Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idag. 2 Tim. 4:2-4

När jag skulle vigas till präst i Svenska kyrkan fick jag, som brukligt är, ett bibelord som hälsning frÃ¥n den präst, som skulle bli min handledare under mitt Ã¥r som pastorsadjunkt. Ordet jag fick löd: â€Predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisningâ€. Det är första versen av det bibelställe som är angivet i vÃ¥r ämnesrubrik, 2 Tim. 4:2-4, men vi läser redan frÃ¥n v 1, där Paulus skriver till sin unge medarbetare Timoteus:

â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid dÃ¥ människor inte längre skall stÃ¥ ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla Ã¥t sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.â€

Vårt bibelställe manar till vaksamhet gentemot och bestraffning av den falska läran. Låt oss i detta föredrags inledande del uppehålla oss en del kring detta.

Döm de falska lärarna!

I 5 Mos. 13:5 stÃ¥r det hur de falska profeterna skall behandlas: “Den profeten eller den som har drömsyner skall dödas, ty han predikade avfall frÃ¥n HERREN, er Gud.†Men detta var ju hämtat frÃ¥n Gamla testamentet, kanske nÃ¥gon invänder. Nya testamentet är mer präglat av kärlek och förlÃ¥telse, säger man. Och har inte Jesus själv sagt: â€Döm inte, och ni skall inte bli dömda.â€

Säger man sÃ¥ avslöjar man att man inte har förstÃ¥tt mycket. Gamla testamentet skiljer sig inte principiellt frÃ¥n Nya testamentet. Även kärlekens apostel Johannes är oförsonlig mot de falska lärarna. Han skriver: “Om därför nÃ¥gon kommer till er och inte för med sig denna lära (d.v.s. Kristi), sÃ¥ skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen” (2 Joh. v. 10). Intoleransen mot den falska läran bland Guds folk är densamma tiderna igenom, sÃ¥väl före som efter Jesu fullbordade verk. Skillnaden är att under gammaltestamentlig tid utgjorde Guds folk en teokratiskt styrd geografisk nation, Israel. Därför var det nödvändigt att även i det yttre hÃ¥lla nationen ren frÃ¥n falska profeter, avgudadyrkan m.m. I det nya förbundet är kyrkan däremot ett andligt rike som bestÃ¥r av alla människor över hela världen som tror pÃ¥ Kristus. Därför kan och skall vi inte i yttre mening Ã¥tlyda alla gammaltestamentliga samhällslagar som gällde nationen Israel, t.ex. 5 Mos. 13:5 som stadgar dödsstraff för de falska profeterna. Men själva saken, bestraffandet, undvikandet och utdrivandet av de falska lärarna, är för evigt gällande. Endast medlen för detta skiftar. Där Gamla testamentet yrkade pÃ¥ dödsstraff yrkar Nya testamentet pÃ¥ uteslutning ur församlingen, efter att förmaningar – först frÃ¥n den enskilde, sedan frÃ¥n tvÃ¥ eller tre och slutligen frÃ¥n hela församlingen (Matt. 18:15-17) – inte hjälpt.

Inget överseende skall alltsÃ¥ visas de falska lärarna. Det vore kärlekslöst mot de troende, särskilt de svaga i tron som lätt kan föras vilse, att lÃ¥ta de falska lärarna predika ostört och oemotsagt. Guds Ord uppmanar oss att träda upp emot dem: “Du människobarn, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör HERRENS ord!” (Hes. 13:2). Till sin lärjunge Timoteus skriver Paulus: â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför Hans uppenbarelse och Hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning†(2 Tim. 4:1-2).

Villolärarna skall inte skyddas utan tvärtom namnges så att var och en får möjlighet att ta sig i akt för dem som kommer med falsk förkunnelse. Så gör Paulus då han uttryckligen varnar för Hymenus och Filetus (2 Tim. 2:17-18) och kopparsmeden Alexander (2 Tim. 4:14-15).

Här gäller det naturligtvis att vara taktfull utan att brista i fasthet. Sker tillrättavisandet av motstÃ¥ndarna i ödmjukhet, dÃ¥ kan de kanske komma “till insikt om sanningen och nyktra till och slippa loss ur djävulens snara, där de hÃ¥lls fÃ¥ngna, sÃ¥ att de gör hans vilja” (2 Tim. 2:25-26).

