Tron och rättfärdiggörelsen Ps. 32, Rom. 4:3-8

Det vi skall tala om denna bibeltimme är ingenting mindre än kristendomens själva centrum, tron och rättfärdiggörelsen. Vi skall undersöka hur en människa blir rättfärdig inför Gud, allas Herre och Skapare – den inför vilken alla människa en gÃ¥ng, pÃ¥ domens dag, skall avlägga räkenskap. Vi skall göra det utifrÃ¥n tvÃ¥ bibeltexter, Ps. 32 och Rom. 4:3-8. Dessa tvÃ¥ bibelställen hör nära samman, det är t.o.m. sÃ¥ att en del av den första bibeltexten citeras i den andra. Detta Ã¥terkommer vi till. Vi gÃ¥r till väga pÃ¥ det sättet att vi gör en genomgÃ¥ng av Ps. 32, där vi belyser psaltarpsalmens tvÃ¥ första verser utifrÃ¥n Rom. 4:3-8.

Ps. 32, Inledning

I grundtextens rubrik, alltså inte den som översättarna har satt, utan i själva texten, Ps. 32:1, anges att detta är en läropsalm. Med detta menas att det är en psalm där David undervisar sig själv och andra om angelägna läror genom den Helige Andes upplysning. Denna psalm är verkligen angelägen eftersom den handlar om hur man får del av det eviga livet, hur man befrias från syndabördan som trycker en ned i helvetet. Psalmen handlar ju om syndabekännelse och förlåtelse.

Vi kan dela in psalmen i några delar. Först har vi i v 1-2 en saligprisning av dem som lever i nådaståndet. Därefter följer v 3-4 som handlar om det elände den lever i som lever borta från Gud i sina synder. v 5 är själva vändpunkten, då synden bekänns och förlåtelsen mottas. I v 6-7 beskrivs den trygghet Guds barn lever under. v 8-9 är en uppmaning till läsaren eller åhöraren att vandra på den rätta vägen. Slutligen, i v 10-11, beskrivs den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka. Låt oss nu ta ett stycke i taget:

Den gudfruktiges salighet, v 1-2

â€En läropsalm av David. Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.â€

Här möter vi en saligprisning av den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten pÃ¥ det sättet att hans synd har blivit övertäckt. Vad ligger bakom detta uttryck? Att ha synden övertäckt betyder att den inte ligger blottad inför Herrens ansikte. Vi människor är ju syndiga till själva vÃ¥r natur och därför mÃ¥ste vi övertäcka vÃ¥r syndfullhet om vi skall kunna bestÃ¥ inför Gud. Detta gÃ¥r igen pÃ¥ mÃ¥nga ställen i Bibeln, frÃ¥n dess början till dess slut. Redan i Bibelns första bok, 1 Mos. 3:21, ger Herren Gud efter syndafallet Adam och Eva kläder av skinn att dölja sin nakenhet med. Och i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, uppmanas den ljumme och avfällige församlingsförestÃ¥ndaren i Efesus att köpa â€vita kläder att skyla dig med, sÃ¥ att hans [eg. din] skamliga nakenhet inte syns†(Upp. 3:18).

Genom ett syndoffer kan synden överskylas. Det antyds redan av den skinndräkt som Adam och Eva fick av Gud. För att den skulle kunna ha framställts måste ett djur ha slaktats. Allra tydligast manifesterades sedan detta med övertäckandet av synden i det allra heligaste rummet i Jerusalems tempel. På försoningsdagen, som inföll årligen, gick översteprästen in med blod och stänkte det över förbundsarken. Då övertäcktes nådastolen, förbundsarkens lock, med det utgjutna blodet så att de överträdda budtavlorna, som låg i arkens botten, inte syntes från Himmelen. Synden blev övertäckt.

Inledningen av Ps. 32 citeras av Paulus i Rom. 4. dÃ¥ han talar om Abrahams rättfärdiggörelse. LÃ¥t oss för en stund gÃ¥ till Rom. 4:6-7. Där ser vi psaltarverserna citerade. Paulus sätter in psaltarverserna i ett speciellt sammanhang dÃ¥ han skriver: â€Men den som utan att bygga pÃ¥ gärningar tror pÃ¥ honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet†(Rom. 4:5). Här ser vi att rättfärdiggörelsen enligt Bibeln är forensisk, d.v.s. har med ett â€domstolsutlÃ¥tande†att göra. Rättfärdiggjord är inte den som moraliskt förbättrats, helgats till en viss grad eller dylikt. Rättfärdiggjord är istället den som förklarats rättfärdig sÃ¥som i en domstol. En frikännande dom har uttalats över människan.

