av Lars Borgström Predikan Passionssöndagen Hebr. 9:11-15

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus Kristus är Skriftens kärna och stjärna. Han är dess kärna, eftersom Han är dess innersta innehåll. På djupet handlar hela Skriften om Honom och det återlösningsverk Han utfört, oss människor till godo. Han är dess stjärna, eftersom kunskapen om Honom öppnar upp och kastar sitt ljus över hela Skriften. Sådant som t.ex. i Gamla testamentet är obegripligt för hedningen, den otroende, förstås av den som fått syn på Jesus och Hans verk. Den kristne har fått den Helige Ande och Anden förklarar Skriften så att hans hjärta blir brinnande (Luk. 24:32).

Idag pÃ¥ passionssöndagen blir detta mycket tydligt för oss. I episteln talades det om Jesu eviga prästämbete. Vi hörde att Han är den helige, oskyldige, obefläckade, frÃ¥n synder skilde och över himlarna upphöjde Översteprästen som offrat sig själv, en gÃ¥ng för alla och därigenom helt och fullt frälst dem, som genom Honom kommer till Gud. Han gick en gÃ¥ng för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig Ã¥terlösning. Och i evangeliet hörde vi den onde översteprästen Kajfas, sig själv ovetande uttala Guds frälsningsrÃ¥dslut: â€Det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket gÃ¥r under.â€

Predikan idag skall handla om hur Jesu översteprästerliga ämbete från epistelläsningen hör samman med det som Kajfas fick förkunna i evangelieläsningen, att Jesus skulle dö för att folket skulle få leva – och hur detta är uppfyllelsen av den gammaltestamentliga bakgrunden med den bockblodsbestänkta nådastolen i Jerusalems tempel. Det som i Gamla testamentet dunkelt, på ett skugglikt sätt, antyds blir förklarat på ett tydligt sätt i Nya testamentet. Först något om

Skuggbilden

I det gamla Israel fanns en plats, ett ställe, där försoningens verklighet särskilt tydligt framträdde, nämligen nÃ¥dastolen i Jerusalems tempel. NÃ¥dastolen var det gyllene locket pÃ¥ förbundsarken där de tio budens tvÃ¥ stentavlor förvarades i botten (2 Mos. 25:17-22). Förbundsarken stod i det innersta rummet i templet som kallades “det allra heligaste”. Detta rum var sÃ¥ heligt att det avskildes genom en förlÃ¥t, ett tjockt draperi. Endast översteprästen fick gÃ¥ in dit en gÃ¥ng om Ã¥ret. Det skedde pÃ¥ den stora försoningsdagen, yom kippur, dÃ¥ han bestänkte nÃ¥dastolen med blodet av en bock (3 Mos. 16:15-16). Yom kippur betyder ordagrant “övertäckardagen”, d.v.s. den dag dÃ¥ förbundsarken övertäcktes med bockens blod. Alla Israels synder under det gÃ¥ngna Ã¥ret förläts pÃ¥ den stora försoningsdagen.

I helighetslagen säger HERREN till Israel: “Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:2). Till heligheten som Gud har och som Han kräver av sitt folk hör att vara syndfri, absolut ren, god och kärleksfull. SÃ¥dan är Gud och sÃ¥dant mÃ¥ste ocksÃ¥ det folk vara som skall höra Honom till. Synd fÃ¥r inte förekomma. HERREN förbannar alla dem som inte lyssnar till Hans bud och gör efter dem (5 Mos. 11:26-28).

Israels barns synder mot budorden, vars tavlor låg i botten av förbundsarken, vittnade emot dem och genom denna sin skuld var de fördömelsevärda. De var inte ett heligt folk och skulle därför inte kunna vara den helige Gudens folk, om nu inget inträffade som förändrade situationen. Det var just detta som skedde på försoningsdagen, övertäckardagen. När nådastolen, locket på förbundsarken, av översteprästen övertäcktes med blodet från bocken, utraderades brotten mot budtavlorna. När Gud blickade ned på förbudsarken såg Han bara blodet som överskylde arken med dess överträdda budord. Genom blodet utplånades alltså alla synder under det gångna året.

