Blog Image

Skattkistan

Predikan 3:e advent

Predikningar Posted on 2014-12-11 22:13:01

av Lars Borgström Predikan 3:e söndagen i advent Matt. 11:1-10

Jesus hade utlovats i Gamla testamentet. Många profeter hade framträtt och vittnat om vad de i förväg fått se, hur Messias skulle frälsa mänskligheten. Som den siste i raden av alla Gudsmän som vittnade om den kommande Frälsaren kom Johannes Döparen. Den tredje söndagen i advent handlar om honom. Han är faktiskt en så viktig person i Guds rikes historia att både denna söndag och nästa kommer att handla om honom.

Jesus säger om Johannes Döparen: â€Det är om honom det stÃ¥r skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig†(v 10). Han citerar Gamla testamentet, profeten Malakis bok, som skrevs pÃ¥ 400-talet före Kristi födelse. Där stÃ¥r att alldeles innan Frälsaren nÃ¥gon gÃ¥ng i framtiden skulle komma skulle nÃ¥got speciellt inträffa. En budbärare skulle gÃ¥ framför Honom och bereda väg för Honom.

Nu hade detta bibelord gÃ¥tt i uppfyllelse! Johannes var denne budbärare, en verklig Herrens vägröjare – alltsÃ¥ en som gjorde det möjligt för människorna att tro pÃ¥ Herren och leva i gemenskap med Honom. Liksom de tidigare profeterna sade han till folket att de skulle överge sina synder och istället följa Guds vilja. Gud är ju helig och god och den som skall tillhöra Honom mÃ¥ste ocksÃ¥ vara sÃ¥dan. Guds ord till Israel gäller i alla tider: â€Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig†(3 Mos. 19:12). Detta innebär, att den som inte lyder Gud och följer Hans bud, inte heller hör Honom till.

Av Jesu ord om Johannes Döparen får vi veta några saker om denne märklige man. Vi skall stanna upp vid att han 1) inte var någon vindflöjel 2) inte var någon framgångsrik världsmänniska, men att han var 3) budbäraren

Johannes var inte nÃ¥gon vindflöjel…

â€Vad gick ni ut i öknen för att se?†frÃ¥gade Jesus. â€Ett strÃ¥ som vajar för vinden?†Nej, sÃ¥dan var inte Johannes. Vi talar ibland om människor som är som vindflöjlar. En vindflöjel är en vimpel eller pil som sitter högst upp pÃ¥ masttoppar. När man vill veta Ã¥t vilket hÃ¥ll det blÃ¥ser tittar man pÃ¥ vindflöjeln. Den är som ett â€strÃ¥ som vajar för vindenâ€. Det finns mÃ¥nga människor som är sÃ¥dana. SÃ¥ fort de fÃ¥r reda pÃ¥ att de flesta i samhället tycker pÃ¥ ett visst sätt anpassar de sig efter detta, oavsett om det är rätt eller fel. NÃ¥gon vindflöjel, nÃ¥gon som vänder kappan efter â€samhällsvindarna†och ändrar sig efter varje ny idé som blir allmänt accepterad, var inte Johannes. DÃ¥ hade han aldrig kunnat förbereda vägen för Jesus.

Johannes var verkligen radikal. Att vara radikal är inte, som mÃ¥nga tror, att ha extrema och märkliga idéer längst ut i nÃ¥gon ytterlighet och strida för sin sak, gärna pÃ¥ ett aggressivt sätt. Att vara radikal har istället med förankring att göra. â€Radikal†kommer frÃ¥n latinets ord för rot. Den som är radikal har sina rötter djupt rotade i jorden. Rötterna har sökt sig sÃ¥ djupt att de är förankrade i själva grunden, i klippan. Och för en kristen är den klippan Kristus.

I våra tider är det tyvärr mycket som är galet i samhället. När en ny idé allmänt accepteras vänder sig alla strån efter vinden, även om det strider mot både Guds ord och vad som är förnuftigt. Men den kristne står i sådana situationer fast på Guds ords orubbliga grund. Sedan må han eller hon av världsmänniskorna kallas extremist eller något ännu mycket värre. Det viktiga är inte vad människorna anser. Det viktiga är hur Gud ser på saken.

Johannes var förankrad i Kristus. Han var inte ett strå som vajade för vinden. Hans rötter sökte sig djupt ned, ända ned till klippan Kristus. Du vill väl också vara som Johannes och hålla dig till Guds ords sanning, även om de flesta tycker annorlunda?

En annan Johannes, aposteln och evangelisten, fick i sin uppenbarelse pÃ¥ ön Patmos se ett fruktansvärt vilddjur stiga upp ur havet. Detta vilddjur symboliserar den världsliga makten, när denna antar kristendomsfientliga drag. SÃ¥ läser vi nÃ¥got sÃ¥väl fruktansvärt som beklämmande: â€Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det†(Upp. 13:3) Eftersom människorna i allmänhet följer detta vilddjur i dess verksamhet kan vi kristna inte räkna med att fÃ¥ allmänhetens förstÃ¥else och stöd när vilddjuret strider mot Guds ordningar och den sanna kyrkan. När t.ex. äktenskapslagarna ändras till att inkludera de homosexuella framstÃ¥r de kristna i allmänhetens ögon som mycket hatiska och ondsinta människor – t.o.m. av dem som för tjugofem Ã¥r sedan hade exakt samma etiska värdering av homosexualitet som de kristna. Eftersom de följer efter vilddjuret anpassar de sig hela tiden efter de vindar som blÃ¥ser i samhället.

De kristna däremot följer inte vilddjuret. Johannes fick blicka in i himlen och se hur de evigt saliga människorna har det och uppträder. Deras tillhörighet till Jesus skildras pÃ¥ ett vackert och gripande sätt: de följer Lammet vart det än gÃ¥r (Upp. 14:4). Detta är nÃ¥got som ocksÃ¥ kännetecknar de kristna pÃ¥ jorden. Jesus, den gode Herden, säger om sig själv i tredje person: â€När han har fört ut alla sina fÃ¥r gÃ¥r han före dem, och fÃ¥ren följer honom eftersom de känner hans röst. (Joh. 10:4).

…eller nÃ¥gon framgÃ¥ngsrik världsmänniska

Johannes Döparen var inte heller nÃ¥gon framgÃ¥ngsrik, välbetald världsmänniska. “Gick ni ut i öknen för att se en man klädd i fina kläder?” frÃ¥gade Jesus folket. “Nej, sÃ¥dana finns i kungapalatsen” blev svaret som Han själv gav. Anpassar man sig till världens icke-kristna tankesätt kan det ibland leda till framgÃ¥ng och rikedom. Men Johannes eftersträvade inte sÃ¥dant. Han bar istället kläder av kamelhÃ¥r och hans mat var gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4). Hans tillvaro var alltsÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n yttre världslig framgÃ¥ng och frÃ¥n de fina kläderna som finns i kungapalatsen.

Visserligen hamnade Johannes till sist i kungapalatset, men då i dess fängelsehåla. Han hade nämligen sagt till självaste kung Herodes att det var förbjudet för honom att gifta sig med sin brors hustru, vilket han hade gjort (Mark. 6:17-18). Eftersom Johannes predikade mot synden blev han belagd med fängelsestraff och senare avrättning. Så mycket betydde Guds ords sanning för Johannes att han hellre dog än att förtiga den eller ansluta sig till lögnen.

Johannes var en verklig troshjälte, uppfylld av den Helige Ande redan som ett litet foster (Luk. 1:15, 41). Numera menar man allt oftare att Johannes började tvivla där han satt i den mörka och ensliga fängelsehÃ¥lan. Det stÃ¥r ju: â€Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände dÃ¥ bud med sina lärjungar och frÃ¥gade honom: ´Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta pÃ¥ nÃ¥gon annan?´†(Matt. 11:2-3). Johannes frÃ¥ga till Jesus skulle enligt mÃ¥nga moderna utläggare varit uttryck för hans egna tvivel. Denna uppfattning brukar ocksÃ¥ kombineras med ett upphöjande av tvivlet, som sägs vara nÃ¥got fint och äkta. Det är som om det blivit fult att tro för mycket, för starkt eller för tvärsäkert. Mot dessa tankar är det därför viktigt att slÃ¥ fast att tvivlet kommer frÃ¥n djävulen, som redan frÃ¥n begynnelsen försökt utplÃ¥na tron, förtroendet för Gud, hos oss människor genom att sÃ¥ ut tvivel pÃ¥ Guds ord. “Skulle väl Gud ha sagt…” (1 Mos. 3: 1) sade han redan till Eva, vÃ¥r stammoder. Det vore för övrigt märkligt, ifall Johannes skulle rÃ¥kat i tvivel därför att han fick â€höra talas om Kristi gärningar†(v 2). Det motsatta borde ju istället varit fallet: Att nÃ¥s av nyheter om Kristi gärningar styrker tron. Den gamla uppfattningen verkar därför mycket mer sannolik, nämligen att det var för sina lärjungars skull Johannes sände dem till Jesus. Det var inte för att skingra egna tvivel, utan för att föra lärjungarna till Frälsaren, som Johannes sände dem med frÃ¥gorna. Han anade att han själv snart skulle dö eller förtvina i fängelset, och nu ville han att hans lärjungar skulle bli Jesu lärjungar. Det skulle de nämligen bli, när de fick frÃ¥gorna besvarade pÃ¥ ett övertygande sätt.

Vi skall vara glada över att vi inte behöver sitta i fängelse därför att vi är kristna. Men vi skall älska sanningen så mycket att vi är beredda att lida för den, om det skulle bli nödvändigt. Sådan var Johannes. Tänk om vi idag skulle be Herren att Han ännu mer uppfyller oss med den Helige Ande, så att vi fick något av den kraft Johannes hade och så modigt kan vittna om Guds ords sanning för släktingar och vänner, ja för både kända och okända.

Johannes är budbäraren

Det budskap Johannes frambar beredde vägen för Jesus, och därför kallas han den store vägröjaren. Johannes var verkligen en vägröjare som öppnade folkets väg till Jesus. Han fick många av Israels folk att omvända sig till Herren, deras Gud. Det kunde han göra, därför att han uppfylld av den Helige Ande vittnade om sanningen.

Vi sjunger i dessa adventstider den kända psalmen â€Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stÃ¥n opp!†(Lova Herren 87:1). Detta skedde verkligen genom Johannes. Han predikade sÃ¥ att marken jämnades för Jesus. Bergen och höjderna sjönk och dalarna fylldes (Luk. 3:5). Men vilka berg var det som sjönk? Inte var det Judeens berg. Den yttre naturens form förändrades naturligtvis inte. Det var istället människornas högmod som krossades. Johannes talade nämligen om för dem att de var syndare som inte kunde bestÃ¥ inför Guds dom (Luk. 3:7). Och det kan inte du heller! Tror du att du är helig och ren därför att du är tillräckligt from och god har du ett högt berg av högmod och stolthet inom dig. DÃ¥ kan inte Jesus, ärans Konung, göra sin ankomst i ditt hjärta.

