av Lars Borgström Predikan: Jubel över Herrens frälsning Ps 51:16-21

â€Rädda mig frÃ¥n blodsskulder, Gud,
du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov.

â€Slaktoffer gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sÃ¥dana,
brännoffer tycker du inte om.
Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.â€

â€Gör väl mot Sion i din nÃ¥d, bygg upp Jerusalems murar.
Då skall du glädja dig åt rätta offer,
brännoffer och heloffer, då skall tjurar offras på ditt altare†(Ps. 51:16-21).

Det finns knappast någon situation i det personliga troslivet, som inte fått sitt utryck i någon av Psaltarens psalmer. Ca hälften av Psaltarens psalmer är skrivna av David, som var en stor bedjare. Han var en stor bedjare, och dessutom såsom kung och anfader till Jesus en viktig förebild till vår Frälsare, men, naturligtvis, liksom alla människor en syndare.

Bland David kända synder är den med Batseba och det föregÃ¥ende, det väl kamouflerade mordet pÃ¥ hennes man Uria, det värsta. Att en människa som lever i det djupa gudsförhÃ¥llande som psalmerna ger uttryck för, kan falla i sÃ¥ grova och svÃ¥ra synder, verkar otroligt, ja närmast omöjligt, men är det inte. â€Därför skall den som menar sig stÃ¥, se till att han inte faller” (1 Kor. 10:12). Men ovanligare är det, att en människa Ã¥ngrar sÃ¥ djupt och fullständigt och ber sÃ¥ innerligt till den Gud som han nyss sÃ¥ helt kunnat glömma. Ps. 32 kan hänföra sig till detta Davids syndafall. Den ger utryck Ã¥t den oerhörda lättnaden för den syndare som kommit fram till full bekännelse. Men vÃ¥r psalm, Ps. 51, uppger klart i överskriften (Ps. 51:2) att den härstammar frÃ¥n den tidpunkt dÃ¥ profeten Natan framhöll inför David hans synd mot Batseba och Uria.

I 2 Sam. 12 läser vi hur Natan pÃ¥ Herrens uppdrag gick till David och berättade en historia om tvÃ¥ män, den ene fattig och den andre rik. Den fattige hade bara ett lamm, som han älskade som ett av sina eget barn. När den rike mannen fick besök och middag skulle tillredas tog han den fattiges enda lamm och slaktade för middagen. När David fick höra detta sade han till Natan: â€SÃ¥ sant HERREN lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden!†Natan sade dÃ¥ till David: â€Du är den mannen!†(2 Sam. 12:7). David hade betett sig pÃ¥ samma sätt, ja ännu värre!

David hade inte en tanke pÃ¥ att straffa Natan för hans frisprÃ¥kighet. Det skulle man annars kunna tänka sig att en maktfullkomlig despot i Orienten utan betänkligheter skulle göra. Men David var en gudsman. Samvetet slÃ¥r honom, och hans Ã¥nger och ruelse är fruktansvärda. Ps. 51 var en av den gamla högmässans mest använda syndabekännelser. Den gäller för alla människor i alla tider. Den lär oss att be om att bli förvandlade ända ned i det undermedvetna, ned i det innersta, ned i hjärtats djup. Det är genom förödmjukelse och sorg efter Guds sinne, som människor förs fram till storheten i Guds rike. En föraning av detta har vi i v 10 av vÃ¥r Psalm, där Dais ber: â€LÃ¥t de ben som du har krossat fÃ¥ jubla.â€

Jublet över frälsningen är framför allt en lovsång till den som förlåter synder. Därför är det följdriktigt, att också Ps. 103, den kanske mest älskade av Davids lovpsalmer, så klart och så starkt motiverar lovsången med att Gud förlåter alla synder, botar från sjukdomar, återlöser från förgängelsen och kröner med nåd och barmhärtighet (Ps. 103:2-4). Men nu skall vi ägna oss åt Ps. 51, och särskilt då v 16-21. Vi delar upp de verserna i tre delar, som också blir denna predikans tre delar:

Skulden, v 16-17

â€Rädda mig frÃ¥n blodsskulder, Gud,
du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov.

