av Lars Borgström Predikan 11:e eft. tref. Luk. 18:9-14

Nåd vare med er och frid vår Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara! Amen.

Jesus framställer för oss bilden av två män. De befinner sig på samma plats, templet i Jerusalem. Annars är det inte mycket som förenar dem. Den ene är högt ansedd i Israel. Han tar de religiösa plikterna på allra största, ja vi skulle t.o.m. kunna säga på överdrivet allvar, som vi senare skall se. Den andre var en publikan, d.v.s. en skatteindrivare. Han arbetade för den romerska ockupationsmakten och hans uppgift var att samla in skatt till kejsaren från sina landsmän. För detta var han föraktad i Israel, betraktad närmast som en landsförrädare, en quisling-typ. Skatteindrivning var hans leverbröd och det blev ganska inkomstbringande för de flesta publikaner eftersom det fanns många knep att dryga ut skatteinkomsterna med och stoppa mellanskillnaden i egna fickor.

Det borde väl vara klart vilken av dessa män som var rättfärdig, som levde i en rätt gemenskap med Gud! Det gjorde den förste, skulle alla ha svarat som lyssnade till Jesu berättelse. Det skulle kanske somliga av oss ocksÃ¥ tro, om det inte vore sÃ¥ att vi blivit sÃ¥ bekanta med denna liknelse, att vi visste att den förste mannen var farisé – och fariséerna var ju Jesu fiender, skurkarna i evangeliernas berättelser. Därmed är ju saken klar.

Men föreställ er att vi här i dag skulle se en kyrklig ordensbroder komma in i vÃ¥r kyrksal här i Stockholm. Han slÃ¥r sig vant ned vid ljusstaken, tänder ett ljus och ber sin tidebön. Kanske Ã¥ker en rosenkrans upp och ett breviarium, bönboken med tidegärden. Samtidigt stÃ¥r i dörröppningen, eller ute i hallen, en skygg man som verkar tveka om han över huvud taget törs gÃ¥ in i kyrksalen. Han är visserligen välklädd, solbränd och välkammad, ingen trashank – tvärtom, men vi vet att han tjänat ihop sin förmögenhet pÃ¥ tvivelaktiga affärer och Ã¥r efter Ã¥r nolltaxerar han trots att han kör runt med de dyraste bilarna i trakten och bor i lyxvillan intill sjön. Till sist vÃ¥gar han sig in genom dörröppningen och ber en förtvivlad bön längst bak i kyrkan.

Vem av dessa skulle vi tro vara en Guds vän, vem av dem skulle vi tro fick omdömet om sig från Gud i Himmelen att han var rättfärdig, att han funnit nåd inför Gud? Det är en fråga som vi var och en får besvara för oss själva. Men uppfattningen bland folk i allmänhet skulle helt säkert vara att det var den förste som var den djupt religiöse och därför också, om nu Gud finns, var rätt ute på det andliga området.

Vi Ã¥tergÃ¥r till de tvÃ¥ männen i Jerusalems tempel. Jesus chockerar sina Ã¥hörare genom att avsluta berättelsen med att säga om publikanen: â€Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjdâ€. Här möter vi den omkastning av alla rangordningar i Guds rike, som är sÃ¥ typisk för Jesu undervisning. Den som är minst är störst (Luk. 9:48), de som är sist skall bli först, och de som är först skall bli sist (Luk. 13:30).

Men hur kan detta komma sig? Hur kan människors omdömen slå så fel? Vad var det egentligen hos farisén eller i vårt exempel hos ordensbrodern som gjorde att de inte var rättfärdiga inför Gud i subjektiv mening, d.v.s. levde i frid med Gud såsom Hans barn – och vad var det som gjorde att publikanen eller den försiktige, förtvivlade mannen i vår egen liknelse var rättfärdiga? Det skall vi nu ta reda på då vi undersöker

Farisén och hans situation

Farisén bad till Gud och tackade honom. Vanligtvis bad man halvhögt och därför är det inte konstigt att vi fÃ¥r veta vad han sade. Vi skulle kunna översätta sÃ¥ här: â€Han trädde fram och uttalade följande bön.†Han bad alltsÃ¥ till Gud, och det var bra. Det skall vi alla göra eftersom det är ett bud att be.

