Predikan Heliga Trefaldighets dag Joh. 3:1-15

Vi firar idag Heliga trefaldighets dag. Firningsämnet är, skulle vi kunna säga, Gud i sig själv, sådan Han är av evighet: En enda (5 Mos. 6:4), samtidigt som det i denna enda Gudom finns tre eviga gudomspersoner: Fadern, Sonen och den Helige Ande (Matt. 28:19). Det fanns under fornkyrkan, liksom idag, såväl sådana som bestred Jesu Kristi gudom som sådana som bestred den Helige Andes gudom. Vid konciliet i Nicea år 325 fastslogs Sonens gudom och vid konciliet i Konstantinopel år 381 fastslogs Andens gudom. Detta innebar naturligtvis inte att man dessförinnan inte trott att Gud är treenig, utan vi dessa koncilier fastslog man endast och försvarade den lära som Kyrkan alltid haft och bekräftade den i den Niceano-konstantinopolitanska trosbekännelsen, som vi läser under särskilda högtidsdagar som jul och påsk.

Idag läste vi emellertid en annan, mycket ovanlig trosbekännelse. Vi har förutom den vanliga apsotoliska trosbekännelsen och den Niceano-konstantinopolitanska bekännelsen också en tredje bekännelse från fornkyrkans dagar: Den Athanasianska trosbekännelsen, som vi använde idag. Den har, förvirrande nog, ingenting med kyrkofadern Athanasius, som under 300-talet bekämpade dem som förnekade Kristi gudom, att göra. Man anser allmänt att bekännelsen är en enda mans verk, men vem det är som författat den vet bara Gud. Den är ursprungligen skriven på latin. Den äldsta handskriften härrör från tiden omkring år 700. Den omnämns av ett kyrkomöte ungefär 30 år tidigare och måste därför ha uppkommit före år 670. Några forskare menar, att Ambrosius, som dog 397, är författaren, men åsikterna om detta går mycket i sär. Sannolikt kommer författaren aldrig att kunna identifieras.

Den Athanasianska trosbekännelsen brukades tidigt som bekännelsehymn i den romerska kyrkan. Under högmedeltiden kom den att betraktas som trosbekännelse. Den anglikanska kyrkan i England har liksom de lutherska kyrkorna officiellt erkänt den som kyrkans lära. De reformerta kyrkorna har inte förbundit sig till Athanasianska trosbekännelsen och den brukas inte heller av den ortodoxa kyrkan.

Den Athanasianska trosbekännelsen är tydligare än de andra då det gäller treenigheten. Därför använde vi den idag. I dagens evangelium möter vi också de tre gudomspersonerna. Jesus Kristus, Guds Son, talar med rådsherren Nikodemus ur fariséernas parti. De talar om Guds rike och Nikodemus erkänner att Jesus är sänd som lärare av Gud, Fadern. Frågan uppkommer hur man blir frälst, född på nytt, och Jesus säger att det sker genom den Helige Ande.

Predikans första del slår fast, att

Den nya födelsen är nödvändig på grund av syndafördärvet

“Amen, amen” sade Jesus till fariseen Nikodemus, “den som inte blir född pÃ¥ nytt kan inte se Guds rike”. Det är alltsÃ¥ enligt Herren omöjligt att inom ramen för det vanliga, naturgivna livet “se”, d.v.s. uppleva eller vistas i Guds rike. Sker inget mirakulöst med oss, blir vi inte födda pÃ¥ nytt, med andra ord fÃ¥r ett helt nytt liv, förblir vi i mörkrets rike som är motsatsen till Guds rike. DÃ¥ är vi andligt döda och kommer ingen förändring till stÃ¥nd under vÃ¥r utmätta nÃ¥datid, sÃ¥ att vi med Paulus kan säga, att Gud har “frälst oss frÃ¥n mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kol. 1:13), dÃ¥ övergÃ¥r den andliga döden vid den kroppsliga döden i den eviga döden.

Det rÃ¥der ingen tvekan om att det är stor skillnad mellan människor. Vissa är vänliga och hederliga, andra är uppfyllda av hat och falskhet. En del är samvetsgranna, andra kriminella. Vi märker genast skillnaden. Vi har hellre att göra med trevliga, glada människor än med de osympatiska och illvilliga. Men vilka egenskaper olika människor än har, hurdana de än är till sin läggning, har de alla det gemensamt att de är Adams barn. De är grundskadade av vÃ¥ra första föräldrars synd och kan inte annat göra än att dagligen synda med tankar, ord och gärningar. Här rÃ¥der absolut jämlikhet: “Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud” (Rom. 3:23). P.g.a. syndafördärvet förtjänar alla den eviga fördömelsen.

