av Lars Borgström Arvet från reformationen – ett arv som förpliktigar

Inledning

Reformation innebär återformning. Det är vad själva ordet reformation betyder. Reformation av kyrkan innebär att återforma henne efter en viss mall eller grundritning. Grundritningen finner vi i Bibeln. Där återfinns kyrkans lära, där finner vi såväl lag som evangelium. Efter den Heliga Skrift måste kyrkan hela tiden korrigera sig. När vi talar om större sådana korrigeringar, vilka blivit nödvändiga därför att kyrkans själva grund blivit fel, kallar vi det reformation. Vi skall i detta föredrag se både bibliska och kyrkohistoriska exempel på detta.

Ett klassiskt uttryck för kyrkans ständiga uppgift att korrigera sig är ecclesia semper reformanda est, â€kyrkan mÃ¥ste alltid reformerasâ€. Detta uttryck är sant, men används pÃ¥ ett felaktigt sätt av mÃ¥nga moderna teologer. De vill föra kyrkan in i en ny riktning, mer anpassad efter tidens tankar och idéströmningar. SÃ¥ hävdar de att Luther moderniserade kyrkan pÃ¥ 1500-talet och nu mÃ¥ste vi fortsätta att modernisera, uppdatera, kyrkan sÃ¥ att hon är relevant ocksÃ¥ för 2000-talets människor. SÃ¥ försöker man legitimera införandet av kvinnliga präster, homosexualitet o.s.v. med hänvisning till slagordet ecclesia semper reformande est. Den mall dessa teologer och kyrkoledare vill reformera kyrkan efter är alltsÃ¥ tidsandan. Men dÃ¥ är det ju inte frÃ¥gan om en reformation, en Ã¥terformning, av kyrkan, utan snarare om nÃ¥got revolutionärt, där man nyskapar kyrkan till nÃ¥got hon tidigare varit främmande för. SÃ¥dan var naturligtvis inte den reformation av kyrkan som Luther ledde. En ledstjärna för 1500-talets reformation var slagordet sola scriptura. Skriften allena skulle vara den mÃ¥ttstock efter vilket allt skulle bedömas och inrättas, den norm efter vilka alla läror och lärare skulle prövas.

Man kan ställa sig frågan varför det behövs reformation i kyrkan. Det beror på människans syndfullhet och ständiga benägenhet att avfalla från Herren Gud och Hans Ord. Tänk t.ex. på hur snabbt Israels barn avföll från Herren efter den fullständigt övernaturliga räddningen ut ur Egypten. Det förefaller närmast otroligt att de, bara några månader efter genomgången av Röda Havet, där Herrens hand så uppenbart skyddat dem och fört dem i säkerhet, avföll och började dyrka guldkalven (2 Mos. 32). Djävulens makt är alltså stor och människans natur svag.

Guds trofasthet och förlåtelse följde ändå Israels barn, trots att de fortsatte att synda och avfalla. Inte minst visar en genomläsning av Domarboken detta. Man förundras över hur snabbt folket gång på gång avföll, trots att Herren räddade dem ur yttre nöd och fara gång på gång. Så fort Josua, som beledsagad av under och tecken fört folket in i det förlovade landet dog, skedde ett stort avfall. Vi läser i Dom. 2:8-12:

â€Och HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog när han var etthundratio Ã¥r gammal. Man begravde honom pÃ¥ det omrÃ¥de han hade tagit i besittning, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. När ocksÃ¥ hela det släktet hade samlats till sina fäder, växte ett annat släkte upp efter dem, ett som inte kände HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel. Och Israels barn gjorde det som var ont i HERRENS ögon och tjänade baalerna. De övergav HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos de folk som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed HERRENS vrede.â€

Herren reagerar pÃ¥ detta avfall med att straffa Israel. Han gav dem i händerna pÃ¥ rövare, som plundrade dem. De kunde inte längre stÃ¥ emot sina fiender och de kom i stor nöd (Dom. 2:15). Men i denna svÃ¥ra nöd sände Herren domare, ledare för folket, som frälste Israel ur deras fienders händer. Men när domaren dog vände de om och gjorde det som var fördärvligt, t.o.m. ännu mer än deras fäder (Dom. 2:19). De började tjäna baalerna och aserorna igen, d.v.s. de gav sig hän Ã¥t den kanaaneiska fruktbarhetskulten. SÃ¥ upptändes Herrens vrede pÃ¥ nytt. SÃ¥ utlämnades de i konungen i Aram-Naharajims hand och fick lyda under honom i Ã¥tta Ã¥r. Nöden drev dem att ropa till Herren, som dÃ¥ förbarmade sig och sände en ny domare till frälsning för sitt folk. Men det dröjde inte länge heller denna gÃ¥ng innan folket pÃ¥ nytt avföll. Och sÃ¥ där fortsatte mönstret: avfall – straffdom – anropande pÃ¥ hjälp av Herren – frälsning genom en ny domare, sedan nytt avfall o.s.v. gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng genom hela Domarboken.

Eftersom människan, som sagt, är så svag och benägen att avfalla och djävulens makt är så stor, behövs det korrigeringar och reformationer gång på gång genom kyrkohistorien. Vi skall nu se lite närmare på sådana tillfällen.

Reformationen på Josias tid – ett återvändande till Guds Ord

Vi förflyttar oss då först till 600-talet f. Kr. År 697 f.Kr. tillträder kung Manasse sin femtioettåriga regentstid i Jerusalem (2 Kung. 21:1). Han bygger upp de offerhöjder till avgudarna som hans far Hiskia hade förstört (2 Kung. 21:3). Han reser altaren åt Baal, låter tillverka en Asera och dyrkar himmelens hela härskara, d.v.s. solen, månen och stjärnorna. Han dör år 642 och efterträds av sin son Amon. Denne är lika avfällig som sin far (2 Kung. 21:20-21), men blir mördad av sina sammansvurna tjänare (2 Kung. 21:23) redan efter två års regerande.

Amon efterträds av sin son Josia, som fÃ¥r bestiga tronen bara Ã¥tta Ã¥r gammal. Han fÃ¥r, till skillnad frÃ¥n sin far och farfar, ett mycket gott omdöme: â€Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon och vandrade i allt pÃ¥ sin fader Davids väg och vek inte av vare sig till höger eller vänster†(2 Kung. 22:2). Han började rena landet frÃ¥n offerhöjderna och aserorna och avgudabilderna (2 Krön. 34:3 ff.). Han beordrade ocksÃ¥ om en restaurering av templet, som hade börjat förfalla. I samband med denna restaurering hände nÃ¥got mycket märkligt. Översteprästen Hilkia hittade lagboken, d.v.s. hela eller delar av Moseböckerna. Dessa hade alltsÃ¥ blivit sÃ¥ försummade att man tappat bort dem i nÃ¥gon undangömma i templet. Guds Ord – förlorat i templet! Vi läser:

â€DÃ¥ sade översteprästen Hilkia till skrivaren Safan: ´Jag har funnit lagboken i HERRENS hus.´ Hilkia gav boken Ã¥t Safan och han läste den. Därefter gick sekreteraren Safan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. [—] Skrivaren Safan sade ocksÃ¥ till kungen: ´Prästen Hilkia har gett mig en bok.´ Och Safan läste den för kungen. När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Safan och Asaja, kungens tjänare, och sade: ´GÃ¥ och frÃ¥ga HERREN för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som stÃ¥r i denna bok, som man nu har funnit. Ty HERRENS vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att vÃ¥ra fäder inte har lyssnat till vad som stÃ¥r i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss´†(2 Kung. 8-13).