Vad bad dÃ¥ farisén om? Han tackade Gud för att han inte var en rÃ¥nare, brottsling och äktenskapsbrytare, för att han inte hamnat i dÃ¥ligt sällskap och spÃ¥rat ur i livet som mÃ¥nga andra – t.ex. som den där publikanen längst bak i templet. Var det dÃ¥ nÃ¥got fel i detta? Det är klart att det är nÃ¥got att vara tacksam för ifall man undgÃ¥tt sÃ¥dana syndavägar. Och lägg märke till att farisén inte tillskrev sig själv nÃ¥gon förtjänst för detta, utan tackade Gud och gav Honom äran.

Så fortsätter farisén med att räkna upp två saker han gjorde, som han inte var förpliktigad att göra i den utsträckning som han gjorde. Han nämnde att han fastade två gånger i veckan. Mose lag föreskrev endast en fastedag om året, nämligen på den stora försoningsdagen (3 Mos. 16:29). Farisén fastade alltså ungefär hundra gånger så mycket som var föreskrivet i lagen! Det är inte fel att vissa tider fasta eller avstå från mat och annat för att bättre kunna koncentrera sig på Guds Ord, bön och andakt. Jesus fastade och kristna, t.ex. Luther, har gjort det i alla tider. Kanske borde vi också fasta, men det får var och en själv ta ställning till. Vad som däremot kan sägas är att vi ofta har en omvänd fasta: vi avstår från bön och gudstjänst för att helt ägna oss åt annat.

Det andra farisén räknade upp var att han gav tionde av allt han tjänade. Innebörden av detta påstående torde vara att farisén, när han handlade, gav tionde på alla produkter han köpte. Det var stadgat att producenten skulle betala tionde för de varor han sålde, men för att vara alldeles säker på att aldrig använda något, för vilket det inte betalats tionde, erlade farisén själv tionde på alla varorna när han handlade. Han lade alltså frivilligt till en slags moms på allt han köpte. Utöver de personliga uppoffringarna i samband med fastorna tillkom alltså också de ekonomiska uppoffringarna i samband med allt tiondegivande. Är det då fel att ge tionde eller rikliga kollekter till kyrkan? Nej, vad gäller kollekter och gåvor till kyrkan, så är de påbjudna av Gud både i Gamla och Nya testamentet. En församling dör ut om den inte får understöd av sina medlemmar.

Farisén var en ärlig, hederlig och kyrksam person. I de avseenden som vi här nämnt är han rentav en förebild för oss kristna. Så vad var det egentligen för fel på hans rättfärdighet?

Lukas skriver att Jesus berättade denna liknelse â€för nÃ¥gra som var säkra pÃ¥ att de själva var rättfärdiga och som föraktade andraâ€. De orden ger oss en fingervisning om var felet med farisén lÃ¥g. Felet lÃ¥g inte i det yttre, inte i det han tackade Gud för, utan i hans hjärta, i hans tro.

I sitt inre ägnade han sig Ã¥t en jämförande studie av sig själv i förhÃ¥llande till andra. Och den jämförelsen utföll till hans fördel. Det gav honom en känsla av tillfredsställelse. Han tyckte att han kunde stÃ¥ rak inför Gud. I jämförelse med de dÃ¥ligas mycket dÃ¥liga liv kände han sig klart kvalificerad för Guds rike. Ordet â€jag†återkommer ständigt, varje gÃ¥ng i samband med nÃ¥got han själv gjort, och varje gÃ¥ng slutar det med ett plus för honom. Han var inte som mÃ¥nga andra och sannerligen inte â€som den där publikanenâ€. Lägg märke till att han – fast han stÃ¥r i templet inför den helige Guden – inte har en enda synd att bekänna och be om förlÃ¥telse för. Visst hade han synder, det förnekade han säkert inte, men de bekymrade honom inte. Hans synder var mycket smÃ¥ i jämförelse med andras och de uppvägdes gott och väl av hans förtjänster. Men det var just pÃ¥ den punkten hans tro spÃ¥rat ur.

