Familjeföredrag: Under örnens vingar. Ps. 91:4(-13), 5 Mos. 32:10-11.

När Jesus befann sig i templet i Jerusalem den sista veckan innan han greps och korsfästes sade han: â€Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte†(Matt. 23:37).

Att Jesus upprepar stadens namn: “Jerusalem, Jerusalem”, är för att betona djupet i tragedin och Hans sorg över obotfärdigheten. Jerusalem, vars namn har med frid, shalom, att göra, och antagligen betyder fridens grundval eller fridens boning, skulle nu drabbas av krig och fördärv. “Ert hus kommer att stÃ¥ öde” och “ni kommer inte att se mig igen” sade Jesus och lämnade templet Ã¥t sitt öde.

Precis som hönan samlar sina kycklingar under sina vingar vid fara – t.ex. när rovfÃ¥glar syns pÃ¥ himlen och flyger runt och letar efter byte att dyka ned pÃ¥ och sätta klorna i för att föra bort, döda och äta upp – sÃ¥ ville Jesus skydda staden Jerusalems invÃ¥nare. Men de ville inte söka skydd hos Honom. Staden förstördes senare i en fruktansvärd ödeläggelse Ã¥r 70, men denna förstörelse stÃ¥r ocksÃ¥ som en bild för den fullständiga och eviga förstörelse alla de drabbas av pÃ¥ domens dag som inte tagit sin tillflykt till Jesus.

Hönan och hennes kycklingar har rovfåglar och andra rovdjur som fiender, den jordiska staden Jerusalem hade romerska arméer som fiender – men vilka fiender har vi, ja alla människor, som vi behöver skyddas från? De är tre stycken: djävulen, världen och vårt eget kött.

Vem är då djävulen?

Djävulen är en ängel som skapades av Gud. Från början var han god precis som alla andra änglar, ja precis som allt som kommer från Guds skaparhand. I Hesekiels bok beskrivs den skönhet och fullkomning han hade från början:

â€Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgÃ¥rd, var du, höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd. Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades. Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig pÃ¥ Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig pÃ¥ alla dina vägar frÃ¥n den dag dÃ¥ du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig†(Hes. 28:12-15).

SÃ¥dan var han alltsÃ¥ ända tills den dag dÃ¥ han syndade, â€till dess att orättfärdighet blev funnen hos honomâ€. Han var sÃ¥ vacker att han kallades Lucifer, â€ljusbringare†eller â€ljusbärareâ€. Desto mer tragiskt blev hans fall, dÃ¥ han vände sig bort frÃ¥n Herren Gud och syndade. Jesaja skriver: â€Hur har du inte fallit frÃ¥n himlen, du strÃ¥lande stjärna [Lucifer!], du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden†(Jes. 14:12).

Men vad var det dÃ¥ som gjorde att han syndade mot Gud? Det var högmodet som fick djävulen eller Lucifer pÃ¥ fall. I OrdsprÃ¥ksboken stÃ¥r det att â€stolthet gÃ¥r före undergÃ¥ng, och högmod gÃ¥r före fall†(16:18). Genom Paulus kan det ocksÃ¥ antydas vilket brott djävulen begÃ¥tt. Aposteln säger nämligen om den som skall styra en församling: â€Han fÃ¥r inte vara nyomvänd, sÃ¥ att han blir högmodig och faller under djävulens dom (eller, vilket är en möjlig översättning: â€faller under den dom som blev djävulensâ€)†(1 Tim. 3:6). Profeten Hesekiels beskrivning av djävulen visar ocksÃ¥ att det var högmodet – att djävulen ville resa sig upp emot Gud själv och sätta sig pÃ¥ Hans plats – som var ondskan hos honom:

â€Eftersom ditt hjärta var högmodigt pÃ¥ grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom pÃ¥ grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden och utlämnade dig Ã¥t kungar till att beskÃ¥das. Genom dina mÃ¥nga missgärningar och din oärliga handel vanhelgade du dina helgedomar. Därför lät jag eld gÃ¥ ut frÃ¥n dig,
och den förtärde dig. Jag gjorde dig till aska pÃ¥ marken inför alla som sÃ¥g dig. Alla som kände dig bland folken häpnade över dig. Du fick ett fasansfullt slut och du skall inte mer finnas till” (Hes. 28:17-19).

