Predikan 15:e sön. eft. Tref. Matt. 6:24-34

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

â€Gör er inga bekymmer†säger Jesus. ÄndÃ¥ plÃ¥gar oro och ängslan mÃ¥nga människor. När det är som värst kallar vi det Ã¥ngest och den förbittrar livet och lamslÃ¥r handlingskraften. Vad mÃ¥nga människor saknar idag är trygghet. Vi lever i ett förhÃ¥llandevis tryggt land med försäkrings- och pensionssystem. Men dessa inrättningar kan inte dämpa eller rÃ¥da bot pÃ¥ den oro som hör till vÃ¥r existens djupare omrÃ¥den. Inför lidandet, olyckor, sjukdomar och död stÃ¥r vi ofta handfallna. Inga sociala myndigheter kan hjälpa oss.

Nu är det så fantastiskt att det finns en absolut trygghet, nämligen tryggheten under den Allsmäktiges beskydd. Det är den Jesus undervisar om på det ställe ur Bergspredikan vi lyssnat till. Vi skall i denna predikan undersöka hur Gud styr allting till det bästa för sina barn och sitt rike, och hur vi därför kan vara alldeles bekymmerlösa. Detta Guds agerande och denna Guds omsorg brukar kallas för Guds försyn. I äldre tider undervisades det mycket mer om Guds försyn än vad som är fallet idag, men desto bättre att vi nu har ett sådant ämne uppe i och med dagens evangelietext. Vi skall först betrakta

Guds försyn såsom bevarandet, medverkandet och regerandet

I klassisk, ortodox lutherdom har man menat att Guds försyn innebär tre saker. Det man då tänker på är bevarandet av världen, medverkandet i allt som sker i världen och regerandet av världen.

Med bevarandet – eller uppehÃ¥llandet som det ocksÃ¥ kallas – menas Guds ständiga, livsuppehÃ¥llande aktivitet, Guds fortsatta skapelse. Det är inte sÃ¥ att universum är självtillräckligt och existerar pÃ¥ egen hand. Hela universum är beroende av Guds ständigt verkande skaparmakt. Om Gud plötsligt skulle upphöra att “med sin makts ord bära allt” (Heb. 1:3), skulle hela världsalltet i ett ögonblick försvinna. Med bevarandet menas alltsÃ¥ att Gud hÃ¥ller sin skapelse uppe.

Medverkandet innebär att Gud, sÃ¥som allsmäktig och allestädes närvarande, har sin hand med i precis allt som sker i hela skapelsen. Han medverkar i allt som sker i naturen och i djurvärlden. Att solen gÃ¥r upp varje morgon tar vi närmast för en självklarhet, men tänker sällan pÃ¥ att det är en nÃ¥d av Gud att Han lÃ¥ter den gÃ¥ upp. Att gräset, växterna och ängens liljor, som Jesus talar om i vÃ¥r predikotext, växer – för att inte ocksÃ¥ tala om de olika sädesslagen som bonden sÃ¥r om vÃ¥ren – är alltsammans även det en nÃ¥d av Gud. Det är Gud som ger vÃ¥r föda dess närande kraft och medicinerna dess läkande förmÃ¥ga. Utan Guds medverkan skulle allting förlora sin naturliga verkningskraft.

Gud medverkar även i allt som sker i människovärlden. Inga goda insatser eller hjälpaktioner skulle kunna utföras om inte Gud medverkade i skeendet. Ingen vänlighet eller kärlek skulle vara möjlig att visa medmänniskorna om inte Gud gav impulser och kraft till detta. Paulus skriver: “Gud är ju den som verkar i er, bÃ¥de det ni vill och det ni gör, för att hans goda vilja skall ske” (Fil. 2:3).

