av Lars Borgström Predikan 16:e söndagen efter trefaldighet

Luk. 7:11-17

Hans Brorson skriver i en av sina mest kända psalmer: “Jag gÃ¥r mot döden, var jag gÃ¥r, Kan aldrig säker vara. För varje timma klockan slÃ¥r, Jag svävar i dödsfara. Ett enda andetag, Slut är min levnads dag, Och jag i evigheten stÃ¥r. Jag gÃ¥r mot döden, var jag gÃ¥r” (Luthersk Psalmbok 705:3).
Det hör till livets villkor här på jorden, att alltid leva under hotet från vår fiende döden. Tillvaron på jorden kan liknas vid ett stort rullband som hastigt transporterar människorna mot den oundvikliga döden. Varje dag dör hundratals människor bara i vårt land. Rullbandet rullar vidare och för fram nya människor till kanten, till livets rand, och så trillar de ned i dödens avgrund. Ibland sker det stora olyckor, ibland råkar länder i krig med varandra, och plötsligt faller stora sjok av människor över kanten.
Vi har alla en nummerlapp som talar om när när det är vÃ¥r tur. Vi vet inte numret pÃ¥ den lappen, det är bara Gud som vet det. När olyckor, sjukdomsepidemier, svält eller krig drabbar rasslar det till ordentligt i nummerräknaren och vÃ¥rt eget, personliga nummer har plötsligt kommit Ã¥tskilligt närmare. Ibland gÃ¥r det mycket snabbt, ibland lÃ¥ngsammare, men hela tiden tickar nummerräknaren fram nya nummer. “Jag gÃ¥r mot döden, var jag gÃ¥r”.

Sorgetåget i Nain
I dagens evangelium möter vi en sorgeprocession. Just som Jesus, Hans lärjungar och mycket folk som följde dem närmade sig staden Nain mötte de ett begravningståg som kom ut ur stadsporten. Det var en mor som var på väg till begravningsplatsen, och mycket folk från staden följde med henne. Hon var änka, hon hade tidigare tvingats begrava sin man och nu skulle hon begrava sin ende son, eller sin enfödde son, som det ordagrant står i grundtexten. Detta dystra sorgetåg ger verkligen konkretion åt det som sades inledningsvis, att tillvaron här på jorden obönhörligt skrider fram mot dödens avgrund och graven.
Denna dag var det en ung man som skulle begravas. Att människor måste dö var inte någon nyhet för änkan eller någon annan. Det visste de av erfarenhet och i lagen, i 1 Mos.3, som de hört sedan barnsben, står det att människan skall vända åter till jorden (v 19). Ändå innebär varje dödsfall ett sorgligt avsked. Men detta dödsfall var extra tungt och ömmande. Änkan hade nu ingen som kunde försörja henne. Det var självfallet också känslomässigt svårt för henne att hon nu förlorat sin enfödde son. Men ännu tyngre än allt detta var hennes känsla av att vara fördömd, förbannad och förkastad av Gud. I Psaltarens psalmer och i de gammaltestamentliga profeterna, de heliga skrifterna som genomsyrade judarnas tillvaro, kan man gång på gång läsa om hur de ogudaktiga bestraffas: de skall tas bort med rot och stam, så att de inte lämnar några kvarlevande efter sig. Därför räknades det bland judarna till den största olycka, när man in te fick avkomma som kunde föra släkten vidare. Vi möter i Bibeln detta tema gång på gång, t.ex. i berättelserna om Sara, som ändå till sist födde sin Isak; om Hanna, som ändå till sist födde sin Samuel och i Nya testamentets inledning möter vi Elisabeth, som till sist fick föda Johannes Döparen.
Det är svårt att tänka sig att någon begravningsprocession vandrat fram med tyngre steg än änkans. Det var ett dödens tåg som drog ut genom Nains stadsport. Den stackars änkan tyckte sig säkert själv färdig för graven. Vad hade hon nu att leva för? Ensam var hon i världen och enligt känsla och förnuft även övergiven av Gud.

