Rättfärdigjord av tro allena – det som skiljer en kristen frÃ¥n alla andra

CA 4, Rom. 3:22-24

Religionerna i världen

Vi skall tala om vad som skiljer en kristen människa ifrån alla andra människor på jorden. Låt oss först titta på mänskligheten, hur denna ur religiös synpunkt ser ut år 2014. Den samlade befolkningsmängden uppgår till ungefär 7,1 miljarder människor. Av dessa räknas 2,3 miljarder, d.v.s. en knapp trededel, som kristna. 1,5 miljarder är muslimer. De som står utan religion, d.v.s. ateister, agnostiker och sekulära humanister, uppgår till ca 1,1 miljarder. Lika många bekänner sig till den tredje största världsreligionen, hinduismen, som huvudsakligen finns i Indien. 394 miljoner är anhängare av traditionella kinesiska religioner och filosofier som daoism och konfucianism. 376 miljoner är buddhister. Så fortsätter listan ned till judendomen, den minsta av de traditionella världsreligionerna, med 14 miljoner anhängare.

Falsk frälsningslära inom kristenheten

Jesus sade: â€Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig†(Joh. 14:6). Detta betyder att endast en tredjedel av jordens 7,1 miljarder människor är anhängare till den enda religion som har tillgÃ¥ng till Fadern, som leder till evigt liv. Endast kristendomen bekänner ju Jesus som Guds Son och världens Frälsare. 4,8 miljarder människor stÃ¥r utanför frälsningen redan genom att tillhöra falska religioner eller ideologier. Detta är verkligen ett skrämmande sakernas tillstÃ¥nd, tillräckligt sorglig för att framkalla tÃ¥rar hos oss. Men ännu mer skrämmande är att av de 2,3 miljarder nominellt kristna är nästan hälften följeslagare till pÃ¥ven. Det finns 1,1 miljarder romerska katoliker i värden. Detta är ett sÃ¥dant chockerande och nedslÃ¥ende tillstÃ¥nd att även ärliga kristna bävar att med öppna ögon stirra ned i denna förfärliga avgrund. Ca 225 miljoner människor inom kristenheter följer dessutom de östliga, s.k. ortodoxa kyrkorna. Dessa underkastar sig inte pÃ¥ven, men har pÃ¥ samma sätt som de romerska katolikerna den frälsningsläran, att en människa skall tro pÃ¥ den ende sanne Guden och dessutom göra goda gärningar. Gärningarna blandas in i frälsningen. Rubriken för detta föredrag lyder â€Rättfärdiggjord av tro allena – det som skiljer en kristen frÃ¥n alla andraâ€. Om den rubriken är sann betyder det att majoriteten, drygt hälften, av kristenhetens människor bekänner sig till en hednisk, icke-kristen lära i det som hör till det allra mest centrala i den kristna religionen; hur man skall finna en salig Gud, hur man blir frälst.

Det finns Guds barn ocksÃ¥ inom dessa falska kyrkor, hur mÃ¥nga vet endast Gud. Den som har sitt allt – sin rättfärdighet, sin stolthet, sitt hopp – i Frälsaren har övergÃ¥tt frÃ¥n döden till livet, vilket kyrkosamfund man än tillhör. Men i den mÃ¥n det finns Guds barn i den romersk-katolska kyrkan är dessa det trots sin kyrkas antikristliga läror, inte tack vare dem.

Endast två religioner i världen

Den lärofråga vi här kommit in på, frälsning genom tro allena eller fräsning genom tro plus gärningar, är så central och viktig att vi faktiskt kan dela in alla världens religioner utifrån hur de ställer sig till påståendet att en människa blir frälst, förklarad rättfärdig inför Gud, endast genom tron utan några gärningar från egen sida.

Det visar sig vid en sådan undersökning att det endast finns en enda religion som bejakar det påståendet och det är den bibliska religionen, d.v.s. den sanna kristendomen. Med kristet språkbruk kan vi därför säga att det i grunden endast finns två olika religioner i världen: Lagens religion, dvs. bemödandet att försonas med Gud genom egna mänskliga handlingar, och evangeliets religion, d.v.s. den genom evangeliet verkade tron, att vi har en nådig Gud genom försoningen som har skett en gång för alla genom Kristus utan våra egna gärningar.