Att den gode Guden har sin hand med i allt gott och välsignande som sker är väl inte så svårt att förstå. Men det är svårare att acceptera att Gud även medverkar i det onda som sker. Hur skall man förstå det? Gud är den enda skaparmakten. Det innebär, att likaväl som Han ger födan dess närande kraft, ger Han de muskler kraft som just är i färd med att utdela en dräpande dolkstöt. Om inte Gud just i det ögonblicket ger kraft åt armen skulle inget dråp kunna begås. Men detta innebär ju inte att Gud skulle vara orsaken till det onda. Guds skaparkraft driver skapelsen framåt, men där redskapen är onda blir resultatet ont. Gud verkar i sina skapade varelser sådana de är. Hans skaparkraft rör upp ondska när den möter onda redskap. Skulden för det onda ligger alltså inte hos Gud som endast sätter sin skapelse i rörelse. Skulden ligger i stället hos människan som är fallen i synd. Luther använder sig i detta sammanhang av en bild, som framställer en ryttare som rider på en halt häst. Att ritten överhuvud taget går framåt beror på att ryttaren driver på, men att ritten går så dåligt beror på att hästen är skadad. I den lutherska ortodoxin sade man att Gud medverkar till effekten, att någonting överhuvud taget sker, men inte till defekten, det onda resultatet. För det onda resultatet är endast den i synd fallna människan ansvarig.

Av det som nu sagts om Guds medverkan i allt som sker, även det onda, får man inte dra slutsatsen att Gud skulle stå maktlös inför det onda, att Han så att säga ingenting kan göra åt saken då Hans skaparkraft sätter igång de onda redskapen. Tvärtom är det en huvudpunkt i läran om försynen att Gud kan använda även det onda för sina syften. Gud styr allting, gott som ont, efter sitt allvisa råd. Därmed är vi framme vid regerandet eller styrandet, som det ibland kallas. Detta regerande av världen är i sin tur indelat i fyra underavdelningar. Indelningen är gjord efter det sätt på vilket Gud agerar mot det onda.

För det första har vi tillÃ¥tandet av det onda. Vi kan i detta sammanhang komma ihÃ¥g hur satan i Jobs bok träder fram inför Gud och ber om tillstÃ¥nd att hemsöka Job med plÃ¥gor. Gud beviljar detta och ger det alltsÃ¥ sitt tillÃ¥tande. Och Jesus säger om sparvarna: “Säljs inte tvÃ¥ sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er Fader vet om det. Och pÃ¥ er är till och med hÃ¥rstrÃ¥na räknade” (Matt. 10:29-30). Detta innebär ju uppenbarligen, att inget ont kan ske i världen, utan att Gud ger det sin tillÃ¥telse. FrÃ¥gan varför Gud handlar pÃ¥ detta sätt Ã¥terkommer vi till.

Guds regerande innefattar även förhindrandet av det onda. När profeten Daniel slängdes ned i lejonkulan sade han till kungen morgonen därpÃ¥: “Min Gud har sänt en ängel och stängt lejonens gap, sÃ¥ att de inte har gjort mig nÃ¥gon skada” (Dan. 6:22). LikasÃ¥ hindrade Gud Abimelek frÃ¥n att ha en sexuell relation med Sara, Abrahams hustru (1 Mos. 20:6).

Det tredje som hör till Guds regerande är ledandet av det onda. Man kan undra varför Gud tillÃ¥ter det onda att ske. När Gud lÃ¥ter det onda ske leder Han det samtidigt till en god utgÃ¥ng, sÃ¥ att det i sista hand tjänar Hans syften. Gud har den fullständiga överblicken över allt som sker pÃ¥ jorden och kan sammanlänka skeenden pÃ¥ ett oväntat och underbart sätt. Tänk pÃ¥ hur det var med Josef som kastades i den djupa brunnen av sina bröder. Det var ju en grym och ondskefull handling. Men Gud vände det hela sÃ¥ att det blev till välsignelse. Josef fördes av sina räddare till Egypten och sÃ¥ldes som slav. Där avancerade han och blev Faraos gunstling. Hans insatser som drömtydare räddade Egypten frÃ¥n hungerssvält. Det blev till sist sÃ¥ att t.o.m. hans bröder, som sökte hjälp under hungersnöden, fick del av överflödet i Egypten. Josef sammanfattar själv hela detta Guds ledande genom försynen med dessa ord till sina bröder: “Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att lÃ¥ta det ske som nu har skett och sÃ¥ behÃ¥lla mycket folk vid liv” (1 Mos. 50:20).

Det allra tydligaste och bästa exempel på ledandet av det onda är dock Jesu korsfästelse. Detta var det mest ohyggliga brott som någonsin begåtts. Onda människor svetsade sig samman och dödade den enda rättfärdiga människa som någonsin vandrat på vår jord. De korsfäste härlighetens Herre, Gud själv. Men denna den mest ondskefulla handling blev till den största välsignelse, det högsta goda som tänkas kan: frälsning och försoning åt hela världen.

