â€Guds rike kommer inte pÃ¥ sÃ¥dant sätt att det ses med ögonen…â€

Luk 17:20-21

Bakgrund

År 332 f. Kr. lade den makedoniske härföraren Alexander den store Judéen under sig. När han sedan dog och hans väldiga rike delades upp i fyra mindre riken, kom Jerusalem och det heliga landet att hamna mellan de två konkurrerande Ptolemérrikets och Seleukiderrikets maktintressen. Ömsom kom Jerusalem att lyda under ptoleméerna och ömsom under seleukiderna. Under en viss period, efter det judiska mackabéerupproret på 160-talet f. Kr., åtnjöt man självständighet. Men år 63 f.Kr intog Pompejus Jerusalem och den romerska eran inleddes.

Bland judarna levde hela tiden drömmen om självständighet vidare. Man hoppades på ett återupprättande av ett davidiskt Stor-Israel, befrielse från det romerska oket, ett återsamlande av de kringspridda diasporajudarna och ett tillstånd av fred och endräkt inom folket. Till detta var föreställningen om Guds rike kopplat. Gudsriket skulle innebära allt detta. Och den som skulle åstadkomma detta var den väntande Messias.

Genom Daniels profetia hade frälsningen utlovats pÃ¥ följande vis: â€Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut pÃ¥ överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste†(Dan. 9:24). Messias är det hebreiska ordet för â€den Smordeâ€. Nu hade av den fastställda tiden sextionio Ã¥rsveckor gÃ¥tt och det var dags för Messias att framträda. Det lÃ¥g vid denna tid därför en stark messiasförväntan i luften och flera messiaspretendenter, sÃ¥dana som pÃ¥stod sig vara Messias, framträdde.

När Jesus framträdde talade Han ofta om Guds rike eller Himmelriket. Vilken var den allmänna uppfattningen bland judarna om Himmelrikets eller Guds rikes natur och vad menade Jesus med riket? Som tidigare nämnts var den vanliga föreställningen vid Jesu tid att Guds rike skulle innebära yttre förändringar i politiska och sociala förhÃ¥llanden. Fariséernas ideal t.ex. var det teokratiska, där staten och den judiska församlingen skulle vara ett och detsamma. Därför kunde ju inte den romerska närvaron och överhögheten tÃ¥las. Den yttersta falangen i det judiska motstÃ¥ndet var en grupp som kallades zeloter (av gr. zelos, “iver”). De eftersträvade det teokratiska idealet i dess mest utpräglade form och skydde inga medel för att förverkliga det. De talade om och uppmanade till det heliga kriget, de utförde attentat och ledde flera uppror. Till slut leddes utvecklingen till öppet krig Ã¥r 66-70 vilket slutade med Jerusalems förstörelse. Templet raserades och det judiska motstÃ¥ndet kämpades blodigt ned. En av Jesu lärjungar, Simon ivraren (Matt. 10:4), var zelot när han kallades till lärjunge.

I Apg. 21:38 omtalas en egyptier som hade lett fyra tusen knivmän, ett mördarband. Befälhavaren i Jerusalem hade misstänkt att Paulus var denne egyptier, men förstod att så inte var fallet eftersom Paulus kunde grekiska. Den judiske historieskrivaren Josefus omnämner denne egyptier i sin 20:e bok, och skriver där att han gett sig ut för att vara en profet som lyckats övertala en stor hop stridsdugliga män att följa honom till Oljeberget, sär de skulle se, hur efter hans befallning Jerusalems murar skulle falla och sedan det romerska oket avlägsnas. Men den romerska armén kunde enkelt röja honom ur vägen.

Jesu svar till fariséerna

SÃ¥dan var alltsÃ¥ situationen när Jesus framträdde. SÃ¥ läser vi i vÃ¥r text för denna bibelstund: â€DÃ¥ Jesus blev tillfrÃ¥gad av fariséerna när Guds rike skulle komma svarade han dem: ´Guds rike kommer inte sÃ¥ att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er´” (Luk. 17:20-21).