â€Rädda mig frÃ¥n blodsskulder, Gudâ€, ber David. David tänkte kanske närmast pÃ¥ det straff han förtjänade för Urias oskyldiga blods utgjutande. Men denna svÃ¥ra synd fick ocksÃ¥ följdverkningar. Profeten Natan sade pÃ¥ Herrens uppdrag: â€Varför har du dÃ¥ föraktat HERRENS ord och gjort det som är ont i hans ögon? Hetiten Uria har du dödat med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru Ã¥t dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd. SÃ¥ skall nu aldrig svärdet vika frÃ¥n ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru Ã¥t dig. SÃ¥ säger HERREN: Jag skall sända olyckor över dig frÃ¥n ditt eget hus†(2 Sam. 12:9-11).

Säkert tänkte David pÃ¥ hur Moses hade stÃ¥tt med förbundstavlorna, som strax skulle inristas med de tio budorden, framför sig och hur Herren försäkrat att ingen överträdelse, inga synder mot dessa bud skulle bli ostraffade. Han sade att Han inte skulle “lÃ¥ta nÃ¥gon bli ostraffad” utan att Han “lÃ¥ter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet”. Inte bara syndaren själv utan även hans barn och barnbarn skall alltsÃ¥ bli straffade för synder mot Guds goda och heliga bud. Det är alltsÃ¥ mycket allvarligt att synda. Synden är nÃ¥got fruktansvärt som nedkallar Guds vrede.

Du tänker kanske att synden inte är så farlig. Du är ju bara människa och ingen är fullkomlig, Gud kräver inte mer än vad Han kan begära av oss o.s.v. Så har du frid i synden, du försvarar den och tror att du kan leva med den. Du inbillar dig t.o.m. att Gud är överens med dig. Du tänker t.ex. att du har rätt att inte hedra dina föräldrar eftersom de har handlat fel, att du har rätt att inte ta första steget till försoning därför att den andre har gjort fel, att du har rätt att ljuga i knepiga situationer, att du ibland har rätt att köpa och arbeta svart eller fuska med deklarationen, att du har rätt att leva som du själv tycker när det gäller det sjätte budet, budet om sexuell renhet.

Käre vän, vad du i så fall bedrar dig! Varför tror du inte på Guds ord? Det var ju just när Herren skulle ge sina tio bud som Han högtidligt försäkrar att ingen skall bli ostraffad, syndarens brott skall t.o.m. straffas intill tredje och fjärde släktledet. Du drar med all din synd ned Guds vrede över dig och dina barn, t.o.m. dina barnbarn och barnbarnsbarn!

Men är det verkligen sÃ¥? kanske du undrar. Du kanske ser att du har syndat mot de nämnda buden, men nÃ¥got straff har du inte märkt av. Kanske du har det men det kan ocksÃ¥ vara sÃ¥ att du inte märkt av nÃ¥got straff – ännu. Du kanske ocksÃ¥ har lagt märke till uppenbara föraktare av Herren och Hans bud i din omgivning som verkar leva goda dagar utan att nÃ¥got Guds straff drabbat dem. DÃ¥ vill jag säga dig att det viktigaste av allt, den inre friden, det eviga livet, det saliga livet med Gud, som är den högsta lycka en människa kan fÃ¥ uppleva här pÃ¥ jorden, är dem helt främmande. Synden ödelägger helt det andliga livet och allt som Ã¥terstÃ¥r av lycka är en kortvarig, flyktig glädje som ändÃ¥ bara mynnar ut i tomhet. Och vad värre är: Guds straff kommer inte att utebli. Om det inte verkställs redan här i tiden, sÃ¥ kommer det att bli verkställt i evigheten, i helvetet. Gud lÃ¥ter icke gäcka sig. Han utkräver hämnd för alla synder.