Syndafördärvet är roten till allt ont i världen. T.ex. beror alla krig på detta arvsfördärv. Syndafördärvets frukt är nämligen att människor inte älskar varandra. Det är samma syndafördärv som också gör att människor inte heller älskar Gud. Djupast sett innebär nämligen detta fördärv avgudadyrkan.

Vi är skapade till att ära Gud (Jes. 43:7). Ja, detta gäller inte bara oss, utan hela skapelsens främsta uppgift är att ära Gud, att lÃ¥ta Honom vara Herre och Konung: “Himlarna vittnar om Guds härlighet” (Ps. 19:1). Eftersom detta är vÃ¥r uppgift, hela meningen med vÃ¥r existens, är det endast tillbedjan av den Ende Sanne Guden som kan göra oss verkligt lyckliga, saliga. Men syndafördärvet innebär att vi “bytte ut den odödlige Gudens härlighet” (1 Rom. 1:23) mot annat. Den oomvändes hjärta har det egoistiska jaget och dess begär som sitt centrum. Kring detta kretsar alla tankar och önskningar. Det var detta egoistiska jag, som redan i lustgÃ¥rden ville “bli sÃ¥som Gud” (1 Mos. 3:5).

Predikans andra del:

Den nya födelsen är att dö bort från jaget och låta Kristus, morgonsolen, stråla fram

Hela skapelsen har fallit i olag till följd av Adams och Evas synd. Den värld vi lever i är inte normal. Paulus beskriver nÃ¥gra av avgudadyrkans konsekvenser i Rom. 1:26-32. Allting blir förvänt när vi som skapats till att ära Gud över allting istället dyrkar avgudar. Jaget, penningen, makten och allt annat som inte är Gud mÃ¥ste upphöra att vara hjärtats främsta angelägenhet, vÃ¥rt hjärtas centrum. I vÃ¥rt hjärtas centrum skall istället Guds härlighet lysa sÃ¥som solen gör i vÃ¥rt solsystem. Det är för detta vi är skapade. Och Guds härlighet görs känd genom Jesus Kristus: “Sonen utstrÃ¥lar Guds härlighet och uppenbarar Hans väsen” (Hebr. 1:3).

PÃ¥nyttfödelsen innebär därför att Jesus blir vÃ¥rt allt: vÃ¥r rättfärdighet, vÃ¥r salighet, vÃ¥r sol som lyser upp för oss och ger oss liv. De kristna kan säga med Paulus: “Gud, som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, Han har lÃ¥tit ljus lysa upp vÃ¥ra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strÃ¥lar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken” (2 Kor. 4:6). Jesus, Han som säger sig vara “den klara morgonstjärnan” (Upp. 22:16), mÃ¥ste inta sin rätta position i vÃ¥rt hjärtas solsystem. Det handlar om att den gamla människan, det egoistiska jaget, skall dö och att vi istället fÃ¥r leva det nya livet. Detta skriver Paulus om i Rom. 6:3-11.

I kapitlet därefter, Rom. 7:14-25, ser vi sedan att detta inte är något som sker fullständigt på en gång, utan att det är fråga om en livslång kamp mellan det nya och det gamla hos oss. Fullkomligt frälsta från allt ont, och därför helt återspeglande Guds härlighet, blir vi först efter döden. Det viktiga och avgörande är inte hur mycket av det gamla som hunnit dö hos oss, utan att vi blivit födda på nytt och kommit in på den smala vägen som leder till evigt liv (Matt. 7:14). Men hur går den nya födelsen till? Hur skall detta fantastiska och nödvändiga för saligheten, såväl den timliga som den eviga, åstadkommas?

För det tredje säger vi, att

Den nya födelsen sker genom nådemedlen, dopet och Ordet

Ingen människa kan Ã¥stadkomma sin egen pÃ¥nyttfödelse, lika litet som hon kan föda sig själv biologiskt. Lika litet som människan hade att göra med världens skapelse, dÃ¥ Gud lät ljus lysa fram ur mörkret, lika litet har hon att göra med upptändandet av det ljus som lyser i hennes hjärta frÃ¥n pÃ¥nyttfödelsens ögonblick (2 Kor. 4:6). Det är Gud själv som ensam framskapar ljuset i bÃ¥da fallen. Det är Gud själv som föder sina barn till det eviga livet. Detta antyds redan i Jesu samtal med Nikodemus. När Jesus säger: “Den som inte blir född pÃ¥ nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3:3) kan detta lika väl översättas “Den som inte blir född ovanifrÃ¥n (d.v.s. av Gud) kan inte se Guds rike”.

