden av ett klippblock. Och när de ställs inför det egna samvetets domarsäte, mÃ¥ste de tystna som ursäkter utan substans.â€

Slutord

Mycket mer skulle kunna sägas om Walther och hans teologi. Vi har nu endast gÃ¥tt igenom nÃ¥gra av hans stÃ¥ndpunkter i förhÃ¥llande till pietismen. När Walther lÃ¥g pÃ¥ dödsbädden frÃ¥gade hans präst Georg Stoeckhardt honom om han, likt Luther, nu ocksÃ¥ dog i den fasta övertygelsen om Herren Jesu Kristi evangelium, som han predikat genom hela sitt liv, och han svarade dÃ¥ â€Ja!†Han dog, lugnt och stillsamt, halv sex pÃ¥ morgonen lördagen den 7 maj 1887 sjuttiofem Ã¥r gammal.

Walther efterlämnade ett stort och värdefullt arv Ã¥t eftervärlden. Genom hans bekännelse- och bibeltrohet har lutherdomen bevarats â€over thereâ€, medan den i stort sett dött ut i Europa. LÃ¥t oss ta vara pÃ¥ arvet frÃ¥n Walther och andra kämpar. â€Tänk pÃ¥ era ledare, som har predikat Guds Ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro†(Hebr. 13:7).



Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idag. 2 Tim. 4:2-4

Artiklar Posted on 2014-07-22 11:42:15

Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idag. 2 Tim. 4:2-4

När jag skulle vigas till präst i Svenska kyrkan fick jag, som brukligt är, ett bibelord som hälsning frÃ¥n den präst, som skulle bli min handledare under mitt Ã¥r som pastorsadjunkt. Ordet jag fick löd: â€Predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisningâ€. Det är första versen av det bibelställe som är angivet i vÃ¥r ämnesrubrik, 2 Tim. 4:2-4, men vi läser redan frÃ¥n v 1, där Paulus skriver till sin unge medarbetare Timoteus:

â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid dÃ¥ människor inte längre skall stÃ¥ ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla Ã¥t sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.â€

Vårt bibelställe manar till vaksamhet gentemot och bestraffning av den falska läran. Låt oss i detta föredrags inledande del uppehålla oss en del kring detta.

Döm de falska lärarna!

I 5 Mos. 13:5 stÃ¥r det hur de falska profeterna skall behandlas: “Den profeten eller den som har drömsyner skall dödas, ty han predikade avfall frÃ¥n HERREN, er Gud.†Men detta var ju hämtat frÃ¥n Gamla testamentet, kanske nÃ¥gon invänder. Nya testamentet är mer präglat av kärlek och förlÃ¥telse, säger man. Och har inte Jesus själv sagt: â€Döm inte, och ni skall inte bli dömda.â€

Säger man sÃ¥ avslöjar man att man inte har förstÃ¥tt mycket. Gamla testamentet skiljer sig inte principiellt frÃ¥n Nya testamentet. Även kärlekens apostel Johannes är oförsonlig mot de falska lärarna. Han skriver: “Om därför nÃ¥gon kommer till er och inte för med sig denna lära (d.v.s. Kristi), sÃ¥ skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen” (2 Joh. v. 10). Intoleransen mot den falska läran bland Guds folk är densamma tiderna igenom, sÃ¥väl före som efter Jesu fullbordade verk. Skillnaden är att under gammaltestamentlig tid utgjorde Guds folk en teokratiskt styrd geografisk nation, Israel. Därför var det nödvändigt att även i det yttre hÃ¥lla nationen ren frÃ¥n falska profeter, avgudadyrkan m.m. I det nya förbundet är kyrkan däremot ett andligt rike som bestÃ¥r av alla människor över hela världen som tror pÃ¥ Kristus. Därför kan och skall vi inte i yttre mening Ã¥tlyda alla gammaltestamentliga samhällslagar som gällde nationen Israel, t.ex. 5 Mos. 13:5 som stadgar dödsstraff för de falska profeterna. Men själva saken, bestraffandet, undvikandet och utdrivandet av de falska lärarna, är för evigt gällande. Endast medlen för detta skiftar. Där Gamla testamentet yrkade pÃ¥ dödsstraff yrkar Nya testamentet pÃ¥ uteslutning ur församlingen, efter att förmaningar – först frÃ¥n den enskilde, sedan frÃ¥n tvÃ¥ eller tre och slutligen frÃ¥n hela församlingen (Matt. 18:15-17) – inte hjälpt.

