av Lars Borgström Walthers syn på pietismen

C.F.W. Walther uttalar sig på flera ställen i sitt författarskap om pietismen. Det sker alltid, så långt jag kunnat se, i negativa ordalag. Varför var Walther sådan motståndare till den pietistiska rörelsen inom den lutherska kyrkan? Och hur såg hans kritik ut? Dessa frågor skall besvaras i detta föredrag, Walthers syn på pietismen.

Av avgörande betydelse för Walthers negativa uppfattning, tror jag man kan säga, är de erfarenheter han gjorde som ung student. Vi återkommer strax till det. När det sedan gäller vad hans kritik gick ut på skall vi ta fasta på några av de läror som hör samman med pietismen och se hur Walther bedömde eller förhöll sig till dem. De läroområden vi i detta föredrag kommer att gå in på är 1) varningarna för att tro för tidigt 2) indelandet av mänskligheten i tre olika grupper 3) betoningen av livet på bekostnad av läran 4) troserfarenhetens nödvändighet för en rätt teolog eller förkunnare 5) förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder 6) den pietistiska ecclesiola-tanken.

Men först något om Walthers

Erfarenheter från livet

Den 25 oktober 1811 föddes en av de mest betydelsefulla lärarna inom den lutherska kyrkan. Carl Ferdinand Wilhelm Walther kom då till världen som det åttonde barnet i en tolvhövdad syskonskara. Han föddes i Langenchursdorf i Tyskland som vid denna tid tillhörde kungadömet Sachsen. Det var oroliga tider med Napoleonkrig som rasade alldeles nära hemstaden. Barnadödligheten var hög och Walther lärde känna endast sex av sina elva syskon, eftersom de andra dog i unga år. Kyrkböckerna i Langenchursdorf vittnar om att syskonen dött i difteri (Stickfluss) och diarré.

Såväl Walthers far som farfar tjänade som präster i hemstaden (farfars far hade också varit präst). Även Walthers bror Otto Hermann tjänade en tid som hjälppräst i Langenchursdorf innan han tillsammans med sexton församlingsmedlemmar emigrerade till Amerika 1838. Detta år emigrerade även Walther själv och den tyska gruppens förste ledare, prästen Martin Stephan, som lät sig utnämnas till biskop av sina följeslagare.

Sju Ã¥r gammal sändes Walther att studera i Hohenstein nära Chemnitz. Han bodde dÃ¥ hos sin farbror som var lärare pÃ¥ pojkskolan. Här fick Walther bl.a. lära sig latin och här grundlades ocksÃ¥ hans musikintresse. Studierna fortsatte i Schneeberg dit Walther kom som tioÃ¥ring och arton Ã¥r gammal var han färdig med sin examen. Flera av lärarna var teologer, men undervisningen var anfrätt av rationalism (förnuftstro i upplysningens anda). Walther skrev lÃ¥ngt senare (1872): â€Jag var arton Ã¥r gammal när jag lämnade gymnasiet, och jag hade aldrig hört nÃ¥got citeras frÃ¥n Guds Ord av en troende mun. Jag hade varken Bibel eller katekes, utan en eländig â€Leitfaden†(en manual eller vägledning) som endast innehöll moraliska anvisningar.â€

Universitetsstudierna skedde i Leipzig 1829-1833. Han delade bostad med sin äldre bror Otto Hermann. Vid Leipzigs universitet härskade rationalismen. Av de sju teologiprofessorerna var det endast en, August Hahn, som bekämpade förnuftstron. Även en av de övriga professorerna vann till en början Walthers förtroende, men denne publicerade 1831 en bok där han häftigt kritiserade den lutherska nattvardsläran. De övriga professorerna var uttalade rationalister.

I denna miljö av kristendomsförnekelse fanns dock en skara studenter som ville ta den kristna tron pÃ¥ allvar. De samlades i en grupp som kom att kallas â€heliga klubbenâ€. Troende lekmän vittnade, de hade gemensamma bönemöten och rannsakade den Heliga Skrift. De tog i pietistisk anda starkt avstÃ¥nd frÃ¥n världen och blev p.g.a. detta förlöjligade och föraktade. Till denna grupp introducerades Walther av sin äldre bror.

I sitt stora verk åtskillnaden mellan lag och evangelium berättar han om sina erfarenheter som student. Något skall redan här sägas om denna bok, som jag kommer att hänvisa till flera gånger. Det är egentligen fråga om en föreläsningsserie där Walther i tjugofem teser framlägger den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium. Walther var högt uppskattad professor vid Missourisynodens teologiska fakultet i S:t Louis. Studenterna flockades kring honom och vid sidan av det ordinarie utbildningsprogrammet samlade han dem till informella föreläsningar på fredagskvällarna. Även präster och intresserade lekmän på tillfälligt besök närvarade vid dessa högtidsstunder i Baier-Lahrsaal på South Jefferson Avenue. Det blev sammanlagt trettionio kvällsföreläsningar i denna serie. Den första ägde rum fredagen den 12 september 1884 och den sista ägde rum ett drygt år senare, fredagen den 6 november 1885. Med tanke på att Walther dog bara ett och ett halvt år efter denna serie får den betraktas som hans andliga testamente. Föreläsningarna hölls på tyska, vilket var det språk Missourisynoden i huvudsak använde under hela Walthers levnadstid, och tecknades ned stenografiskt av en av studenterna vid fakulteten. Nästan femtio år senare, 1928, då Missourisynoden övergått till engelska som huvudsakligt språk, översattes föreläsningarna till engelska och gavs ut under titeln The Proper Distinction Between Law and Gospel. Denna bok har blivit en klassiker inom den konfessionella lutherdomen och det är något av en skam att den ännu inte getts ut i svensk översättning.