Kung Josia blev förfärad då Guds Ord uppenbarade hur stort avfallet var i Israel. Så gick på Josias befallning prästen, skrivaren och kungens tjänare till profetissan Hulda för att få reda på Herrens vilja i detta. Svaret blev att p.g.a. all avgudadyrkan skulle Herren låta olycka komma över Jerusalem, men Josia själv skulle, därför att han ödmjukat sig, få ett saligt slut på sitt liv och dessutom skulle Juda och Jerusalem skonas under hela hans livstid (2 Kung. 22:15-20).

Tack vare kung Josias förkrosselse kunde alltså den olycka som skulle drabba Jerusalem uppskjutas. Templet skulle inte förstöras än på några decennier.

Josia samlade nu folkets äldste, prästerna och profeterna, ja även hela folket, frÃ¥n den störste till den minste, och â€läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus†(2 Kung. 23:2). SÃ¥ sker det lyckliga att allt folket pÃ¥ nytt träder in i förbundet med Herren. De lovade att hÃ¥lla sig till Guds Ord som var upptecknat i förbundsboken. Vi läser: â€Och kungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS ansikte det förbundet att de skulle följa HERREN och hÃ¥lla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och upprätthÃ¥lla detta förbunds ord, som var skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i förbundet†(2 Kung. 23:3). Genom Ã¥tervändandet till Herren och Hans Ord kunde förödelsen skjutas upp nÃ¥gon generation. Genom en mans förkrosselse, som sedan ledde till mÃ¥ngas Ã¥nger och omvändelse, fanns nu det antal rättfärdiga i Juda och Jerusalem som inte hade funnits i Sodom, men som hade räddat även den staden om de funnits där.

SÃ¥ vidtog genast reformationsarbetet med Guds Ord som mall eller grundritning. Den första Ã¥tgärden var att â€ur HERRENS tempel […] föra bort alla de föremÃ¥l som var gjorda Ã¥t Baal och Aseran och Ã¥t himlens hela härskaraâ€. Man hade alltsÃ¥ invigda avgudabilder inne i Herrens helgedom! Och Josia â€brände upp dem utanför Jerusalem pÃ¥ Kidrons fält†(2 Kung. 23:4). Man kan undra hur avfallet hade kunnat gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt, men det fanns ännu värre saker.

Den andra Ã¥tgärden var att Josia â€avsatte ocksÃ¥ de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereld pÃ¥ offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, liksom dem som tände offereld Ã¥t Baal, Ã¥t solen, Ã¥t mÃ¥nen, Ã¥t stjärnbilderna och Ã¥t himlens hela härskara†(2 Kung. 23:5). Man hade alltsÃ¥ avgudapräster, officiellt tillsatta av Juda kungar! Det är svÃ¥rt att förstÃ¥ hur avfallet kunnat gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt, men det fanns ännu värre saker.

Den tredje Ã¥tgärden var att Josia rev â€ner husen för dem som bedrev manlig tempelprostitution i HERRENS hus, och där kvinnor vävde tyg till tält Ã¥t Aseran†(2 Kung. 23:7). Det är svÃ¥rt att tro att man läser rätt! I de hedniska religionerna förekom ofta tempelprostitution. Genom den sexuella akten med tempeltärnorna ansÃ¥gs man sättas i förbindelse med templets gud eller gudinna. Men här, i Jerusalems tempel, som rests för att vara Herrens särskilda hus, där Hans närvaro pÃ¥ ett speciellt sätt skulle finnas bland egendomsfolket, hade man inte bara vanlig tempelprostitution, utan t.o.m. manlig sÃ¥dan. Vilken skräck som mÃ¥ste uppstÃ¥tt hos Josia dÃ¥ han i lagboken som Ã¥terfunnits, i helighetslagen, läste: â€Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begÃ¥r de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär pÃ¥ blodskuld†(3 Mos. 20:13)! Och nu bedrevs denna styggelse pÃ¥ helig plats, i Herrens hus!

Vi förfäras av dessa ord. Men tänk pÃ¥ hur det är i vÃ¥r tids kristenhet! De stora kyrkosamfunden, inte minst Svenska kyrkan, bedriver öppen avgudadyrkan dÃ¥ Sofia, en feministisk avgud, dyrkas i vissa gudstjänster. I andra gudstjänster officierar avgudapräster tillsammans med kyrkans präster. â€Vi tillber ändÃ¥ lika, vi ber ju till samma gud†säger man. Om de har rätt i detta är det i sÃ¥ fall därför att de tillber djävulen, â€denna tidsÃ¥lders gud (2 Kor. 4:4) förskapad till en â€ljusets ängel†(2 Kor. 11:14). En imam är avlönad av Sofia församling i Stockholm. Och homosexmässor firas i kyrkorna, där Jesus pÃ¥ en nakenbild porträtteras som homosexuell syndare. Vad som försiggick i Jerusalems tempel förekommer även idag, i vÃ¥r tids tempel, den kristna kyrkan.

Tänk om vÃ¥r tids biskopar, präster och kyrkliga ledarskap skulle Ã¥terfinna Skriften, sÃ¥som man gjorde i Jerusalems tempel pÃ¥ kung Josias tid. Vilken smärta det skulle bli, vilken förkrosselse över de ogudaktigheter man bedrivit, vilken Ã¥nger och ruelse – men ocksÃ¥ vilken välsignelse! Omvändelse, ett Ã¥tervändande till Herren och Hans Ord, har alltid välsignelse med sig. Det skulle, liksom pÃ¥ Josias tid, innebära att mÃ¥nga människor vänder om frÃ¥n sina ogudaktiga vägar. FÃ¥r Guds Ord inta sin rätta ställning, fÃ¥r det härska, kommer det genom sina hÃ¥rda krav och villkorslösa löften om nÃ¥d och förlÃ¥telse – lag och evangelium – att föra mÃ¥nga människor in i Guds rike.

Men Guds Ord är något som varje generation på nytt måste ta till sig på djupet, i hjärtat, annars sker ett nytt avfall. Josia dog i krig mot Egypten och efterträddes av sonen Joahas. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och så var Israel på nytt statt på en olycksväg som ledde fram till den slutliga förödelsen genom Nebukadnessar 586, då såväl templet som staden förstördes (2 Kung. 25:8-10).

Reformationen på Jesu tid – ett återvändande till Guds Ord

Vi förflyttar oss nu till tiden för Jesu jordiska verksamhetsperiod. Som bekant var det heliga landet nu ockuperat av romarna. Vid denna tid utgjordes det judiska ledarskiktet av sadducéerna. Dessa innehade de högsta prästtjänsterna och höll sig väl med romarna.

Fariséerna var ett annat parti inom judendomen. Dessa var inte kompromissvilliga utan ville leva efter Mose lag i alla dess stycken, utan att försöka sammanjämka sin judendom med hednisk livsstil. De var religiöst hängivna och åtnjöt högt anseende bland folket för sin strikta fromhet. Om några i Israel var rättfärdiga och accepterade av Gud, var det fariséerna – sådan var den allmänna föreställningen.