Dessa ord säger oss förstÃ¥s att Guds rike är osynligt för vanligt mänskligt öga. Men kan ju inte säga â€här är detâ€, â€där är det†eller peka ut det pÃ¥ nÃ¥gon karta. Men vad betyder det att Guds rike är â€mitt ibland er†som Folkbibeln översatt, eller â€invärtes i er†som Per Johnson översatte denna vers. Vi skall förresten säga, att bÃ¥da dessa översättning är möjliga eftersom den grekiska prepositionen entos kan betyda sÃ¥väl â€ibland†(er) som â€inom†(er).

Låt oss först utgå från

Folkbibelns översättning

Om vi tänker utifrÃ¥n ordalydelsen â€Guds rike är mitt ibland er†är betydelsen att Jesus talar om sig själv sÃ¥som Guds rike. Han stod ju mitt framför dem, Han framträdde öppet och offentligt bland judarna och därför kunde Han med all rätt säga att Guds rike, Han själv, var mitt ibland dem. Jesus sade: â€Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat nÃ¥gonting alls†(Joh. 18:20). Vid Jerusalems tempel, själva centrum för judendomen, skedde följande: â€PÃ¥ den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ´Om nÃ¥gon törstar, sÃ¥ kom till mig och drick!´†(Joh. 7:37). Jesus var mitt ibland dem.

Gudsriket fanns alltsÃ¥ där, trots att det inte gick att se det med mänskligt öga. Jesus kunde man naturligtvis se och höra, men för vanligt förnuft var Hans storhet och härlighet fördold. Han framträdde inte i glans utan i ringhet, dÃ¥ Han â€utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt
då han blev människa†(Fil. 2:7). Och Romarriket fanns där fortfarande lika påtagligt som tidigare. Hur kunde Jesus då säga att Guds rike fanns mitt ibland dem? Ingen kunde se några yttre förbättringar, men Jesus ville inte åstadkomma någon politisk omvälvning. Han lärde t.ex. att man skulle ge kejsaren skatt (Matt. 22:15ff.). Det var inte Romarriket som stod i motsats till Guds rike utan det gjorde, och gör alltjämt, satans rike (Matt. 12:22-30).

Men vad innebär dÃ¥ Guds rike enligt Jesus? Jesus använder uttrycket mÃ¥nga gÃ¥nger utan att exakt förklara dess innebörd. Men det arameiska uttryck – Jesu modersmÃ¥l var ju arameiska – som Ã¥terges med “Guds rike” betyder egentligen Guds konungavälde. I Saarisalo-HedegÃ¥rds “Biblisk uppslagsbok” stÃ¥r det om Guds rike: “Det betecknar det tillstÃ¥nd, dÃ¥ en kung finnes, bortsett frÃ¥n omrÃ¥det och undersÃ¥tarna, över vilka han regerar” (s 563). I Guds rike eller konungavälde är det Jesus som härskar sÃ¥som Konung. Överallt där Hans kärleks makt rÃ¥der, där Hans â€frid som övergÃ¥r allt förstÃ¥nd†(Fil. 4:7) finns, är Guds rike. “Mitt rike är inte av den här världen” (Joh. 18:36) svarade Jesus pÃ¥ Pilatus frÃ¥ga om Han var judarnas konung. Guds rike är den övernaturliga verklighet, som kommit in i världen i Jesu person (Saarisalo-HedegÃ¥rd). Kyrkofadern Origines skapade ordet autobasileia med tanke pÃ¥ Jesus sÃ¥som jämställd med riket; autobasileia betyder ungefär “Han är själv riket”. Jesus sade till fariséerna, att om det var med Guds Andes hjälp Han drev ut onda andar, ja dÃ¥ hade â€Guds rike kommit till er†(Matt. 12:28). I sin person var Han Guds rike, som var verksamt mitt ibland dem.