I bl.a. tes IX berättar han om den erfarenhet han som ung hade av pietismen, efter att han som nyinskriven student vid universitetet för första gången på allvar tagit del av Guds ord:

â€PÃ¥ kort tid hade jag verkligen blivit ett Guds barn, en troende, som förlitade mig pÃ¥ Hans nÃ¥d. Naturligtvis var jag ännu inte djupt rotad i den kristna troskunskapen.

Detta sakernas tillstånd fortsatte nästan ett halvt år. Då kom en äldre teologikandidat, en äkta pietist, och anslöt sig till vår krets. Han kunde inte vänta sig något pastorat i statskyrkan, eftersom rationalismen vid denna tid dominerade överallt. De andra studenterna ansåg att vi var galna och undvek oss som man gör med människor som är angripna av någon smittsam sjukdom. Sådant var det sorgliga läget i Tyskland vid 1800-talets början.

Så kom då denne kandidat till oss och sade: ´Ni inbillar er att ni är omvända kristna, eller hur? Men det är ni inte. Ni har ännu inte genomgått någon verklig ångerkamp.´ Jag kämpade emot denna tanke dag och natt, och ansåg först att han försökte få oss bort från evangeliets herravälde och föra oss tillbaka under lagen. Men han upprepade sitt påstående tills jag till slut började fråga mig själv om jag var en verklig kristen. Till en början hade jag varit så lycklig, då jag trodde på min Herre Jesus Kristus, men nu började en period för mig med de allvarligaste andliga anfäktelserna.

Jag vände mig till kandidaten och frågade honom: ´Vad skall jag göra för att bli frälst?´ Han föreskrev en rad saker som jag var tvungen att göra och gav mig flera böcker att läsa, bland dem var Fresenius Nattvardsbok. Ju längre jag kom i boken, ju mer osäker blev jag på att jag verkligen var en kristen, En inre röst sade hela tiden till mig: ´De kännetecken du har på att vara en kristen är otillräckliga.´ För att göra saken ännu värre, så var den kandidat jag nämnde ännu mer pietistisk än Fresenius själv. När jag på den tiden öppnade en andlig bok som handlade om nådens ordning och frälsningen, läste jag bara kapitlet som handlade om ånger. När jag sedan kom till kapitlen om evangeliet och tron, slog jag igen boken och sade: ´Detta är inte för mig.´ Ett tilltagande mörker lägrade sig över min själ när jag allt mindre fick smaka evangeliets sötma. Gud vet att jag inte ville bedra mig själv, jag ville bli frälst. På den tiden ansåg jag de böcker vara bäst, som i stränga ordalag talade till syndare och inte gav dem någonting av Guds nåd.´

I tes XII beskriver Walther den lära som den pietistiske kandidaten styrdes av:

â€Pietisterna pÃ¥stÃ¥r att tron mÃ¥ste föregÃ¥s av en lÃ¥ng tids Ã¥nger, ja de har varnat människor för att tro för tidigt och sagt dem att de mÃ¥ste lÃ¥ta den Helige Ande arbeta med dem riktigt ordentligt. De säger att det inte gÃ¥r att bli omvänd pÃ¥ tvÃ¥ veckor, att det ibland tar mÃ¥nga mÃ¥nader och Ã¥r när Gud förbereder en människa för omvändelsen. Detta är en avskyvärd lära. Dessa predikanter besinnar inte vilket oerhört ansvar de tar pÃ¥ sig dÃ¥ de varnar en människa för att tro för tidigt. Vad blir det av en sÃ¥dan om hon dör innan hon är redo att tro? Jag känner av erfarenhet till den fruktansvärda följden av en sÃ¥dan lära. En pietistisk kandidat i teologi hade instruerat mig pÃ¥ det sätt jag här beskrivit. Jag gjorde allt för att bli verkligt Ã¥ngerfull och föll till slut i förtvivlan.â€

I sin nöd tog Walther, uppmuntrad av vänner, brevledes kontakt med Martin Stephan, som gjort sig känd som en bekännelsetrogen luthersk präst i Dresden. Stora skaror vandrade mil för att fÃ¥ höra honom predika. Walther sökte frälsningsvisshet, han ville veta helt säkert att Gud älskade honom. I sitt svar skrev Stephan att Walther pÃ¥ lagens väg försökt prestera en tillräcklig Ã¥nger. Det som fattades Walther var inte Ã¥nger, utan tro – tro pÃ¥ Guds nÃ¥defulla löften. Han var enligt Stephan som den person som blivit slagen av rövare men sedan räddades av den himmelske, barmhärtige och gode Samariten. Walther berättar vad som hände honom när han läste brevet: â€Jag kände det som att jag förflyttats frÃ¥n helvetet till himmelen. Sorgens tÃ¥rar förbyttes i tÃ¥rar av himmelsk glädje.â€

När Walther genom tron pÃ¥ Jesus funnit en nÃ¥dig, Himmelsk Fader, och styrkts ytterligare i sin tro genom läsning av Luthers skrifter (inte minst i sin fars bibliotek), formulerade han tvÃ¥ motton, som kom att bli vägledande för hela hans fortsatta gärning: â€Tillbaka till Luther!†och â€Ju närmare Luther man hÃ¥ller sig, desto bättre teolog blir man.â€

Det är naturligt, att dessa Walthers erfarenheter från ungdomen kom att färga hans attityd till pietismen framöver. Vi skall nu gå igenom de olika läroområdena som nämndes inledningsvis, och se hur Walther förhåller sig till de pietistiska uppfattningarna. Då de pietistiska lärorna presenteras blir det naturligtvis fråga om vissa generaliseringar, men ändå är det meningen att dessa generaliseringar skall vara träffande och meningsfulla. Vi börjar med det som vi redan varit inne på, pietismens varning för att tro för tidigt.

