av Lars Borgström Predikan Bönsöndagen Joh. 17:18-23

Jesu översteprästerliga förbön är också idag, för tredje söndagen i rad, ämnet för vår predikan. Det avsnitt vi har framför oss låter sig enkelt delas in i tre delar: lärjungarnas utsändning i värden, lärjungarnas budskap till världen och lärjungarnas inbördes enhet. Predikans första del blir då om lärjungarnas utsändning i världen.

Lärjungarnas utsändning i världen

Jesus skulle inom nÃ¥gra timmer gripas och sedan korsfästas. PÃ¥ lÃ¥ngfredagen skulle Guds eviga frälsningsrÃ¥dslut fullbordas. Hela världen skulle Ã¥terlösas till Gud. Men världens alla människor behöver ocksÃ¥ nÃ¥s av frälsningens budskap och ta emot det i tro för att befrias frÃ¥n djävulens och mörkrets makt. Paulus skriver: â€Var och en som Ã¥kallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna Ã¥kalla den som de inte har kommit till tro pÃ¥? Och hur skulle de kunna tro pÃ¥ den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?†(Rom. 10:13-14). Utan ordet om Jesus gÃ¥r människor förlorade för evigt. SÃ¥ allvarligt är det. Predika offentligt skall inte alla kristna göra. Det skall bara de män göra som fÃ¥tt församlingens särskilda kallelse till prästämbetet. Men att vittna är vi alla kallade till.

Men hur skall dÃ¥ missionen bedrivas, eller skall vi frÃ¥ga: i vilken anda skall missionen bedrivas? Här är det framför allt tvÃ¥ ord frÃ¥n Bibeln som kan tillämpas. Det första är hämtat frÃ¥n vÃ¥r predikotext, där Jesus ber till sin himmelske Fader: â€Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen†(Joh. 17:18). Jesus, Guds Son, sändes i ringa tjänargestalt till världen. Han kom inte med yttre makt. Han tvingade inte heller nÃ¥gon till sig med vÃ¥ld. Den enda makt Han ägde, och med vilken Han vann människor, var kärlekens makt. Nu säger Jesus i sin förbön för de sina, att pÃ¥ samma sätt som Han själv blev sänd, skall även Hans sanna lärjungar bli sända. Vi vet alla att kyrkan här har förbrutit sig genom historien. Den världsliga makten, när den stÃ¥tt till hennes förfogande, har ofta varit alltför frestande som tillhjälp i missionsarbetet.

Man skulle kanske vid ett ytligt betraktande tänka sig att det idag inte längre finns möjlighet att bruka, eller snarare missbruka, världslig makt i missionens tjänst. T.ex. stÃ¥r inga soldater längre till förfogande att avliva dem som vägrar att lÃ¥ta döpa sig. Men faran att alliera sig med den världsliga makten är inte förbi. Det finns nämligen en frestelse att anpassa sig efter denna världs mönster för att vinna olika slags fördelar. â€Om vi gör ett avsteg frÃ¥n Guds Ord, som ändÃ¥ handlar om nÃ¥got ganska perifert, dÃ¥ kanske människorna inte är sÃ¥ fördomsfulla mot ossâ€, tänker man kanske. Eller sÃ¥ är man villig att acceptera av samhället omhuldade synder, t.ex. homosexualitet, för att komma i Ã¥tnjutande av statliga bidrag och förmÃ¥ner. â€Med dessa medel i vÃ¥r hand kan vi verka mer effektivt för evangeliet†tänker man kanske. Det verkar ju sÃ¥ förnuftigt utifrÃ¥n vÃ¥rt mänskliga tänkande. SÃ¥ lämnar man Herrens väg och den välsignelse som medföljer dem som är Honom trogna, och glider snabbt bort frÃ¥n allt vad kristen tro heter. Man blir den skökokyrka som beskrivs i Upp. 17, den som bedrivit otukt med jordens konungar (Upp. 17:2), d.v.s. ingÃ¥tt kompromisser och överenskommelser med den ogudaktiga världen för att vinna fördelar. Men i samma kapitel fÃ¥r vi ocksÃ¥ veta att den värld, som hon allierat sig med, senare kommer att vända sig mot henne i förakt, den börjar â€hata skökan och göra henne utblottad och hatad. De skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld†(Upp. 17:16). PÃ¥ det sättet straffar Gud sin avfälliga kyrka (Upp. 17:17).