Att bli avslöjad som syndare är förödmjukande. Men det leder dig till Jesus Kristus, som är syndares vän. De som är Ã¥ngerfulla över sina synder och är nedtryckta i den djupa förtvivlans dalar blir tröstade och uppresta av det glada budskapet om förlÃ¥telse genom Jesus Kristus. Johannes Döparen var inte bara den stränga lagens predikant, utan han pekade ocksÃ¥ pÃ¥ Jesus och sade: â€Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd†(Joh. 1:29). Jesus var ett särskilt utvalt och fullkomligt offer som pÃ¥ korset tog bort inte bara nÃ¥gra synder för nÃ¥gra människor utan alla synder för alla människor. â€Han är försoningen för vÃ¥ra synder, och inte bara för vÃ¥ra utan ocksÃ¥ för hela världens†(1 Joh. 2:2). MÃ¥nga syndare började tro pÃ¥ Jesus genom Johannes predikan.

Nu uppmanar Gud ocksÃ¥ dig att göra det som gör dig till ett Guds barn: â€Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd.†Att se är detsamma som att tro, att förtrösta pÃ¥ Jesus, som är Guds Lamm. SÃ¥ fylls dalarna av syndaförlÃ¥telsen och all Guds nÃ¥ds gÃ¥vor. SÃ¥ kan du fira en verkligt god jul med den största gÃ¥van av alla, Jesus Kristus själv, â€härlighetens sken, ljus av Faderns ljus utgÃ¥nget†(Lova Herren 261:3).

Amen.



Predikan 14:e eft tref.

Predikningar Posted on 2014-10-05 18:43:49

av Lars Borgström Predikan 14:e söndagen efter trefaldighet.

Gal. 5:16-24

â€Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, sÃ¥ kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De tvÃ¥ strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill†(Gal. 5:16-17).

Lyssna till Guds ord, inte till ditt hjärta!

Idag fÃ¥r vi frÃ¥n olika kulturpersonligheter och psykologiska rÃ¥dgivare ofta höra att vi skall lyssna till vÃ¥rt hjärta, följa vÃ¥r innersta önskan, och pÃ¥ det sättet förverkliga oss själva. T.o.m. präster talar sÃ¥, men de är inte Herrens sändebud utan falska profeter. Hjärtat är nämligen inte nÃ¥gon god vägledare dÃ¥ vi skall träffa olika val i livet. Herren säger genom Jeremia: â€Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstÃ¥ det?†(Jer. 17:9). Och Frälsaren själv säger: â€Ty frÃ¥n hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelse†(Matt. 15:9).

SÃ¥ ont och svekfullt är alltsÃ¥ hjärtat. Bättre dÃ¥ att ta vägledning av Guds ord, som skall vara vÃ¥ra fötters lykta och ett ljus pÃ¥ vÃ¥r stig (Ps. 119:105). Det är sant att ordet frÃ¥n Gud, genom att tala till oss om vÃ¥r Frälsare och Hans verk, omskapar vÃ¥ra hjärtan, gör dem levande (Hes. 11:19, 36:26) och skriver in lagen – Guds heliga, goda vilja – i dem (Jer. 31:33). Men det är ocksÃ¥ sant att den pÃ¥nyttfödde fortfarande bär pÃ¥ den gamla naturen och därför dras mellan tvÃ¥ viljor; köttet och anden (Rom. 7:14-23). â€Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller†(Rom. 8:7). Det blir en livslÃ¥ng kamp, där den ena makten söker övervinna den andra. â€Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De tvÃ¥ strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill†(Gal. 5:17).

Eftersom den kristne egentligen är tvÃ¥ människor, bÃ¥de gammal och ny, kött och ande, skall han vara misstänksam mot sig själv och inte följa sin inre önskan, utan göra det som är rätt enligt Guds ord. Om hans vilja kommer i konflikt med Guds ord kan han vara alldeles säker pÃ¥ att det är den gamla, köttsliga naturen som vill göra vad syndigt är – det är inte Guds ord som är förÃ¥ldrat och behöver modifieras till vÃ¥r moderna, â€upplysta†tid. Den som i en sÃ¥dan konflikt följer köttet väljer den väg som djävulen banat för oss. Paulus beskriver den sÃ¥: â€Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sÃ¥dant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever sÃ¥ skall inte ärva Guds rike†(Gal. 5:20-21).

Kampen mellan kött och ande

Att följa Guds ord mot sin egen vilja är svÃ¥rt och kostar pÃ¥. Det är att förneka sig själv, ja att â€hata sitt eget liv†för Jesu skull (Luk. 14:26). Det är pÃ¥ kort sikt ofta enklare och bekvämare att välja det som köttet vill. Men â€den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv†(Joh. 12:25).

Jesus säger att den som vill följa Honom, den som vill vara Hans lärjunge och höra Honom till, skall förneka sig själv och ta sitt kors pÃ¥ sig. Han säger t.o.m.: â€Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge†(Luk. 14:27). Hur annorlunda ljuder inte detta Frälsarens budskap frÃ¥n de mÃ¥nga uppmaningar vi möter idag – frÃ¥n sÃ¥ mÃ¥nga olika hÃ¥ll – att vi skall leva ut vÃ¥r innersta vilja och lÃ¥ta vÃ¥ra jag växa, expandera. Men ett kors är inget gödningsmedel för vÃ¥ra jag, det är ett avrättningsredskap. Varför erbjuder Jesus oss ett kors och uppmanar oss att ta det? Det har att göra med, att den gamla människan i oss mÃ¥ste dö.

Att vilja behÃ¥lla sitt liv betyder att vilja bli kvar i det gamla syndaväsendet, att inte vilja utlämna den gamla människan till att dödas, korsfästas. Att vilja behÃ¥lla sitt liv är att följa de onda, själviska begären istället för att göra det som är rätt inför Herren. Man vill behÃ¥lla sitt liv, dÃ¥ man inte vill lÃ¥ta sig omvändas och lÃ¥ta Herren störta den gamla människan frÃ¥n hjärtats tron för att Han själv skall kunna sätta sig pÃ¥ den. Jesus Kristus är världsalltets Konung genom sin allmakt, men Han vill ocksÃ¥ regera ditt hjärta med sin kärleks makt. Men dÃ¥ mÃ¥ste du mista ditt liv för Hans skull, sÃ¥ att du med Honom vinner det sanna, eviga livet. Vilken skillnad det dÃ¥ blir jämfört med köttets gärningar! Paulus beskriver det nya livet sÃ¥: â€Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tÃ¥lamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning†(Gal. 5:22-23).

Korset som dödar den gamla människan bereder rum för den nya människan. Det innebär lidanden, men nödvändiga, fostrande och välsignande lidanden. Det är en oundviklig del av livet som kristen. Paulus skriver: â€De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär†(Gal. 5:24). Det är Gud själv som lägger korset pÃ¥ dig, för att genom tuktan forma dig till en ny människa, â€efter Hans Sons bild†(Rom. 8:29). All egenvilja, självgodhet, girighet, kättja och vad det nu är som hör till det gamla jaget vill Gud ta bort hos dig, och detta gör ont. Det är plÃ¥gsamt men nödvändigt. Flyr du dÃ¥ undan korset och obehaget kan du inte vara en Jesu lärjunge. Det är hÃ¥rda ord. Och orden kan verka sÃ¥ krävande att man blir förskräckt för dem. MÃ¥ste det vara sÃ¥ svÃ¥rt att vara en Jesu lärjunge? MÃ¥ste man känna korsets tyngd? Är det inte tillÃ¥tet att leva glatt, ljust och lätt som kristen?

En sak vi mÃ¥ste komma ihÃ¥g när korset känns tungt är att det är ett hälsosamt kors. Den gamla, köttsliga människan korsfästs och dödas för att den nya människan, som är en skapelse i Kristus (2 Kor. 5:17), skall växa till. Och detta nya liv är ett liv â€i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande†(Rom. 14:17). Där finns den sanna lyckan som kallas salighet. Jesus säger att den som mister sitt liv, alltsÃ¥ det gamla, köttsliga livet, han skall vinna livet, alltsÃ¥ detta nya, sanna, saliga och eviga liv.

Undergång eller evigt liv

Köttet eller Anden – det är inte bara frÃ¥ga om hur livet gestaltas i detta liv, det har ocksÃ¥ konsekvenser för evigheten. â€Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och dÃ¥ skall han löna var och en efter hans gärningar†(Matt. 16:27). Det blir alltsÃ¥ en domens dag, en stund dÃ¥ räkenskap skall avläggas för hur vi levt vÃ¥ra liv.

Varje människa bär pÃ¥ ett stort ansvar inför Gud. Det är allvarligt att vara människa. Det finns böcker i Himmelen där alla vÃ¥ra handlingar finns uppskrivna (Upp. 20:12). PÃ¥ den sista dagen skall räkenskap avläggas. â€Ty vi mÃ¥ste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall fÃ¥ igen efter sina gärningar†skriver Paulus i 2 Kor. 5:10 och i Gal. 5:7-8 läser vi: â€Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sÃ¥r skall hon alltsÃ¥ skörda. Den som sÃ¥r i sitt kötts Ã¥ker skall av köttet skörda undergÃ¥ng, men den som sÃ¥r i Andens Ã¥ker skall av Anden skörda evigt livâ€.

Käre vän, se till att du sÃ¥r i Andens Ã¥ker. Synda inte, lev inte efter köttet! DÃ¥ fÃ¥r du skörda undergÃ¥ng. Om denna predikan rört upp saker i ditt samvete skall du vara tacksam. Nu finns det nämligen fortfarande tröst och förlÃ¥telse att fÃ¥. Den slutliga domen har ju inte fallit än. Synden blir utstruken genom förlÃ¥telsen för Jesu skull, och bara genom denna. Se till att ditt namn finns med i Livets bok, där alla de stÃ¥r uppskrivna, som bett om och fÃ¥tt förlÃ¥telse för Jesu skull, därför att Han led och dog och utgav sin kropp och sitt blod till frälsning för syndare. Säg till Herren: â€Döm mitt hjärta här i tiden, Innan världen döms av dig, Och när tiden är förliden, I din dom frikalla mig†(Lova Herren 375:5). DÃ¥ skall det, för Jesu Kristi och Hans frälsande blods skull, bli dig som du hoppas!

Amen.



Predikan 6:e eft. tref. Matt. 5:27-42

Predikningar Posted on 2014-07-24 18:03:41

av Lars Borgström Predikan 6:e sön. eft. tref. Matt. 5:27-42

Jesus sade till sina lärjungar: â€Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrott. [—] Ni har vidare hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hÃ¥lla din ed inför Herren.…â€. Detta var de vana vid att höra, men sÃ¥ gÃ¥r Han emot den undervisningen. Felet som hade begÃ¥tts i fädernas undervisning var att en ytlig uppfattning om buden hade gjort sig gällande. Man trodde sig inte bryta mot buden om man inte gjorde det i grov, yttre mening. Men Jesus säger nu med stor myndighet: â€Jag säger er: Var och en som med begär ser pÃ¥ en kvinna har redan begÃ¥tt äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. [—] Jag säger er: Ni skall inte alls svära [—] Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer frÃ¥n den onde.â€

Det är det gudomliga jaget, JAG ÄR, som talar när Jesus säger: â€Jag säger erâ€â€¦ Han är den Herre, som ingivit Mose och profeterna vad dessa skulle nedteckna som Helig Skrift, och därför kan Han bättre än nÃ¥gon annan ge besked om vad buden egentligen handlar om.

