Skattkistan

De två advokaterna

Aposteln Johannes skriver att det finns en som försvarar oss i Himmelen: â€Men om nÃ¥gon syndar, har vi en som för vÃ¥r talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig†(1 Joh. 2:1). Jesus själv säger enligt samme Johannes att när Han Ã¥tervänt till sin Fader skall Han sända hjälp till sina lärjungar: â€Och jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot†(Joh. 14:16-17).

Vad som inte framgÃ¥r av Folkbibelns översättning är att det som i den första versen (den som handlar om Jesus) Ã¥terges med â€en som för vÃ¥r talan†och det som i den andra versen (den som handlar om den Helige Ande) Ã¥terges med â€Hjälpare†i den grekiska grundtexten är ett och samma ord: parakletos. Enligt klassisk grekiska betyder parakletos en försvarsadvokat, nÃ¥gon som bistÃ¥r en anklagad med juridisk hjälp vid rättegÃ¥ng. Även i senare grekiska har denna grundbetydelse av ordet bibehÃ¥llits. En paraklet är en person som tar ställning för nÃ¥gon, talar väl om nÃ¥gon genom att lägga ett gott ord. I latinska bibelöversättningar stÃ¥r det att Jesus Kristus är vÃ¥r advokat inför Fadern.

Jesus Kristus som advokat

Gud framställs pÃ¥ mÃ¥nga ställen i Bibeln som en domare (Ps 9:5, 2 Tess. 1:5-8 m.fl.). Han fäller alltid rättvisa domar (Ps. 119:137, Rom. 1:32, 2 Tess. 1:5). All synd som bedrivs pÃ¥ jorden väcker Hans vrede: â€Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede†(Ps. 7:12). Det är idag vanligt inom kristenheten att man inte vill tala om Guds vrede och straff. I en mycket populär och lovordad nyutkommen â€kristen†bok sägs det att Gud inte är vred, att Han â€alltid är kärlek†(Skytte, Stinissen, Ansikte mot ansikte, Artos&Libris 2010, s 340). Men Guds vrede kan inte trollas bort genom att man förnekar den eller inte lÃ¥tsas om den. Den kommer aldrig nÃ¥gonsin att försvinna eftersom Gud är evig och oföränderlig (Ps. 102:28, Jak. 1:17).

En del föreställer sig helvetet som en plats där de förtappade för evigt är avskilda frÃ¥n Gud. Den välkände kristne författaren C.S. Lewis tänkte t.ex. att Gud är fullständigt frÃ¥nvarande i helvetet, att Han har lämnat de förtappade helt och hÃ¥llet Ã¥t sig själva (Lidandets problem, Libris 1995, s 147). Men Lewis kunde inte tagit mer miste i detta avseende. Gud är allestädes närvarande: â€Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag Ã¥t mig i dödsriket, är du där†(Ps. 139:8). I all evighet kommer alla människor, de frälsta sÃ¥väl som de förtappade, att vara i Guds omedelbara närvaro. Gud är de kristnas Himmel och de otroendes helvete pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. De förra Ã¥tnjuter Hans kärlek men de senare drabbas av Hans vrede. Inte skilda frÃ¥n Gud, utan â€inför Lammet och de heliga änglarna†kommer de förbannade att â€fÃ¥ dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare†(Upp. 14:10). De kommer att plÃ¥gas i eld och svavel och â€röken frÃ¥n deras plÃ¥ga stiger upp i evigheternas evigheter†(Upp. 14:11). För de otroende är det verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Den gudsövergivenhet som det ändÃ¥ är frÃ¥ga om är frÃ¥nvaron av Guds barmhärtiga, kärleksfulla närvaro, där Han välsignande vänder sitt ansikte mot den älskade, sÃ¥som Han gör i den aronitiska välsignelsen (4 Mos. 6:25-26) i vÃ¥r gudstjänst. Denna övergivenhet drabbades Jesus av dÃ¥ Han pÃ¥ korset utropade â€Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?†(Matt. 27:46). Guds vrede omslöt Honom pÃ¥ varje sida, den var en tryckande börda över Honom. Han klagade: â€Din vrede ligger tung pÃ¥ mig, alla dina böljors svall lÃ¥ter du gÃ¥ över mig. [—] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [—] Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig†(Ps. 88:8, 15, 17-18). Förgäves kommer människor att försöka fly denna Guds vrede pÃ¥ domens dag utan att kunna det (Upp. 6:15-16).

