Du mitt kära barn, hämta kraft i den nåd som finns i Kristus Jesus (2 Tim. 2:1)

Inledning

Guds Ord, Bibeln, är ett evigt ord. Det betyder att det äger sin giltighet i alla tider. I Jesajas bok läser vi: â€Gräs torkar, blomster vissnar, när HERRENS Ande blÃ¥ser pÃ¥ det. Ja, folket är gräs! Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vÃ¥r Guds ord förblir i evighet” (Jes. 40:8-9). Det är en bibelvers att särskilt lägga märke till idag, pÃ¥ självaste midsommarafton. All den naturens härliga prakt vi ser runt omkring oss skall vissna bort, eftersom den är förgänglig. Allt i denna värld bär pÃ¥ en stämpel, där det stÃ¥r â€skadad, sjuk, döendeâ€. Men Guds Ord är som sagt oförgängligt. VÃ¥r Frälsare säger i sin berömda Bergspredikan: â€Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgÃ¥r, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå†(Matt. 5:18).

Bibeln är dock inte höjd över tid och rum pÃ¥ det sättet att den inte präglas av den tid, den kultur och den situation i vilken den blivit skriven. När t.ex. Paulus skriver sina brev är dessa betingade av de omständigheter som var för handen just där och dÃ¥. För att ta ett exempel: P.g.a. judaisters introducerande av lagreligion i församlingarna i Galatien skriver Paulus Galaterbrevet där han försvarar evangeliet mot den särskilda villolära som hotade att föra galaterna bort frÃ¥n nÃ¥den. Det han skrev var alltsÃ¥ direkt riktat till församlingarna i Galatien. De kristna där var de omdelbara adressaterna, men innehÃ¥llet i Galaterbrevet är till vägledning för alla troende i alla tider, eftersom de sanningar Paulus – sÃ¥som en av den Helige Ande vägledd och inspirerad apostel, d.v.s. en som är utsänd av Jesus Kristus – skriver är sant i alla tider och pÃ¥ alla platser. Varken i Galatien eller nÃ¥gon annanstans, varken den gÃ¥ngen eller idag, kan man bli frälst och salig genom laggärningar.

Även 2 Tim., varur detta föredrags rubriks bibelvers är hämtad, har förstÃ¥s ocksÃ¥ dels en direkt adressat; Paulus medarbetare och vän Timoteus – ja andlige son som han kallar honom – dels alla kristna i alla tider. Orden â€Du mitt kära barn, hämta kraft i den nÃ¥d som finns i Kristus Jesus†(2 Tim. 2:1) gäller därför dels Timoteus personligen, dels hela Kristi kyrka i alla tider, ja alla kristna var och en personligen eftersom Guds Ord är ett tilltal till den som läser det eller hör det.

Låt oss börja med att se till den direkta situation i vilken vår bibelvers är hämtad.

Pastoralbreven

Nya testamentet bestÃ¥r av 27 böcker, varav 13 har Paulus som författare. Tre av dessa brev, 1 och 2 Tim. samt brevet till Titus, brukar kallas pastoralbreven. â€Pastor†betyder herde och dessa brev kallas pasoralbreven eftersom Paulus instruerar sina medhjälpare Timoteus och Titus hur de skall vara goda herdar för Kristi församling. Breven är skrivna under Paulus sista verksamhetsperiod. 1 Tim. och Tit. skrevs efter det att han blivit frisläppt frÃ¥n fängelset i Rom, innan han Ã¥terigen blev fängslad där. 2 Tim., vÃ¥rt brev, skrevs dÃ¥ han Ã¥terigen fängslats (2 Tim. 1:17).

Timoteus

Vem var dÃ¥ denne Timoteus, som för alltid kommer att bli ihÃ¥gkommen eftersom han har en av de bibliska böckernas namn uppkallad efter sig? Han var den av Paulus medarbetare som stod honom närmast. Första gÃ¥ngen de träffades var i Lystra, i det inre av Mindre Asien. Timoteus var av judisk börd genom modern, som var troende judinna. Fadern var â€grek†(d.v.s. grekisktalande hedning) (Apg. 16:1). Timoteus var redan en troende när Paulus kom dit och han hade gott anseende bland de kristna. Paulus skriver att sÃ¥väl Timoteus mor som mormor var troende människor (2 Tim. 1:5), vilket är ett fint vittnesbörd om välsignelsen att fÃ¥ växa upp i en troende familj. Trots att hans mor var judinna hade han inte blivit omskuren pÃ¥ Ã¥ttonde dagen. När sedan Paulus tog med honom pÃ¥ missionsresa sÃ¥g han till att Timoteus omskars, för att de inte skulle väcka onödig anstöt bland judarna.

