av Lars Borgström Predikan 9:e sön. eft. tref. Luk. 16:1-9

Jesus undervisade ofta sina lärjungar genom att berätta liknelser för dem. Det var ett pedagogiskt grepp Han använde som visat sig mycket effektivt. MÃ¥nga har genom Ã¥rhundradena fascinerats av Jesu liknelser och lagt dem pÃ¥ minnet. En av de första som gjorde detta var en läkare som hette Lukas. Han var en hedning som kommit till tro pÃ¥ Jesus. Han träffade aldrig Jesus men med grundlig, vetenskaplig noggrannhet samlade han in all information han kunde fÃ¥ genom ögonvittnen – apostlar och andra som varit tillsammans med Jesus, troligtvis även Jesu mor Maria – och sÃ¥ sammanställde han det som vi kallar Lukasevangeliet (se Luk. 1:1-4).

Alla evangelister återger liknelser av Jesus, men ingen tycks ha varit så fascinerad av dem som just Lukas. Förutom de liknelser som återfinns i de andra evangelierna har Lukas med inte mindre än ytterligare femton liknelser, som alltså bara kan läsas i hans evangelium. Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är en av dem.

Den här liknelsen har vållat många huvudbry. Hur skall den egentligen förstås? Det förefaller ju så märkligt att Jesus berättar om en ohederlig förvaltare, som är förslagen och fifflande, och sedan lyfter fram denne förskingrare som ett föredöme! Mången predikant har våndats över denna predikotext. Det har berättats att vart tredje år tittar prästkollegerna i en viss församling extra noga i sina kalendrar för att se när den 17:e sön. eft. tref. infaller och så skyndar de sig att pricka in semestern den veckan innan de andra hinner före. I Svenska kyrkan är nämligen tredje årgångens text för den 17:e sön. eft. tref. liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Men i en liten församling som vår kommer vi präster inte undan utan både jag och Ingemar har att predika idag.

Låt oss först reda ut lite om

Liknelsens yttre bakgrund och förutsättningar samt dess andliga betydelse

â€Det var en rik man†börjar Jesus sin liknelse. Detta syftar i verkligheten pÃ¥ Gud, som förmodligen, av oljan och vetet att döma, i berättelsen liknas vid en ägare av stora jordegendomar. SÃ¥ blir den rike mannens förvaltare beskylld för förskingring. Istället för att troget ha vÃ¥rdat, förvaltat och förmerat den rike mannens egendom har han fuskat och använt den för egen vinnings och njutnings skull. Är inte detta en träffande bild av oss människor, som fÃ¥tt uppdraget att rÃ¥da över skapelsen (1 Mos. 1:26), att troget förvalta de pund, de talenter, som är oss givna (Luk. 19:11-27) – men sÃ¥ gruvligt missbrukat förtroendet! Alla försöker girigt roffa Ã¥t sig sÃ¥ mycket som möjligt för egen del. Jorden och dess rikedomar förstörs av människans hänsynslösa rovdrift. Det är inte Guds fel att världen ser ut som den gör. Det är människan som illa förvaltar vad Gud ger.

När den ohederlige förvaltaren avkrävs redovisning är detta ett sätt för Jesus att förklara att varje människa en dag skall stÃ¥ till svars för allt vad hon har gjort i livet. Människan är skapad av Gud och detta innebär ett stort ansvar. Huruvida detta ansvar tagits pÃ¥ allvar kommer att visa sig pÃ¥ den stora räkenskapens dag dÃ¥ alla människor skall bli â€dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna†(Upp. 20:12).

Förvaltaren i liknelsen inser sin hopplösa situation och fÃ¥r t.o.m. sig tillsagt: â€Du kan inte längre vara min förvaltare.†Hur skall han nu agera? Han började överlägga med sig själv: â€Gräva?†Nej, den här förvaltaren var ovan vid arbete pÃ¥ Ã¥ker och äng och ville inte slita ut sin kropp pÃ¥ sÃ¥dant. â€Tigga?†Nej, inte heller en sÃ¥dan framtid kunde han tänka sig. Han var ju en högt uppsatt tjänsteman och ville inte skämma ut sig genom en sÃ¥dan förnedrande sysselsättning.

â€Jo, nu vet jag vad jag skall göra sÃ¥ att man tar emot mig i sina hem, när jag fÃ¥r avsked frÃ¥n min tjänstâ€, sade han för sig själv. SÃ¥ igÃ¥ngsatte han planen. Till sin tidigare förskingring lägger han nu urkundsförfalskning. Han drar in dem som stÃ¥r i skuld till hans husbonde i ett bedrägeri. Dessa gäldenärer var antingen arrendatorer, som skulle lämna en del av avkastningen som arrende, d.v.s. betalning för att de fÃ¥tt bruka den rike mannens Ã¥krar och mark, eller ocksÃ¥ var de grosshandlare som tagit emot varor frÃ¥n den rike mannens produktion mot skuldebrev. Förvaltaren kallar nu hur som helst gäldenärerna till sig och överlägger med dem en och en.

