Skattkistan

Nederstigen till helvetet

I Apostolicum bekänner vi pÃ¥skens händelser med orden att Jesus Kristus blivit â€â€¦pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till helvetet, pÃ¥ tredje dagen uppstÃ¥nden igen ifrÃ¥n de dödaâ€. Det vi här ska ta fasta pÃ¥ är vad som menas med â€nedstigen till helvetetâ€. Det är viktigt att förstÃ¥ att detta inte innebär ytterligare ett steg i Kristi förnedring, att Han efter döden pinades i helvetet pÃ¥ samma sätt som alla ogudaktiga, Kristusförnekare och obotfärdiga syndare hamnar i helvetet efter döden.

I Sverige förkunnades genom Livets Ord pÃ¥ 1980-talet nÃ¥got som kallas JDS-läran, Jesus Died Spiritually (Jesus dog andligen). Jesus upphörde enligt denna lära att vara en del av Treenigheten, blev syndig och kom till helvetet, där Han plÃ¥gades av satan tills Han föddes pÃ¥ nytt och besegrade den onde och uppstod frÃ¥n de döda. Därmed var försoningen inte slutförd pÃ¥ korset, utan först i helvetet. Tanken att Kristus nedstigit till helvetet för att själv lida där har ocksÃ¥ tidigare framförts i kyrkohistorien (sÃ¥ Aepinus d. 1553), men strider mot vad som stÃ¥r i Luk. 23:46: â€Och Jesus ropade med hög röst: ´Far, i dina händer överlämnar jag min ande.´†Gud tog genast hand om Honom efter fullbordat verk pÃ¥ korset. Den brist som omnämns i Apg. 2:24, att â€Gud har uppväckt Honom och löst Honom ur dödens vÃ¥nda†syftar inte pÃ¥ Kristi själ utan pÃ¥ Hans kropp, som väntade pÃ¥ att fullkomnas i härlighet.

Kristus har visserligen lidit helvetesstraffen, men det gjorde Han då Han ännu levde och pinades på korset. Det var då Han led de eviga straffen i vårt ställe. Kristi nedstigande i helvetet innebär inte ytterligare och ännu djupare förnedring, utan utgör tvärtom det första steget på väg mot Hans fullständiga upphöjande. Kristus var redan tagen ur sitt lidande när Han besökte helvetet. Läran om Kristi nedstigande till helvetet bygger på vad Petrus skriver om detta:

â€SÃ¥ led ocksÃ¥ Kristus en gÃ¥ng för era synder. Rättfärdig led Han i orättfärdigas ställe för att föra er till Gud. Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden. I Anden gick Han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset, för dem som förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tÃ¥ligt under Noas dagar medan arken byggdes. I den blev nÃ¥gra fÃ¥, Ã¥tta själar, frälsta genom vattnet†(1 Petr. 3:18–20).

Jesus blev alltsÃ¥ efter det att Han lagts i graven levandegjord, sÃ¥väl till kropp som själ, och begav sig dÃ¥ till â€andarnas fängelseâ€, d.v.s. där själarna till de otroende människorna hÃ¥lls i förvar i väntan pÃ¥ den yttersta domen. Där â€förkunnade Han sin segerâ€. Det här använda verbet (gr. käryssein) har neutral innebörd och kan utifrÃ¥n sammanhanget betyda sÃ¥väl att predika lagens straffdom (ex. Matt. 3:1, Apg. 15:21, Rom. 2:21) som att predika evangeliets frälsning (ex. Matt. 4:23, 9:35). FrÃ¥gan infinner sig dÃ¥ vilket slags budskap Jesus predikade för andarna i fängelset.

En vanligt förekommande bild i den kyrkliga konsten visar hur Jesus stiger ned till de dödas boning och predikar evangelium, frälsningens budskap, för andarna som där hållits fångna. Dessa befrias därmed och förs av Kristus till de saligas boning. Det finns lite olika varianter av denna grundtanke. Kyrkofadern Origenes (ca 185-ca 254) menade att Kristus frälste alla människor, att hela människosläktet, och t.o.m. demonerna inkl. djävulen själv, blir saliga. Kyrkan har med rätta tagit avstånd från allfrälsningsläran (gr. apokatastasis pantån) och Origines fördömdes senare vid det andra konciliet i Konstantinopel 553.

Andra menar att de ofrälsta själarna fÃ¥r en chans till omvändelse efter döden, i synnerhet de som aldrig fick chansen att höra evangeliet här pÃ¥ jorden. Men det ges inga fler chanser till omvändelse efter döden. Man förblir för evigt i den andliga ställning man befann sig i vid döden. När â€ett träd faller omkull, mot söder eller norr, sÃ¥ ligger det pÃ¥ den plats där det har fallit†(Pred. 11:3).

