Blog Image

Skattkistan

Bertaktelse Tretttondedagen

Betraktelser Posted on 2013-11-01 21:43:39

Betraktelse Trettondedag jul. Luk 11:29-36

Trettondedag jul firas sedan gammalt som Epifania, Kristi uppenbarelse. De vise männen, deras sökande efter Kristus och deras glädje dÃ¥ de fann Honom i huset i Betlehem, är den händelse som vi mest förknippar med Trettondedag jul. Det uppenbarelsens ljus, som strÃ¥lar fram frÃ¥n barnet Jesus, nÃ¥r ocksÃ¥ hedningar, de vise frÃ¥n Östern. HERREN hade genom Jesaja sagt om sin tjänare Messias att Han skulle bli inte bara judarnas Frälsare, utan en Frälsare för hela världen: â€Det är för lite för dig, dÃ¥ du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns†(Jes. 49:6).

Efter fullbordat frälsningsverk och Andens utgjutande den första pingsten gick lärjungarna ut med det frälsande evangeliet till alla folk. Den världsvida hednamissionen tog sin början. SÃ¥ uppfylldes Jesajas profetia i fullt mÃ¥tt. Men de vise männens deltagande i det gudomliga frälsningshandlandet, deras mottagande av den himmelska uppenbarelsen – som skedde före pingst och missionsbefallning – visar att himmelriket aldrig nÃ¥gonsin utestängt dem som längtar och söker efter det sanna ljuset. SÃ¥ läser vi i evangelierna om den hedniske officerens (Matt. 8:5-13) och den kananeiska kvinnans (Matt. 15:21-28) stora tro. Och redan i Gamla testamentet finner vi exempel pÃ¥ hedningar, som sökt och funnit den ende sanne Guden. Skökan Rahab (Jos. 6:25) och Moabitiskan Rut (Rut 1:16) är tvÃ¥ exempel. När Jesus hÃ¥ller ett strafftal över sin samtids otroende människor, lyfter Han fram tvÃ¥ andra goda exempel pÃ¥ hedningar i gammal tid som omvänt sig:

Drottningen av Söderlandet nåddes av ljuset och män från Nineve omvände sig

Drottningen av Saba (nuvarande Jemen), som enligt traditionen härskade över Etiopien, kan vi läsa om i 1 Kung. 10. Hon hörde talas om kung Salomos vishet och begav sig, som Jesus säger, â€frÃ¥n jordens yttersta gräns†(Luk. 11:31) för att fÃ¥ sina frÃ¥gor besvarade. När hon tagit del av Salomos undervisning sade hon: â€Välsignad vare HERREN, din Gud, som har funnit sÃ¥dant behag i dig och satt dig pÃ¥ Israels tron! Ja, eftersom HERREN älskar Israel för evigt har Han gjort dig till kung, för att du skall skipa lag och rätt†(1 Kung. 10:9). Som en tidig föregÃ¥ngare till de vise männen gav hon kungliga gÃ¥vor till Salomo, som ocksÃ¥, liksom Jesus, var Davids son. Etthundratjugo talenter guld tillsammans med väldoftande kryddor och dyra stenar överlämnade hon som en ärebetygelse Ã¥t Israels konung (1 Kung 10:10).

Den stora staden Nineve, Assyriens huvudstad, var pÃ¥ 700-talet en stad som gÃ¥tt mycket lÃ¥ngt i ondska (Jona 1:2). Profeten Jona fick Herrens uppdrag att predika för denna stolta stad. Budskapet var givet: Om folket inte omvände sig, skulle staden gÃ¥ under. Inte märkligt att Jona blev rädd. Att komma dit och hÃ¥lla straffpredikan var som att skriva under sin egen dödsdom. Men den profetiska kraften i hans förkunnelse grep nineviterna och förde dem till omvändelse och tro. När Jona predikat skedde följande: â€Folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, frÃ¥n den störste till den minste av dem†(Jona 3:5). SÃ¥ avvändes Guds vrede och stadens undergÃ¥ng sköts upp.

