av Lars Borgström Predikan Fastlagssöndagen Mark. 10:32-45

Jesus gick med sina lärjungar upp till Jerusalem. Det var strax pÃ¥sk, en av de stora festerna i Israel. PÃ¥sken firades till minne av hur Gud hade befriat det judiska folket ut ur Egypten, där de varit slavar under fyra hundra Ã¥r. Vi läser att lärjungarna var â€förskräckta och fyllda med fruktanâ€. Varför bävade de? Varför var de sÃ¥ rädda? Jesus hade tidigare talat om att Han skulle lida mycket, förkastas av de ledande i Jerusalem och t.o.m. dödas. â€Rakt pÃ¥ sak†hade Han sagt detta till dem (Mark. 8:31). DÃ¥ hade Petrus försökt tala Jesus till rätta genom att säga att nÃ¥got sÃ¥dant inte skulle hända (Mark. 8:32). Jesus hade dÃ¥ vänt sig om, sett pÃ¥ sina lärjungar och tillrättavisat Petrus med orden: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar†(Mark. 8:33). Andra gÃ¥ngen Jesus talade om sitt lidande läser vi att Hans lärjungar â€inte förstod vad Han sade och vÃ¥gade inte frÃ¥ga Honom†(Mark. 9:32).

Det fanns alltså något olycksbådande i hela situationen. Ju närmare de kom Jerusalem, ju klarare framträdde syftet med vandringen genom Jesu undervisning och uppträdande. De hade tillbringat viss tid nere vid Jordans område (Mark. 10:1), och nu hade de korsat floden och var på väg uppåt mot bergstopparna, där Jerusalem var beläget på en av dem.

Men Jesus drog inte stegen efter sig. Tvärtom läser vi, att

Jesus gick före lärjungarna upp mot Jerusalem

Med fast beslutsamhet gick Jesus framför sina ängsliga lärjungar. Han dröjde inte pÃ¥ stegen, släntrade inte efter sina lärjungar. Istället anförde Han dem, gick i täten för dem. Han törstade och hungrade att fÃ¥ göra det som väntade. Ingenting kunde hÃ¥lla Honom tillbaka. I allt ville Han göra sin Himmelske Faders vilja. Han hade sagt: â€Min mat är att göra Hans vilja som har sänt mig och att fullborda Hans verk†(Joh. 4:34). Nu visade Han sanningen i det Han tidigare hade sagt. Han var inte bÃ¥de ett ja och ett nej (2 Kor. 1:19), utan sade sitt ja till Guds vilja och uppdrag, frÃ¥n början ända till slutet. I allt lydde Han och följde sin Faders vilja. Hans ord var ja och Hans liv var ett enda stort ja till Gud. Han är själv den evige Guden, som för vÃ¥r frälsnings skull lämnade den himmelska härligheten och blev människa för att frälsa oss genom pÃ¥skens händelser i Jerusalem.
Det är alltsÃ¥ inte sÃ¥ att det som strax skulle ske i Jerusalem, dÃ¥ Jesus fick lida och dö, var en tragisk missräkning, ett snöpligt slut pÃ¥ en helig mans liv. â€Tyâ€, som Jesus själv sade sina lärjungar, â€Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga.†Det som skedde i Jerusalem var tvärtom själva syftet med att Han kom hit till jorden: Han föddes för att dö! Som det heter i en sÃ¥ng, Du gjorde väl, du kom! : â€Du gjorde väl, du kom … Men ack, min frälserman! din vagga och ditt kors stÃ¥ redan när varann.†(Bellman: Evangelium pÃ¥ juledagen).