Det är alltså inte såsom många tror, att Jesus korrigerar den gammaltestamentliga undervisningen, utan Han förklarar vad som hela tiden varit dess innebörd – en innebörd som missförståtts av de fariseiska lärofäderna. Låt oss nu se på den verkliga innebörden av sjätte budordet.

Du skall inte begå äktenskapsbrott

Det sjätte budet är ett bud som många människor, likt fariséerna, tänker sig gå fria inför. Det är väl bara mycket onda människor som inleder en sexuell förbindelse med någon annans hustru (eller man)! Men Jesus visar nu den djupa innebörden av detta bud, att den som ser med begär på en kvinna redan har begått äktenskapsbrott. C.O. Rosenius ger en god förklaring av detta bud i sin betraktelse för den 18 april. Först förklarar han hur oerhört heligt detta bud är:

â€DÃ¥ vi nu betänker, att äktenskapet är en sÃ¥ helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, dÃ¥ kan vi förstÃ¥, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är, att pÃ¥ nÃ¥got sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet, han rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhÃ¥llandet pÃ¥ jorden, han sönderriver de heligaste, av Gud själv knutna band, han orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhÃ¥llande människor emellan, han griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — varjämte han ock av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, emedan mänsklighetens välfärd, ofta för bÃ¥de tid och evighet, vilar pÃ¥ äktenskapet.â€

Sedan ger han en andlig utläggning, där han visar att det sjätte budet bryts redan i tankarna, i begäret:

â€Ta här ett exempel: om nÃ¥gon hade det sinnet emot dig, att han önskade kunna mörda dig, men avhÃ¥ller sej ifrÃ¥n gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du dÃ¥ hÃ¥lla honom nÃ¥got bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, dÃ¥ däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. SÃ¥ ocksÃ¥ här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit sÃ¥ rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dig och honom, dÃ¥ du endast av fruktan avhÃ¥llit dig frÃ¥n att fullborda din begärelse. Därför har du, inte blott inför Gud utan ock i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begÃ¥tt hor, som du haft begärelse därtill. SÃ¥ har Herren Kristus själv förklarat detta bud.â€

Undantag från skilsmässo- och omgifteseglerna

Trots att det sjätte budet lyder â€Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrott†finns det tvÃ¥ bibliskt giltiga skäl att begära skilsmässa. Det ena skälet är om den andra parten varit otrogen och begÃ¥tt otukt. Jesus säger: â€Var och en som skiljer sig frÃ¥n sin hustru av nÃ¥got annat skäl än otuktâ€â€¦ och i Matt. 19:9 inkluderas även möjlighet till omgifte: â€Jag säger er: Den som skiljer sig frÃ¥n sin hustru av nÃ¥got annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begÃ¥r äktenskapsbrott†(Matt. 19:9).

Det andra skälet är om den andra parten illvilligt, d.v.s. utan skäl, sÃ¥som t.ex. att man själv varit otrogen, övergivit en. DÃ¥ fÃ¥r man ocksÃ¥ begära ut skilsmässa. Paulus skriver: â€Men om den otroende vill skiljas, sÃ¥ lÃ¥t honom göra det. I sÃ¥dana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav†(1 Kor. 7:15). I bÃ¥da dessa fall har den drabbade parten ocksÃ¥ rätt att gifta om sig. FrÃ¥n de lutherska bekännelseskrifterna läser vi i Om pÃ¥vens makt och överhöghet: â€Orättfärdig är ocksÃ¥ den förordningen, som vid äktenskapsskillnad förbjuder den oskyldiga parten att gifta sig†(SKB, s 353).

Anledningen till att Jesus hävdar att man för otukts skull har rätt att både skilja sig och gifta om sig är följande: Makarna är i äktenskapet ett kött (1 Mos. 2:24, Mat. 19:6), men den maka, som begår otukt, blir ett kött med älskaren, och den make, som begår otukt, blir ett kött med älskarinnan (1 Kor. 6:16). Under sådana omständigheter blir äktenskapets band inte bestående. Det trasas sönder genom äktenskapsbrottet, och i enlighet därmed kan man skilja sig från en äktenskapsbrytare resp. äktenskapsbryterska. Den bedragne har naturligtvis möjlighet att förlåta och så på nytt ta sin man/hustru till sig, men detta kan inte ställas som krav på honom eller henne. En sådan lösning torde dock vara det mest önskvärda i de flesta fall.

Även när det gäller det illvilliga övergivandet som beskrivs i 1 Kor. 7:15 löses den drabbade parten frÃ¥n äktenskapsbandet och har rätt till omgifte, vilket framgÃ¥r av versens ord: â€I sÃ¥dana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.â€

Avslutningsvis skall vi säga något om

Straffet

Straffet för brott mot det sjätte budordet är enligt Jesus den eviga pinan i Gehenna. Han säger: â€Om ditt högra öga förleder dig till synd, sÃ¥ riv ut det och kasta det ifrÃ¥n dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar gÃ¥r förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna.†Likadant med handen, om den skulle förleda till synd.

Den eviga fördömelsen är något så fruktansvärt, att vi inte kan föreställa oss det. Inte ens den hemskaste stund, som en människa kan få uppleva på jorden, utgör mer än en aning om vad det kan innebära att för alltid vara skild från Gud. Vilken olycka som helst här på jorden är alltså lindrigare än det eviga straffet. Jesus menar därför, att det är bättre för oss att försaka vad som helst, även den skötesynd som vi upplever som lika nödvändig för oss som ögat eller handen, än att vi skulle behöva gå evigt förlorade. Om en av sina egna lärjungar, förrädaren Judas, säger Jesus, att det hade bättre för honom, om han aldrig hade blivit född (Matt. 26: 24). Detta säger Jesus med tanke på att Judas gick förlorad. Det är alltså bättre att inte ens vara född än att drabbas av det eviga fördärvet.

Jesus lär oss alltså, att en syndare, som skall straffas för sin synds straffvärde och skuld måste bortkastas i den ständigt brinnande elden och där pinas för evigt. Men när Jesus hängde på korset samlades alla människornas skuld på Honom. Den tillräknades Honom. De eviga straffen koncentrerades, förtätades och förhöjdes till oändlig bitterhet och svårighet då de förökades i höjd och djup. På det sättet kunde kvalen förkortas i tid, så att allt gottgjordes under timmarna på Golgata. Ingenting återstår längre. Vi får gå fria. Vänd dig därför till Jesus och be Honom om nåd. Då skall du också, likt rövaren, få vara med Frälsaren i paradiset.

Då blir du också iklädd den rättfärdighet som Frälsaren själv har, den som vida överstiger fariséernas. Iklädd Kristus är du absolut rättfärdig och fullkomligt helig, lika god och full av kärlek som Jesus själv. Låt oss vända oss till Honom som har burit all vår synd. Tro på Honom och Hans underbara löften och det skall vara dig som du tror! Amen.



Predikan 4:e eft. Tref. Rom. 8:18

Predikningar Posted on 2014-07-09 12:05:04

Predikan 4 eft. Tref. Rom. 8:18

â€Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vÃ¥r†(Rom. 8:18). Paulus vet att livet pÃ¥ jorden innebär mÃ¥nga svÃ¥righeter. Som kristen fÃ¥r man även gÃ¥ igenom särskilda lidanden, för bekännelsens skull. Alla dessa trÃ¥ngmÃ¥l kan ändÃ¥ inte hindra den eviga saligheten för dem som Gud har utvalt till frälsning. I v 28 skriver aposteln nämligen att â€för dem som är kallade enligt Guds beslut†och â€Ã¤lskar Gud†â€samverkar allt till det bästaâ€. Med â€Guds beslut†syftar Paulus pÃ¥ den av evighet skedda utkorelsen till salighet. För oss kristna kommer därför allt som sker här i världen att samverka till vÃ¥rt bästa – och det är förstÃ¥s vÃ¥r eviga salighet. Detta gäller även det som synes ont. Den närvarande tidens svÃ¥righeter, t.ex. â€nöd eller Ã¥ngest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärdâ€(v 35), tjänar oss utkorade och främjar vÃ¥r slutliga frälsning. Gud kommer alltsÃ¥ att se till att vi kommer hem till Himmelen.

Gud har omsorg om hela sin skapelse och genom sin försyn styr Han allt. Växter och djur är föremÃ¥l för Hans allmänna försyn (Matt. 6:26-29), människan är sÃ¥som skapelsens krona föremÃ¥l för Hans särskilda försyn (Matt.5:45), men Guds barn är, som visats, föremÃ¥l för Hans synnerligaste försyn (v 28). Precis allt som sker den kristne här i världen tjänar hans bästa. Och lidandena â€väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vÃ¥râ€.

Hela skapelsen längtar på den slutliga frälsningen

Inte bara vi kristna, utan ocksÃ¥ hela skapelsen längtar efter Jesu Ã¥terkomst, dÃ¥ Han skall frälsa alla troende och döma hela den fallna världen. Paulus skriver: â€Ty skapelsen väntar ivrigt pÃ¥ att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har nu blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. ÄndÃ¥ finns det hopp om att ocksÃ¥ skapelsen skall befrias frÃ¥n sitt slaveri under förgängelsen och nÃ¥ fram till Guds barns härliga frihet†(v 19-21).

Frågan om den nya skapelsen kommer att innebära en förvandling eller en förintelse av den gamla skapelsen är en omdiskuterad fråga. Detta ställe hos Paulus pekar i riktning mot en förvandling av den gamla skapelsen. Vissa lutherska teologer, däribland Luther själv, hävdade också att befrielsen från förgängelsen innebär att efter världsundergången skall skapelsens substans, dess innersta väsen, renas och framträda i härlighet. Det är, menar man, en väsensidentitet mellan den gamla och den nya skapelsen, precis som det är mellan oss kristna här på jorden och vår härlighetsgestalt efter uppståndelsen. Enligt denna syn kommer vår jord i den nya tidsåldern att vara en ny, förhärligad jord och våra länder och kulturer kommer att framträda i ny gestalt, helt renade från synden.

Andra bibelställen såsom 2 Petr. 3:10-13 pekar istället mot förintelse och nyskapelse. De som företräder förintelseteorin hävdar att världen kommer att bli förstörd i grund och ersättas av en helt ny värld. Eftersom Bibeln är sparsmakad och för oss människor inte helt tydlig i sina uppgifter på den här punkten har man i den lutherska kyrkan aldrig drivit detta som en läro- eller bekännelsefråga. Båda uppfattningarna är tillåtna.