Dessutom är rättfärdiggörelsen i biblisk mening imputativ. Med detta menas att den är tillräknad. Latinets imputare betyder tillräkna, tillvita. Den i tron rättfärdige har tillräknats en annans rättfärdighet, nämligen Kristi rättfärdighet. Det är på den grunden Gud förklarat honom rättfärdig. När Paulus skriver att tron räknas till rättfärdighet, är det trons objekt eller föremål, Jesus Kristus och Hans rättfärdighet, som tillräknas den troende.

Så hade inte Paulus alltid tänkt. Som farisé hade han på fariseiskt vis tänkt att Abraham var rättfärdig, en helig man, p.g.a. sitt liv, sin karaktär och sina goda gärningar. Abrahams tro räknades in bland hans goda gärningar, som gjorde att han var en Guds vän. Men nu, som omvänd till Kristus, har Paulus en helt annan uppfattning. Nu visar han att Abraham blev rättfärdig inför Gud genom tro allena, gärningarna ställs t.o.m. i motsats till tron.

Paulus citerar 1 Mos. 15:6 för att visa att Abraham inte har nÃ¥got att berömma sig av inför Gud, inga goda gärningar. Där stÃ¥r ju: â€Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.†Aposteln kommenterar detta: â€Den som har gärningar att peka pÃ¥ fÃ¥r sin lön, inte av nÃ¥d, utan som nÃ¥got han har förtjänat.†Här används en arbetsplats som Ã¥skÃ¥dningsexempel, dÃ¥ han vill visa vad det betyder att Gud â€räknar†nÃ¥gon som rättfärdig. Om en arbetare och en arbetsgivare kommer överens om att arbetaren skall arbeta en dag för en viss summa pengar, dÃ¥ skulle lönen vid dagens slut vara nÃ¥got som arbetaren förtjänat. Som Paulus skriver: â€Den som har gärningar att peka pÃ¥ fÃ¥r sin lön, inte av nÃ¥d utan som nÃ¥got han har förtjänat.†Det skulle i en sÃ¥dan situation vara en förolämpning om arbetsgivaren vid löneutbetalningen efter den lÃ¥nga arbetsdagen sade till den anställde, som slitit hÃ¥rt: â€Kom nu skall jag ge dig en gÃ¥va.†Pengarna är i en sÃ¥dan situation inte en gÃ¥va, det är nÃ¥got arbetaren har rätt till efter sitt slit. Men om nÃ¥gon inte arbetar och ändÃ¥ fÃ¥r lön efter dagens slut är det sannerligen frÃ¥ga om en gÃ¥va. Den icke arbetande räknas som att han uppfyllt förpliktelsen gentemot arbetsgivaren fastän han i själva verket inte har det.

I Rom. 4:5 överflyttar Paulus exemplet frÃ¥n arbetsplatsen till det andliga omrÃ¥det, och säger: â€Men den som utan att bygga pÃ¥ gärningar tror pÃ¥ Honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. â€Om en människa inte gjort nÃ¥got för att förtjäna rättfärdighet, men Gud ger honom detta ändÃ¥ som en gÃ¥va, sÃ¥ är det frÃ¥ga om ett tillräknande av rättfärdighet. SÃ¥ handlade Gud med Abraham. Abraham tog emot frälsningen som en fri gÃ¥va genom tron, inte som nÃ¥gon lön för goda gärningar.

För judarna, som härstammade från Abraham, var patriarken det främsta exemplet på hur Gud handlar med sitt folk, vad som utgör fundamentet för förhållandet mellan Gud och Hans barn. Men också David är en central gestalt i Israels historia. Hans regentstid utgjorde krönet av Israels förflutna. Aldrig, varken tidigare eller senare, hade Israel varit så framgångsrikt som under kung Davids tid. Han var idealkonungen och man drömde om ett återupprättande av ett davidiskt stor-Israel. Med tanke på detta måste naturligtvis också Davids vittnesbörd om hur Gud handlar med sitt folk vara mycket betydelsefullt. Därför uppmärksammar nu Paulus läsarna på vad David säger om hur rättfärdighet kommer till människor, som i sig själva är syndfulla.