Eftersom alla människor har syndat och gjort vad ont är (Rom. 3:10-12, 23 m.fl.) förtjänar alla att kastas i den eviga elden. Inför Guds domstol i Himmelen stÃ¥r vi alla som skyldiga. Ingen av oss kan visa upp ett heligt och rättfärdigt liv. Guds lag anklagar oss för vÃ¥ra synder och kräver gottgörelse, vedergällning, tillfyllestgörelse. Det är ingenting mindervärdigt eller bristfälligt hos Gud som gör att Han kräver dom, straff och hämnd. Den omutliga lagen är â€helig†och budordet â€heligt, rätt och gott†(Rom. 7:12). Det är Guds helighet och rättfärdighet som kräver att synden och syndaren bestraffas. Martin Luther beskriver den svÃ¥ra situationen pÃ¥ detta sätt i sin stora psalm om försoningen:

Jag under satan fången låg Och kunde mig ej hjälpa,

Den synd som rådde i min håg, I grund mig ville stjälpa.

Min synd mig till förtvivlan drev, Mitt samvets dom orygglig blev,

Och helvetet stod öppet (Lova Herren 47:2).

Vi är alltsÃ¥ alla förlorade, dömda till evig död och pina i helvetet – om ingenting inträffar som förändrar vÃ¥r situation. Det är här Jesus Kristus träder till vÃ¥r hjälp. I Gezelii bibelverk stÃ¥r det om Honom i förklaringen till 1 Joh. 2:1: â€Jesus är wÃ¥r endaste Adwocat, som har gifwit sig ut till en försoning för oss, v. 2; 1 Tim. 2:5.â€

Jesus är vÃ¥r försvarare som stÃ¥r inför Fadern â€för att mana gott†för oss (Hebr. 7:25). Detta sker inte genom ett skickligt upplagt försvarstal varigenom Han försöker dupera Fadern. Han framställer istället för Fadern sin egen förtjänst – sin fullkomliga lydnad och sitt bottenlösa lidande – varigenom Han tillfredsställt Guds krav pÃ¥ rättsskipning. Han har själv friköpt oss (Rom. 3:24). Detta beskrivs pÃ¥ följande sätt i Luthers psalm:

Till ende Sonen sade Han: Jag måste mig förbarma.

Far ner uti det syndaland Och lös de fångar arma

Från deras synd och stora nöd, Fräls dem ifrån en evig död

Och låt dem med dig leva (Lova Herren 47:4).

Därigenom vilar den kristna församlingens Ã¥tnjutande av Guds nÃ¥d pÃ¥ helt laglig och oantastlig grund. â€Genom rätt skall Sion friköpas, genom rättfärdighet de som vänder tillbaka†(Jes. 1:27). Gud förklarar oss rättfärdiga för sin Sons Jesu Kristi skull. Paulus skriver:

â€Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan dÃ¥ vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, hur skulle Han kunna annat än ocksÃ¥ skänka oss allt med Honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter pÃ¥ Guds högra sida och ber för oss†(Rom. 8:31-34).

Den Helige Ande som advokat

Jesus är alltsÃ¥ vÃ¥r parakletos, advokat, inför Fadern i Himmelen. PÃ¥ skärtorsdagskvällen sade Jesus till sina lärjungar att när Han Ã¥tervänt till Fadern, skulle Han be Fadern att sända en annan advokat, parakletos, som alltid skulle vara hos dem (Joh. 14:16). Denne Hjälpare, som parakletos översätts till pÃ¥ detta ställe, är â€sanningens Ande†som femtio dagar senare pÃ¥ ett pÃ¥tagligt sätt i himmelskt dÃ¥n utgöts över lärjungarna pÃ¥ pingstdagen (Apg. 2:2-4). Luther skriver om detta:

Han upp till Fadern for igen Från denna världs elände

Och i mitt bröst Hugsvalaren, Den Helge Ande, sände

Som i min nöd skall trösta mig, Mig stödja på min bättringsstig

Och i all sanning leda (Lova Herren 47:7).

Gezelii bibelverk förklarar i utläggningen av Joh. 14:16 vad den Helige Andes roll som Hjälpare, â€Hugswalareâ€, är: â€Paracletos betyder en advokat, föresprÃ¥kare eller bistÃ¥nd inför rätta, hwilken tröstar, styrker och hjelper de skyldiga, sÃ¥ gör den helige Ande ock med oss uti samwetet inför Guds dom, emot synden och djefwulens Ã¥klagan.â€

De människor som varit föremål för den Helige Andes vittnande i hjärtat förstår vilken lycka det innebär att ha en sådan advokat. Innan vi utvecklar detta närmare skall vi emellertid först betrakta utgångsläget, den naturliga människans situation utan den Helige Andes vittnesbörd.

Alla människor är skapade med ett samvete, d.v.s. de vet till-sam-mans med Gud vad som är rätt och fel, gott och ont. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). Alla människor vet också innerst inne att det kommer att utkrävas straff för alla deras synder och överträdelser (Rom. 1:32). Deras samveten dömer dem skyldiga eftersom de vet att de är skyldiga. Denna samvetets dom kan vara ohygglig och driva människor in i förtvivlan och viljan att ta sina liv. En av antikens hedniska författare skrev öppet och ärligt att det inte finns någon pina så svår som ett dåligt samvete.