Per Johnsons översättning

Om vi utgÃ¥r frÃ¥n Per Johnsons översättning, att Guds rike är â€invärtes i er†blir betydelsen att det för vanligt mänskligt öga osynliga riket här pÃ¥ jorden endast kan tas emot andligen som en inre verklighet. Jesus sade till en av sina lärjungar: â€Om nÃ¥gon älskar mig, hÃ¥ller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vÃ¥r boning hos honom†(Joh. 14:23). Paulus skriver till församlingen i Efesus: â€Jag ber att Han (Gud) i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka Ã¥t er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken.â€

Men dÃ¥ uppkommer ju frÃ¥gan hur Jesus kunde säga till fariséerna, hans bittra fiender, att gudsriket är invärtes i dem. Fariséerna var väl dem som minst av alla levde i en fördold, andlig gemenskap med Jesus! Skall vi utgÃ¥ frÃ¥n denna översättning mÃ¥ste vi tänka oss Jesu svar ungefär sÃ¥ här: â€Guds rike, som ni gÃ¥r och väntar pÃ¥ och som ni föreställer er skall manifesteras i yttre politiska och sociala förhÃ¥llanden, kommer inte att komma pÃ¥ det sättet. Istället kommer det osynligt till en människa och utbreder sig i dennas inre. Ni har inte detta rike inom er nu, men om ni tror pÃ¥ mig skall det bli en verklighet för er, invärtes i erâ€.

Så långt de olika översättningsalternativen.

Jesu nåderike

Till Jesu ämbeten hör, vid sidan av profet- och prästämbetet, också att vara Konung. Det talas om tre olika sorters riken där Jesus är Konung. Jesus är allsmäktig i sitt allmaktsrike: åt Honom har givits all makt i himmelen och på jorden (Matt. 28:18). Ingenting kan ske här i världen utan att Jesus antingen aktivt verkar det eller tillåter det att ske. Men det är inte om det riket Han talar i mötet med fariséerna i vår text. Härlighetsriket är det eviga rike som kommer att upprättas efter den yttersta domen, då den nya jorden och den nya himlen skapas. Inte heller på det riket syftar Jesus i vår text från Luk. 17:20-21.

Jesus talar istället om det som katekesen kallar nÃ¥deriket. NÃ¥deriket är en osynlig, andlig verklighet här i tiden, pÃ¥ jorden. I det riket är alla kristna medborgare och dör man sÃ¥som medborgare i nÃ¥deriket, dör man salig. DÃ¥ ingÃ¥r man i det eviga härlighetsriket. NÃ¥deriket är identiskt med den sanna, osynliga kyrkan. Detta rike regerar inte Jesus med sin allmaktshand utan genom sin kärlek i de troende människornas hjärtan. Medlen för detta Hans regerande är Hans Ord och sakrament. Om nattvarden säger kyrkofadern Johannes Chrysostomos med tanke pÃ¥ det vi har sagt om Jesus och riket, att det är ett och detsamma, och att Jesus verkligen är närvarande i brödet och vinet (den s.k. realpresensen): “Den himmelska världen är oavkortat närvarande pÃ¥ den kristna församlingens nattvardsbord. Det, som nämligen gör himmelen till himmel, är icke den himmelska härligheten utan närvaron av Herren, liksom den kungliga borgens mittpunkt icke är tronsalens prakt utan konungens kroppsliga närvaro.”

Riket och dess konung Jesus är pÃ¥ ett sätt ett och detsamma. Lever man i riket lever man i Kristus. Kristus är liksom den värld, där den troende lever, den verklighet, som pÃ¥ alla sidor innesluter honom eller henne. Detta förverkligas genom att Anden bor i hjärtat och med Ordet vittnar om dessa underbara saker för den kristne. Den himmelska världen har sänkt sig ner i den troende människan och därför lever hon redan nu med sitt väsens innersta i himmelen. Om Gud heter det att â€Han har frälst oss frÃ¥n mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike†(Kol 1:13) och â€uppväckt oss med Kristus och satt oss med Honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus†(Ef. 2:6).