Med fast beslutsamhet gick därför Jesus framför sina lärjungar. Hans stund var nu inne (jfr Joh. 12:23), och ingenting kunde stoppa Honom. Herren hade genom Jeremia profetiskt sagt, att om det fanns nÃ¥gon enda i Jerusalem, som gör rätt och sanning, sÃ¥ skall Han förlÃ¥ta hela staden (Jer. 5:1). Jesus var denne ende, som skulle utverka förlÃ¥telse. Raskt ville Han inta platsen som folkets ställföreträdare. Och hos profeten Hesekiel säger Herren Gud att Han söker i det heliga landet efter en enda, som skulle kunna träda fram och ställa sig pÃ¥ muren, träda i bräschen för allt folket – om sÃ¥ vore sÃ¥ skulle Han inte fördärva landet (Hes. 22:30). Hesekiel profeterar om Jesus och Golgata. Han säger vidare att om ingen ställer sig i gapet inför Herren sÃ¥ â€utgjuter Han sin vrede över dem och gör slut pÃ¥ dem med sin förbittrings eld. Deras gärningar skall jag lÃ¥ta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN†(Hes. 22:31).

Jesus visste att Han var den som skulle ställa sig i gapet, den som skulle fÃ¥ Guds vrede utgjuten över sig, den som skulle tillintetgöras genom Herrens förbittrings eld. I Ps. 88 klagar den lidande Messias: â€Din vrede ligger tung pÃ¥ mig, alla dina böljors svall lÃ¥ter du gÃ¥ över mig. [—] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [—] Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig†(Ps. 88:8, 15, 17-18). Jesus visste förstÃ¥s att denna psaltarpsalm, som betts av judar under hundratals Ã¥r – som Han själv efter sin mänskliga natur lärde sig att be som barn hemma hos Josef och Maria – syftade pÃ¥ Honom själv, var Hans egna ord, de tankar som skulle genomsusa Hans själ under timmarna pÃ¥ korset pÃ¥ Golgatas avrättningsplats.

Den som borde varit den som mest tvekat att vandra upp till Jerusalem, var alltsÃ¥ den som mest resolut gjorde det. När lärjungarna tvekade och var ängsliga, var Han okuvlig. Förklaringen har vi i Ps. 40, där Guds Son säger: â€Därför säger jag: ´Se, jag kommer, i bokrullen stÃ¥r det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta´” (Ps. 40:8-9).

Jesus gick i döden för syndare

Jesus var sÃ¥ ivrig, sÃ¥ angelägen att gÃ¥ upp mot Jerusalem därför att Han ville Ã¥stadkomma nÃ¥got. Han ville vinna ett pris, ett byte Ã¥t sig. Om Herrens lidande tjänare heter det i Jes. 53:10, att â€Det var HERRENS vilja att slÃ¥ Honom och lÃ¥ta Honom lida. När du gör Hans liv till ett skuldoffer, fÃ¥r Han se avkomlingar och leva länge.†Genom att beredas till ett skuldoffer fick Jesus avkomlingar, d.v.s. människor som genom tron pÃ¥ Honom bärgas till det eviga livet. Detta är den stora skörd av avkomlingar, som Abraham, trons fader, hade utlovats dÃ¥ Herren Gud sade till honom: â€Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. [—] SÃ¥ skall din avkomma bli.” Det heter ocksÃ¥ om den lidande tjänaren i Jes. 53:12: â€Därför skall jag ge Honom de mÃ¥nga som Hans del [—] eftersom Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, Han som bar de mÃ¥ngas synd och trädde in i överträdarnas ställe.†Jesus fick de mÃ¥nga, d.v.s. människosläktet, till del, som lön eller byte, därför att Han utgav sitt liv i döden.

Jesu offerdöd var nödvändig. Synden mÃ¥ste bestraffas, annars vore inte Gud rättfärdig som domare. Vi människor skapades heliga och rättfärdiga, men genom syndafallet förändrades allt. Människan som var en Guds avbild, hade blivit en bild av djävulen. Hon som var en glädje för änglarna, hade blivit deras fiende och avsky. Hon som var en kysk brud, hade blivit en lösaktig kvinna. Hon som var ett tempel Ã¥t den helige Ande, hade blivit ett tillhÃ¥ll för onda andar. Se bara pÃ¥ lärjungarna, hur de beter sig under vandringen upp till Jerusalem! Jesus hade just sagt dem de allvarliga orden, om vad som skulle drabba Honom: â€Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom Ã¥t hedningarna. Dessa skall hÃ¥na Honom, spotta pÃ¥ Honom och gissla och döda Honom†(Mark. 10:33-34). Och vad gör lärjungarna dÃ¥? Jakob och Johannes, Sebedeus söner, eftersträvar de främsta platserna i Guds rike! De gick fram till Jesus och önskade fÃ¥ äreplatserna pÃ¥ Hans högra och vänstra sida. Och sedan, när de andra lärjungarna fick veta detta, blev de arga pÃ¥ Jakob och Johannes, troligtvis därför att de själva ville ha dessa platser.