Det kan tyckas märkligt att Paulus omskar Timoteus, eftersom han sÃ¥ kraftigt gÃ¥r till storms mot omskärelsen i Galaterbrevet. Men Paulus handlingssätt har att göra med en viktig kristen princip. Man skall ödmjuka sig och göra sig till allt för alla, för att vinna dem för Kristus. När Paulus skulle sända sin lärjunge Timoteus att missionera bland judar som var svaga i tron och ännu inte kunde förstÃ¥ trons frihet lät han omskära honom. DÃ¥ skulle missionen vinna större framgÃ¥ng. Men i Galatien, dÃ¥ andra judar visade förakt för trons frihet och försökte tvinga de nyomvända hedningarna att omskära sig, vägrade Paulus att gÃ¥ med pÃ¥ detta. Han vägrade t.ex. att omskära Titus, när judaisterna krävde det (Gal. 2:3). Luther skriver om Paulus: “Ty liksom han själv inte ville sÃ¥ra eller förakta nÃ¥gon för hans svaga tro och därför till en tid gav efter för deras önskan, sÃ¥ ville han Ã¥ andra sidan inte heller att trons frihet skulle bli föremÃ¥l för kränkning och förakt frÃ¥n förhärdade lagmänniskors sida.â€

Timoteus lämnades sedan kvar i Berea (Apg. 17:14). Sedan återsågs de i Aten, men Timoteus sändes till Tessalonika för att stödja församlingen där. De återförendes sedan i Korint, där Timoteus blev medförfattare tillsammans med Paulus till 1 och 2 Tessalonikerbrevet. Under den tredje missionsresan sändes Timoteus i förväg från Efesus till Korint (Apg. 19:22, 1 Kor. 4:17, 16:10). När Paulus sedan skriver 2 Kor. har de återförenats i Makedonien (2 Kor. 1:1). Han följde med Paulus på den sista resan till Jerusalem (Apg. 20:4) och stod sedan vid hans sida under fångenskapen i Rom (jfr Fil. 1:1, Kol. 1:1, Filem. 1:1). Efter det att Paulus frigivits skrev han 1 Tim. till sin förtrogne vän och medhjälpare.

Den kyrkliga traditionen berättar sedan att Timoteus var verksam som församlingsföreståndare (biskop) i Efesus, och att han var nära vän till evangelisten Johannes. Under kejsar Nervas tid (år 96-98) skall han ha lidit martyrdöden.

Hurdan var dÃ¥ Timoteus som person? Paulus skriver i 1 Kor. 15:10-11: â€När Timoteus kommer, se dÃ¥ till att han kan vistas hos er utan att behöva oroas. Han arbetar för Herren liksom jag, och ingen fÃ¥r därför se ner pÃ¥ honom. Sänd honom i väg i frid, sÃ¥ att han kan komma till mig. Jag väntar pÃ¥ honom tillsammans med bröderna.†Att Paulus skriver sÃ¥ kan väl antyda att Timoteus var lite skygg och känslig, en som behövde särskild omsorg och omtanke. Paulus själv var ju Ã¥ andra sidan viljestark. I Biblisk uppslagsbok citerar Saarisalo-HedegÃ¥rd en bibelforskare (Moule): â€Deras olika karaktärer synas ha varit ägnade att draga deras hjärtan tillsamman. [—] Hans andlige son var honom lik i hängivenhet för Herrens Jesu namn och sak, men pÃ¥ samma gÃ¥ng honom olik. [—] SÃ¥dana likheter och olikheter kunde ej annat än sammanknyta dessa hjärtan i den innerligaste vänskap, sedan de i Kristus blivit ettâ€.

