Pred. 2:a sön. eft. tref. Luk. 14:15-24

Jesus blev ofta inblandad i diskussioner av olika slag. Ibland var det stridssamtal med fariséerna, men ibland var det undervisande samtal med sina lärjungar eller andra som ville lära sig saker och ting om Guds rike. Denna gång, som vår predikotext berättar om, var Jesus bjuden på måltid hos en farisé. Jesus hade just sagt att när man bjuder på middag skall man inte bjuda dem som man kan förvänta sig kommer bjuda igen, utan när man skall hålla fest skall man bjuda fattiga och krymplingar, lama och blinda, sådana som inte kan bjuda igen. Den som gör det skall få sin lön vid de rättfärdigas uppståndelse (Luk. 14:12-14).

Just när Jesus sagt sÃ¥, var det en av de närvarande gästerna som utbrast: â€Salig är den som fÃ¥r bli bordsgäst i Guds rike.†Detta uttryckssätt, som tydligen – Ã¥tminstone enligt vissa kommentatorer – var nÃ¥got av en standardfras bland rabbinerna, gav Jesus anledning att ge den liknelse som utgör vÃ¥r predikotext. Innan vi fördjupar oss i Jesu liknelse och utlägger den kan vi först konstatera att mannen som brast ut i saligprisningen över den som fÃ¥r bli bordsgäst i Guds rike, hade alldeles rätt:

Att vara med i Guds rike innebär verkligen salighet,

d.v.s. en djup andlig lycka som har med ens ställning inför Gud att göra. Den saliga människan har frid med Gud eftersom hon har fått höra att alla hennes synder för Jesu skull är förlåtna – och tagit detta budskap till sig, satt tilltro, förtröstan, till det. Hon har därför evigt liv och denna vetskap gör henne till en verkligt lycklig människa.

Den kristna människan lever redan nu, under sitt jordiska liv, i Guds rike, som är ett osynligt nÃ¥derike. Man kan inte peka ut det pÃ¥ en karta eller säga: â€Här är det†eller â€Där är detâ€. Det är istället frÃ¥ga om den andliga verklighet, som vi just talat om: att genom tron pÃ¥ Jesus ha syndernas förlÃ¥telse, frid med Gud och andligt liv. Detta är den första graden av salighet. Det finns dock högre grader av salighet än den som den kristna människan upplever här pÃ¥ jorden.

Den andra graden av salighet är den som inträder efter döden. DÃ¥ bryter den kristne upp frÃ¥n denna syndens jord för att vara tillsammas med Jesus. Det var detta Paulus längtade efter (Fil. 1:23). TillstÃ¥ndet efter döden innebär alltsÃ¥ för den kristne en medveten tillvaro i gemenskap med Jesus. Detta innebär, som Paulus skriver, â€en vinst†(Fil. 1:21), eftersom saligheten dÃ¥ blir högre än den som upplevdes här pÃ¥ jorden. Därför behöver inte den kristne vara rädd för döden. En av skillnaderna mellan den första graden och den andra graden av salighet har med syndens avlägsnande att göra. Vid den första graden av salighet hävdes syndens fördömelse (Rom. 8:1), men synden fanns ännu kvar i den kristne. Men vid den andra graden av salighet är även syndens inneboende avlägsnat. Nu lider inte den kristne längre av syndens dagliga plÃ¥ga. Han är befriad frÃ¥n dödens kropp (Rom. 7:24-25).

Men även denna andra, högre grad av salighet kommer att överträffas. Den tredje och högsta graden av salighet inträffar vid de rättfärdigas uppståndelse. Jesus skapar då de nya himlarna och den nya jorden, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:13). Då skall vi som tror på Jesus uppstå med förhärligade kroppar och med våra egna ögon se Jesus, skåda Frälsaren sådan Han verkligen är. Det är då Guds rike framträder i sin fulla härlighet, det framtida härlighetsriket som bryter in vid Jesu återkomst. Såväl det redan nu närvarande nåderiket som det kommande härlighetsriket får vi ha med oss som innebörd av Jesu tal om festen, då vi nu vänder oss till liknelsen om

Den stora måltiden och kallelsen dit

â€En man ville ordna en festmÃ¥ltid och bjöd mÃ¥nga gäster.†Denne man är Gud själv. Han vill att människor skall komma till Honom. Han bjöd inte bara vissa, utan gjorde en allmän inbjudan: Han â€bjöd mÃ¥nga†hörde vi, d.v.s. Han valde inte ut utan bjöd utan Ã¥tskillnad. FestmÃ¥ltiden innebär förstÃ¥s inte – i den andliga uttydningen – en vanlig aftonmÃ¥ltid utan de allra härligaste andliga gÃ¥vor: Jesus Kristus själv och de välsignelser Han medför som vi tidigare talade om: syndernas förlÃ¥telse, frid, liv och salighet. De inbjudna gästerna behövde inte göra nÃ¥got särskilt för att bli insläppta, de behövde inte kvalificera sig. Festvärden hade redan iordningsställt allt och sett till att alla villkor var uppfyllda. Därför ljöd kallelsen: â€Kom, nu är allt färdigt.†Samma underbara, nÃ¥defulla inbjudan hör vi när vÃ¥rt kristna nattvardsbord är dukat i gudstjänsten: â€Kom, nu är allt färdigt.â€