Vi skall ha med ytterligare ett perspektiv i detta, ha en sak klar för oss i det här sammanhanget. Det är att de falska lärarna inte bara är ulvar, sända av djävulen, som kommer för att sätta tänderna i smÃ¥ lamm. Det perspektivet finns ocksÃ¥, men det är faktiskt i första hand sÃ¥, att de falska lärarna är Guds straff för människornas framhärdande i synd och otro. De har medvetet vänt sig bort frÃ¥n den sunda, sanna och hälsosamma läran, och sÃ¥ har Gud som en dom över dem tillÃ¥tit att falska präster kommer och leder dem ännu mera vilse. De kommer genom sina blinda andliga ledare allt längre bort frÃ¥n sanningen och sedan slutar allt i den eviga avgrunden. Det blir dÃ¥ som Jesus säger i dagens evangelium: â€Kan väl en blind leda en blind? Faller dÃ¥ inte bÃ¥da i gropen?â€

Det är ofta de frÃ¥n Guds Ord avfallna människorna i församlingarna, som avvisar de rätta prästerna och kallar de falska prästerna till sig. â€Ty det skall komma en tidâ€, skriver Paulus till Timoteus i vÃ¥rt bibelord, â€dÃ¥ människor inte längre skall stÃ¥ ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla Ã¥t sig mängder med lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter†(2 Tim. 4:3-4). I sÃ¥dana församlingar kan man inte som kristen vara kvar. DÃ¥ mÃ¥ste man fly för sitt liv och sluta sig till troende människor och tillsammans med dem bilda sanna, bibeltrogna församlingar.

Lögn och villfarelse, som nu denna sista tid i särskilt hög grad plÃ¥gar kristenheten, är naturligtvis ett verk av djävulen. Om antikrists ankomst skriver Paulus: â€Den laglöses ankomst är ett verk av satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som gÃ¥r förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, sÃ¥ att de kunde bli frälsta†(2 Tess. 2:9). Vi ser att endast de faller offer för djävulen, som inte velat ta emot sanningen. De bär alltsÃ¥ själva skulden till sitt fall. Falsk lära är djävulens verk, men det är dessutom sÃ¥, som jag sade tidigare, att i detta ligger även ett Guds straff. Gud är allsmäktig och kan naturligtvis förhindra djävulens verk, men ibland släpper Han djävulen lös som ett straff över de avfallna människorna. Paulus fortsätter genast i 2 Tess., efter orden om att människorna inte velat ta emot sanningen: â€Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem sÃ¥ att de tror pÃ¥ lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott pÃ¥ sanningen utan njutit av orättfärdigheten†(2 Tess. 2:11).

Men om vi älskar sanningen skall vi hÃ¥lla oss till Bibelns sunda lära. DÃ¥ gäller det ocksÃ¥ att se till att den falska läran och de falska lärarna drivs ut ur församlungen. I Bibeln liknas det falska och syndfulla i församlingen vid en surdeg. Jesus varnar sina lärjungar för fariséernas och de skriftlärdas surdeg (Matt. 16:6, 11f.). Paulus säger: “Lite surdeg syrar hela degen” (Gal. 5:9, 1 Kor. 5:6) och uppmanar de kristna att rensa bort den gamla surdegen. Annars kommer den att sprida sig, växa till och till sist prägla helheten. I sista skedet, som vi nu ser i t.ex. Svenska kyrkan, kan inte ens det friska och sanna tolereras utan stöts ut av den giftiga surdegen. I Galaterbrevet menar Paulus med surdegen den falska lära, som börjat spridas och i 1:a Korintierbrevet syftar han pÃ¥ det otuktiga leverne, som trängt in i församlingen. Detta är kusligt aktuellt idag. Den falska läran florerar ohotad i flera kyrkosamfund. Kristi gudom och Skriftens auktoritet förnekas. Förnekare av de mest grundläggande kristna sanningarna, som t.ex. jungfrufödseln, Jesu ställföreträdande strafflidande, Hans uppstÃ¥ndelse och det eviga livet, kan placeras pÃ¥ biskopsstolar. Kyrkan har blivit förgiftad av denna tvivelsjuka och förnekelseanda. Och falsk lära leder ofta över i osedlig livsföring. Idag är otukt av olika slag tillÃ¥ten i stora delar av den yttre kyrkan. Alla trosuppfattningar och varje livsstil accepteras. Otuktens stinkande och frätande surdeg, som Paulus bekämpade i Korint, sipprar in frÃ¥n alla hÃ¥ll. Kyrkan blir som världen.