Lagens religion har alltsÃ¥ sina anhängare bland muslimer, hinduer, judar o.s.v., men ocksÃ¥ bland romerska katoliker och s.k. ortodoxt kristna. Evangeliets religion har sina anhängare bland sÃ¥dana kristna som tror pÃ¥ Bibelns frälsningslära, som t.ex. uttrycks i Pauli ord i Rom. 3:28: â€Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.â€

När vi ser hur religionerna till sitt väsen är beskaffade, framgår deras uppdelning i två grupper redan av det förhållandet att enligt Skriften den kristna religionen har till uppgift att tränga ut alla andra religioner. Missionsbefallningen som kyrkan fått (Matt. 28:19, jfr även Ps. 2:8, 72:8 m.fl.) är av världsomspännande natur och bestrider alla andra religioners existensberättigande med motiveringen, att alla religioner, med undantag av den sanna kristendomen, håller människorna i mörker och satans våld (Apg. 26:18).

Religionstyperna pÃ¥verkar â€GudsförhÃ¥llandetâ€

Det är självklart att den typ av religion man har pÃ¥verkar ens förhÃ¥llande till Gud, sÃ¥väl objektivt som subjektivt. Objektivt stÃ¥r alla som förnekar den fria nÃ¥den genom Jesus Kristus under Guds vrede. Jesus säger: â€Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom†(Joh. 3:36). Den som däremot tror pÃ¥ den fria nÃ¥den stÃ¥r inte under domen och Guds vrede. Jesus säger om dessa människor: â€Den som hör mitt ord och tror pÃ¥ Honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergÃ¥tt frÃ¥n döden till livet†(Joh. 5:24).

Subjektivt sett visar sig ocksÃ¥ skillnaden mellan de tvÃ¥ olika religionerna. Hos alla människor som vill försona Gud genom sitt eget handlande stöter vi pÃ¥ ett personligt förhÃ¥llande som bestÃ¥r av ett dÃ¥ligt samvete inför Gud, eller – vilket är detsamma – av förnimmelsen av den gudomliga vreden. Vi träffar ocksÃ¥ pÃ¥ ett förhÃ¥llande präglat av hopplöshet, som Paulus uttrycker det i Ef. 2:12: â€Ni var pÃ¥ den tiden utan Kristus, utestängda frÃ¥n medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.†Och här hjälper varken offer (1 Kor. 10:20) eller laggärningar (Rom. 3:20, Gal. 2:16). Var och en i hednavärlden, men ocksÃ¥ innanför den yttre kristenheten, som hÃ¥ller sig till laggärningarna är â€under förbannelsen†(Gal. 3:10).

Hos de kristna däremot är det personliga förhållandet till Gud ett förhållande som består av ett gott samvete eller av visshet om nåden. Hit hör också det personliga förhållande som består av hopp om det eviga livet, som Gud har lovat att ge åt alla som tror på Kristus (Rom. 5:1-2, 11). De kristna har detta goda samvete genom tron på försoningen som Kristus åstadkommit.

Religionstyperna påverkar tjänandet av Gud

Även sättet varpÃ¥ människorna tjänar Gud pÃ¥verkas naturligtvis av vilken form av religion de tillhör. De kristna tillber Gud som den Gud som är dem nÃ¥dig pÃ¥ grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, utan laggärningar. Sina gärningar frambär de Ã¥t Honom, inte som en lösepenning för synder utan som ett tackoffer för försoningen som har skett genom Kristus (Gal. 2:20). Och bara en sÃ¥dan gudstjänst är Gud välbehaglig, en â€andlig tempeltjänst†(Rom. 12:1). Alla icke-kristna däremot menar, eftersom de har ett dÃ¥ligt samvete, att de mÃ¥ste inrikta sina religiösa ansträngningar, i den mÃ¥n de förekommer, pÃ¥ att försona Gud genom egna gärningar. Men detta â€sätt att dyrka och tjäna Gud†behagar inte pÃ¥ nÃ¥got sätt Gud, utan tvärtom stÃ¥r det under Guds förbannelse (Gal. 3:10).