1) Varning för att tro för tidigt

Inom pietismen betonades botkampen som föregår trons upptändande. Visserligen hade Spener menat, att Gud i omvändelsen handlar olika med olika människor, men Francke hade uppställt regeln att omvändelsen måste föregås av en kris, en syndanöd, som framkallats av lagens predikan. Dessutom menade Francke, att den kristne skulle kunna peka ut det ögonblick, då han blev omvänd (Bengt Hägglund, Teologins historia 1994, s 308).

Walther vänder sig med kraft emot såväl varningarna att tro för tidigt, som mot att man skall kunna ange klockslag för sin omvändelse. I tes XII går Walther emot pietisternas varningar för att tro för tidigt:

â€Om vi antar, i all rimlighet, att en person har slitits loss frÃ¥n sin egenrättfärdighet och längtar efter att bli frälst av nÃ¥d allena, skall vi för Guds skull tryggt predika evangelium för honom. Det skulle inte ske för tidigt. En människa kan aldrig komma till Jesus för tidigt. [—]. En människa som Gud har gett nÃ¥den att se sig själv förkrossad och utblottad pÃ¥ allt, utan nÃ¥gon tröst nÃ¥gonstans, och som ängsligt ser sig om efter hjälp, en sÃ¥dan människa är verkligen Ã¥ngerfull. Hon skall inte varnas för att komma till Jesus, utan för henne mÃ¥ste evangelium predikas. Hon mÃ¥ste fÃ¥ veta inte bara att hon fÃ¥r, utan att hon bör komma till Jesus med frimodighet och aldrig tänka att hon kommer för tidigt. Om en sÃ¥dan människa dog efter det att jag sagt henne att hon inte redan kunde komma till Jesus, skulle Gud utkräva den syndarens själ av mig.â€

Walther menar vidare att pietisterna klassar sådana människor som verkligen är omvända, såsom om de fortfarande vore oomvända. Han anger också orsaken till att de gör denna felbedömning: De betraktar felaktigt den syndasorg, som är den kristnes dagliga plåga, som den syndaånger som föregår omvändelsen. Han säger, fortfarande i tes XII:

â€En av de främsta orsakerna till att mÃ¥nga i det här stycket blandar samman lag och evangelium är att de misslyckas med att särskilja en kristens dagliga Ã¥nger frÃ¥n den Ã¥nger som föregÃ¥r tron. Den dagliga Ã¥ngern beskrivs i Ps. 51. David kallar det ett offer som han bär fram inför Gud och som behagar Gud. Han talar här inte om den Ã¥nger som föregÃ¥r tron utan om den som följer pÃ¥ den. Det stora flertalet allvarliga kristna som har tillgÃ¥ng till den rena läran har en starkare upplevelse av den Ã¥nger som följer pÃ¥ tron än den som kommer före. Med hjälp av goda förkunnare har de nämligen letts fram till Kristus utan kringelkrokar. När de nu är hos Kristus, dyker deras gamla egenrättfärdighet upp igen trots att den mÃ¥nga gÃ¥nger har slagits i stycken. Gud mÃ¥ste slÃ¥ dessa stackars kristna gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng för att hÃ¥lla dem ödmjuka. Davids exempel kan illustrera den här saken. Han hade kommit till tro pÃ¥ ett ögonblick, men vilket elände fick han inte ändÃ¥ senare gÃ¥ igenom! En profet hade talat Herrens ord till honom, men till sin dödsdag tyngdes hans hjärta av Ã¥ngest, bekymmer och elände. Gud upphörde att ge framgÃ¥ng Ã¥t hans händers verk; han mötte den ena motgÃ¥ngen efter den andra, tills Gud befriade honom genom döden. Men under hela denna tid hade David Ã¥nger vid sidan av tron. Detta är verkligen ett offer som behagar Gud.â€

Jag vill i detta sammanhang ge ett exempel pÃ¥ hur Walther och pietisterna tolkar ett bibelställe helt olika. Walther tar själv, i tes VII, upp Bergspredikans saligprisningar, och menar att alla saligprisningarna gäller den redan omvände, medan pietisterna där läser in botkampens olika steg. I sin argumentering pÃ¥pekar Walther bl.a. att den tredje saligprisningen lyder †Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden†(Matt. 5:5) och sedan lyder den fjärde saligprisningen: †Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade†(Matt. 5:6). AlltsÃ¥ först ödmjukhet, sedan rättfärdighet. Walther frÃ¥gar retoriskt: â€Men föregÃ¥r verkligen ödmjukhet de andra stadierna?†Det är ju omöjligt att vara verkligt ödmjuk om man inte först blivit rättfärdiggjord. Walther avslutar diskussionen med dessa ord till sina studenter: â€Om ni nÃ¥gonsin predikar över saligprisningarna, se dÃ¥ till att inte följa pietistiska predikanter.â€

SÃ¥ till detta att kunna peka ut â€klockslaget†för sin omvändelse. Walther behandlar denna frÃ¥ga i tes IX och medger att det finns sÃ¥dana bibliska exempel – han nämner Adam och Eva dÃ¥ de fick höra löftet om Kvinnans Avkomma, David efter sitt syndafall, Paulus pÃ¥ vägen till Damaskus, de tre tusen som blev omvända pÃ¥ pingstdagen och fÃ¥ngvaktaren i Filippi – men han säger att det ocksÃ¥ finns miljoner och Ã¥ter miljoner människor under kyrkans 1900-Ã¥riga historia, som inte kunnat peka ut dag och timme för sin omvändelse.