Esséerna levde kommunitetsliv i avskildhet ute i öknen. De har i modern tid blivit särskilt kända genom upptäckten av Dödahavsrullarna 1947. Genom sin självvalda isolering utövade de inget inflytande på folket i allmänhet.

Så har vi också de stilla i landet, som vi skulle kunna säga var de kristna, d.v.s. de som levde i väntan på löftet om Avkomlingen som skulle komma genom Abraham för att frälsa Israel, men också hela världen (1 Mos. 26:4, se även 1 Mos. 3:15 m.fl.). Till denna grupp hörde Josef och Maria, Simeon och Hanna i templet o.s.v. De levde oförmärkt, gjorde inte något större väsen av sig, utan deltog troget i synagogans gudstjänster och vid de stora festerna i templet.

De som satte sin prägel pÃ¥ Israels religiösa liv var alltsÃ¥ fariséerna. Vad kännetecknade dÃ¥ deras tro och lära? Man kan säga att de hade förlorat förstÃ¥elsen för frälsningens villkor. De uppfattade budorden som vägen till Guds rike och salighet. De höll fast vi Sinaiförbundets lagar, men glömde bort det löfte Gud gett redan Ã¥t Adam och Eva och sedan ocksÃ¥ Ã¥t Abraham: det glada budskapet att Gud Ã¥t alla människor skulle sända en Frälsare. De trodde sig kunna bli frälsta genom att hÃ¥lla sig till laggärningar. De insÃ¥g inte att deras försök att rättfärdiga sig inför Gud genom lagen i själva verket drog Guds dom över sig. Lagens krav är ju obönhörligt: â€Förbannad är den som inte upprätthÃ¥ller alla ord i denna lag genom att följa dem†(5 Mos. 27:26). Att hÃ¥lla lagen är en omöjlighet för fallna människor. Därför skrev Paulus senare: â€Alla som hÃ¥ller sig till laggärningar är under förbannelse†(Gal. 3:10). Fariséerna vägrade tro att Jesus Kristus var den som utlovats Ã¥t Abraham och att Han är den enda vägen till frälsning – för dem och för alla människor.

Eftersom fariséerna menade sig kunna hÃ¥lla lagen, hade de förstÃ¥s ett mycket ytligt lagbegrepp. De tänkte att budlydnaden mest handlade om de yttre gärningarna, som människan genom sin fria vilja kunde välja att följa. DÃ¥ detta blev sÃ¥ viktigt utvidgades efterhand regelverket genom nÃ¥got som kallades fädernas stadgar. Där förklarades buden frÃ¥n Moseböckerna och där skyddades dessa genom â€tilläggsbudâ€, som skulle skydda frÃ¥n överträdelser av de bud som Gud gett. SÃ¥ förbjöds man t.ex. att färdas mer än ca en km. pÃ¥ sabbaten, för att man inte skulle riskera att bryta budordet om sabbatens helgande, man förbjöd nämnandet av Guds namn JHWH för att det inte ens skulle vara möjligt att missbruka namnet o.s.v.

Genom att hålla sig till detta regelverk trodde man sig vara rättfärdig. Vi ser alltså hur svårt avfallen judarnas religionsutövning var vid tiden för Jesu verksamhet här på jorden. De religiösa ledarna vid templet, sadducéerna, kompromissade med den hedniska romerska överheten och kunde väl engagera folket för fädernas tro ungefär lika mycket som vår tids avfallna biskopar sätter det svenska folkets hjärtan i brand för Guds rike. Som vi hört var det istället fariséerna som hade de fromma människornas förtroende och beundran, men dessa anvisade buduppfyllelsens väg till rättfärdighet. Den fria nåden, evangeliet om frälsning genom Herrens lidande tjänares ställföreträdande död (Jes. 53), var man alldeles blind för.

Fariséerna legitimerade sitt utökade regelverk genom att säga att Skriften, d.v.s. Gamla testamentet, var Guds skriftliga uppenbarelse, men till denna kom ocksÃ¥ den muntliga traditionen frÃ¥n Mose. Man hävdade att denna muntliga undervisning genom Ã¥rhundradena blev överförd frÃ¥n lärare till elev, frÃ¥n far till son. Den mycket betydelsefulla Mishna-traktaten Avot inleds pÃ¥ detta sätt: â€Mose mottog lagen pÃ¥ Sinai och överlämnade den till Josua, Josua till de äldste, de äldste till profeterna och profeterna överlämnade den till ´den stora församlingen/synagogan´(d.v.s. de som var samlade kring den skriftlärde Esra)†(Abot. 1:1).†Med tiden blev det omöjligt att hÃ¥lla reda pÃ¥ denna muntliga lag eftersom den växte i omfÃ¥ng. Ungefär Ã¥r 200 skrevs den ned i det som kallas Mishna (â€upprepaâ€, â€repeteraâ€). Mishna utgör grunden för Talmud, som färdigställdes mot slutet av 500-talet (den babyloniska). Även om Torah, de fem Moseböckerna, och övriga Tanach, Gamla testamentet, rent formellt intar en särställning som helig bok och uppenbarelseurkund, är i praktiken de förklaringar till Mose lag vi möter i Talmud judendomens viktigaste auktoritet.

Vid tiden för Jesu verksamhet var alltsÃ¥ denna muntliga lag inte nedskriven, men vi möter den i en rad sammanhang i Nya testamentet. Paulus beskriver sitt förflutna som farisé pÃ¥ detta sätt: â€Jag gick längre i judendom än mÃ¥nga jämnÃ¥riga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar†(Gal. 1:14).

Det är pÃ¥ tvÃ¥ omrÃ¥den Jesus gÃ¥r emot fariséerna. För det första godkänner Han inte den lagrättfärdighet de stod för. Jesus menade att det är omöjligt att med sin fria vilja kunna göra det goda och därigenom vara rättfärdig. Bara genom trons förening med Honom kan man leva rättfärdigt och göra det som är gott inför Gud. Han sade: â€Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om nÃ¥gon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.†(Joh. 15:5). Det är omöjligt att utifrÃ¥n det vanliga, naturliga livets förutsättningar leva i Guds rike. Till rÃ¥dsherren Nikodemus frÃ¥n fariséernas parti sade Jesus: â€Det som är fött av köttet är kött†(Joh. 3:6). Bara genom ett helt nytt liv, som blivit framfött av Guds Ande, är det möjligt att leva som ett Guds barn. â€Amen, amenâ€, sade Jesus, â€den som inte blir född pÃ¥ nytt kan inte se Guds rike†(Joh. 3:3). Nyfödelsen sker genom tron pÃ¥ Jesus, dÃ¥ man tar eot Honom som sin Herre och Frälsare. Till dem som trodde sig vara Guds barn sade Jesus: â€Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgÃ¥tt frÃ¥n Gud och kommer frÃ¥n Honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan Han har sänt mig. Varför förstÃ¥r ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. Ni har djävulen till er fader†(Joh. 8:42-44).