Döm dig själv!

Och vi – vi lever i världen och frestas ocksÃ¥ av allt detta. Tänk om vi i hemlighet lÃ¥ter otuktens frätande surdeg finnas till och växa i vÃ¥ra hjärtan – eller surdeg av annat slag: girighet, högmod? Den fÃ¥r inte tolereras. OcksÃ¥ här gäller apostelns ord: â€Ert skryt lÃ¥ter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa bort den gamla surdegen för att ni mÃ¥ vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vÃ¥rt pÃ¥skalamm Kristus har blivit slaktat. LÃ¥t oss därför hÃ¥lla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg†(1 Kor. 5:6-8).

Hur drivs surdegen ut ur vÃ¥ra hjärtan? Det sker som alltid genom bekännelse och syndernas förlÃ¥telse. De onda begären är visserligen som en hydra. När ett huvud huggs av växer det upp ett nytt. Detta därför att roten, den onda, köttsliga naturen, hela tiden finns kvar. Men ständigt gäller samma sak: bekännelse och syndaförlÃ¥telse. DÃ¥ skall inte det onda köttet döda den nya, andliga människan inom oss utan tvärtom mer och mer förlora sin makt – för att till sist, i vÃ¥r kroppsliga död, försvinna helt och hÃ¥llet.

Det värsta som kan hända är att vi framlever våra liv i högmodigt dömande av andra, i egenrättfärdighet och köttslig säkerhet. Vår bön måste vara: †Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig; och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig.â€

Det har i detta föredrags första del varnats för tolerans av de falska prästerna och deras läror. Dessa mÃ¥ste utdrivas ur församlingen. GÃ¥r inte detta mÃ¥ste man själv fly den falska församlingen, som avvisar sanningen. Föredraget heter â€Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idagâ€. LÃ¥t oss nu först beskriva liberal teologi, sedan titta pÃ¥ nÃ¥gra av de konsekvenser vi kan se av den i dagens kristenhet, med särskild tonvikt pÃ¥ Sverige.

Liberalteologi

Det som vi kallar liberalteologi betecknar den teologiska riktning som växte fram från mitten av 1800-talet, men som bygger vidare på idéer från sent 1700-tal och framåt. Den är en frukt av upplysningen, som ville sätta människan och hennes förnuft i centrum. Upplysningen var ju bra då det gällde vissa vetenskapliga discipliner, när det gällde effektivare jordbruksmetoder o.s.v. Men när förnuftet skulle regera också inom teologin, inom den kristna tron och kyrkan, innebar upplysningen tvärtom en förmörkelse. Liberalteologin strävade efter att via kritiska, vetenskapliga angreppssätt, i frihet från kyrkolärans dogmer, grunda en religiös livsuppfattning.

Liberalteologin är knappast enhetlig men innefattar alltid en historisk-kritisk bibelsyn. Med detta menas att man betraktar och undersöker Bibeln som vilken annan bok som helst. Vad som oftast inte redovisas är att man nalkas bibelstexten med en pÃ¥ förhand given utgÃ¥ngspunkt, nämligen den att inga underverk, inga övernaturliga ingripanden, är möjliga. Genom denna förutfattade mening kommer man naturligtvis i konflikt med Bibelns innehÃ¥ll och ärende. Bibeln innehÃ¥ller ju en mängd underverk och profetior, framtidsförutsägelser, som bibelkritiken dÃ¥ förklarar pÃ¥ andra, inomvärldsliga sätt – och kallar det â€vetenskapligtâ€. T.ex. säger man att de böcker eller enskilda bibelverser som innehÃ¥ller senare uppfyllda profetior i själva verket skrivits i efterhand, under sken av att det skrivits pÃ¥ förhand.