Här hör vi, liksom tidigare, att djävulen slungats ned på jorden från himlen. Djävulens vrede är stor därför att han vet att hans tid är kort. Fastän han är besegrad fortsätter han ändå att kämpa. Han skall snart kastas i den eviga elden (Upp. 20:10) och vill få med sig så många som möjligt av oss människor. Han hatar oss med ett fruktansvärt, edsvuret hat. Vi har nämligen någonting som han inte har och aldrig kommer att få. Vi har frälsning i Lammets, Jesu Kristi, blod och en öppen dörr till Himmelen. Av avundsjuka vill han till varje pris förhindra oss att komma in genom den dörren. Han gör allt som står i hans makt för att föra oss bort. De oomvända hindrar han från omvändelse, och de omvända försöker han föra bort från Kristus. Tyvärr är det få som är medvetna om hans verksamhet.

Vi hörde tidigare hur Jesus sade om Jerusalems invÃ¥nare: â€Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte†(Matt. 23:37). Jesus liknade sig alltsÃ¥ vid en höna som vill skydda sina kycklingbarn. VarifrÃ¥n har han fÃ¥tt den bilden? Liksom sÃ¥ mycket annat i Jesu undervisning, ja i Nya testamentet överhuvudtaget, är bilden, symbolsprÃ¥ket, hämtat frÃ¥n Gamla testamentet. Detta föredrag har tvÃ¥ bibelord frÃ¥n Gamla testamentet som utgÃ¥ngspunkt. Det ena är Ps. 91:4(-13) och det andra är 5 Mos. 32:10-11. Vi börjar nu med att läsa Ps. 91:4, där det stÃ¥r om Gud:

â€Med sina fjädrar skall Han övertäcka dig, under Hans vingar skall du finna tillflykt.â€

Denna psalm är förmodligen skriven av kung David under den stora pest som drabbade Israel under hans regeringstid och som finns beskriven i 2 Sam. 24, men vi är inte helt säkra pÃ¥ det. Psalmen saknar författaruppgifter. Psalmen handlar i alla fall om tryggheten under den Högstes, alltsÃ¥ under Guds, beskydd. Den börjar sÃ¥ vackert och trosstärkande: â€Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ´I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar pÃ¥” (Ps. 91:1-2). Detta skydd är ett fullständigt skydd som gör att sÃ¥ länge en människa hÃ¥ller sig till Gud kan ingenting verkligt ont hända henne. Visst drabbas ocksÃ¥ en kristen, ett Guds barn, av sjukdomar, olyckor och lidanden, ibland t.o.m. just därför att han är en kristen – men i det lÃ¥nga loppet, sett ur det eviga livets perspektiv, mÃ¥ste allt sÃ¥dant vändas till välsignelse för alla Guds barn. Paulus skriver: â€Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut†(Rom. 8:28). Allt samverkar till det bästa, och det bästa är ju det eviga livet i himlen, det är själva mÃ¥let för vÃ¥rt liv här pÃ¥ jorden. Genom alla sorger och glädjeämnen, olyckor och goda gÃ¥vor, sjukdomar och tider av hälsa och styrka, för Herren sina barn till det himmelska hemmet. Inte ens djävulen, som vi nu hört har en enda mÃ¥lsättning, nämligen att fördärva oss, att dra oss med ned i helvetet, har nÃ¥gon som helst makt över oss när vi är hos Herren i Hans borg. â€Er motstÃ¥ndare djävulen gÃ¥r omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka†(1 Petr. 5:8) – men ingen enda av dem som vilar i Jesu händer kan den onde rÃ¥ pÃ¥. Jesus säger om oss, som Fadern har gett Honom som Hans segerbyte: â€Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand†(Joh. 10:29). Fortsättningen av psaltarpsalmen som vi tror är skriven av David säger därför om Herren: â€Han skall rädda dig frÃ¥n fÃ¥gelfängarens snara och frÃ¥n den förödande pesten†(Ps. 91:3). Vem tror ni att fÃ¥gelfängaren med sin snara är? Det är djävulen, frestaren, som det heter om i en sÃ¥ng: â€Räds att frestarn lägger snaran, Där du minst förmodar faran: SÃ¥dan är hans sed. Vaka själ och bed!†(Lova Herren 488:1). En fÃ¥gelfängare fÃ¥ngar fÃ¥glar genom att lägga ut snaror och fällor för dem. SÃ¥ vill ocksÃ¥ djävulen fÃ¥nga oss genom att snärja oss i sitt syndanät, men Herren räddar oss frÃ¥n hans snaror.