De romerska katolikerna har den läran, att Kristus nedsteg till den plats i dödsriket, limbus patrum, där de heliga fäderna och alla gudfruktiga från gamla förbundet befann sig i väntan på befrielsen genom Kristi frälsningsverk. Under medeltiden framfördes skådespel där Kristus gör en plundringsräd mot helvetet under tiden mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Han befriar där de rättfärdigas själar och eskorterar dem i triumffärd till himlen. Detta skådespel framförs alltjämt i Österns ortodoxa kyrkor på påskafton, alltså på lördagen, dagen före påskdagen. Motivet förekommer också på mängder av ikoner. Men också denna lära är felaktig. Det förstår man t.ex. av vad som inträffade på förklaringsberget, där Jesus uppenbarade sig i sin härlighet för sina lärjungar Petrus, Jakob och Johannes. Jesus var inte ensam, utan vid sin sida hade Han Mose och Elia, som alltså redan levde i salig gemenskap med sin Frälsare (Matt. 17:1–7).

Jesu predikan i helvetet var inte evangelium, ett budskap och ett erbjudande om frälsning. Det var tvärtom fråga om en domsförkunnelse, där Jesus proklamerade sin seger över alla sina fiender, de som under sin nådatid på jorden i otro förkastat frälsningens evangelium. Nu får dessa, till grämelse och dom, se Honom som segrat, se att Guds löften som de vägrade att tro på visat sig vara sanna. Hela sammanhanget gör detta klart.

Det är inte tal om människor som under sina liv pÃ¥ jorden inte haft tillfälle att höra Guds ord, utan om sÃ¥dana som förhärdat sig mot Guds ord. De människor som Petrus omtalar är ju sÃ¥dana som â€förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tÃ¥ligt under Noas dagar medan arken byggdes†(1 Petr. 3:20). Dessa människor framställs framför vÃ¥ra ögon som ett varnande typexempel pÃ¥ människor som kommer att gÃ¥ under vid Människosonens Ã¥terkomst. De ställs i motsättning till de fÃ¥, Ã¥tta individer, som räddades genom arken. PÃ¥ samma sätt räddar oss dopet och tron pÃ¥ Jesus frÃ¥n den stora världsundergÃ¥ngen i samband med Människosonens Ã¥terkomst, dÃ¥ hela det bortvända människosläktet ska förgÃ¥s. Jesus själv undervisade pÃ¥ exakt samma sätt, dÃ¥ Han sade:

â€SÃ¥ som det var under Noas dagar, sÃ¥ ska det vara när Människosonen kommer. Under dagarna före floden Ã¥t de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag dÃ¥ Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. SÃ¥ ska det bli när Människosonen kommer. DÃ¥ ska tvÃ¥ män vara ute pÃ¥ Ã¥kern. Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar. TvÃ¥ kvinnor ska mala vid kvarnen. Den ena ska tas med, den andra lämnas kvar†(Matt. 24:37–41, ocksÃ¥ Luk. 17:26–27).

Det var alltsÃ¥ de otroende människorna, de hÃ¥rdnackade, de som hela tiden stod emot evangeliet, som till sist, när Jesus â€blivit levandegjord genom anden†(1 Petr. 3:18) fick se den som de förkastat, den som nu visade sig vara deras domare. Även i övrigt hänvisar sammanhanget i 1 Petr. 3 till att det är lagens domsförkunnelse som Jesus predikar. De kristna förmanas att här pÃ¥ jorden tÃ¥ligt utstÃ¥ lidande och hÃ¥n frÃ¥n den otroende världen i väntan pÃ¥ Guds rättvisa dom som pÃ¥ den yttersta dagen kommer att drabba alla som förföljer Hans församling (1 Petr. 3:14-4:7).

Denna förmaning till tåligt lidande förstärks av Kristi eget exempel. Hans liv här på jorden var en lidandets tid. Men genast efter att ha gjorts levande inställde Han sig inför andarna i fängelset som domare, och Han är också den som vid världens slut kommer att visa sig vara den som dömer levande och döda. De kristna som lider här på jorden ska med sin Mästares exempel som förebild härda ut, tills de får full upprättelse på domens dag. Inte på grund av egen förtjänst, utan enbart för det utrunna blodet skull, med vilket Kristus vårt Påskalamm tvättat oss rena från all synd.