Slutligen innebär regerandet även begränsandet av det onda. Gud sätter en gräns för det onda: “Hit men inte längre”. Om vi Ã¥tervänder till Job säger Gud Ã¥t satan dÃ¥ Han beviljar dennes begäran om att plÃ¥ga Job: “NÃ¥väl, allt vad han äger mÃ¥ vara givet i din hand, endast mot honom själv mÃ¥ du inte räcka ut din hand” (Job. 1:12). Senare utsträcker Gud satans tillstÃ¥nd sÃ¥ att han även fÃ¥r plÃ¥ga Job personligen, men sätter dÃ¥ den gränsen att satan inte fÃ¥r utsläcka hans liv: “NÃ¥väl, han mÃ¥ vara given i din hand, endast hans liv mÃ¥ du skona” (Job. 2:6). I 1 Kor. 10:13 utlovas det att Gud inte skall pröva nÃ¥gon över hans eller hennes förmÃ¥ga. Där stÃ¥r det: “Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte lÃ¥ta er prövas över förmÃ¥ga: när Han sänder prövningen visar Han er ocksÃ¥ en utväg, sÃ¥ att ni kommer igenom den.”

Om Guds regerande kan sammanfattningsvis sägas det som stÃ¥r i 5 Mos. 33:27: “En tillflykt är Han, urtidens Gud, och här nere rÃ¥der hans eviga armar.”

Detta var något om Guds försyn i förhållande till det onda. Men vi skall nu också betrakta Guds försyn utifrån de olika objekten, föremålen för Hans handlande. Vi talar då om

Den allmänna, särskilda och synnerligaste försynen

För det första har vi Guds allmänna försyn. Den omfattar allt skapat, alltsÃ¥ även växterna och djuren. Att Gud har omsorg om växterna hörde vi Jesus säga i predikotexten frÃ¥n Bergspredikan: “Se pÃ¥ ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem” (Matt. 6:28-29). Jesus säger att det är Gud som ger kläder Ã¥t gräset pÃ¥ marken. Att Gud även har omsorg om djuren framgÃ¥r av vad Jesus i samma sammanhang säger om fÃ¥glarna: “Se pÃ¥ himlens fÃ¥glar, de sÃ¥r inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske Fader föder dem” (Matt. 6:26). I Ps. 147:9, som är en lovsÃ¥ng till den Allsmäktige, prisas Gud sÃ¥som den som “ger föda Ã¥t djuren, Ã¥t korpens ungar som roparâ€. Att Gud har en sÃ¥dan omsorg om djuren betyder att vi människor skall behandla dem med respekt.

I skapandet och uppehÃ¥llandet av djuren och växterna uppenbaras Guds härlighet. Man kan alltsÃ¥ genom begrundandet av skapelsen och dess ändamÃ¥lsenliga inrättningar nÃ¥ fram till en allmän gudskunskap. Paulus klandrar därför dem som saknar gudsfruktan med följande ord: “Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har Hans osynliga egenskaper, Hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i Hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat Honom som Gud eller tackat Honom.” (Rom. 1:19-21a).

För det andra har vi Guds särskilda försyn. Med detta menas den omsorg som Gud har om människorna. Människan intar en särställning i skapelsen. Vi är skapade till Guds avbild och satta att rÃ¥da över fiskarna i havet och fÃ¥glarna under himmelen. Jesus säger till sina lärjungar: “ni är mer värda än mÃ¥nga sparvar” (Luk. 12:7). Därmed antyder Han, vilket stort värde Gud sätter pÃ¥ en människas själ.

Inom den särskilda försynen görs det inte nÃ¥gon Ã¥tskillnad mellan människor. SÃ¥väl kristna människor som otroende är inneslutna i Guds särskilda försyn. Jesus säger i Bergspredikan om Gud: “Han lÃ¥ter sin sol gÃ¥ upp över onda och goda och lÃ¥ter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt. 5:45).

