Skattkistan

av Lars Borgström Predikan Aftongudstjänst (Ps. 124:8)

â€VÃ¥r hjälp är i HERRENS namn, Hans som har gjort himmel och jord†(Ps. 124:8).

Den 124:e psaltarpsalmen, varifrÃ¥n vi har hämtat vÃ¥r bibelvers, är en vallfartspsalm av David. Ps. 124 är alltsÃ¥ en av de psalmer som Israels folk sjöng när de drog upp till Jerusalem ett par gÃ¥nger om Ã¥ret för att fira de stora högtiderna pÃ¥sk, pingst och lövhyddohögtid. De sjöng vallfartspsalmerna, Ps. 120-134, när de gick in i Jerusalem och var pÃ¥ väg upp mot templet. Ps. 124 börjar â€Om Herren inte varit med ossâ€, men sedan sker ett inpass; â€sÃ¥ skall Israel säga†och sÃ¥ sägs det igen; â€om Herren inte varit med ossâ€. Det sker alltsÃ¥ en upprepning. I gammal tid användes upprepningen som ett sätt att särskilt betona nÃ¥got. Idag använder vi kursiv stil, fet stil, understrukna ord eller stora bokstäver, men under antiken var det vanligt att man istället skrev samma sak tvÃ¥ gÃ¥nger, för att man ännu bättre skulle beakta det som sades. Vi vet t.ex. att Jesus ibland sade â€Amen, amen†eller â€Sannerligen, sannerligen†säger jag er, och sÃ¥ följer ord som Han alldeles särskilt ville inskärpa. David vill alltsÃ¥ fÃ¥ Israels folk att särskilt noga tänka pÃ¥ det som han sedan säger: â€Om Herren inte varit med oss när människor reste sig upp mot oss, dÃ¥ hade vattnen dränkt oss, strömmen sköljt över oss, ja, dÃ¥ hade de väldiga vattenmassorna sköljt över oss.†Sedan skriver David ocksÃ¥ att Herren räddat undan frÃ¥n fÃ¥gelfängarens snara och fiendernas tänder. Detta säger oss, att

Guds folk hotas av vattenmassor, men också av fågelfällor och vilda rovdjur

David använder alltså olika bilder för att visa hur utlämnade Israels folk är om det inte vore för Herren. Den första bilden han använder är hur stora vattenmassor skulle förgöra Israel om de fick skölja över dem. Det som liknas vid detta hotfulla vatten är de främmande, fientliga folkslagen (jfr Upp:17:1, 15). Israel är som ett liten bräcklig öppen båt på det stora, stormande folkhavet. Vad kan väl denna lilla nation sätta emot stormakter som exempelvis Egypten eller Babylon? Men Gud sörjer genom sin försyn för att den lilla båten inte går under, även när stora, stolta fartyg förliser.

Tänk bara pÃ¥ hur det var den där gÃ¥ngen dÃ¥ Mose ledde Israel ut ur Egypten! De kom till Pi-Hahirot invid Röda Havet. Bakom dem var Faraos härar, som till antalet var mÃ¥ngdubbelt fler än Israel. Framför dem lÃ¥g det hotande havet. Det fanns ingenting att hoppas pÃ¥. Ingen väg framÃ¥t, ingen väg tillbaka. En säker död var överhängande och alla Ã¥ngrade uttÃ¥get. Folket sade till Mose: â€Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten†(2 Mos. 14:11). Men vi vet alla vad som hände: Räddningen kom genom att Herren delade havet mitt itu, sÃ¥ att Israels folk kunde gÃ¥ rätt igenom. När sedan den egyptiska hären följde efter slöts havet och egyptierna drunknade. När Israel sedan firade pÃ¥sk, var minnet av denna händelse huvudmomentet. Och när Kristi kyrka hÃ¥ller den nya pÃ¥sken, blir räddningen ur Röda havet en förebild till frälsningen i Kristus. â€VÃ¥ra fäder…gick alla genom havetâ€, säger Paulus (l Kor. 10:1), och tolkar detta som en förebild av det kristna dopet.

Vi kan också tänka på vad som skett i modern tid. Hitler grundade tredje riket för de närmaste tusen åren – det bestod i tolv år. Guds kyrka, som han, Stalin och så många andra tyranner genom historien velat krossa, består i dag och skall bestå tiderna igenom. Hedningarna hotar att översvämma och dränka Guds folk, men Herren bevarar de sina.

