av Lars Borgström Predikan 13:e sön. eft. tref. Luk. 10:23-37

Jesus berättar idag en liknelse, den om den barmhärtige samariten, som blivit mycket välkänd inte bara bland kristna, utan även bland människor i allmänhet. Ordet â€samarit†för vÃ¥ra tankar till sjukvÃ¥rd och barmhärtighetsgärningar. I Uppsala har vi Samariterhemmet, ett sjukhus som Ebba Boström grundade 1893. Och sÃ¥ har vi ju läkemedlet Samarin, som används mot halsbränna och sur mage. Dessa exempel visar vilken verkanskraft Jesu liknelse haft ocksÃ¥ i samhället och kulturen i stort.

Dessvärre är det dock så att få liknelser har missförståtts i samma uträckning som just denna. Man har kanske inte haft helt och hållet fel i sin uppfattning om liknelsen, men man har endast tagit vara på en aspekt av den, uppförstorat denna och trott sig med detta ha uttömt hela liknelsen på dess innehåll. Men därmed har man gått miste om själva huvudpoängen och därför kan det sägas att denna liknelse vanligtvis är gravt missförstådd.

Låt oss börja med att ta fasta på den aspekt av liknelsen som alla är överens om. Liknelsen om den barmhärtige samariten visar för det första att

Budet om nästankärlek omfattar alla människor

Den barmhärtige samariten, som hjälper den slagne och halvdöde mannan på Jerikovägen, är en god medmänniska som hjälper också den som tillhör ett annat folkslag än han själv. Vilka var då samariterna?

Samaritarna var ett slags halvjudar, ett folk som uppstÃ¥tt i kölvattnet av det assyriska besegrandet av Nordriket Israel Ã¥r 722 f. kr. Assyrierna förde bort ledande skikt av de tio nordliga stammarna och lät andra folk, hedningar alltsÃ¥, bosätta sig i landet. SÃ¥ uppstod samariterna, ett folk som antagit tron pÃ¥ Israels Gud, men ocksÃ¥ hade inslag av hedendom i sin religionsutövning. I 2 Kung. 17:24-34 kan man läsa att de vid sidan om dyrkan av Herren ocksÃ¥ dyrkade andra gudar. Efter den babyloniska fÃ¥ngenskapen, dÃ¥ judarna frÃ¥n Ã¥r 538 f. Kr. Ã¥tervände till det heliga landet och skulle bygga upp Jerusalem och dess tempel, begärde samariterna att ocksÃ¥ de skulle fÃ¥ vara med i tempelbygget, eftersom de menade sig tillbe samma Gud som judarna. Men deras begäran avvisades eftersom de hade en falsk gudstjänst (Esra 4:1f.). Samariterna byggde dÃ¥ ett eget tempel pÃ¥ berget Gerissim. Detta tempel förstördes Ã¥r 129 f.Kr. av judarna, men samariterna fortsatte att tillbe pÃ¥ det berget. Det är bakgrunden till den samaritiska kvinnans frÃ¥ga till Jesus vid Sykars brunn: â€VÃ¥ra fäder har tillbett pÃ¥ detta berg, och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem†(Joh. 4:20).

Att Jesus överhuvudtaget samtalade med denna kvinna var mycket uppseendeväckande. Inte bara för att hon var kvinna utan ocksÃ¥, och framför allt, för att hon var samarit. P.g.a. sin förfalskade religionsutövning ansÃ¥gs samariterna orena och fiendskap hade sedan länge rÃ¥tt mellan judar och samariter. Judarna ville till varje pris undvika samriterna och de som vid Jesu tid bodde i det nordliga Galileen tog en omväg runt Samarien pÃ¥ sina pilgrimsresor till Jerusalem vid de stora högtiderna. Kanske var det inte bara besvikelse över att Jesus inte togs emot som Messias i deras byar, utan ocksÃ¥ ett utslag av den gamla fiendskapen mellan judar och samariter, dÃ¥ Jakob och Johannes, sebedeussönerna som ocksÃ¥ kallades Boanerges, â€Ã¥skans sönerâ€, frÃ¥gade sin Mästare: “Herre, vill du att vi skall kalla ner eld frÃ¥n himlen som förtär dem?” (Luk. 9:54).