En intressant detalj är att keruber ocksÃ¥ blickade ned pÃ¥ nÃ¥dastolen. I avsnittet där Gud ger instruktioner om hur förbundsarken skall byggas, läser vi: “Keruberna skall breda ut sina vingar uppÃ¥t sÃ¥ att de övertäcker nÃ¥dastolen med sina vingar. Deras ansikten skall vara vända mot varandra. Mot nÃ¥dastolen skall kerubernas ansikten vara vända” (2 Mos. 25:20). Första gÃ¥ngen vi läser om keruber i Bibeln är i 1 Mos. 3:24, där Gud, efter att ha drivit ut Adam och Eva ur lustgÃ¥rden, sätter ut dem som vakter för att “bevaka vägen till livets träd”. Synden hade omöjliggjort människans umgänge med Gud. Men när nu försoningsblodet övertäcker nÃ¥dastolen kan inte heller de bevakande keruberna se nÃ¥gon synd längre dÃ¥ de blickar ned och människan har Ã¥ter tillträde till gemenskap med Gud.

Detta var något om den gammaltestamentliga skuggbilden. Nu något om

Verkligheten

Med den gammaltestamentliga skuggbilden som bakgrund kan vi bättre förstÃ¥ vad som hände i tidens fullbordan, dÃ¥ Jesus offrades pÃ¥ korset den dag som blev den verkliga försoningsdagen, den sanna yom kippur. Om ceremoniallagen, alla Guds föreskrifter för offer- och tempeltjänst, gäller nämligen att den endast innehÃ¥ller en skugga av det goda som kommer, d.v.s. Kristi fullkomliga offer, “och inte tingen i deras verkliga gestalt” (Hebr. 10: 1). Jesus fullbordar sÃ¥som Överstepräst den gammaltestamentliga offertjänsten. Jesu blod är nämligen det verkliga offerblodet som förebildades av bockens blod i Jerusalems tempel.

När Jesus instiftar nattvarden säger Han: “Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för mÃ¥nga till syndernas förlÃ¥telse” (Matt. 26:28). Detta sade Han med tanke pÃ¥ det som skulle ske dagen därpÃ¥. Och det som utspelade sig pÃ¥ Golgata inträffade samtidigt i det himmelska tabernaklet: Kristus gick “en gÃ¥ng för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig Ã¥terlösning” (Hebr. 9:12). De gammaltestamentliga prästerna och offergÃ¥vorna var bara skuggbilder av den sanna Översteprästen som bar fram sig själv som det felfria offret (Hebr. 9:14), giltigt för alla tider (Hebr. 10:12). PÃ¥ samma sätt var tabernaklet i öknen och dess fortsättning, templet i Jerusalem, bara skuggbilder av helgedomen i evighetens tillvaro, â€det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen†(Hebr. 11:11). När tiden var fullbordad, d.v.s. dÃ¥ tiden för den gammaltestamentliga uppenbarelsen löpt ut, gick Jesus in i det allra heligaste med sitt blod och bekräftade därmed det förebildande i den gammaltestamentliga tempeltjänsten.

Detta gjorde Han som Överstepräst för ett nytt förbund, ett nådeförbund. Över nådastolen i Himmelen stänkte vår Överstepräst sitt blod, samma blod som just då rann ur Hans kropp, där Han hängde på korset för våra synders skull. Jesu rena, gudomliga blod övertäcker lagtavlorna och alla överträdelser mot dem som hela mänskligheten, genom alla tider, har gjort sig skyldig till.

Den gammaltestamentliga försoningsdagen utverkade inte nÃ¥gon egentlig syndaförlÃ¥telse, lika lite som de övriga offerceremonierna gjorde det. “Det är nämligen omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplÃ¥na synder” (Hebr. 10:4). Dessa Ã¥terkommande offer var bara typer eller förebilder för Kristi offer. Men genom att tro pÃ¥ de nÃ¥delöften som Gud knutit till dessa offerceremonier fick Israels folk syndernas förlÃ¥telse.

