av Lars Borgström Predikan 4:e efter Trefaldighet Luk. 6:36-42

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus undervisade vid många tillfällen. Mest känd är Hans bergspredikan, som evangelisten Matteus har upptecknat i sitt 5:e, 6:e och 7:e kapitel. Evangelisten Lukas har återgett en liknande, men kortare, predikan från och med v 17 i sitt 6:e kapitel. Han skriver att Jesus, efter att uppe på ett berg utvalt sina tolv apostlar, gick ned på en slätt och höll den predikan, varur vår evangelietext idag är hämtad.

â€Vad nu dÃ¥â€, säger bibelkritikerna, â€hur var det egentligen? Var det pÃ¥ ett berg eller en slätt Jesus höll sin berömda predikan där t.ex. saligprisningarna finns med? Och varför ger Matteus och Lukas olika versioner av denna predikan?†De ger själva svaret pÃ¥ sina frÃ¥gor: â€Naturligtvis därför att Matteus och Lukas bara är mycket bristfälliga och varandra motsägande nedtecknare av vad Jesus verkligen sade och gjorde. Bibeln är bara en mänsklig och ofullkomlig bok, full av fel och bristerâ€. Ja, sÃ¥ säger man. Men vad dessa fiender till Guds Ord häpnadsväckande nog inte tycks, eller vill, inse är att en och samma person kan hÃ¥lla samma predikan vid olika tillfällen, och att han dÃ¥ anpassar sin predikan utifrÃ¥n situation och Ã¥hörare. SÃ¥ var det naturligtvis ocksÃ¥ med Jesus. Han gick runt i Galiléen och Judéen och undervisade vid en mängd olika tillfällen. Det vore märkligt om Han inte vid nÃ¥gra tillfällen Ã¥terkom till samma ämnen i sina predikningar. Matteus har Ã¥tergett ett tillfälle dÃ¥ Jesus uppe pÃ¥ ett berg höll en lÃ¥ng predikan, och Lukas har Ã¥tergett ett tillfälle dÃ¥ Jesus pÃ¥ en slätt höll en kortare version av samma predikan. SvÃ¥rare än sÃ¥ är det inte.

Det Jesus idag undervisar om är dömandet. NÃ¥gra av Jesu allra mest kända ord Ã¥terfinner vi i dagens evangelietext: â€Döm inte, och ni skall inte bli dömda.†Dessa ord känner nog nästan alla människor till, kristna som icke-kristna. De brukar Ã¥beropas dÃ¥ man vill försvara alla möjliga avvikelser frÃ¥n Guds Ord, i sÃ¥väl lära som liv. Den som har nÃ¥gra invändningar mot ogudaktigheter av vilket slag det nu mÃ¥ vara, fÃ¥r ofta detta Jesusord kastat mot sig: â€Döm inte, och ni skall inte bli dömda.â€

Det är alldeles uppenbart att Jesus inte menat att man i kyrkan eller samhället skall acceptera alla synder och avvikelser från Guds Ord, utan att det är något annat Han avsåg. Låt oss nu först se på vad Jesus egentligen menade.

Du skall inte döma

Jesus har lärt sina lärjungar genom alla tider att be “FörlÃ¥t oss vÃ¥ra skulder, sÃ¥som ock vi förlÃ¥ta dem oss skyldiga äro” (Matt. 6:12). En kristen skall aldrig vägra nÃ¥gon förlÃ¥telse. Ett oförsonligt sinnelag hör hedendomen till. Den som är kristen vet sig stÃ¥ i en oändligt stor tacksamhetsskuld till Gud. Skulle Gud döma sÃ¥som Hans rättvisa kräver och vÃ¥ra synder har förtjänat, skulle vi alla gÃ¥ den eviga förtappelsen till mötes. Detta vet varje kristen, men han har ocksÃ¥ fÃ¥tt se hur Gud älskat världen och utverkat förlÃ¥telse genom sin Son. Att ha fÃ¥tt möta Guds nÃ¥defulla kärlek, att veta sig fullkomligt förlÃ¥ten, leder ofelbart till att man själv genast vill förlÃ¥ta andra.