Men hur gÃ¥r Gud till väga dÃ¥ Han föder sina barn till det nya, eviga livet? Enligt skriften sker det pÃ¥ tvÃ¥ sätt. Petrus skriver: “Ni är ju födda pÃ¥ nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande Ord som bestÃ¥r” (1 Petr. 1:23). Jakob hävdar samma sak (Jak. 1:18). Guds Ord pÃ¥nyttföder alltsÃ¥. När evangeliet om syndernas förlÃ¥telse p.g.a. Jesu ställföreträdande försoningsdöd pÃ¥ korset mottas i tro uppstÃ¥r ett nytt liv. Jesus svarade Nikodemus pÃ¥ frÃ¥gan hur den nya födelsen gÃ¥r till med att säga att en blick pÃ¥ Människosonen, som pÃ¥ korset skulle upphöjas liksom Mose upphöjde kopparormen i öknen, leder till evigt liv. â€Ty sÃ¥ älskade Gud världen att Han gav den sin enfödde Son, för att var och en som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv†(Joh. 3:16). När man med trons blick fÃ¥tt syn pÃ¥ Jesu försoningsverk har man alltsÃ¥ evigt liv.

Men även dopet pÃ¥nyttföder. Paulus kallar dopet för “ett bad till ny födelse” (Tit. 3:5). Och Jesus säger till Nikodemus, att den som “inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5).

Såväl dopet som Ordet pånyttföder alltså en människa till evigt liv. Båda dessa är Guds gärningar. Det går därför inte att genom mänskliga handlingar pånyttföda sig själv eller andra. Man kan t.ex. inte bedja sig till sin egen pånyttfödelse eller pånyttföda andra genom att spela dramatisk musik eller på annat sätt utsätta dem för påtryckningar samtidigt som man uppmanar dem att omvända sig. Sådana psykologiska knep är bara människoverk och leder endast till falska omvändelser. Endast Guds Ande verkar omvändelsen eller pånyttfödelsen och Han gör det genom dopet och Ordet.

Avslutningsvis:

Den nya födelsen måste följas av ett andligt ätande

De flesta av oss svenskar blev Guds barn som mycket små, då vi pånyttföddes genom dopet. På ett för oss alldeles oförklarligt sätt tog den Helige Ande då sin boning i våra hjärtan. Vi fick då leva det nya livet så att säga omedvetet den första tiden. Men i takt med att våra förstånd utvecklades behövde vi andlig näring för att hållas vid liv. Likaväl som föräldrar måste ge sina barn vanlig mat för att de inte skall svälta och dö, måste de ge sina barn andlig mat (söndagsskola, Barnens Bibel m.m.) för att de inte skall dö andligt, utan tvärtom tillväxa i Guds nåd och kärlek. Vilket stort ansvar vilar inte här på föräldrarna och hur har inte denna uppgift av det stora flertalet försummats! Många är de dopbarn som p.g.a. föräldrarnas slarv och ointresse dött den andliga döden.

Har man dött andligt är det bara Guds Ord, evangeliet om syndernas förlåtelse, som på nytt kan föda en till liv. Det är också endast detta Ord, tillsammans med sakramenten, som kan hålla oss vid andligt liv.

Den som är pÃ¥ väg bort frÃ¥n Gud mÃ¥ste därför Ã¥ter ställa sig under Guds Ord. Guds lag mÃ¥ste ännu en gÃ¥ng avslöja synden och krossa den gamla människan och sedan kommer Guds evangelium om den korsfäste och uppstÃ¥ndne Frälsaren att levandegöra, att pÃ¥ nytt upptända den tynande veken. “Hör, sÃ¥ fÃ¥r din själ leva!” (Jes. 55:3). Detta gäller även den i tron helt döde. “Amen, amen” säger Jesus, “Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall fÃ¥ liv” (Joh. 5: 25). Ja, det gäller även allvarligt kristna människor. Vill dessa förbli vid andligt liv mÃ¥ste de ofta söka sig till Ordet och sakramenten. Med hjälp av dessa kan den gamla människan dagligen dödas och den nya dagligen tillväxa. Detta är att leva i sitt dop.

Amen.