Som en kuriositet kan nämnas att det ännu idag finns kvar en liten spillra av samariter på ca 500 personer. De lever huvudsakligen i Nablus, nedanför berget Gerissim, och i en förort till Tel Aviv, Holon. De offrar ännu lamm vid påsk uppe på berget.

Det är alltsÃ¥ inte utan betydelse att Jesus i sin liknelse lÃ¥ter just en samaritan hjälpa den misshandlade mannen, som vi av sammanhanget förstÃ¥r var jude. En medlem av detta folk var den man minst av allt trodde skulle förbarma sig. Den judiske prästen och sedan den judiske leviten, som först kommit till platsen där den halvdöde lÃ¥g, passerade bara förbi. Ibland har det sagts att detta nog berodde pÃ¥ att de ville bevara sin kultiska renhet inför den heliga tjänst de var pÃ¥ väg att utföra i templet, men i v 31 ser vi att prästen var pÃ¥ väg ner längs vägen, och eftersom Jerusalem ligger pÃ¥ en höjd, och man därför alltid sade, vilket hÃ¥ll man än kom frÃ¥n, att man gick upp till Jerusalem, är det tydligt att prästen var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem och alltsÃ¥ inte hade nÃ¥gra kultiska hänsyn att ta. â€PÃ¥ samma sätt†var det med leviten (v 32). Det var alltsÃ¥ ren och skär underlÃ¥telsesynd att de inte hjälpte den slagne som lÃ¥g halvdöd vid vägen. Jesus visar alltsÃ¥ genom denna liknelse att den medmänskliga kärleken inte skall sätta gränser vid nationell, etnisk eller religiös tillhörighet.

Bland fariseerna vid Jesu tid fanns annars en utbredd föreställning att budet att älska sin nästa hade en inskränkt betydelse. MÃ¥nga, inte alla, menade att endast de judiska landsmännen inkluderades i budet om nästankärlek. Men dÃ¥ hamnade man pÃ¥ kollisionskurs med bl.a. 3 Mos. 19:34, där det stÃ¥r: â€Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud.â€

Liknelsen om den barmhärtige samariten är berättad i ett speciellt sammanhang. Den föranleds av att en laglärd kommer fram till Jesus och frÃ¥gar vad han skall göra för att fÃ¥ evigt liv. Jesus ger honom dÃ¥ det dubbla kärleksbudet som svar: †“Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstÃ¥nd, och din nästa som dig själv” (v 27). Jesus sade dÃ¥ till honom: â€Du svarade rätt. Gör det, sÃ¥ fÃ¥r du leva.†Mannen blev uppenbart skakad av detta svar, träffad av dess krav, eftersom han försvarade sig och sade: â€Vem är dÃ¥ min nästa?†(v 29).

Det är mot bakgrund av diskussionen bland fariseerna hur lÃ¥ngt budet om kärlek sträcker sig – till det egna judafolket eller till alla människor? – som den laglärde frÃ¥gade: â€Vem är dÃ¥ min nästa?†(Luk. 10:29). Det var som svar pÃ¥ den frÃ¥gan Jesus berättade liknelsen om den barmhärtige samariten. Bland allt annat som den liknelsen vill lära oss ligger alltsÃ¥ den sanningen att kärleken skall omfatta alla människor.