Luther har pÃ¥ flera ställen pÃ¥pekat, att det bara finns tvÃ¥ väsentligt olika religioner i världen. Han säger som kommentar till Jes. 44:17, där det stÃ¥r: â€Men av det som är kvar gör man en gud, en avgudabild. För den faller man ner och tillber. Man bönfaller inför den och säger: ´Rädda mig, för du är min gud´”:

â€SÃ¥ varnar profeten mot andra religioner, som ingenting annat gör än att förgäves uttrötta bÃ¥de kropp och själ. Ju strängare de är, desto ängsligare och mer bekymrade gör de människorna, och desto mera driver de dem till förtvivlan. … Fördenskull är den sanna och enda religionen och den enda gudstjänsten denna, att man tror pÃ¥ syndernas förlÃ¥telse, som Gud ger av nÃ¥d, utan betalning, utan föregÃ¥ende eller efterföljande gärningar, av idel barmhärtighet.â€

Religionstypernas kunskapskällor

Liksom det bara finns tvÃ¥ religioner med väsentligt olika innehÃ¥ll, nämligen Lagens religion (eller gärningarnas) och evangeliets religion (eller trons), sÃ¥ finns det ocksÃ¥ bara tvÃ¥ kunskapskällor varur de faktiskt existerande religionerna skapas. Lagens religion i dess olika gestalter utanför och inom den yttre kristenheten har människorna skapat av sig själva, d.v.s. den är av mänskligt ursprung. Den har sin upprinnelse i att den naturliga människan fortfarande har en kunskap om den gudomliga lagen (Rom. 1:32) men ocksÃ¥ har ett dÃ¥ligt samvete till följd av sina överträdelser av denna gudomliga Lag. Hon vill därför försona Gud genom moraliska strävanden och genom av henne uttänkta gudstjänster och offer. Med rätta anmärker Augsburgska bekännelsens apologi: â€Den meningen hyser världen om alla gärningar, att de utgöra en försoning, varigenom Gud blidkas.†Lagens religion kallar Paulus uttryckligen för köttets religion, dÃ¥ han säger till galaterna som vill bli rättfärdiggjorda genom Lagen: â€Ni, som har börjat i Anden, vill ni nu sluta i köttet?†(Gal. 3:3). I sin kommentar till Galaterbrevet pÃ¥pekar Luther, att köttet här inte betyder vällusten, animaliska lidelser eller sinnliga begär, utan â€den rättfärdighet, den köttets vishet och de förnuftets tankar som strävar efter att bli rättfärdiggjorda genom Lagenâ€.

Evangeliets innehåll är, som tidigare nämnts, att Guds Son upptagit den mänskliga naturen i sin person och genom sitt verk försonat världen med Gud (2 Kor. 5:18 ff), så att människorna nu blir frälsta genom tron på Kristi verk utan egna gärningar (Rom. 3:28). Denna religion har inte sitt ursprung i människohjärtat, utan har i tiden blivit känd enbart genom Guds uppenbarelse i Ordet. Den kristna nådereligionen är alltså inte på något sätt ett mänskligt påfund, utan har sin enda källa till kunskap i Guds Ords uppenbarelse, som kyrkan nu och fram till den yttersta dagen äger i apostlarnas och profeternas ord (Ef. 2:20). Alla läror, också de inom den yttre kristenheten förekommande, som gör åtkomsten av Guds nåd beroende av mänsklig prestation (pelagianism och synergism), hör till de av människor uttänkta religionerna och inte till evangeliets nådereligion.

Evangeliets nådereligion uppenbarades omedelbart efter syndafallet i löftet om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud. Alla gammaltestamentliga profeter lärde samstämmigt denna evangeliets religion, och alla Guds barn i gammaltestamentlig tid trodde på den lika samstämmigt (Apg. 10:43, Rom. 3:21, 4:1 ff).

Vi har nu sett att den heliga Skrift, Bibeln, är den sanna religionens kunskapskälla. Låt oss då gå till det bibelord som finns anfört i detta föredrags rubrik. Det kan vara värt att påpeka att vi skulle kunna gå till en rad olika ställen för att läsa den underbara sanningen att vi förklaras rättfärdiga genom tron på Jesus allena, eftersom detta är Bibelns viktigaste och mest centrala lära, men vi stannar nu alltså vid Rom. 3:22-24.