För det andra underkänner Jesus fariséernas muntliga tradition. Jesus godkänner hela Gamla testamentet som Guds Ord, talat genom den Helige Ande. Men den muntliga traditionen kallar Han â€människobudâ€. Fariséerna klandrade vid ett tillfälle Jesus därför att nÃ¥gra av Hans lärjungar hade ätit utan att tvätta händerna. Evangelisten Markus berättar som förklaring: â€Fariséerna liksom alla andra judar äter inte utan att ha tvättat händerna med en handfull vatten. De hÃ¥ller fast vid de äldstes stadgar†(Mark. 7:3). Jesus svarade dessa fariséer: â€Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom stÃ¥r det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är lÃ¥ngt ifrÃ¥n mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud. Ni upphäver Guds bud och hÃ¥ller er till människors stadgar†(Mark. 7:6-8). Jesus sade ocksÃ¥ till dem:

â€Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hÃ¥lla fast vid era egna stadgar. Mose har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden. Men ni pÃ¥stÃ¥r att om nÃ¥gon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fÃ¥tt av mig ger jag i stället som ‘korban’, som offergÃ¥va, dÃ¥ tillÃ¥ter ni honom inte längre att göra nÃ¥got för sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare†(Mark. 7:9-13).

I Bergspredikan har vi ett annat ställe där Jesus ställer Guds Ord, sÃ¥dant det är givet i Gamla testamentet, i motsättning till fariséernas falska utläggning, d.v.s. den som Ã¥terfanns i fädernas stadgar. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng säger Jesus, dÃ¥ Han gÃ¥r igenom det femte, sjätte och Ã¥ttonde budordet: â€Ni har hört att det är sagt till fäderna…â€, sedan sätter Han i motsättning till fädernas stadgar sitt auktoritativa: â€Jag säger er…â€. Det är en mycket vanlig missuppfattning att Jesus här skulle gÃ¥ emot Gamla testamentets undervisning. Men det kan Han ju omöjligt göra, dÃ¥ Han i samma kapitel säger:

â€Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgÃ¥r, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgÃ¥, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna sÃ¥, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som hÃ¥ller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket†(Matt. 5:18-19).

Dessutom är det sÃ¥, att Jesus är Jag Är, den Herre som stÃ¥r bakom verbalinspirationens under, den som ingivit profeterna vad de skulle skriva i Gamla testamentet. Han gjorde inget misstag dÃ¥ Han sÃ¥g till vad som skulle nedtecknas. I Bergspredikan korrigerar inte Jesus Gamla testamentet, utan Han ger en riktig utläggning av dess bud. Han gÃ¥r emot den felaktiga fariseiska utläggningstraditionen, fädernas stadgar, och säger istället vad Han själv, Han som är skriftens Jag, Jag Är, hela tiden menat med buden. Därför säger Han: â€Jag säger er…†Bibel 2000 har inom parentes sagt en helt missvisande rubrik till detta ställe i Bergspredikan: â€Jesus skärper lagens budâ€. En bättre rubrik hade varit: â€Jesus klargör lagens budâ€.

En sÃ¥dan inträngande undervisning om lagen som Jesus ger i Bergspredikan, där Han bl.a. säger att den som säger â€ditt dumhuvud†till sin broder är skyldig till Gehenna (Matt. 5:22), tar naturligtvis effektivt bort all fariseism, all egenrättfärdighet och förtröstan pÃ¥ egna gärningar. Jesu uppgörelse med fariseismen och dess muntliga tradition med det utvidgade regelsystemet, som ändÃ¥ bara rörde sig pÃ¥ ett ytligt plan, gör fattiga syndare av alla som böjer sig för Hans auktoritativa undervisning.

Men hur sträng Jesus än är i sin lagförkunnelse, lika förlÃ¥tande och mild är Han dÃ¥ Han kallar genom evangelium. Utan att ställa upp nÃ¥gra som helst villkor säger Han: â€Den som kommer till mig skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6:37). Jesus är syndares Frälsare, Han är till för dem som gjort fullständig konkurs pÃ¥ allt eget. Han säger själv: â€Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare†(Luk. 5:31-32).

Man skulle kunna säga att Jesus reformerade den tro som utgått från Gamla testamentet, men som spårat ur genom fädernas stadgar. Han förkastade den muntliga traditionen och fariséernas lagreligiositet. Han visade också att Han själv är de heliga Skrifternas kärna och stjärna, deras innersta innehåll och det förklarande ljus som lyser upp deras innebörd (Luk. 24:27, 44). De apostlar Han sände ut över världen med evangeliets budskap följde naturligtvis i Hans fotspår på dessa punkter.

Reformationen på Luthers tid – ett återvändande till Guds Ord

Man skulle kunna tro att när nu alla löften frÃ¥n Gamla testamenten fÃ¥tt sin fullbordan i Jesus Kristus (2 Kor. 1:20), när Guds Son själv framträtt, skulle det vara mycket svÃ¥rt med ytterligare avfall inom kyrkan sÃ¥som skedde pÃ¥ det gamla Israels tid. Men vi ser redan inom ramen för Nya testamentet hur benägna ocksÃ¥ nytestamentliga församlingar är till avfall. Paulus fÃ¥r gÃ¥ tillrätta med församlingen i Galatien, som mycket snabbt hemfallit Ã¥t judaism, d.v.s. ett Ã¥terinförande av omskärelsen (Gal. 5:2-4) och andra ceremoniella bud (Gal. 4:10). I sitt avskedstal till de äldste i den stora församlingen i Efesus sade han: â€Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över pÃ¥ sin sida†(Apg.20:29-30). Redan pÃ¥ 90-talet av det första Ã¥rhundradet, bara sextio Ã¥r efter Jesu död, uppstÃ¥ndelse och himmelsfärd, medan ännu aposteln Johannes levde, ser vi hur församlingarna i Mindre Asien drabbats av avfall av olika slag. När man läser sändebreven i Uppenbarelsebokens kap. 2-3 blir man förskräckt. Bara i Filadelfia och Smyrna fungerar det som det skall, men i övrigt florerar där död kristendom, öppet avguderi och äktenskapsbrott, villoläror, självgodhet o.s.v. Vi kan ännu en gÃ¥ng konstatera att djävulens makt att förföra, förvilla och bedra verkligen är stor och att människan är svag.

I de första utombibliska skrifterna, de s.k. Apostoliska fäderna frÃ¥n det andra Ã¥rhundradet, möter en och annan gÃ¥ng ett klart framställt evangelium, men annars ser man hur en moralistisk tendens smugit sig in i kyrkan. Det handlar nu mycket om de kristnas gärningar och knappast nÃ¥gonting om den rättfärdighet som Kristus vunnit Ã¥t oss – det klara undantaget är här Brevet till Diognetus, där den okände författaren framställer rättfärdiggörelsen lika tydligt som Paulus.