Inget överseende skall alltsÃ¥ visas de falska lärarna. Det vore kärlekslöst mot de troende, särskilt de svaga i tron som lätt kan föras vilse, att lÃ¥ta de falska lärarna predika ostört och oemotsagt. Guds Ord uppmanar oss att träda upp emot dem: “Du människobarn, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör HERRENS ord!” (Hes. 13:2). Till sin lärjunge Timoteus skriver Paulus: â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför Hans uppenbarelse och Hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning†(2 Tim. 4:1-2).

Villolärarna skall inte skyddas utan tvärtom namnges så att var och en får möjlighet att ta sig i akt för dem som kommer med falsk förkunnelse. Så gör Paulus då han uttryckligen varnar för Hymenus och Filetus (2 Tim. 2:17-18) och kopparsmeden Alexander (2 Tim. 4:14-15).

Här gäller det naturligtvis att vara taktfull utan att brista i fasthet. Sker tillrättavisandet av motstÃ¥ndarna i ödmjukhet, dÃ¥ kan de kanske komma “till insikt om sanningen och nyktra till och slippa loss ur djävulens snara, där de hÃ¥lls fÃ¥ngna, sÃ¥ att de gör hans vilja” (2 Tim. 2:25-26).

Vi skall ha med ytterligare ett perspektiv i detta, ha en sak klar för oss i det här sammanhanget. Det är att de falska lärarna inte bara är ulvar, sända av djävulen, som kommer för att sätta tänderna i smÃ¥ lamm. Det perspektivet finns ocksÃ¥, men det är faktiskt i första hand sÃ¥, att de falska lärarna är Guds straff för människornas framhärdande i synd och otro. De har medvetet vänt sig bort frÃ¥n den sunda, sanna och hälsosamma läran, och sÃ¥ har Gud som en dom över dem tillÃ¥tit att falska präster kommer och leder dem ännu mera vilse. De kommer genom sina blinda andliga ledare allt längre bort frÃ¥n sanningen och sedan slutar allt i den eviga avgrunden. Det blir dÃ¥ som Jesus säger i dagens evangelium: â€Kan väl en blind leda en blind? Faller dÃ¥ inte bÃ¥da i gropen?â€

Det är ofta de frÃ¥n Guds Ord avfallna människorna i församlingarna, som avvisar de rätta prästerna och kallar de falska prästerna till sig. â€Ty det skall komma en tidâ€, skriver Paulus till Timoteus i vÃ¥rt bibelord, â€dÃ¥ människor inte längre skall stÃ¥ ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla Ã¥t sig mängder med lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter†(2 Tim. 4:3-4). I sÃ¥dana församlingar kan man inte som kristen vara kvar. DÃ¥ mÃ¥ste man fly för sitt liv och sluta sig till troende människor och tillsammans med dem bilda sanna, bibeltrogna församlingar.