Guds rike finns alltsÃ¥ mitt ibland oss i och med att “Ordet blev kött” (Joh. 1: 14). Men det var först i och med fullbordandet av Jesu livsverk, Hans lidande, död, uppstÃ¥ndelse och himmelsfärd samt Andens utgjutelse pÃ¥ den första pingsten som rikets välsignelser och skatter blev tillgängliga för människor i allmänhet. Men efter pingstundret vet alla som kommit till tro att Guds rike är “rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande” (Rom 14:17).

NÃ¥d och frid

Någonting som i Bibeln ofta förknippas med Guds rike är orden nåd och frid. Paulus brukar hälsa de församlingar han skriver till med just de orden (se t.ex. Rom. 1:7). Orden nåd och frid antyder det stora och fantastiska att leva i Guds rike, i den verklighet som kyrkan lever i och som hon i all sin gärning skall visa på och föra vidare. När en människa förts in i nådens och fridens verklighet, där Herren Jesus Kristus är Herre och Konung, upplever hon en ny dimension av tillvaron. Det är fortfarande samma gamla värld, samma människor runt omkring och samma uppgifter som väntar. Men ändå är allting nytt, helt nytt. Kärleken från Gud är det som blir det helt dominerande. Man lever dag för dag av Guds nåd och väntar allt gott av Honom. Det spelar inte längre någon roll att man inte alltid klarar av allting, att man ibland misslyckas. För Guds barn vilar allt i Guds stora barmhärtighet.

Nåd betyder gratis. Det är något som Gud erbjuder utan baktanke, utan att kräva någon motprestation. Fastän vi i oss själva är syndare som förtjänar Guds straff är vi benådade och går fria från Guds dom. Vem som helst får ta emot Guds kärlek i Jesus Kristus och leva i den.

Frid är bÃ¥de ett tillstÃ¥nd och en känsla. Det är ett objektivt tillstÃ¥nd som innebär att den kristne lever i nÃ¥dastÃ¥ndet, han har â€Ã¶ppen sak†med Gud och lever omsluten av syndernas förlÃ¥telse pÃ¥ alla sidor. Han lever liksom i ett rum där väggarna till höger, vänster, bak och fram heter syndernas förlÃ¥telse. Golvet under honom är syndernas förlÃ¥telse, som hindrar honom frÃ¥n att drabbas av Herrens vrede och falla ned i helvetet (jfr 4 Mos. 16:32-33) och ovanför sig har han syndernas förlÃ¥telse som ett skyddande tak gentemot den vrede som uppenbars frÃ¥n himlen (Rom. 1:18). Den kristne â€har frid†med Gud, konstant, genom tron pÃ¥ Jesus (Rom. 5:1). Samtidigt är friden ocksÃ¥ nÃ¥got som subjektivt upplevs i svagare eller starkare grad. Paulus skriver: â€MÃ¥ hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, sÃ¥ att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft†(Rom. 15:13). Det ena kan föreligga utan att det andra är för handen. T.ex. var alla Israels barn som under den tionde plÃ¥gans natt (se 2 Mos. 12) befann sig bakom de lammblodsbestrukna dörrposterna alldeles säkra (tillstÃ¥nd av frid) även om alla inte kände sig trygga (känsla av frid) utan kanske darrade av rädsla.

Avslutningsvis skall vi se på några vångbilder av Guds rike.

Avarter av Guds rikes-föreställningar

Den romersk-katolska kyrkan med dess institutionella kyrkouppfattning, där den sanna kyrkan identifieras med den egna kyrkoorganisationen med påven som huvud, där andligt och världsligt flyter samman tydligt manifesterat i Vatikanstaten där påven är statschef, är förstås ett tydligt exempel, men det sparar vi till en annan gång.

Kommunism, nazism, icke-kristna utopistiska rörelser, skall vi inte heller behandla.