Anledningen till pietisternas krav att en kristen skall kunna ange klockslaget menar Walther vara att de inbillar sig att det måste ske en plötslig upplevelse av himmelsk glädje och erfarandet av en inre röst som säger att man mottagit nåden och blivit ett Guds barn. Men Walther menar att det är ett stort misstag att hänvisa människor till deras egna böner och deras egen inre kamp ända tills de känner att Gud har mottagit dem i nåd. Walther vill istället hänvisa människor till det objektiva som skett en gång för alla på korset. Guds ord står fast och det vore t.o.m. förolämpande mot Kristus och Hans lidanden att inte tro att alla Hans överflödande förtjänster skett för oss. Walther vill alltså mot alla mänskliga gärningar, förberedelser och känslor endast hålla fram Kristus och Hans förtjänst.

Samtidigt menar dock Walther att den som aldrig smakat att Gud är god (Ps. 34:9), den vars ande inte med Guds Ande vittnat om barnaskapet (Rom. 8:16) eller den som inte upplevt glädjen i Guds rike (Rom. 14:7) är en andligt död människa. Den kristne har sin glädje i Gud, samtidigt som han ocksÃ¥ grips av fruktan dÃ¥ lagen förkunnas. Han känner alltsÃ¥ sÃ¥väl glädje som fruktan. Det är Walther noga med att framhÃ¥lla. Han säger: â€Lägg märke till att vÃ¥rt uttalande att ingen fÃ¥r grunda sin frälsning och sitt nÃ¥dastÃ¥nd pÃ¥ sina känslor inte betyder att han kan vara en god kristen utan att ha upplevt nÃ¥gra känslor pÃ¥ det religiösa omrÃ¥det. Detta är inte vad vi lär.â€

2) Indelandet av mänskligheten i tre delar

Walthers tes XXII inleds med orden: â€För det artonde delas Guds Ord inte rätt när en falsk Ã¥tskillnad görs mellan att en människa blivit uppväckt och att hon blivit omvänd.†Walther klandrar i denna tes pietisterna för att de delar in människorna i tre grupper: 1.) De ännu oomvända 2.) De som blivit väckta, men inte omvända 3.) De som blivit omvända.

Walther visar utifrån bibelställena Ef. 5:14, Ef. 2:4-6 och Kol. 2:12 att när Bibeln talar om uppväckelse, om väckta människor, menas med detta troende kristna. Han menar också att pietisterna genom denna tredelning håller människor borta från Kristus. De ställer upp ett mellantillstånd som otroende skall passera innan de blir kristna. Och så placerar de svåra hinder i detta mellantillstånd, hinder som skall övervinnas och passeras innan människorna kan betraktas som kristna. Walther säger:

â€Pietister invänder att den människa som inte upplevt en äkta, genomgripande Ã¥nger i hjärtat ännu inte är omvänd, endast väckt. Med genomgripande Ã¥nger menar de en sÃ¥dan Ã¥nger som David hade, som tillbringade hela nätter ropande och grÃ¥tande i sin säng och vandrade nästan nedböjd av sorg flera dagar i sträck. Den som inte genomlidit dessa erfarenheter, som ännu inte blivit märkt med den Helige Andes sigill, som inte är riktigt säker pÃ¥ sitt nÃ¥dastÃ¥nd och sin frälsning, som vacklar fram och tillbaka eller visar sig kärlekslös, som saknar verklig tÃ¥lmodighet och den rätta villigheten att tjäna sina medmänniskor – en sÃ¥dan människa, hävdar de, är helt säkert inte en kristen, utan fortfarande endast väckt, inte omvänd.â€

Walther säger om detta: â€Detta är ett felaktigt antagande. En människa kan ha blivit en sann kristen utan att ha upplevt de djupa och hemska kval som David hade. Fastän David verkligen gick igenom dessa upplevelser, säger inte Bibeln att varje människa mÃ¥ste gÃ¥ igenom samma upplevelser och lida lika mycket.†Walther inskärper kraftigt att sÃ¥ fort en människa slutat förtrösta pÃ¥ sig själv och frÃ¥gar hur hon skall bli frälst, skall hon fÃ¥ höra det apostoliska svaret: â€Tro pÃ¥ Herren Jesus, sÃ¥ blir du frälst, du och din familj†(Apg. 16:31). Han pÃ¥pekar att det inte nÃ¥gonstans i Skriften gÃ¥r att finna en profet eller apostel som hänvisar människorna nÃ¥gon annan väg till omvändelse än att uppmana dem att tro pÃ¥ Guds nÃ¥d. De säger inte pÃ¥ nÃ¥got ställe till människorna att de mÃ¥ste vänta med att bli omvända, att de först mÃ¥ste gÃ¥ igenom de eller de erfarenheterna. Istället predikade de lagen kraftfullt, och sedan, sÃ¥ fort frÃ¥gan uppstod hur man kan bli frälst, ljöd evangeliet: â€Tro pÃ¥ Herren Jesus!†Walther menar att det inte alls är svÃ¥rt att bli omvänd. Det svÃ¥ra ligger istället i att förbli omvänd. Han säger, fortfarande i tes XII:

â€Ã…ngern är inte en trÃ¥ng port som en människa skall pressa sig igenom. Ã…ngern är nÃ¥got som Gud själv mÃ¥ste frambringa i en människa. Varje slags Ã¥nger som människan själv frambringar genom egna ansträngningar är en förfalskning och en styggelse i Guds ögon. Vi behöver inte bekymra oss över vÃ¥r oförmÃ¥ga att frambringa Ã¥nger hos oss. Vi har bara att applicera Guds skarpa ord pÃ¥ oss själva, och vi har den första delen av omvändelsen, Ã¥ngern. Efter det kommer tillämpandet av det ovillkorliga evangeliet att frambringa tro hos oss. Allt en människa behöver göra när hon hör evangeliet är att acceptera det. Men detta följs omedelbart av en inre kamp. Felet de falska lärarna begÃ¥r i detta avseende är att de anser denna kamp höra hemma före omvändelsen. En sÃ¥dan kamp drabbar nämligen inte den oomvände. Kampen kommer in i ett senare skede, och den är allvarlig. Den smala vägen är korset som de kristna mÃ¥ste bära, nämligen att de mÃ¥ste döda sitt eget kött, lida det Ã¥tlöje, förakt och skam som världen öser över dem, kämpa mot djävulen och förneka världen med dess fÃ¥fängligheter, skatter och nöjen. Det är en uppgift som fÃ¥r mÃ¥nga att avfalla och förlora tron snart efter sin omvändelse. Varhelst Guds ord predikas med Andens yttringar och Guds kraft blir mÃ¥nga fler omvända än vi tänker oss. Om vi skulle kunna se in i gudstjänstbesökarnas hjärtan i en kyrka där Guds ord predikas pÃ¥ detta kraftfulla sätt och inga mänskliga gärningar blandas in i undervisningen om den frälsande nÃ¥den, skulle vi märka att mÃ¥nga genom Guds nÃ¥d tar till sig uppmaningen att bli kristna. De övertygas nämligen om att predikanten har rätt. Men mÃ¥nga undertrycker dessa intryck samma ögonblick de lämnar kyrkan och försöker intala sig själva att de har lyssnat till en fanatikers utläggning. SÃ¥dana människor förhärdar sig själva söndag efter söndag och kommer i en mycket allvarlig situation, bortom omvändelse. Frälsaren själv säger att mÃ¥nga ´genast tar Ordet med glädje´ (Matt. 13:20), men stöter ifrÃ¥n sig fröet när förföljelse möter.â€

Om vi skall sammanfatta denna punkt menar alltsÃ¥ Walther att pietisterna har fel dÃ¥ de delar in människorna i tre grupper istället för tvÃ¥. Detta sker pÃ¥ det sättet att de placerar redan kristna människor i kategorin â€väckta, men inte omvändaâ€. Och dessa människor, som redan tror, drivs till förtvivlan – sÃ¥som Walther själv i sin ungdom – därför att de inte vet om de Ã¥ngrat sig tillräckligt för att fÃ¥ tro. Och de oomvända människorna uppmanas inte att tro pÃ¥ Jesus, utan hÃ¥lls borta frÃ¥n Honom eftersom de först skall passera genom mellanstadiet.

3) Betoningen av livet på bekostnad av läran

Mycket kort skall jag säga något om Walthers syn på konflikten mellan de lutherskt-ortodoxa och pietisterna beträffande vilken vikt som skall läggas vid den rätta läran. Som bekant kritiserade ju pietisterna de ortodoxa för att lägga alltför mycket vikt vid läran och för lite vikt vid det personliga kristna livet.

Walther uttalar sig om kritiken av de ortodoxas betoning av den rätta läran. Han nämner inte uttryckligen pietismen vid namn, men man får ändå förmoda att han har den pietistiska kritiken i åtanke. I vilket fall som helst är hans uttalande direkt applicerbart på meningsskiljaktigheterna mellan pietisterna och de ortodoxa. I tes I säger Walther med tanke på dem som kritiserar vaktslåendet kring den rätta läran:

â€Av det som här sagts förstÃ¥r ni hur dÃ¥raktigt det är, ja vilken fruktansvärd vanförställning som intagit sÃ¥ mÃ¥nga människors medvetanden att de förlöjligar den rena läran och säger till oss: ´Äh, sluta upp med att ropa: Ren lära! Ren lära! Detta leder er bara till död ortodoxi. Lägg större vikt vid rent liv, och ni kommer att se framväxandet av sann kristendom.´ Det är precis som att säga till en bonde: ´Sluta upp med att bekymra dig om god säd, bekymra dig istället om god frukt.´ Bekymrar sig inte bonden pÃ¥ ett riktigt sätt om god frukt när han vinnlägger sig om att skaffa god säd? PÃ¥ exakt samma sätt är bekymrandet om den rätta läran ocksÃ¥ ett riktigt bekymrande om äkta kristendom och ett innerligt kristet liv. Falsk lära är skadlig säd, utsÃ¥dd av fienden för att frambringa ond grodd. Den rena läran är vetesÃ¥dd, frÃ¥n den kommer rikets barn som redan i detta liv tillhör Jesu Kristi rike och i det tillkommande livet skall tas emot i härlighetens rike. MÃ¥ Gud i detta nu inplantera stor fruktan i era hjärtan, ja en verklig förskräckelse för falsk lära! MÃ¥ han av nÃ¥d ge er en helig Ã¥stundan efter den rena, frälsande sanningen som är uppenbarad av Gud själv! Det är det huvudsakliga mÃ¥let som dessa kvällsföreläsningar syftar till.â€

4) Troserfarenhetens nödvändighet

C.F.W. Walther inledde sin berömda föreläsningsserie om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium den 12:e september 1884 på följande sätt:

â€Kära vänner!