Lögn och villfarelse, som nu denna sista tid i särskilt hög grad plÃ¥gar kristenheten, är naturligtvis ett verk av djävulen. Om antikrists ankomst skriver Paulus: â€Den laglöses ankomst är ett verk av satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som gÃ¥r förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, sÃ¥ att de kunde bli frälsta†(2 Tess. 2:9). Vi ser att endast de faller offer för djävulen, som inte velat ta emot sanningen. De bär alltsÃ¥ själva skulden till sitt fall. Falsk lära är djävulens verk, men det är dessutom sÃ¥, som jag sade tidigare, att i detta ligger även ett Guds straff. Gud är allsmäktig och kan naturligtvis förhindra djävulens verk, men ibland släpper Han djävulen lös som ett straff över de avfallna människorna. Paulus fortsätter genast i 2 Tess., efter orden om att människorna inte velat ta emot sanningen: â€Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem sÃ¥ att de tror pÃ¥ lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott pÃ¥ sanningen utan njutit av orättfärdigheten†(2 Tess. 2:11).

Men om vi älskar sanningen skall vi hÃ¥lla oss till Bibelns sunda lära. DÃ¥ gäller det ocksÃ¥ att se till att den falska läran och de falska lärarna drivs ut ur församlungen. I Bibeln liknas det falska och syndfulla i församlingen vid en surdeg. Jesus varnar sina lärjungar för fariséernas och de skriftlärdas surdeg (Matt. 16:6, 11f.). Paulus säger: “Lite surdeg syrar hela degen” (Gal. 5:9, 1 Kor. 5:6) och uppmanar de kristna att rensa bort den gamla surdegen. Annars kommer den att sprida sig, växa till och till sist prägla helheten. I sista skedet, som vi nu ser i t.ex. Svenska kyrkan, kan inte ens det friska och sanna tolereras utan stöts ut av den giftiga surdegen. I Galaterbrevet menar Paulus med surdegen den falska lära, som börjat spridas och i 1:a Korintierbrevet syftar han pÃ¥ det otuktiga leverne, som trängt in i församlingen. Detta är kusligt aktuellt idag. Den falska läran florerar ohotad i flera kyrkosamfund. Kristi gudom och Skriftens auktoritet förnekas. Förnekare av de mest grundläggande kristna sanningarna, som t.ex. jungfrufödseln, Jesu ställföreträdande strafflidande, Hans uppstÃ¥ndelse och det eviga livet, kan placeras pÃ¥ biskopsstolar. Kyrkan har blivit förgiftad av denna tvivelsjuka och förnekelseanda. Och falsk lära leder ofta över i osedlig livsföring. Idag är otukt av olika slag tillÃ¥ten i stora delar av den yttre kyrkan. Alla trosuppfattningar och varje livsstil accepteras. Otuktens stinkande och frätande surdeg, som Paulus bekämpade i Korint, sipprar in frÃ¥n alla hÃ¥ll. Kyrkan blir som världen.

Döm dig själv!

Och vi – vi lever i världen och frestas ocksÃ¥ av allt detta. Tänk om vi i hemlighet lÃ¥ter otuktens frätande surdeg finnas till och växa i vÃ¥ra hjärtan – eller surdeg av annat slag: girighet, högmod? Den fÃ¥r inte tolereras. OcksÃ¥ här gäller apostelns ord: â€Ert skryt lÃ¥ter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa bort den gamla surdegen för att ni mÃ¥ vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vÃ¥rt pÃ¥skalamm Kristus har blivit slaktat. LÃ¥t oss därför hÃ¥lla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg†(1 Kor. 5:6-8).

Hur drivs surdegen ut ur vÃ¥ra hjärtan? Det sker som alltid genom bekännelse och syndernas förlÃ¥telse. De onda begären är visserligen som en hydra. När ett huvud huggs av växer det upp ett nytt. Detta därför att roten, den onda, köttsliga naturen, hela tiden finns kvar. Men ständigt gäller samma sak: bekännelse och syndaförlÃ¥telse. DÃ¥ skall inte det onda köttet döda den nya, andliga människan inom oss utan tvärtom mer och mer förlora sin makt – för att till sist, i vÃ¥r kroppsliga död, försvinna helt och hÃ¥llet.