Rom. 3:22-24

v 22 utgör fortsättningen av en mening som påbörjas i v 21, varför vi läser från och med v 21:

â€Men nu har utan lagen en rättfärdighet frÃ¥n Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet frÃ¥n Gud genom tro pÃ¥ Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nÃ¥d, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.â€

Vi börjar med de tvÃ¥ första verserna, v 21-22. FrÃ¥n Romarbrevets första kapitel har Paulus visat hur alla människor, först hedningar och sedan judar, är syndare. Guds lag, som kräver yttre laglydnad sÃ¥väl som inre renhet, avslöjar alla människor som syndare. I Rom. 3:20 summerar Paulus vad han hittills kommit fram till: â€Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför Honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.†Människan har som sagt ingenting att komma med vad gäller rättfärdighet, men det behövs inte heller. Helt bortsett frÃ¥n lagen, â€utan lagen†som Paulus skriver i Rom. 3:21, d.v.s. helt vid sidan av och oberoende av allt det goda som människan kan tänkas Ã¥stadkomma i enlighet med vad som krävs av henne, har Gud skänkt en annan rättfärdighet. Denna andra rättfärdighet är, som Luther säger, â€en främmande rättfärdighetâ€, eftersom den är en annan persons rättfärdighet som tillräknas människan. Denna främmande rättfärdighet vittnar â€lagen och profeterna†om. Här syftar â€lagen†pÃ¥ de fem moseböckerna och med profeterna menas förstÃ¥s de gammaltestamentliga profetböckerna, där det t.ex. hos Jeremia heter om den kommande Frälsaren: â€I Hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vÃ¥r rättfärdighet†(Jer. 23:6).

Denna rättfärdighet är fritt tillgänglig för var och en som vill ha den. Det är en rättfärdighet frÃ¥n Gud genom tro pÃ¥ Jesus Kristus, â€för alla som trorâ€.

Att det är frÃ¥ga om en rättfärdighet frÃ¥n Gud i v 21 ger sig inte omedelbart, pÃ¥ rent grammatiska grunder. Dikaiosynä theou skulle rent sprÃ¥kligt ocksÃ¥ kunna översättas â€Guds rättfärdighet†och syfta pÃ¥ en inre egenskap hos Gud, enligt vilken Han dömer världen efter sin rättvisa norm. SÃ¥ hade ocksÃ¥ Luther under flera Ã¥r uppfattat uttrycket dikaiosynä theou, innan han fick sitt reformatoriska genombrott och upptäckte evangeliet. Men av sammanhanget förstÃ¥r vi att sÃ¥ inte kan vara fallet. Här är det ju frÃ¥gan om nÃ¥gonting helt vid sidan av lagen, nÃ¥gonting som tas emot av alla som tror, nämligen evangeliet om Jesus Kristus. Vi möter samma sak i Fil. 3:9, och där medför den sprÃ¥kliga konstruktionen att det otvetydigt är frÃ¥ga om en rättfärdighet, â€som kommer genom tro pÃ¥ Kristus, rättfärdigheten frÃ¥n (prepositionen ek) Gud genom tronâ€.

Vi fortsätter med Rom. 3:22b-24: â€Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nÃ¥d, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.†Här förklaras Jesus Kristus vara den enda orsaken till att alla människor förklarats rättfärdiga. Det finns ingenting hos dem själva som kan Ã¥beropas. Tvärtom är alla människor fördömda p.g.a. sin synd: â€Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gudâ€. Men aposteln fortsätter genast: â€och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nÃ¥d, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.†Lägg märke till: Liksom alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, stÃ¥r de (alla!) nu som rättfärdiga. Detta är ett av Bibelns beläggställen för läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, d.v.s. att genom Jesu död och uppstÃ¥ndelse har en rättfärdiggörelsedom uttalats frÃ¥n himlen över allt vad människa heter.