Om ni skall bli dugliga lärare i vÃ¥ra kyrkor och skolor, är det en oumbärlig nödvändighet att ni har ingÃ¥ende kunskap beträffande den kristna uppenbarelsens alla läror. Men när ni nÃ¥tt sÃ¥dan kunskap är detta ännu inte tillräckligt. Vad som behövs utöver kunskap i alla läror, och som är det viktigaste, är att ni vet hur ni skall tillämpa dem pÃ¥ ett riktigt sätt. Förutom en klar intellektuell förstÃ¥else av lärorna mÃ¥ste de ha sjunkit djupt ned i era hjärtan och där bevisat sin gudomliga, himmelska kraft. Alla dessa läror mÃ¥ste ha blivit sÃ¥ dyrbara, sÃ¥ värdefulla, sÃ¥ kära för er att ni inte kan annat än att med glödande hjärtan bekänna med Pauli ord: ´Vi tror, därför talar vi´ eller med alla apostlarnas ord: ´Vi för vÃ¥r del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.´ Ni har visserligen inte sett dessa saker med era fysiska ögon eller hört dem med era fysiska öron sÃ¥som apostlarna, men ni mÃ¥ste ha erfarenhet av dem genom era andliga ögon och öron.â€

Dessa inledande ord visar vilken vikt Walther lade vid troserfarenhetens nödvändighet. När Walthers insisterade pÃ¥ att den som predikar skall ha erfarenhet av evangeliets kraft, ha sett och hört med sina andliga ögon och öron den gudomliga uppenbarelsens andliga sanningar, var han pÃ¥ samma linje som sin lärofader Luther. Luther framhöll nämligen i Om en kristen människas frihet erfarenheten som nödvändig för att bedriva teologi: “Ty det är omöjligt att skriva väl eller väl förstÃ¥ sÃ¥dant som är rätt skrivet om tron, om man inte nÃ¥gon gÃ¥ng har smakat trons livgivande kraft i pressande svÃ¥righeter. Men den som har smakat, om än bara nÃ¥got litet, kan aldrig skriva, tala, tänka eller höra nog om den” (Om en kristen människas frihet, Lutherstiftelsen 2006, s 38).

Walther är mycket luthersk-ortodox i sin framställning. Flera gÃ¥nger polemiserar han, som vi har sett, mot pietismen. Men just pÃ¥ denna punkt fÃ¥r man nog ändÃ¥ säga, att Walther mer ansluter sig till pietisternas uppfattning. Hans ord om troserfarenhetens nödvändighet hos den rätte teologen anknyter till det som i de gamla lärostriderna mellan de luthersk-ortodoxa och pietistiska teologerna kallades “de pÃ¥nyttföddas teologi” (theologia regenitorum), d.v.s. man mÃ¥ste vara född pÃ¥ nytt för att kunna vara en verklig teolog. Han skriver i Lehre und Wehre XIV, s 265 med hänvisning till 2 Kor. 2:16 och 1 Kor. 2:14, 15:

â€Ingen otroende, ingen naturlig människa, ingen syndatjänare, ingen icke-kristen, ingen hycklare, utan endast en troende, en pÃ¥nyttfödd, en helig, kort sagt endast en sann kristen kan vara en sann teolog. SÃ¥som en kristen har som sin förutsättning förekomsten av en människa, har en teolog som sin förutsättning förekomsten av en kristen, och sÃ¥som tron innesluter i sig kunskap, sÃ¥ innesluter teologin i sig tro.â€

Walthers lärjunge Pieper skrev sedan i sin dogmatik, här citerad i den svenska översättningen av Muellers förkortade version:

â€Den teologiska skickligheten är en andlig skicklighet, dvs. en skicklighet som i varje enstaka fall förutsätter, förutom naturliga gÃ¥vor, den personliga tron pÃ¥ syndernas förlÃ¥telse för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, alltsÃ¥ omvändelsen eller pÃ¥nyttfödelsen. De otroende är inte teologer i den heliga Skrifts mening, inte ens om de med sitt förstÃ¥nd tagit in alla bibliska läror och kan undervisa om dem tack vare sin naturliga begÃ¥vning. Dogmhistoriskt uttryckt: ´Det finns inte nÃ¥gon ’theologia irregenitorum’ (icke pÃ¥nyttföddas teologi).´â€

Som Rune Söderlund visat i en artikel i Svensk teologisk kvartalstidskrift 1976:3 är frÃ¥gan om â€de pÃ¥nyttföddas teologi†mycket invecklad. I själva verket var pietisterna, mot vad man kanske vanligtvis föreställer sig, mer optimistiska än de lutherskt-ortodoxa teologerna dÃ¥ det gällde de icke pÃ¥nyttföddas kunskapsteoretiska möjligheter att förstÃ¥ de bibliska lärorna. Men dÃ¥ det gällde att rätt kunna applicera de bibliska lärorna, rätt fördela lag och evangelium, lade pietisterna otvivelaktigt större vikt än de lutherskt-ortodoxa vid att läraren skulle vara född pÃ¥ nytt. Som ett talande exempel frÃ¥n ett närbesläktat läroomrÃ¥de kan nämnas att vid kontroverserna mellan Valentin Ernst Löscher och Joachim Lange hade Löscher försvarat läran om den särskilda ämbetsnÃ¥den, gratia ministerialis, som bevarades intakt under förutsättning att kallelsen och läran förblir riktiga. Pietisten Lange menade däremot att de ogudaktiga lärarna inte hade nÃ¥gon särskild ämbetsnÃ¥d, föreställningen om detta ansÃ¥g han vara en â€absurd och skadlig sagaâ€. OcksÃ¥ pÃ¥ denna punkt betonar pietismen den personliga tron hos prästen.

Redan pietismens fader Philipp Jakob Spener hade i Pia Desideria (Fromma önskningar) från 1675, den bok som blev startskottet för den pietistiska väckelsen, menat att endast de präster som själva var födda på nytt kunde leda andra på livets väg. Därför har begreppet de pånyttföddas teologi kommit att förknippas med Spener och pietismen. När det gäller den starka betoningen på prästens egna fromhet är det därför riktigt att säga, att Walther i just denna fråga står på pietisternas sida. Endast den som har egen erfarenhet kan rätt tala om de andliga tingen.