Vi kan alltsÃ¥ utifrÃ¥n psaltarpsalmen veta att inte ens djävulen själv, eller den hemskaste sjukdom som pesten, pÃ¥ ett verkligt sätt kan skada ett Guds barn. Det heter ju om Herren: â€Han skall rädda dig frÃ¥n fÃ¥gelfängarens snara och frÃ¥n den förödande pesten. Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm†(Ps. 91:3-4). Men pÃ¥ vilket sätt är dÃ¥ djävulen farlig? Hur försöker han skada oss?

Djävulens attacker

Djävulen är inriktad på att förgöra människosjälar. Han berövar människor deras hopp i livet och trygghet inför döden. Han försöker också att rycka bort evangeliets säd så fort det har såtts ut i någon människas hjärta (Matt. 13:4, 19). Han går till väga på olika sätt för att åstadkomma detta.

I Eden använde han frestelsen som taktik. Det gör han ännu. Han försöker snärja oss i synd. Girighet, egoism och kättja är sådana egenskaper vi fallna människor har som han försöker befrämja och få oss att leva ut. Han lockar oss med tillfredsställelse och njutning. Men belöningen är kortvarig och har ett högt pris. Synden för oss allt längre bort från Gud.

Andra gånger försöker han skada oss. Här är Job ett bra exempel. Djävulen försöker få oss så missmodiga genom olyckor och lidanden att vi förbannar Gud eller förnekar Hans existens. Ibland låter Gud honom plåga oss. Men som framgår av Jobs bok och Rom. 8:28, som vi tidigare läste, sker det alltid till vårt bästa i det långa loppet, såvida vi ställer oss under den Allsmäktiges beskydd, såvida vi lever i Hans borg.

Djävulen är också anklagaren, satan. Genom denna taktik har han vunnit många själar. Först kommer han som frestaren. Han visste t.ex. att Judas hade svaghet för pengar. Detta ledde så småningom till att han kunde få Judas till att förråda Jesus. När Judas sedan ångrade sig, och pengarna, som var belöningen för synden, inte kunde ge honom någon tillfredsställelse, då ändrade djävulen roll. Nu blev han åklagaren och intalade Judas, att för hans fruktansvärda brott fanns ingen förlåtelse. I förtvivlan gick då Judas och hängde sig. Djävulen hade i sin dubbla roll som frestaren och åklagaren skördat ännu ett offer.

Det är viktigt att veta att djävulen uppträder på detta sätt. När han kommer med sina anklagelser och vållar oro i våra samveten skall vi svara honom med Guds Ord:

â€Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. [—] Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken nÃ¥got som nu är eller nÃ¥got som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller nÃ¥got annat skapat skall kunna skilja oss frÃ¥n Guds kärlek i Kristus Jesus, vÃ¥r Herre†(Rom. 8:33, 38-39).

Jesus har inte bara löst oss frÃ¥n djävulens anklagelser utan även frÃ¥n Guds lags anklagelser. Eftersom Jesus levde ett fullkomligt liv i vÃ¥rt ställe, kan vi träda fram inför Guds tron rena och fläckfria. â€För dem som är i Kristus Jesus finns ingen fördömelse†(Rom. 8:1).

Eftersom den fullständiga befrielsen frÃ¥n djävulen finns i evangeliet inriktar djävulen och hans onda änglar (för det var mÃ¥nga änglar som följde djävulen i hans uppror mot Gud) sin verksamhet främst mot kyrkan och hennes arbete (Matt. 16:18). Deras verk är att vi inte lyssnar uppmärksamt när evangeliet predikas (Luk. 8:12), förfalskandet av den gudomliga läran, som Gud vill skall läras rent i Hans kyrka (Matt. 13:25, 1 Tim. 4:1ff.), förföljelse och förtryckande av kyrkan genom statsmakt, enskilda personer eller föreningar inom samhället. Det djävulen hatar mest är när det rena evangeliet, som löser ur vanmakt, synd och skam samt leder till frälsning, predikas. Det hotar ju själva centrum av hans verksamhet som är att leda människor i det eviga fördärvet. Därför är ett av den sanna kyrkans sju kännetecken det heliga korset. Kyrkan kan nämligen aldrig vinna aktning i denna värld som regeras av â€denna världens fursteâ€, utan mÃ¥ste räkna med att utstÃ¥ förföljelse och motstÃ¥nd.