Det skall bli uppenbart vilka som är Guds barn

Paulus skriver att “skapelsen väntar ivrigt pÃ¥ att Guds barn skall uppenbaras” (v 19). Vilka är Guds barn? Det är förstÃ¥s alla kristna. I Joh. 1:12 läser vi: â€Men Ã¥t alla som tog emot Honom (Kristus) gav Han rätt att bli Guds barn, Ã¥t dem som tror pÃ¥ Hans namn.†Men vi kan inte säkert säga vilka av vÃ¥ra medmänniskor som verkligen tror pÃ¥ Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare. Här i världen är det inte möjligt att med säkerhet säga vilka som är Guds barn. Öppen avgudadyrkan eller ett liv där synden fÃ¥r fritt utlopp gör att vi kan säga att den eller den människan är ett världens barn eller en avfällig kristen. Men det finns ocksÃ¥ sÃ¥dana som lever ett anständigt liv och t.o.m. besöker gudstjänster och stÃ¥r med i nÃ¥gon församlings medlemsmatrikel, men inte är födda pÃ¥ nytt. För oss är det mÃ¥nga gÃ¥nger omöjligt att avgöra om en människa är ett Guds barn eller inte. En mild och snäll människa kan ha dessa egenskaper p.g.a. goda, gynnsamma naturanlag – hans vänlighet behöver inte vara en frukt av Andens verk. En snäll människa hamnar i helvetet lika väl som den brutale vÃ¥ldsmannen om han inte är född pÃ¥ nytt. Endast Gud ser vad som finns i hjärtat, om där finns den sanna tron pÃ¥ Jesus eller inte. Men när Jesus kommer tillbaka skall Guds barn uppenbaras, dÃ¥ skall det bli tydligt vilka som verkligen tillhör Herren. Den dagen skall nya himlar och en ny jord skapas, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:10-13, Upp. 21:1-4).

Den här tidens lidanden väger lätt mot den kommande härligheten

Paulus bortser som sagt inte frÃ¥n att livet i denna värld innebär svÃ¥righeter och lidanden. Men han â€hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vÃ¥r†(Rom. 8:18). Senare i kapitlet Ã¥terkommer han till samma tanke, dÃ¥ han ställer de nuvarande lidandena mot den väntade härligheten: â€Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och vÃ¥ndas. Och inte bara den, utan ocksÃ¥ vi som har fÃ¥tt Anden som förstlings-frukt, ocksÃ¥ vi suckar inom oss och väntar pÃ¥ barnaskapet, vÃ¥r kropps förlossning†(v 22-23).

Paulus uppmanar de kristna i Rom att precis som den övriga skapelsen tålmodigt bära sina lidanden medan de väntar på Guds stora dag. Det första han håller fram som en sporre för dem är vad de redan har fått, nämligen Anden som förstlingsfrukt. Under gamla förbundet skulle Guds folk bära fram en förstlingsfrukt av skörden åt Herren (2 Mos. 23:19, 5 Mos. 26:1-11). Att de troende glatt kunde offra skördens förstlingsfrukt berodde på att de litade på att Herren senare skulle skänka mer skörd. På så vis kom förstlingsfrukten att betraktas som en garant för att Gud sedan skulle förse med mer. Aposteln använder nu denna gammaltestamentliga bakgrund för att beskriva den Helige Ande. Han är Guds förstlingsfrukt. Att Gud redan sänt den Helige Ande i deras hjärtan garanterar att Han också skall ge dem resten av vad Han har lovat.

Det som de kristna i Rom verkligen längtade efter var att bli upptagna som söner, att fÃ¥ ta del av allt det som barnaskapet innebär. Paulus hade talat om barnaskapet redan tidigare (v 15), men nu lägger han till att barnaskapet även innebär “vÃ¥r kropps förlossning”.

P.g.a. Adams fall kom döden in i världen och vÃ¥ra kroppar drogs in under förgängelsen. Trots att vi fÃ¥tt andligt liv och lever för evigt, mÃ¥ste ändÃ¥ vÃ¥ra kroppar dö, som Paulus skriver i v 10: “Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men er ande är levande för rättfärdighetens skull”. Den kroppsliga döden mÃ¥ste vi alltsÃ¥ genomgÃ¥. Men en gÃ¥ng i framtiden, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga dag, skall vÃ¥ra själar och kroppar Ã¥terförenas för att vi den dagen skall fÃ¥ gÃ¥ in i Kristi härlighetsrike, dÃ¥ de nya himlarna och den nya jorden kommit i den gamla skapelsens ställe. Vi skall dÃ¥ vara hela människor igen, med kropp och själ. Gud kommer att samla vÃ¥ra kanske kringspridda och förmultnade kroppspartiklar och föra dem samman igen, om vi nu hunnit dö före Jesu Ã¥terkomst. VÃ¥ra kroppar skall dÃ¥ inte längre vara under förgängelsen, utan vara fullkomliga och heliga, andliga kroppar utan nÃ¥gra skavanker, smärtor, handikapp eller sjukdomar (1 Kor. 15:44). Vi kommer att vara lika Jesus (1 Joh. 3:2). Han själv kommer att “förvandla vÃ¥r bräckliga kropp, sÃ¥ att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet” (Fil. 3:21). DÃ¥ skall vi se Honom “ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:12).

Därmed har Paulus visat att Jesus även är vÃ¥r Frälsare frÃ¥n döden. Genom sin egen död dödade Han döden. Genom att i sin egen död ta bort synden, har Han tagit bort dödens udd (1 Kor. 15:55), det farliga i döden. Ett spjut eller en pil är ju ofarliga om man tar bort udden frÃ¥n dem. SÃ¥ är ocksÃ¥ döden ofarlig när dess udd, synden, är borttagen. Vi kristna kan därför dö den kroppsliga döden med frimodighet. Det enda som kan skada oss i döden, synden, är ju borta. Därför blir döden för oss bara en vinst (Fil. 1:21). Men ve den människa som dör i sina synder, vilket alla människor gör som inte tror pÃ¥ Jesus (Joh. 8:24). För dem är dödens udd, synden, obruten kvar och därför skadas de av den andra döden, d.v.s. den eviga döden eller helvetet. Vi kristna hamnar däremot inte i helvetet. I Upp. 2:11 stÃ¥r det att den som segrar, d.v.s. den som bevaras i tron pÃ¥ Jesus genom detta liv och fÃ¥r ett saligt slut, â€skall inte skadas av den andra döden.†Vi kommer därför i vÃ¥r kroppsliga död genast att Ã¥tnjuta salighet hos Gud, och sedan, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga morgon, uppstÃ¥ med förhärligade kroppar. Amen.



Predikan 2:a eft. tref.

Predikningar Posted on 2014-06-28 17:32:07

av Lars Borgström Predikan 2:a sönd. eft. tref. Luk. 9:51-62

Jesus kallar alla människor till sitt rike. För 61 Ã¥r sedan hölls en predikan i norsk radio över vÃ¥r predikotext. Predikanten, prof. Ole Hallesby, var mycket tydlig med vad kallelsen handlar om. Den handlar om att bli frälst undan den eviga förtappelsen till den eviga saligheten hos Gud. För mÃ¥nga kom detta tydliga budskap som en chock. Hallesby frÃ¥gade det norska folket i direktsänd radio: â€Hur kan du som är oomvänd – hur kan du lugnt lägga dig att sova pÃ¥ kvällen, du som inte vet om du kommer att vakna i din säng eller i helvetet?†Det blev en lÃ¥ng och intensiv debatt efter Hallesbys â€helvetespredikanâ€, en debatt som tog fart ocksÃ¥ i vÃ¥rt land. MÃ¥nga var de teologer, biskopar och präster som försökte lugna allmänheten och försäkrade att saken inte var sÃ¥ allvarlig som Hallesby framställt den, att Gud är god och inte kommer att pina människor för evigt o.s.v. Men saken är just sÃ¥ allvarlig som den predikan, som nÃ¥dde det norska folken den 25 januari 1953, gjorde gällande.

Kallelsen gäller räddning från helvetet

Det är allvarligt att vara människa. Vi lever bara en enda gÃ¥ng och vi dör bara en enda gÃ¥ng. Och när vi dött skall vi dömas en enda gÃ¥ng. â€Det är bestämt om människan att hon en gÃ¥ng skall dö och sedan dömas†(Hebr. 9:27). Det finns bara en enda evighet som sedan följer pÃ¥ domen, och den blir antingen odelat god eller odelat ond – antingen evig salighet i Himmelen eller evig pina i helvetet. I Bibelns sista kapitel läser vi hur människorna fÃ¥r det i och med domen: â€Den orättfärdige mÃ¥ fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige mÃ¥ fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig†(Upp. 22:11). Detta innebär att pÃ¥ domens dag â€fryses†alla människors tillstÃ¥nd och ingen förändring är längre möjlig.

Den som pÃ¥ den dagen lever i orättfärdighet och orenhet utan gemenskap med Frälsaren kommer att fortsätta att göra detta i all evighet. Den som aldrig här i tiden bad â€ske din vilja†kommer att fÃ¥ höra Gud säga till dem: â€Nu fÃ¥r din vilja ske! Nu fÃ¥r du vara sÃ¥ förtappad och oren för alltid som du velat vara under hela din nÃ¥datid.†Detta är stunden frÃ¥n vilken alla kommer att förbli sÃ¥dana de just dÃ¥ är. Därför är det sÃ¥ oerhört viktigt att vi nu, innan det blir för sent, prövar huruvida vi lever i tron. De som lever i orättfärdighet stÃ¥r under domen. Att Gud inte genast straffar dem beror pÃ¥ Hans tÃ¥lmodighet, att Han inte vill att de skall gÃ¥ förlorade. Han uppskjuter straffet och väntar pÃ¥ deras omvändelse. Vi ser det i vÃ¥r text. Samariterna dödades inte fastän de avvisade Jesus. Jakob och Johannes ville att eld skulle falla frÃ¥n himlen över den otroende byn, men Jesus tillrättavisade dem (v 55). Jesus säger själv, pÃ¥ ett annat ställe: â€Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom Honom†(Joh. 3:17).

Men en dag blir det alltsÃ¥ för sent att omvändas. Den som inte bekänner sin synd och tror pÃ¥ Jesus, Hans nÃ¥d och förlÃ¥telse, kommer pÃ¥ domedagen att bli bestraffad för all den skuld han samlat pÃ¥ sig. Den dagen mÃ¥ste varje människa avlägga räkenskap för sitt liv, vare sig de själva vill det eller inte. Vi skulle kunna säga att Gud ännu med ena handen räcker fram sin nÃ¥d Ã¥t alla syndare, samtidigt som Han med andra handen hÃ¥ller tillbaka sin vrede. SÃ¥dan är situationen under nÃ¥datiden. Men när â€Guds rättfärdiga dom uppenbaras†(Rom. 2:5) dras bÃ¥da händerna tillbaka. Ingen nÃ¥d ges längre och vreden fÃ¥r sitt fulla utlopp.