Detta släkte är obotfärdigt…

När Jesus Ã¥rhundraden senare predikade och utförde underverk mötte Han hÃ¥rt motstÃ¥nd. De allra flesta avvisade Honom. Det är oerhört allvarligt när sÃ¥ sker. Och ju mer man fÃ¥tt av Guds ords undervisning, ju fler och rikare nÃ¥destillfällen man fÃ¥tt uppleva, desto hÃ¥rdare blir domen om man ändÃ¥ förhärdar sitt hjärta och förkastar Frälsaren. Det finns en andlig lag som säger att ju sannare och mer inträngande predikan, desto större blir ansvaret. Därför blir t.ex. Korasins och Betsaidas (där Jesus utfört underverk och undervisat) dom sÃ¥ mycket hÃ¥rdare än för Tyrus och Sidon (Matt. 11:22). Och Kapernaum, själva centrum för Jesu galileiska verksamhet, fÃ¥r höra: â€Ner i helvetet skall du fara†(Matt. 11:23). (Se även Luk. 12:47-48, där Jesus formulerar lagen om straffutmätning i förhÃ¥llande till kunskap om uppenbarelsen).

Tänker vi nu pÃ¥ vÃ¥rt land och folk blir vi förskräckta. Här har evangeliet hörts i Ã¥rhundraden. Här har den evangeliska läran förkunnats i generation efter generation. I skolan och vid konfirmationsläsning har Luthers Lilla Katekes använts. Här har verkligen varit â€mer än Salomoâ€, alltsÃ¥ en visdom som är förmer än hans, nämligen Jesu visdom, men ocksÃ¥ Jesus själv. Salomo och även Jona tillhörde Guds egendomsfolk och trodde pÃ¥ den ende sanne Guden. De var bÃ¥da förelöpare till Jesus och gav därmed ett svagt, men dock märkbart Ã¥tersken frÃ¥n det stora ljuset Kristus. ÄndÃ¥ kunde hedningar ta vara pÃ¥ deras visdom och predikan som den dyrbaraste skatt, för vilken de offrade vad som helst.

Eftersom drottningen av Saba ville komma från jordens yttersta gräns för att höra om det som var kommande, var det inte för mycket begärt, att judarna lyssnade på Jesus, som redan hade kommit och stod mitt ibland dem. Därför straffade Han dem i sin predikan. Och det är inte för mycket begärt att vi, som har den fulla uppenbarelsen och dessutom alla den moderna världens tekniska möjligheter till vårt förfogande, tar oss till gudstjänsten, läser vår Bibel och lyssnar till de många bibelenliga predikningar som idag finns tillgängliga på CD och Internet. Men trots buss, tåg och bil är kyrkvägen för lång för många. Kommer drottningen av Saba och män från Nineve att träda upp mot vårt folk, mot oss själva kanske, och bli oss till dom vid den yttersta domen?

…men ännu varar nådatiden

Ännu är det nådatid, liksom det var för Nineve. Staden räddades genom Jonas förkunnelse. Och Jesus säger om vårt onda släkte att vi endast kan bli räddade genom Jonas tecken. Jonas tecken innebär för det första, att vi alla måste förgås, om vi inte omvänder oss och genom tron flyr till vår Frälsare. Det innebär vidare, att var och en som ångrar och bekänner sina synder, får förlåtelse, får ett nytt liv, uppstår från den andliga döden, tas ut ur mörkrets välde och förs in i ljusets, Guds älskade Sons, rike (Kol. 1:13). Jonas tecken säger oss dessutom, att detta är fast och visst, eftersom Kristus verkligen, kroppsligen, har uppstått från de döda, sedan Han lidit och dött för oss alla. Jona låg ju i den stora fiskens buk i tre dagar och Jesus uppstod på den tredje dagen.

Den tomma graven är beviset på att all vår syndaskuld är betald. Vi är förklarade rättfärdiga genom Jesu uppståndelse från de döda (Rom. 4:25). Och samma väldiga Guds kraft som uppväckte Kristus från de döda, är verksam också i oss som tror (Ef. 1:18-20).

Amen.



Predikan Alla helgons dag

Predikningar Posted on 2013-11-01 21:42:09

Predikan Alla helgons dag. Matt. 5:13-15

Alla helgons dag har blivit en dag, då dagens svenskar tänker på sina döda anhöriga och gärna åker ut till deras gravar med ljus och blommor. I kyrkans år är denna dag dock ägnad åt helgonen, och dessvärre är det långt ifrån alla människor som lever och dör som sådana. Innan vi återkommer till detta tragiska faktum kan det vara bra att klargöra vad ett helgon är, vem som är helgon och vem som inte är det.

