Skattkistan

av Lars Borgström Predikan 12:e efter trefaldighet

Mark. 7:31-37.

LÃ¥t oss be:

O Fader vår barmhärtig god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara.

Amen.

“Effata!”, “Öppna dig”, var det gudomliga befallningsord som Jesus riktade till den dövstumme mannen. “Effata!”, detta ord är arameiska, det sprÃ¥k Jesus talade, och pÃ¥ evangelisten Markus gjorde denna händelse och denna Jesu mäktiga befallning sÃ¥ starkt intryck att han, inspirerad av den Helige Ande, skrev ned Jesu exakta ord pÃ¥ arameiska. Annars är ju Markusevangeliet, liksom hela Nya testamentet i övrigt, skrivet pÃ¥ grekiska. Men här har vi alltsÃ¥ Jesu eget ord bevarat; “Effata!”

Nöden

Det var synd om den dövstumme. Inga fåglar kunde han höra kvittra, ingen musik kunde han njuta av och ingen mänsklig röst kunde nå honom. Han kunde väl knappast heller själv meddela sig till omvärlden. Hur svår måste inte hans situation ha varit, särskilt om man betänker att han saknade alla de hjälpmedel vi idag kan erbjuda dövstumma.

Men ännu mer beklagansvärda är de som i yttre avseende kan både höra och tala, men som i andligt avseende är döva och stumma. De är lyhörda för allt som skvallras och pratas omkring dem och tyvärr inte minst för det, som måste kallas pladder och elakt förtal. De uppfylls av denna världens tal, tankar och idéer. Men de är avskärmade från, fullständigt döva för det som har med den andliga världen att göra.

Stackars den, som i djupaste mening är ljudisolerad från Gud och den himmelska världen, som inte uppfattar tonen från Himmelen. Stackars den, som ingenting hör och ingenting förstår av livets mening och mål, ingenting av dess allvar och djupaste glädje. Skratta och le kan väl även den världsliga människan göra, men det blir då mest med skrattmuskeln. Den djupaste glädjen som tränger ned i hjärtat och uppfyller det med frid, den glädje som bara Gud kan ge och som kallas salighet, den glädjen är henne främmande. Stackars den, som tanklöst rusar genom livet, uppfylld av denna världens nöjen och bekymmer, utan att någonsin ägna evigheten en tanke. Stackars den, vars tunga aldrig fått öva sig i bön eller lovsång.

Det gör sÃ¥ ont att se dem. Särskilt om det är nÃ¥gon nära vän eller släkting. Hur gärna vill man inte att deras öron skall öppnas för Herrens röst, för det glada budskapet om Kristus Frälsaren? GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng ropar man liksom i sitt inre “Effata!”, men ingenting tycks hända. Vi vill öppna deras andliga öron och möter dem med vÃ¥rt “Effata!”. Men det blir ändÃ¥ sÃ¥, hur mycket vi än hoppas och tror, att vÃ¥rt lilla mänskliga “Effata” inte räcker till. Finns det dÃ¥ inget hopp om, att en sÃ¥dan döv och stum människa nÃ¥gonsin kan bli lyhörd för Guds tilltal? Skulle man inte kunna vÃ¥ga hoppas, att även en sÃ¥dan andligt dövstum människa en dag skulle vilja och kunna sjunga Guds lov och bekänna Hans namn?

Räddningen

Jo, visst fÃ¥r vi hoppas. Vi skall be att sÃ¥ skall ske. Men det mÃ¥ste till inget mindre än ett mirakel för att en andligen döv människas öron skall öppnas; ett mirakel som ingen människa kan utföra. Om vi sÃ¥ stod och ropade “Effata!” tusen gÃ¥nger skulle det inte hjälpa. NÃ¥got mera, mycket mera och mäktigare behövs; ingenting mindre än det starkaste av allt: ett gudomligt “Effata!”. Befriaren Jesus mÃ¥ste fÃ¥ gripa in alldeles som Han gjorde med den dövstumme i vÃ¥r evangelietext. Endast Han är mäktig att bryta den andliga dövstumheten. Den dövstumme är nämligen en bild av en oomvänd människa. Detta betyder naturligtvis inte, att berättelsen om hans botande bara är en legend med symbolisk innebörd. Jesus, den Allsmäktige Guds Son, botade verkligen hans fysiska öron, liksom Han ännu idag utför läkedomsunder i den mÃ¥n och i den stund det behagar Honom. Men berättelsen vill framför allt visa hur Jesus är mäktig att öppna vÃ¥ra öron för Guds ord, nÃ¥got varken vi själva eller nÃ¥gon annan människa kan göra Ã¥t oss.

