av Lars Borgström Recension av Kristi lag, naturlig lag och antinomism
En ny bok har getts ut av doc. Rune Söderlund, en av de främsta kännarna av luthersk teologi i vårt land. Nu är det i och för sig inte nyskrivet material som publiceras, utan Kristi lag, naturlig lag och antinomism är en sammanställning av två äldre föredrag och två sedan tidigare utgivna artiklar. Likväl skänker boken varje teologiintresserad stor behållning och det var med hög förväntan jag tog del av den.
Kaos, kosmos och rättfärdighet
Den första artikeln, â€Kaos, kosmos och rättfärdighetâ€, är en idéhistorisk studie där vi fÃ¥r ta del av bÃ¥de bibliska och utombibliska, kristna som hedniska föreställningar om den lagbundna ordning, som mÃ¥nga tänker sig finnas i sÃ¥väl skapelsen som pÃ¥ moralens omrÃ¥de. Även frälsningens ordning behandlas, där frälsningen kan betraktas som ett Ã¥terställande av den ursprungliga ordning, som brutits genom synden. Artikelns huvudtes sammanfattas av Söderlund själv: â€Moralens ordning har i bÃ¥de judisk och kristen tradition ansetts höra nära samman med naturens ordning, och bÃ¥da slagen av ordning har man med förkärlek framställt i mätandets kategorier†(s 11). Som endast ett exempel pÃ¥ vad â€mätandets kategorier†kan innebära nämner jag här att Guds vedergällning enligt 1 Mos. 15:16 kommer, â€när människan fyllt sin missgärnings mÃ¥tt†(s 32).
Artikeln är lärorik och erbjuder såväl intellektuell njutning som andlig fördjupning. Dock innehåller den även en viss öppenhet för bibelkritiska synpunker. Tämligen neutralt redovisas de teorier som i högre eller lägre grad gjort gällande, att skapelseberättelsen i 1 Mos. är beroende av den babyloniska skapelsemyten E´numa elish (s 14-16). Det verkar som att Söderlund lutar åt uppfattningen att Bibelns skapelseberättelse utgörs av mytologiskt stoff som övertagits från Babylon, men att detta stoff omformats till att passa Israels monoteism. Till dessa bibelkritiska teorier är att säga att den bibliska skapelseberättelsen i själva verket äger mycket ringa likhet med den babyloniska, och att den gudomliga uppenbarelsen inte evolveras fram genom förädling av hedniska idéer och föreställningar.
Mosaisk, naturlig och ny lag i Gamla testamentet
Den andra artikeln, â€Mosaisk, naturlig och ny lag i Gamla testamentetâ€, är givande och klargörande. Söderlund visar att den naturliga lagen är given redan i skapelsen och sÃ¥ledes gäller alla folk i alla tider (s 52-53). Den mosaiska lagen gällde däremot endast det judiska folket (rumslig begränsning) frÃ¥n och med Sinai (s 46) fram till Kristus (s 69f.) (tidslig begränsning). Den nya lagen, slutligen, är nÃ¥got paradoxalt den gamla, skapelsegivna lagen som i och med nya förbundets inbrott blir inskriven i de troendes hjärtan, som spontant följer den (s 69).
En stor förtjänst hos artikeln är att den visar varför vissa gammaltestamentliga bud inte gäller i det nya förbundet. Ceremoniallagen (renhets- och offerföreskrifter m.m.) pekade fram mot Kristus och har blivit överspelade genom Hans fullbordade verk. Morallagen däremot är evigt giltig. Det gäller att inte förväxla det ena med det andra. Man möter ju idag ofta den argumentationen att kyrkan borde släppa på olika etiska bud, t.ex. kring äktenskapet, eftersom kyrkan ändå inte följer alla bud som är givna i Bibeln. Men en evigt giltig lag ändras inte efter strömningar i tiden. Artikeln har också den förtjänsten att den visar att den nya lagen, som kommit i och med nya förbundet, redan är förutsagd i Gamla testamentet. Hela Bibeln, Gamla och Nya testamentet, framstår därmed som den enhetliga Skrift den är.
Tyvärr är även denna artikel befläckad med bibelkritik. Vi möter pÃ¥ s 45-46 en neutral presentation av de tvÃ¥ alternativen 1) att Mose skrivit de böcker som bär hans namn och 2) att de tillkommit under efterexilsk tid (efter hemkomsten frÃ¥n Babylon). PÃ¥ s 66 finns vidare en mycket olycklig formulering, där Söderlund skriver om förkunnelsen i Jer. 3:22 (â€Vänd om, ni avfälliga barn! Jag skall bota er frÃ¥n er otrohetâ€), att â€det är det budskap som Jeremia menar sig ha fÃ¥tt att bära framâ€. Här insmyger sig en osäkerhet: Var det bara inbillning frÃ¥n Jeremias sida att Herren befallde honom att bära fram detta budskap? En bättre och bibetrogen formulering hade lytt sÃ¥ här: â€det är det budskap som Jeremia pÃ¥ Herrens uppdrag fick bära framâ€.