Trots att Jesus så tydligt sade att Guds rike inte kommer till oss människor på det där påtagliga, synliga sättet som fariséerna och andra judar föreställde sig, har rörelser med zelotiska förtecken har gång på gång dykt upp också i kyrkans historia. Prästen Thomas Müntzer, Luthers samtida, som anslöt sig till bondeupproret i Tyskland och ville upprätta ett Gudsrike på jorden, är väl kanske den mest kände. Hans uppror slogs blodigt ned, bönderna dödades i tiotusentals och själv avrättades Müntzer 1525.

Det fanns andra försök under 1500-talet att upprätta Guds rike. I den tyska staden Münster kom anabaptisterna till makten 1534. Staden utropades till det nya Jerusalem och ledare blev profeten Jan av Layden, som utropades till kung. Men Münster var ingalunda nÃ¥got himmelrike. Som mÃ¥nga andra utopiska drömmar slutade det i en fruktansvärd tragedi. Jan av Layden utvecklade som mÃ¥nga andra sektledare despotiska drag, krävde absolut lydnad av stadens alla medborgare, bestraffade lydnadsbrott med döden och gifte sig med 15 kvinnor. Det proklamerades att han skulle bli kung i hela världen, men redan Ã¥ret därpÃ¥ föll staden och ett blodbad anställdes. Luther skrev om anabaptisternas Jerusalem: â€Ack, vad skall jag skriva om dessa eländiga människor i Münster. Även den som mÃ¥ste treva sig fram i mörker ser att där är ett levande djävulsnäste, den ena Djävulen sitter som en padda bredvid den andra.â€

Den kristna socialismen i England och den kristet-sociala rörelsen i Tyskland frÃ¥n 1800-talet, liksom den framväxande social gospel-rörelsen i USA vid förra sekelskiftet (Rauschenbusch 1861-1918), kan ses som en fredlig variant av zelotism. Man ville inte gripa till vÃ¥ld i revolutionär anda, men däremot Ã¥stadkomma ett Gudsrike pÃ¥ jorden genom att förändra samhällsstrukturerna efter kristna och rättvisa principer. I vÃ¥r tid är det befrielseteologin som stÃ¥r för zelotism. Man tolkar Jesus som en befriare frÃ¥n världslig orättvisa, en som skänker de fattiga hopp om social rättvisa. I sin aggressiva form manar den till revolution. DÃ¥ är det bra att erinra sig Jesu ord inför Pilatus: “Mitt rike hör inte till den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad Ã¥t judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen” (Joh. 18:36). Där befrielseteologin manar att dra svärdet och strida, manar Jesus de sina att stoppa ned svärdet i skidan (Matt. 26:52).

Varifrån kommer då dessa tankar om

Ett synligt, jordiskt tusenårsrike?

Historik

Redan från fornkyrkans tid har det funnits felaktiga uppfattningar om tusenårsriket, att det skulle vara av yttre natur (millennialism eller kiliasm, av lat. och grek. för tusen). Sådana tankar har genom århundradena flutit som en underström inom kristenheten, trots att t.ex. kyrkofadern Augustinus gick emot dem.

Under reformationstidevarvet blossade dessa tankar upp pÃ¥ nytt hos vederdöparna och svärmarna. Föreställningarna förkastades av den Augsburgska bekännelsen, art. XVII: â€De (lutherska församlingarna) fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppstÃ¥ndelsen skola fÃ¥ herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits†(SKB, s 62). Att lärorna kallas judiska beror pÃ¥ att det hela tiden, alltifrÃ¥n Jesu tid, varit den allmänna judiska uppfattningen att den messianska tiden skulle innebära ett Ã¥terupprättande av ett davidiskt storrike med yttre fred och inre endräkt, Ã¥krarna och fruktträden skulle blomstra som aldrig förr o.s.v. Det var därför de flesta judar inte igenkände Messias när Han kom. Allt var ju till det yttre som förut inte minst vad avsÃ¥g det romerska förtrycket.