Hur djävulen besegrades

Eftersom djävulens främsta vapen mot oss är den synd vi har begått, besegrade Jesus djävulen på korset då Han tog all vår synd på sig och dog i vårt ställe. Då uppfylldes profetian om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens, alltså djävulens, huvud (1 Mos. 3:15). I och med att syndens skuld utplånades förlorade djävulen alla anklagelsepunkter. Där evangeliet om syndernas förlåtelse genom Jesu försoning predikas och mottas i troende hjärtan är satan bunden andligt sett. Genom syndafallet hamnade vi i syndens, dödens och djävulens våld. Men Jesus har kommit för att lösa oss. Han går in i den starkes (djävulens) hus och plundrar honom på vad han äger efter att först ha bundit honom (Matt. 12:29). Vi är Hans troféer i denna plundring. Sedan skyddar han oss som hönan skyddar sina kycklingar under sina vingar.

Det var något om vår första fiende, fågelfängaren, djävulen, och om hur Herren skyddar oss från honom under sina vingar. Vilken är den andra fienden? Kommer ni ihåg det? Det är

världen.

Vad är då världen?

Världen är allt som är utanför Guds rike, det Gudsfrånvända, Gudsfientliga. Förstår vi verkligen vidden av detta? Det betyder t.ex. att TV-program, Internetsidor och kvällstidningar där det uppmanas till synd, till brott mot Guds bud, kommer från världen. TV är inte syndfullt i sig självt, men har du fastnat i syndfulla TV-vanor som du inte kan komma loss ur, skall du göra dig av med den. Det är ju bättre för dig att riva ut ditt högra öga om det förleder dig till synd, än att hela din kropp, och för den delen även din odödliga själ, kastas i Gehenna, alltså i helvetet (Matt. 5:29). Ha ingenting med världens väsende att göra!

Johannes skriver: â€Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes vÃ¥ld†(1 Joh. 5:19). Hela världen är i den ondes vÃ¥ld. Men inte bara världen utan även alla dess människor, världens barn, är i djävulens vÃ¥ld. Detta är en hÃ¥rdsmält sanning, men den är inte desto mindre sann. Guds Ord säger att det är sÃ¥. Paulus skriver att i alla olydnadens söner, alltsÃ¥ i alla dem som inte kommit till trons lydnad, är den onde anden djävulen verksam (Ef. 2:2). Paulus talar ocksÃ¥ om vad det beror pÃ¥ att människor gÃ¥r förlorade: â€Den här tidsÃ¥lderns gud har förblindat de otroendes sinnen, sÃ¥ att de inte ser ljuset som strÃ¥lar ut frÃ¥n evangeliet om Kristi härlighet – Han som var Guds avbild†(2 Kor. 4:4). Det mÃ¥ste till en pÃ¥nyttfödelse genom evangeliets Ord för att en människa skall övergÃ¥ frÃ¥n död till liv, frÃ¥n mörkrets välde till den älskade Sonens rike (Kol. 1:13).

Människorna i världen är många och de ropar med många olika röster att vi skall ansluta oss till dem och lämna tron på Jesus och Guds rike. Världen lockar med olika slags syndiga nöjen och rikedomar. Men vi blir aldrig lyckliga i världen. Det slutar alltid till sist i olycka, i evig olycka. Världen liknas ibland vid en öken och en öken ger oss ju inte näring. Våra odödliga själar får inte det andliga vatten de behöver.

När Israels folk lämnade Egyptens slaveri färdades de genom öknen under fyrtio år innan de kom fram till löfteslandet, till Kanaans land som sedan blev Israel. Det var en svår tid för folket, som ofta klagade och t.o.m. ville vända tillbaka till Egypten. Men Herren ville att de skulle gå in i löfteslandet, som var målet för deras färd. Han ville inte att de skulle bli kvar i öknen. I det andra bibelstället från detta föredrags rubrik, som är hämtat från 5 Mos. 32:10-11, läser vi om hur Herren hjälpte Israel, som liknas vid Hans son:

â€Han fann honom i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och tog honom i sin vÃ¥rd, Han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn väcker upp sitt bo, och svävar över sina ungar, sÃ¥ bredde Han ut sina vingar och tog emot honom och bar honom pÃ¥ sina fjädrar.†(5 Mos. 32:10-11).