Detta visste David. Därför var ocksÃ¥ hans sorg över synden sÃ¥ svÃ¥r, hans förkrosselse sÃ¥ total att han inte kunde lova Herren. Han önskar att han kunde det, men han kan det inte. Därför ber han Gud ocksÃ¥ om detta: â€Herre, öppna mina läppar, sÃ¥ skall min mun förkunna ditt lov†(v 17). Att en människa lovar Herren är ju Herrens eget verk. I Jes. 57:19 stÃ¥r det: â€Jag vill skapa lovsÃ¥ng pÃ¥ deras läppar, fullkomlig frid bÃ¥de för den som är fjärran och den som är nära, säger HERREN. Jag skall bota honom. Och Paulus Uppmanar efesierna: â€Bed ocksÃ¥ för mig, att ordet ges Ã¥t mig när jag öppnar min mun, sÃ¥ att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd†(Ef. 6:19). Ingen människa kan av egen kraft lova Herren eller förkunna Hans härliga gärningar, utan Gud ger kraften.

Betalningen, v 18-19

â€Slaktoffer gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sÃ¥dana,
brännoffer tycker du inte om.
Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.â€

Verserna 18 och 19 behöver nog förklaras. Gud hade ju utförligt och vid upprepade tillfällen instruerat Israels folk hur offren skulle utföras. Men här säger David, inspirerad av den Helige Ande, att slaktoffer och brännoffer inte gläder Gud. Hur skall vi förstå det?

För det första skall vi ha klart för oss att dessa yttre ceremoniella saker, som i sig själva var goda och fyllde sitt syfte, inte hade något värde ifall inte hjärtat var med, ifall israeliterna levde i synd och otro. På samma sätt har våra gudstjänstbesök, nattvardsgångar samt gåvor och tjänster till församlingen inget värde inför Gud om inte våra hjärtan är med.

För det andra kan sägas att dessa offer aldrig nÃ¥gonsin haft nÃ¥gon egen kraft att förlÃ¥ta synder. Hebréerbrevets författare skriver: â€Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplÃ¥na synder†(Hebr. 10:2). Offren visade fram mot den enda försoningen för synder som nÃ¥gonsin skett och kommer att ske: Kristi fullkomliga offer. DärifrÃ¥n, genom att förebilda Kristi offer, hade dessa offer funktionen att förlÃ¥ta synder.

P.g.a. en modern trend inom kristenheten, särskilt bland unga, behöver jag säga nÃ¥got mer om detta. Som det tycks börjar allt fler som kallar sig kristna ta upp gamla testamentets bud vad gäller matföreskrifter och sabbaten. Men vi lever nu, i och med Kristi fullbordade frälsningsverk, i ett nytt förbund som är “mycket bättre” än det gamla (Hebr. 7:22). I gamla förbundet offrades djur som syftade framÃ¥t pÃ¥ Jesus, men i och med att frälsningsverket är fullbordat är dessa offer avskaffade. PÃ¥ samma sätt med matföreskrifter. Jesus har förklarat “all mat ren” (Mark. 7:19). Samma sak med sabbaten: den pekade framÃ¥t mot Jesu frälsningsverk och förebildade pÃ¥ ett fint sätt frälsningens underbara vila. Därför skriver Paulus med otvetydiga ord: “”LÃ¥t därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifrÃ¥ga om högtid eller nymÃ¥nad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Gal. 4:10-11).
Anledningen till dessa missförstÃ¥nd är att man inte inser att det finns tvÃ¥ förbund i Bibeln, ett gammalt och ett nytt. I och med Kristi frälsningsverk lever vi i ett nytt förbund som är “mycket bättre” än det gamla (Hebr. 7:22). Det är därför fel att klänga sig fast vid gammaltestamentliga bud som uttryckligen förklarats vara överspelade.