Det nya budet
Den tredje artikeln, â€Det nya budetâ€, tar upp den intressanta frÃ¥geställningen om vad som menas med att det kärleksbud Jesus ger, är ett â€nytt bud†(Joh. 13:34). Kärleksbudet kallas Ã¥ andra sidan av Johannes för nÃ¥got â€som vi har haft frÃ¥n början†(2 Joh. 5), men ocksÃ¥ för nÃ¥got som pÃ¥ en gÃ¥ng är gammalt och nytt (1 Joh. 2:7-8). Söderlunds lösning pÃ¥ detta problem (som jag finner riktig) är att budet om den inbördes kärleken med rätta kan kallas nytt, fastän det är gammalt, eftersom genom Kristus den ursprungliga, goda skapelsens ordning pÃ¥ nytt börjat framträda. Söderlund skriver mycket tänkvärt:
â€När man fÃ¥tt upp ögonen för, att begynnelsen […] kan tänkas syfta [—] pÃ¥ världens begynnelse, sÃ¥ förstÃ¥r man, att med denna tolkning kommer det nya ej att vara nytt trots att det ocksÃ¥ är gammalt, utan det tillhör den nya sfären just emedan det sammanfaller med det gamla, nämligen det urgamla, det som var i begynnelsen. Det finns nÃ¥got som är äldre än det gamla mörkret. Ljuset har ej blott avlöst och skingrat mörkret och sÃ¥som nÃ¥got nytt ersatt detsamma, utan detta ljus var dessutom före mörkret. [—] Vad som sker genom frälsningen i Kristus är en Ã¥terställelse av det tillstÃ¥nd som rÃ¥dde i begynnelsen. Att Gud gör allting nytt innefattar att allt Ã¥terställes i sin ursprungliga renhet†(s 79).
Antinomismen i historia och nutid
Den fjärde artikeln, slutligen, â€Antinomismen i historia och nutidâ€, är den i särklass längsta (51 s). Som titeln anger behandlas antinomistiska (uppfattningen att lagen inte skall drivas och predikas) strömningar i sÃ¥väl historisk tid (fornkyrkans Marcion och reformationstidens Agricola) som modern tid (Barth, Wingren, K.G. Hammar). Det skulle här föra alldeles för lÃ¥ngt att redogöra för hur dessa teologer företrätt antinomism i olika former, men allmänt kan sägas att Söderlund pÃ¥ ett kunnigt sätt ledsagar läsaren genom antinomismens historia. Artikeln redogör inte bara för de olika antinomistiska avarterna, utan ställer ocksÃ¥ fram det bibliska och reformatoriska alternativet: Lagen skall predikas för att krossa människan, driva henne till syndakännedom. Evangeliet skall sedan predikas för att frälsa människan, som först efter lagens predikan inser sig behöva frälsning. Artikeln avslutas med nio teser, varav jag Ã¥terger nÃ¥gra:
1. Gud är inte bara kärlekens utan även den stränga rättfärdighetens Gud, som ställer bestämda krav på människorna.
2. Försoningen är inte endast ett uttryck för Guds kärlek utan även ett uttryck för att det var nödvändigt att Guds rättfärdighet blev tillfredsställd, om människorna skulle få förlåtelse.
3. Samhället kan inte styras utan lag. Anarki och slapphet i den borgerliga lagstiftningen är ej i enlighet med Guds vilja.
5. Lagen går före evangelium för att ge människorna kännedom om synden och
bereda väg för mottagandet av evangelium.
De nio teserna är samtliga förankrade i Bibeln och den lutherska läran. Mycket önskvärt vore det om fler predikningar i vårt land kunde präglas av dessa tesers innehåll!
Sammanfattande omdöme
Som ofta när det gäller Rune Söderlunds undervisning i tal och skrift erbjuder också denna bok mycket värdefulla lärdomar och iakttagelser. Läsaren berikas med både bibelteologiska och teologihistoriska insikter. Samtidigt måste dock en varning utfärdas för den öppning för bibelkritiska synpunkter som denna bok innehåller.
PÃ¥ annan plats i denna tidning presenteras en ny smÃ¥skrift, â€En framställning av Skrift- och bekännelsemässiga principer†(antagen av Missourisynoden 1973). Där förkastas med rätta bl.a. följande Ã¥sikter:
- Att den Helige Ande inte inspirerade de faktiska orden av de bibliska författarna utan endast försåg dessa med särskild vägledning.
- Att uttalanden av Jesus och Nya testamentets författare angÃ¥ende det mänskliga författarskapet av delar av Gamla testamentet [—] inte behöver anses vara sanna.
- Att den Heliga Skrifts läror är resultatet av en naturlig utveckling eller evolution av idéer och erfarenheter i Israel och den tidiga kyrkan.
Tyvärr är inte Söderlund tydlig pÃ¥ dessa punkter, eftersom han 1) använder uttrycket att Jeremia â€menar sig ha fÃ¥tt†ett budskap att bära fram och 2) inte tar avstÃ¥nd frÃ¥n att Moseböckerna skulle vara tillkomna under efterexilsk tid, d.v.s. 538 f. Kr och senare samt 3) tycks vara öppen för att Bibelns skapelseberättelse utgörs av omarbetat mytologiskt stoff frÃ¥n Babylon.
Rune Söderlund: Kristi lag, naturlig lag och antinomism, 131 s, Församlingsförlaget. ISBN 9789172710634 Örkelljunga 2012.
