av Lars Borgström Predikan Midfastosöndagen Joh. 6:1-15

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt Ord, o Jesus, oss stilla gör

och fram till livets källa av nåd oss för.

Du ser i varje hjärta dess djupa nöd,

du ensam kan oss mätta med livets bröd. Amen.

Jesus bespisar fem tusen hungriga män, och därutöver även kvinnor och barn. Och allt Han hade till sitt förfogande var fem kornbröd och två fiskar. Jesus hade också tidigare gjort flera tecken, underverk som visade vem Han är. Brödundret är speciellt på det sättet att det är det enda som finns med i samtliga fyra evangelier. Det verkar dock som att Jesus utförde detta slag av underverk flera gånger, eftersom evangelisternas uppgifter om antalet kornbröd, bespisade män och överblivna korgar med bröd varierar. Snarare än att som bibelkritikerna räkna med fel och motsägelser i bibeltexten får vi anta att Jesus utförde brödundret flera gånger, och att det vid dessa tillfällen rådde delvis olika förhållanden.

I Johannesevangeliet är bespisningsundret det fjärde tecknet Jesus utför. Syftet med tecknen är att visa på att Jesus är Herren – Herren Gud. När tecknen förstås rätt blir resultatet hos människorna tro. Tecknen visar alltså på

Jesu gudom

Vi kan först lägga märke till, att när Jesus sÃ¥g folkskarorna och bad dem slÃ¥ sig ned, inflikar Johannes i sin Ã¥tergivning av detta, att â€det var gott om gräs pÃ¥ det stället†(Joh. 6:10). Varför pÃ¥pekar Johannes det? Är det bara en tillfällighet, eller har han ett särskilt intresse för geografi? Nej, upplysningen om det myckna gräset har nÃ¥got alldeles speciellt att säga oss.

I Johannesevangeliets tionde kapitel säger Jesus: â€Jag är den gode Herden†(Joh. 10:11). Dessa ord är oerhört, ja häpnadsväckande ansprÃ¥ksfulla. Genom Jag är-konstruktionen anknyter Jesus till det högheliga Gudsnamnet JHWH, Jehova, Jahve, eller hur man nu tror att det uttalades. Detta namn betyder Jag är. Och genom att säga sig vara Herden i bestämd form, i ett sÃ¥ laddat sammanhang som ett stridssamtal med fariséerna, menade Jesus sig vara Herren Gud själv. I Gamla testamentet är det nämligen Gud själv som kallas Herde. Den allra mest kända av Davids psalmer inleds med orden â€Herren är min Herde, mig skall intet fattas†(Ps. 23:1). Den psalmen fortsätter sedan: â€Han lÃ¥ter mig vila pÃ¥ gröna ängar†(Ps. 23:2). Nu förstÃ¥r vi varför Johannes var sÃ¥ noga med att pÃ¥peka att Jesus bad folket, sina Ã¥hörare, slÃ¥ sig ned där det var gott om gräs. Liksom David beskrev hur Herren sÃ¥som en god Herde lät honom vila pÃ¥ gröna ängar, lät Jesus nu folket slÃ¥ sig ned bland det gröna gräset. Jesus är samme Herre som David diktat om tusen Ã¥r tidigare. Jesus är Israels och hela världens Gud, som blivit människa!

Ännu längre tillbaka i Israels historia än kung Davids tid, då Israel ännu var ungt, kallade Herren sitt folk ut ur Egypten (Hos. 11:1). Under fyrtio års tid bespisade Han dagligen sina barn med manna från himlen. I 1 Kor. 10 avslöjar Paulus att den som ledde Israels barn genom öknen, som en molnstod om dagen och en eldstod om natten (2 Mos. 13:21), var klippan Kristus (1 Kor. 10:4).

Och nu, dÃ¥ Herren, Israels Gud, blivit människa, samlar Han människorna pÃ¥ nytt kring sig i öknen, denna gÃ¥ng intill Tiberias vid Gallileiska sjön, för att utföra ett nytt brödunder. Detta visar att Han är den ende sanne Guden, den som mättade sitt folk under ökenvandringen. Ja, Jesus är den som lovsjungs i Ps. 147, där det i v 12 uppmanas: â€Jerusalem, prisa HERREN, Sion, lova din Gud!†och i v 14 sägs om HERREN: â€Han ger dina gränser fred, Han mättar dig med bästa vete†(Ps. 147:14).

