Predikan 20:e eft. tref. Matt. 22:1-14

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus undervisade ofta om Himmelriket och när Han gjorde det använde Han liknelser. Bara genom liknelser kan Han för oss ge olika glimtar och aningar om av vad det innebär. Det slutliga Himmelriket i evighetens tillvaro är ju något så oerhört fint, någonting så fantastiskt vackert, att vi inte kan greppa det med vårt förstånd. Vi kan ändå förstå att det måste innebära en oändlig lycka, eftersom det är Gud själv, Han som är den fullkomliga kärleken och samtidigt allsmäktig, som ställt i ordning, inrättat Himmelen för att maximalt glädja sina barn. När vi tänker på att Han har oändliga resurser att göra oss lyckliga förstår vi att Himmelen innebär långt större lycka än vi kan tänka eller fatta.

Ibland låter Gud sina barn i förväg få tydliga erfarenheter av Himmelen. Det sker med alla kristna i olika grad. Somliga har fått sådan försmak av saligheten att de fallit i glädjetårar och hjärtat varit så upplivat att det nästan inte mäktat med sådana sinnesrörelser. Men skulle Herren uppenbara för oss redan här och nu den fulla vidden att Himmelrikets glädje, då skulle våra ändliga varelser sprängas sönder. Först sedan vi avlagt dessa våra dödliga och syndmärkta kroppar är vi redo att träda in i Himmelrikets bröllopssal, för att anknyta till Jesu liknelse idag.

Det är ingen slump att Jesus just använder bilden av ett bröllop och liknar Himmelriket vid detta. Bröllopslyckan är väl något av det ljusaste och gladaste som går att uppleva här på jorden. Äntligen får man förenas med den som man älskar mer än andra på jorden. Man har klätt sig finare än någon annan gång i livet och man har samlat alla de vänner man vill ha ibland sig vid detta högtidliga tillfälle.

Vi skall återkomma till bröllopsfesten och dess glädje. Men låt oss först se, att

Bröllopsfesten föregicks av en inbjudan

Kungen, som är Gud, Fadern, sände ut sina tjänare profeterna för att bjuda in människorna till sin Sons, Kristus, bröllopsfest. Men det märkliga inträffade att ingen av människorna ville komma.

Vilka var dessa människor? De först inbjudna var det judiska folket. De hade ofta blivit inbjudna att komma till Herren – inte till tungt arbete utan till vila, förlÃ¥telse, frid och glädje. â€Komâ€, sade Herren till sitt egendomsfolk, â€LÃ¥t oss gÃ¥ tillrätta med varandraâ€, â€Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra, skall ni fÃ¥ äta av landets goda†(Jes. 1:18-19). Tyvärr sade de allra flesta av judafolket nej till inbjudan.

Men Herren gav sig inte. Han fortsatte att kalla sitt egendomsfolk också genom apostlarna i nya förbundet, som först gick till sina bröder efter köttet (Rom. 1:16). Tyvärr hjälpte inte heller detta. De allra flesta sade fortfarande nej. De flesta skyllde på sina mångahanda uppgifter. Det var det ena och det andra som behövde göras. En del nöjde sig inte med att tacka nej p.g.a. sina många bestyr, utan slog t.o.m. ihjäl kungens tjänare som framfört inbjudan. När Jesus sade detta var orden riktade mot fariséerna och översteprästerna, som stod och lyssnade till Jesu undervisning (Matt. 21:45-46). De var uppfyllda av hat och bara rädslan för det församlade folket hindrade dem från att genast gripa Jesus och låta döda Honom. De törstade efter Jesu liv, medan Jesus törstade efter deras omvändelse och hoppades att de genom Hans liknelse skulle förstå hur förvänt de handlade.

Tillbaka till liknelsen. När kallelsen till bröllopet avvisades â€blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stadâ€. Det är Jerusalems och templets förstöring av romarna Ã¥r 70 som Jesus syftar pÃ¥. Denna förödelse skedde därför att man förkastade den frälsning som var förutsagd i Skriften och som kom till Guds egendomsfolk, de som allra först borde ha tagit emot den. Detta visar hur allvarligt det är att i längden stÃ¥ emot Guds kallelse. Till sist tar nÃ¥datiden slut, bÃ¥de för Jerusalem som stad och för en enskild människa, dÃ¥ hon dör och hennes kropp läggs i ruiner. Har hon dÃ¥ inte hörsammat kallelsen gÃ¥r även hennes själ förlorad för all evighet.