Den store tysk-amerikanske teologen C.F.W. Walther avslutade sin andra kvällsföreläsning i sin berömda föreläsningsserie om lag och evangelium frÃ¥n 1884-1885 med de kategoriska orden: â€I kyrkofädernas skrifter finner vi knappast nÃ¥gonting om Ã¥tskillnaden mellan lag och evangelium.â€

Den största förödelsen inom kyrkan skulle dock antikrist Ã¥stadkomma. Han nämns pÃ¥ flera ställen i Bibeln. Redan Daniel i Gamla testamentet hade förutsagt hans ankomst, att ett fräckt och skrytsamt â€horn†(d.v.s. en makt) skulle skjuta upp och ansätta de sanna kristna och förändra Guds heliga lagar (Dan. 7:8, 24-26). Johannes beskriver honom i Uppenbarelseboken under bilden av ett vilddjur frÃ¥n marken (Upp. 13:11-18). Paulus talar om honom i 2 Tess. 2, där han sammankopplar antikrists framträdande med det stora avfallet (2 Tess. 2:3). Antikrist skulle komma och sätta sig i Guds tempel, d.v.s. i kristenhetens mitt. De lutherska bekännelseskrifterna utpekar pÃ¥ven i Rom som denne antikrist (SKB, s 321, 347-348). Luther skriver t.ex. i Schmalkaldiska artiklarna:

â€I Alexandria [styrde prästerna] gemensamt kyrkan, sÃ¥som även apostlarna och efter dem alla biskoparna i hela kristenheten gjort, tills pÃ¥ven uppreste sitt huvud över alla. Detta visar pÃ¥ det kraftigaste, att pÃ¥ven är den verklige antikrist, som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, dÃ¥ han menar, att de kristna icke blir saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som icke är förordnad och pÃ¥bjuden av Gud. Detta är det samma som ´att sätta sig över Gud och mot Gud´, sÃ¥som den helige Paulus säger. SÃ¥dant göra dock varken turkarna eller tatarerna, huru arga fiender till de kristna de än äro, utan de lÃ¥ta vem som vill det tro pÃ¥ Kristus och kräva blott skatt och utvärtes lydnad av de kristna. Men pÃ¥ven vill icke lämna tron (pÃ¥ Kristus) i fred utan säger, att man mÃ¥ste lyda honom, om man skall varda salig. Detta vilja vi icke göra, utan hellre dö i Guds namn.â€

Under medeltiden, som sträcker sig frÃ¥n ca 500-1500, utvecklades under pÃ¥vedömet en rad förskräckliga villoläror, som alla skymde evangeliet. För det första hade man inte klart för sig att Guds nÃ¥d i Bibeln innebär Guds välvilliga sinnelag gentemot människan för Jesu Kristi skull, Guds gunst eller välbehag trots att vi inte förtjänat den. NÃ¥d betyder “gratis” (gratia) och är nÃ¥got helt oförtjänt. Men i pÃ¥vedömet har man trott, och tror alltjämt, att nÃ¥den är en slags andlig substans som Gud i olika stor mängd ingjuter i troende människors hjärtan. Denna ingjutna nÃ¥d, gratia infusa, fÃ¥r människan som lön efter vissa prestationer: goda gärningar, böner, pilgrimsvandringar m.m. Sedan gäller det för människan att samverka med denna ingjutna nÃ¥d för att föröka den och utföra meriterande gärningar, som förtjänar saligheten. Det bibliska frälsningsbudskapet, att en människa blir rättfärdig inför Gud genom tron pÃ¥ Jesus, och pÃ¥ denna förtröstan allena, hade ersatts av gärningslära.

Nattvardens sakrament hade förvandlats från att vara en gåva som Gud ger oss från himlen, syndernas förlåtelse genom Jesu Kristi kropp och blod, till att vara något som vi ger Gud, ett offer som prästen å kyrkans vägnar frambär på altaret.

Mässoffret kom att kopplas samman med tanken på skärselden, en reningsplats där avlidna kristnas själar under en längre eller kortare tid, alltefter uppnådd helighet på jorden, renas innan de kan inträda i himlen. Mässoffrets goda effekter kunde föras över till de avlidnas själar och på så sätt förkorta deras tid i skärselden.

Helgonkulten slog igenom ganska tidigt, redan frÃ¥n mitten av 200-talet har vi ett exempel pÃ¥ en bön till Maria som använts i kyrkan. Denna kult accelererade senare och det blev allt vanligare att man vände sig till Jesu moder i sina böner istället för till Jesus själv. Jesus uppfattade man ofta som en sträng domare, men den mjuka, ömsinta modern vÃ¥gade man vända sig till. Vilket mörker! Har inte Jesus genom sina gärningar pÃ¥ det allra tydligaste sätt bevisat hur mycket Han älskar oss? Vad det dÃ¥ mÃ¥ste smärta Honom när människor av rädsla inte vÃ¥gar komma till Honom! Han har ju bedyrat att den som kommer till Honom skall Han aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6:37). Helgonen blev de â€kanaler†genom vilka man nalkades Gud och Hans Son.

Till detta kommer att Versio Vulgata, den översättning av Bibeln som brukades, har en ödesdiger felöversättning av Luk. 1:28. Ängeln Gabriel hälsar pÃ¥ detta ställe Maria som “den högt benÃ¥dade”. Men i Vulgata stÃ¥r det att hon var “full av nÃ¥d” (gratia plena). Eftersom nÃ¥den ocksÃ¥ uppfattades som en substans tänkte man sig att Maria flödade över av den, och därför kunde hon dela med sig av den om man bad henne om det. PÃ¥ samma sätt tänkte man sig ocksÃ¥ att helgonen, som utfört överloppsgärningar, d.v.s. mer än vad som behövdes för deras egen frälsning, tillfört kyrkan en särskild skatt av meriter som kyrkan förvarade i en slags bank. Dessa av helgonen förvärvade förtjänster kunde kyrkan sedan dela ut i form av avlatsbrev. PÃ¥ Luthers tid bedrevs krass avlatshandel, där breven sÃ¥ldes för pengar. PÃ¥ detta sätt finansierades Peterskyrkan i Rom. Men det var inte endast pÃ¥ven själv som förfogade över denna skatt, utan även vissa lokala kyrkliga potentater. Kardinal Albrecht av Brandenburg hade t.ex. ett kapital av överskjutande meriter som motsvarade 39 245120 Ã¥rs förkortande av tiden i skärselden.

Att dessa förfärliga saker kunnat komma in i kyrkan berodde på att kyrkan inte kände sig bunden till Skriften allena, sola scriptura, utan hävdade en annan källa till uppenbarelsen vid sidan av Skriften: den kyrkliga traditionen. Men kunde hänvisa till olika kyrkofäders uttalanden, konciliers beslut och påvliga uttalanden lika väl som till Skriften. Liksom det hos fariséerna på Jesu tid utbildats en tradition vid sidan av Skriften, fädernas stadgar, hade det nu tillkommit en mängd andligt bråte som skymde eller helt bortträngde evangeliet.

Liksom Jesus pÃ¥ sin tid gick emot fariséernas stadgar, vände sig Luther emot all den kyrkliga tradition, hur gammal och vördnadsbjudande den än kunde tänkas te sig, som motsäger Skriften. När den första stora sammandrabbningen mellan Luther och pÃ¥vekyrkan skedde, disputationen i Leipzig 1519 mot Johan Eck, frÃ¥nkände Luther pÃ¥ven och koncilierna, de allmänna kyrkomötena, den avgörande auktoriteten i trosfrÃ¥gor. “Jag föredrar, med vördnad för fäderna, Skriftens auktoritet” var hans sista ord vid denna disputation. Därmed stämplades han som kättare.