Det stora felet med honom var att han inte tagit till sig Guds Ord om synden, om syndafallet och det syndafördärv som efter fallet finns i varje människa. I Psaltaren stÃ¥r det: â€HERREN blickar ner frÃ¥n himlen pÃ¥ människors barn för att se om det finns nÃ¥gon förstÃ¥ndig, nÃ¥gon som söker Gud. Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda†(Ps. 14:2-3). Dessa och andra liknade ord i Skriften slank han undan. De gällde andra, de ogudaktiga, och till dem räknade han sig inte. För honom var det självklart, att om Gud kräver rättfärdighet av oss, att vi skall vara goda och heliga, sÃ¥ mÃ¥ste vi ju ocksÃ¥ kunna bli det. Vi har ju en fri vilja, tänkte fariséerna. Det var hans tro och bergfasta övertygelse att han själv kunde bli rättfärdig, inte ensam men med Guds hjälp. Han tackar ju Gud för att han inte är som mÃ¥nga andra, d.v.s. att han lyckats nÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt pÃ¥ den egna rättfärdighetens väg som han menade sig ha gjort.

Fariséns tro är inte pÃ¥ nÃ¥got sätt ovanlig. Den är än i dag den naturliga människans tro. I frÃ¥ga om rättfärdighet inför Gud tänker alla människor spontant pÃ¥ gärningar, att vara en ärlig, hederlig, omtänksam och god människa. Det är vÃ¥r medfödda religion, men den är falsk och har sin rot i syndafallets högmod. Detta högmod besmittar allt vad vi tänker och gör. Vi är alltid ute efter att upphöja oss själva, bli uppskattade, prisade, ihÃ¥gkomna och älskade för vad vi är och gör. Vi har alltid orena motiv. Allt är infekterat av högmod, äregirighet och egoism som effektivt hindrar oss frÃ¥n att bli rättfärdiga inför Gud. Därför är det sant som aposteln Paulus säger: â€Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig†(Gal. 2:16). Det är mycket svÃ¥rt att acceptera att ingenting av vad vi gör eller är duger som rättfärdighet inför Gud. Men det är denna falska och vilseledande tro som Gud mÃ¥ste ta ifrÃ¥n oss för att kunna visa oss sin väg. Jesus säger: â€Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad.â€

Jesus berättade om farisén i templet för att visa â€de som var säkra pÃ¥ att de själva var rättfärdiga och föraktade andra†och oss alla, att alla former av egenrättfärdighet är ett enda stort självbedrägeri, byggd pÃ¥ en grundfalsk tro. Det är ett bygge som mÃ¥ste raseras och krossas. I Guds ögon var farisén med alla sina gärningar inte alls rättfärdig, utan djupt orättfärdig, rentav värre än de där andra som han sÃ¥ föraktfullt sÃ¥g ner pÃ¥. Varför? Därför att han trodde fel om synden och dess makt i sitt liv, han trodde fel om sin egen förmÃ¥ga och han trodde fel om Gud, när han tänkte att Gud sÃ¥g pÃ¥ honom med välbehag. I själva verket fyllde hans falska rättfärdighet Gud med avsky. Den rättfärdige skall leva av tro (Rom. 1:7, Gal. 3:11) men farisén ville leva genom sina gärningar.