Men vad skall dÃ¥ vi göra? Om Jesus är den som ensam utför frälsningsverket, har vi dÃ¥ bara att förhÃ¥lla oss passiva? Vad blir det i sÃ¥ fall av Pauli ord om att vi skall vara medarbetare i Guds rike? Och vad blir det dÃ¥ av den kallelse Frälsaren själv ger oss; att vi skall vara människofiskare? Jag vill fästa er uppmärksamhet pÃ¥ de smÃ¥ orden i vÃ¥r evangelietext som lyder: “Och man förde till Honom en man som var döv och nästan stum och de bad att Han skulle lägga handen pÃ¥ honom.” Man förde till Jesus och man bad Frälsaren om hjälp. Det var alltsÃ¥ andra människor som förde den dövstumme fram till Jesus, sÃ¥ att Han kunde utföra sitt verk. Det är detta vi skall göra. Vi skall föra människor till Honom.

Var möter man dÃ¥ Jesus? Vart skall vi föra människor? Jesus är allestädes närvarande, men Han verkar genom särskilda medel. Man möter Honom i Ordet och sakramenten. Bibeln är Guds ord till oss människor. Jesus och Skriften är mystiskt förenade med varandra. Jesus är inneboende i Skriften och talar till oss när vi läser Bibeln. Han är dess kärna, dess innersta mening, och samtidigt dess stjärna, den som strÃ¥lar ut frÃ¥n Bibelns blad. Det är Frälsaren själv man möter när man läser sin Bibel, frÃ¥n 1 Mos. till Upp. Därför skall man läsa Guds Ord med den allra största respekt. Inled med bön och läs med det uttalade syftet att din själ skall bli frälst. Överlämna dig förtröstansfullt i Frälsarens händer och lÃ¥t Honom ta hand om dig, lÃ¥t Honom uppväcka dig till andligt liv, lÃ¥t Honom öppna dina öron för Hans tilltal och lösa din tunga till att bekänna Hans namn. DÃ¥ kan du sedan instämma med de häpna människor som bevittnade Jesu läkedomsunder pÃ¥ den dövstumme, de som sade: “Allt Han har gjort är gott. De döva fÃ¥r Han att höra och de stumma att tala”.

Likadant är det med den predikan som överensstämmer med Bibeln. Har det aldrig hänt dig, att du nÃ¥gon gÃ¥ng, mitt under predikan, har mött Jesus? Det är som om de andra runt omkring dig tonas bort, omgivningen suddas ut. Plötsligt blir du ensam med Jesus, alldeles som Han förde den dövstumme avsides, undan folket. Det är som om Jesu helande händer vilade över en och man hörde Hans stämma säga sitt bjudande “Effata!”. Och pÃ¥ Jesu befallning blir allt förvandlat. Det hörda och lästa Ordet blir inte längre bara tomma eller vackra ord. Det fÃ¥r sjudande liv, det blir en Guds kraft till frälsning. Jesu Ord föder en människa till nytt liv (Joh. 5: 25, 1 Petr. 1: 23). Det är samma makt i Hans “Effata” som det första ord Skaparen uttalade över denna värd, när Han sade: “Varde ljus” (1 Mos. 1: 3) och det vart ljus. Det är ett underverk, ännu större än det under Jesus utförde med den döve mannen, när Han öppnar en andligen sovande och döv människas inre öron, sÃ¥ att hon hör Guds ord, lÃ¥ter lagen döma henne och lÃ¥ter evangeliet om syndernas förlÃ¥telse upprätta och förnya henne. “Människa, dina synder är dig förlÃ¥tna” är nämligen det ord den för din skull korsfäste och uppstÃ¥ndne Frälsaren vill säga dig. “Människa, dina synder är dig förlÃ¥tna”.

Till gudstjänsten skall du alltså föra de människor som du är bekymrad över. För dem till de gudstjänster där du vet att ett rent och klart Guds ord predikas. Be också då till Jesus att Han utför miraklet med dem. Det gjorde ju människorna som förde den dövstumme till Jesus; de bad Jesus att hjälpa deras vän.

Himmelen

När Han har utfört miraklet, när Han sagt sitt “Effata!”, dÃ¥ öppnas en helt ny värld. PÃ¥ ett sätt är det fortfarande samma gamla värld, med samma människor och samma uppgifter – och ändÃ¥ är det en helt ny värld! Helt ny. Det nya är tonen frÃ¥n Himmelen och sÃ¥ngerna om Himmelen. Där det tomma skvallret och tystnaden förbytts i bön och lovsÃ¥ng.

Nu förstår vi, att vi fått del av det eviga livet, som vi på inga villkor tänker låta oss gå förlorat. Vi kämpar och lider gärna för att få behålla det, vi vill t.o.m. offra våra liv för det. I denna nya värld är Himmelen nämligen inte längre en saga eller dröm utan en påtaglig verklighet. Dit lyfter vi, som Jesus i texten, upp våra ögon, därifrån väntar vi hjälp i livets alla omständigheter, dit vet vi oss vara på väg, dit längtar vi.

Men vad är väl allt detta sällsamt underbara vi redan nu kan uppleva av himmelen jämfört med vad som skall hända en gång, när vi inte längre har himmelen ovanför oss utan omkring oss, när Himmelens portar har öppnats för oss och vi får stämma in i den eviga, jublande lovsången kring Guds tron?

Då skall öga, tunga, öra

bättre skåda, sjunga, höra

Herrens nåd och härlighet

i en salig evighet.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.