Men det finns ännu ett sätt att bedriva felaktig mission pÃ¥. Det är när man kommer till hedningar i nÃ¥gon slags överlägsen attityd och tror att man är sÃ¥ mycket bättre än dem. Som om tron pÃ¥ Kristus vore nÃ¥got eget som man presterat eller gjort sig förtjänt av pÃ¥ nÃ¥got sätt. DÃ¥ mÃ¥ste Pauli ord i 1 Kor. 5:7, den andra bibelversen som mÃ¥ste vara ledstjärna för missionsarbetets anda, ta ifrÃ¥n den skrytsamme en sÃ¥dan vanföreställning: â€Vad äger du, som du inte har fÃ¥tt? Men om du har fÃ¥tt det, varför skryter du dÃ¥, som om du inte hade fÃ¥tt det?†Allt är nÃ¥d. Att Gud har valt att uppenbara evangeliets hemlighet för oss är helt oförtjänt. Vi är inte bättre än nÃ¥gon annan. Att Gud har utvalt just oss är en gÃ¥ta som tillhör Guds förborgade majestät. â€Ty av nÃ¥den är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gÃ¥va är det, inte pÃ¥ grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.†(Ef. 2:8-9). Men vi fÃ¥r aldrig glömma bort att det är vi som har Sanningen, eftersom Jesus är Sanningen. Det är vÃ¥r skyldighet att föra denna Sanning vidare, inte den som är vÃ¥rt eget pÃ¥fund, utan den som helt oförtjänt anförtrotts oss av Gud. Missionen skall alltsÃ¥ bedrivas i största ödmjukhet.

Predikans andra del handlar om

Lärjungarnas budskap till världen

När Jesus bad för sina första lärjungar, apostlarna, bad Han: â€Men inte bara för dem ber jag, utan ocksÃ¥ för dem som genom deras ord kommer till tro pÃ¥ mig.†Apostlarna skulle föra ut budskapet och pÃ¥ sÃ¥ sätt, genom sina ord, göra andra människor till lärjungar. Det var alltsÃ¥ apostlarnas ord som, vid sidan av Gamla testamentets skrifter, skulle utgöra trosgrundvalen för den kristna kyrkan genom alla tider. Denna vers ur Jesu översteprästerliga förbön, Joh. 17:20, var mycket viktig för Luther dÃ¥ han hävdade det som kommit att kallas den lutherska reformationens formalprincip, sola scriptura, Skriften allena. Vi har ju nämligen apostlarnas ord bevarade i vÃ¥rt Nya testamente. Om det är genom apostlarnas ord (som vi idag har bevarade i Nya testamentets apostoliska skrifter) människor skall föras till tro, skall inte nya läror och dogmer läggas till som kyrkliga koncilier eller pÃ¥var uttalat i sin förmenta ofelbarhet.

Apostlarna hade i Jesu avskedstal pÃ¥ skärtorsdagskvällen, det tal som mynnade över i den översteprästerliga förbönen, blivit lovade att sanningens Ande, den Helige Ande, skulle komma och â€föra dem in i hela sanningen†(Joh. 16:13). Detta införande i sanningen skulle ske genom att den Helige Ande skulle â€pÃ¥minna dem om allt vad Jesus hade lärt dem†(Joh. 14:26). Därför kan det inte läggas till nÃ¥gon ytterligare uppenbarelse efter det att apostlarna dött. Inga senare generationer, som inte vandrat med Jesus och direkt mottagit Hans undervisning, kan pÃ¥minnas vad Jesus sagt, eftersom de inte hört det frÃ¥n början.

Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, har en mycket allvarlig varning alldeles mot slutet: â€För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om nÃ¥gon lägger nÃ¥got till dessa ord skall Gud pÃ¥ honom lägga de plÃ¥gor som det är skrivet om i denna bok. Och om nÃ¥gon tar bort nÃ¥got frÃ¥n de ord som stÃ¥r i denna profetias bok, skall Gud ta ifrÃ¥n honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det stÃ¥r skrivet om i denna bok†(Upp. 22:18-19). Dessa ord gäller sÃ¥väl Uppenbarelseboken som Bibeln i sin helhet. Visserligen är de i första hand avsedda för just Uppenbarelseboken, men det är en allmän sanning att ingenting fÃ¥r läggas till Guds Ord. Agur säger varnande: â€Lägg ingenting till Hans Ord, sÃ¥ att Han beslÃ¥r dig med lögn†(Ords. 3:6). Det är heller ingen tillfällighet att denna varning kommer här alldeles mot slutet av Bibelns sista bok. Den vanlige bibelläsaren, som hÃ¥ller Bibeln i sin hand, uppfattar säkert â€denna bok†som hela den fysiska bok han har framför sig, bestÃ¥ende av de sextiosex kanoniska skrifterna. Gud har i sin försyn sett till att denna vers skulle hamna pÃ¥ Bibelns sista blad.

Det blir ett fruktansvärt straff för den som vill lägga till eller komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Stackars den människa som gör sig skyldig till nÃ¥got sÃ¥dant! Uppenbarelseboken talar väldigt klart och pÃ¥ mÃ¥nga ställen om de eviga straffen och här sägs att dessa väntar dem som gör tillägg till uppenbarelsen. Det är otroligt att pÃ¥ven vÃ¥gar uttala nya dogmer, helt okända i den bibliska uppenbarelsen, med â€ofelbar†läroauktoritet.

Den som Ã¥ andra sidan drar nÃ¥got ifrÃ¥n Bibeln gÃ¥r ocksÃ¥ miste om den eviga saligheten. Gud skall â€ta ifrÃ¥n honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det stÃ¥r skrivet om i denna bokâ€.

Om den romersk-katolska kyrkans (liksom de östliga, ortodoxa kyrkornas) särskilda synd pÃ¥ bibelsynens omrÃ¥de är att de adderar den kyrkliga traditionen till den bibliska uppenbarelsen, är det den moderna protestantismens, liberalteologins, särskilda synd att dra bort frÃ¥n den bibliska uppenbarelsen. Guds övernaturliga ingripanden förnekas, liksom den eviga förtappelsen (och ibland även den eviga saligheten), Jesu gudom m.m. Denna stympade bekännelse kvarlämnar av trosbekännelsens andra artikel endast orden: â€Vi tror pÃ¥ Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven†– ingenting mer. Liberalteologerna har själva utestängt sig frÃ¥n den kroppsliga uppstÃ¥ndelsens eviga liv genom att förneka dess existens och Jesu seger över döden. De fÃ¥r som de tror i detta avseende, deras â€del i livets träd och i den heliga staden†tas ifrÃ¥n dem och de gÃ¥r miste om den salighet som Jesus vunnit Ã¥t dem pÃ¥ korset och skänkt dem personligen i dopet. De ställde sig själva â€utanförâ€.

Detta var nÃ¥got om formalprincipen, den yttre formen för den gudomliga uppenbarelsen. Men vad är dÃ¥ innehÃ¥llet, materien, i budskapet? DÃ¥ kommer vi in pÃ¥ den lutherska materialprincipen, â€rättfärdiggörelse genom tro allenaâ€. Budskapet som apostlarna förde ut i världen, och som de nedtecknade i Nya testementet, är att var och en, den som vill, fÃ¥r bli frälst och salig genom Jesus Kristus, genom det verk Han utförde pÃ¥ korset. Han tog alla vÃ¥ra synder och gav oss sin rättfärdighet. Vi är rättfärdiga inför Gud, lika heliga som Guds Son själv är!