Under ökenvandringen ledde Herren Israels tolv stammar. De tolv stamfäderna, Jakobs söner, utgjorde grunden för Guds folk i gamla förbundet. Jesus utvalde Ã¥t sig tolv lärjungar som skulle utgöra grunden för det nya förbundet (jfr Ef. 2:20). Efter brödundrets utförande och efter det att alla ätit sig mätta, fick lärjungarna samla in det överblivna. Det visade sig att det blev tolv fulla korgar, allt efter apostlarnas antal. Detta var betydligt mer än de ursprungliga fem kornbröden och tvÃ¥ fiskarna. Det visar pÃ¥ Guds överflödande nÃ¥d och kärlek: Han förser övernog. I Herdepsalmen läser vi om Honom: â€Du smörjer mitt huvud med olja och lÃ¥ter min bägare flöda över†(Ps. 23:5). Herren fyller inte bara upp till bredden, utan ger t.o.m. mer än sÃ¥. De tolv fulla korgarna av överblivet bröd vittnar om detta, men tolvtalet visar ocksÃ¥ pÃ¥ att liksom Herren kallade, ledde och uppdrog Ã¥t de tolv stammarna i gamla förbundet att vara Hans folk och ett vittnesbörd för hednafolken (Ps. 96), ger samme Herre, Jesus Kristus, vid nya förbundets ingÃ¥ng de tolv lärjungarna uppdraget att gÃ¥ ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar.

Vi har nu sett hur brödundret visar att Jesus är Herren, den ende sanne Guden. Vi har alltså lärt oss något om Jesu person. Men brödundret visar oss också något om Jesu verk, det visar oss vad som egentligen var

Jesu uppdrag

Efter det att Jesus utfört underverket och alla ätit sig mätta, blev det allmän entusiasm bland folket. De ville med våld göra Jesus till kung (Joh. 6:15). Jesus förstod att folket inte alls hade förstått tecknet rätt. Brödundret hade inte lett dem till tron att Han var samme Herre, Gud själv, som hade utspisat deras fäder med manna i öknen. De uppfattade Honom istället som en världslig befriare, en som skulle kunna befria dem från den romerska ockupationsmakten. De ville ju med revolutionära medel göra Honom till kung.

Den tid dÃ¥ Jesu framträdde var en tid av spänd Messiasförväntan. När folket hade sett Jesus utföra brödundret, kopplade de genast Honom samman med den i Gamla testamentet utlovade Messias: â€Visst är detta profeten, som skulle komma till världenâ€, sade de (Joh. 6:14). Men de förstod inte vad för slags uppdrag Messias skulle utföra. Den vanliga föreställningen vid Jesu tid beträffande Guds rike, som Messias skulle komma för att upprätta, var att detta rike skulle innebära yttre förändringar i politiska och sociala förhÃ¥llanden – en inomvärldslig frälsning. Fariséernas ideal var det teokratiska, där staten och den judiska församlingen skulle vara ett och detsamma. Därför kunde ju inte den romerska närvaron och överhögheten tÃ¥las.

Den yttersta falangen i det judiska motstÃ¥ndet mot romarna var en grupp som kallades zeloter (av gr. zelos, “iver”). De eftersträvade det teokratiska idealet i dess mest utpräglade form och skydde inga medel för att förverkliga det. De talade om och uppmanade till det heliga kriget, de utförde attentat och ledde flera uppror. Till slut leddes utvecklingen till öppet krig Ã¥r 66-70 vilket slutade med Jerusalems förstörelse. Templet raserades och det judiska motstÃ¥ndet kämpades blodigt ned.

Rörelser med zelotiska förtecken har gång på gång dykt upp i kyrkans historia. Thomas Müntzer, som anslöt sig till bondeupproret i Tyskland och ville upprätta ett Gudsrike på jorden, är väl kanske den mest kände. Den s.k. kristna socialismen kan ses som en fredlig variant av zelotism. Man ville inte gripa till våld i revolutionär anda, men däremot åstadkomma ett Gudsrike på jorden genom att förändra samhällsstrukturerna efter rättvisa principer.

I vÃ¥r tid är det befrielseteologin som stÃ¥r för zelotism. Man tolkar Jesus som en befriare frÃ¥n världslig orättvisa, en som skänker de fattiga hopp om social rättvisa. I sin militanta form manar den till revolution. DÃ¥ är det bra att erinra sig Jesu ord inför Pilatus: “Mitt rike hör inte till den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad Ã¥t judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen” (Joh. 18:36). Där den aggressiva befrielseteologin manar till att dra upp svärdet och strida, manar Jesus istället till att stoppa ned svärdet i skidan (Matt. 26:52).