Walther ville alltså att hans studenter verkligen skulle ta till sig den kristna tron av hjärtat. Han sade till dem redan i introduktionen av föreläsningsserien:

â€Medan jag i mina dogmatiska föreläsningar siktar pÃ¥ att ge er kunskap i varje lära och övertyga er om dem, har jag utformat dessa kvällsföreläsningar pÃ¥ fredagar till att göra er till verkligt praktiska teologer. Jag önskar tala den kristna läran in i era självaste hjärtan, göra det möjligt för er att i ert framtida kall träda fram som levande vittnen med bevisning i Ande och kraft. Jag vill inte att ni skall stÃ¥ i era predikstolar som livlösa statyer, utan att ni skall tala med övertygelse och med glad frimodighet erbjuda hjälp där hjälp behövs.â€

Och i den avslutande kvällsföreläsningen sade han till dem ett drygt år senare:

â€Tänk er att ni en gÃ¥ng kommer att vara församlingspastor och avge därför ett löfte inför Gud att ni kommer att anta apostelns tillvägagÃ¥ngssätt, sÃ¥ att ni inte kommer att stÃ¥ i era predikstolar med dystra miner, som om ni inbjöd människorna att komma till en begravning, utan uppträd som män som kommer för att uppvakta en brud eller som om ni pÃ¥lyser ett bröllop. Om ni inte sammanblandar lag och evangelium kommer ni alltid att beträda er predikstol med glädje. Människor kommer att märka att ni är fyllda av glädje eftersom ni framför glädjens välsignade budskap till er församling. De kommer ocksÃ¥ att märka att underbara saker händer bland dem.â€

5) Förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder

Någonting man vanligvis förknippar med pietismen är stränga levnadsregler, en asketisk livsföring. Det har funnits regler, mer eller mindre uttalade, hur man skall bete sig och klä sig, vad man får göra och inte göra. I har jag, mot slutet av den långa tesen IX, funnit ett ställe där Walther nämner att det i vissa församlingar kan finnas pietistiskt påverkade personer, som legalistiskt betraktar vissa saker som syndfulla, fastän de inte är det. Han ger inte några exempel på vad det kan röra sig om, men vi förstår ändå att Walther anser att det finns obibliska förbud hos vissa pietistiska grupper. Det kan tilläggas att Walther manar sina studenter att de skall vara mycket försiktiga med sådana människor och inte stöta dem genom att demonstrera sin kristna frihet. När de som pastorer å andra sidan möter sådana som gått för långt i sin kristna frihet, skall även de behandlas med försiktighet. Han säger:

â€Ã… andra sidan kan han [den nyblivne pastorn] i sin församling upptäcka medlemmar med en antinomistisk tendens, som gÃ¥r för lÃ¥ngt i sitt utövande av sin kristna frihet eftersom de inte är vana vid att ha lagen predikad ibland pÃ¥ allvar. DÃ¥ fÃ¥r han inte besluta sig för att bemöta dem med all kraft genom att endast predika lagen i dess stränghet för dem ett helt Ã¥r. Nej, han mÃ¥ste närma sig dem varsamt och stegvis fÃ¥ dem att upptäcka lagens stränga krav. Aposteln Paulus säger ju om sig själv: â€För alla har jag blivit allt, för att jag i alla fall skall frälsa nÃ¥gra†(1 Kor. 9:22). Detta uttalande vill jan att varje Kristi tjänare skall ta till hjärtat.â€

Jag har funnit att Walther i ett brev besvarar frågan hur man skall handskas med dans. Det är tydligt att Walther själv ogillar dans, men att han vill gå lika varsamt fram som han senare rådde sina studenter att göra. Han skriver i brevet:

â€Vad gäller din frÃ¥ga, är mitt svar att du under inga omständigheter gör nÃ¥got Ã¥t dansen just nu. SÃ¥dana fÃ¥fängligheter upphör av sig själva när medlemmarna lär känna och älska Jesus. Innan de lärt känna honom, blir predikandet mot sÃ¥dana fÃ¥fängligheter nÃ¥got de ännu inte kan förstÃ¥. DÃ¥ utvecklar de endast ett hat mot evangeliet. SÃ¥dana saker kan behandlas när församlingen kommit lite längre i kunskap, när Ordet redan Ã¥stadkommit sÃ¥ mycket att de unga inte skulle göra sÃ¥dana saker utan ett plÃ¥gat samvete – och när pastorn har församlingen bakom sig när han tar tag i denna sak pÃ¥ allvar. (Walther Speaks to the Church, Selected Letters by C.F.W. Walther, edited by Carl S. Meyer, Concordia Publishing House, 1973, s 75)

6) Pietismens ecclesiola-tanke

Slutligen skall sägas något om Walthers syn på den yttre kyrkogemenskapen. Såväl de lutherskt-ortodoxa som pietisterna delade den lutherska kyrkosynen vad gäller den sanna, egentliga Kyrkan. Kyrkan är inte någon yttre institution, utan de människor som är kristna. Dessa människor har blivit kallade ut ur världen och blivit insatta i ett nytt sammanhang, Guds rike.

Att inte alla människor som sluter upp kring gudstjänsterna och tillhör den yttre kyrkan/församlingen också verkligen är kristna i hjärtat var naturligtvis såväl de ortodoxa som pietistera medvetna om. Först på den yttersta dagen, domens dag, kommer de troende och de otroende att skiljas åt och det blir uppenbart för alla vilka som verkligen var kristna och vilka som inte var det, vilka som tillhörde den sanna Kyrkan och vilka som inte gjorde det.