Det är sÃ¥som Rosenius skriver: â€Du fÃ¥r vara hurdan du kan, sÃ¥ är Ã¥tminstone dina synder borttagna, utplÃ¥nade, förlÃ¥tna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, sÃ¥ sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du hÃ¥ller dig borta frÃ¥n Kristus.â€

FrÃ¥gan är vad den â€härlighet frÃ¥n Gud†som alla människor saknar syftar pÃ¥. TvÃ¥ alternativ är möjliga. Antingen syftar det pÃ¥ den ursprungliga härlighet som Adam och Eva skänktes vid skapelsen, dÃ¥ de ofördärvade var lika Gud i rättfärdighet, helighet och kärlek. Detta passar in i sammanhanget eftersom det var genom synden som denna förlorades. Den andra möjligheten är att det grekiska ordet â€doxa†här inte skall översättas med härlighet, som brukligt är, utan som â€pris, berömâ€. Ett exempel pÃ¥ denna andra användning av â€doxa†har vi i Joh. 5:44, där Jesus säger till sina judiska motstÃ¥ndare: â€Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer frÃ¥n den ende Guden?†Här är det tydligt att â€doxa†har betydelsen pris, varför Folkbibeln översätter â€ta emot äraâ€. Om Paulus i vÃ¥r vers (Rom. 3:23) Ã¥syftar denna andra mening blir innebörden att alla har syndat och saknar beröm frÃ¥n Gud, de har inte Hans godkännande, d.v.s. de erkänns inte av Gud (jfr Matt. 7:23, 1 Kor. 14:38). OcksÃ¥ denna andra innebörd passar bra i sammanhanget, varför det är svÃ¥rt att avgöra vilket alternativ som är mest troligt att Paulus menat. Men vilket som än Ã¥syftas – att vi Ã¥terfÃ¥tt den härlighet som Adam och Eva ägde i paradiset, eller att vi erkänns av Gud genom att motta Hans beröm – sÃ¥ blir innebörden att vi är rättfärdiga, frälsta genom tron pÃ¥ Jesus Kristus.

Vi har talat om att det egentligen endast finns tvÃ¥ religioner i världen, lagens religion och evangeliets religion. Den lutherska kyrkan stÃ¥r helt och hÃ¥llet, tydligare än nÃ¥got annat kyrkosamfund i världen, pÃ¥ den evangeliska religionens mark, eftersom vÃ¥r kyrka sÃ¥ tydligt förklarar att â€det är fullbordat†(Joh. 19:30), att vi blir frälsta endast p.g.a. vad nÃ¥gon annan, Jesus Kristus, en gÃ¥ng för alla gjort för oss för snart 2000 Ã¥r sedan. LÃ¥t oss därför nu avslutningsvis titta pÃ¥ den artikel ur vÃ¥ra bekännelseskrifter, Augsburgska bekännelsens art. IV, som ocksÃ¥ finns angiven i vÃ¥r föredragsrubrik.

Augsburgska bekännelsen, art. IV.

I den Augsburgska bekännelsen frÃ¥n 1530, ofta kallad Augustana och som brukar sägas vara den lutherska kyrkans huvudbekännelse, uttrycker sig författaren Philipp Melanchthon sig tämligen försiktigt i artikeln om rättfärdiggörelsen (art. IV). Detta har att göra med att Augustana i hög grad är ett ekumeniskt strävande dokument. Melanchthon, kallad “den moderate reformatorn”, tog hänsyn till den politiska situationen sÃ¥väl i kyrkan som i riket dÃ¥ han författade denna bekännelse. Allt som stÃ¥r i Augustana är bibliskt och riktigt, men denna bekännelse är som sagt försiktigare formulerad än de andra lutherska bekännelseskrifterna.