Så vill Gud göra också med oss. Om någon av oss har förirrat oss in i denna världs öken vill Herren omsluta oss, breda ut sina örnvingar över oss och bära oss på sina fjädrar. Vart för då Herren oss? Ja, vi kan först läsa om vart Herren förde Israel:

â€Han lät honom fara fram över landets höjder och han fick äta av markens gröda. Han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hÃ¥rda klippan. Han gav honom gräddmjölk av kor, söt mjölk av fÃ¥r, tillsammans med det bästa av lamm, baggar frÃ¥n Basan och bockar, det bästa och märgfullaste vete. Druvors blod drack du, skummande vin†(5 Mos. 32:13-14).

Liksom Herren förde Israel frÃ¥n öknen in i löfteslandet, vÃ¥rdade sig om dem och födde upp dem där pÃ¥ den bästa kost, vill han ta oss alla ut ur denna världens öken – där vi inte fÃ¥r nÃ¥gon verklig föda eller dryck för vÃ¥ra odödliga själar – och ha oss hos sig i sitt rike, det andliga Kanaan eller Israel, där vi blir tröstade av evangeliet, där vi fÃ¥r leva i frid och salighet med syndernas förlÃ¥telse, där ingenting skiljer oss frÃ¥n vÃ¥r Skapare och Frälsare. â€Liksom en örn väcker upp sitt bo, och svävar över sina ungarâ€, sÃ¥ breder han ut sina vingar och tar emot oss och bär oss pÃ¥ sina fjädrar.

Det var något om världen, vår andra fiende. Vilken är den tredje fienden? Kommer ni ihåg det? Det är vårt eget syndfulla kött.

Hurdant är då köttet?

Köttet är vår gamla, syndfulla natur. Gud har inte skapat oss med en egoistisk, ond vilja. Gud skapade oss alltigenom goda. Men djävulen lurade Adam och Eva att följa honom i uppror mot Gud, och då skadade han deras själar på ett fruktansvärt sätt. Inte bara Adam och Eva själva, utan alla deras avkomlingar: barn, barnbarn, barnbarns barn o.s.v., ja alla människor utom Jesus vår Frälsare, föds med köttslig natur som kallas arvsynd.

Köttet gör att vi inte vill följa Gud utan djävulen. Därför är köttet en sådan farlig fiende till oss. Det är en fiende som alltså finns inne i våra egna hjärtan! När djävulen kommer och frestar oss är han så farlig eftersom inom oss finns en förrädare, vårt hjärta, som vill samarbeta med fienden. I krig kallas sådana för femtekolonnare, landsförrädare, quislingar. Sådana hjärtan är vi tyvärr födda med. Om vi fortsätter att leva så går vi förlorade. Det finns nämligen en andlig lag som säger att som du sår får du skörda. Så därför inte i köttets åker, d.v.s. lev inte efter dina köttsliga begär! Då får du skörda död. Så istället i Andens åker (Gal. 6:8). Då får du skörda evigt liv. Du kan inte själv rädda dig undan köttets fördärv och dom. Men Gud har räddat oss också från köttet. Hur gjorde Han det? Det gjorde Han första gången i dopet.

I dopet blev vi förenade med Kristus. Det skriver Paulus i Rom. 6:5. Det är mycket starka ord. Det innebär att vi blev sammanvuxna till en kropp med Honom. Gud kan inte förkasta oss om vi tillhör Kristi kropp. I Ef. 5:29 skriver Paulus: â€Ingen har nÃ¥gonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vÃ¥rdar den, sÃ¥ som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i Hans kropp.†Liksom vi föll i Adams syndafall har vi nu dött och uppstÃ¥tt med Kristus. Paulus gÃ¥r sedan vidare och förklarar mer precist vad det var i oss som dog, och hur det dog. Det var vÃ¥r gamla människa, köttet, syndens kropp, som blev “korsfäst” (Rom. 6:6).