Det värsta som kan hända är att vi framlever våra liv i högmodigt dömande av andra, i egenrättfärdighet och köttslig säkerhet. Vår bön måste vara: †Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig; och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig.â€

Det har i detta föredrags första del varnats för tolerans av de falska prästerna och deras läror. Dessa mÃ¥ste utdrivas ur församlingen. GÃ¥r inte detta mÃ¥ste man själv fly den falska församlingen, som avvisar sanningen. Föredraget heter â€Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idagâ€. LÃ¥t oss nu först beskriva liberal teologi, sedan titta pÃ¥ nÃ¥gra av de konsekvenser vi kan se av den i dagens kristenhet, med särskild tonvikt pÃ¥ Sverige.

Liberalteologi

Det som vi kallar liberalteologi betecknar den teologiska riktning som växte fram från mitten av 1800-talet, men som bygger vidare på idéer från sent 1700-tal och framåt. Den är en frukt av upplysningen, som ville sätta människan och hennes förnuft i centrum. Upplysningen var ju bra då det gällde vissa vetenskapliga discipliner, när det gällde effektivare jordbruksmetoder o.s.v. Men när förnuftet skulle regera också inom teologin, inom den kristna tron och kyrkan, innebar upplysningen tvärtom en förmörkelse. Liberalteologin strävade efter att via kritiska, vetenskapliga angreppssätt, i frihet från kyrkolärans dogmer, grunda en religiös livsuppfattning.

Liberalteologin är knappast enhetlig men innefattar alltid en historisk-kritisk bibelsyn. Med detta menas att man betraktar och undersöker Bibeln som vilken annan bok som helst. Vad som oftast inte redovisas är att man nalkas bibelstexten med en pÃ¥ förhand given utgÃ¥ngspunkt, nämligen den att inga underverk, inga övernaturliga ingripanden, är möjliga. Genom denna förutfattade mening kommer man naturligtvis i konflikt med Bibelns innehÃ¥ll och ärende. Bibeln innehÃ¥ller ju en mängd underverk och profetior, framtidsförutsägelser, som bibelkritiken dÃ¥ förklarar pÃ¥ andra, inomvärldsliga sätt – och kallar det â€vetenskapligtâ€. T.ex. säger man att de böcker eller enskilda bibelverser som innehÃ¥ller senare uppfyllda profetior i själva verket skrivits i efterhand, under sken av att det skrivits pÃ¥ förhand.

Att man som bibeltroende inte kan studera Bibeln så är förstås uppenbart. Men hur skall vi då läsa och studera Bibeln, i synnerhet om vi vill göra lite djupare forskningar? Istället för historisk-kritisk bibelforskning och övergripande kriterier som kärlek och inkludering skall den historisk-grammatiska bibeltolkningsmetoden användas. Det är det enda möjliga när Bibeln används som norm. Vad innebär den? Denna metod studerar noggrant bibeltexternas vittnesbörd, vad som verkligen står i texten. Att metoden är grammatisk betyder att det är texten, dess ord och meningar, dess grammatik, som är avgörande. Att metoden är historisk betyder att texttolkaren är noga med de historiska uppgifterna och det historiska sammanhanget. Det är utifrån denna metod Luther och de övriga lutherska fäderna arbetade då de studerade Bibeln.

De första liberalteologerna strävade efter att gÃ¥ tillbaka till vad de uppfattade som en mer ursprunglig kristendom, att Ã¥terfinna â€Jesu enkla äraâ€. En av de mest kända liberalteologerna, Adolf von Harnack (d 1930), formulerade denna ursprungliga lära som att 1) Guds rike är en redan nu uppenbarad verklighet i människans inre 2) Gud Fader är människans absoluta värde 3) Kärleksbudet är den högre rättfärdighet, som Jesus förkunnade.