Tre principer var styrande vid författandet. För det första betonas de läropunkter där läromässig enhet med pÃ¥vekyrkan förelÃ¥g, t.ex. treenighetsläran. För det andra avgränsas mot sÃ¥dana motstÃ¥ndare till pÃ¥vekyrkan som man ofta sammanfördes med, t.ex. vederdöparna. För det tredje förtigs eller Ã¥tminstone tonas sÃ¥dana läropunkter ned, som stod i uppenbar strid med pÃ¥vekyrkan. Exempel pÃ¥ det sistnämnda är läran om arvsynden, pÃ¥vens överhöghet, nattvarden och – det för oss intressanta – läran om rättfärdiggörelsen. Melanchthon nöjer sig med att i denna artikel (IV) konstatera att människan inte genom egen kraft, egen förtjänst eller egna gärningar kan bli rättfärdiggjord utan att rättfärdiggörelsen i stället sker genom tron pÃ¥ syndernas förlÃ¥telse. Att rättfärdiggörelsen inte kan komma till stÃ¥nd genom människans egen kraft, egen förtjänst eller egna gärningar, var förstÃ¥s nÃ¥got som även de pÃ¥viska höll med om. De menade att människan behövde Guds nÃ¥ds kraft för att prestera förtjänstfulla gärningar. Melanchthon polemiserar genom sina formuleringar inte direkt mot den katolska uppfattningen. Artikeln är kort, sÃ¥ vi kan läsa den i dess helhet (SKB, s 58):

Vidare lära de (de lutherska församlingarna), att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att syndernas förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.

Luther kallade Augustana för en Leisetreterin, “en som gÃ¥r försiktigt fram”. Man kan även förstÃ¥ de lutheraner som ansÃ¥g Melanchthon alltför försiktig, dÃ¥ han varit sÃ¥ kompromissvänligt inställd vid riksdagen i Augsburg. Situationen blev emellertid snart annorlunda.

Trots att Augustana var sÃ¥ försiktig förkastades den av den romersk-katolska kyrkan (Confutatio pontifica). Melanchthon hade dÃ¥ att teologiskt försvara Augustana mot den romersk-katolska â€vederläggningenâ€. Det skedde Ã¥ret därpÃ¥, 1531, i Augsburgska bekännelsens apologi. Brytningen med Rom var nu en realitet av helt annat slag än Ã¥ret dessförinnan. Melanchthon tar nu i Apologin tillfället i akt att utförligt redogöra för den lutherska stÃ¥ndpunkten i denna läroartikel, som i den lutherska traditionen alltid ansetts vara “den artikel med vilken kyrkan stÃ¥r eller faller”. Han gör det pÃ¥ inte mindre än 72 sidor i SKB. Där är tonen en helt annan. Där säger han rakt pÃ¥ sak att de pÃ¥viska teologerna är “andligen blinda” och att genom sina villfarelser “begrava de Kristus” (SKB, s 106)

För att klart och tydligt ange skillnaden mellan romersk och evangelisk förstÃ¥else av rättfärdiggörelsen anknyter Melanchthon inledningsvis till de tvÃ¥ huvudbegreppen lag och evangelium. “Hela Skriften bör uppdelas i dessa tvÃ¥ huvuddelar” (SKB, s 104), menar han. Lagen är den morallag som nedskrivits i bl.a. de tio budorden. Det är alltsÃ¥ inte frÃ¥ga om de gammaltestamentliga samhälls- eller ceremoniallagarna. Denna morallag skall hÃ¥llas pÃ¥ ett fullkomligt sätt, inte endast till de yttre, borgerliga gärningarna. Morallagen kräver “lydnad mot Gud i döden och i alla prövningar” (SKB, s 104). “Ty lagen fordrar av oss, att vi med vÃ¥ra gärningar skall vara fullkomliga” (SKB, s 110). Ã… andra sidan lovar oss evangeliet syndaförlÃ¥telsen, rättfärdiggörelsen och det eviga livet för Kristi skull (SKB, s 104). Skolastikerna däremot följer filosoferna och talar endast om “förnuftets rättfärdighet”, d.v.s. den utvärtes borgerliga rättfärdigheten. De talar visserligen om sorg över synden, men även denna blir till en merit, som vid sidan av alla andra goda gärningar bidrar till förtjänandet av syndernas förlÃ¥telse (SKB, s 104).