Jesus avvisade alla förväntningar av politisk eller nationell art. Han sade: “Guds rike kommer inte sÃ¥ att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, Här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er (eller inom er)” (Luk. 17:20-21). Jesus ville inte Ã¥stadkomma nÃ¥gon politisk omvälvning. Han lärde t.ex. att man skulle ge kejsaren skatt (Matt. 22:15ff.). Det är inte Romarriket som stÃ¥r i motsats till Guds rike utan det gör istället satans rike (Matt. 12: 22-30). Eftersom Jesus förstod att folket som blivit utspisat med bröd inte förstod nÃ¥got av detta, â€drog Han sig undan upp till berget, helt ensam†(Joh. 6:15).

Där slutar vår evangelietext idag. Jesus hade alltså inte kommit för att bli judarnas brödkung, skänka dem materiell välgång och politisk frihet. Men varför hade Han då kommit? Det framgår av Jesu egen undervisning i återstoden av Johannesevangeliets 6:e kapitel. De övriga evangelisterna skildrar endast brödundret, men Johannes återger även den Jesu undervisning, som Han gav i anslutning till det.

Jesus säger dÃ¥ att Han själv är det bröd som kommit ned frÃ¥n Himmelen, för att ge världen liv (Joh. 6:51, 58) och att den som äter Hans kropp och dricker Hans blod skall leva för evigt (Joh. 6:51, 54, 56, 58). Talet om att äta Kristi kött och dricka Hans blod är här sagt om tron. Den som tror pÃ¥ Jesus, d.v.s. den som hämtar sitt livsinnehÃ¥ll frÃ¥n Honom och Hans blodiga försoning, där Han utgav sin kropp och utgöt sitt blod, har det eviga livet. Den människan har uppstÃ¥tt till andligt liv genom den nya födelsen. Hur kan dÃ¥ Kristi kött ha en sÃ¥ kraftig verkan? För det första därför att det är Kristi kött: â€mitt kött†säger Han. Kristus är inte vem som helst utan Gud, i Honom bor Gudomens fullhet kroppsligen. Kristi blod är Guds blod (Apg. 20:28).

Vidare vet vi, att det, som hindrar oss att få det eviga livet, är synden. Men i Kristus har vi återlösningen, syndernas förlåtelse (Ef. 1:7). Han har genom sitt försoningsverk på korset tagit bort det, som stängde oss ute från det eviga livet (Ef. 2:14-16). Därför är Jesu kött en föda, som ger evigt liv. Ätandet och drickandet betyder här, att jag tror, att Kristi kött är för mig utgivet och Hans blod är för mig utgjutet till syndernas förlåtelse. P.g.a. papistisk bibelutläggning kan det vara värt att påpeka, att ätandet i Joh. 6 inte sker med munnen i nattvarden utan med tron. Det är ett andligt ätande.

Altarets heliga sakrament är ocksÃ¥ Kristi kött och blod, och det är där frÃ¥ga om samma kött och blod, som Kristus talar om i vÃ¥r evangelietext, eftersom Kristus bara har en enda kropp, som Konkordieformeln, kronan bland Svenska kyrkans bekännelseskrifter, säger (SKB, s 701). Och även i sakramentet skall ätandet och drickandet tjäna till syndernas förlÃ¥telse, liv och salighet. Även i nattvarden är det frÃ¥ga om ett erbjudande utan villkor: â€Härâ€, säger Jesus nattvardsgästen, â€Här fÃ¥r du min kropp och mitt blod för att du skall tro, att du lika visst och säkert ocksÃ¥ därmed fÃ¥r dina synders förlÃ¥telseâ€.

Men det är en stor skillnad mellan ätandet och drickandet i nattvarden och det trons ätande och drickande som Joh. 6 talar om. I nattvarden tar man emot Kristi kött och blod även om man inte tror. Där äts och dricks Kristi kött och blod med munnen, och äta och dricka med munnen kan alla göra, troende som icke-troende. Men utan tro blir sakramentet inte till liv och salighet utan till dom. Sakramentet gör ingen människa troende, utan den, som går till nattvarden, skall först, genom evangelium i Ordet och dopet, ha blivit troende.