Hur är det dÃ¥ med ordensbrodern i vÃ¥r egen liknelse? Ingenting i det han gjorde var fel. Att komma till kyrkan, att tända ljus och be, att använda bönböcker är ju tvärtom bra saker alltsammans. Men denne ordensbroder är katolik, och om han omfattar pÃ¥vekyrkans lärosystem – vilket vi naturligtvis fÃ¥r anta att en pÃ¥läst ordensbroder gör – räknar han med frälsning genom tro och gärningar. Det finns skillnader mellan fariseism och katolicism, men likheten är sÃ¥ stor att den Augsburgska bekännelsens författare Philipp Melanchthon i ett annat verk, Loci communes 1521, skriver med adress Ã¥t de romerska teologerna: â€Det är till fullo en fariseisk tradition, vadhelst ogudaktiga och dÃ¥raktiga människor totat ihop om den fria viljan och om rättfärdighet i gärningar†(1:61). Vi lämnar nu farisén och katoliken och undersöker

Publikanen och hans situation

Det romerska systemet att beskatta de underkuvade områdena gick till enligt följande. Per capita- och grundskatterna drevs vanligtvis in av statliga tjänstemän. Men när det gällde att uppta tullskatter inom ett visst område lades detta uppdrag ut på arrende. Troligtvis var det då högstbjudande som fick uppdraget. Publikanerna drev alltså sin näring för egen vinnings skull. Visserligen fanns det statliga tariffer, fastställda skattesatser, men publikanerna hade många knep att lura folket, och det var så de skaffade sig sina rikedomar. De var välbetalda och välmående, hade bra bostad, fina kläder och glänsande guldringar på sina fingrar. Folk i allmänhet betraktade dem som rövare, de var inte betrodda och alla anständiga människor undvek dem.

Denne publikan stod lÃ¥ngt borta. Till skillnad frÃ¥n farisén stannade han pÃ¥ avstÃ¥nd. Han vÃ¥gade inte ens lyfta blicken mot himlen, ännu mindre sina händer som var den vanliga böneställningen, utan slog sig tvärtom för bröstet, d.v.s. pÃ¥ hjärtat som utgjorde platsen för synden. Publikanen var djupt förkrossad. Hans eget läge var hopplöst. Han sörjer över att vara lÃ¥ngt borta frÃ¥n Gud. Inte nog med hans syndiga liv, till boten hörde ocksÃ¥ gottgörelse som bestod i att betala tillbaka det han införskaffat pÃ¥ ett orätt sätt och sedan dessutom lägga en femtedel till detta (3 Mos. 6:1-7). Hur skulle publikanen kunna veta vilka han hade bedragit? Hur skulle han kunna minnas dem alla? Hans läge var hopplöst. Lagens väg var stängd för honom. Allt han kan säga är: â€Hilastäti!†– â€Gud, var nÃ¥dig mot mig, syndareâ€.

Publikanen hade sett sanningen om sig själv. Han hade sett den och bävade för Guds dom över sitt liv. ÄndÃ¥ finner vi honom i templet: han flydde inte bort frÃ¥n Gud utan sökte sig till Hans hus. Vad var det som fick honom att göra det? Det var att han visste mer om Gud än att Han är en Gud som bara dömer strängt och rättvist. Han visste att templets Gud ocksÃ¥ är en Gud som försonar synder och förlÃ¥ter syndare. All verksamhet i templet syftade ytterst till att dess besökare skulle tro det. Det är mot den bakgrunden han ber: â€Gud, var nÃ¥dig mot mig, syndare.â€

Det ord han använde dÃ¥ han bad om nÃ¥d, â€hilastätiâ€, är ett verb av substantivet â€hilastärion†som betyder nÃ¥dastol. NÃ¥dastolen var ju det gyllene locket pÃ¥ förbundsarken som hade förvarats i det allra heligaste rummet under det första templets tid. När översteprästen pÃ¥ den stora försoningsdagen, yom kippur, bestänkte detta lock med blod övertäcktes alla folkets synder under det gÃ¥ngna Ã¥ret. Bockens blod lÃ¥g försonande emellan Gud och de överträdda lagtavlorna som lÃ¥g i botten av förbundsarken. Gud kunde inte längre se folkets synder dÃ¥ blodet bestänkts över nÃ¥dastolen.