Den förste var skyldig den rike mannen hundra fat eller batmått olja. Ett fat motsvarade 36,5 liter. Det är alltså fråga om 3650 liter olja, vilket motsvarar avkastningen från 146 olivträd och betingade ett pris på ungefär 1000 denarer. En denar motvarade en arbetares dagslön. Om en arbetare skulle tjäna ihop till den förste gäldenärens skuld skulle han alltså behöva arbeta tre år.

Den andre gäldenären var skyldig hundra tunnor vete. En tunna motsvarar ungefär 400 liter. Skulden uppgick alltså till 40 000 liter vete, vilket var avkastningen från 42 hektar åkermark. I pengar representerar vetet är värde av 2 500 denarer. Om en arbetare skulle tjäna ihop till ett sådant belopp skulle han behöva arbeta sju och ett halvt år. Det rör sig alltså om ganska stora belopp som gäldenärerna är skyldiga. Den orientaliske historieberättaren hade i allmänhet en förkärlek för höga tal, och det är till denna berättartradition Jesus ansluter sig.

Så plockar den ohederlige förvaltaren fram skuldebreven och gör på samma sätt i båda fallen. Han reducerar skulden. Han är så förslagen att han låter de skuldsatta själva ändra summan i kontrakten, så att bedrägeriet, genom den lika handstilen, inte skulle upptäckas. Eller så lät han utfärda nya skuldebrev. Det var hur som helst gäldenärerna själva som skrev och detta upprättade ju också en slags vänskapsförbindelse med den ohederlige förvaltaren, som drog in dem i det lönsamma bedrägeriet. På det sättet fick han dem till vänner och kunde räkna med deras hjälp när han blev avsatt. Det var ett mycket smart drag. Genom att på detta sätt förskingra den rike mannens pengar ännu mer skulle han klara sig.

SÃ¥ lÃ¥ngt liknelsens bakgrund i den orientaliska, kanske närmare bestämt galileiska kulturmiljön. Kanske Jesus t.o.m. anknyter till en konkret händelse, nÃ¥got som faktiskt inträffat och hans Ã¥hörare faktiskt kände till – en händelse som det med bestörtning och ilska berättats om i trakten. Ã…hörarna till Jesu berättelse förväntade sig i vilket fall som helst att Jesus nu skulle avsluta med ett skarpt klander. Men fullständigt oväntat prisar nu Jesus bedragaren! Denne man sägs vara â€klokâ€. Jesus säger: â€Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn. Men vad skall vi säga om detta och om den tillämpning Jesus gör?

Är världens barn klokare än Guds barn?

Detta, att Jesus berömmer världens barn är väl den första svÃ¥righeten för oss. Vi kan dock genast slÃ¥ fast att den sanna visheten är att frukta Gud. I Ps. 111:10 har vi det berömda bibelordet: â€Att frukta HERREN är början till vishet†(â€HERRENS fruktan är vishetens begynnelseâ€). Som särskilt OrdsprÃ¥ksboken, där en mängd levnadsvisdom finns samlad, inskärper hör fruktan för Gud med till grunden för ett Guds barns förhÃ¥llande till Gud. T.ex. läser vi i Ord. 14:27: â€HERRENS fruktan är en källa till liv, en hjälp att undgÃ¥ dödens snaror†(se även liknande utsagor i Ord. 2:5, 10:27, 15:33, 16:6, och 19:23). Ã… andra sidan hör det till den största dÃ¥rskap att inte tro pÃ¥ Gud. â€DÃ¥rarna säger i sitt hjärta: ´Det finns ingen Gud´†(Ps. 14:1).

Men vad menar då Jesus med att världens barn är så kloka? Han säger att de är klokare än ljusets barn gentemot sitt släkte (sina likasinnade, meningsfränder). De är alltså bättre på att bedriva sin verksamhet än vad ljusets barn är på sitt område, de tjänar Mammon och sina egoistiska begär mycket bättre än vad Guds barn tjänar den ende sanne Guden. Varför är det då på det sättet? Ett världens barn, en icke-kristen människa, är bara gammal, köttslig människa. Det råder ingen konflikt inom dem, de sysselsätter sig helhjärtat med att följa köttets begär.