Paulus citerar Ps. 32:1-2, där David säger (med orden frÃ¥n GT): “Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och i sin ande är utan svek.” SÃ¥väl Abrahams som Davids exempel visar att frälsningen sker genom tro allena, utan gärningar. Det finns dock en skillnad mellan de exempel som Paulus anger. Skillnaden innebär inte pÃ¥ nÃ¥got sätt nÃ¥gon motsättning, utan visar mer pÃ¥ rikedomen i frälsningen. Exemplet David visar hur alla synder utplÃ¥nas i rättfärdiggörelsen. FrÃ¥n att ha legat pÃ¥ minus blir den man sÃ¥ att säga â€nollställd†i det att syndaskulden försvinner. Exemplet Abraham visar att man inte bara är nollställd, utan t.o.m. rik, att man ligger pÃ¥ â€plussidanâ€. Man tillräknas en rättfärdighet som man inte har i sig själv, man räknas som att ha gjort alla de goda gärningar som lagen kräver.

SÃ¥väl â€nollställandetâ€, d.v.s. förlÃ¥tandet av synder, som â€adderandetâ€, d.v.s. tillskrivandet av goda gärningar, har förstÃ¥s med Kristi ställföreträdarskap att göra. All den orättfärdighet, all synd och ondska, som människosläktet gjort sig skyldigt till lades pÃ¥ Herrens lidande tjänare, som är Jesus Kristus (Apg. 8:32-35). I Jes. 53:4-6 läser vi: â€Men det var vÃ¥ra sjukdomar Han bar, vÃ¥ra smärtor tog Han pÃ¥ sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull. Straffet var lagt pÃ¥ Honom för att vi skulle fÃ¥ frid, och genom Hans sÃ¥r är vi helade. Vi gick alla vilse som fÃ¥r, var och en gick sin egen väg, men all vÃ¥r skuld lade HERREN pÃ¥ Honom.â€

Allt det som gjorde att vi inte var rättfärdiga; överträdelser, missgärningar och skuld, straffades Jesus för. Detta brukar inom dogmatiken kallas Kristi passiva eller lidande lydnad. Han led på korset den eviga förtappelsens alla kval, helvetets oändliga pinor, för att vi inte skulle behöva göra det.

Guds lag kräver emellertid även en positiv buduppfyllelse för att en människa skall anses vara rättfärdig. Det stÃ¥r ju i 3 Mos. 18:5: â€Ja, ni skall hÃ¥lla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.†Och i 3 Mos. 19:2: â€Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.†Människan själv kan inte leva i enlighet med Guds vilja och pÃ¥ den grunden förklaras rättfärdig. Men Jesus har levt ett heligt, oskuldsfullt och rent liv i alla människors ställe. Därför profeteras det om Honom i Jer. 23:20, där Han kallas Davids telning, kung och frälsare, pÃ¥ följande vis: â€Detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vÃ¥r rättfärdighet.†Jesus själv är vÃ¥r rättfärdighet. Denna buduppfyllelse i vÃ¥rt ställe brukar inom dogmatiken kallas Kristi aktiva eller görande lydnad. Paulus ser till bÃ¥da dessa saker i Rom. 4:3-8. Med David som exempel visas som sagt pÃ¥ utplÃ¥nandet av synder och med Abraham som exempel visas pÃ¥ adderandet av rättfärdighet.

Nu lämnar vi Rom. 4 och koncentrerar oss i fortsättningen helt och hållet på Ps. 32.

Den obotfärdiges olycka, v 3-4

â€SÃ¥ länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela.â€

Här beskriver David hur han hade det sÃ¥ länge han inte rent ut bekände sina synder utan tystade ned sitt samvete. Han hade ingen verklig ro, ingen sann frid. Livskraften liksom försvann. â€Herrens hand†som vilade över David är Hans allmakts plÃ¥gor, som lagen hotar med.

Bekännelse och förlåtelse, v 5

â€DÃ¥ uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ´Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.´ DÃ¥ förlät du mig min syndaskuld. Sela.â€
Här har vi den centrala versen, vändpunkten i psalmen. Vi skall därför ägna den lite särskild uppmärksamhet.

Omvändelsen bestÃ¥r av tvÃ¥ delar. För att en människa skall kunna tro pÃ¥ Jesus som sin Frälsare mÃ¥ste hon först förstÃ¥ att hon behöver frälsning. Hon mÃ¥ste erfara Ã¥nger, vilket är omvändelsens första del. Den naturliga människan förstÃ¥r inte sitt eget syndafördärv och opponerar sig häftigt mot Bibelns beskrivning av människans medfödda ondska och Guds dom över alla människor. Hon är obekymrad över sin ställning inför Gud. â€Jag är ju sÃ¥ god†eller â€jag gör ju i alla fall mitt bästaâ€, tänker hon i sitt inre. Dessa falska tankar kombineras med en â€human†gudsbild utifrÃ¥n vilken hon tänker â€Gud är ju sÃ¥ god†och â€Gud förlÃ¥ter mig det som jag rÃ¥kat göra felâ€. Den naturliga människan lever i dessa föreställningar och känner sig därför trygg och säker. Tänk, vilken tragedi!