Inom lutherdomen gjorde dessa tankar sitt inträde genom pietismen, trots att den Augsburgska bekännelsen avvisat dem. Philipp Jakob Spener framförde i Pia Desideria 1675 uppfattningen att kyrkan hade att se fram emot en â€bättre tidâ€, en tusenÃ¥rig förberedelsetid inför den yttersta domen.

Olika skolor

De som räknar med ett yttre tusenårsrike är antingen premillennialister eller postmillennialister beroende av om de tänker sig Jesu återkomst före eller efter tusenårsrikets inträde.

Postmillennialisterna tänker sig (gärna utifrån en viss tolkning av Matt. 13:33) att kyrkans missionsarbete successivt skall vinna sådan framgång att till sist hela världen kristnas och då har tusenårsriket förverkligats. Efter tusenårsriket följer sedan Jesu återkomst och den yttersta domen.

Men särskilt inom den anglosaxiska världen har emellertid sedan 1800-talet premillennialismen vuxit sig stark och är idag dominerande inom den konservativa protestantismen. Premillennialism (â€före tusenÃ¥rriketâ€) innebär att Jesus kommer tillbaka en första gÃ¥ng före tusenÃ¥rsrikets etablerande och den sedan följande yttersta domen.

Millennialistiska missförstånd

Att så många vill uppfatta tusenårsriket som ett yttre fridsrike beror på att man saknar sinne för det gammaltestamentliga bildspråket. Man har uppfattat det rent konkret och bokstavligt. Här skall ges två exempel.

1) Ett första bibelställe är frÃ¥n Jes. 2:2-3: “Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stÃ¥ fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit. Ja, mÃ¥nga folk skall gÃ¥ iväg och säga: ´Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, sÃ¥ att vi kan vandra pÃ¥ Hans stigar´. Ty undervisning skall gÃ¥ ut frÃ¥n Sion, HERRENS ord frÃ¥n Jerusalem.”

Anhängare av uppfattningen att ett jordiskt yttre tusenÃ¥rsrike skall avsluta denna tidsÃ¥lder, de s.k. kiliasterna eller millennialisterna (särskilt vanlig föreställning inom pingströrelsen och trosrörelsen), hävdar att detta skall uppfyllas i bokstavlig bemärkelse pÃ¥ det sättet att Jerusalem kommer att bli världens centrum och att hedningar i rent fysisk bemärkelse kommer att resa dit för att tillbe och motta undervisning. Detta, att alla folk skall samlas pÃ¥ Sions berg är ju en förutsägelse som gÃ¥r igen pÃ¥ flera ställen i Gamla testamentet. Nu är det bara sÃ¥, att Skriften själv inte förlägger uppfyllelsen av detta till nÃ¥got för oss ännu framtida tusenÃ¥rsrike, utan Nya testamentet lär att detta redan har gÃ¥tt i uppfyllelse. I Hebr. 12:22 heter det nämligen om alla, judar som hedningar utan avseende pÃ¥ deras jordiska, geografiska vistelseort, att de “har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”.

Men man behöver inte ens gÃ¥ till Nya testamentet för att förstÃ¥ att det är frÃ¥ga om ett andligt kommande till Sions berg, nÃ¥got som sker genom tron. Vi läste ju i de anförda orden frÃ¥n Jesaja att det tvärtom skall ske pÃ¥ det sättet att det frÃ¥n Sion skall utgÃ¥ undervisning och Herrens Ord utgÃ¥ frÃ¥n Jerusalem (Jes. 2:3). Detta gick i uppfyllelse dÃ¥ Paulus och de andra apostlarna reste ut frÃ¥n Jerusalem med evangeliet om den korsfäste och uppstÃ¥ndne Frälsaren, som Jesaja kallade Herrens lidande tjänare, till den hedniska världen. Varhelst nÃ¥gon hedning kom till tro pÃ¥ denna frÃ¥n Jerusalem utgÃ¥ende undervisning om frälsningen genom Jesu namn och blod – om det nu skedde i Mindre Asien, i Grekland, i Rom eller sÃ¥ smÃ¥ningom här uppe i Norden – sÃ¥ hade han tagit sin tillflykt till Sion, den fasta klippan. Han blev dÃ¥ en medlem av Guds folk, den stora skara om vilken det stÃ¥r i Upp. 14:1: “Och jag sÃ¥g, och se: Lammet stod pÃ¥ Sions berg och med Lammet etthundrafyrtiofyra tusen som hade Hans namn och Faderns namn skrivna pÃ¥ sina pannor.”