Där stannar utläggningen av denna liknelse i den stora majoriteten av de predikningar som idag, den 13:e söndagen eft. trefaldighet, hörs i vÃ¥rt land. Svenska kyrkan har faktiskt ändrat rubriken för denna söndag frÃ¥n â€Den barmhärtige samariten†till â€Medmänniskan†och därmed markerat att denna söndag handlar just om vÃ¥r plikt att hjälpa de svaga och utsatta. Jag har tittat pÃ¥ tvÃ¥ predikoförslag inför denna helg i tvÃ¥ kyrkliga tidningar, Kyrkans tidning och Svensk Pastoraltidskrift, och bÃ¥da anlägger de samma perspektiv: Liknelsen om den barmhärtige samariten handlar om vÃ¥ra göranden och lÃ¥tanden, eller rättare sagt om hur dessa borde vara.

Detta är tragiskt och visar hur litet Svenska kyrkan idag har kvar av sitt andliga arv. Till den lutherska kyrkans storhet och ära hör att den bättre än någon annan kyrkotradition förstått kärnan i Bibelns budskap, lag och evangelium; att lagen kräver godhet av oss och fördömer synd och att evangeliet förlåter oss alla våra synder för Jesus skull, att frälsningen består i att vi genom tron förtröstar på det som Jesus gjort för oss. Helt kort vill jag därför med anledning av vår evangelietext säga något om

Lag och evangelium

Den laglärdes frÃ¥ga â€Mästare, vad skall jag göra för att fÃ¥ evigt liv?†fick av Jesus svaret att han skulle älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Det är lagens svar. Ett annat svar gav apostlarna fÃ¥ngfaktaren i Filippi som alldeles uppskakad ställde en frÃ¥ga med samma innehÃ¥ll: â€Ni Herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?†(Apg. 16:30). Han fick svaret: â€Tro pÃ¥ Herren Jesus sÃ¥ blir du frälst, du och din familj.†Det är evangeliets svar. Bibeln innehÃ¥ller bÃ¥da dessa läror, lag och evangelium.

Man kan fråga varför Jesus svarade den lagkloke som Han gjorde, att han genom att hålla buden skulle vinna evigt iv. Det berodde naturligtvis på att Jesus är allvetande och kunde se in i den lagklokes högmodiga och egenrättfärdiga hjärta och ställde honom inför lagens krav, så att hans stolthet skulle knäckas. Jesus ville föra honom till syndakännedom så att han insåg sin skuld, att han p.g.a. sina överträdelser mot det dubbla kärleksbudet skulle inse sig fördömd, och därmed beredas för att ta emot evangeliet om syndernas förlåtelse. Endast den som ser sig själv som förtappad syndare är ju intresserad av Jesus, som är syndares Frälsare. När det gäller fångvaktaren i Filippi var han redan uppskakad och i sådan syndanöd att han genast skulle få höra evangeliet, vilket han också tog emot i tro.

Av detta förstÃ¥r vi att den utläggning av liknelsen om den barmhärtige samariten som blivit den vanligaste, rör sig helt och hÃ¥llet pÃ¥ lagens omrÃ¥de. Man ser i liknelsen ett exempel pÃ¥ nästankärlek som vi skall efterlikna. Detta är inte helt och hÃ¥llet fel, eftersom Jesus i de avslutande orden efter liknelsen säger till den laglärde: â€GÃ¥ du och gör som han†(v 37). Men stannar man här har man lÃ¥ngt ifrÃ¥n uttömt liknelsen pÃ¥ dess betydelse, inte ens förstÃ¥tt dess huvudpoäng. Liknelsen om den barmhärtige samariten är en starkt evangelisk liknelse, där frälsningen genom tro allena p,g.a. Jesus allena genomstrÃ¥lar hela framställningen.

I den äldre kyrkan och även inom äldre luthersk tradition har man förstått liknelsen på ett riktigt, på ett fullödigt sätt. Vi skall nu i predikans avslutande del se, hur

Jesus är den barmhärtige samariten

Det finns några särskilda ord, begrepp, i Jesu liknelse som kan vara bra att begrunda då man vill förstå den. De första är städerna Jerusalem och Jeriko. Dessa orter är inte valda av en slump. Här liksom på så många andra ställen i Bibeln finns det dolda, djupa meningar som man kanske inte tänker på i förstone. Jerusalem är den heliga staden, fridens stad. Det symboliserar paradiset och även Himmelen. I paradiset befann sig de första människorna före syndafallet.