Att man som bibeltroende inte kan studera Bibeln så är förstås uppenbart. Men hur skall vi då läsa och studera Bibeln, i synnerhet om vi vill göra lite djupare forskningar? Istället för historisk-kritisk bibelforskning och övergripande kriterier som kärlek och inkludering skall den historisk-grammatiska bibeltolkningsmetoden användas. Det är det enda möjliga när Bibeln används som norm. Vad innebär den? Denna metod studerar noggrant bibeltexternas vittnesbörd, vad som verkligen står i texten. Att metoden är grammatisk betyder att det är texten, dess ord och meningar, dess grammatik, som är avgörande. Att metoden är historisk betyder att texttolkaren är noga med de historiska uppgifterna och det historiska sammanhanget. Det är utifrån denna metod Luther och de övriga lutherska fäderna arbetade då de studerade Bibeln.

De första liberalteologerna strävade efter att gÃ¥ tillbaka till vad de uppfattade som en mer ursprunglig kristendom, att Ã¥terfinna â€Jesu enkla äraâ€. En av de mest kända liberalteologerna, Adolf von Harnack (d 1930), formulerade denna ursprungliga lära som att 1) Guds rike är en redan nu uppenbarad verklighet i människans inre 2) Gud Fader är människans absoluta värde 3) Kärleksbudet är den högre rättfärdighet, som Jesus förkunnade.

Vi ser att liberalteologin var etiskt orienterad. Det var Jesu lära, inte Hans person, som var intressant och religiöst värdefull. Jesu gudom förnekades naturligtvis, men man kunde ändÃ¥ tala om Hans gudomlighet i det att Hans etiska handlade och vilja var ett med Guds. Albrecht Ritschl (d 1889), som väl fÃ¥r betraktas som liberalteologins fader, sade t.ex. att Kristus endast i överförd mening kan kallas Gud: Hans gudomlighet bestÃ¥r i viljans enhet med Gud, i den fullkomliga gudsgemenskapen, manifesterad i Hans kallelsevilja. Liberalteologerna menade att försoningsläran, Jesu tvÃ¥ naturer o.s.v. var lärjungarnas och de senare generationerna kristnas sätt att försöka förklara Jesu betydelse. Men detta var, menade man, senare urspÃ¥rningar frÃ¥n Jesu ursprungliga enkla lära om Gudsrikets närvaro genom det etiskt fullkomnade handlandet. Eftersom underverk pÃ¥ förhand avvisas, brukar â€Jesu uppstÃ¥ndelse†förklaras som att Hans lära levde vidare i lärjungarnas hjärtan. Vi har här pÃ¥ morgonen bekänt vÃ¥r kristna tro med den apostoliska bekännelsens ord. Om vi skulle tillämpa liberalteologins principer pÃ¥ den skulle av den andra trosartikeln endast bli kvar följande om vÃ¥r Frälsare, att Han är â€pinad under Pontius Pilatus, korsfäst och begravenâ€. Inte mycket till evangelieum! I Sverige framträdde Emmanuel Linderholm, professor i kyrkohistoria. I boken med den typiska titeln FrÃ¥n dogmat till evangeliet 1919 framförde han sitt program. Med â€evangeliet†menade han inte Jesu ställföreträdande försoningsverk, utan Jesu etiska lära. Ã…ke noterade i diskussionen efter förra föredraget att neologin, som liberalteologin kallades när den kom, bär likhet med fariseismen, eftersom man tänker sig Guds rikes utbredande genom sedlig förvandling pÃ¥ lagens väg.

I senare generationer har många liberalteologiska uppfattningar fått stark genomslagskraft i västerländsk kristenhet. Liberalteologin är långt ifrån enhetlig, men bland dess främsta kännetecken märks huvudsakligen den historisk-kritiska hållningen till Bibeln och att förnuftet ställs över uppenbarelsen som en måttstock. Liberalteologin är särskilt utbredd i den protestantiska världen. Men liknande ståndpunkter dominerar nu även den romersk-katolska kyrkan och benämns där modernism eller nyteologi.

Låt oss nu se hur Bibelns och bekännelseskrifternas ställning underminerats i Sverige genom bibelkritiken och liberalteologin.