De skolastiska teologerna talar vidare om att kunskapen om Kristus (med detta avses blott historiskt kunskap, ej förtröstan att detta skedde för oss, pro nobis) gör att vi lättare kan älska Gud. Viljan kan enligt dessa teologer redan av naturen älska Gud, men kunskapen om Kristi förtjänst gör att vi kan göra det mer villigt och glatt. Denna förmÃ¥ga är en första nÃ¥d som man förtjänar genom föregÃ¥ende goda gärningar. Genom pÃ¥följande samverkan med denna nÃ¥d kan man sedan genom lagens gärningar förtjäna nÃ¥dens tillväxt och det eviga livet (SKB, s 105f.). Det handlar som synes mycket om vad människan skall göra, inte om förtröstan pÃ¥ Kristus och Hans välgärningar. Därför fäller Melanchthon en hÃ¥rd dom över det skolastiska system som han sammanfattande beskrivit: “PÃ¥ detta sätt begrava de Kristus” (SKB, s 106). Istället för att förtrösta pÃ¥ Kristus bygger de upp ett system av olika slags gärningar: meritum congrui (billighetsförtjänst) medföljer de gärningar som kan Ã¥stadkommas redan före Guds nÃ¥ds utgjutande. Lönen för dessa bestÃ¥r i att Guds nÃ¥d ges, och denna försätter i sin tur människan i ett tillstÃ¥nd att prestera meritum de condigno (gärning med ansprÃ¥k pÃ¥ lön, alltsÃ¥ verkligt förtjänstfulla gärningar). Melanchthon förkastar allt detta och förklarar skolastikernas system med att de är andligen blinda, “ty av naturen förtrösta alltid människor pÃ¥ sin egen rättfärdighet” (SKB, s 106).

Men hurdan ser dÃ¥ den rättfärdiggörelselära ut som Melanchthon själv företräder? Man kan sammanfatta den med tvÃ¥ ord: den är forensisk och imputativ. Med det första menas att den troende förklaras rättfärdig. Rättfärdiggörelsen innebär alltsÃ¥ inte en process, där en inre förvandling, Ã¥stadkommen genom ingjuten nÃ¥d eller kärlek, kommer till stÃ¥nd. Det är istället frÃ¥ga om ett punktuellt skede, där den troende av Gud frikänns. Inom parentes kan sägas, att de moderna exegeterna i allmänhet ger Melanchthon rätt. Av t.ex. Rom. 8:33-34 framgÃ¥r det, att “rättfärdiggörelsen”, dikaioÃ¥, (i svensk översättning â€frikännaâ€) stÃ¥r i motsats till fördömelsen. Skulle katolikerna ha rätt, att rättfärdiggörelsen är ett gradvis skeende i takt med att den kristne blir allt mer lik Gud, borde “rättfärdiggörelsen” istället ha till sin motsats att bli allt mer ond, förhärdas eller dylikt. Men sÃ¥ är inte fallet. Vi kan läsa de verserna: â€Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter pÃ¥ Guds högra sida och ber för oss†(Rom. 8:33-34).

Med den andra bestämmelsen till rättfärdiggörelsen, att den är imputativ, menas att det frikännande som Gud uttalar över människan, inte sker pÃ¥ grundval av nÃ¥gra goda egenskaper hos henne. Det är istället en annans rättfärdighet, Kristi, som tillräknas henne. Därför kan människans rättfärdighet sägas vara främmande, iustitia aliena. Denna rättfärdighet tas emot genom tron. Det är här inte frÃ¥ga om enbart historisk kunskap om Kristi verk, utan det handlar istället om förtröstan pÃ¥ de löften som är knutna till detta verk. Det gäller att “känna Kristi välgärningar” (SKB, s 120). Det klaraste exemplet i Apologin för denna forensiska och imputativa rättfärdiggörelselära finner vi pÃ¥ s 158 i SKB: “Att rättfärdiggöra betyder pÃ¥ detta ställe [Rom. 5:1] i enlighet med forensiskt sprÃ¥kbruk att frikänna den anklagade och förklara honom rättfärdig, men för en annans, d.v.s. Kristi, rättfärdighets skull, vilkens främmande rättfärdighet kommer oss till del genom tron. DÃ¥ sÃ¥lunda här vÃ¥r rättfärdighet är lika med tillräknandet av en annans rättfärdighet… [—] Men medan Kristi rättfärdighet kommer oss till del genom tron, är tron pÃ¥ imputativt sätt en rättfärdighet i oss, d.v.s. det, varigenom vi bliva Gud behagliga…”

Sådan är den tro och bekännelse som skiljer den kristne från alla andra människor på jorden. I denna tro får vi leva och dö saliga.

Amen.