Guds domseld, som Jakob och Johannes önskade skulle falla över den samaritiska byn, och som faktiskt redan inom tidens gränser har fallit över andra städer som Sodom och Gomorra, skall då för evigt plåga alla som föraktat evangeliet under nådatiden (Matt. 25:41). Det är denna eviga eld, helvetes alla kval och pinor, som Jesus kallar människor bort från.

Kallelsen gäller till himmelriket

Det finns inte bara ett â€frÃ¥n†utan ocksÃ¥ ett â€tillâ€. Jesus kallar oss till himmelriket. Det är brÃ¥dskande att hörsamma denna kallelse. TvÃ¥ av dem som Jesus möter i vÃ¥r text fick höra att allting annat mÃ¥ste stÃ¥ tillbaka för Guds rike. En av dem sade: â€Herre, lÃ¥t mig först gÃ¥ och begrava min far†(v 59). Den andre sade: â€Jag vill följa dig, Herre, men lÃ¥t mig först ta farväl av min familj†(v 61). Jesus sade till dem bÃ¥da att nu, när de hört kallelsen, mÃ¥ste de genast följa Honom: â€Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike†(v 62).

Jesus ryggade inte heller för att tala om lärjungaskapets kostnader. En annan sade till Honom: â€Jag vill följa dig vart du än gÃ¥r†(v 57). Den mannen fick svaret: â€Rävarna har lyor och himlens fÃ¥glar bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot†(v 58). Jesus är tydlig med att det kan fÃ¥ kännbara konsekvenser att följa Honom. En Jesu lärjunge kan bli hÃ¥nad, förföljd och t.o.m. dödad för sin tros skull. Just denne man varnades att han skulle kunna komma att bli utan hem för efterföljelsens skull. SÃ¥ kan det gÃ¥ ocksÃ¥ i vÃ¥r tid.

Men vad än kostnaden blir är det värt priset. Himmelriket är mer värt än allting annat. En gÃ¥ng skall det som här troddes och endast var en fördold verklighet förbytas i Ã¥skÃ¥dning och bli uppenbart. Det sker dÃ¥ Jesus väcker upp de döda och de nya himlarna och den nya jorden uppenbaras. Job säger: “Jag vet att min Ã¥terlösare lever, och som den siste skall Han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skÃ¥da Gud. Jag skall själv fÃ¥ skÃ¥da Honom, med egna ögon skall jag se Honom, inte med nÃ¥gon annans. Därefter trÃ¥nar jag i mitt innersta” (Job. 19:25-27). Tänk att fÃ¥ skÃ¥da Honom som räddat oss, att fÃ¥ se Frälsaren sÃ¥dan Han är!

Kallelsen gäller dig

I en sÃ¥ng sjunger vi: â€Till den himmel, som blir allas, Vilka Kristus höra till, Ingen är, som icke kallas, Ingen han borttappa vill. Till hans hjärta en och var Lika öppen tillgÃ¥ng har. Samma röst till alla ljuder, Samma frälsning han dem bjuder†(Lova Herren 271:1). Herren Jesus vill verkligen att alla människor skall bli frälsta. Han som grät över det obotfärdiga Jerusalem (Luk. 19:41) önskar hett att du inte skall tillsluta ditt hjärta för Honom. PÃ¥ mÃ¥nga sätt söker Han dig. Främst genom sitt Ord naturligtvis. Genom Bibeln och den bibelenliga predikan och undervisningen talar Han till dig. Och när du inte vill lyssna sänder Han olika budbärare framför sig: sorgen, lidandet och glädjen. T.o.m. lidanden och olyckor är verktyg Han använder sig av för att föra oss närmare sig. I 1878 Ã¥rs katekesförklaring läser vi följande: â€De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse sÃ¥som verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan sÃ¥som för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4)” (st. 106).

Kallelsen till Guds rike ljuder idag. Det är viktigt att vi betänker stundens allvar. â€Det givs en tid för andra tider, Som kallas mÃ¥ din sökningstid†(Lova Herren 284:1). Det är inte sÃ¥, som vi ibland lättsinnigt tror, att Herren alltid finns pÃ¥ plats när vi tycker att det passar. Jesus finner vi bara, när Han söker och kallar oss. Det gäller att ta vara pÃ¥ den tid dÃ¥ Han kallar oss.

I vÃ¥r text möter vi tre män som kom i samsprÃ¥k med Jesus. Jesus talade med dem om kallelsens brÃ¥dska och efterföljelsens kostnad (v 56-62). Hallesby sade helt riktigt i sin predikan: â€Det är icke mycket vi hör om dessa tre. Vi fÃ¥r inte ens höra deras namn. Inte heller hur det gick med dem. Men vi skall träffa dem igen en gÃ¥ng framför den vita tronen. Och antingen de blev frälsta eller förtappade, sÃ¥ fÃ¥r vi veta att det viktigaste bladet i deras livs historia skrevs denna dag. Därför att dÃ¥ mötte de Jesus. ´Medan de vandrade vägen fram´, stÃ¥r det. Ett oförglömligt stycke väg. Och en oförglömlig vandring i samtal med Jesus.â€

Idag har du fått höra hur viktigt det är att du inte håller dig borta från Jesus. Du har också fått höra hur mycket Jesus vill ha dig hos sig i Himlen. Han har köpt dig sådan du är. Han är betalat hela priset för all din synd och skuld. Det är därför alldeles onödigt att du går förlorad. Kom därför till Honom! Kom, och kom nu!

Amen.



Predikan Midsommardagen

Predikningar Posted on 2014-06-20 07:53:13

Predikan Midsommardagen Mark. 6:14-29

Vi firar idag Midsommardagen eller den Helige Johannes Döparens dag. Att firningsämnet idag är Johannes döparens födelse har naturligtvis att göra med att vi nu befinner oss sex månader före jul. I Lukasevangeliet läser vi att Maria, i samband med bebådelsen, fick veta av ängeln Gabriel att hennes släkting Elisabeth, som egentligen var för gammal att få barn, var gravid i sjätte månaden (Luk. 1:36). Johannes Döparen, sonen som Elisabeth födde, föddes alltså sex månader före Jesus. Därav att hans födelse firas nu mitt i sommaren. Även med avseende på deras födelse var alltså Johannes en som gick före Jesus. Annars tänker vi nog mest på att Johannes var vägröjaren, som genom sin stränga lag- och botpredikan beredde vägen för Jesus, som fick människorna att inse och ångra sin synd för att ta emot förlåtelsen i Jesu namn och blod.

I dagens text fick vi dock höra hur Johannes Döparen gick före Jesus i ytterligare ett avseende: Han fängslades och dödades p.g.a. att han stod upp för sanningen. Han led alltsÃ¥ döden före Jesus. Oskyldig blev han avrättad därför att han predikade mot synden, i detta fall otukten. Martyriet är en del av de kristnas lott i denna värld, som â€Ã¤r i den onde†(1 Joh. 5:19). Inte sÃ¥ att alla kristna blir dödade förstÃ¥s, men nÃ¥gra blir det, ocksÃ¥ i vÃ¥ra dagar, och alla kristna fÃ¥r i olika grad smaka pÃ¥ världens fiendskap. Det gÃ¥r en gräns mellan Guds rike och världen, de tvÃ¥ stÃ¥r i motsättning till varandra och kan inte förenas utan att den kristne lider svÃ¥r skada till sin själ. Jakob skriver i sitt brev till dem i församlingen som levt ut sina världsliga begärelser och slösat bort sina liv i njutningar: â€Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende†(Joh. 4:4). Johannes Döparen fick, liksom senare sin Mästare Jesus Kristus, smaka pÃ¥ att trohet gentemot Gud och sanningen innebär världens fiendskap.

Johannes predikan mot synden väckte hat

Varför blev då Johannes Döparen satt i fängelse och varför dödades han? I Galliléen härskade vid denna tid Herodes Antipas, son till den ökände Herodes den store som dödade alla gossebarn under två års ålder kring Betlehem. Herodes Antipas var landsfurste eller tetrark, vilken innebar att han härskade över en fjärdedel av det land som fadern hade låtit dela upp mellan sina söner. Förutom Galliléen hörde även Peréen till hans område. Herodes Antipas hade en bror som hette Filippus. Denne Filippus hade gift sig med en intrigerande och härsklysten kvinna vid namn Herodias. Herodes Antipas var redan gift på sitt håll med dottern till Nabateerrikets kung Aretes. Filippus hustru Herodias förförde sin svåger Herodes Antipas och de skilde sig båda från sina respektive makar för att gifta sig med varandra.

Detta gick Johannes emot. Han sade öppet att det inte var tillÃ¥tet för Herodes Antipas att ta sig sin broders hustru. Johannes var en profet med uppdrag att predika Guds ord. Eftersom han fruktade Gud mer än människor bar han fram Guds ord vad det än kostade honom av lidande, vilka konsekvenser det än kunde fÃ¥. Han tänkte säkert: â€Ve mig om jag inte predikar Guds ord!†Tänk om det fanns fler av sÃ¥dana människor idag! SÃ¥ välsignat det skulle vara. DÃ¥ skulle vi inte leva i en sÃ¥dan sömnaktig tid som vi gör.

Inte sÃ¥ förvÃ¥nande ledde Johannes förebrÃ¥elser till att han fängslades. För dem som lever i synd och moral är det alltid besvärande att det finns de som säger sanningen. Man försöker tysta sanningen. Varför är homosexrörelsen, som inte annars är kyrkligt intresserad, sÃ¥ besatt av att omforma kyrkans tro och etik? Det är för att man inte tÃ¥l att det finns en sanningens röst i samhället. SÃ¥ länge denna röst fortfarande kungör Guds dom över deras omoraliska liv, oroas de i sina samveten, eftersom de innerst inne är medvetna om sin synd. Lagen är ju skriven ocksÃ¥ i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). När sanningens röst blivit förkvävd tänker man sig att man äntligen kan fÃ¥ frid. Men det är bara en självtillverkad, falsk frid. De vet i själva verket, â€att de som handlar sÃ¥ är värda döden†(Rom. 2:32).

När trogna, bibelenliga tillrättavisningar inte tas emot av botfärdiga hjärtan uppväcker de hat, och de obotfärdiga vill gärna straffa sanningssägaren. I vår text står att det Herodes hade respekt för Johannes och visste att han var en rättfärdig man – och att han t.o.m. gärna lyssnade på honom (v 20). Det var Herodias, hustrun, som hatade Johannes och ville döda honom (v 19). Men Herodes egen inställning var faktiskt ambivalent och skiftande. I Matteusevangeliets parallelltext ser vi att också han ville döda Johannes (Matt. 14:5). Människofruktan hindrade honom. Herodes fruktade inte Gud utan var en förhärdad människa. Han insåg att Johannes var rättfärdig, men denna insikt gjorde inte att han ångrade sig. Hans insikt eller tro var sådan som djävlarnas, som tror utan att det innebär omvändelse och frälsning (Jak. 2:9). Det var viktigare för honom att behålla sin makt, att hålla sig väl med folket, än att göra det som är rätt inför Gud. Alltså raka motsatsen till Johannes, som mer brydde sig om hur Gud ser på saken än vad människor anser. Johannes fruktade Gud och inte mäniskor. Den sanna Gudsfruktan driver ut människofruktan.