Men David använder ocksÃ¥ andra bilder. Han skriver att vÃ¥r själ â€kom undan som en fÃ¥gel ur fÃ¥gelfängarens snara, snaran gick sönder och vi kom undanâ€. FÃ¥gelfängaren är djävulen, frestaren, som det heter om i en sÃ¥ng: â€Räds att frestarn lägger snaran, Där du minst förmodar faran: SÃ¥dan är hans sed. Vaka själ och bed!†(Lova Herren 488:1). En fÃ¥gelfängare fÃ¥ngar fÃ¥glar genom att lägga ut snaror och fällor för dem. SÃ¥ vill ocksÃ¥ djävulen fÃ¥nga oss genom att snärja oss i sitt syndanät, men Herren räddar oss frÃ¥n hans snaror. Därför fÃ¥r vi sjunga med Lina Sandells ord: â€Tag mig dÃ¥, Herre, upp till ditt barn, Lös mig frÃ¥n alla djävulens garn†(Lova Herren 51:3). Vi kan alltsÃ¥ utifrÃ¥n psaltarpsalmen veta att inte ens djävulen själv pÃ¥ ett verkligt sätt kan skada ett Guds barn. Det heter ocksÃ¥ om Herren i en annan psaltarpsalm: â€Han skall rädda dig frÃ¥n fÃ¥gelfängarens snara och frÃ¥n den förödande pesten. Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm†(Ps. 91:3-4).

Ytterligare en bild David använder är hur Israel hotas av vilddjur. Han säger: â€Lovad vare Herren, som inte gav oss till rov Ã¥t deras tänder .†De fientliga folkslagen, och bakom dem djävulen, liknas vid rovdjur. Denna bild används ocksÃ¥ i Nya testametet om djävulen. Det stÃ¥r att han gÃ¥r â€omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka†(1 Petr. 5:8). De troende själva är dock inga lejon. De liknas i Bibeln istället vid fÃ¥r. FÃ¥r som vandrar pÃ¥ egen hand kommer genast bort frÃ¥n sin hjord och den goda herdevÃ¥rden. FÃ¥r är enfaldiga djur. De gÃ¥r vart som helst där det ser en öppning. De stannar inte för att tänka. De kan inte tänka. De ser en öppning i stängslet, gÃ¥r igenom och lämnar fÃ¥llan, vandrar vidare och bort, tills de förlorar sig själva och inte vet vägen tillbaka. De ramlar utför stup och branter. De fastnar i hÃ¥lor och gropar. Vägarna är besvärliga och farliga. FÃ¥ren har svÃ¥rt att hitta betesmarker och källor och dör därför av svält. De kan rÃ¥ka ut för vilda djur. DÃ¥ är de alldeles försvarslösa. Ett lejon behöver bara lägga sig över fÃ¥ret, sÃ¥ sjunker det ihop under den väldiga tyngden. Sedan sjunker de kraftiga, skarpa lejontänderna djupt ned i fÃ¥rens mjuka kött.

Sådana är alltså Guds folk. De är verkligen inga lejon, men de har ett lejon, lejonet av Juda (Upp. 5:5). Så kallas Jesus och Han driver enkelt undan djävulen och alla hans allierade. I Hans namn segrar de kristna över djävulen och alla faror i världen.

Hjälpen ligger i Herrens namn, Hans som har skapat himmel och jord

Vad tänkte David närmare pÃ¥ när han skrev att â€VÃ¥r hjälp är i HERRENS namn, Hans som har gjort himmel och jord?†Det finns flera händelser vi skulle kunna peka pÃ¥ ur Israels historia, dÃ¥ Herren räddat sitt folk ur omöjliga situationer. Vi nämnde ju t.ex. genomgÃ¥ngen av Röda Havet. Men när det gäller David själv är det väl särskilt en händelse som sticker ut mer än alla andra. När David ännu bara var en herdepojke gick Han för Israels räkning i strid med den filisteiske jätten Goliat. Han gjorde det inte i egen kraft, utan i Herrens namn, i Herren Sebaots, härskarornas Guds namn.

Goliat var från Gat, en filisteisk stad, där det ännu bodde kvar människor av rafaéernas högresta släkt. Han var, översatt till vårt måttsystem, drygt tre meter lång. I Marburg i Tyskland förevisades före första världskriget skelettet av en löpare vid kung August den andre av Sachsens hov. Den mannen mätte 276 cm. 1940 dog en man i USA som mätte 272 cm. I vårt eget århundrade finns det människor som väger 100-tals kilon. Då verkar Goliat inte så otrolig och orealistisk som en del hävdar. Han måste ha varit en skräckinjagande uppenbarelse. Om hans fjällpansar var av assyrisk modell och alltså räckte ända ner till anklarna, är det inte svårt att förstå att det kan ha vägt 80 kilo. Främre delen av hans lans var en lång järnspets som vägde 9,8 kilo.

