av Lars Borgström â€Guds nÃ¥d har uppenbarats till frälsning för alla människor†(Tit. 2:11)

Aposteln Paulus skriver att Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Att något uppenbarats betyder att det har dragits fram ur det fördolda, eller att något avtäckts. Vi skulle kunna likna det vid en staty som aldrig visats tidigare. På en speciell dag invigs statyn genom att någon drar av täckelset som vilat över den. Statyn uppenbaras för allmänheten, ställs fram i offentlighetens ljus.

Men vad är då nåden, som enligt Paulus har uppenbarats för alla människor? Med Guds nåd menar den romersk-katolska kyrkan särskilda krafter, en slags andlig substans som Gud i olika stor mängd ingjuter i troende människors hjärtan. Denna ingjutna nåd, gratia infusa, får människan som lön efter vissa prestationer: goda gärningar, böner, pilgrimsvandringar m.m. Sedan gäller det för människan att samverka med denna ingjutna nåd för att föröka den och utföra meriterande gärningar så att hon kan bli frälst. Men Bibeln och vår lutherska bekännelse menar med Guds nåd något helt annat. Guds nåd är Guds välvilliga sinnelag gentemot människan, Hans gunst eller välbehag trots att vi inte förtjänat den. Guds nåd innebär att vi får gå fria från Hans vredes straff, trots att vi i allra högsta grad förtjänat den.

Inledningsvis skall vi tänka pÃ¥ en händelse, som visar pÃ¥ den offentliga karaktären pÃ¥ Jesu nÃ¥devilja, hur Han sträckte sig ut mot varje människa. I Joh. 7 läser vi hur Han ställde sig pÃ¥ själva tempelplatsen i Jerusalem, den plats som var den heligaste av alla platser. PÃ¥ den sista dagen av den stora lövhyddohögtiden, den största dagen i högtiden dÃ¥ flest människor var samlade vid helgedomen, stod Jesus där och ropade: â€Om nÃ¥gon törstar, sÃ¥ kom till mig och drick!†(Joh. 7:37). Han inbjöd alla, varenda människa som ville fick komma.

Jesus erbjöd frälsningen

Vid denna högtid utfördes en ceremoni, där man under högtidliga former hämtade vatten frÃ¥n Silaomkällan vid tempelberget och göt detta vatten över altaret, medan församlingen sjöng: â€Ni skall ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor†(Jes. 12:3). Mitt i denna ceremoni trädde nu alltsÃ¥ Jesus fram och manade, ropande, alla törstande att komma till Honom och dricka av frälsningens vatten.

FörstÃ¥r du hur revolutionerande, hur ansprÃ¥ksfullt och häpnadsväckande, detta Jesu rop var? I Jes. 55:1 säger HERREN, Israels Gud: â€Hör pÃ¥, alla ni som törstar, kom hit till vattnetâ€. När Jesus träder fram pÃ¥ den heliga tempelplatsen och manar folket att komma till Honom för att fÃ¥ sin törst släkt, är det Gud, HERREN själv, som stÃ¥r där i kroppslig gestalt och ropar att frälsningens källor finns att finna hos Honom. För tvÃ¥ tusen Ã¥r sedan vandrade Gud, den evige, universums Skapare, här pÃ¥ jorden. VÃ¥r jord har blivit besökt, beträdd, av den Helige! Är det inte märkligt och svindlande?

Den frälsning Jesus erbjöd var vid detta tillfälle ännu inte fullbordad. När själva verkställandet sedan skulle ske, vände Jesus sina och lärjungarnas steg upp mot Jerusalem, världens andliga huvudstad. Hans frälsningsverk skulle inte ske i nÃ¥gon undanskymd vrÃ¥, utan helt offentligt. Han sade till sina första lärjungar: “Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem.” SÃ¥ säger Han ocksÃ¥ idag till oss sentida lärjungar: “Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem.” Jesus vill att vi liksom för vÃ¥r inre blick skulle följa Honom upp till den heliga staden och se vad som där inträffade. Det är sÃ¥ vi upptäcker och tar till oss Guds nÃ¥d.

För att vi skulle kunna bli fria, måste Jesus bli dömd. För att vi skulle kunna bli frälsta, måste Jesus bli förbannad. Vi säger därför, att

Jesus gjorde sig till den minste

Jesus sade: “Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom Ã¥t hedningarna. Dessa skall hÃ¥na Honom, spotta pÃ¥ Honom och gissla och döda Honom. Men efter tre dagar skall Han uppstÃ¥.”