Två gästabud: Herodes eller Jesu

De allra första verserna i Psaltaren lyder: â€Salig är den som inte följer de ogudaktigas rÃ¥d och inte gÃ¥r pÃ¥ syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt†(Ps. 1:1-2). TvÃ¥ olika livshÃ¥llningar mÃ¥las upp för oss. Den första är världens inställning, den som de ogudaktiga och bespottarna har. Den andra är den gudfruktiges, han som har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar den natt och dag.

Dessa tvÃ¥ diametralt skilda inställningar till Gud och Hans ord kommer sÃ¥ överväldigande tydligt fram i Mark. kap 6. Vi fÃ¥r först en inblick i den ogudaktige Herodes festsal. Där sitter landsfursten, hans hustru och de förnäma gästerna, hans â€stormän och överstar och de främsta männen i Galileen†(v 21). Självfallet flödar vinet och musiken dÃ¥nar i festsalen. Där finns ocksÃ¥ Herodias dotter frÃ¥n det tidigare äktenskapet med Herodes bror Filippus. Hon nämns inte vid namn i Bibeln, men den judiske historieskrivaren Josefus uppger att hon hette Salome. Han nämner ocksÃ¥ att hon denna kväll dansade â€de sju slöjornas dansâ€, där hon lät dem falla en efter en under dansens gÃ¥ng. I vÃ¥r text läser vi hur som helst att Herodes och hans gäster blev sÃ¥ förtjusta att kungen sade: â€Be mig om vad du vill, sÃ¥ skall du fÃ¥ det†(v 22). Han t.o.m. beseglade detta löfte genom att svära en ed. Flickan gick ut och rÃ¥dgjorde med sin mor, och sÃ¥ framställdes begäran att fÃ¥ Johannes Döparens huvud pÃ¥ ett fat. Bud sändes till bödeln som genast halshögg Johannes i fängelset. Huvudet bar han upp pÃ¥ ett fat och â€gav det till den lilla flickan, som gav det Ã¥t sin mamma†(v 28). SÃ¥dan är världen. Den är fallen och ond, där kan en sÃ¥dan människa som Herodias äregirighet och hämndlystnad ta död pÃ¥ en Herrens, den Högstes, profet.

Hur annorlunda är inte det gästabud som möter oss omedelbart efter skildringen av Herodes fest! Jesus och hans lärjungar drog sig undan till en enslig plats, eftersom Herodes var en vÃ¥ldsam man. När landsfursten hörde talas om Jesus och om de himmelska krafter som var verksamma hos Honom, sade han att det var Johannes Döparen som hade uppstÃ¥tt. Jesus och apostlarna var hotade. Jesus samlade hur som helst en stor skara människor omkring sig. â€Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som fÃ¥r utan herde, och Han undervisade dem grundligt†(Mark. 6:34). Här ser vi den skara â€som har sin glädje i Herrens undervisningâ€, som lägrar sig vid Herrens fötter och lyssnar till Hans ord. De slog â€sig ner i gröngräset†(Mark. 6:39), läser vi. De är föremÃ¥l för samma herdevÃ¥rd som David beskriver, dÃ¥ han i PS. 23:2 skriver om den gode Herden: â€Han lÃ¥ter mig vila pÃ¥ gröna ängarâ€. Ofta är de inte särskilt välbeställda, de jordiska tillgÃ¥ngarna ser inte särskilt imponerande ut. Vid Herodes gästabud fylldes salen av folkets främste, här var de flesta fiskare, arbetare och annat enkelt folk. I Herodes sal dignade borden av dyrbara rätter, här fanns fem bröd och tvÃ¥ fiskar. Men ändÃ¥ blev alla mättade. Till och med tolv fulla korgar blev över, föda som apostlarna sedan skulle räcka vidare.

De två vägarnas slutmål

Vi har sett hur de tvÃ¥ vägarna skiljer sig Ã¥t i inställning till Gud och Hans ord. Men vart bär de hän, vilket är deras slutmÃ¥l? Vad gäller Herodes drabbades han sÃ¥ smÃ¥ningom av Guds straffdomar. Kung Aretes, fadern till Herodes första hustru, som han förskjutit, hämnades. Krig utbröt Ã¥r 36. Tusentals människor miste sina liv i denna konflikt, som Herodes Antipas förlorade. Herodes och Herodias ägnade sig sedan Ã¥t intriger, där det gällde att vinna kejsar Caligulas gunst. Allt misslyckades och de drevs i landsflykt. Den som tog över Galileens omrÃ¥de var istället Herodias bror Herodes Agrippa. Han drog sÃ¥ att säga det längsta strÃ¥et i maktkampen. Han fick till slut även Judeen och Samarien och hade därmed i stort sett samma omrÃ¥de som hans farfar, Herodes den Store (barnamördaren), hade haft. I Apg. 12:23 kan vi läsa hur det slutade för denne härskare. Han växte i högmod och en dag, dÃ¥ han klädd i kunglig skrud mottog folkets dyrkan sÃ¥som han vore en gud, blev han slagen av en Herrens ängel, â€blev uppäten av maskar och dogâ€. SÃ¥ slutar det ofta för denna världens maktmänniskor. Hur det än gÃ¥r med dem här i världen, vare sig de inom tidens gränser hinner drabbas av Guds straffdom eller inte, kommer de att drabbas av den i nästkommande liv. De maskar som Ã¥t upp Herodes Agrippa dog sÃ¥ smÃ¥ningom, men i den eviga elden kommer masken aldrig att dö (Mark. 9:48).

Det blir helt annorlunda med Herrens trogna, för dem som suttit vid Hans fötter. Saliga är de! De skall fÃ¥ vara bordsgäster vid det himmelska gästabudet, ja de â€skall komma frÃ¥n öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket†(Matt. 8:11).

SÃ¥ slutade det för Johannes. Gästerna vid Herodes gästabud sÃ¥g hans blodiga, avhuggna huvud bäras in pÃ¥ ett fat. Det var allt vad denna världens människor kunde se. Men sextio Ã¥r senare fick aposteln och evangelisten Johannes se vad som verkligen var fallet. Han skriver i Upp. 20:4: â€Och jag sÃ¥g deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ordâ€. De avrättade kristna som aposteln Johannes sÃ¥g fortsatte efter sin fysiska död att regera med Kristus. Deras bödlar kunde inte beröva dem det verkliga livet som är gemenskap med Kristus. Detta var verkligen ett glädjebudskap att höra för de förföljda kristna i Mindre Asien som först mottog Uppenbarelseboken – liksom det är för varje kristen, särskilt under förföljelsetider. Samma budskap framfördes av Paulus, som själv (troligtvis, se Eusebius Kyrkohistoria II, 25:5) senare blev halshuggen med svärd:

â€Vem kan skilja oss frÃ¥n Kristi kärlek? Nöd eller Ã¥ngest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det stÃ¥r ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfÃ¥r. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom Honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken nÃ¥got som nu är eller nÃ¥got som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller nÃ¥got annat skapat skall kunna skilja oss frÃ¥n Guds kärlek i Kristus Jesus, vÃ¥r Herre†(Rom. 8:35-39).

Amen.



Predikan Fastlagssöndagen

Predikningar Posted on 2014-02-28 22:35:06

av Lars Borgström Predikan Fastlagssöndagen Mark. 10:32-45

Jesus gick med sina lärjungar upp till Jerusalem. Det var strax pÃ¥sk, en av de stora festerna i Israel. PÃ¥sken firades till minne av hur Gud hade befriat det judiska folket ut ur Egypten, där de varit slavar under fyra hundra Ã¥r. Vi läser att lärjungarna var â€förskräckta och fyllda med fruktanâ€. Varför bävade de? Varför var de sÃ¥ rädda? Jesus hade tidigare talat om att Han skulle lida mycket, förkastas av de ledande i Jerusalem och t.o.m. dödas. â€Rakt pÃ¥ sak†hade Han sagt detta till dem (Mark. 8:31). DÃ¥ hade Petrus försökt tala Jesus till rätta genom att säga att nÃ¥got sÃ¥dant inte skulle hända (Mark. 8:32). Jesus hade dÃ¥ vänt sig om, sett pÃ¥ sina lärjungar och tillrättavisat Petrus med orden: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar†(Mark. 8:33). Andra gÃ¥ngen Jesus talade om sitt lidande läser vi att Hans lärjungar â€inte förstod vad Han sade och vÃ¥gade inte frÃ¥ga Honom†(Mark. 9:32).

Det fanns alltså något olycksbådande i hela situationen. Ju närmare de kom Jerusalem, ju klarare framträdde syftet med vandringen genom Jesu undervisning och uppträdande. De hade tillbringat viss tid nere vid Jordans område (Mark. 10:1), och nu hade de korsat floden och var på väg uppåt mot bergstopparna, där Jerusalem var beläget på en av dem.

Men Jesus drog inte stegen efter sig. Tvärtom läser vi, att

Jesus gick före lärjungarna upp mot Jerusalem

Med fast beslutsamhet gick Jesus framför sina ängsliga lärjungar. Han dröjde inte pÃ¥ stegen, släntrade inte efter sina lärjungar. Istället anförde Han dem, gick i täten för dem. Han törstade och hungrade att fÃ¥ göra det som väntade. Ingenting kunde hÃ¥lla Honom tillbaka. I allt ville Han göra sin Himmelske Faders vilja. Han hade sagt: â€Min mat är att göra Hans vilja som har sänt mig och att fullborda Hans verk†(Joh. 4:34). Nu visade Han sanningen i det Han tidigare hade sagt. Han var inte bÃ¥de ett ja och ett nej (2 Kor. 1:19), utan sade sitt ja till Guds vilja och uppdrag, frÃ¥n början ända till slutet. I allt lydde Han och följde sin Faders vilja. Hans ord var ja och Hans liv var ett enda stort ja till Gud. Han är själv den evige Guden, som för vÃ¥r frälsnings skull lämnade den himmelska härligheten och blev människa för att frälsa oss genom pÃ¥skens händelser i Jerusalem.
Det är alltsÃ¥ inte sÃ¥ att det som strax skulle ske i Jerusalem, dÃ¥ Jesus fick lida och dö, var en tragisk missräkning, ett snöpligt slut pÃ¥ en helig mans liv. â€Tyâ€, som Jesus själv sade sina lärjungar, â€Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga.†Det som skedde i Jerusalem var tvärtom själva syftet med att Han kom hit till jorden: Han föddes för att dö! Som det heter i en sÃ¥ng, Du gjorde väl, du kom! : â€Du gjorde väl, du kom … Men ack, min frälserman! din vagga och ditt kors stÃ¥ redan när varann.†(Bellman: Evangelium pÃ¥ juledagen).