2 Timoteusbrevet

2 Tim. är det sista av Paulus alla brev och skrevs som sagt under hans andra och sista fängelsevistelse i Rom, antagligen strax innan han blev avrättad under kejsar Neros förföljelse av de kristna, som satte in Ã¥r 64. Troligtvis dog Paulus Ã¥r 67. Paulus skriver i 2 Tim. 4:6: â€Själv offras jag redan som ett dricksoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne.â€

Här måste vi göra en liten utvikning och se vad Gamla testamentet säger om offertjänst och i synnerhet om drickoffret. Vi läser om det dagliga brännoffret och om drickoffret i 4 Mos. 28:1-10. Där ser vi att i tillägg till brännoffret, ett felfritt lamm, skulle man varje morgon och kväll också offra drickoffer. Drickoffret bestod av en fjärdedels hin vin, d.v.s. en och en halv liter. Lammet var huvudoffret, det var lammets blod som bringade försoning. Men till lammet skulle alltså även offras vin som drickoffer. Likadant var det varje sabbatsdag (4 Mos. 28:9-10), liksom vid de stora högtiderna. Man kunde inte komma ifrån drickoffret.

Vad har dÃ¥ drickoffret med Paulus martyrium att göra? I Fil. 2:17 skriver han pÃ¥ liknande sätt som det vi hörde frÃ¥n 2 Tim. 4:6: â€Ja, även om mitt blod blir utgjutet dÃ¥ ni bär fram er tro som offer, är jag glad och gläds med er alla.â€

Det lidande för Jesu skull som Hans lärjungar har att genomgå har sin förebild i drickoffret i Gamla testamentet. Ingen kunde försonas med Gud genom bara ett drickoffer. Det var inget självständigt offer, utan alltid förenat med något av de stora huvudoffren. Så kan heller ingen vinna frälsning genom att lida för Jesu skull. Men det är ofrånkomligt att den människa som vittnar om den enda frälsning som finns, också får känna av att offras som drickoffer, på ett eller annat sätt.

Paulus skriver därför till Timoteus: â€Skäms alltsÃ¥ inte för vittnesbördet om vÃ¥r Herre och inte heller för mig, Hans fÃ¥nge, utan bär ocksÃ¥ du ditt lidande för evangelium efter den kraft som Gud ger†(2 Tim. 1:8) och â€Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst†(2 Tim. 4:5). Som vi vet gjorde Timoteus detta och fick till sist, som tidigare nämnts, liksom Paulus till sist besegla tron med sitt blod.

Paulus vet alltsÃ¥ att hans tid är ute, men han är förtröstansfull. Han skriver: â€Herren skall ocksÃ¥ rädda mig frÃ¥n alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike†(2 Tim. 2:18). När han nu vet att han skall lida martyrdöden, tänker han pÃ¥ fortsättningen av missionen. Därför uppmanar han andra att fortsätta den goda kampen och det är i det ljuset vi fÃ¥r se detta hans brev till Timoteus, hans allra käraste medarbetare. Trots att brevet är skrivet till just honom, ser vi av den högtidliga inledningen, â€FrÃ¥n Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd att predika löftet om liv i Kristus Jesusâ€, att brevet är mer än ett vänbrev. Det är hans andliga testamente till sin vän och alla andra som i hans efterföljd fortsätter att tjäna i Kristi församling.

Efter adressatangivelsen och den apostoliska hälsningen med nåd och frid tackar Paulus Gud, som han tjänar med ett rent samvete. Han försäkrar sin vän Timoteus att han ständigt och jämt är föremål för apostelns böner både dag och natt, och att han längtar efter att få se honom igen. Hans minns Timoteus tårar, antagligen från när de skildes i Efesus. Så påminner Paulus honom om den nådegåva som han fick genom apostelns handpåläggning. Paulus syftar här på de ämbetsgåvor Timoteus fick då han med offentlig, innerlig bön och bibelords läsande, genom Paulus och de äldste, mottog predikoämbetet. Det är här inte frågan om apostolisk succession såsom den romersk-katolska kyrkan lär, utan om att genom bön, ihärdigt betraktande av Ordet och ämbetsflit ta allt större del av den nåd som är förbunden med predikoämbetet.

Troligtvis har Timoteus, som vi ju nämnde antagligen var lite vek till sin natur, gripits av missmod p.g.a. av den svÃ¥ra antikristliga förföljelse som rasade, och behövde särskilt styrkas – och vem har inte gripits av svÃ¥rmod när Guds rike â€ser ut som skulle det gÃ¥ underâ€! Kanske hade Timoteus ocksÃ¥ rÃ¥kat ut för nÃ¥gon personlig svÃ¥righet. Paulus förklarar för honom att â€den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande†(2 Tim. 1:7). Timoteus skall inte heller blygas för evangelium eller för den fänglade aposteln. De befinner sig visserligen i en svÃ¥r situation där varje kristen frestas att inte längre öppet bekänna Kristus som sin Herre. Paulus har egen erfarenhet av hur mÃ¥nga avfallit under förföljelsen. â€Som du vet, har alla i Asien vänt sig bort ifrÃ¥n migâ€, skriver han (2 Tim. 1:15). Onesiforus var enda undantaget. Istället för att sjunka ned i modlöshet uppmanas Timoteus att vara stark och villigt bära sitt lidande som en god Kristi stridsman. Här är aposteln själv ett föredöme för sin unge medarbetare.