Hon ser inte sitt eget avgrundsdjupa syndafördärv och vandrar obekymrad genom livet för att en gÃ¥ng, pÃ¥ den stora räkenskapens dag, möta den Helige Guden som inte kan tÃ¥la nÃ¥gon synd, inte ha fördrag med den minsta lilla oförrätt. Hon skall dÃ¥ ställas inför Honom som mÃ¥ste kasta alla orena syndare med kropp och själ i Gehenna (jfr. Matt. 10:28). Det är verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Ingen som syndar fÃ¥r komma till himmelen. David frÃ¥gar â€HERRE, vem fÃ¥r vistas pÃ¥ ditt heliga berg?†(Ps. 15:1). Och svaret är: â€Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne [—] Den som handlar sÃ¥ skall aldrig vackla†(Ps. 15:2-3, 5). Händerna fÃ¥r alltsÃ¥ inte ha utfört nÃ¥gra syndiga gärningar och över läpparna fÃ¥r inga lögner passera. Den som sÃ¥ har levt sitt liv fÃ¥r gÃ¥ upp pÃ¥ HERRENS berg, fÃ¥r komma till Gud i Himmelen. Porten dit in är sÃ¥ trÃ¥ng att ingen synd fÃ¥r passera därigenom. Detta vore fullständigt otänkbart. Tänk att komma med synder inför den Helige i Himmelen och tro att Himmelens port skulle stÃ¥ pÃ¥ vid gavel! Vilken dÃ¥rskap! Vi har HERRENS egna ord pÃ¥ att â€endast den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat†o.s.v. skall fÃ¥ â€vistas pÃ¥ Hans heliga bergâ€. LikasÃ¥ stÃ¥r det i 5 Mos. 27:26: â€Förbannad är den som inte upprätthÃ¥ller alla ord i denna lag genom att följa denâ€.

Dessa gammaltestamentliga ställen är pÃ¥ intet sätt överspelade i Nya testamentet. Paulus strykerunder det sistnämnda stället genom att citera det i Gal. 3:10. Gud har inte förändrats eller prutat av pÃ¥ sina krav över tiden. Han är och förblir â€ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker†(Jak. 1:17).

Denna Herrens helighet och fruktansvärda vrede över synden injagar skräck i oss. Detta är syndanöden eller syndainsikten. Den är nödvändig och den verkas av den Helige Ande. Strax innan Jesus lämnade sina lärjungar sade Han att Han skulle sända Hjälparen till dem. â€Och när Han kommer†sade Jesus, â€skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom†(Joh.16:8). Den Helige Ande fÃ¥r oss alltsÃ¥ att förstÃ¥ vÃ¥r verkliga situation inför Gud och den kommande domen. Och den är, naturligtvis, för varje människa en alldeles hopplös situation, om Gud skulle döma oss â€sÃ¥som vÃ¥ra synder har förtjänat och Hans rättvisa kräverâ€. Men – vilken lättnad! – detta är inte allt, inte Guds sista ord till oss.

När vi har kommit till denna insikt, som ocksÃ¥ kallas Ã¥ngern och alltsÃ¥ är omvändelsens första del, för den Helige Ande oss till â€Jesus, som har frälst oss frÃ¥n den kommande vredesdomen†(1 Tess. 1:10). Den som tar sin tillflykt till Frälsaren, d.v.s. tror pÃ¥ Honom, har blivit omvänd. Den som söker sig till Jesus tas utan undantag emot. â€Den som kommer till migâ€, säger Han, â€skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6:37).