Ingenting av detta hemska med gisslandet och dödandet hade, ur en synvinkel sett, behövt hända Honom. Han sade: “Ingen tar mitt liv ifrÃ¥n mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka” (Joh. 10:18). Han som är störst, Jesus Kristus, Guds Son, Härlighetens Herre, förödmjukar sig alltsÃ¥ frivilligt och gör sig minst av alla; lÃ¥ter syndfulla, orena människor gissla och döda Honom. I en not i Folkbibeln stÃ¥r det om ordet gissla: “Det hos judarna vanliga kroppsstraffet var gissling. Straffredskapet bestod av kalvskinnsremmar sammanbundna till en piska. Högst fyrtio slag fick utdelas (5 Mos. 25:3). Den romerska gisslingen var lÃ¥ngt rÃ¥are än den judiska. Romarna bestraffade med gissel, vars ändar ofta var försedda med blyklumpar. En dödsdömd brukade torteras med gissel.”

Tänk er att Jesu kropp, den enda syndfria människokropp som nÃ¥gonsin funnits, Guds Sons egen kropp, fläktes upp i fula sÃ¥r och söndersargades. I Jes. 53:5 stÃ¥r det: “Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull.” Det hebreiska ord som här översätts med “genomborrad” och i andra översättningar med “sargad”, betecknar nÃ¥got som är fullständigt sönderkrossat, sönderslitet – ett starkare ord finns inte att ta till.

VÃ¥ra syndfulla kroppar, i vars lemmar synden rasar, förtjänar verkligen den grymmaste gissling – ja, inte bara det, utan ocksÃ¥ att “kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks” (Mark. 9:48). Men pÃ¥ Jesu, Guds Sons, kropp borde det inte funnits nÃ¥gra sÃ¥r. Den syndfrie förtjänar inget straff. ÄndÃ¥ lät Jesus sig fläkas sönder, Han utgav sin egen kropp. Han som var till i Gudsgestalt utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ Han blev människa (Fil. 2:6-7). Efter att frivilligt stigit ned till oss och blivit född som en av oss, stiger Han i samband med korsfästelsen ännu längre ned, Han gÃ¥r ned under oss och blir mindre än vi. “SÃ¥ skall Hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och Hans gestalt mer än andra människors” (Jes.52:14). I sin dödspsalm, Ps. 22, som Han läste pÃ¥ korset, den som inleds med “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” sade Han: “Men jag är en mask och inte en människa, hÃ¥nad av människor, föraktad av folket” (Ps. 22:7). Efter att ha gjort avkall pÃ¥ sin gudomshärlighet och blivit människa, gör Han pÃ¥ korset avkall pÃ¥ sitt människovärde. Att bli övergiven av Gud var oändligt mycket svÃ¥rare för Jesus än det kroppsliga lidandet.

Allt detta gjorde Han för vÃ¥r skull, för att vi, genom Hans sÃ¥r, skulle bli helade (Jes. 53:5). Och bakom de grymma soldaternas agerande stod Hans himmelske Fader. Den allsmäktige, som styr alla händelser efter sitt allvisa rÃ¥d, styrde den mänskliga ondskan och grymheten sÃ¥, att den drabbade Hans Son. Därför stÃ¥r det i Jes. 53:4, att Jesus var slagen av Gud och pinad. Och när Jesus lämnade nattvardssalen pÃ¥ skärtorsdagskvällen för att bege sig till Getsemane, sade Han till sina lärjungar: “Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det stÃ¥r skrivet: Jag skall slÃ¥ herden, och fÃ¥ren i hjorden skall skingras” (Matt. 26:31). Ja, Gud slog herden, sin Son, som vi sjunger i en sÃ¥ng av Anders Nilsson: “Alla synder kastade Gud pÃ¥ dig, min Broder. Över dig framströmmade Herrens vredesfloder. TÃ¥ligt led du varje slag För din brud, den kära. Du uppfyllde Herrens lag, Dig ske pris och ära” (Lova Herren, 162:3). I en annan sÃ¥ng skriver Anne Cundell-Cousin: “Din Fader lyfte upp sin stav, O Jesu, över dig, Och hÃ¥rda slag din Gud dig gav, Men intet drabbar mig. Du blod och tÃ¥rar göt därav, Din pina helar mig. [—] Sitt svärd din Fader lyfte upp, O Jesu, över dig, Och i din själ, ditt blod, din kropp Dess lÃ¥gor släckte sig. SÃ¥ vann jag frid, sÃ¥ vann jag hopp, Nu drabbar det ej mig” (Lova Herren 618:3, 5).

I Sakarjas 13:e kapitel, som inleds med orden “PÃ¥ den dagen skall Davids hus och Jerusalems invÃ¥nare ha en öppen källa till rening frÃ¥n synd och orenhet” beskrivs denna frälsning pÃ¥ följande sätt i v 7, där Fadern talar: “Svärd, upp mot min herde, mot den man som stÃ¥r mig nära! säger HERREN Sebaot. SlÃ¥ herden sÃ¥ att fÃ¥ren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de smÃ¥”. När Fadern slog sin Son pÃ¥ korset snittades dennes sida upp. Ett spjut stack upp Hans sida och ut strömmade blod och vatten (Joh. 19:34). Frälsningen stÃ¥r därmed öppen för varje människa (1 Joh. 2:2). Jesu renande blod är nog för att sona hela världens syndaskuld.