Men vad märker vi när inbjudan går ut? Människorna ursäktar sig! Någon sade sig ha köpt en åker och var tvungen att bese den, en annan sade sig ha köpt fem oxar som också skulle inspekteras. Olika världsliga bestyr satte alltså hinder i vägen och hindrade dessa människor att inträda i Guds rike. De prioriterade fel. En tredje sade att han just hade gift sig och därför var förhindrad. Så kan det också vara. Ett felaktigt val och hustru eller man kan innebära att Guds rike inte längre blir angeläget. Genom den otroende partens världslighet försvinner också den andres intresse för Guds rike.

Denna första omgÃ¥ng inbjudna gäster i Jesu liknelse var det judiska folket. De skulle först höra evangeliet om Guds rike. Frälsningshistoriskt sett hade judarna ett försprÃ¥ng. Gud utvalde Abraham och gjorde av hans familj ett särskilt folk, varifrÃ¥n Frälsaren skulle komma (1 Mos. 12:2-3, 22:18). Jesu jordiska verksamhet, dÃ¥ Han predikade och utförde underverk, var till största delen begränsat till det judiska folket (Matt. 15:24). Till den samaritiska kvinnan sade Jesus att â€frälsningen kommer frÃ¥n judarna†(Joh. 4:22). Evangeliet, skriver Paulus, â€Ã¤r en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken†(Rom. 1:16).

Det blev ett magert resultat av den första inbjudan. Vi vet frÃ¥n kyrkohistorien, t.ex. frÃ¥n Apostlagärningarna, att en del judar kom till tro pÃ¥ Jesus, den Messias som deras egna heliga skrifter vittnat om – men det stora flertalet av judafolket förkastade sin Frälsare och skrev därmed under sin egen förkastelsedom.

Men hur är det idag, i vÃ¥rt land? Tyvärr vet vi att det inte ser bättre ut hos oss än hos judarna den gÃ¥ngen. Det är överhuvudtaget fÃ¥ som tar emot evangeliet i varje tid. Inte ens under reformationstiden sÃ¥g det bättre ut, Ã¥tminstone om vi fÃ¥r tro Luther. Han sade: â€PÃ¥ tusen människor finns det knappt en enda, som är kristenâ€. Men han lade ocksÃ¥ till: â€men kyrkan bestÃ¥r underligt nog ändÃ¥â€.

Judarna tog som folk alltsÃ¥ inte emot sin Frälsare. De avslog inbjudan. Skulle det nu inte bli nÃ¥gon festmÃ¥ltid? Skulle allt inställas p.g.a. brist pÃ¥ gäster? Nej, frälsningen hade aldrig nÃ¥gonsin varit avsedd endast för judar. Redan i Gamla testamentet ser vi att hedningarna var inkluderade i Guds frälsningsplan. I Abrahams avkomma skulle â€alla jordens folk bli välsignade†(1 Mos. 22:18) och i Jesajas bok kan vi läsa att det är för litet för Messias. Herrens tjänare, â€att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israelâ€. Han skall istället bli â€till ett ljus för hednafolken†och vara Herrens frälsning â€till jordens yttersta gräns†(Jes. 49:6, se även Jes. 2:2, 60:1-9. Apg. 15:13-18 m.fl.). Evangeliet var â€först för judenâ€, men sedan ocksÃ¥, genom den nytestamentliga kyrkan och hennes mission, â€för grekenâ€, d.v.s. hedningarna. När därför mannen i vÃ¥r liknelse – i verkligheten Gud – av sin tjänare fick höra om de olika förevändningarna som de först inbjudna kommit med, blev Han vred men sade: â€GÃ¥ genast ut pÃ¥ gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.†Tjänaren sade dÃ¥: â€Vad du befallde har jag gjort, men här finns ännu plats.†DÃ¥ fick tjänaren befallningen att â€gÃ¥ ut pÃ¥ vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, sÃ¥ att huset blir fullt.†SÃ¥ kom det sig alltsÃ¥ att även hedningar blev inbjudna till festmÃ¥ltiden, till Guds rike.

Vi skall i predikans avslutande del säga något om

Festmåltidens deltagare

Som vi förstÃ¥r utmärkte sig dessa inte pÃ¥ nÃ¥got sätt. De uppsöktes inte i palats eller lyxhus. De pÃ¥träffades istället pÃ¥ vägar och stigar, mitt i livets vanliga vimmel. SÃ¥ angelägen är festmÃ¥ltidens värd att han sade Ã¥t sin tjänare att enträget uppmana, att nödga människorna att komma in, sÃ¥ att huset skulle fyllas. De skulle inte tvingas in med vÃ¥ld, men med talets styrka, ordets kraft, inbjudans övertygelse. Att människorna skulle nödgas komma säger oss ungefär detta: Dessa gäster som skulle fylla huset är blyga och tänker lÃ¥gt om sig själva, de kan inte tro att de skulle bli välkomnade ifall de kom. Därför skall tjänaren inte ge sig utan försöka övertyga dem om att de trots allt ändÃ¥ är välkomna. Evangeliet skall presenteras alldeles fritt sÃ¥ att Ã¥hörarna förstÃ¥r att dörren till Guds rike har öppnats av nÃ¥gon annan och att den inte kan öppnas av dem själva. â€Han har öppnat pärleporten, sÃ¥ att jag kan komma in†som det heter i den kända väckelsesÃ¥ngen.