Varför tror jag att det var de andra lärjungarnas egna önskningar om äreplatserna i Guds rike som gjorde dem arga pÃ¥ Sebedeussönernas begäran? Detta var tredje gÃ¥ngen Jesus talade om sitt lidande. Efter det andra tillfället (Mark. 9:30-31) hade Jesus frÃ¥gat dem om vad det var de hade talat med varandra om (Mark. 9:33). DÃ¥ teg lärjungarna, â€eftersom de pÃ¥ vägen hade talat med varandra om vem som var störst†(Mark. 9:34). Det var alltsÃ¥ inte bara Jakob och Johannes som var äregiriga, utan ocksÃ¥ de andra lärjungarna. Det var för sÃ¥dana syndare Jesus gick i döden. Han tömde hela Guds vredes bägare för att vi skulle slippa göra det, och istället fÃ¥ dricka ur välsignelsens bägare. Jesus är syndares frälsare.

Jesus vill att du skall följa Honom till det himmelska Jerusalem

Hur sorgligt är det inte att vi människor, liksom Jesu egna lärjungar, kan tänka högmodiga, äregiriga tankar samtidigt som Jesus målar upp sitt omätliga lidande! Vi bär med oss vår köttsliga natur i allt, och djävulen tar ingen hänsyn. När som helst kan han rikta sina attacker mot oss. Men jag hoppas att han inte skall locka bort någon av er, kära åhörare, från Guds rike! Det har han lyckats göra med många människor. Tyvärr ligger i detta nu många människor i helvetet, som en gång var Guds barn. De hade upptagits i Guds rike genom det heliga dopet. Änglarna sjöng och fröjdade sig i himlen över att en människa blivit född på nytt. Men så ansatte djävulen dopbarnet med frestelser och tvivel. Han lockade och snärjde den olycklige allt hårdare i syndens och otrons nät. Så var till sist himmelriket förlorat.

I detta nu står du inför intrycket från två världar. Guds Ande vill måla upp frälsningens rike för dig. Han har genom olika ord från den Heliga Skrift visat dig på Jesu lidande och död, som är den nyckel som öppnat himlens port för oss var och en. Genom Jesu död utplånades nämligen hela syndaskulden. Tack vare Hans ställföreträdande försoningsdöd har saligheten bjudits oss. Den som så önskar får för Jesu skull del av den nya himlen och den nya jorden.

Denna nya värld skildras pÃ¥ flera ställen i Bibeln som en stad. Paulus kallar den â€det himmelska Jerusalem†(Gal. 4:26). I Hebréerbrevet sägs det att Gud själv är skapare av denna stad med de fasta grundvalarna (Hebr. 11:10). Andra städer har antingen gÃ¥tt under eller skall göra det, men denna stad skall förbli till evig tid. Liksom denna stad har en fast grundval, är ocksÃ¥ trons hopp fast grundat. Gud har alltsÃ¥ format och byggt denna stad. Vi känner till Hans allmakt och vishet, eftersom Han skapat ocksÃ¥ den synliga världen. Vad skall vi inte dÃ¥ fÃ¥ se i Guds stad, som skall vara ett hem för Guds heliga och utvalda barn? Om denna stad säger Johannes, att den glänser av den dyrbaraste ädelsten, jaspisen (Upp. 21:19). Detta eftersom den har Guds härlighet. I denna stad skall det inte finnas nÃ¥gra tÃ¥rar, inget lidande, inte nÃ¥gon plÃ¥ga. Den skall erbjuda livets vatten, dess ljus skall vara Gud själv och Lammet, och dess portar skall inte stängas (Upp. 21:25). I detta rike och i denna stad skall Lammets bröllop hÃ¥llas. PÃ¥ ett bröllop finns överflöd pÃ¥ mat och dryck och glädjen är stor. Där kommer mÃ¥nga tillsammans frÃ¥n bÃ¥de brudens och brudgummens familjer, vilka dÃ¥ förenar sig med varandra och blir vänner. PÃ¥ samma sätt skall vid Lammets bröllop Guds barn komma samman frÃ¥n alla folkslag och stammar och tungomÃ¥l och länder. Där skall Lammet fira bröllop med sin brud, den troende församlingen (Upp. 19:7).