När det gäller den nödvändiga graden av Ã¥nger är det mÃ¥nga som frÃ¥gat sig hur stark den mÃ¥ste vara. Djävulen vill alltid ifrÃ¥gasätta vÃ¥rt barnaskap. Därför kan han komma och sÃ¥ ut sÃ¥dana tvivel i vÃ¥ra hjärtan som: â€Har jag Ã¥ngrat mig tillräckligt mycket? Har min syndanöd varit tillräckligt djup? Kan jag verkligen vara ett Guds barn, jag som inte har begrÃ¥tit min synd särskilt mycket?†SÃ¥ vänder han kanske vÃ¥r blick mot en medkristen som haft en tydlig och stark omvändelseupplevelse föregÃ¥ngen av den mest fruktansvärda förkrosselse. Och sÃ¥ sÃ¥r han dessa tankar i oss: â€SÃ¥ har aldrig jag känt. SÃ¥dana upplevelser har jag aldrig haft. Det är nog bara inbillning detta med min kristendom.†Vill man nu inte genast ge upp kampen kanske man i detta läge slÃ¥r in pÃ¥ gärningarnas väg och skaffar sig en självgjord Ã¥nger. I värsta fall förlitar man sig sedan till denna och grundar sitt barnaskap hos Gud pÃ¥ den. DÃ¥ har djävulen triumferat. Han har fÃ¥tt oss att sluta förtrösta pÃ¥ Jesus allena och istället lita pÃ¥ vÃ¥ra egna verk. Självgoda fariséer kan han sedan lämna ifred. Eller – om det bättre tjänar hans syfte som är att dra oss ned i avgrunden – kommer han senare tillbaka och ifrÃ¥gasätter vÃ¥r Ã¥nger pÃ¥ nytt. DÃ¥ slutar det hela till sist i förtvivlan.

Många har anfäktats på detta sätt. P.g.a. alla själafiendens finter är det därför bra att veta följande: Det finns inget fastställt mått av ånger som skall uppfyllas. Ångern behöver vara exakt så stark att den leder till syndainsikt och därmed till ett insett behov av frälsning. Man måste veta sig vara en fördömelsevärd syndare som utan Jesus skulle vara på väg till helvetet. Om ångern för till Jesus som den ende Frälsaren är den tillräcklig. Ångern kan vara olika stark hos olika människor, precis som födslovåndorna vid naturliga födslar kan variera i grad. Det beror på personlighetsdrag, tidigare upplevelser m.m. Vi skall också komma ihåg att det är Jesus och inte vår ånger som frälser oss. I så fall skulle ju frälsningen delvis vara en gärning av människan som presterar ångern. För övrigt ångrar vi oss aldrig tillnärmelsevis så mycket över vår synd som vi borde göra.

När det så gäller den nödvändiga graden av tro ställer sig många den ängsliga frågan hur stark den måste vara. Den frågan är lätt att besvara. Det är nämligen inte tron som frälser oss utan Jesus. Hur svag och flämtande tron än är, ja vore den inte mer än en liten gnista, skulle den ändå vara en frälsande tro. Detta därför att Jesus, som tron vänder sig mot och vill ha hjälp av, är allsmäktig. Tron är bara den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. Vi blir inte frälsta p.g.a. tron som det ibland slarvigt sägs. I så fall blir ju själva tron en gärning som meriterar oss. Vi blir frälsta p.g.a. Jesus. Frälsningen är däremot av eller genom tron.

Vi måste här också särskilt beröra den fortsatta eller lilla omvändelsen. Omvändelsen betecknar vanligtvis övergången från ett liv som otroende till ett liv som troende. Denna omvändelse kallas ibland den stora omvändelsen. Den sker på ett ögonblick. Det finns inga mellanstadier. Antingen är man omvänd eller oomvänd, kristen eller hedning, ett Guds barn eller ett världens barn. Det är långt ifrån alltid som den kristne vet exakt när han eller hon blev omvänd eller ens minns det. Men så talas det också om den dagliga, fördjupade omvändelsen. Den har också kallats den lilla omvändelsen eller den fortsatta omvändelsen.

Att det är nödvändigt med den dagliga omvändelsen beror pÃ¥ att det gamla köttet fortfarande finns kvar hos Guds barn (Hebr. 12:1, Rom. 7:21, 1 Joh. 1:8). Den kristne mÃ¥ste därför varje dag pÃ¥ nytt vända sig till Gud, ta emot näring genom Hans Ord, samtala med Honom i bön och se upp med sin egen onda natur sÃ¥ att den inte fÃ¥r sticka upp och göra sig gällande. Därför säger Luther i Lilla katekesen att detta att leva i sitt dop, d.v.s. som ett barn hos Gud, det är â€att den gamla människan i oss skall genom daglig Ã¥nger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstÃ¥, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligenâ€.

