av Lars Borgström Betraktelse 1 Kor. 12:1-11

â€Det finns olika slags nÃ¥degÃ¥vor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, Han som verkar allt i alla.â€

Naturgåvor och nådegåvor

Detta är ett Guds Ord till oss om att vi skall tjäna varandra, var och en med den särskilda nådegåva som Gud har gett. Ibland talar man inom trosläran om naturgåvor och nådegåvor. Naturgåvor är sådant som hör till skapelseplanet, sådant som Gud ger åt alla människor, troende som icketroende. Så kan t.ex. någon vara oerhört intelligent eller någon annan väldigt duktig på att sjunga eller spela något instrument. Sådant har inte att göra med om man är kristen eller inte. Däremot kan naturgåvorna ställas i Guds rikes tjänst på olika sätt, eller de kan användas till skadliga saker. En kristen skall naturligtvis använda sina förmågor, sitt kunnande på olika områden, i Kristi församlings tjänst. Det är Gud som har skapat oss och gett oss allt vad vi är och har, ja själva vårt liv. Vad är då inte mer passande än att vi ställer oss i Hans tjänst på alla de sätt vi kan?

Det är dock inte om naturgÃ¥vorna Paulus talar, dÃ¥ han säger att de kristna, var och en, skall tjäna varandra med de gÃ¥vor som anden fördelar som Han vill. En nÃ¥degÃ¥va är en särskild gÃ¥va som Gud ger sina barn, alltsÃ¥ dem som har fötts ovanifrÃ¥n, av Gud. Det framgÃ¥r av Nya testamentet att alla kristna har fÃ¥tt en sÃ¥dan gÃ¥va. Var och en, skriver Petrus i sitt första brev, skall tjäna med den nÃ¥degÃ¥va som just han har fÃ¥tt (1 Petr. 4:10). LikasÃ¥ skriver Paulus i vÃ¥r epistel idag: â€Det finns olika slags nÃ¥degÃ¥vor, men Anden är densamme. [—] Men hos var och en uppenbarar sig Anden sÃ¥ att det blir till nytta. Den ene fÃ¥r av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En fÃ¥r tro genom samme Ande, en fÃ¥r gÃ¥vor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En fÃ¥r gÃ¥van att profetera, en annan att skilja mellan andar. En fÃ¥r gÃ¥van att tala olika slags tungomÃ¥l, en annan att uttyda tungotal. Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gÃ¥vor Ã¥t var och en†(1 Kor. 12:4, 7-11).

Anden fördelar gåvorna

Vi skall nu komma ihÃ¥g att inte alla dessa gÃ¥vor nödvändigtvis mÃ¥ste finnas i en församling. Det är ju Anden som fördelar gÃ¥vorna efter sin vilja, där Han ser att de behövs. Det är inte ens säkert att alla dessa nÃ¥degÃ¥vor finns idag – nÃ¥gra av dem, t.ex. gÃ¥van att tala olika slags tungotal, kan ha hört endast urkyrkan till; de var nödvändiga bara under grundläggningstiden. Vi skall ocksÃ¥ komma ihÃ¥g att denna lista inte är fullständig. Samme Paulus räknar i Romarbrevet 12:7ff. upp ytterligare nÃ¥degÃ¥vor sÃ¥som tjänandets, undervisandets, frikostighetens och församlingsledandets nÃ¥degÃ¥vor.

Eftersom det här rör sig om nådegåvor, exceptionella andliga gåvor som bara kristna får, måste t.ex. frikostighetens nådegåva inte bara innebära ett generöst sinnelag i största allmänhet. Det skulle ju i så fall vara en naturgåva, som även hedningar och ateister kan uppvisa. Nej, här handlar det om att gå utöver det naturligas gräns och göra det alldeles ovanliga. Med tjänandet är det likadant, likaså med undervisandet och de andra nådegåvorna.

Trons nådegåva kräver en särskild förklaring. Alla kristna har ju skänkts den frälsande tron på Jesus Kristus, så här är det fråga om den hjältemodiga tron. Denna tro tror Gud om allt och litar bergfast på Honom i de mest omöjliga situationer. Det är den hjältemodiga tron som gör att missionärer kan gå rätt in i djungeln bland vilda djur och giftliga insekter för att nå en stam med evangelium, som kanske har rykte om sig att döda alla främlingar de stöter på.

Vår skyldighet att tjäna

Jag vet inte vilka gåvor var och en kristen har fått av Gud. Men att en människa, om hon är ett Guds barn, har fått en särskild nådegåva att förvalta vet jag utifrån Guds Ord. Såsom en god förvaltare av Guds mångfaldiga nåd skall varje kristen ta vara på sina förmågor och ställa dem i Guds rikes tjänst. Det gäller naturligtvis såväl naturgåvor som nådegåvor. Ställs de inte i Guds rikes tjänst hindras församlingen från att utföra sin uppgift. Då får inte Herren den ära Han förtjänar och människor omkring oss nås inte i samma utsträckning av evangeliet, så att de kan bli räddade från den eviga döden.

UnderlÃ¥tenhetssynder, att inte göra det man är Ã¥lagd att göra, är verkligen allvarliga, det är ju just dem Jesus klandrar de förbannade för pÃ¥ den yttersta dagen: â€Jag var hungrig, men ni gav mig inte att äta†(Matt. 25) o.s.v. Men inga synder är sÃ¥dana att de inte kan förlÃ¥tas. Gud vill gärna förlÃ¥ta oss, visa oss sin barmhärtighet och locka oss att göra Hans vilja. Genom mottagen syndaförlÃ¥telse blir det ett nöje att ställa sina gÃ¥vor och krafter i församlingens tjänst – eller sÃ¥som Luther säger: â€Att de kristna vandrar i kristna kallelsegärningar sÃ¥som i ett paradis.â€

För alla de gånger vi försummat att ställa oss i församlingens tjänst, för vår tröghet och lättja, för vår egoism som gör att vi hellre tänker på egen bekvämlighet än att människor går förlorade, och för all övrig synd, får vi be om förlåtelse och upprättas i Jesu namn och blod.

Amen