Jeriko Ã¥ andra sidan stÃ¥r som en bild för fördärv. Det var ju den staden som var den första som Israels barn besegrade vid intÃ¥get av Kannans land. Staden skulle pÃ¥ Guds befallning förstöras, ingenting fick behÃ¥llas som krigsbyte utan allt skulle tillspilloges. Efter slaget vid Jeriko uttalades ocksÃ¥ en förbannelse av Josua: â€Vid den tiden svor Josua en ed. Han sade: ´Förbannad inför HERREN vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, pÃ¥ nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son” (Jos. 6:26). Denna hemska förbannelse gick ocksÃ¥ i uppfyllelse. Över 500 Ã¥r senare, pÃ¥ kung Ahab i Israels tid, hände följande: â€Under hans tid byggde Hiel frÃ¥n Betel Ã¥ter upp Jeriko. När han lade grunden till staden, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib. Detta skedde enligt det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son†(1 Kung. 16:34). Jeriko stÃ¥r alltsÃ¥ som en symbol för förstörelse, ruin, i Jesu liknelse.

Jesus börjar berättelsen med att säga: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko och rÃ¥kade ut för rövare†(Luk. 10:30). Människan, mänskligheten, skapades fullkomligt god av Gud och levde i rättfärdighet och helig gemenskap med sin skapare i paradiset. Men sÃ¥ började mänskligheten, genom ormens, djävulens frestelse, att bege sig ut pÃ¥ en färd mot fördärvet. Jesus sade: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko och rÃ¥kade ut för rövareâ€. Han fortsatte sedan: â€De slet av honom kläderna och misshandlade honom.†Den oskuld, godhet och helighet människan ägde frÃ¥n början gick förlorad. Rättfärdighetens dräkt blev bortsliten. Människan var nu naken och skamsen. I en annan bild liknas människorna som rivna och slagna fÃ¥r utan herde eftersom de lämnat Gud (Matt. 9:36). Jesus säger sedan om rövarna pÃ¥ Jerikovägen: â€Sedan gav de sig av och lämnade honom halvdöd.†Människan ligger där hjälplös och kan inte resa sig upp, men det finns ändÃ¥ hopp. Om nÃ¥gon annan kom och hjälpte henne skulle hon kunna resas upp och räddas. Detta visar pÃ¥ människans oförmÃ¥ga att pÃ¥ egen hand vinna frälsning. Efter syndafallet behöver hon frälsas av nÃ¥gon utomstÃ¥ende makt.

â€En präst… och en levit… gick förbi.†Dessa var legotjänare, inte verkliga själasörjare. De var av samma slag som de präster Judas mötte i templet efter sitt förräderi. Judas var verkligen Ã¥ngerfull och ville lämna tillbaka de trettio silvermynten. Han avlade t.o.m. en syndabekännelse: â€Jag har syndat och förrÃ¥tt oskyldigt blod†(Matt: 27:4). Men prästerna svarade bara: â€Vad rör det oss?†De löste inte Judas ur dennes skuld genom evangeliets ord utan lämnade Judas Ã¥t sig själv. Han gick dÃ¥ och hängde sig och blev verkligen â€fördärvets man†(Joh. 17:12). SÃ¥ hemskt är det alltsÃ¥ med falska präster och predikanter, som inte kan eller inte vill visa människorna till syndaförlÃ¥telsen i Jesu namn och blod. De störtar människosjälar i det eviga fördärvet.