Luther kom genom hela sitt liv att hävda Guds Ord, Skriften, som den absoluta mÃ¥ttstocken för vad som är sant och rätt i andliga ting. I de lutherska bekännelseskrifternas krona, Konkordieformeln (1577), tillkommen ca trettio Ã¥r efter Luthers död, kom sedan den lutherska kyrkan att för all framtid formulera vad som ensamt är hennes yttersta auktoritet. Detta verk inleds med ett avsnitt om den regel och norm, varefter alla läror bör prövas och uppkomna lärostrider bör â€kristligen förklaras och avgörasâ€:

â€Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror sÃ¥väl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, sÃ¥som det stÃ¥r skrivet: “Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus pÃ¥ min stig”, Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: “Om ock en ängel komme frÃ¥n himmelen och predikade annorlunda, sÃ¥ skall han vara förbannad”, Gal. 1†(SKB, s 499).

Långt senare, under 1800-talet, kom denna regel att kallas formalprincipen. Denna regel, att Bibeln skall vara rättesnöret för teologi, förkunnelse och kyrka, har vi i detta föredrag sett gå som en röd tråd, alltifrån det att Josia återfann den förlorade lagboken i templet via Jesu uppgörelse med fariséerna fram till Luthers och de andra reformatorernas uppgörelse med påvekyrkan.
Det var ocksÃ¥ genom ett noggrant studium av den heliga Skrift som Luther fick sina ögon öppnade för evangeliet. Denna upptäckt, som kallas â€tornupplevelsen†eller â€det reformatoriska genombrottet†har daterats olika, men det mesta tyder pÃ¥ att händelsen ägde rum nÃ¥gon gÃ¥ng 1518-1519, alltsÃ¥ efter det att Luther den 31 oktober 1517 spikade upp de 95 teserna pÃ¥ kyrkporten i Wittenberg, det som räknas som reformationens födelse. Eftersom denna händelse är sÃ¥ pass viktig, och detta föredrag handlar om â€arvet frÃ¥n reformationenâ€, är det pÃ¥ sin plats att vi ägnar den lite extra uppmärksamhet.

Upptäckten bestod närmare bestämt i att Luther fick klarhet i hur Rom. 1:17 skall förstÃ¥s. I denna vers talas det om â€rättfärdighet frÃ¥n Gud†eller â€Guds rättfärdighet†– bÃ¥da översättningarna är lika möjliga. Den sistnämnda översättningen, â€Guds rättfärdighetâ€, kan förstÃ¥s dels som den rättfärdighet Gud själv har och dels som den rättfärdighet Han kräver av varje människa. Luther plÃ¥gades länge av talet om â€Guds rättfärdighetâ€. Han trodde, sÃ¥som han fÃ¥tt lära sig, att Guds rättfärdighet är en norm, Guds lag, som människan mÃ¥ste uppnÃ¥ genom goda gärningar, sedlig vandel o.s.v. för att inte bli bestraffad av Guds rättvisa dom. I hemlighet gick han omkring och bar pÃ¥ ett hat emot Gud som ställde sÃ¥ höga krav att han, Luther, inte kunde leva upp till dem. Men sÃ¥ förstod han plötsligt att Guds rättfärdighet innebär en gÃ¥va, en â€rättfärdighet frÃ¥n Gudâ€, en redan färdig, himmelsk rättfärdighet, Kristi rättfärdighet, som syndaren fritt och för intet fÃ¥r ikläda sig genom tron. Paulus skriver i samma vers, med citat frÃ¥n Hab. 2:4, att â€den rättfärdige skall leva av tro†och Luther förstod plötsligt att det är genom tron pÃ¥ Kristus människan blir frälst och salig, inte genom sina gärningar. När Luther med egna ord, i förordet till den samlade utgÃ¥van av hans latinska skrifter 1545, beskriver sitt reformatoriska genombrott gör han det pÃ¥ följande vis:

â€Men jag insÃ¥g att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete. Jag älskade inte den ´rättfärdige Guden´, som straffar syndarna, nej, jag hatade honom.

SÃ¥ rasade jag i mitt onda och oroade samvete. Likväl klappade jag vÃ¥ldsamt pÃ¥ hos Paulus pÃ¥ detta ställe, dÃ¥ jag hade en brännande törst efter att fÃ¥ veta, vad Paulus menade. Medan jag dag och natt tänkte pÃ¥ detta, gav jag slutligen genom Guds nÃ¥d akt pÃ¥ sammanhanget, nämligen ´I detta uppenbaras Guds rättfärdighet, som det stÃ¥r skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.´ DÃ¥ började jag förstÃ¥, att ´Guds rättfärdighet´ är den, genom vilken ´den rättfärdige´ genom Guds gÃ¥va skall leva, nämligen genom tron, och att detta är meningen: genom evangelium uppenbaras ´Guds rättfärdighet´, nämligen den passiva, genom vilken den barmhärtige Guden gör oss rättfärdiga genom tron, som det stÃ¥r skrivet: ´Den rättfärdige skall leva av tro.´ Här upplevde jag, att jag var helt och hÃ¥llet född pÃ¥ nytt och hade gÃ¥tt in i själva paradiset genom öppna portar…Med lika stort hat som jag förut hade hatat ordet ´Guds rättfärdighet´, med lika stor kärlek prisade jag nu detta ord som det allra käraste för mig. SÃ¥ blev detta ställe hos Paulus i sanning paradisets port för mig†(WA 54:185,12ff.).

Denna allra heligaste sanning, rättfärdiggörelse genom tro allena, kom att kallas materialprincipen, d.v.s. själva den sak, materia, som den kristna tron handlar om. Detta begrepp myntades, liksom formalprincipen, långt senare, på 1800-talet. När nu själva evangeliet var återfunnet, föll de fruktansvärda villolärorna och missbruken inom påvekyrkan, som motsade evangeliet, för Luther ett efter ett.

Luther och de andra reformatorerna förstod att en kristen människa redan i detta liv är 100 % rättfärdig eftersom hon är i Kristus, iklädd Hans rättfärdighet – trots att hon i sig själv fortfarande är en syndare. Detta kallas simul iustus et peccator, att samtidigt vara rättfärdig och syndare. Då insåg man på samma gång hur den obibliska läran om skärselden motsade själva evangeliet om syndarens fullständiga rättfärdiggörelse genom tron på Jesus. Med upptäkten av trons rättfärdighet och att skärselden bara är ett romersk-katolskt påhitt, försvann naturligtvis också avlaten.

Luther insÃ¥g nu även vilken oerhörd hädelse mässoffret är. I Schmalkaldiska artiklarna, en av de lutherska bekännelseskrifterna, skriver Luther: â€Mässoffret i pÃ¥vedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse, emedan det stÃ¥r i skarpaste strid mot huvudartikeln (rättfärdiggörelse genom tron allena, min anm.) och dock i anseende stÃ¥r högt över och lÃ¥ngt framför all annan pÃ¥vlig avgudatjänst†(SKB, s 314). En av Luthers allra svÃ¥raste anfäktelser var att han under femton Ã¥r av sitt liv sÃ¥ gott som dagligen hÃ¥llit vinkelmässa. Han menar att han därmed bedrev avguderi (WA 38, 197, 22ff).