Guds barns trygghet, v 6-7

â€Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna. Om än stora vattenfloder kommer skall de inte nÃ¥ dem. Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens jubel omger du mig. Sela.â€

Här framgÃ¥r det att Gud beskyddar de sina. Även om stora vattenfloder sÃ¥som förföljelser drabbar de kristna, skall Gud beskydda dem. I Uppenbarelseboken 12, där djävulen framställs som en orm/drake, och församlingen som en kvinna, läser vi: â€DÃ¥ sprutade ormen vatten ur sin mun som en flod efter kvinnan, för att hon skulle föras bort med floden. Men jorden hjälpte kvinna, den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun†(v 15-16).

Uppmaning att leva gudfruktigt, v 8-9

â€Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig rÃ¥d och lÃ¥ta mitt öga vaka över dig. Var inte utan förstÃ¥nd som en häst eller mula, som man mÃ¥ste tämja med töm och betsel, för att de skall komma till dig.â€

Herren önskar leda sitt folk. Detta skulle ske så enkelt och lätt om de bara villigt följde Honom. Så sker ju också stundtals, men när så inte sker överger inte Herren sitt folk för det. Då tar Han fram töm och betsel för att tämja oss. Töm och betsel är obekväma, men nödvändiga för att få oss att gå dit Han vill att vi skall gå. Töm och betsel är som tuktoris, lidanden och olyckor som Herren sänder oss för att forma oss.

Här ser vi tydligt den nådefulle Gudens kärleksfulla avsikter bakom allt. Guds avsikt är att människorna skall omvända sig till Honom och bli frälsta. Han vill ingen syndares död (Hes. 18:23)! Så länge nådatiden varar har Guds domshandlingar även denna positiva avsikt. Olyckorna och lidandet skall driva till Kristus.

I 1878 Ã¥rs förklaring till Luthers Lilla katekes läser vi följande under frÃ¥ga 106, “Vad bör vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?â€:

â€Svar: De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse sÃ¥som verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan sÃ¥som för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4).

MÃ¥nga undrar om det verkligen är framgÃ¥ngsrikt att försöka väcka människor genom sÃ¥dana här plÃ¥gor. Blir inte resultatet istället att de vänder sig bort frÃ¥n Gud? Vore det inte bättre om Gud bemötte människorna enbart med nÃ¥d och predikanten bara talade om Guds godhet? Det skall inte förnekas att Gud försöker vinna människor även genom att göra dem välgärningar. Paulus skriver t.ex.: “Eller föraktar du Hans stora godhet, mildhet och tÃ¥lamod och förstÃ¥r inte att det är Hans godhet som vill föra dig till omvändelse?” (Rom. 2:4). Men problemet är att de flesta människor, liksom vÃ¥rt eget kött, just föraktar denna Guds godhet och sÃ¥, genom sina hÃ¥rda hjärtan, samlar pÃ¥ sig “vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras” (Rom. 2:5).

Därför måste Gud, som på alla sätt försöker föra människorna till sig, också pröva den hårda vägen. När människorna inte kommer genom Ordet – lärandet och undervisandet – tar Herren fram andra medel: tömmen och betslet.

Den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka, v 10-11

â€Den ogudaktige har mÃ¥nga plÃ¥gor, men den som förtröstar pÃ¥ HERREN omger han med nÃ¥d. Var glada i HERREN och fröjda er, ni rättfärdiga, jubla, alla ni rättsinniga!â€

Den ogudaktige är den obotfärdige syndare, som inte genom förmaningar och töm och betsel, alltså timliga straff, låter styra sig. De samlar över sig och sitt samvete en gnagande plåga, som skall följa dem i evig tid.

De som å andra sidan förtröstar på Herren, de rättfärdiga och rättsinniga, de är alltid omgivna av Herrens nåd. De lever alltid i syndernas förlåtelse, nådaståndet där de har frid med Gud. De bor liksom i ett rum där varje vägg, till höger, vänster, framför och bakom, är syndernas förlåtelse. Och som tak över huvudet har de syndernas förlåtelse som skyddar dem Guds vrede som skall uppenbaras från himlen (Rom. 1:18) och under sig, som ett golv, ligger syndernas förlåtelse och skyddar dem från att falla ned i helvetet (jfr. 4 Mos. 16:31-33).

Därför kan de fröjda sig och jubla. De har del av det verkliga livet eftersom de genom tron på Jesus, den store Syndaförlåtaren, är förenade med Gud, som är livets källa. De tar emot alla Hans välsignelser. Synden skilde dem från Gud och livet som strömmar från Honom, men nu är gemenskapen återupprättad. Allt detta underbara vill Gud skänka alla människor, var och en av oss.