Med fast beslutsamhet gick därför Jesus framför sina lärjungar. Hans stund var nu inne (jfr Joh. 12:23), och ingenting kunde stoppa Honom. Herren hade genom Jeremia profetiskt sagt, att om det fanns nÃ¥gon enda i Jerusalem, som gör rätt och sanning, sÃ¥ skall Han förlÃ¥ta hela staden (Jer. 5:1). Jesus var denne ende, som skulle utverka förlÃ¥telse. Raskt ville Han inta platsen som folkets ställföreträdare. Och hos profeten Hesekiel säger Herren Gud att Han söker i det heliga landet efter en enda, som skulle kunna träda fram och ställa sig pÃ¥ muren, träda i bräschen för allt folket – om sÃ¥ vore sÃ¥ skulle Han inte fördärva landet (Hes. 22:30). Hesekiel profeterar om Jesus och Golgata. Han säger vidare att om ingen ställer sig i gapet inför Herren sÃ¥ â€utgjuter Han sin vrede över dem och gör slut pÃ¥ dem med sin förbittrings eld. Deras gärningar skall jag lÃ¥ta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN†(Hes. 22:31).

Jesus visste att Han var den som skulle ställa sig i gapet, den som skulle fÃ¥ Guds vrede utgjuten över sig, den som skulle tillintetgöras genom Herrens förbittrings eld. I Ps. 88 klagar den lidande Messias: â€Din vrede ligger tung pÃ¥ mig, alla dina böljors svall lÃ¥ter du gÃ¥ över mig. [—] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [—] Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig†(Ps. 88:8, 15, 17-18). Jesus visste förstÃ¥s att denna psaltarpsalm, som betts av judar under hundratals Ã¥r – som Han själv efter sin mänskliga natur lärde sig att be som barn hemma hos Josef och Maria – syftade pÃ¥ Honom själv, var Hans egna ord, de tankar som skulle genomsusa Hans själ under timmarna pÃ¥ korset pÃ¥ Golgatas avrättningsplats.

Den som borde varit den som mest tvekat att vandra upp till Jerusalem, var alltsÃ¥ den som mest resolut gjorde det. När lärjungarna tvekade och var ängsliga, var Han okuvlig. Förklaringen har vi i Ps. 40, där Guds Son säger: â€Därför säger jag: ´Se, jag kommer, i bokrullen stÃ¥r det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta´” (Ps. 40:8-9).

Jesus gick i döden för syndare

Jesus var sÃ¥ ivrig, sÃ¥ angelägen att gÃ¥ upp mot Jerusalem därför att Han ville Ã¥stadkomma nÃ¥got. Han ville vinna ett pris, ett byte Ã¥t sig. Om Herrens lidande tjänare heter det i Jes. 53:10, att â€Det var HERRENS vilja att slÃ¥ Honom och lÃ¥ta Honom lida. När du gör Hans liv till ett skuldoffer, fÃ¥r Han se avkomlingar och leva länge.†Genom att beredas till ett skuldoffer fick Jesus avkomlingar, d.v.s. människor som genom tron pÃ¥ Honom bärgas till det eviga livet. Detta är den stora skörd av avkomlingar, som Abraham, trons fader, hade utlovats dÃ¥ Herren Gud sade till honom: â€Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. [—] SÃ¥ skall din avkomma bli.” Det heter ocksÃ¥ om den lidande tjänaren i Jes. 53:12: â€Därför skall jag ge Honom de mÃ¥nga som Hans del [—] eftersom Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, Han som bar de mÃ¥ngas synd och trädde in i överträdarnas ställe.†Jesus fick de mÃ¥nga, d.v.s. människosläktet, till del, som lön eller byte, därför att Han utgav sitt liv i döden.

Jesu offerdöd var nödvändig. Synden mÃ¥ste bestraffas, annars vore inte Gud rättfärdig som domare. Vi människor skapades heliga och rättfärdiga, men genom syndafallet förändrades allt. Människan som var en Guds avbild, hade blivit en bild av djävulen. Hon som var en glädje för änglarna, hade blivit deras fiende och avsky. Hon som var en kysk brud, hade blivit en lösaktig kvinna. Hon som var ett tempel Ã¥t den helige Ande, hade blivit ett tillhÃ¥ll för onda andar. Se bara pÃ¥ lärjungarna, hur de beter sig under vandringen upp till Jerusalem! Jesus hade just sagt dem de allvarliga orden, om vad som skulle drabba Honom: â€Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom Ã¥t hedningarna. Dessa skall hÃ¥na Honom, spotta pÃ¥ Honom och gissla och döda Honom†(Mark. 10:33-34). Och vad gör lärjungarna dÃ¥? Jakob och Johannes, Sebedeus söner, eftersträvar de främsta platserna i Guds rike! De gick fram till Jesus och önskade fÃ¥ äreplatserna pÃ¥ Hans högra och vänstra sida. Och sedan, när de andra lärjungarna fick veta detta, blev de arga pÃ¥ Jakob och Johannes, troligtvis därför att de själva ville ha dessa platser.

Varför tror jag att det var de andra lärjungarnas egna önskningar om äreplatserna i Guds rike som gjorde dem arga pÃ¥ Sebedeussönernas begäran? Detta var tredje gÃ¥ngen Jesus talade om sitt lidande. Efter det andra tillfället (Mark. 9:30-31) hade Jesus frÃ¥gat dem om vad det var de hade talat med varandra om (Mark. 9:33). DÃ¥ teg lärjungarna, â€eftersom de pÃ¥ vägen hade talat med varandra om vem som var störst†(Mark. 9:34). Det var alltsÃ¥ inte bara Jakob och Johannes som var äregiriga, utan ocksÃ¥ de andra lärjungarna. Det var för sÃ¥dana syndare Jesus gick i döden. Han tömde hela Guds vredes bägare för att vi skulle slippa göra det, och istället fÃ¥ dricka ur välsignelsens bägare. Jesus är syndares frälsare.

Jesus vill att du skall följa Honom till det himmelska Jerusalem

Hur sorgligt är det inte att vi människor, liksom Jesu egna lärjungar, kan tänka högmodiga, äregiriga tankar samtidigt som Jesus målar upp sitt omätliga lidande! Vi bär med oss vår köttsliga natur i allt, och djävulen tar ingen hänsyn. När som helst kan han rikta sina attacker mot oss. Men jag hoppas att han inte skall locka bort någon av er, kära åhörare, från Guds rike! Det har han lyckats göra med många människor. Tyvärr ligger i detta nu många människor i helvetet, som en gång var Guds barn. De hade upptagits i Guds rike genom det heliga dopet. Änglarna sjöng och fröjdade sig i himlen över att en människa blivit född på nytt. Men så ansatte djävulen dopbarnet med frestelser och tvivel. Han lockade och snärjde den olycklige allt hårdare i syndens och otrons nät. Så var till sist himmelriket förlorat.

I detta nu står du inför intrycket från två världar. Guds Ande vill måla upp frälsningens rike för dig. Han har genom olika ord från den Heliga Skrift visat dig på Jesu lidande och död, som är den nyckel som öppnat himlens port för oss var och en. Genom Jesu död utplånades nämligen hela syndaskulden. Tack vare Hans ställföreträdande försoningsdöd har saligheten bjudits oss. Den som så önskar får för Jesu skull del av den nya himlen och den nya jorden.

Denna nya värld skildras pÃ¥ flera ställen i Bibeln som en stad. Paulus kallar den â€det himmelska Jerusalem†(Gal. 4:26). I Hebréerbrevet sägs det att Gud själv är skapare av denna stad med de fasta grundvalarna (Hebr. 11:10). Andra städer har antingen gÃ¥tt under eller skall göra det, men denna stad skall förbli till evig tid. Liksom denna stad har en fast grundval, är ocksÃ¥ trons hopp fast grundat. Gud har alltsÃ¥ format och byggt denna stad. Vi känner till Hans allmakt och vishet, eftersom Han skapat ocksÃ¥ den synliga världen. Vad skall vi inte dÃ¥ fÃ¥ se i Guds stad, som skall vara ett hem för Guds heliga och utvalda barn? Om denna stad säger Johannes, att den glänser av den dyrbaraste ädelsten, jaspisen (Upp. 21:19). Detta eftersom den har Guds härlighet. I denna stad skall det inte finnas nÃ¥gra tÃ¥rar, inget lidande, inte nÃ¥gon plÃ¥ga. Den skall erbjuda livets vatten, dess ljus skall vara Gud själv och Lammet, och dess portar skall inte stängas (Upp. 21:25). I detta rike och i denna stad skall Lammets bröllop hÃ¥llas. PÃ¥ ett bröllop finns överflöd pÃ¥ mat och dryck och glädjen är stor. Där kommer mÃ¥nga tillsammans frÃ¥n bÃ¥de brudens och brudgummens familjer, vilka dÃ¥ förenar sig med varandra och blir vänner. PÃ¥ samma sätt skall vid Lammets bröllop Guds barn komma samman frÃ¥n alla folkslag och stammar och tungomÃ¥l och länder. Där skall Lammet fira bröllop med sin brud, den troende församlingen (Upp. 19:7).

Den andra värld som gör intryck pÃ¥ dig är djävulens rike. Det behövs inga särskilda pÃ¥minnelser om denna värld, eftersom den själv gör sig sÃ¥ väl pÃ¥mind. Hela tiden mottar vi en strid ström av intryck frÃ¥n den gudsfrÃ¥nvända världen, frÃ¥n dess herre själv, den onde anden djävulen, och vÃ¥rt kött ger snabbt sitt bifall. â€TvÃ¥ väldiga strider om människans själâ€, som det heter i en gammal väckelsepsalm (Sv. ps. 536). Det är Gud gentemot djävulen. Vem skall vinna din själ?

Idag inleds fastan, en period av kyrkoÃ¥ret som är särskilt ämnad Ã¥t rannsakan och prövning. Pröva därför, käre medkristne, den livsföring, som du ägnar dig Ã¥t. Har den varit i överensstämmelse med ditt dopförbund och din kallelses höghet? MÃ¥nga inom kyrkoförsamlingarna har världens glädjeämnen, syndfulla eller mer â€oskyldigaâ€, kärare än frälsningens friska vattenströmmar. De anser sin själs värde och den härlighet, som de har hos Gud genom Jesus Kristus, som ingenting, bara de fÃ¥r sin del av värden, dess ära, lust och glädje. Tänk nu efter, käre vän, om du hör till dessa. I sÃ¥ fall: Ã…ngra dig och vänd om! Ännu svävar Guds Ande som en duva över ditt hjärta med friden tillhands. Han vill skänka dig allt som hör den himmelska världen till. Han vill föra dig till Jesus, allt djupare in i Hans frälsning.