PÃ¥ samma sätt, fast omvänt, förhÃ¥ller det sig med dömandet. En Jesu lärjunge skall inte döma sin nästa. “Ty med det mÃ¥tt som ni mäter med skall det mätas upp Ã¥t er.†Gud kommer alltsÃ¥ inte visa nÃ¥d emot den som själv är hÃ¥rd och dömande mot sina medmänniskor. Här mÃ¥ varje människa pröva sig själv sÃ¥ att hon inte kommer under domen! â€Men, finns det dÃ¥ ingen gräns för förlÃ¥tandet efter vilken jag har rätt att döma?†kanske du undrar. Nej, sjuttio gÃ¥nger sju gÃ¥nger skall du förlÃ¥ta (Matt. 18:22). Men efter den 491:a synden dÃ¥? OcksÃ¥ dÃ¥ skall du förlÃ¥ta, eftersom sju är fullkomlighetens tal. Det Jesus vill säga med orden â€sjuttio gÃ¥nger sju†är inte att du skall förlÃ¥ta 490 gÃ¥nger, utan att förlÃ¥telsen är utan varje gräns.

Med Jesus har en kärlekens och förlÃ¥telsens makt brutit in i världen som är starkare än hatet och hämnden. När mänskligheten ännu var ung, framträdde den fruktade Lemek, sonsons sonsons son till Kain, den förste mördaren. Lemek skröt över hur mÃ¥nga han dödat och sade: â€Ja, sju gÃ¥nger blir Kain hämnad, men Lemek sjuttiosju gÃ¥nger†(1 Mos. 4:24). Sjuttiosju gÃ¥nger, alltsÃ¥ sjuttio plus sju gÃ¥nger, räckte den mänskliga ondskan till att hämnas, men sjuttio gÃ¥nger sju gÃ¥nger räcker den gudomliga kärleken, den som är utgjuten i de kristnas hjärtan (Rom. 5:5), till att förlÃ¥ta.

Att en kristen inte skall döma innebär alltsÃ¥ att han inte skall vägra nÃ¥gon människa förlÃ¥telse. Han skall vara â€tÃ¥lig och mildâ€, â€fördra allting, tro allting, hoppas pÃ¥ allting och uthärda allting†(jfr 1 Kor. 13:4, 7), precis som Jesus själv. â€Var barmhärtigâ€, säger oss idag Han som är ett med sin Fader, â€sÃ¥ som er Fader är barmhärtig.â€

Men hur var det nu med missbruket av Jesu ord om att man aldrig skall döma? Finns det inte, tvärtemot vad de som vill försvara synden menar, situationer då man måste träda upp och säga ifrån, avslöja det falska, syndfulla och förljugna, det som är Herren emot? Naturligtvis finns det det!

Du skall döma

I 5 Mos. 13:5 stÃ¥r det hur de falska profeterna skall behandlas: “Den profeten eller den som har drömsyner skall dödas, ty han predikade avfall frÃ¥n HERREN, er Gud.†Men detta var ju hämtat frÃ¥n Gamla testamentet, kanske nÃ¥gon invänder. Nya testamentet är mer präglat av kärlek och förlÃ¥telse, säger man. Och har inte Jesus själv sagt: â€Döm inte, och ni skall inte bli dömda.â€