Bibelns ställning i Svenska kyrkan

Bibeln utgör den absoluta normen i luthersk teologi. Mot den skall allt vad gäller kyrkans liv och lära prövas. Detta bygger naturligtvis pÃ¥ den förutsättningen, att det är Gud som inspirerat de bibliska författarna sÃ¥ att de skrivit ner ofelbar, gudomlig sanning. Under 1500-talet fanns det inga kyrkosamfund som ifrÃ¥gasatte detta och därför möter vi inga särskilda artiklar om Bibeln och dess auktoritet i de lutherska bekännelseskrifterna. Att Bibeln är Guds eget Ord, och inte människotankar som kan ta miste, skymtar ändÃ¥ fram pÃ¥ vissa ställen â€i förbifartenâ€. Bibelns ofelbarhet lärs uttryckligen pÃ¥ ett ställe i Konkordiebokens företal där det talas om att det finns sanna Guds barn ocksÃ¥ i villfarande kyrkor: â€Men de skola – det är vÃ¥rt hopp – sÃ¥ snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och vÃ¥ra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning†(SKB, s 40). Konkordieformeln hävdar att till grund för läran ligger â€Guds ord sÃ¥som den eviga sanningen†(SKB, s 545).

Bibelns inspiration hävdas ocksÃ¥ indirekt i Konkordieboken. Efter Lilla katekesens utläggning av buden frÃ¥gas det: â€Vad säger nu Gud om alla dessa bud? Det säger Han: Jag, Herren, din Gud…†(SKB, s 364). Det är alltsÃ¥ Gud själv som talar i Skriften. I Stora katekesen skriver Luther om buden: â€Ty därest man betänker detta och lägger pÃ¥ hjärtat, att det här icke är frÃ¥ga om människofunder, utan om det höga Majestätets egna befallningar…†(SKB, s 441). Fler liknande ställen skulle kunna tas fram.

Ã…tminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det Ã¥ret utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att â€Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.â€

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra Ã¥r senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och pÃ¥ vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att â€som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehÃ¥ller de misstag och felaktigheter†(s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs ocksÃ¥ sÃ¥dana bibliska utsagor, som man ansÃ¥g vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Ã…ret efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det stÃ¥r skrivet (Erlandsson, Danell, HedegÃ¥rd) där pÃ¥stÃ¥endet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68). Den boken ligger pÃ¥ receptionsdisken för försäljning och rekommenderas naturligtvis varmt.

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som â€kan beskrivas som ett mönster eller paradigm†(s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

â€Paradigmet†är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svÃ¥rt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv mÃ¥ste â€skjutas Ã¥t sidan†och sÃ¥dant som i Bibeln endast föreligger som â€ansatserâ€, men som ligger i linje med grundmönstret, mÃ¥ste â€byggas ut†(s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln mÃ¥ste skjutas Ã¥t sidan och vad som skall hÃ¥llas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom â€den individuelle läraren har stor frihet†i följandet av läroplanen, har ocksÃ¥ vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den frÃ¥ga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan â€paradigmet†som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhÃ¥llande till äldre kyrkolära, t.ex. den som Ã¥terfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten â€gospel reductionism†eller â€gospel minimalismâ€, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen frÃ¥n Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna â€gospel reductionism†som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

â€Gospel reductionism†innebär att Skriftens centrum – Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron – inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet â€skjuts Ã¥t sidanâ€. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behÃ¥llas.

Utvecklingen har förvärrats inom den akademiska bibelforskningen sedan Bibelsyn och bibelbruk publicerades 1970. År 2004 utkom Tolkning för livet. Åtta teologer om Bibelns auktoritet. Boken skrevs av svenska universitetsteologer. Redaktören Anne-Louise Eriksson skriver inledningsvis att ingen av de medverkande författarna försvarar Bibelns dogmatiska auktoritet. Detta anser hon rimligt eftersom Bibeln enligt henne dels inte själv tilldelar sig sådan auktoritet och dels är mångtydig (s 15). En kristens förpliktelse till Bibeln tycks begränsa sig till att man som kristen förhåller sig till Bibeln, på vilket sätt är inte avgörande (s 16).

I samma antologi menar andra författare att Bibeln innehÃ¥ller omoraliska utsagor och kan därför inte vara auktoritativ (s 69f. och 118). En tanke som flera författare framför är att Bibeln är normativ och värdefull endast när den skänker oss hjälp i livet (s 111, 118). Vad är det dÃ¥ som utgör kriteriet för vilka texter och tolkningar som kan anses vara användbara? Vad är oss till hjälp i livet? En författare svarar att det är kärleken som är det avgörande. Kärleken inkluderar människor och accepterar inte exkluderande tolkningar (s 213 f.). Detta argument har varit viktigt dÃ¥ det gäller accepterandet av homosexualitet i Svenska kyrkan. Kärleken har ofta blivit Ã¥beropad som kriterium för vad som är rätt. Vi skulle kunna kalla det â€kärlekens argumentâ€. Kärleken blir den enda absoluten vid bedömningen. Men det är inte Bibelns sätt att utrycka sig. Alla moraliska eller etiska regler sätts inte Ã¥sido i Skriften, därför att man Ã¥beropar kärleken. Kärleken behöver ocksÃ¥ riktningsgivare. Om en gift man säger att han nu mött den stora kärleken i en annan kvinna än hustrun och sedan bryter sitt äktenskap, därför att kärleken säger honom det, är detta inte därför rätt.