SÃ¥ kommer dÃ¥ rÃ¥det som Paulus ger Timoteus: â€Du mitt kära barn, hämta kraft i den nÃ¥d som finns i Kristus Jesus†(2 Tim. 2:1). Denna kraft behöver Timoteus dels i sitt svÃ¥ra uppdrag som Paulus arvtagare i Guds rikes tjänst, dels för att själv bli bevarad frÃ¥n avfall och fördömelse. â€Härdar vi ut, skall vi ocksÃ¥ regera med Honomâ€, skriver Paulus, men tillägger: â€Förnekar vi Honom, skall Han ocksÃ¥ förneka oss†(2 Tim. 2:12). SvÃ¥righeterna är mÃ¥nga. Särskilt i de â€sista dagarna†skall svÃ¥ra tider komma. Människor skall vara behärskade av alla slags synder, och onda människor skall förvilla andra och själva bli förvillade. Men mitt i allt detta skall Timoteus förbli vid det som han har lärt av Paulus och det som han har fÃ¥tt visshet om, det som han känner sedan barndomen. Men vilken är dÃ¥ vägen till seger i denna svÃ¥ra kamp? Hur skall Timoteus finna kraft till sin tjänst och hur skall han själv kunna bli bevarad i tron i denna mörka och farliga värld? Det verkar ju omöjligt med alla dessa svÃ¥righeter, med bÃ¥de förföljelse och förförelse. Hur skall Timoteus â€hämta kraft i den nÃ¥d som finns i Kristus Jesus†(2 Tim. 2:1)? Vägen till helgelse och ett fruktbärande kristet liv gÃ¥r genom Guds utandade eller inspirerade Ord, d.v.s. genom varje bok i den heliga Skrift, â€som är nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning†(2 Tim. 3:16-17).

Timoteus förmanas till sist att â€predika ordet, träda fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tÃ¥lamod och undervisning†(2 Tim. 4:2). Paulus är som sagt själv pÃ¥ väg att offras. Han har kämpat den goda kampen, han har fullbordat sitt lopp och bevarat tron. Rättfärdighetens segerkrans ligger därför i förvar Ã¥t honom och Ã¥t alla som älskar Herrens Ã¥terkomst (2 Tim. 4:8).

I sin längtan efter att fÃ¥ Ã¥terse Timoteus ber Paulus honom tvÃ¥ gÃ¥nger att komma snart. Han vill gärna att även Markus kommer med. Den ende som nu är hos aposteln är Lukas. Demas har övergett honom â€av kärlek till den här världen†(2 Tim. 4:10). Efter nÃ¥gra andra upplysningar ber Paulus att Timoteus skall ta med manteln, som han lämnat kvar hos Karpus i Troas, och sÃ¥ nÃ¥gra böcker.

Jag mÃ¥ste här citera nÃ¥gra underbara ord frÃ¥n Siegbert Beckers bok Skriften och saligheten (Stiftelsen Biblicum 1972) angÃ¥ende den där kappan som Paulus bad Timoteus att ta med. Vi hörde ju att Paulus hävdade att varje bok i den heliga Skrift är utandad av Gud och till nytta. Det är genom Skriftens Ord som Timoteus och vi alla kan â€hämta kraft i den nÃ¥d som finns i Kristus Jesusâ€. Men som vi vet förnekas verbalinspirationen av de stora kyrkosamfunden idag och därför är ocksÃ¥ kristenheten sÃ¥ kraftlös, vilsegÃ¥ngen och avfallen. Becker skriver:

â€Vissa bibelställen anförs regelbundet som bevis för argumentet att alla Bibelns ord inte kan vara Guds ord. Ett av dessa ställen är Pauli bön till Timoteus, vari aposteln ber sin unge vän att ta med manteln, som han hade lämnat kvar i Troas. Det sägs ofta, att det är löjligt att föreställa sig, att den Helige Ande skulle inspirera en sÃ¥dan bön. Men för Guds barn kan detta bli ett viktigt och mycket tröstefullt ställe. Om den Helige Ande verkligen ville, att Paulus skulle skriva dessa ord och ansÃ¥g dem betydelsefulla nog att ingÃ¥ i Bibeln, fÃ¥r vi helt visst lov att tro, att den Helige Ande bryr sig om huruvida Paulus har en varm rock. För en välsituerad man, som fÃ¥r sin lön frÃ¥n en kyrka som gärna ser att han underställer sig biskopar som är trolösa, kan detta synas betydelselöst. Men för en som undrar varifrÃ¥n han skall fÃ¥ bröd nästa dag, därför att han har förlorat allting för Jesu och Hans Ords skull, blir det mycket betydelsefullt att veta, att den Helige Ande vill, att Hans tjänare skall ha en varm rock för att hÃ¥lla dem varma i en kall fängelsecell. Den himmelske Fadern vill inte lÃ¥ta nÃ¥gon av sina tjänare frysa ihjäl, sÃ¥vida inte Guds folk behöver ett exempel pÃ¥ tappert martyrskap. Sedd i det ljuset blir manteln frÃ¥n Troas betydelsefull. Men den kan bli en källa till tröst och kraft bara om orden om manteln verkligen är ord som Paulus skrev genom den Helige Ande†(s 11).

Paulus varnar som sagt för villoläror och förförelser. Detta är inte populärt idag. Och om det ändÃ¥ tillÃ¥ts skall man inte var personlig och namnge villolärarna, menar mÃ¥nga. Man kanske kan fÃ¥ kritisera pÃ¥ ett allmänt plan, men inte hänga ut vissa personer. Men vi ser här i 2 Tim. att villolärarna inte skall skyddas utan tvärtom namnges sÃ¥ att var och en fÃ¥r möjlighet att ta sig i akt för dem som kommer med falsk förkunnelse. SÃ¥ gör Paulus dÃ¥ han uttryckligen varnar för Hymenus och Filetus (2 Tim. 2:17-18) och Alexander (2 Tim. 4:14-15). Samtidigt gäller förstÃ¥s att inte döma pÃ¥ ett kärlekslöst sätt. Det handlar om att vara taktfull utan att brista i fasthet. Sker tillrättavisandet av motstÃ¥ndarna i ödmjukhet, dÃ¥ kan de kanske komma “till insikt om sanningen och nyktra till och slippa loss ur djävulens snara, där de hÃ¥lls fÃ¥ngna, sÃ¥ att de gör hans vilja” (2 Tim. 2:25-26).

Kära vänner, hämta kraft i den nåd som finns i Kristus Jesus!

Inledningsvis sade jag att Bibelns ord bestÃ¥r för evigt, men att Bibelns böcker ocksÃ¥ är skrivna i en viss situation. Därför har de dels en eller flera direkta adressater, dels är alla kristna i alla tider adressater. Vi har nu tagit del av Paulus budskap till sin vän, sin andlige son Timoteus och jag tror att vi var och en automatiskt, utan att vi kanske ens tänkt pÃ¥ det, liksom â€Ã¶versatt†budskapet till Timoteus och tillämpat det pÃ¥ oss själva – eller rättare sagt sÃ¥ är det den Helige Ande som i sÃ¥ fall gjort det. Jag tänkte ändÃ¥ avsluta detta föredrag med att säga nÃ¥got om vad orden frÃ¥n 2 Tim. 2:1 kan betyda för oss: â€Du mitt kära barn, hämta kraft i den nÃ¥d som finns i Kristus Jesus†(2 Tim. 2:1).

Den situation som Timoteus befann sig i var inte olik dagens kristenhets situation. Det har sagts att den onde anden djävulen i sin kamp emot kyrkan, som ju är alla kristtrogna människor, använder sig av två olika metoder – och dessa är desamma i alla tider. Han växlar mellan dem från tid till tid alltefter framgång och effektivitet, taktiken skiftar också från plats till plats.