Vi kan lägga märke till nÃ¥gra saker: För det första att inbjudan inte ljuder förgäves. Om vissa förkastar den, kommer andra att acceptera den. Vi kan ocksÃ¥ notera att de som här i världen är fattiga och har lÃ¥gt anseende är lika välkomna som de rika och de med hög ställning – ja att Guds rike vid mÃ¥nga tillfällen har störst framgÃ¥ng bland dem som man fördomsfullt sorterat bort, de vars omvändelse var minst väntad. Publikaner och skökor skall ingÃ¥ i Guds rike före skriftlärda och fariséer. SÃ¥ skall de första bli de sista och de sista de första. Vi skall därför inte i falsk trygghet tänka att den eller den som kommer frÃ¥n den eller den â€stabila†kristna familjen säkert kommer att bli bevarad i Guds rike – eller förtvivla om dem som verkar minst troliga att nÃ¥gonsin kunna ingÃ¥ i Guds rike. Vi skall ocksÃ¥, sÃ¥som ett helig, konungsligt prästerskap, ett Guds eget folk med uppgift att â€förkunna Hans härliga gärningar†(1 Petr. 2:9), vara ivriga i vÃ¥ra inbjudningar till Guds rike när vi träffar människor runt omkring oss som ju, liksom vi själva och alla andra, är pÃ¥ väg mot evigheten. â€GÃ¥ ut pÃ¥ vägar och torg†säger Herren i Jesu liknelse. Bjud alltsÃ¥ in överallt där du möter människor – och uppmana dem enträget att komma in, sÃ¥ att huset blir fullt.

Detta var något om dem som anammat kallelsen till måltidsfesten, till Guds rike. De är ofta enkla människor i världens ögon, tänker alltid lågt om sig själva men stort om Frälsaren och de blir själva tjänare som går ut och bjuder andra människor att komma in, så att huset blir fullt. Men jag skulle också kunna ge alla dem som anammat kallelsen till Guds samlingsnamnet Mefiboset.

Mefiboset var son till Jonatan, som ju var son till kung Saul. David, som förföljdes av Saul, var ändÃ¥ god vän med sonen Jonatan. I 2 Sam. 9 läser vi om Mefiboset. SÃ¥väl Saul som Jonatan var nu döda. Som Sauls släkting var han egentligen en fiende till David. Detta gjorde att han var rädd för David och höll sig undangömd för att inte drabbas av kungens hämnd. Detta är ju en passande bild av den fallna människan. Adam gömde sig för herren Gud efter syndafallet i paradiset. Vi läser för övrigt ocksÃ¥ att Mefiboset var förlamad i bÃ¥da fötterna och haltade, eftersom han fem Ã¥r gammal fallit av hästen dÃ¥ hans sköterska flydde med honom (2 Sam. 4:4, 9:3) – ocksÃ¥ det ganska tankeväckande.

Men sÃ¥ hör vi David säga: â€Finns det ännu nÃ¥gon kvar av Sauls hus, som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?†PÃ¥ samma vis visar Gud det fallna människosläktet nÃ¥d pÃ¥ grund av sin Son, oavsett hur djupt de har fallit, oavsett om de är fullständigt förlamade. När David fick höra talas om Mefiboset sände han en budbärare som hämtade honom. Lägg märke till det – han blev hämtad! Han kom inte i egen kraft eller pÃ¥ eget initiativ. Det skulle han inte vÃ¥gat och dessutom var han förlamad till fötterna. Detta är Guds nÃ¥d! När Mefiboset sedan visade sig för David föll han ner pÃ¥ sitt ansikte, men David sade: â€Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill ge dig tillbaka din farfar Sauls alla jordagods, och du skall alltid äta vid mitt bord†(2 Sam. 9:7). DÃ¥ bugade Mefiboset sig och sade â€Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en sÃ¥dan död hund som jag?†(2 Sam. 9:8). David bestämde att Mefiboset skulle fÃ¥ äta vid hans bord som en av kungens söner. Vi hör sedan om denne invalid av Sauls ätt: â€Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, ty han Ã¥t alltid vid kungens bord. Han var halt pÃ¥ bÃ¥da fötterna†(2 Sam. 9:13). SÃ¥ fÃ¥r ocksÃ¥ vi bo i den heliga staden, vara medborgare i Guds rike, och sitta till bords vid kungens bord, hur dÃ¥ligt släktträd vi än har – vi är ju alla av Adams fallna släkte – och hur invalidiserade vi än är. Vi fÃ¥r sitta där därför att Gud vill visa oss godhet för sin Sons skull. Kom, nu är allt färdigt!

Amen.