Den nytestamentliga kyrkan är Guds Israel

â€Gör upp med judefientligheten†uppmanas vi kristna gÃ¥ng efter annan att göra. Hur ska man förhÃ¥lla sig till en sÃ¥dan förmaning? Varje sann kristen älskar alla människor, vilket folkslag de än kommer frÃ¥n. Detta gäller även det judiska folket. Sanna kristna tar därför avstÃ¥nd frÃ¥n allt vad antisemitism heter och ser med förfäran pÃ¥ de alltmer fientliga attityderna mot judar, som breder ut sig i samhället. Detta innebär dock inte att godkänna judendomen som religion, att hävda att de judar som förnekar Jesus skulle vara Guds barn eller stÃ¥ i ett frälsande förbundsförhÃ¥llande till Gud. Att ställa antisemitism och en positiv syn pÃ¥ judendomen mot varandra, vilket ofta sker, är en falsk dikotomi.

Helt grundläggande för kristen tro är att Jesus är den ende Frälsaren, sÃ¥som Han själv (Joh. 14:6) och Hans apostlar hävdar (Apg. 4:12, 1 Joh. 5:12). De judar som inte ser att Jesus är Gamla testamentets centrala innehÃ¥ll är andligt blinda (Joh. 5:46–47, 2 Kor. 3:14–16). De tillhör inte Israel i bibelteologisk bemärkelse, eftersom alla som härstammar frÃ¥n Israel (etniskt) inte är Israel (i andlig bemärkelse) (Rom. 9:6). De sanna judarna är istället de som blivit födda pÃ¥ nytt av den Helige Ande genom tron pÃ¥ Jesus, vare sig de är av judisk eller hednisk börd (Rom. 2:28–29). Därför kallar Paulus kyrkan, d.v.s. alla som är â€en ny skapelse†genom att ha sin stolthet i â€Herren Jesu korsâ€, för â€Guds Israel†(Gal. 6:14–16).

I sÃ¥dana här diskussioner brukar ordet â€ersättningsteologi†användas för att beteckna ovanstÃ¥ende bibliska stÃ¥ndpunkter, men det är en missvisande term. Nya testamentets kyrka har inte ersatt, utan utvidgat Israel, pÃ¥ sÃ¥ sätt att hedningarna nu sÃ¥som grenar inympats i olivträdet, det sanna Israel, och fÃ¥tt del av dess rot och sav (Rom. 11:17). Under gamla förbundets tid utgjordes det sanna Israel av dem som likt Abraham höll fast vid löftet som Gud hade gett – löftet om den, i vars namn alla folk pÃ¥ jorden skulle välsignas (1 Mos. 22:18). Dessa var alltid en minoritet inom judafolket, en â€kvarleva†eller â€rest†(Jes. 10:22, Rom. 9:27), pÃ¥ profeten Elias tid endast sju tusen till antalet (1 Kung. 19:18, Rom. 11:4). Det var denna rest, de sanna Abrahamsbarnen, som tog emot den utlovade Messias när Han väl uppenbarat sig och evangeliet förkunnats för dem. SÃ¥ var det med den gamle Simeon som tog barnet Jesus i sina armar. Han bytte dÃ¥ inte religion, ersatte inte sin judendom med kristendom. Det som skedde var att de gammaltestamentliga profetiorna gick i uppfyllelse. Simeon fick se hur de löften han hela sitt liv trott pÃ¥ blev verklighet (Luk. 2:25–35). Det nya i och med missionsbefallningen (Matt. 28:18–20) är att nu ocksÃ¥ hedningar kan bli medborgare i det sanna Israel (Ef. 2:12–13) – därav att Israel utvidgats (ej ersatts!). De etniska judar som inte tror pÃ¥ Jesus bryts dock bort (Rom. 11:17). Det finns nämligen bara ett Guds folk, och det är de judar och hedningar som tillsammans tror pÃ¥ Jesus Kristus, â€Han som gjorde de tvÃ¥ till ett och rev ner skiljemuren†(Ef. 2:14/15). Det är endast de som har Abrahams tro som är hans verkliga barn (Gal. 3:7). De judar som inte känner evangeliet utan â€försöker upprätta sin egen rättfärdighet†(Rom. 10:3) befinner sig utanför frälsningen (Rom. 10:1).


Den sanna kärleken till det judiska folket består mot bakgrund av allt detta förstås i att dela evangeliet, det glada budskapet om Jesus, med dem. Paulus älskade dem så mycket att han ständigt hade stor sorg och vånda i sitt hjärta p.g.a. dem (Rom. 9:1–2). Orsaken till hans sorg var att de flesta av dem inte trodde på Jesus och därför blev fördömda (Rom. 9:3).

Att underkänna den judiska religionen är inte att bidra till antisemitism, inte heller att underblåsa hatbrott mot judar. Visst har det under kristet namn begåtts många övergrepp mot judar genom historien. Detta är beklagligt, men det är människors syndfullhet och inte ovanstående bibliska ståndpunkter som bär skuld för detta. Att se endast de kristna (judekristna och hednakristna) som Guds Israel, vilket Paulus gjorde (Gal. 6:16), leder inte till förföljelser, lika litet som förkastandet av andra religioner per automatik leder till förtryck av dessa religioners anhängare.

En annan sak är att det judiska folket genom sin blotta existens är ett slags Gudsbevis. Medan andra smÃ¥ folkslag frÃ¥n antiken för länge sedan gÃ¥tt under eller upplösts bestÃ¥r judarna ännu idag, trots mÃ¥nga försök att förgöra dem. Men orsaken till denna omsorg frÃ¥n Gud är inte att judendomen innebär en sann och frälsande fortsättning av patriarkernas och profeternas religion. Gud har istället bevarat sitt gamla egendomsfolk för att Han, allt intill tidens slut, ska Ã¥terinympa medlemmar av dem i det sanna trädet Israel (Rom. 11:23). Detta sker parallellt med inympandet av hedningar under det att evangeliet drar fram i segertÃ¥g genom alla länder och tider. Det är genom hedningars och judars upptagande i Guds rike – genom omvändelse och tro pÃ¥ Jesus Kristus – intill tidens slut, som alla utkorade till sist inbärgats. â€Det är sÃ¥ hela Israel ska bli frälst†(Rom. 11:26) – Israel i dess sanna, andliga betydelse.

Lars Borgström