Vi ser att liberalteologin var etiskt orienterad. Det var Jesu lära, inte Hans person, som var intressant och religiöst värdefull. Jesu gudom förnekades naturligtvis, men man kunde ändÃ¥ tala om Hans gudomlighet i det att Hans etiska handlade och vilja var ett med Guds. Albrecht Ritschl (d 1889), som väl fÃ¥r betraktas som liberalteologins fader, sade t.ex. att Kristus endast i överförd mening kan kallas Gud: Hans gudomlighet bestÃ¥r i viljans enhet med Gud, i den fullkomliga gudsgemenskapen, manifesterad i Hans kallelsevilja. Liberalteologerna menade att försoningsläran, Jesu tvÃ¥ naturer o.s.v. var lärjungarnas och de senare generationerna kristnas sätt att försöka förklara Jesu betydelse. Men detta var, menade man, senare urspÃ¥rningar frÃ¥n Jesu ursprungliga enkla lära om Gudsrikets närvaro genom det etiskt fullkomnade handlandet. Eftersom underverk pÃ¥ förhand avvisas, brukar â€Jesu uppstÃ¥ndelse†förklaras som att Hans lära levde vidare i lärjungarnas hjärtan. Vi har här pÃ¥ morgonen bekänt vÃ¥r kristna tro med den apostoliska bekännelsens ord. Om vi skulle tillämpa liberalteologins principer pÃ¥ den skulle av den andra trosartikeln endast bli kvar följande om vÃ¥r Frälsare, att Han är â€pinad under Pontius Pilatus, korsfäst och begravenâ€. Inte mycket till evangelieum! I Sverige framträdde Emmanuel Linderholm, professor i kyrkohistoria. I boken med den typiska titeln FrÃ¥n dogmat till evangeliet 1919 framförde han sitt program. Med â€evangeliet†menade han inte Jesu ställföreträdande försoningsverk, utan Jesu etiska lära. Ã…ke noterade i diskussionen efter förra föredraget att neologin, som liberalteologin kallades när den kom, bär likhet med fariseismen, eftersom man tänker sig Guds rikes utbredande genom sedlig förvandling pÃ¥ lagens väg.

I senare generationer har många liberalteologiska uppfattningar fått stark genomslagskraft i västerländsk kristenhet. Liberalteologin är långt ifrån enhetlig, men bland dess främsta kännetecken märks huvudsakligen den historisk-kritiska hållningen till Bibeln och att förnuftet ställs över uppenbarelsen som en måttstock. Liberalteologin är särskilt utbredd i den protestantiska världen. Men liknande ståndpunkter dominerar nu även den romersk-katolska kyrkan och benämns där modernism eller nyteologi.

Låt oss nu se hur Bibelns och bekännelseskrifternas ställning underminerats i Sverige genom bibelkritiken och liberalteologin.

Bibelns ställning i Svenska kyrkan

Bibeln utgör den absoluta normen i luthersk teologi. Mot den skall allt vad gäller kyrkans liv och lära prövas. Detta bygger naturligtvis pÃ¥ den förutsättningen, att det är Gud som inspirerat de bibliska författarna sÃ¥ att de skrivit ner ofelbar, gudomlig sanning. Under 1500-talet fanns det inga kyrkosamfund som ifrÃ¥gasatte detta och därför möter vi inga särskilda artiklar om Bibeln och dess auktoritet i de lutherska bekännelseskrifterna. Att Bibeln är Guds eget Ord, och inte människotankar som kan ta miste, skymtar ändÃ¥ fram pÃ¥ vissa ställen â€i förbifartenâ€. Bibelns ofelbarhet lärs uttryckligen pÃ¥ ett ställe i Konkordiebokens företal där det talas om att det finns sanna Guds barn ocksÃ¥ i villfarande kyrkor: â€Men de skola – det är vÃ¥rt hopp – sÃ¥ snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och vÃ¥ra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning†(SKB, s 40). Konkordieformeln hävdar att till grund för läran ligger â€Guds ord sÃ¥som den eviga sanningen†(SKB, s 545).