Den första metoden är förföljelse. Den onde upptänder dÃ¥ ett kristendomshat hos statsmakten och uppviglar folkmassorna. Det blir först frÃ¥ga om tilltagande marginalisering, sedan fängslanden, lynchning och sÃ¥ smÃ¥ningom dödanden. De romerska kejsarna avrättade mÃ¥nga kristna under fornkyrkans tid, som vi har hört om idag, men detta har ocksÃ¥ skett pÃ¥ senare tid. MÃ¥nga kristna dödades bakom den kommunistiska järnridÃ¥n. Dödandet av kristna pÃ¥gÃ¥r ocksÃ¥ i denna stund i flera länder, främst i muslimvärlden. Det har ändÃ¥ rent historiskt visat sig, att där förföljelserna varit hÃ¥rda, där har ocksÃ¥ ofta växten kommit. “Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde” hette det t.ex. under kristendomens första tid. Där själafienden inte lyckas särskilt väl med sitt uppsÃ¥t genom förföljelse, tillgriper han sin andra metod: förförelse.

Det är förförelsen som vi i vårt land blivit mest utsatta för. Timoteus och hans samtids kristna var i den svåra situationen att djävulen framträdde som ett lejon och en ljusets ängel på en och samma gång, men vi utsätts mest av förförelse även om vi kan iaktta hur det blir allt trängre för bibeltroende kristna även i vårt land, t.ex. på arbetsmarknaden.

För oss gäller liksom för Timoteus att hämta kraft i Guds inspirerade Ord. Där fÃ¥r vi vägledning sÃ¥ att vi inte faller offer för falska läror. Där fÃ¥r vi kraft att stÃ¥ emot världens frestelser att leva helgade, kristna liv. Där fÃ¥r vi framför allt höra att vi är Guds älskade barn för Jesu utrunna blods skull. Det är nÃ¥got som vi inte skulle kunna tänka ut eller tro av oss själva. Vi känner vÃ¥r synd och kan inte tro att Gud är oss en nÃ¥dig Fader. Ett olyckligt barn kan bara tröstas av sina föräldrar. Ett barn som varit elakt och förfärligt – ett barn vars samvete säger det att det har syndat – skäms och kan inte trösta sig själv. Det mÃ¥ste dÃ¥ komma till mammas eller pappas famn, bli tröstat och älskat, fÃ¥ höra kärleksfulla ord och pÃ¥ det sättet bli förvissat om att allt är bra, att det är rätt ställt mellan barnet och föräldern. Detta är en svag men mycket träffande bild av hur det är med oss. I oss själva är vi eländiga, fattiga syndare. Det finns ingen tröst i världen som kan skänka oss frid med Gud. Men genom att pÃ¥ nytt och nytt Ã¥tervända till Bibelns Ord och där höra Gud säga oss att vi är Hans älskade barn, att synden är försonad genom Hans gudomlige Son, att vi inte behöver kastas i helvetet där vi egentligen hör hemma – genom detta blir vi styrkta, vi blir fostrade â€i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärningâ€.

Att hämta kraft i den nåd som finns i Kristus Jesus innebär alltså att få tröst och styrka hos Guds kärleksfulla bemötande av oss. Det är vad nåd betyder; Guds välvilliga sinnelag, Hans gunst. Nåden är inte en andlig kraft som den romersk-katolska kyrkan lär. Enligt dem skulle detta att hämta nåd innebära att tanka med andlig bensin, att få denna andliga kraft ingjuten i sig. Med hjälp av denna nådekraft kan man sedan, inbillar de sig, utföra goda gärningar som meriterar för frälsingen. Nej, Guds nåd är alltså Hans milda fadershjärta som försäkrar oss om att vi är Hans älskade barn för Jesu Kristi skull, p.g.a. Guds Sons blodiga försoning.

Vi mÃ¥ste höra samma gamla budskap gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Vi fÃ¥r inte â€gÃ¥ vidare†i vÃ¥r kristna tro och lämna korset bakom oss för nya, häftiga andliga upplevelser. Nyckeln till förnyelse ligger alltsÃ¥ inte i nÃ¥got nytt, t.ex. i nÃ¥gon andlig bästsäljare typ â€Tio steg till förändring av ditt inre liv†eller i nya evangelisationsmetoder frÃ¥n Amerika eller nÃ¥gon annanstans ifrÃ¥n. Nyckeln ligger i det gamla, det som en gÃ¥ng blev till liv: lag och evangelium. Mycket träffande har det sagts: â€Kristendom är att hÃ¥lla fast vid nÃ¥got en gÃ¥ng givet, som i sin tur verkar förnyande.â€

Därför, kära vänner, â€hämta kraft i den nÃ¥d som finns i Kristus Jesus!â€

Amen.