Säger man sÃ¥ avslöjar man att man inte har förstÃ¥tt mycket. Gamla testamentet skiljer sig inte principiellt frÃ¥n Nya testamentet. Även kärlekens apostel Johannes är oförsonlig mot de falska lärarna. Han skriver: “Om därför nÃ¥gon kommer till er och inte för med sig denna lära (d.v.s. Kristi), sÃ¥ skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen” (2 Joh. v. 10). Intoleransen mot den falska läran bland Guds folk är densamma tiderna igenom, sÃ¥väl före som efter Jesu fullbordade verk. Skillnaden är att under gammaltestamentlig tid utgjorde Guds folk en teokratiskt styrd geografisk nation, Israel. Därför var det nödvändigt att även i det yttre hÃ¥lla nationen ren frÃ¥n falska profeter, avgudadyrkan m.m. I det nya förbundet är kyrkan däremot ett andligt rike som bestÃ¥r av alla människor över hela världen som tror pÃ¥ Kristus. Därför kan och skall vi inte i yttre mening Ã¥tlyda alla gammaltestamentliga samhällslagar som gällde nationen Israel, t.ex. 5 Mos. 13:5 som stadgar dödsstraff för de falska profeterna. Men själva saken, bestraffandet, undvikandet och utdrivandet av de falska lärarna, är för evigt gällande. Endast medlen för detta skiftar. Där Gamla testamentet yrkade pÃ¥ dödsstraff yrkar Nya testamentet pÃ¥ uteslutning ur församlingen, efter att förmaningar – först frÃ¥n den enskilde, sedan frÃ¥n tvÃ¥ eller tre och slutligen frÃ¥n hela församlingen (Matt. 18:15-17) – inte hjälpt.

Inget överseende skall alltsÃ¥ visas de falska lärarna. Det vore kärlekslöst mot de troende, särskilt de svaga i tron som lätt kan föras vilse, att lÃ¥ta de falska lärarna predika ostört och oemotsagt. Guds Ord uppmanar oss att träda upp emot dem: “Du människobarn, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör HERRENS ord!” (Hes. 13:2). Till sin lärjunge Timoteus skriver Paulus: â€Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför Hans uppenbarelse och Hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och all undervisning†(2 Tim. 4:1-2).

Villolärarna skall inte skyddas utan tvärtom namnges så att var och en får möjlighet att ta sig i akt för dem som kommer med falsk förkunnelse. Så gör Paulus då han uttryckligen varnar för Hymenus och Filetus (2 Tim. 2:17-18) och kopparsmeden Alexander (2 Tim. 4:14-15).

Här gäller det naturligtvis att vara taktfull utan att brista i fasthet. Sker tillrättavisandet av motstÃ¥ndarna i ödmjukhet, dÃ¥ kan de kanske komma “till insikt om sanningen och nyktra till och slippa loss ur djävulens snara, där de hÃ¥lls fÃ¥ngna, sÃ¥ att de gör hans vilja” (2 Tim. 2:25-26).

Vi skall dock ha en sak klar för oss i detta sammanhang. Det är att de falska lärarna inte bara är ulvar, sända av djävulen, som kommer för att sätta tänderna i smÃ¥ lamm. Det perspektivet finns ocksÃ¥, men det är faktiskt i första hand sÃ¥, att de falska lärarna är Guds straff för människornas framhärdande i synd och otro. De har medvetet vänt sig bort frÃ¥n den sunda, sanna och hälsosamma läran, och sÃ¥ har Gud som en dom över dem tillÃ¥tit att falska präster kommer och leder dem ännu mera vilse. De kommer genom sina blinda andliga ledare allt längre bort frÃ¥n sanningen och sedan slutar allt i den eviga avgrunden. Det blir dÃ¥ som Jesus säger i dagens evangelium: â€Kan väl en blind leda en blind? Faller dÃ¥ inte bÃ¥da i gropen?â€

Det är ofta de frÃ¥n Guds Ord avfallna människorna i församlingarna, som avvisar de rätta prästerna och kallar de falska prästerna till sig. â€Ty det skall komma en tidâ€, skriver Paulus till Timoteus, â€dÃ¥ människor inte längre skall stÃ¥ ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla Ã¥t sig mängder med lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter†(2 Tim. 4:3-4). I sÃ¥dana församlingar kan man inte som kristen vara kvar. DÃ¥ mÃ¥ste man fly för sitt liv och sluta sig till troende människor och tillsammans med dem bilda sanna, bibeltrogna församlingar.