Hela världens dödståg mot helvetet
I denna predikans inledning nämndes ett stort rullband som för människorna fram till dödens tröskel och däröver. Det finns ingen människa som klarar sig undan, alla är med på rullbandet. För det stora flertalet människor är detta rullband också liktydigt med den breda vägen, den som de många vandrar fram på under sin resa mot fördärvet (Matt. 7:13).
I min ägo har jag ett fotografi av en tavla som hänger i en liten evangelisk kyrka i Slovakien. Bilden föreställer en bred asfalterad väg som går genom en neonupplyst storstad. I nattmörkret lyser stadens alla lockskyltar med starka, iögonfallande färger. Längs vägen finns även en stor katedral och andra mindre kyrkobyggnader, där kanske allmänreligiösa floskler predikas (vad vet jag?). Människorna som vandrar fram på den breda vägen är säkert sinsemellan ganska olika. En del kastar sig helhjärtat in i nattklubbarnas nöjen och förslösar sin själ som den förlorade sonen i det främmande landet (Luk. 15). Andra kan vara hyggliga medborgare, skötsamma och plikttrogna. Ytterligare andra kan besöka stadens stora katedral eller någon av de mindre kyrkorna och uppvisa ett yttre sken av fromhet. Sinsemellan kan människorna alltså vara mycket olika, men allesamman vandrar de fram på den breda vägen.
På mitt fotografi ser man också vart den breda vägen slutar. Den leder fram till en avgrund. Därnere ser man det fruktansvärda eldhavet. Det kusligaste av allt är att man även ser människor handlöst falla över kanten och slukas av helveteselden.
Fotografiet visar den förskräckliga verklighet som är dold för mänskligt öga – den verklighet som ocksÃ¥ Bibeln uppenbarar – att hela den bortvända världen är pÃ¥ väg mot evig olycka. Ända sedan syndafallet är mänskligheten syndfull och nedtryckt av en sÃ¥dan syndaskuld att hon aldrig i evighet kan bli kvitt den. Syndens lön är döden (1 Mos. 2:17, Rom. 6:23). Synden bestÃ¥r inte först och främst i yttre saker som mord, otukt och annat sÃ¥dant. Även människor som inte begÃ¥tt sÃ¥dana synder dör ju. Till och med de smÃ¥ barnen i vaggan kan dö, och de har inte begÃ¥tt nÃ¥gra yttre verksynder. Men syndens lön är döden, och därför, eftersom även spädbarn dör, förstÃ¥r vi att synden sitter mycket djupare i människonaturen än i yttre gärningar. Inte bara de smÃ¥ barnen, utan ocksÃ¥ stora heliga och profeter mÃ¥ste dö. Syndiga gärningar är bara yttre symptom pÃ¥ det gudsfientliga, självälskande människohjärtat.
Luther skriver i sin predikan i Kyrkopostillan över dagens text, om varför även spädbarn och heliga profeter dör:

“Därför mÃ¥ste den synd, med vilken hela människosläktet förtjänat döden vara nÃ¥gon annan och svÃ¥rare än mord och dylika uppenbara brott, som straffas genom bödeln till döden. Det är nämligen den, som vi ärvt av Adam och Eva, och som kommer av fader och moder och som är inrotad i naturen och medfödd i alla människor. Denna natur är nu och förblir sÃ¥dan som Adams och Evas var när de hade syndat, det är, bortvänd frÃ¥n Gud och full med ond lusta och olydnad mot Gud och hans vilja. Och alla ligger alltsÃ¥ under Guds vrede dömda till döden, sÃ¥ att vi mÃ¥ste vara evigt skilda frÃ¥n Gud. Härmed betygar Gud för alla människor sin stränga och förskräckliga vrede, vilken vi genom synden drar över oss, när vi alla mÃ¥ste sännkas i döden. [—] Denna vrede är inte nÃ¥gonting obetydligt och ringa, utan det är ett sÃ¥dant allvar med den att ingen människa kan utstÃ¥ den u tan att gÃ¥ förlorad i den. Och likväl är världen sÃ¥ blind, att den varken ser eller ger akt pÃ¥ en sÃ¥dan Guds vrede; ja, själva Guds heliga förstÃ¥r den inte tillräckligt, sÃ¥ som Mose säger i 11:e versen: Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, sÃ¥ att han fruktar dig?

Så långt Luther. Han har så rätt. Alla världens barn är blinda för Guds vrede och det förskräckliga slut de i expressfart far fram mot. Och t.o.m. Guds barn tänker sällan på tragiken i detta. Vem tänker t.ex. på att det i natt var hundratals svenskar som föll över evighetens gräns? De gick och lade sig som vi andra igår kväll, men de vaknade inte med oss i morse. De allra flesta av dem var oomvända. De hade under sin levnad vandrat fram på den breda vägen, och nu är de i helvetet. Varje dag regnar det ned hundratals svenska själar i helvetet.
Detta var en lång utvikning om hela världens dödståg mot helvetet. Sorgeprocessionen som strömmade ut ur Nains stadsport på väg mot den öppna graven gav upphov till den utvikningen. Men nu tillbaka till Nain. Där tågade inte bara en procession, utan även ett annat tåg uppenbarade sig och kom dödens procession till mötes. Det andra tåget var livets tåg som leddes av ingen annan än livets Furste själv.