Kungen i liknelsen gav sig inte. När det egna folket inte ville komma, sände Han ut tjänare till kleti och pleti, alla möjliga slags människor. Han ville fylla sin bröllopssal med gäster och nu fick även alla hedningar inbjudan. SÃ¥ är det med evangeliets inbjudan. Den är riktad till alla. Den är även en nÃ¥desinbjudan i det att den inte grundar sig pÃ¥ de inbjudnas rättfärdighet eller fromhet utan endast pÃ¥ kungens godhet. â€Onda och goda†blev inbjudna stÃ¥r det. Ja, även den allra uslaste människa pÃ¥ jorden är kallad till den himmelska bröllopssalen. Inbjudan gäller alla, judar som hedningar, onda som goda. Kom till bröllopsfesten!

När vi får inbjudan till bröllop från våra vänner står det på kortet vilken klädsel det är som gäller. Så är det även med denna inbjudan.

Bröllopsfesten kräver de rätta kläderna

På den himmelska bröllopsfesten är det bara en dräkt som duger. På inbjudningskortet står det med stora bokstäver, för att ingen skall undgå att lägga märke till det: KLÄDSEL: KRISTI RÄTTFÄRDIGHET.

Kläder är i biblisk symbolik liktydigt med vandeln, en människas rättfärdighet inför Gud. Om man bara har gjort gott i livet, enbart heliga handlingar, är ens klädnad vit, alldeles ren och utan skrynkla. Syndar man solkas dräkten ned i smuts och orenhet. Det säger ju sig självt att när man kommer till den allra finaste, ljusomstrålade, högsta och saligaste fest som finns, bröllopet i Himmelens tronsal, då duger bara den allra bästa dräkten.

Under antiken var det i Orienten sed att det vid finare bröllop delades ut bröllopsdräkter till gästerna. Den riktigt förmögne och samtidigt gästfrie värden såg till att alla gästerna gavs var sin bröllopsdräkt när de anlände till festplatsen. Den gäst som föredrog att strunta i den skänkta bröllopsdräkten, och istället kom i egen dräkt, förolämpade värden å det grövsta.

Så förhåller det sig också på kungens bröllopsfest i vår liknelse. Den klädsel som inbjudningskortet kräver ges samtidigt alldeles gratis. Och det är inte vilken dräkt som helst som delas ut – det är Kristi rättfärdighet, all Hans godhet, alla Hans goda gärningar, Hans helighet och lydnad under Guds lag, som är den dräkt som skänks bröllopsgästerna alldeles gratis vid bröllopssalens port.

Den som tar fasta pÃ¥ inbjudningen och kommer fÃ¥r lägga av sig sin egen smutsiga, stinkande, skrynklade, solkiga dräkt och ikläda sig Kristus. Vilken skillnad! Profeten Jesaja säger: â€Vi är alla orena, alla vÃ¥ra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel†(Jes. 64:6). FörhÃ¥ller det sig sÃ¥, vilket det förvisso gör, sÃ¥ duger det inte att komma i sin egen hemmagjorda rättfärdighet eller privatreligiositet. MÃ¥nga tror att det inför Gud räcker med allmän hygglighet och skötsamhet, lite kyrkogÃ¥ng nu och dÃ¥ och en och annan slant till behjärtansvärda ändamÃ¥l. Men vi kan inte skyla vÃ¥r orenhet med sÃ¥dant. Vi mÃ¥ste ha de rätta bröllopskläderna. Vi mÃ¥ste ikläda oss Kristi rättfärdighet. Om bruden i Lammets bröllop stÃ¥r det i Uppenbarelseboken: â€Ã…t henne har givits att klä sig i skinande, rent linnetyg. Linnetyget är de heligas rättfärdighet†(Upp. 19:8). Den dräkt det här är tal om har du, sÃ¥vida du är döpt, blivit klädd i redan som spädbarn. Det var dÃ¥ Gud själv som i dopet tvättade dig ren frÃ¥n din synd. Paulus skriver: â€Alla ni som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus†(Gal. 3:27). Det är A och O, början och slutet, i det kristna livet. Är vi klädda i trons rättfärdighet bestÃ¥r vi inför Gud och hör till Hans heliga.