Bönerna till helgon försvann ur den lutherska kyrkan. SÃ¥ ocksÃ¥ klosterväsendet, där man trott sig vandra en heligare väg än den som är anvisad kristna i allmänhet. Man förkastade pÃ¥ven som den farligaste villoläraren och – en mycket viktig sak! – man kom till insikt om den bibliska läran om kyrkan. Kyrkan är inte den romersk-katolska kyrkoorganisationen eller nÃ¥got annat yttre kyrkosamfund, utanför vilken det inte finns nÃ¥gon frälsning, utan kyrkan i egentlig mening är alla pÃ¥ Kristus troende människor. Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: â€Ty ett barn pÃ¥ sju Ã¥r vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ´fÃ¥ren, som höra sin herdes röst´” (SKB, s 335).

Reformation i vår tid – ett återvändande till Guds Ord

Vi är nu framme vid detta dubbelfördrags slutpunkt, dÃ¥ vi skall tala om det arv vi fÃ¥tt frÃ¥n Luther och andra kämpar inom kyrkan – och om vÃ¥r heliga uppgift att förvalta detta arv. I Judas brev uppmanas vi att â€fortsätta kampen för den tro som en gÃ¥ng för alla har överlämnats Ã¥t de heliga†(Jud. 1:3). Att det är frÃ¥ga om en kamp beror pÃ¥ att djävulen rasar lika mycket nu som han alltid gjort – om inte ännu mer eftersom hans tid nu är kortare än den nÃ¥gonsin varit tidigare (jfr Upp. 12:12).

Om vi skall kunna vinna tillbaka förlorad terräng inom kristenheten och även vinna icke-troende för den kristna tron, mÃ¥ste vi räkna med svÃ¥righeter och lidanden, kanske t.o.m. förföljelser och – vem vet vad framtiden bär i sitt sköte – att dö för vÃ¥r tro. Överallt där evangeliet vinner framgÃ¥ng samlar sig ondskans makter och försöker utsläcka det himmelska ljuset. Att Guds Ord väcker ont blod och mothugg var Luther fullt och fast medveten om. Han skrev en gÃ¥ng till sin vän Georg Spalatin: “Tänker du rätt om evangelium, sÃ¥ tro aldrig, att dess sak kan gÃ¥ fram utan larm, förargelse och uppror. Du kan aldrig av ett svärd göra en penna. Guds ord är ett svärd, det är krig, omstörtning, förargelse, fördärv, gift.”

Jag tror att vi idag står inför ett avfall som är minst lika stort som det som rådde under Luthers tid. Det är visserligen svårt att bilda sig en uppfattning om sin egen samtid, det är liksom lättare att med lite distans se tillbaka på en viss tid och bedöma den. Men om vi tittar ut över världen idag ser vi att det ojämförligt största kyrkosamfundet, den romersk-katolska kyrkan, med ca en miljard medlemmar, fjärmat sig ännu mer från den bibliska tron än den hade gjort på Luthers tid. Fortfarande lär man frälsning genom tro och gärningar. Avlatssystemet och den med detta system sammanhängande läran om skärselden finns fortfarande kvar, liksom mässoffer, helgonkult och påvens maktanspråk.

Det sistnämnda har t.o.m. förstärkts sedan 1500-talet genom antagandet av ex cathedra-läran vid Första Vatikankonciliet 1870, enligt vilken pÃ¥ven kan uttala sig ofelbart i tros- och moralfrÃ¥gor. Och i Katolska kyrkans katekes läser vi i st. 882: â€I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom […] den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.â€

Mariakulten har förstärkts genom att tvÃ¥ Mariadogmer fastlagits ex cathedra, d.v.s. med pÃ¥vlig ofelbarhet. Ã…r 1854 kungjordes dogmen om Marias obefläckade avlelse och Ã¥r 1950 var det sÃ¥ dags för en ny Mariadogm, dÃ¥ pÃ¥ven Pius XII i sitt ofelbara läroämbete kungjorde: “Det är en av Gud uppenbarad trossanning, att den obefläckade, alltid rena jungfrun Guds Moder Maria, sedan hon fullbordat sitt jordiska levnadslopp blivit med kropp och själ upptagen till den himmelska härligheten.â€

På ett annat område, religionsteologin, har inom den Katolska kyrkan sedan Andra Vatikankonciliet på 1960-talet en total omorientering skett. Religionsteologin ägnar sig åt frågan hur kyrkan skall förhålla sig till och betrakta andra religioner. Detta är ju inte någon

svÃ¥r frÃ¥ga när det gäller frälsningen. Jesus säger: â€Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen

kommer till Fadern utom genom mig†(Joh. 14:6). Så har man också traditionellt lärt inom

den Katolska kyrkan. Tron på Jesus och de ur denna tro framsprungna gärningarna, är det som

frälser – alltsÃ¥ inte tron allena, utan tro och gärningar. Men att det inte finns nÃ¥gon frälsning

utanför kyrkan och tron på Jesus, har man alltid hävdat.

I och med detta koncilium har man emellertid nu, kanske i de yttersta av tider före Jesu

återkomst, ändrat sig och blivit en kyrka, som erkänner de andra religionerna som bärare av

det gudomliga ljuset. Detta ljus lyser visserligen starkast i den katolska kyrkan, sedan lite

svagare i de ortodoxa kyrkorna, sedan ännu lite svagare i de protestantiska kyrkorna, och

sedan ytterligare lite svagare i de icke-kristna religionerna – men ändÃ¥ fullt tillräckligt för att

man där skall kunna bli frälst.

I själva verket, menar man numera, har alla människor tillgång till detta ljus genom samvetets röst, och genom att följa denna röst tillräckligt troget blir man frälst. Den moderna katolska gärningsläran kommer t.ex. fram i Katolska kyrkans katekes, st. 847 och 1 260, där hedningar sägs bli frälsta på detta sätt.

De östliga och orientaliska kyrkorna, som brukar kallas de ortodoxa kyrkorna, med sammantaget ca 300 milj. medlemmar, kan jag inte gå in på här. Dels är utrymmet för litet, dels saknar jag kunskap om aktuella utvecklingstendenser inom dessa kyrkor. Rent allmänt kan ändå sägas att de liknar den romersk-katolska kyrkan vad gäller frälsningsläran och även i vissa fromhetsuttryck som helgonkult.

Vi vänder nu vår blick mot de kyrkor som bär Luthers namn. Vi ser då att de stora lutherska folkkyrkorna som ingår i Lutherska Världsförbundet, t.ex. Svenska kyrkan, år 1999 undertecknat ett gemensamt dokument om rättfärdiggörelsen med den romersk-katolska kyrkan. Detta trots det ovan sagda om den romersk-katolska kyrkans syn på frälsning inom hedniska religioner och trots att den inte tagit tillbaka det förskräckliga, rent antikristliga uttalandet från konciliet vid Trident, där man år 1547 hävdade följande:

â€Om nÃ¥gon säger att den rättfärdiggörande tron ej är nÃ¥got annat än förtröstan (fiducia) pÃ¥ den gudomliga barmhärtighet som förlÃ¥ter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd†(Dekret om rättfärdiggörelsen, canon 9).

Här fördömer alltså den romersk-katolska kyrkan det fria och villkorslösa evangeliet som Jesus och Hans apostlar lyfte fram mot fariséerna och som Luther lyfte fram mot sin tids påvekyrka.