Vi ser alltsÃ¥ att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av de teologer som är representativa för den svenska universitetsvärlden eller Svenska kyrkan. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sÃ¥dant obestämt begrepp som â€kärlek†som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall fÃ¥ med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Bekännelseskrifternas ställning i Svenska kyrkan

När det gäller bekännelseskrifternas roll som auktoritet i Svenska kyrkan skedde en mycket betydelsefull förändring 1893. Vid Allmänna kyrkomötet detta Ã¥r beslutades det att en â€evangelisk†syn pÃ¥ bekännelseskrifterna skulle gälla. Med evangelisk menade man inte syndernas förlÃ¥telse, utan att man inte skulle vara bunden vid bekännelseskrifternas bokstäver utan istället Ã¥tnjuta frihet. Biskop Gottfried Billing var den främste företrädare för denna syn. Den motsatta stÃ¥ndpunkten, där man läser bekännelseskrifterna som det stÃ¥r och hÃ¥ller sig till det, kallades i debatten för â€lagisk†eller â€juridiskâ€. Bakgrunden till 1893 Ã¥rs beslut var att det inkommit förslag om att reducera bekännelsen till att endast omfatta den Augsburgska bekännelsen. Förslaget avslogs och hela bekännelsen behölls, dock skulle evangelisk frihet rÃ¥da i förhÃ¥llande till bekännelsens bokstav.

Detta lösliga och diffusa förhÃ¥llningssätt till bekännelseskrifterna – var gÃ¥r gränserna för den evangeliska friheten? – bekräftades sedan vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Det är uppenbart att denna syn pÃ¥ Konkordieboken inte var den som dess författare och undertecknare hade, inte heller den Svenska kyrkan tidigare hade eller som konfessionella lutherska kyrkor ännu idag har. Det var ett oärligt knep man använde sig av, dÃ¥ man talade om den â€evangeliska synen†pÃ¥ bekännelseskrifterna. Den liberala kristendomsuppfattningen doldes bakom fromma formuleringar. När Svenska kyrkan menar att flera läror i trosläran och bekännelseskrifterna är felaktiga, borde den tala rent ut och inte lÃ¥tsas, som om den fortfarande bekänner sig till hela Konkordieboken. Men svenska kyrkans dubbelspel i frÃ¥ga om bekännelsen alltsedan 1893, d.v.s. ett formellt försvar för hela Konkordieboken samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har varit mycket effektivt vid förvandlingen av svenska kyrkan frÃ¥n en luthersk kyrka till ett allmänreligiöst samfund. De konservativa grupperna inom svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremÃ¥l för kyrkotukt.

Avslutning

Vad skall vi nu till sist säga om liberalteologins konsekvenser, följderna av att denna främmande lära trängt in i församlingen, att Pauli ord till Timoteus inte hörsammats: â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning.â€

Den gudomliga uppenbarelsen har fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som ocksÃ¥ i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och pÃ¥ sÃ¥ sätt utplÃ¥nat alla vÃ¥ra synder, sÃ¥ att vi stÃ¥r rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan pÃ¥ ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstÃ¥tt ur graven som den första bland mÃ¥nga bröder, i väntan pÃ¥ oss. Detta är det underbara budskap som liberalteologin – som mästrar Bibeln och gör kristendomen acceptabel för det mänskliga förnuftet – berövar människor. Men vi hÃ¥ller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: “Jag är uppstÃ¥ndelsen och livet. Den som tror pÃ¥ mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror pÃ¥ mig skall aldrig nÃ¥gonsin dö†(Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sÃ¥dana som du och jag, t.o.m. om du sÃ¥ skulle vara den uslaste människan pÃ¥ jorden, till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser pÃ¥ oss och säger: â€Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.â€

Amen.