Att vara kristen är att vara helgon

När Paulus i inledningen av sina brev skriver â€till de heliga†pÃ¥ den eller den platsen, skulle översättningen lika gärna kunna ha varit â€till helgonenâ€. SÃ¥ översätter för övrigt Per Jonsson (se t.ex. 2 Kor. 1:1). Helgonen är alltsÃ¥ desamma som det heliga kristna folket, d.v.s. alla som tror pÃ¥ Jesus Kristus. De är inga moraliskt fulländade varelser, men iklädda Kristus sin Frälsare är de genom tron alldeles â€utan fläck och skrynkla eller nÃ¥got annat sÃ¥dant†(Ef. 5:27). I Bibeln tilltalas alltsÃ¥ alla kristna här i världen – i detta liv – som helgon. Det är alltsÃ¥ inte nÃ¥got man kan förklaras vara först efter döden, sÃ¥som i den romersk-katolska kyrkan. Där är inte heller alla kristna helgon, sÃ¥som i Bibeln, utan endast en mycket speciell grupp som kommit särskilt lÃ¥ngt i helgelsen. Dessa kan av pÃ¥ven, efter deras död, helgonförklaras.

De kristna är jordens salt

Vad innebär Jesu ord i bergspredikan, att Hans lärjungar skall vara jordens salt? TvÃ¥ förslag har getts. Vissa har menat att Jesus syftar pÃ¥ saltets smakhöjande funktion; saltet sÃ¥som krydda. Världen är fallen i synd och helt i den ondes vÃ¥ld (1 Joh. 5:19). Men p.g.a. lärjungarnas närvaro i världen, och deras inflytande pÃ¥ människorna, förkastar inte Gud genast människosläktet likt en osmaklig rätt som Han vämjes vid. Troligare är kanske att Jesus syftar pÃ¥ saltets bevarande funktion; saltet sÃ¥som konserveringsämne. DÃ¥ blir meningen att lärjungarnas närvaro i människosläktet, som i sig självt är hemfallet Ã¥t förruttnelse, ger möjlighet till sedlig sundhet, moralisk livskraft. Som synes spelar det ingen roll vilken av uppfattningarna vi stannar vid, dÃ¥ de har samma innebörd: P.g.a. de kristna är världen inte sÃ¥ fruktansvärt illa däran, som den annars skulle vara – p.g.a. de kristna är världen ännu inte mogen för sin slutliga dom – p.g.a. de kristna finns det antal rättfärdiga, som inte fanns i Sodom, men som hade räddat ocksÃ¥ den staden frÃ¥n undergÃ¥ng om de funnits där (1 Mos. 18:32).

Att vara salt innebär, att vi kristna skall “salta” världen med dess synder och villfarelser, strö ut bitande salt sÃ¥ att inte världen ruttnar. Om vi inte fyller denna funktion, utan istället anpassar oss efter denna värld och dess tankesätt och livsmönster, duger vi inte till annat än att â€kastas ut och trampas ner av människorâ€. DÃ¥ blir vi inte bara ur stÃ¥nd att utöva gott inflytande i världen, utan vi gÃ¥r ocksÃ¥ själva miste om frälsningen.

En märklig syn möter oss i Upp. 11:1-2. Johannes fÃ¥r uppdraget att mäta Guds tempel, d.v.s. den kristna kyrkan: “StÃ¥ upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men utelämna templets yttre gÃ¥rd och mät den inte, eftersom den är given Ã¥t hedningarna, och den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvÃ¥ mÃ¥nader.†TvÃ¥ sorters kristna framträder här: â€tempelkristnaâ€, som hÃ¥ller till inne i templet vid altaret, och â€förgÃ¥rdskristnaâ€, som hÃ¥ller till utanför där hedningarna härskar.

Endast den som måste hålla till vid Guds altare, Golgata, är en sann kristen. För sina synders skull måste han ständigt hålla till där ett fullkomligt offer har blivit offrat i hans ställe. Han lever i syndernas förlåtelse. Han håller måttet, därför att han håller till vid altaret och tillber. Han är en tempelkristen.

Men vad är då förgården för något, den som inte skulle mätas, den som är given åt hedningarna? Det är den del av kristenheten som endast hör till de kristna på ett yttre sätt. Det är sådana människor som inte lider av sin synd, sådana som snabbt blir trötta på att höra om Jesu död och uppståndelse. Sådana människor är förgårdskristna. De står nära kristendomen i yttre motto, men inför Gud har de inget som håller måttet. De är namnkristna eller oförståndiga jungfrur (Matt. 25:3). De tycker om att leva så nära världen som möjligt och vill sudda ut de klara gränserna mellan Guds rike och världen, som Herren själv har stakat ut.