Därför säger inte Jesus: Var och en, som gÃ¥r till nattvarden, blir salig, eftersom Han vet, att det vid altaret kan finnas judassjälar. Men pÃ¥ detta ställe, i Joh.6, säger Han: â€Var och en som äterâ€, eftersom det här gäller trons andliga ätande.

Vi har nu även sett vilken Jesu uppgift var, varför Fadern sände Honom till världen. Han kom inte för att befria sitt folk i politisk mening eller förbättra deras materiella förhÃ¥llanden. Han kom för att utge sin kropp och utgjuta sitt blod till frälsning för en hel värld, eller, som Han själv säger: Människosonen har kommit för â€att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga†(Matt. 20:28). Avslutningsvis skall vi se nÃ¥got pÃ¥

Hur Jesus mottas på olika sätt

När folket som Jesus mättat, efter det att Han dragit sig undan dem, Ã¥ter fann Honom, sade Han förebrÃ¥ende till dem: â€Amen, amen säger jag er: Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta†(Joh. 6:26).

Så är det ofta ännu idag med många av de människor som söker Jesus. De vill få framgång och rikedom. Jesus skall tillgodose alla deras jordiska behov och göra dem framgångsrika på livets alla områden.

Andra människor omtolkar Jesu evangelium till att gälla fred och rättvisa pÃ¥ jorden. Ibland är man t.o.m. sÃ¥ fräck att man bortförklarar Jesu brödunder och menar att vad som i själva verket hände var att Jesus genom att dela med sig av sina tvÃ¥ fiskar och fem brödkakor, visade pÃ¥ välsignelsen av generositet och solidaritet. Genom att föregÃ¥ med gott exempel fick Han de andra pÃ¥ platsen att släppa nÃ¥got pÃ¥ sin girighet och egoism och sÃ¥ öppna sina picknickkorgar för grannen – och vips hade de genom en gemensam insamling fÃ¥tt in sÃ¥ mycket mat att det räckte Ã¥t alla. Det var i själva verket ett slags knytkalas Jesus uppmuntrade till och anordnade, menar man. Och sÃ¥ gÃ¥r man vidare och tillämpar det pÃ¥ världssituationen med hungrande människomassor i U-länderna som skulle slippa svälta om vi alla delade med oss soldariskt likt de fem tusen männen kring Jesus. Med detta tror man sig ha uttömt meningen med evangelisternas berättelser om Jesu brödunder.

Men det är en fullständig förvanskning av vad evangeliet idag lär oss. Det fanns pÃ¥ platsen endast tvÃ¥ fiskar och fem brödkakor, varken mer eller mindre. Det var en liten pojke som hade detta med sig. Aposteln Andreas sade om pojkens mat: â€Vad förslÃ¥r det till sÃ¥ mÃ¥nga?†(Joh. 6:9). Men genom att pojkens lilla matsäck överlämnades i Jesu välsignande händer – de händer som getts all makt i Himmel och pÃ¥ jord – räckte den till och det blev t.o.m. över! SÃ¥ fÃ¥r vi ocksÃ¥ se pÃ¥ och tänka om oss själva och vÃ¥ra ringa förmÃ¥gor. Vi kan inte göra nÃ¥gonting för Guds rike i egen kraft. Vi är sÃ¥ smÃ¥ och otillräckliga. Men om vi överlämnar oss i Jesu händer kan Han göra stora ting av och med oss.

Låt oss därför inte göra som tvivelsjuka moderna teologer och förnekande präster, som tolkar om brödundret för att göra det hela acceptabelt för förnuftet, för att föra det hela inom rimlighetens gränser. Låt oss istället tro Jesus om att kunna utföra undret med det som är litet och oansenligt. Låt oss tro att Han är den allsmäktige Herren som gör det omöjliga möjligt, som kan hjälpa i all nöd och fara. Låt oss tro att Han är den utlovade Messias – inte en brödmessias som kommit för att ge oss några år av förbättrade förhållanden här på jorden, utan som Människosonen som utgett sin kropp och utgjutit sitt blod för våra fördömelsevärda synder, de som skulle fört oss till ned i helvetet, och så skänkt oss evigt liv. Låt oss tro att brödundret vid Tiberias intill Genesarets sjö bara var ett preludium till det som en gång skall komma, då Jesus skall hålla måltid med oss och vi skall få ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket (Matt. 8:11).

Amen.