Skattkistan

Recension av Inte så bara, publicerad i Världen Idag 16/6 2017

Recension av Inte så bara

Såsom förväntat och som sig bör har under detta jubileumsår flera böcker om Luther och reformationen utkommit. BV–Förlag, som gett ut Daniel Ringdahls Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, är att gratulera till en angelägen och välkommen publikation.

Stil, form och syfte

Ringdahl skriver flyhänt och ger en lättfattlig framställning också av djuplodande sanningar. Boken är välstrukturerad med en historisk och en teologisk del.

I inledningen skriver Ringdahl att han i första hand riktar sig till â€den intresserade lekmannen som vill ha en lättillgänglig introduktion till reformationen och den evangelisk-lutherska tron†(s 15). Denna ambition lyckas han väl med. Men boken är samtidigt till nytta även för den redan insatte.

Välgörande försvar av luthersk helgelselära

Allra bäst blir Ringdahl dÃ¥ han vederlägger Patrik Hagman och Joel Halldorf, som i en pÃ¥fallande oinitierad bok om luthersk teologi, Inte allena (Libris 2017), bl.a. kritiserar Luthers lära om tron allena därför att den skulle försumma helgelsen. Ringdahl visar hur Hagman&Halldorf själva begÃ¥tt ett ödesdigert misstag genom att blanda samman rättfärdiggörelse och helgelse (s 100). Med enkla, lättillgängliga citat visar han sedan hur grundlös Hagman&Halldorfs kritik är. Han skriver: â€I katekesens undervisning om dopet förklarar alltsÃ¥ Luther tydligt att människan ska svara pÃ¥ Guds frälsande nÃ¥d genom att varje dag slÃ¥ ner synden i sitt liv och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud†(s 102).

Det är lika beklämmande varje gång man stöter på sådan kritik som Hagman&Halldorf levererar. Den anklagelse de framför tycks mycket svårutrotad, trots att minsta bekantskap med Luthers texter snabbt skulle omintetgöra tanken att reformatorn negligerar helgelsen.

Ingen ekumenism

David Hedegård använde på sin tid termen ekumenism om det falska kyrkliga enhetssträvande, som skedde på sanningens bekostnad. Detta till skillnad från den äkta ekumeniken, där man verkligen söker den gudomliga sanningen, uppenbarad i Bibeln. Det är tydligt att Ringdahl inte visar på ekumenismens väg, som idag ofta slutar i den romersk-katolska kyrkan. (se s 138f.).

Det reformatoriska genombrottet

Luthers reformatoriska genombrott placeras före publicerandet av de 95 teserna (s 39). Jag är av den bestämda uppfattningen att tidsföljden är den omvända, att Luther i själva verket gjorde upptäckten efter publiceringen av teserna 1517. Luther själv pekar ut 1519 som året för upptäckten av evangeliet (WA 54:185,12ff.).

Saken är av stor betydelse för bedömningen av de tidiga Lutherskrifterna (1513–1518). Ska dessa värderas som reformatoriska eller förreformatoriska? Om de klassas som reformatoriska minskar avståndet mellan Luthers och den romersk-katolska kyrkans lära.

Luthers syn på försoningen

En sak som kunde framställts klarare är Luthers försoningslära. Helt riktigt kan man i sÃ¥väl Bibeln som hos Luther finna olika sätt att tala om försoningen. Förutom den objektiva eller juridiska modellen, där Jesus uppfyller lagen i vÃ¥rt ställe och med sitt blod betalar priset för vÃ¥r synd, som Ringdahl korrekt menar â€bäst framhäver Guds självutgivande kärlek†(s 90), finns ocksÃ¥ kamp och seger-tematiken, där Jesus bekämpar och besegrar fördärvsmakterna (synd, död, djävul o.s.v.). Denna senare modell lyfts av Ringdahl fram som särskilt tilltalande (s 91).

Jag hade önskat att Ringdahl relaterat de olika modellerna till varandra och därvid visat att den modell som starkast framträder och är överordnad hos Luther är den juridiska. Det är människans syndaskuld inför Gud som utgör hennes verkliga problem, det är tyngden från den som trycker ned henne i helvetets avgrund. Men just genom att människan står i skuld till Gud, står under vreden (juridisk tematik), har också djävulen makt över henne (kamp och seger-modellen). När Jesus genom sin tillfyllestgörelse, sitt ställföreträdande strafflidande, stillar Faderns vrede och löser människan från hennes skuld, fråntar Han samtidigt djävulen dennes makt över människan. Djävulen är ju satan, anklagaren. När det inte längre finns någon skuld, när all synd är förlåten, finns det inte längre någonting att rikta anklagelser mot.

I följande Luthercitat framkommer att stillandet av Guds vrede och besegrandet av djävulen hör samman, men att det förra är det primära: “Den frihet där vi för evigt är fria frÃ¥n Guds vrede är obeskrivlig. Den är större än himlen och jorden och allt skapat. Av denna följer (min kurs.) ocksÃ¥ den andra friheten, där vi genom Kristus räddats och gjorts fria frÃ¥n lagen, synden, döden, djävulens makt och helvetet” (WA 40. II, 4, 11: LW 27, 4).

Nödvändig kritik saknas ibland

Ibland kunde en mer polemisk ton varit pÃ¥ sin plats. Det gäller t.ex. när Ringdahl skriver: â€Konkordieboken intar alltsÃ¥ en normativ roll för Svenska kyrkan†(s 72). Här nämns inte med ett ord hur Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieboken) numera öppet dras i smutsen. Den som utan kännedom om sakernas verkliga förhÃ¥llande läser denna framställning bibringas uppfattningen att Svenska kyrkan ännu idag skulle vara en luthersk kyrka.

Avslutande ord

Ringdahl har skrivit en utmärkt bok om evangelisk-luthersk tro. Här ett av många underbara avsnitt, där Ringdahl låter det frälsande evangeliet stråla fram i all sin klarhet och glans:

â€I Bibeln uppenbaras en främmande rättfärdighet – en rättfärdighet som kommer utifrÃ¥n och till oss – frÃ¥n Gud, som vi fÃ¥r lov att ta emot som en gÃ¥va utan medföljande krav pÃ¥ kompensation. Det är för bra för att vara sant! Tack, gode Gud, för att du garanterar att det verkligen är sant. Det är en stor nÃ¥d att fÃ¥ sätta sitt hjärtas hopp och tillit till Jesus, Guds Son†(s 134).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Daniel Ringdahl, Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, 150 s, BV–Förlag. ISBN 9789175183176 Stockholm 2017.