Bibelns inspiration hävdas ocksÃ¥ indirekt i Konkordieboken. Efter Lilla katekesens utläggning av buden frÃ¥gas det: â€Vad säger nu Gud om alla dessa bud? Det säger Han: Jag, Herren, din Gud…†(SKB, s 364). Det är alltsÃ¥ Gud själv som talar i Skriften. I Stora katekesen skriver Luther om buden: â€Ty därest man betänker detta och lägger pÃ¥ hjärtat, att det här icke är frÃ¥ga om människofunder, utan om det höga Majestätets egna befallningar…†(SKB, s 441). Fler liknande ställen skulle kunna tas fram.

Ã…tminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det Ã¥ret utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att â€Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.â€

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra Ã¥r senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och pÃ¥ vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att â€som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehÃ¥ller de misstag och felaktigheter†(s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs ocksÃ¥ sÃ¥dana bibliska utsagor, som man ansÃ¥g vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Ã…ret efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det stÃ¥r skrivet (Erlandsson, Danell, HedegÃ¥rd) där pÃ¥stÃ¥endet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68). Den boken ligger pÃ¥ receptionsdisken för försäljning och rekommenderas naturligtvis varmt.

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som â€kan beskrivas som ett mönster eller paradigm†(s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

â€Paradigmet†är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svÃ¥rt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv mÃ¥ste â€skjutas Ã¥t sidan†och sÃ¥dant som i Bibeln endast föreligger som â€ansatserâ€, men som ligger i linje med grundmönstret, mÃ¥ste â€byggas ut†(s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln mÃ¥ste skjutas Ã¥t sidan och vad som skall hÃ¥llas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom â€den individuelle läraren har stor frihet†i följandet av läroplanen, har ocksÃ¥ vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den frÃ¥ga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan â€paradigmet†som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhÃ¥llande till äldre kyrkolära, t.ex. den som Ã¥terfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten â€gospel reductionism†eller â€gospel minimalismâ€, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen frÃ¥n Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna â€gospel reductionism†som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

â€Gospel reductionism†innebär att Skriftens centrum – Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron – inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet â€skjuts Ã¥t sidanâ€. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behÃ¥llas.

Utvecklingen har förvärrats inom den akademiska bibelforskningen sedan Bibelsyn och bibelbruk publicerades 1970. År 2004 utkom Tolkning för livet. Åtta teologer om Bibelns auktoritet. Boken skrevs av svenska universitetsteologer. Redaktören Anne-Louise Eriksson skriver inledningsvis att ingen av de medverkande författarna försvarar Bibelns dogmatiska auktoritet. Detta anser hon rimligt eftersom Bibeln enligt henne dels inte själv tilldelar sig sådan auktoritet och dels är mångtydig (s 15). En kristens förpliktelse till Bibeln tycks begränsa sig till att man som kristen förhåller sig till Bibeln, på vilket sätt är inte avgörande (s 16).

I samma antologi menar andra författare att Bibeln innehÃ¥ller omoraliska utsagor och kan därför inte vara auktoritativ (s 69f. och 118). En tanke som flera författare framför är att Bibeln är normativ och värdefull endast när den skänker oss hjälp i livet (s 111, 118). Vad är det dÃ¥ som utgör kriteriet för vilka texter och tolkningar som kan anses vara användbara? Vad är oss till hjälp i livet? En författare svarar att det är kärleken som är det avgörande. Kärleken inkluderar människor och accepterar inte exkluderande tolkningar (s 213 f.). Detta argument har varit viktigt dÃ¥ det gäller accepterandet av homosexualitet i Svenska kyrkan. Kärleken har ofta blivit Ã¥beropad som kriterium för vad som är rätt. Vi skulle kunna kalla det â€kärlekens argumentâ€. Kärleken blir den enda absoluten vid bedömningen. Men det är inte Bibelns sätt att utrycka sig. Alla moraliska eller etiska regler sätts inte Ã¥sido i Skriften, därför att man Ã¥beropar kärleken. Kärleken behöver ocksÃ¥ riktningsgivare. Om en gift man säger att han nu mött den stora kärleken i en annan kvinna än hustrun och sedan bryter sitt äktenskap, därför att kärleken säger honom det, är detta inte därför rätt.