Vad skall hända med de förgÃ¥rdskristna? De kommer att avfalla i förföljelsens stund. Där finns ingen kraft eller vilja att lida för Jesus namns skull. Hedningarna trampar ned och besegrar dem, alldeles som Jesus säger i Bergspredikan: De kristna som förlorat sitt salt â€duger bara till att kastas ut och trampas ner av människorâ€. När man försöker anpassa kristendomen sÃ¥ att den skall bli lättare att acceptera för de oomvända, blir man själv nedtrampad, besegrad. Man fÃ¥r hela tiden anpassa sin lära och sitt liv efter vad tidsandan dikterar. PÃ¥ senare Ã¥r har homosexualitet blivit pÃ¥ modet. DÃ¥ anpassar sig snabbt alla förgÃ¥rdskristna präster och pastorer och välsignar denna sodomitiska otuktssynd. Man har besegrats av hedningarna, av världens ande och av djävulen själv som driver sitt spel bakom alltihop.

Men Guds tempel, som Han byggt i människors hjärtan genom sitt Ord och sin Ande, kan ingen förstöra. Frågan för varje kyrkogångare är om han eller hon är en tempelkristen eller en förgårdskristen.

De kristna är världens ljus

â€Ni är världens ljusâ€, säger Jesus. Det är med lärjungen som med staden pÃ¥ berget och ljuset pÃ¥ ljusstaken, Den kristna tron fÃ¥r inte, ja kan inte, om den är äkta, döljas. Städerna i det heliga landet lÃ¥g ofta högt uppe pÃ¥ ett berg, synliga pÃ¥ lÃ¥ngt hÃ¥ll. En sÃ¥dan stad kunde inte förbli osynlig eller dold. SÃ¥ kan inte heller den som vill vara en Jesu lärjunge och leva efter Hans Ord undgÃ¥ att fÃ¥ andras blickar riktade pÃ¥ sig. Det mÃ¥ste synas pÃ¥ lärjungens uppförande och leverne, att han tillhör en annan värld. Man kan inte i hemlighet vara en Jesu lärjunge. Den kristendom som inte märks pÃ¥ jorden märks inte heller frÃ¥n Himmelen.

I det andliga avfall vi idag lever i, då ett kolsvart mörker lagt sig över vårt land, är det viktigare än någonsin att vi inte tappar modet utan förblir vid Herren och Hans Ord. Och i ett annars kompakt mörker märks faktiskt ett enda ljus mycket tydligt. En nattvandrare i det gamla Judéen och Galiléen hade inga svårigheter att orientera sig mot den upplysta staden på berget. Det räckte med att en enda oljelampa brann i ett fönster, så kunde man se staden på mils avstånd. Ett enda kristet hem kan ha en sådan effekt också hos oss, i vårt land.

Jesus talar om att sätta ljuset på ljushållaren. När mörkret föll på i det gamla Orienten, tände man ett ljus och satte det på lamphållaren, för att det skulle lysa upp husets enda rum. Det hade varit meningslöst att sätta en skäppa, ett lådliknande sädesmått, över ljuset. Lika meningslöst är det att försöka gömma sin kristna tro. Lärjungen skall vara ljusbärare bland människorna. Men inte för att själva vinna ära skall vi göra det goda. Det är för att Fadern i Himmelen skall bli ärad som vi skall göra de goda gärningarna och tjäna vår nästa.

Men skall man kunna vara ett salt och ett ljus måste man själv ha smakat saltet och sett ljuset. En sann omvändelse är som ett svidande salt i sår, men det renar. Sorgen över den egna synden kommer ingen kristen undan. Men när vi ser på Jesus, möter vi det sanna ljuset. Att leva i tro på Honom är att vandra som ett ljusets barn.
VÃ¥r kallelse stÃ¥r klar: Vi skall vara jordens salt och världens ljus. Har vi varit verkliga föredömen pÃ¥ detta omrÃ¥de? Jag tror vi var och en fÃ¥r be om förlÃ¥telse för vÃ¥ra synder, framför allt vÃ¥ra underlÃ¥telsesynder. Kanske har vi t.o.m. varit som tynande vekar pÃ¥ väg att helt slockna? Om Jesus heter det: â€Ett brutet strÃ¥ skall Han inte krossa, en tynande veke skall Han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten†(Jes. 42:3). Utan Honom är vi helt utan hopp, â€men om vi vandrar i ljuset, liksom Han är i ljuset, sÃ¥ har vi gemenskap med varandra, och Jesu, Hans Sons, blod renar oss frÃ¥n all synd†(1 Joh. 1:7). Amen.