David säger sedan att offer som Gud vill ha är en â€förkrossad ande†och ett â€bedrövat hjärtaâ€. Att han kallar detta för offer betyder inte att en sÃ¥dan sorg pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle kunna utplÃ¥na synder eller utverka förlÃ¥telse. â€Om jag grät bÃ¥d´ dag och natt, stod dock syndens fläckar kvar†(Lova Herren 580:2). Den sanna, andliga gudstjänsten, där vi kommer som fattiga tiggare och tar emot syndernas förlÃ¥telse, liv och salighet, kallas för offer. Med det menas inte att det är ett syndoffer som stillar Guds vrede eller tar bort skuld, utan det innebär innerlig andakt, helig lydnad, Ã¥kallande av Herren, betraktande av Guds verk, tacksägelse, helig vandel, o.s.v. Paulus skriver: â€SÃ¥ förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst†(Rom. 12:1).

Frälsningens glädje och jubel, v 20-21

â€Gör väl mot Sion i din nÃ¥d, bygg upp Jerusalems murar.
Då skall du glädja dig åt rätta offer,
brännoffer och heloffer, då skall tjurar offras på ditt altare†(Ps. 51:16-21).

Mot slutet av Ps. 51, dÃ¥ David blivit försäkrad om Guds nÃ¥d, ber han ocksÃ¥ för hela församlingen. Han ber att Gud inte skall ta tillbaka sina löften för Davids synders skull. NÃ¥den som han ber om dÃ¥ han säger â€Gör väl mot Sion†är Guds välbehag för Messias skull. Jerusalems murar som David önskar se uppbyggda är den nytestamentliga församlingen. Det rätta offer som Gud skall glädja sig över är nämligen den kommande Messias offer (Hebr. 10:14). Han skall sÃ¥som en översteprest offra sig Ã¥t Gud Fader till en söt och välbehaglig lukt (Jes. 53:10-11, Ef. 5:2). Genom Honom kommer hans bekännares lov- och tacksägelseoffer (Ps. 50:14) som här liknas vid de levitiska bränn- och heloffren, sÃ¥som när â€tjurar offras pÃ¥ ditt altareâ€.

Vi, liksom David, är syndare som inte förtjänar nÃ¥got annat än straff och plÃ¥gor. Vi har brutit emot alla Guds bud, inte bara det femte och sjätte, det som handlar om mord och äktenskapsbrott. ÄndÃ¥ fÃ¥r vi för Messias skull – samme Frälsare som David hade – förlÃ¥telse och frälsning. Vi läser i Rom. 3:22-24: â€Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nÃ¥d, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.†Och i Ef. 2:8-9: â€Ty av nÃ¥den är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gÃ¥va är det, inte pÃ¥ grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.†Ovillkorade nÃ¥des- och frälsningslöften – det är sÃ¥dant vi finner i evangeliet När lagen har nedslagit oss, kan vi glatt lyfta vÃ¥ra huvuden pÃ¥ nytt eftersom vi vid sidan av lagen har en annan lära som inte framställer för oss nÃ¥gra krav av nÃ¥got slag. Om vi skulle frÃ¥ga Kristus â€Vad förväntas av mig för att bli frälst?†skulle Han svara: â€Inga gärningar. Jag har gjort alla gärningar som skulle göras. Du behöver inte dricka en droppe av den bägare som jag var tvungen att dricka.â€

Den människa som till fullo tar till sig denna sanning mÃ¥ste röras till att hoppa av glädje över vad dessa glädjefulla nyheter skänkt henne. Men den som trots detta budskap fortsätter att vara missmodig och funderar: â€Jag är en vedervärdig människa, det finns ingen förlÃ¥telse för mig†gör ingenting mindre än förkastar evangeliet – förkastar Kristus. Även om du hade begÃ¥tt de största synder och var tvungen att säga som Paulus: â€Jag är den störste bland syndareâ€, även om du begÃ¥tt Judas eller Kains synd, fÃ¥r du ändÃ¥ ta till dig evangeliet eftersom det inte kräver nÃ¥got av oss.

Amen.