Men börjar vi se denna dräkt som ett onödigt plagg och tycka att vÃ¥ra egna kläder duger, dÃ¥ är det helt och hÃ¥llet ute med oss. DÃ¥ gÃ¥r det för oss som med mannen i liknelsen. Denne man hade hörsammat kallelsen till festen, men kom i egna kläder. Han tyckte de erbjudna kläderna vid porten var onödiga och slank in i sina egna kläder, som han tyckte var fina nog. När kungen kom och sÃ¥g sina gäster, föll hans blick genast pÃ¥ denne man och han frÃ¥gade honom: â€Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder?â€

Det var uppenbart att hans egna kläder inte dög. När Gud ser på oss vid sidan av Kristus är det verkligen en vämjelig syn. Då ligger hela det avgrundsdjupa arvsfördärvet blottat inför Hans blick. Alla onda tankar, ord och gärningar, det som ormgiftet i syndafallet lett till, ligger där utan att vara övertäckt av Kristi blod. När Gud betraktar en människa vid sidan av Kristi rättfärdighet är det en vidrig huggorm Han ser. Mannen utan bröllopskläder blev utkastad till mörkret där utanför, till den plats, Gehenna, där man skall gråta och skära tänder.

Jesus avslutar liknelsen med nÃ¥gra ord, som förbryllat mÃ¥nga. Han säger om den himmelska festen, att â€mÃ¥nga är kallade, men fÃ¥ utvaldaâ€. Detta fÃ¥r oss att avslutningsvis säga, att

Bröllopsfesten är till för alla, men bara några kommer

Att mÃ¥nga är kallade betyder i verkligheten â€allaâ€. Det skulle föra för lÃ¥ngt att utveckla detta här, men i bibliskt sprÃ¥kbruk stÃ¥r det ibland â€mÃ¥nga†när det egentligen betyder alla, t.ex. när Jesus säger om sitt blod att det är förbundsblodet som blir utgjutet förmÃ¥nga till syndernas förlÃ¥telse. Vi vet av andra bibelställen att Jesus är försoningen för alla människors synder. Alla människor är alltsÃ¥ kallade till bröllopsfesten. Ond som god fÃ¥r komma. Över allt vad människa heter ljuder det: â€Det finns inga hinder! Kom till Jesus! Allt är färdigt! Alla är välkomna! Kom!†Alla som befinner sig utanför bröllopssalen möts av detta inbjudande, ovillkorliga budskap. Det rÃ¥der ingen tvekan om ifall man fÃ¥r komma eller inte.
Men nu vet vi ju att inte många kommer. De flesta struntar i inbjudan och väljer sin egen förtappelse. Detta beror inte på några tvetydigheter i inbjudningskortets formulering eller att kungen inte vill ha dem där. Det är helt och hållet deras eget fel att de föraktfullt uteblir.

Men nÃ¥gra kommer. Dessa människor gÃ¥r dÃ¥ in genom porten till Guds rike, d.v.s. ikläder sig Kristus och gÃ¥r in i bröllopssalen. När de nu befinner sig innanför fÃ¥r de höra budskapet att “fÃ¥ är utvalda”. De förstÃ¥r nu att det inte var de själva som fattade beslutet att ingÃ¥ i Guds rike. Det var istället sÃ¥ som Jesus säger: “Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er” (Joh. 15:16). De blir ödmjuka och förstÃ¥r att de inte varit bättre eller mindre fördärvade än de människor som fortfarande befinner sig pÃ¥ utanför bröllopssalen.

När de sedan framöver misströstar om sina egna krafter att bevaras i tron fÃ¥r de gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng höra att de är utvalda av Gud. De pÃ¥minns pÃ¥ nytt om att det helt och hÃ¥llet är Guds verk att de kommit in i Guds rike och att samme Gud som kallat dem och fört dem in i festsalen – som här i Jesu liknelse är en bild av församlingen pÃ¥ jorden – ocksÃ¥ skall slutföra sitt verk med dem, som det stÃ¥r skrivet: â€Han som har börjat ett gott verk i er skall ocksÃ¥ fullborda det intill Kristi Jesu dag†(Fil. 1:6). Eftersom det är Guds starka Hand som fört dem in i salen kan de trygga sig vid Jesu ord: â€Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand†(Joh. 10:29).

Den som, med Guds hjälp, tar den bibliska läran om utkorelsen till sitt hjärta stäms alltså till ödmjukhet, samtidigt som han eller hon också får leva i underbar frälsningsvisshet.

Amen.