Lögn och villfarelse, som nu denna sista tid i särskilt hög grad plÃ¥gar kristenheten, är naturligtvis ett verk av djävulen. Om antikrists ankomst skriver Paulus: â€Den laglöses ankomst är ett verk av satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som gÃ¥r förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, sÃ¥ att de kunde bli frälsta†(2 Tess. 2:9). Vi ser att endast de faller offer för djävulen, som inte velat ta emot sanningen. De bär alltsÃ¥ själva skulden till sitt fall. Falsk lära är djävulens verk, men det är dessutom sÃ¥, som jag sade tidigare, att i detta ligger även ett Guds straff. Gud är allsmäktig och kan naturligtvis förhindra djävulens verk, men ibland släpper Han djävulen lös som ett straff över de avfallna människorna. Paulus fortsätter genast i 2 Tess., efter orden om att människorna inte velat ta emot sanningen: â€Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem sÃ¥ att de tror pÃ¥ lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott pÃ¥ sanningen utan njutit av orättfärdigheten†(2 Tess. 2:11).

Det har i denna predikan varnats för att döma andra, att vägra dem förlåtelse. Det har också varnats för tolerans av de falska prästerna och deras läror. Dessa måste utdrivas ur församlingen. Går inte detta måste man själv fly den falska församlingen, som avvisar sanningen. Till sist vill jag nu säga:

Se till att du inte själv blir dömd på den yttersta dagen

Den särskilda synd som Jesus idag talar om är att ha en bjälke i ögat. Bjälken medför ett svÃ¥rt synfel som bestÃ¥r i att man saknar självkännedom och samtidigt kräver hög moral av andra. Flisorna i andras ögon märker man, men inte bjälken i det egna. Jesus vill att det skall vara pÃ¥ motsatt sätt bland oss kristna. Han vill att vi skall vara stränga mot oss själva och milda mot andra. Men samtidigt vill Han ocksÃ¥ att vi skall leda andra till rätta. Men för att kunna göra detta mÃ¥ste vi först befria oss själva frÃ¥n vÃ¥rt synfel. “Ta först bort bjälken ur ditt eget öga! DÃ¥ kommer du att se sÃ¥ klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.”

Men hur skall vi bli kvitt den skuld som vi gjort oss skyldiga till genom vÃ¥rt egenrättfärdiga dömande av andra? Vi är nämligen alla skyldiga pÃ¥ denna punkt. Finns det förlÃ¥telse att fÃ¥? Ja, det gör det! Din stora bjälke, som du haft i ögat och som fÃ¥tt dig att sÃ¥ högmodigt döma andra, den bar Jesus pÃ¥ sina axlar längs smärtornas väg. Den spikades fast som tvärbjälke pÃ¥ träpÃ¥len pÃ¥ Golgata. Ã…ngra därför din egenrättfärdighet och ditt högmodiga dömande, och kom till Frälsaren med din bekännelse, sÃ¥ är allt dig förlÃ¥tet. PÃ¥ korset sonades all världens synd i Jesu blod. “SÃ¥ finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom. 8:1).

NÃ¥datiden varar ännu. Den som vill fÃ¥r fortfarande komma till Jesus och ta emot förlÃ¥telse för allt; för kompromissande med lögnen, för högmodigt dömande och alla andra synder, och ta emot en fullständig frälsning. Men en dag kommer det inte längre att vara möjligt. Det är den dag dÃ¥ â€Guds vrede uppenbaras frÃ¥n himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen†(Rom. 1:18). â€Och det sker när Herren Jesus kommer frÃ¥n himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vÃ¥r Herre Jesus evangelium†(2 Tess. 1:7-8). Ännu väntar Gud med att fälla den slutliga domen, eftersom Han vill att fler människor skall omvända sig, och fly undan den kommande vredesdomen. Med sin ena hand hÃ¥ller Han tillbaka sin vrede – och den andra handen hÃ¥ller Han uträckt till syndaren med en inbjudande gest att komma till Honom. Men en dag dras bÃ¥da händerna tillbaka – vreden fÃ¥r dÃ¥ sitt fulla utlopp och ingen nÃ¥d ges mer.

Därför gäller: â€I dag, om ni hör Hans röst, sÃ¥ förhärda inte era hjärtan†(Hebr. 3:15).

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.