När publikanen säger â€hilastäti!†skulle vi med en otymplig översättning kunna Ã¥terge det med â€nÃ¥dastola digâ€, men det gÃ¥r ju naturligtvis inte. â€Förbarma dig†blir det. Publikanen bad alltsÃ¥ om förbarmande och hoppades endast pÃ¥ Guds nÃ¥d helt bortsett frÃ¥n egna förtjänster. De ord han bad med utgör inledningsorden av Ps. 51, den förkrossade Davids bön om syndernas förlÃ¥telse – med tillägget â€syndareâ€! I v 19 av den psalmen heter det: â€Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.â€

SÃ¥dan är alltsÃ¥ Gud. Han säger â€ja†till syndaren men â€nej†till den egenrättfärdige. Han är de förtvivlades Gud och Hans barmhärtighet är gränslös mot dem, som har ett förkrossat hjärta. Ja, det är Han mot alla, men det är bara de som gjort bankrutt pÃ¥ egen rättfärdighet, egna goda gärningar, som vill ta emot Guds benÃ¥dande kärlek. Därför gick publikanen hem rättfärdig, inte den andre. Publikanen gick hem fri och glad, förklarad ren och rättfärdig, upprättad och upphöjd av Gud själv. Det var en helt annan publikan än den hopsjunkne stackare som tidigare stÃ¥tt längst bak i templet. Nu hade hans oroliga hjärta fÃ¥tt frid och funnit en bergfast, säker grundval för sitt liv med Gud. Därför gÃ¥r ocksÃ¥ den försiktige, förtvivlade mannen med de tvivelaktiga affärerna, bilarna och lyxvillan i vÃ¥r egen liknelse hem rättfärdig, bara han kommit och sökt förlÃ¥telse i Jesu namn.

Det är nämligen endast för Jesu skull som förlÃ¥telse och rättfärdiggörelse är möjlig. När Han pÃ¥ den stora, ja den verkliga försoningsdagen, det sanna yom kippur, spikades fast pÃ¥ Golgatas kors, och blodet strömmade frÃ¥n Hans sida, gick Han samtidigt andligt talat in i â€det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen†(Hebr. 9:11), â€in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig Ã¥terlösning†(Hebr. 9:12). â€Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer Ã¥t Gud†(Hebr. 9:14). PÃ¥ den himmelska nÃ¥dastolen stänkte Han sitt eget blod, och övertäckte pÃ¥ sÃ¥ vis hela världens samlade syndaskuld. Jesu rena, heliga, gudomliga blod har övertäckt hela världens synder. När Gud ser mot förbundsarkens tavlor ser Han inga överträdda bud utan bara sin Sons rena blod.

Till sist så några få ord, som vi skulle kunna rubricera:

Du och din situation

När du nu hört om grunden för publikanens rättfärdiggörelse, då får du med ditt hjärtas öga och med trons blick se hur din Överstepräst gick in i det allra heligaste och övertäckte nådastolen genom att bestänka den med sitt eget blod och därmed överskylde alla dina brott mot Guds heliga lag.

Därmed kan också du gå fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han har inte ens någon kännedom om dem, eftersom vår Överstepräst övertäckt dem med sitt rena, gudomliga blod. Jesus gjorde slut på överträdelsen, förseglade synderna och försonade skulden (Dan. 9:24). Han utverkade en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

Synden är och förblir visserligen din dagliga plåga så länge du lever ofullkomlighetens liv här på jorden. Men i din kamp mot synden får du inte glömma, att genom Jesus blir du aldrig dömd efter lagen. Det är nådeförbundets underbara förmån. Din Överstepräst har ju en gång för alla gått in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det på nådastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och på det viset återlöst dig och köpt dig fri från lagens förbannelse. Därmed har också din Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens våld och i stället gett dig evigt liv.

Amen.