Ljusets barn däremot, vi som är kristna, är egentligen två människor. Liksom världens barn har vi det syndfulla köttet, den gamla människan, inom oss. Vi är också syndare som dras och lockas av djävulen till att endast se till oss själva. Men så är vi även pånyttfödda, andliga människor, nya skapelser i Kristus som är avbilder av vår Skapare (Ef. 4:24, Kol. 3:10). Denna dubbelhet gör att vi inte lika helhjärtat som världens barn tjänar köttet och djävulen kan tjäna Gud, vår sanne Fader. Eftersom vi är tröga, trötta, svaga och dras mellan världen och Guds rike – vi kämpar mellan att följa köttet eller anden – är, som Jesus säger, den här världens barn klokare mot sitt släkte än ljusets barn är mot sitt.

Den ohederlige förvaltaren ställs alltså upp som ett föredöme i sin hängivenhet. Tänk om vi skulle vara lika hängivna som honom! Vilken skillnad skulle det inte bli i vårt andaktsliv, i vårt vittnande, vårt spridande av evangeliet!

Men den ohederlige förvaltaren är föredömlig också i ett annat avseende. Han var förutseende. Han såg katastrofen komma och vidtog åtgärder. Även detta blir till en viktig lärdom för oss. Jesus vill att vi skall förstå

Det brådskande med att slippa undan undergången

När Jesus berättat liknelsen var nog, som sagt, lärjungarna upprörda över den ohederlige förvaltarens beteende och väntade sig att Jesus skarpt skulle kritisera honom. Fullkomligt oväntat prisar istället Jesus honom och liksom säger till Ã¥hörarna: Är ni upprörda? Lär istället av berättelsen! Ni är i samma situation som denne förvaltare, som hade kniven pÃ¥ strupen och hotades av ruin. Skillnaden är bara att den dom som väntar er, ja som ni stÃ¥r mitt i, är sÃ¥ mycket värre. Förvaltaren var â€klokâ€, d.v.s. han sÃ¥g den kritiska situationen. Han lät inte allt löpa vind för vÃ¥g utan handlade i sista minuten innan den hotande olyckan bröt in över honom. Visserligen gjorde han det helt hämningslöst bedrägligt, vilket Jesus inte försöker dölja. Men det är inte det saken gäller utan han handlade djärvt, beslutsamt och klokt och byggde sig en ny existens pÃ¥ andra sidan sitt avsked, pÃ¥ andra sidan den dom som skulle falla över honom.

Att vara klok i det avseendet är stundens krav ocksÃ¥ för varje människa. Allt stÃ¥r pÃ¥ spel. Allt är konkurs och snart kommer räkenskapens dag, domen skall falla, den syndfulla världen brännas upp i eld. Det finns bara ett enda sätt att rädda sig undan katastrofen, och det är att genast fly till Jesus. Vi har varit dÃ¥liga förvaltare, vi stÃ¥r i skuld till vÃ¥r himmelske husbonde. Det finns inget sätt att reda upp vÃ¥ra affärer, skulden är för stor för oss att betala, men vi kan lÃ¥ta Jesus rädda oss ur den hopplösa situationen, sÃ¥ att vi slipper kastas i helvetet p.g.a. vÃ¥r synd. När Guds vrede uppenbaras frÃ¥n Himmelen pÃ¥ domens dag mÃ¥ste vi vara i Kristus â€och bli funnen i honom, inte med vÃ¥r egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro pÃ¥ Kristus, rättfärdigheten frÃ¥n Gud genom tron†(Fil. 3:9). â€DÃ¥ känner vi Kristus och kraften frÃ¥n Hans uppstÃ¥ndelse [—] i hoppet om att nÃ¥ fram till uppstÃ¥ndelsen frÃ¥n de döda†(Fil. 3:10-11).

En sista sak. Jesus säger till oss: â€Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarnaâ€. Vi skall inte som den ohederlige tjänaren dyrka mammon, men vi kan liksom honom använda pengar för att skaffa oss vänner i de eviga boningarna. Hur dÃ¥? Genom att offra pengar till församlingen och hennes verksamhet, genom att ekonomiskt understödja missionen, hjälper vi församlingen i hennes arbete att breda ut Guds rike pÃ¥ jorden, att vinna nya människor för Gud. DÃ¥ skaffar vi oss vänner i de eviga boningarna. Inte sÃ¥ att vÃ¥ra pengar skulle kunna frälsa nÃ¥gon, det är endast genom lösepenningen, Jesu Kristi offerdöd och det glada budskapet om detta, en människa kan bli frälst. Men församlingen, som själv lever av och vittnar för andra om evangeliet, lever i världen och behöver pengar för sin verksamhet. Det finns flera uppmaningar till givande i Bibeln. Paulus skriver t.ex. â€Var och en mÃ¥ ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvÃ¥ng. Ty Gud älskar en glad givare†(2 Kor. 9:7).

I allt vad vi gör, i allt vårt förvaltande och givande, skall vi ändå minnas att inga av våra gärningar kan frälsa oss eller andra. Frälsningen är av nåd allena för Jesus Kristi skull allena att tas emot genom tron allena.

Amen.