FrÃ¥n reformationstidevarvet finns en fantastisk mÃ¥lning, där en präst – det är Luther själv – stÃ¥r med nattvardskalken invid Jesu kors. FrÃ¥n Jesu sidosÃ¥r strömmar blodet ner i kalken. Det är detta försonande, renande blod som erbjuds vid nattvardsbordet. “Mitt blod, för dig utgjutet” säger Jesus, genom prästens mun förstÃ¥s. Genom detta vill Jesus säga, att lika visst som du fÃ¥r nattvardsvinet, som är Hans sanna blod, i din mun, lika visst skall du veta att du ocksÃ¥ har syndernas förlÃ¥telse, att du är frälst och salig. Jesus sade till sina lärjungar: “Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga” (Mark. 10:45). Han som är störst har gjort sig till den minste.

Det är förmodligen även detta som Jesus syftar pÃ¥, när Han säger de ord, vars innebörd sÃ¥ mÃ¥nga bibelläsare funderat över: “Amen, säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den mindre i Himmelriket är större än han” (Matt. 11:11). Av alla människor som pÃ¥ naturligt sätt framfötts av kvinnor är Johannes Döparen den störste. MÃ¥nga trodde ocksÃ¥ att han var Messias, den som de väntat pÃ¥. När Jesus framträdde övergick flera av Johannes lärjungar till Honom, sÃ¥som Johannes själv ville, eftersom han sade: “Jag är inte Messias. Jag är sänd framför Honom [—] Han mÃ¥ste bli större och jag mindre” (Joh. 3:28, 30). Men vissa förblev ändÃ¥ Johannes lärjungar och menade att han var den störste, större än Jesus. Det är därför Jesus säger, att visserligen är Johannes den störste av kvinnor född – men det finns en som inte är född av en kvinna pÃ¥ naturligt sätt, nämligen den jungfrufödde. Och denne har, sÃ¥som vi har hört, förnedrat sig och gjort sig till den allra minste. Men ändÃ¥ är det Han som är den störste. “Den mindre i Himmelriket är större än Johannes Döparen” (Matt. 11:11), säger Jesus.

Som vi redan uppmärksammat avrättades Jesus i huvudstaden. Korset restes på Golgatas kulle mellan himmel och jord. Liksom Mose upphöjde kopparormen, så att hela Israels läger kunde botas från sitt ormgift, kan hela världen beskåda den på korset upphöjde Människosonen (Joh. 3:14). Jesus har också sett till att budskapet om detta når världens yttersta hörn. Helt kort skall vi avslutningsvis säga något om

Hur Jesus sett till att evangeliets budskap förs ut

Vi minns hur Jesus trädde fram pÃ¥ tempelplatsen och ropade ut sitt budskap. Jesus fortsätter sin profetiska gärning ocksÃ¥ i sitt nuvarande tillstÃ¥nd av upphöjelse, efter himlafärden. Men nu gör Han det medelbart, d.v.s. Han träder inte själv fram synligt längre utan talar genom sina vittnen pÃ¥ jorden. Jesus har gjort det möjligt för församlingen att fortsätta Hans profetiska gärning. Han sÃ¥g nämligen till att Hans förkunnelse blev nedtecknad, vilket gjordes av Hans inspirerade apostlar. PÃ¥ sÃ¥ sätt har församlingen fÃ¥tt den källa att ösa ur, som heter Nya testamentet. Och sÃ¥ har Han gett sin församling lärare och förkunnare (Ef. 4:11). Dessa fortsätter Jesu profetiska gärning, dÃ¥ de förkunnar Guds ord enligt Bibeln. När vi hör det apostoliska vittnesbördet ljuda i församlingen, i överensstämmelse med Bibeln, dÃ¥ är det Jesus vi hör. â€Den som hör er, han hör migâ€, sade Jesus om sina utsända vittnen (Luk. 10:16).

Som uppstÃ¥nden sände Jesus ut sina apostlar med frälsningens budskap. I deras efterföljd fortsätter vi missionsuppdraget. Varje människa mÃ¥ste fÃ¥ veta att Guds nÃ¥d har uppenbarats, att det är helt onödigt att hon gÃ¥r förlorad. Även om Jesus instiftat det heliga predikoämbetet, sÃ¥ att Kyrkan har särskilda präster i sina församlingar, är i nya förbundet varje troende en präst som i ord och gärning skall visa hedningarna pÃ¥ frälsingen i Jesus Kristus. Det heter ju om oss kristna: â€Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, för att ni skall förkunna Hans väldiga gärningar, Han som har kallat er frÃ¥n mörkret till sitt underbara ljus†(1 Petr. 2:9).

Amen.