Vad Jesus vill med dig är alldeles klart. Med raska, beslutsamma steg gick Han framför sina lärjungar upp till Jerusalem. De hemska kvalen som stod framför Honom kunde inte hÃ¥lla Honom tillbaka. Han drevs av en hunger att göra Guds vilja. Han drevs av en törst efter din själ. För att kunna ha dig med vid bröllopsfesten i det himmelska Jerusalem vandrade Han obevekligt upp mot Jerusalem. Han värjde inte ens för vredeskalken i Getsemane trädgÃ¥rd, hur Ã¥ngestfull den stunden än var. Han vandrade smärtornas väg upp mot Golgata. Han lät sig spikas upp pÃ¥ korset Han själv burit och föll som den ende mänsklige syndaren i den levande Gudens händer, där det är fruktansvärt att falla för den orättfärdige (Hebr. 10:31). Det fanns bara en enda sak som drev Honom i allt detta, en enda sak som höll Honom fastnaglad kvar pÃ¥ korset, vars outsägliga pinor Han frivilligt genomled: vÃ¥r eviga frälsning. Han sade: â€Jag törstar†(Joh. 19:28) – jag törstar efter era själar! Sedan, strax innan Han andades sitt sista andetag, sade Han: â€Det är fullbordat!†(Joh. 19:30). Det mödosamma frälsningsarbetet var avslutat. Herrens lidande tjänare hade utfört sitt tunga verk. I samma ögonblick brast förlÃ¥ten i templet i tvÃ¥ delar (Matt. 27:51). Vägen till det allra heligaste, till Himmelriket, hade öppnats för syndare, för dig och för mig.

Amen.



Predikan Alla helgons dag

Predikningar Posted on 2013-11-01 21:42:09

Predikan Alla helgons dag. Matt. 5:13-15

Alla helgons dag har blivit en dag, då dagens svenskar tänker på sina döda anhöriga och gärna åker ut till deras gravar med ljus och blommor. I kyrkans år är denna dag dock ägnad åt helgonen, och dessvärre är det långt ifrån alla människor som lever och dör som sådana. Innan vi återkommer till detta tragiska faktum kan det vara bra att klargöra vad ett helgon är, vem som är helgon och vem som inte är det.

Att vara kristen är att vara helgon

När Paulus i inledningen av sina brev skriver â€till de heliga†pÃ¥ den eller den platsen, skulle översättningen lika gärna kunna ha varit â€till helgonenâ€. SÃ¥ översätter för övrigt Per Jonsson (se t.ex. 2 Kor. 1:1). Helgonen är alltsÃ¥ desamma som det heliga kristna folket, d.v.s. alla som tror pÃ¥ Jesus Kristus. De är inga moraliskt fulländade varelser, men iklädda Kristus sin Frälsare är de genom tron alldeles â€utan fläck och skrynkla eller nÃ¥got annat sÃ¥dant†(Ef. 5:27). I Bibeln tilltalas alltsÃ¥ alla kristna här i världen – i detta liv – som helgon. Det är alltsÃ¥ inte nÃ¥got man kan förklaras vara först efter döden, sÃ¥som i den romersk-katolska kyrkan. Där är inte heller alla kristna helgon, sÃ¥som i Bibeln, utan endast en mycket speciell grupp som kommit särskilt lÃ¥ngt i helgelsen. Dessa kan av pÃ¥ven, efter deras död, helgonförklaras.

De kristna är jordens salt

Vad innebär Jesu ord i bergspredikan, att Hans lärjungar skall vara jordens salt? TvÃ¥ förslag har getts. Vissa har menat att Jesus syftar pÃ¥ saltets smakhöjande funktion; saltet sÃ¥som krydda. Världen är fallen i synd och helt i den ondes vÃ¥ld (1 Joh. 5:19). Men p.g.a. lärjungarnas närvaro i världen, och deras inflytande pÃ¥ människorna, förkastar inte Gud genast människosläktet likt en osmaklig rätt som Han vämjes vid. Troligare är kanske att Jesus syftar pÃ¥ saltets bevarande funktion; saltet sÃ¥som konserveringsämne. DÃ¥ blir meningen att lärjungarnas närvaro i människosläktet, som i sig självt är hemfallet Ã¥t förruttnelse, ger möjlighet till sedlig sundhet, moralisk livskraft. Som synes spelar det ingen roll vilken av uppfattningarna vi stannar vid, dÃ¥ de har samma innebörd: P.g.a. de kristna är världen inte sÃ¥ fruktansvärt illa däran, som den annars skulle vara – p.g.a. de kristna är världen ännu inte mogen för sin slutliga dom – p.g.a. de kristna finns det antal rättfärdiga, som inte fanns i Sodom, men som hade räddat ocksÃ¥ den staden frÃ¥n undergÃ¥ng om de funnits där (1 Mos. 18:32).

Att vara salt innebär, att vi kristna skall “salta” världen med dess synder och villfarelser, strö ut bitande salt sÃ¥ att inte världen ruttnar. Om vi inte fyller denna funktion, utan istället anpassar oss efter denna värld och dess tankesätt och livsmönster, duger vi inte till annat än att â€kastas ut och trampas ner av människorâ€. DÃ¥ blir vi inte bara ur stÃ¥nd att utöva gott inflytande i världen, utan vi gÃ¥r ocksÃ¥ själva miste om frälsningen.

En märklig syn möter oss i Upp. 11:1-2. Johannes fÃ¥r uppdraget att mäta Guds tempel, d.v.s. den kristna kyrkan: “StÃ¥ upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men utelämna templets yttre gÃ¥rd och mät den inte, eftersom den är given Ã¥t hedningarna, och den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvÃ¥ mÃ¥nader.†TvÃ¥ sorters kristna framträder här: â€tempelkristnaâ€, som hÃ¥ller till inne i templet vid altaret, och â€förgÃ¥rdskristnaâ€, som hÃ¥ller till utanför där hedningarna härskar.

Endast den som måste hålla till vid Guds altare, Golgata, är en sann kristen. För sina synders skull måste han ständigt hålla till där ett fullkomligt offer har blivit offrat i hans ställe. Han lever i syndernas förlåtelse. Han håller måttet, därför att han håller till vid altaret och tillber. Han är en tempelkristen.

Men vad är då förgården för något, den som inte skulle mätas, den som är given åt hedningarna? Det är den del av kristenheten som endast hör till de kristna på ett yttre sätt. Det är sådana människor som inte lider av sin synd, sådana som snabbt blir trötta på att höra om Jesu död och uppståndelse. Sådana människor är förgårdskristna. De står nära kristendomen i yttre motto, men inför Gud har de inget som håller måttet. De är namnkristna eller oförståndiga jungfrur (Matt. 25:3). De tycker om att leva så nära världen som möjligt och vill sudda ut de klara gränserna mellan Guds rike och världen, som Herren själv har stakat ut.

Vad skall hända med de förgÃ¥rdskristna? De kommer att avfalla i förföljelsens stund. Där finns ingen kraft eller vilja att lida för Jesus namns skull. Hedningarna trampar ned och besegrar dem, alldeles som Jesus säger i Bergspredikan: De kristna som förlorat sitt salt â€duger bara till att kastas ut och trampas ner av människorâ€. När man försöker anpassa kristendomen sÃ¥ att den skall bli lättare att acceptera för de oomvända, blir man själv nedtrampad, besegrad. Man fÃ¥r hela tiden anpassa sin lära och sitt liv efter vad tidsandan dikterar. PÃ¥ senare Ã¥r har homosexualitet blivit pÃ¥ modet. DÃ¥ anpassar sig snabbt alla förgÃ¥rdskristna präster och pastorer och välsignar denna sodomitiska otuktssynd. Man har besegrats av hedningarna, av världens ande och av djävulen själv som driver sitt spel bakom alltihop.

Men Guds tempel, som Han byggt i människors hjärtan genom sitt Ord och sin Ande, kan ingen förstöra. Frågan för varje kyrkogångare är om han eller hon är en tempelkristen eller en förgårdskristen.

De kristna är världens ljus

â€Ni är världens ljusâ€, säger Jesus. Det är med lärjungen som med staden pÃ¥ berget och ljuset pÃ¥ ljusstaken, Den kristna tron fÃ¥r inte, ja kan inte, om den är äkta, döljas. Städerna i det heliga landet lÃ¥g ofta högt uppe pÃ¥ ett berg, synliga pÃ¥ lÃ¥ngt hÃ¥ll. En sÃ¥dan stad kunde inte förbli osynlig eller dold. SÃ¥ kan inte heller den som vill vara en Jesu lärjunge och leva efter Hans Ord undgÃ¥ att fÃ¥ andras blickar riktade pÃ¥ sig. Det mÃ¥ste synas pÃ¥ lärjungens uppförande och leverne, att han tillhör en annan värld. Man kan inte i hemlighet vara en Jesu lärjunge. Den kristendom som inte märks pÃ¥ jorden märks inte heller frÃ¥n Himmelen.

I det andliga avfall vi idag lever i, då ett kolsvart mörker lagt sig över vårt land, är det viktigare än någonsin att vi inte tappar modet utan förblir vid Herren och Hans Ord. Och i ett annars kompakt mörker märks faktiskt ett enda ljus mycket tydligt. En nattvandrare i det gamla Judéen och Galiléen hade inga svårigheter att orientera sig mot den upplysta staden på berget. Det räckte med att en enda oljelampa brann i ett fönster, så kunde man se staden på mils avstånd. Ett enda kristet hem kan ha en sådan effekt också hos oss, i vårt land.

Jesus talar om att sätta ljuset på ljushållaren. När mörkret föll på i det gamla Orienten, tände man ett ljus och satte det på lamphållaren, för att det skulle lysa upp husets enda rum. Det hade varit meningslöst att sätta en skäppa, ett lådliknande sädesmått, över ljuset. Lika meningslöst är det att försöka gömma sin kristna tro. Lärjungen skall vara ljusbärare bland människorna. Men inte för att själva vinna ära skall vi göra det goda. Det är för att Fadern i Himmelen skall bli ärad som vi skall göra de goda gärningarna och tjäna vår nästa.

Men skall man kunna vara ett salt och ett ljus måste man själv ha smakat saltet och sett ljuset. En sann omvändelse är som ett svidande salt i sår, men det renar. Sorgen över den egna synden kommer ingen kristen undan. Men när vi ser på Jesus, möter vi det sanna ljuset. Att leva i tro på Honom är att vandra som ett ljusets barn.
VÃ¥r kallelse stÃ¥r klar: Vi skall vara jordens salt och världens ljus. Har vi varit verkliga föredömen pÃ¥ detta omrÃ¥de? Jag tror vi var och en fÃ¥r be om förlÃ¥telse för vÃ¥ra synder, framför allt vÃ¥ra underlÃ¥telsesynder. Kanske har vi t.o.m. varit som tynande vekar pÃ¥ väg att helt slockna? Om Jesus heter det: â€Ett brutet strÃ¥ skall Han inte krossa, en tynande veke skall Han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten†(Jes. 42:3). Utan Honom är vi helt utan hopp, â€men om vi vandrar i ljuset, liksom Han är i ljuset, sÃ¥ har vi gemenskap med varandra, och Jesu, Hans Sons, blod renar oss frÃ¥n all synd†(1 Joh. 1:7). Amen.



Next »