Predikans tredje och avslutande del blir

Lärjungarnas inbördes enhet

Idag är det väldigt populärt att vara ekumenisk, att vilja samarbeta med alla möjliga församlingar och kyrkosamfund. En bibelvers som mer än nÃ¥gon annan citeras bland de ekumeniskt lagda är Joh. 17:21 – en vers ur vÃ¥r predikotext idag, där Jesus ber till sin himmelske Fader â€att de alla skall vara ettâ€, d.v.s. att alla de som tiderna igenom skulle komma till tro genom apostlarnas ord, skulle vara förenade till en fullkomlig enhet. UtifrÃ¥n denna bibelvers anordnar man ekumeniska konferenser och gudstjänster där predikanter frÃ¥n t.ex. trosrörelsen samsas om predikstolen tillsammans med präster frÃ¥n svenska kyrkan och romersk-katolska kyrkan o.s.v. Jesu ord nÃ¥gra rader längre upp pÃ¥ bibelbladet, â€Helga dem i sanningen, ditt ord i sanning†(Joh. 17:17), citerar man däremot inte gärna. Den gudomliga sanningen mÃ¥ste ju sättas pÃ¥ undantag när förnekare av olika centrala kristna läror skall samarbeta med varandra.

Vad skall vi dÃ¥ säga om Jesu bön om de kristnas enhet? Det finns redan en inre, fullkomlig, andlig enhet mellan alla Guds barn, vilka kyrkosamfund de än tillhör! Den enhet mellan Jesu lärjungar genom alla tider som Frälsaren talar om i Joh. 17, dÃ¥ Han ber till sin himmelske Fader â€att de alla skall vara ett†(v 21), är redan ett faktum. Jesu bön var en stark och mäktig bön som genast gick i uppfyllelse. Alla kristna är redan ett genom den Helige Andes inneboende, de regeras alla av den gudomliga kärleken, de är alla medborgare i ett och samma rike, lemmar i samma kropp o.s.v. Jesu bön i Joh. 17 kan därför inte förverkligas nu tvÃ¥ tusen Ã¥r efterÃ¥t genom ekumenisternas verksamhet eller organisatoriska sammanslagningar av samfund – det är att komma för sent och att med mänskliga Ã¥tgärder Ã¥stadkomma det som är den Helige Andes inre, osynliga verk.

Men det är naturligtvis önskvärt att den inre enhet som redan finns också tar sig yttre,

kyrkoorganisatoriska uttryck. Detta är emellertid bara möjligt i de sammanhang där ingen

förnekelse av uppenbarade bibliska sanningar förekommer. Endast med de kyrkor och

församlingar där man bekänner Guds Ord rent och klart kan en yttre gemenskap ingås. Då

kommer också den inre enheten till uttryck i något yttre, som faktiskt t.o.m. världen kan se. Men redan nu kan världen se de kristnas enhet även om de tillhör olika samfund. Det finns en kärlek över samfundsgränserna mellan alla Guds barn eftersom de är syskon i samma familj. Denna kärlek, som har mildrat sederna i olika länder där kristendomen fått fäste och gjort avgörande humanitära insatser i stort och smått, har kunnat registreras av världen.

Det är förstÃ¥s nÃ¥got att be om, att vi skulle bli sÃ¥ fyllda av Andens kraft, sÃ¥ helgade i sanningen, att vi kan bli bÃ¥de oförfärade vittnen om frälsningen i Jesus Kristus och leva ut den gudomliga kärleken vi mottagit i tjänandet av vÃ¥ra medmänniskor ocksÃ¥ i det materiella. Vi ber: â€Helga oss i sanningen, ditt ord är sanning†– ja, Ordet om vÃ¥r Frälsares blodiga försoning, dÃ¥ Han utplÃ¥nade alla vÃ¥r synder och gjorde oss fullkomligt rättfärdiga, är en frälsande sanning som vi ber att du fyller vÃ¥ra hjärtan med. Amen.