Men sÃ¥ kom dÃ¥ en samarit förbi och hjälpte den slagne. Vem är dÃ¥ denna samarit? Det är Jesus själv! Han betraktades faktiskt som en sÃ¥dan oren och förkastlig människa av sina judiska motstÃ¥ndare, som sade: â€Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?†(Joh. 8:48). Luther skriver i huspostillan om den rövarslagnes räddning: â€Men till slut kommer samariten, vÃ¥r käre Herre Kristus, vilken hans eget folk inte vill kännas vid, utan höll honom för att vara en hedning och en som var besatt av djävulen. Han tar sig an vÃ¥r nöd, förbinder vÃ¥ra sÃ¥r, tvättar dem med vin, och gjuter sin nÃ¥ds ljuvliga olja i dem.â€

SÃ¥ fördes den slagne till ett värdshus för att vÃ¥rdas till dess samariten skulle komma tillbaka. Värdshuset är kyrkan, församlingen, där de som blivit hjälpta av Jesus vÃ¥rdas tills Jesus kommer tillbaka vid den yttersta domen, som innebär den fullständiga frälsningen för Hans trogna. Luther skriver om den barmhärtige samariten: â€Han tar pÃ¥ sig vÃ¥r synd, vilken han bär pÃ¥ sin kropp, och för oss sÃ¥ till det rätta härbärget, d. ä. den kristna kyrkan, och där anförtror han oss Ã¥t värden, d. ä. Ã¥t dem som är i predikoämbetet och har att förkunna Guds ord.â€

Kyrkan är som ett sjukhus eller samariterhem, där andligt sjuka människor fÃ¥r vÃ¥rd för sina själar. Lagen slÃ¥r ner deras medfödda högmod som hela tiden vill göra sig gällande och driva ut Kristus, syndares Frälsare, ur hjärtat – för den högmodige vill inte vara syndare och beroende av Frälsaren – och evangeliet ger oss dagligen syndernas förlÃ¥telse, frid med Gud och salighet. Det är alltsÃ¥ inga fullkomliga människor man möter i de kristna församlingarna om nu nÃ¥gon trodde det. Det är sjuka människor, syndiga människor med alla möjliga fel och brister. Jesus säger om dem som Han kommit till: â€Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. [—] Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare†(Matt. 9:12-13). De som inte söker sig till Jesus och Hans samariterhem Kyrkan här pÃ¥ jorden är ocksÃ¥ sjuka, det är bara det att de inte inser det själva. Ja i själva verket är de ännu sjukare än de kristna, eftersom ingen är sÃ¥ blind som den som är blind men tror sig kunna se.

Den barmhärtige samariten betalar tvÃ¥ denarer till världshusvärden för vÃ¥rden av den slagne mannen. Somliga har velat uttyda detta som en anspelning att Jesus gav sitt liv, sin kropp och sitt blod, till lösen för människorna. Kanske gÃ¥r man lite för lÃ¥ngt om man skall uttyda ocksÃ¥ vad de tvÃ¥ denarerna har för andlig betydelse. Intressant är dock att den barmhärtige samariten som slutord säger till världshusvärden. â€Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.†Kanske kan vi ta detta som en anspelning pÃ¥ den lön Jesus vid sin Ã¥terkomst kommer att ge dem som hjälpt hans trogna här pÃ¥ jorden. Han säger ju: â€Den som ger en av dessa smÃ¥ en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge – amen säger jag er: Han skall inte gÃ¥ miste om sin lön†(Matt. 10:42).

Vi ser alltsÃ¥ hur denna liknelse visar pÃ¥ vÃ¥r Frälsares barmhärtighet, hur Han tar sig an syndare som är alldeles hjälplösa i sig själva – slagna av djävulen och förlorade i världens mörker – och för dem in i sin Kyrka där de i väntan pÃ¥ Hans Ã¥terkomst fÃ¥r vÃ¥rd och hÃ¥lls vid andligt liv. Vi har alla därför stor anledning att tacka Jesus därför att Han är den barmhärtige samariten, den medmänniska som vi behöver i vÃ¥r hjälplöshet.

Amen.