Den andra värld som gör intryck pÃ¥ dig är djävulens rike. Det behövs inga särskilda pÃ¥minnelser om denna värld, eftersom den själv gör sig sÃ¥ väl pÃ¥mind. Hela tiden mottar vi en strid ström av intryck frÃ¥n den gudsfrÃ¥nvända världen, frÃ¥n dess herre själv, den onde anden djävulen, och vÃ¥rt kött ger snabbt sitt bifall. â€TvÃ¥ väldiga strider om människans själâ€, som det heter i en gammal väckelsepsalm (Sv. ps. 536). Det är Gud gentemot djävulen. Vem skall vinna din själ?

Idag inleds fastan, en period av kyrkoÃ¥ret som är särskilt ämnad Ã¥t rannsakan och prövning. Pröva därför, käre medkristne, den livsföring, som du ägnar dig Ã¥t. Har den varit i överensstämmelse med ditt dopförbund och din kallelses höghet? MÃ¥nga inom kyrkoförsamlingarna har världens glädjeämnen, syndfulla eller mer â€oskyldigaâ€, kärare än frälsningens friska vattenströmmar. De anser sin själs värde och den härlighet, som de har hos Gud genom Jesus Kristus, som ingenting, bara de fÃ¥r sin del av värden, dess ära, lust och glädje. Tänk nu efter, käre vän, om du hör till dessa. I sÃ¥ fall: Ã…ngra dig och vänd om! Ännu svävar Guds Ande som en duva över ditt hjärta med friden tillhands. Han vill skänka dig allt som hör den himmelska världen till. Han vill föra dig till Jesus, allt djupare in i Hans frälsning.

Vad Jesus vill med dig är alldeles klart. Med raska, beslutsamma steg gick Han framför sina lärjungar upp till Jerusalem. De hemska kvalen som stod framför Honom kunde inte hÃ¥lla Honom tillbaka. Han drevs av en hunger att göra Guds vilja. Han drevs av en törst efter din själ. För att kunna ha dig med vid bröllopsfesten i det himmelska Jerusalem vandrade Han obevekligt upp mot Jerusalem. Han värjde inte ens för vredeskalken i Getsemane trädgÃ¥rd, hur Ã¥ngestfull den stunden än var. Han vandrade smärtornas väg upp mot Golgata. Han lät sig spikas upp pÃ¥ korset Han själv burit och föll som den ende mänsklige syndaren i den levande Gudens händer, där det är fruktansvärt att falla för den orättfärdige (Hebr. 10:31). Det fanns bara en enda sak som drev Honom i allt detta, en enda sak som höll Honom fastnaglad kvar pÃ¥ korset, vars outsägliga pinor Han frivilligt genomled: vÃ¥r eviga frälsning. Han sade: â€Jag törstar†(Joh. 19:28) – jag törstar efter era själar! Sedan, strax innan Han andades sitt sista andetag, sade Han: â€Det är fullbordat!†(Joh. 19:30). Det mödosamma frälsningsarbetet var avslutat. Herrens lidande tjänare hade utfört sitt tunga verk. I samma ögonblick brast förlÃ¥ten i templet i tvÃ¥ delar (Matt. 27:51). Vägen till det allra heligaste, till Himmelriket, hade öppnats för syndare, för dig och för mig.

Amen.