De stora lutherska kyrkorna har ocksÃ¥ infört kvinnliga präster i strid med de klara bibelställena 1 Kor. 14:33-38 och 1 Tim. 2:11-12. Sedan har man gÃ¥tt ännu längre i avfall genom att välsigna homosexuella förhÃ¥llanden och i vissa fall – där den sekulära staten tillÃ¥ter det – viga homosexuella till â€Ã¤ktenskapetâ€. Det Gud klart förbjuder i sitt ord och som utestänger frÃ¥n det eviga livet (1 Kor 6:9-10, 1 Tim 1:8-10 m.fl.), det välsignar man. Biskopar och prästerskap är satta som lärare och själasörjare för att föra människor till det eviga livet i Himmelen, men istället anvisar de människor vägen till förtappelsen.

Som om inte ovanstÃ¥ende vore nog förnekar man Jesu tydliga ansprÃ¥k pÃ¥ att vara världens ende Frälsare (Joh. 14:6). Synkretiska gudstjänster, där Svenska kyrkans prästerskap framträder tillsammans med hednapräster och ger sken av att religionerna har en och samma Gud, hör inte till ovanligheterna. Jesu klara ord: “Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern” (Joh. 5:23) eller Johannes klara ord: “Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern” (I Joh. 2:23) trampar man under fötterna eller förklarar bort pÃ¥ ett sätt som redan stöter det naturliga förnuftet genom sin intellektuella undermÃ¥lighet.

Det finns några lutherska kyrkor som ännu håller stånd. I Europa är det endast fråga om små kyrkor och församlingar, sådana som de som är samlade här på denna konferens. I USA finns Missourisynoden med ca 2,4 miljoner medlemmar. Denna kyrka har fortfarande en stark bibel- och bekännelsetrogen falang inom sig. Wisconsinsynoden med ca 400 000 medlemmar är den största lutherska kyrkan i världen, som till sin helhet fortfarande kan sägas stå emot det avfall, som vi annars ser överallt.

Går vi så till den protestantiska världen i övrigt ser vi att många av de stora kyrkosamfunden avfallit genom bibelkritik och liberalteologi. Det är det sociala evangeliet, inomvärldslig förbättring, som står i centrum.

Den s.k. evangelikala rörelsen, som länge tydligt och klart försvarade reformationens formalprincip sola scriptura, hÃ¥ller nu pÃ¥ att i hög grad överge denna norm. Om detta talade Peter Olsen pÃ¥ NELK-konferensen i Vasa 2010 i ett synnerligen intressant och klargörande föredrag, som rekommenderas för vidare läsning. Det finns ocksÃ¥ tydliga tecken pÃ¥ att även materialprincipen försvagas inom dessa kretsar. T.ex. gjorde kända evangelikala ledare gemensam sak med den romersk-katolska kyrkan i ett lÃ¥ngtgÃ¥ende teologiskt uttalande 1994, som kom att kallas â€Evangelicals and Catholics Togetherâ€.

Inom karismatiken är det tecken och under som intar huvudintresset. En fokusering på andliga upplevelser och övernaturliga gåvor skymmer ofta evangeliet om Jesu Kristi blod, som stryker ut våra synder – det enda som kan rädda oss från helvetet till den eviga saligheten i himlen.

Vi ser alltså vilket oerhört stort behov kristenheten, de flesta av de större samfunden i vår tid, har av en reformation. Och vi ser också hur den romersk-katolska kyrkan, vars ledare påven av våra reformatoriska fäder tydligt identifierats som antikrist, vinner allt större förtroende i lutherska och allmänprotestantiska kretsar. Även inom sådana sammanhang som man trott och hoppats skulle vara fullständigt immuna mot romersk-katolsk andlighet, som den evangelikala rörelsen, har en förändrad attityd varit tydligt märkbar på senare tid. Och även inom konservativa lutherska kretsar har man sett en öppenhet mot den romerskkatolska kyrkan som verkligen oroar.

Vad skall vi dÃ¥ göra? Vad kan man göra? Vi skall naturligtvis hÃ¥lla fast vid arvet frÃ¥n reformationen; vid frälsning genom tro allena för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull och vid Skriften allena. Hela tiden mÃ¥ste vi Ã¥tervända till Ordet för att pröva allt utifrÃ¥n den mÃ¥ttstock vi fÃ¥tt av Gud och inte lÃ¥ta oss ryckas med i nÃ¥gra villfarelser. Jesus säger till den trogna och lidande församlingen i Smyrna: â€Var trogen intill döden, sÃ¥ skall jag ge dig livets krona†(Upp. 2:10).

â€Men vi är sÃ¥ fÃ¥â€, tänker mÃ¥nga, â€vi har inte rÃ¥d att hÃ¥lla oss pÃ¥ vÃ¥r kant när nu hela vÃ¥rt land i snabb takt avkristnas, vi mÃ¥ste närma oss de andra kyrkosamfundenâ€. Det vore visserligen roligt om vi vore mÃ¥nga i vÃ¥ra bibel- och bekännelsetrogna församlingar, men vi skall inte stirra oss blinda pÃ¥ antal och storlek.

Under 300-talet var de flesta biskopar i den världsvida kyrkan arianer, vilka förnekade Kristi gudom. Den främste kämpen för den sanna kristendomen, som hävdade Kristi gudom, var Athanasius. Han stod ofta sÃ¥ ensam i kampen mot förnekarna av Kristi gudom att uttrycket â€Athanasius mot världen†myntades. Föreställ er vad som skulle ha hänt om Athanasius hade gjort en mindre eftergift. Om han hade kapitulerat hade kyrkan slungats bort frÃ¥n den Klippa pÃ¥ vilken den är grundad, vilken inte är nÃ¥gon annan än Jesus Kristus (Matt. 16:16). Luthers var i en liknande situation. Han hade pÃ¥ven, kardinalerna, alla biskopar och kejserlig makt emot sig. DÃ¥ nÃ¥gon sade till honom: â€Vet du inte, att du har hela världen emot dig?†svarade han: â€Jag är emot hela världen.†Ännu idag skördar kyrkan frukterna av Athanasius, Luthers och andra trofasta kämpars stÃ¥ndaktiga kamp för det som är rätt och sant oavsett vad majoriteten tänker och tror. Vad vi gör idag kommer inte heller bli utan betydelse för kyrkan i framtiden – om vi nu inte stÃ¥r alldeles inför Jesu Ã¥terkomst. Vi fÃ¥r hur som helst arbeta och be för en ny reformation av den yttre kyrkan i vÃ¥rt land och i andra länder, och lämna resultatet i Herrens hand.

Vi mÃ¥ vara en liten skara som idag vill hÃ¥lla fast vid det livsnödvändiga – i evig bemärkelse livsnödvändiga – arvet frÃ¥n reformationen. Men vi skall inte bli missmodiga för det, vi är ju genom detta arv delaktiga i det eviga livet! Vi har ingenting att frukta. â€Var inte rädd, du lilla hjord,†säger Jesus, â€ty er Fader har beslutat att ge er riket†(Luk. 12:32). Den lilla och svaga församlingen i Filadelfia fick av Frälsaren höra: â€Jag kommer snart. HÃ¥ll fast det du har, sÃ¥ att ingen tar din krona†(Upp. 3:11). De orden gäller ocksÃ¥ oss!