Vi ser alltsÃ¥ att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av de teologer som är representativa för den svenska universitetsvärlden eller Svenska kyrkan. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sÃ¥dant obestämt begrepp som â€kärlek†som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall fÃ¥ med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Bekännelseskrifternas ställning i Svenska kyrkan

När det gäller bekännelseskrifternas roll som auktoritet i Svenska kyrkan skedde en mycket betydelsefull förändring 1893. Vid Allmänna kyrkomötet detta Ã¥r beslutades det att en â€evangelisk†syn pÃ¥ bekännelseskrifterna skulle gälla. Med evangelisk menade man inte syndernas förlÃ¥telse, utan att man inte skulle vara bunden vid bekännelseskrifternas bokstäver utan istället Ã¥tnjuta frihet. Biskop Gottfried Billing var den främste företrädare för denna syn. Den motsatta stÃ¥ndpunkten, där man läser bekännelseskrifterna som det stÃ¥r och hÃ¥ller sig till det, kallades i debatten för â€lagisk†eller â€juridiskâ€. Bakgrunden till 1893 Ã¥rs beslut var att det inkommit förslag om att reducera bekännelsen till att endast omfatta den Augsburgska bekännelsen. Förslaget avslogs och hela bekännelsen behölls, dock skulle evangelisk frihet rÃ¥da i förhÃ¥llande till bekännelsens bokstav.

Detta lösliga och diffusa förhÃ¥llningssätt till bekännelseskrifterna – var gÃ¥r gränserna för den evangeliska friheten? – bekräftades sedan vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Det är uppenbart att denna syn pÃ¥ Konkordieboken inte var den som dess författare och undertecknare hade, inte heller den Svenska kyrkan tidigare hade eller som konfessionella lutherska kyrkor ännu idag har. Det var ett oärligt knep man använde sig av, dÃ¥ man talade om den â€evangeliska synen†pÃ¥ bekännelseskrifterna. Den liberala kristendomsuppfattningen doldes bakom fromma formuleringar. När Svenska kyrkan menar att flera läror i trosläran och bekännelseskrifterna är felaktiga, borde den tala rent ut och inte lÃ¥tsas, som om den fortfarande bekänner sig till hela Konkordieboken. Men svenska kyrkans dubbelspel i frÃ¥ga om bekännelsen alltsedan 1893, d.v.s. ett formellt försvar för hela Konkordieboken samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har varit mycket effektivt vid förvandlingen av svenska kyrkan frÃ¥n en luthersk kyrka till ett allmänreligiöst samfund. De konservativa grupperna inom svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremÃ¥l för kyrkotukt.

Avslutning

Vad skall vi nu till sist säga om liberalteologins konsekvenser, följderna av att denna främmande lära trängt in i församlingen, att Pauli ord till Timoteus inte hörsammats: â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning.â€

Den gudomliga uppenbarelsen har fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som ocksÃ¥ i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och pÃ¥ sÃ¥ sätt utplÃ¥nat alla vÃ¥ra synder, sÃ¥ att vi stÃ¥r rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan pÃ¥ ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstÃ¥tt ur graven som den första bland mÃ¥nga bröder, i väntan pÃ¥ oss. Detta är det underbara budskap som liberalteologin – som mästrar Bibeln och gör kristendomen acceptabel för det mänskliga förnuftet – berövar människor. Men vi hÃ¥ller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: “Jag är uppstÃ¥ndelsen och livet. Den som tror pÃ¥ mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror pÃ¥ mig skall aldrig nÃ¥gonsin dö†(Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sÃ¥dana som du och jag, t.o.m. om du sÃ¥ skulle vara den uslaste människan pÃ¥ jorden, till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser pÃ¥ oss och säger: â€Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.â€

Amen.



Next »