Korsfästelse var en fruktansvärt grym form av avrättning som man bara tillämpade pÃ¥ de värsta brottslingarna. Detta avrättningssätt är mycket passande när det gäller sÃ¥dana syndare som vi alla är genom att efterfölja vÃ¥ra första föräldrar Adam och Eva i syndens spÃ¥r. Den onda natur hela människosläktet fick dÃ¥ den gamle ormen sprutade in sitt djävulsgift i syndafallet, kan inte annat än att ständigt vara inriktad mot det onda, ända frÃ¥n födseln. Herren säger i 1 Mos 8:21 att människans hjärtas tankar är onda ända frÃ¥n ungdomen. Denna syndens kropp mÃ¥ste “berövas sin makt, sÃ¥ att vi inte längre är slavar under synden.” Detta sker genom att syndens kropp dör. Det stÃ¥r i Rom. 6:7: “Ty den som är död är friad frÃ¥n synd.” En död människa kan ju inte agera, inte utföra nÃ¥gra handlingar över huvud taget. Inte heller kan hon utsättas för pÃ¥verkan eller frestelser utifrÃ¥n. Därför är det sÃ¥ att en död människa inte syndar. SÃ¥ definitiv är alltsÃ¥ den skilsmässa frÃ¥n det onda, som genom tron blir verklighet för oss i och med förtröstan pÃ¥ Kristi försoningsverk. Vi kan klämma, skaka eller sticka en död lem hur mycket som helst. Den känner ändÃ¥ ingenting. Döden upphäver all gemenskap och gör slut pÃ¥ alla förbindelser. Är vi döda för synden, vänder vi den ryggen och i tron säger vi: “Jag vill inte synda” eller t.o.m. “Jag kan inte synda!”

Det är här av helt avgörande betydelse att förstÃ¥ detta pÃ¥ ett rätt sätt. Paulus ger inte ett bud eller en hotelse, t.ex. “Dö frÃ¥n synden, annars dödar den dig!” DÃ¥ skulle vi röra oss pÃ¥ lagens och självförbättringens omrÃ¥de. Han uppmanar oss inte heller: “LÃ¥t oss dö bort frÃ¥n synden!” Han visar oss istället gÃ¥van som vi redan fÃ¥tt i Kristus: Vi är redan genom tron döda frÃ¥n synden. VÃ¥r innersta tillhörighet är den ställning som dopet försatt oss i: vi har dött och uppstÃ¥tt med Kristus. Detta är Guds verk som genom tron kommer oss till del. Denna sanning kommer fram i dopsÃ¥ngen 230:3 i Lova Herren: “När jag frestas vill jag svara: Jag är döpt i Jesu namn.” Den kristne är alltsÃ¥ död frÃ¥n synden. Syndens kropp har redan berövats sin makt. Det nya livet, förlossningen frÃ¥n det onda, är redan vÃ¥r tillhörighet, den finns till för oss i Kristus och blir genom tron vÃ¥r egendom. Kristus är vÃ¥r rättfärdighet inför Gud, denna rättfärdighet tar vi emot genom tron allena, och den visar sig i att den för oss blir till frigörelse frÃ¥n synden.

Bevarandet och räddningen på domens dag

Genom att pÃ¥minna oss om detta, genom att tänka pÃ¥ vad vi är genom dopet, nämligen Guds barn, fÃ¥r vi andlig näring för vÃ¥ra själar. DÃ¥ fylls vi av evangeliets kraft som övervinner köttets begär till det onda. Därför skall vi varje dag läsa och höra Guds Ord – â€Hör sÃ¥ fÃ¥r er själ leva!†(Jes. 55:3) – och vara med pÃ¥ gudstjänster och läger. DÃ¥ övervinner vi vÃ¥ra fiender djävulen, världen och vÃ¥rt eget kött, dÃ¥ fÃ¥r Jesus sin vilja igenom med oss, dÃ¥ samlar Han oss sina barn, â€sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna†(Matt. 23:37), med sina fjädrar övertäcker Han oss och under Hans vingar skall vi finna tillflykt (PS. 51:4), ja han breder ut sina vingar och tar emot oss och bär oss pÃ¥ sina fjädrar dit där vi fÃ¥r suga honung ur hälleberget och olja ur den hÃ¥rda klippan (5 Mos. 32:11, 13) – den andliga näring vi behöver för att bli bevarade i den frälsande tron pÃ¥ Jesus vÃ¥r Frälsare.

PÃ¥ domens dag blir alla som gömmer sig i Kristus räddade. â€AlltsÃ¥ finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus†(Rom. 8:1). Vi kan här ocksÃ¥ tänka pÃ¥ psalmen 580 i Lova Herren â€Klippa du som brast för mig, lÃ¥t mig gömma mig i dig.†PÃ¥ domens dag kommer hela denna i synd fallna värld att förstöras i eld. Men de människor som tagit sin tillflykt till Kristus Jesus klarar sig. Därför vill Frälsaren dra oss alla till sig, dra oss in i sitt skydd. Han lockar pÃ¥ oss som hönan gör med sina kycklingar när rovfÃ¥geln anfaller och säger: â€Hur ofta har jag inte velat samla er barn sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna†(Matt. 23:37).

Amen.