Genom apostlarnas undervisning som utgick från Sion kom alltså hedningar till det andliga Sion utan att geografiskt komma till det fysiska Sions berg. De etthundrafyrtiofyra tusen som i Uppenbarelseboken står med Lammet på Sions berg är den fullkomliga skaran av Guds barn, alla kristna genom alla tider: tolv (det gamla förbundets tal efter de tolv stammarna) gånger tolv (det nya förbundets tal efter de tolv apostlarna) gånger tusen (en fullkomlig, total skara). De står alltså på Sion trots att de flesta av dem aldrig någonsin varit i Israel. De kom till Sion genom att lyssna till evangeliet och ta emot det i tro. Ja, de är t.o.m. levande stenar i själva templet som står på Sion (1 Kor. 3:16, Ef. 2:20-21 och 1 Petr. 2:5).

Talet tio är fullhetens tal. Likaväl som det i talet om de etthundrafyrtiofyra tusen saliga är fråga om tio i kubik, 10 x 10 x 10, är det i talet om tusenårsriket fråga om ett fullkomligt rike, inte om ett rike som kommer att vara under ett tusen kalenderår.

2. Ett andra ställe som grovt missuppfattas är Jes. 11:6-9 där fridsriket beskrivs:

“Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem. Kor och björnar skall gÃ¥ och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm som oxar. Ett spädbarn skall leka vid huggormens hÃ¥l, ett avvant barn räcka ut handen mot giftormens öga. Ingen skall göra nÃ¥got ont eller förstöra nÃ¥got pÃ¥ mitt heliga berg, ty landet skall vara fullt av HERRENS kunskap, liksom vattnet täcker havet”.

Denna idylliska, harmoniska skildring kombineras med Jes. 2:4: “Han (HERREN) skall döma mellan hednafolken och skipa rätt Ã¥t mÃ¥nga folk. DÃ¥ skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingÃ¥rdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig” och Jes. 9:5: “Ja, varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras i eld” och sÃ¥ uppfattar man dessa ställen i deras fullständiga realism.

Detta fullkomliga fridsrike är emellertid alldeles tydligt ett rent andligt, inte ett konkret yttre rike, och detta av åtminstone två skäl.

a) För det första kom denna frid till jorden när Jesus, Fridsfursten, föddes. DÃ¥ sjöng den stora änglaskaran “Ära vare Gud i höjden och frid pÃ¥ jorden” (Luk. 2:14).

Beskrivningen av fridsriket sätts redan i Jesajas bok i samband med Jesu födelse, dÃ¥ Jes. 11, varur ovanstÃ¥ende blockcitat är hämtat, inleds med orden: “Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning frÃ¥n Hans rötter skall bära frukt” (Jes. 11:1). Sedan fÃ¥r vi höra om Jesu födelses underbara följder i poetiska ord: â€Vargar skall bo tillsammans med lamm†o.s.v.

Vi kan ocksÃ¥ tänka pÃ¥ Jesu avskedstal. Med sitt “Frid lämnar jag efter mig Ã¥t er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sÃ¥dan frid som världen ger” (Joh. 14:27) tänkte Jesus pÃ¥ sina lärjungar och deras situation och inte pÃ¥ ett framtida fridsrike. Han sade ocksÃ¥ till dem: “Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen fÃ¥r ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33). Likadant är det med Paulus. Han kallar evangeliet “fridens evangelium” (Ef. 6:15) och tillskriver alla som tror evangeliet en frid, som övergÃ¥r allt förstÃ¥nd (Fil. 4:7).