Människorna har inte endast ett inre vittnesbörd om sin synd och skuld, utan också ett yttre. Gud sänder ju straffdomar redan här i tiden. Han gör det tillräckligt ofta för att alla människor skall förstå att Han vredgas över synden, men tillräckligt sällan för att de också skall inse att Hans vrede inte är uttömd, att den fulla bestraffningen ännu återstår.

Hur skall människornas samvetsnöd avhjälpas? I äldre, hedniska kulturer har man burit fram offer pÃ¥ offer, det ena större och blodigare än det andra, för att försöka stilla gudarnas vrede. I den moderna kulturen försöker man hellre med förströelse, förträngning och förnekelse. Man försöker t.o.m. rensa bort all straffutmätning i samhället – straff är bannlyst sÃ¥väl inom barnuppfostran som skolundervisning och t.o.m. inom brottsbekämpningen talar man om â€kriminalvÃ¥rd†och â€pÃ¥följder†istället för om straff – för att slippa bli pÃ¥mind om â€vredens dag, när Guds rättfärdiga dom skall uppenbaras†(Rom. 2:5). Men det är omoget och fÃ¥fängt att tro att Guds vrede försvinner om man slutar att tala om den eller genom att vi människor skaffar bort vedergällning i samhället. Gud slutar inte upp med att bestraffa synden bara för att vi gör det.

Den enda verkliga boten mot samvetsnöden är den Helige Andes tröst. Om än vÃ¥rt eget hjärta dömer oss – â€Mitt samvets dom orygglig blev†(Lova Herren 47:2) – är Gud â€större än vÃ¥rt hjärta och vet allt†(1 Joh. 3:20), d.v.s. om än vÃ¥rt hjärta dömer oss som syndiga och ovärdiga sÃ¥ är ändÃ¥ Gud större i oss och försvarar och tröstar oss med sina nÃ¥delöften. Den Helige Ande är en gudomlig försvarsadvokat som â€vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn†(Rom. 8:16). Detta sker inte pÃ¥ nÃ¥got svärmiskt, extatiskt sätt utan genom Guds Ord som kommer till oss genom Bibeln, biblisk predikan och sakramenten. Det är just genom Guds Ord den helige Ande kommer till oss (Joh. 6:63, Gal. 3:2 m.fl.). Jesus säger därför att när advokaten, parakleten, kommer, dÃ¥ skall Han pÃ¥minna lärjungarna om allt vad Han har sagt dem (Joh. 14:26).

Vad är det dÃ¥ närmare bestämt som den Helige Ande vittnar om och lägger till grund för vÃ¥rt barnaskap, dÃ¥ Han talar i vÃ¥ra hjärtan? Jesus säger: â€När Hjälparen (parakleten) kommer, som jag skall sända er frÃ¥n Fadern, sanningens Ande, som utgÃ¥r frÃ¥n Fadern, dÃ¥ skall Han vittna om mig†(Joh. 15:26). Vidare: â€Och när Han (parakleten) kommer skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: [—] om rättfärdighet, ty jag gÃ¥r till Fadern†(Joh. 16:10). Meningen med detta är att Jesus efter fullbordat frälsningsverk fullständigt rättfärdig Ã¥tervänt till Fadern och att Hans rättfärdighet ocksÃ¥ gäller oss. Slutligen: â€Han (parakleten) skall förhärliga mig†(Joh. 16:14).

Vi ser alltsÃ¥ att den Helige Ande tröstar och styrker oss, övertygar oss om att vi är Guds barn, genom att tala om Jesus och Hans fullbordade verk. SÃ¥dant är den andre advokatens vittnesbörd i vÃ¥ra hjärtan. Inför samvetets hÃ¥rda dom hjälper inga hänvisningar till egna verk eller kvalitéer. â€Jesus allenaâ€, solus Christus, är det vittnesbörd som sanningens Ande frambär i vÃ¥ra hjärtan.

——–

Så har vi sett hur Gud i sin oändliga godhet gett oss två försvarsadvokater. De är allsmäktiga, fullständigt goda och vet allt. Den ene, Guds Son, manar gott för oss i Himmelen och den andre, den Helige Ande, gör det i våra hjärtan. Så mån är Gud om oss, så hett önskar Han att vi skall bli frälsta. Därför bör vi alltid tacka Honom, t.ex. med slutversen i Luthers stora psalm om försoningen:

Ty vare pris i evighet Och lov förutan ände

Guds eviga barmhärtighet, Som oss den hjälpen sände

Och nederslog i Kristi död Synd, helvete och dödens nöd,

Vem kan oss nu fördärva? (Lova Herren 47:8).