För det tredje, slutligen, har vi Guds synnerligaste försyn. Det är den omsorg Gud har om de kristna människorna. Egentligen skulle Gud vilja ha denna omsorg om alla människor, men eftersom inte alla tar emot Hans kärlek, är det bara vissa som blir föremÃ¥l för Hans synnerligaste försyn. Den kristne Ã¥tnjuter en absolut trygghet under den Allsmäktiges beskydd. Därför heter det i Lina Sandells psalm: “Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara” (Lova Herren 750:1) eller “de trognas lilla skara” som det hette i den ursprungliga versionen. “De kristnas lilla skara” hette det ocksÃ¥ i en version innan det till sist blev “Guds lilla barnaskara”. Denna psalm är för övrigt, frÃ¥n den första versen till den sista, en mäktig bekännelse till Guds försyn. Vadhelst som händer den kristne i livet fÃ¥r han eller hon vara viss om att det är den kärleksfulle Fadern som ligger bakom det hela till ens eget bästa. “Vad Han tar och vad Han giver, Samme Fader Han förbliver, Och hans mÃ¥l är blott det ena: Barnets sanna väl allena” (v. 5). I Romarbrevet skriver Paulus: “Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom. 8:28). När lidandet möter, kan man alltsÃ¥ som kristen förlita sig pÃ¥, att Gud ser allt ur evighetens synpunkt, att Han vet vad som är bäst för en med tanke pÃ¥ ens eviga väl. Man kan räkna med att det finns osynliga trÃ¥dar, som binder samman allt i ens liv, och att det är en kärleksfull Fader som hÃ¥ller dessa trÃ¥dar i sin hand.

Slutligen skall vi nu betrakta

Det bekymmerslösa livet

Det som vi här har hört borde ha den effekten att vi alla skulle leva fullständigt bekymmerslösa liv. Det är ju Guds löften som säger att vi inte behöver oroa oss. Och Han som är Sanning kan ju inte ljuga för oss. Vore vi alltigenom kristna skulle vi med glädje ta emot allt ur vÃ¥r himmelske Faders hand, och leva alldeles tryggt och bekymmersfritt. Vi skulle säga som Job: â€HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn†(Job. 1:21). Vore vi helt och hÃ¥llet kristna skulle vi lita pÃ¥ vad Jesu säger mot slutet av vÃ¥rt stycke frÃ¥n Bergspredikan: â€Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, sÃ¥ skall ni fÃ¥ allt det andra ocksÃ¥. Gör er alltsÃ¥ inte bekymmer för morgondagen†(Matt. 6:33).

En helt annan inställning har hedningarna. De frÃ¥gor oroligt, som vi hörde Jesus Ã¥terge deras ord: â€Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? (Matt. 6:31). Tyvärr kan detta prägla även oss som är kristna. VÃ¥ra hjärtan är nämligen inte odelat kristna, utan även hedniska, köttsliga hjärtan som misstror Gud om Hans allmakt och godhet. Men detta är otro, och otron är den värsta av alla synder, det är själva grundsynden. Det var den synden som fick Adam och Eva pÃ¥ fall. Ormen (djävulen) sÃ¥dde nämligen tvivel pÃ¥ Guds Ord i kvinnans hjärta genom att säga “skulle väl Gud ha sagt…”.

Att leva ett fullständigt bekymmersfritt liv är ett gudomligt bud, eftersom Jesus säger: â€Gör er inte bekymmerâ€. Att inte lita pÃ¥ Gud, att inte tro att Han har all makt och att Han är fullständigt kärleksfull, är synd, som vi hört. Men att vi inte skall bekymra oss är samtidigt ett gudomligt löfte. Gud lovar oss att ta hand om allt som hör till vÃ¥r välfärd, bÃ¥de i tid och evighet. SÃ¥ ser vi att det trygghetsbehov, som sÃ¥ mÃ¥nga av dagens sekulariserade människor är i avsaknad av, tillgodoses pÃ¥ ett fullkomligt sätt genom tron pÃ¥ den allsmäktige och kärleksfulle Herren.

Men hur gÃ¥r det dÃ¥ med den som har svÃ¥rt att tro sÃ¥ där oreserverat? Jesus föraktar inte den trossvage som har svÃ¥rt att vila i Hans löften. Han skjuter inte bort dem som ängslas och bekymras. â€Ett brutet strÃ¥ skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka†(Matt. 12:20, Jes. 42:3). Tvärtom älskar Han dem sÃ¥ mycket att Han vill ta dem ännu närmare intill sig och stärka dem i deras tro pÃ¥ Honom själv, pÃ¥ den Himmelske Fadern och pÃ¥ den Helige Ande.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.