De som under Gamla testamentets tid blev frälsta blev det p.g.a. den eviga frälsning, som skulle uppenbaras i tiden, och de som efter själva verkställandet av denna frälsning blir frälsta, blir det p.g.a. det som har skett pÃ¥ Golgatas kors. I Guds frälsningsrÃ¥dslut är Kristus “Lammet utan fel och lyte [som var] utsett redan före världens skapelse men [som] i dessa sista tider uppenbarats” (1 Petr. 1:19-20). Han är “Lammet, som är slaktat frÃ¥n världens grundläggning” (Upp. 13:8). Att nÃ¥deförbundet var giltigt ocksÃ¥ under Gamla testamentets tid, och att det därmed är lika evigt som lagförbundet, vilket leder till förbannelse, är nÃ¥got som Paulus behandlar i Rom. 4, där han med kraft bevisar att Abraham blev rättfärdig genom tron, inte av gärningar. Att människan blir förklarad rättfärdig genom tron är alltsÃ¥ inte nÃ¥got nytt, som kommit först i och med Guds Sons människoblivande och försoningsdöd. Därför heter det att det evangelium, som ängeln hade “att förkunna för dem som bor pÃ¥ jorden”, är “ett evigt evangelium” (Upp. 14:6). SÃ¥ fast, sÃ¥ orubblig är alltsÃ¥ grundvalen för vÃ¥r frälsning!

Gud är rättfärdig genom att Han bestraffar all synd – allt annat skulle strida mot Hans rättvisa och Hans värnande om det goda. Men Han bestraffade synden i sin Son. Samtidigt är Han ocksÃ¥ rättfärdig genom att Han infriar sina nÃ¥delöften att förlÃ¥ta all synd – allt annat skulle strida mot Hans trofasthet. Även förlÃ¥telsen skedde i Sonen. SÃ¥ uppenbaras för oss Guds viljas hemlighet, det eviga frälsningsrÃ¥dslutet, â€att i Kristus sammanfatta allt†(Ef. 1:10). Utanför Sonen, i otrons avvisande av Honom, finns bara Guds brännande vrede över världens synd och ondska. Paulus skriver: Kristus Jesus “har Gud, genom Hans blod, ställt fram som en nÃ¥dastol, att tas emot genom tron. SÃ¥ ville Han visa sin rättfärdighet, eftersom Han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begÃ¥ngna, under tiden för Guds tÃ¥lamod. I den tid som nu är ville Han visa sin rättfärdighet: att Han själv är rättfärdig, när Han förklarar den rättfärdig som tror pÃ¥ Jesus” (Rom. 3:25-26).

När Jesus dog på korset, brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner (Matt. 27:51). Så länge det främre rummet bestod, visade den Helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte var uppenbarad (Hebr. 9:8). Men när Jesus i sin kropp bar våra synder upp på förbannelsens trä och led döden för dem, förändrades förutsättningarna helt och hållet. Förlåten brast. Vägen blev öppen och fri för varje syndare till nådens tron, det allra heligaste. Frälsningshemligheten hade uppenbarats. Jesus öppnade vägen för var och en till Guds kärleksfulla fadershjärta.

Vi har nu talat om Jesu verk utifrån den gammaltestamentliga skuggbilden och det nytestamentliga fullbordandet. Men ingenting av detta är till något gagn för dig om du inte själv genom tron låter det gälla dig. För de flesta människor är det tyvärr så, att Jesu blod för dem är förspillt. Därför till sist något om

Tillägnelsen

Jesus säger: â€Den som äter min kropp och dricker mitt blod, han har evigt liv†(Joh. 6:54). Här handlar det framför allt om ett andligt ätande och drickande, dÃ¥ du med ditt hjärtas öga och med trons blick ser hur din Överstepräst gick in i det allra heligaste och övertäckte nÃ¥dastolen genom att bestänka den med sitt eget blod och därmed överskylde alla dina brott mot Guds heliga lag.

När du ser detta, kan också du gå fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han har inte ens någon kännedom om dem, eftersom vår Överstepräst övertäckt dem med sitt rena, gudomliga blod. Jesus gjorde slut på överträdelsen, förseglade synderna och försonade skulden (Dan. 9:24). Han utverkade en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

Synden är och förblir visserligen din dagliga plåga så länge du lever ofullkomlighetens liv här på jorden. Men i din kamp mot synden får du inte glömma, att genom Jesus blir du aldrig dömd efter lagen. Det är nådeförbundets underbara förmån. Din Överstepräst har ju en gång för alla gått in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det på nådastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och på det viset återlöst dig och köpt dig fri från lagens förbannelse. Därmed har också vår Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens våld och i stället gett dig evigt liv.

En nådastol Herren Gud oss givit,

som genom blodet oss vunnen är.

Och Jesus själv en försoning blivit

för världens synder, så ordet lär. (Lova Herren 432:1)

Amen.