Mot denne bjässe gick vallpojken David, beväpnad endast med sin slunga och fem flatslipade stenar, som han omsorgsfullt hade valt ut i bäcken. På förbannelser och hädelser svarar han, att han kommer i Herren Sebaots namn. Hans första slungsten tränger in genom jättens panna så att denne faller till marken, och med Goliats eget svärd hugger David av honom huvudet. Denna utgång av tvekampen injagar skräck hos filistéerna, så att de flyr, förföljda av israeliterna ända till Gat (l Sam. 17).

För oss kristna är den viktigaste betydelsen av detta av symbolisk natur. VÃ¥r skräckinjagande motstÃ¥ndare är denna världens furste, och allt vad vi har att möta honom med är löjligt oansenligt i världens ögon. Men Guds ord är inte att leka med, och vi skall välja ut lämpliga slungstenar bland de bibelord vi möter och bevara dem i minnet till den dag dÃ¥ de behövs. SÃ¥ hade Jesus gjort, dÃ¥ Han i tvekamp mötte denna världens furste i öknens frestelser och besegrade honom med bibelord (Matt 4:1-11). Luther säger helt riktigt om djävulen i psalmen VÃ¥r Gud är oss en väldig borg: â€Ett ord kan honom fälla (Lova Herren 405:3).

David pÃ¥minner oss om hur stark Herren är genom tillägget â€Han som har skapat himmel och jordâ€. Himmel och jord är inte direkt nÃ¥gra smÃ¥saker. Det är hela det skapade universum, plus hela den osynliga världen. Herren har alltsÃ¥ även skapat änglarna, frÃ¥n vars krets djävulen föll. Skulle dÃ¥ den som har Herren Gud pÃ¥ sin sida behöva frukta djävulen? Paulus skriver: â€Ã„r Gud för oss, vem kan dÃ¥ vara emot oss?†(Rom. 8:31).

Jesus segrade i vårt ställe

Segern mot djävulen och alla andra faror ligger alltsÃ¥ i Herren namn: â€VÃ¥r hjälp är i HERRENS namn, Hans som har skapat himmel och jord.†Herrens namn har en alldeles speciell koppling till Jesus Kristus och Hans verk. I Kristushymnen som Paulus skrivit ned i Fil. 2 stÃ¥r det om Jesus:

â€Fastän Han var till i Gudsgestalt, räknade Han inte tillvaron som Gud sÃ¥som segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ Han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden pÃ¥ korset. Därför har ocksÃ¥ Gud upphöjt Honom över allting och gett Honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och pÃ¥ jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren†(v 6-11).

Jesus har det högheliga gudsnamnet och i Honom har vi, p.g.a. Hans lydande lidande ända in i döden, evig seger.

LÃ¥t oss vända tillbaka till Davids seger över Goliat. Den tvekampen förebildar Jesu kamp med djävulen. Att David dödade Goliat med dennes eget svärd, pÃ¥minner oss om att Jesus besegrade djävulen med dennes mest fruktansvärda vapen: döden. Genom att dö gjorde Han döden till intet eller, som österns kyrkan sjunger i sin pÃ¥skgudstjänst: â€Kristus är uppstÃ¥nden frÃ¥n de döda, genom döden har Han söndertrampat döden!†Den store kyrkofadern frÃ¥n Amerika C.F.W. Walther skriver om Jesu seger, som ocksÃ¥, genom tillräknandets matematik ocksÃ¥ är vÃ¥r seger:

â€När Jesus uppstod frÃ¥n de döda, blev han frikänd frÃ¥n all synd. Men eftersom det inte var för sin egen skull utan för alla människor som Jesus dog, vem var det dÃ¥ som verkligen blev frikänd och förlÃ¥ten när Jesus uppstod frÃ¥n de döda? Det var alla människor! PÃ¥ samma sätt som Israel triumferade när David besegrade Goliat, sÃ¥ triumferade mänskligheten när Jesus besegrade synd, död och helvete. Vi läser Paulus ord i 2 Korintierbrevet: ´Vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött´(5:14). Och i Romarbrevet läser vi: ´AlltsÃ¥: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, sÃ¥ har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv´(5:18). PÃ¥ samma sätt som fördömelsen över Kristus var en fördömelse över hela mänskligheten, var Kristi betalning en betalning för hela mänskligheten, Kristi liv är nu livet för hela mänskligheten, hans frikännande ett frikännande av hela mänskligheten, hans rättfärdighet hela mänsklighetens rättfärdighet och hans förlÃ¥telse hela mänsklighetens förlÃ¥telse.â€

Amen.