Jesajas löften gick i uppfyllelse genom att Guds Son uppenbarades i köttet, försonade Gud med världen, lät budskapet om frälsningen förkunnas och med det budskapet gav sin Helige Ande, som verkar tron och så föder fridens barn bland alla folk på jorden. I tron på evangeliet äger Kristi kyrka ett fridstillstånd, som inte kan överträffas av något på jorden eller av något i denna tidsålder.

Omedelbart efter det att fridsriket beskrivits anges ocksÃ¥ vad som skall ske när fridsriket förverkligats: “Det skall ske pÃ¥ den dagen att hednafolken skall söka Isais rot (alltsÃ¥ Jesus), där Han stÃ¥r som ett baner för folken” (Jes. 11:10). Det var ju detta som skedde när Jesus utförde sin frälsning för tvÃ¥ tusen Ã¥r sedan. Hedningar kom att söka Honom och finna Honom.

Eftersom Bibeln beskriver det inre, andliga tusenÃ¥riga fridsriket som en verklighet, ja t.o.m. som en verklighet av högre art än denna värld som kommer att förgÃ¥, är det missvisande att kalla den bibliska och lutherska uppfattningen amillennialistisk, men det är sÃ¥ den kallas i den teologiska diskussionen. Prefixet â€a-†är ju en negation och man skulle dÃ¥ kunna förledas att tro att de som kallas amillennialister förnekar tusenÃ¥rsriket, men sÃ¥ är ju inte fallet. Det som förnekas är endast den krassa, materialistiska vrÃ¥ngbild av tusenÃ¥rsriket som de s.k. millennialisterna eller kiliasterna mÃ¥lar upp.

b) Det andra skälet till att Jesajas löften om ett framtida fridsrike inte får uppfattas på ett grovt, yttre sätt, är att det går emot så många bibelställen. Den sista tiden före Människosonens återkomst i makt och härlighet på Himmelens skyar skall enligt Jesus själv inte bestå i ett yttre fridsrike utan tvärtom präglas av stor nöd, inte minst bestående av stridslarm, rykten om krig, krig, hungersnöd och jordbävningar (Matt. 24:6-7).

När Daniel fick se in i framtiden och ända fram till ändens tid sÃ¥g han att det just före de dödas uppstÃ¥ndelse (Dan. 12:2) skulle bli en tid av sÃ¥dan nöd, “som inte haft sin like ända frÃ¥n den dag dÃ¥ människor blev till, ända till den tiden” (Dan. 12:1). NÃ¥got yttre fridsrike fick han inte se.

Millennialismens andliga fara

Att sådant utrymme här ägnats åt att vederlägga millennialismens felaktiga föreställningar om tusenårsriket beror inte på ett felriktat intresse för eskatologiska detaljer och spekulationer. Tvärtom är det millennialisterna som lätt förlägger fokus på fel plats. Genom sitt intresse för det (som de tror) framtida tusenårsriket, och alla händelser som de tror skall ske med Israel och det judiska folket inför och i samband med rikets inbrott, hamnar ofta korset vid sidan av blickfånget. Synd och nåd, dom och frälsning blir inte huvudsakerna utan istället blir det yttre nutida världshändelser som upptar uppmärksamheten, händelser som man försöker placera in i sitt eskatologiska schema. Som all falsk lära hotar millennialismen trons centrum, som är Jesu blodiga försoning på korset. Att ämnet tas upp i detta föredrag beror på att millennialismen i våra dagar är så oerhört utbredd i kristna kretsar.

En annan fara med millennialismen är att det brådskande med omvändelsen förtas. Enligt biblisk och luthersk lära kan den yttersta domen inträffa vilken dag eller vilket ögonblick som helst (Mark. 13:32-37, Luk. 12:40, 21:34-36 m.fl.). Därför gäller det att leva i ständig beredskap och hålla sig vaken. Men enligt millennialisterna kan den yttersta domen inte inträffa inom de närmaste ettusen åren. Det är alldeles uppenbart vilken sövande effekt millennialismen därmed har.