Livets tåg bryter av dödens procession
Det fanns mänskligt sett inte nÃ¥got hopp för änkan. Det fanns inte heller nÃ¥got hopp för hennes son. Allt var bara död och mörker. Hennes enfödde son lÃ¥g pÃ¥ likbÃ¥ren. Men sÃ¥ kom en annan enfödd Son, Guds Son, och allt förvandlades. Han sÃ¥g änkan och förbarmade sig över henne. Han sade till den förtvivlade: “GrÃ¥t inte”. SÃ¥ gick Han fram och rörde vid bÃ¥ren och sade sitt allsmäktiga: “Unge man, jag säger dig: StÃ¥ upp!” DÃ¥, genom Jesu mäktiga Ord, blev allt nytt, ljust och underbart. Pojken fick liv igen och började tala!
Detta underverk förebildar i viss mån Jesu egen uppståndelse. När det står att Jesus förbarmade sig över modern som förlorat sin enfödde son, är det nog så att den allvetande Jesus även tänkte framåt på sin egen mor Maria, som också inom kort skulle mista sin Son, se Honom spikas fast på ett kors och sedan följa Honom till graven.
Jesus är livets Furste som har makt över själva döden. Han visade detta föregripande med änkans son, med synagogföreståndaren Jairi dotter, med Lazarus och med andra. Framför allt visade Han det sedan på sig själv, då Han i graven tog sitt liv tillbaka (Joh. 10:18). Genom Jesu egen död och uppståndelse har synden och döden besegrats. Synden, den fördömelsevärda som satte oss alla på förbannelsens dödståg mot helvetet, är betald och borttagen. Dödens svalg är överbryggat av Jesu kors. På fotografiet jag nämnde tidigare finns det en bro över avgrundsdjupet och eldhavet. Bron är Kristi kors som ligger utsträckt ända över till andra sidan, till det Himmelska Jerusalem. Inte många åt gången, inte klungvis som världens barn, utan en och en vandrar några över denna bro och blir på så sätt bärgade till andra sidan.
Men ocksÃ¥ de som nu vandrar den breda vägen fram kan komma till Himmelen. De är fortfarande möjligt att en spÃ¥rväxling sker. Det inträffar när Jesus hejdar en människa som är pÃ¥ väg mot döden och säger henne som till den unge mannen: “Jag säger dig, stÃ¥ upp!”. SÃ¥dant händer eftersom vi ännu lever under nÃ¥dens tid, när “de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall fÃ¥ liv” (Joh. 5:25). Det är ett ännu större under när en människa väcks upp ur den andliga döden och förs in pÃ¥ livets väg, än när en kroppsligt död människa fÃ¥r liv, börjar röra sig, andas och tala igen.
Här i tiden, i den yttre, konkreta verkligheten som vi kan se och känna med våra sinnen, vandrar alla människor om varandra på samma gator i det jordiska samhället på väg till kyrkogården. Men i verkligheten, i den verkliga, den andliga verkligheten, den som mitt fotografi avslöjar, och som vi kan läsa om i våra biblar, vandrar visserligen den stora massan på en tröstlös väg mot evigt fördärv, men några evighetsvandrare har fått den dystra och hopplösa vandringen förvandlad till en salighetens väg, de är med på det livets segertåg, som i Jesu efterföljd leder till det eviga livet i Himmeln.
DÃ¥ behöver de inte bara sjunga “Jag gÃ¥r mot döden, var jag gÃ¥r”. Den versen är visserligen sann när det gäller deras fysiska kroppar, som för en tid fÃ¥r läggas i gravens vila inför uppstÃ¥ndelsens saliga morgon. Men ännu sannare är den fortsättning pÃ¥ Brorssons psalm, som de fÃ¥r stämma in i: “Jag gÃ¥r med Jesus, var jag gÃ¥r, Han vandrar vid min sida. Han läker mig med sina sÃ¥r Och hjälper mig att strida. Om allt gÃ¥r mig emot: Där Jesus satt sin fot, Där följer jag i Jesu spÃ¥r. Jag gÃ¥r med Jesus, var jag gÃ¥r. // Jag gÃ¥r till himlen var jag gÃ¥r. SÃ¥ frukta ej, mitt hjärta. I himlen du en ände fÃ¥r PÃ¥ all din nöd och smärta. All världens lust och prÃ¥l, Är ej min längtans mÃ¥l. All världens skatter jag försmÃ¥r, Jag gÃ¥r till himlen, var jag gÃ¥r” (Luthersk psalmbok 705:5-6).

Amen.