Eftersom ingen utom Gud vet vilka som är kristna (2 Tim. 2:19) är kyrkan i egentlig mening osynlig (Luk. 17:20f., 1 Petr. 2:5). Tron på Jesus, som gör en människa till medlem av den sanna kyrkan, är ju osynlig för människoögat. Men p.g.a. de sanna troende som finns i den yttre, konkreta kyrkan/lokalförsamlingarna får denna/dessa bära namnet kyrka/församling (se t.ex. Matt. 18:17).

Det finns emellertid ocksÃ¥ en synlig, yttre kyrka. Om pietisterna delade den lutherska läran om den osynliga kyrkan, märker vi i synen pÃ¥ den yttre kyrkan, kyrkosamfundet, en tydlig och avgörande skillnad. Enligt de lutherska bekännelseskrifterna skall kyrkans enhet vila pÃ¥ den sanna läran, att de olika församlingarna är ense i, som Augustana VII uttrycker det, â€evangelii lära och förvaltningen av sakramentenâ€. â€Evangelii lära†betyder här hela den kristna trosläran, inte bara evangeliet i snäv mening, i motsats till lagen. SÃ¥ lär ocksÃ¥ Konkordieformeln otvetydigt: â€Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke pÃ¥bjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar (min kurs.) ävensom i sakramentens rätta bruk†(SKB, s 531).

Pietisterna ansÃ¥g samtidens kyrka var djupt förfallen. Även om kritiken mest bottnade i att det andliga livet hade stelnat, fanns ocksÃ¥ läromässiga skillnader. Hur gjorde pietisterna i en sÃ¥dan situation? Ville de bilda självständiga kyrkor och församlingar, där deras andliga program fritt kunde fÃ¥ utlopp? Nej, den pietistiska strategin var istället att vara kvar i det yttre, förfallna kyrkosamfundet och försöka pÃ¥verka det inifrÃ¥n. Detta skedde ofta genom att det bildades smÃ¥ grupper, som kom samman pÃ¥ speciella möten, konventiklar, vid sidan av de ordinarie gudstjänsterna. Begreppsapparaten med termer som ecclesiola in ecclesia, â€den lilla kyrkan inom kyrkan†och collegium pietatis, â€den fromma sammanslutningen†började användas av pietismens fader Philip Jakob Spener (1636-1705) (Mikkel Vigilius, Kirke i kirken 2005, s 19).

Hur sÃ¥g dÃ¥ Walther pÃ¥ sin tids förfallna lutherska kyrka? Ville han som pietisterna bilda smÃ¥ grupper inom den stora avfallna kyrkan eller menade han att man istället skulle bilda en ny, Bibel- och bekännelsetrogen kyrka? I sitt berömda verk Kirche und Amt (eng. â€Church and Ministryâ€) formulerar Walther sin Ã¥ttonde tes om kyrkan enligt följande:

â€Fastän Gud Ã¥t sig samlar en helig kyrka av utvalda även där hans Ord inte lärs ut i dess fullkomliga renhet och sakramenten inte helt och hÃ¥llet förvaltas i enlighet med Jesu Kristi instiftelse, men där Guds Ord och sakramenten inte fullständigt förnekas utan bestÃ¥r till sina väsentliga delar, är det ändÃ¥ varje troendes plikt, vid fara att förlora sin frälsning, att fly alla falska lärare, undvika alla heterodoxa församlingar eller sekter, och erkänna och hÃ¥lla sig till renläriga församlingar och deras renläriga präster varhelst dessa stÃ¥r att finna. (min kurs.)â€

Under punkt B av denna tes belägger han sedan denna plikt med talrika citat från såväl Bibeln och bekännelseskrifterna som från Luther och andra fäder.

I sitt tiosidiga förord till den tjugofemte årgången av Lehre und Wehre (jan. 1879) går Walther hårt till rätta med varje försök till argumentation för ett kvarstannande i de avfälliga landskyrkorna. Bl.a. skriver han:

â€Alla argument med vilka man försöker fÃ¥ sin bekännelsetrohet att gÃ¥ ihop med en gemenskap med dagens landskyrkor är därför bara undanflykter. När de ställs mot vÃ¥r rena bekännelses klara ordalydelse, krossas de som vassrör under tyngden av ett klippblock. Och när de ställs inför det egna samvetets domarsäte, mÃ¥ste de tystna som ursäkter utan substans.â€

Slutord

Mycket mer skulle kunna sägas om Walther och hans teologi. Vi har nu endast gÃ¥tt igenom nÃ¥gra av hans stÃ¥ndpunkter i förhÃ¥llande till pietismen. När Walther lÃ¥g pÃ¥ dödsbädden frÃ¥gade hans präst Georg Stoeckhardt honom om han, likt Luther, nu ocksÃ¥ dog i den fasta övertygelsen om Herren Jesu Kristi evangelium, som han predikat genom hela sitt liv, och han svarade dÃ¥ â€Ja!†Han dog, lugnt och stillsamt, halv sex pÃ¥ morgonen lördagen den 7 maj 1887 sjuttiofem Ã¥r gammal.

Walther efterlämnade ett stort och värdefullt arv Ã¥t eftervärlden. Genom hans bekännelse- och bibeltrohet har lutherdomen bevarats â€over thereâ€, medan den i stort sett dött ut i Europa. LÃ¥t oss ta vara pÃ¥ arvet frÃ¥n Walther och andra kämpar. â€Tänk pÃ¥ era ledare, som har predikat Guds Ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro†(Hebr. 13:7).