Skattkistan

av Lars Borgström Predikan Kyndelsmässodagen

Luk. 2:22-32

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Det är nu ungefär fyrtio dagar sedan vi firade jul. Vi vet inte när Jesus föddes under Ã¥ret, men kyrkan har sedan gammalt förlagt firandet av Hans födelse till den 25:e december – vilket faktiskt mycket väl kan vara den verkliga födelsedagen, om man noga ger akt pÃ¥ kronologin i Lukasevangeliets inledning. Man vet faktiskt vilka veckor, en vecka Ã¥t gÃ¥ngen var 24:e vecka, som Abias prästavdelning tjänstgjorde i Jerusalems tempel. Johannes Döparens far Sakarias tillhörde denna avdelning och det var under hans tjänstgöring som ängeln bebÃ¥dade hans son Johannes födelse (Luk. 1:13). Sex mÃ¥nader senare blev jungfru Maria havande (Luk. 1:36) och ytterligare nio mÃ¥nader senare föddes Jesus. PÃ¥ detta sätt kan man räkna ut, om man utgÃ¥r frÃ¥n det ena av de tvÃ¥ tillfällen dÃ¥ Abias prästavdelning tjänstgjorde Ã¥r 6 Kr, och plussar pÃ¥ femton mÃ¥nader, att Jesu födelse skedde i slutet av december Ã¥r 5 f. Kr., som man tror kan vara Jesu egentliga födelseÃ¥r.

Hur som helst, enligt Mose lag var en kvinna som fött en son oren i sju dagar och sedan skulle hon stanna hemma ytterligare trettiotre dagar. Sedan ägde hon återigen tillträde till helgedomen. Maria var en from kvinna och följde naturligtvis den av Herren föreskrivna lagen. Efter fyrtio dagar kom hon så till templet i Jerusalem. Vi firar därför Marie kyrkogångsdag denna söndag som infaller ungefär fyrtio dagar efter jul.

I Mose lag stadgades även att “varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad Ã¥t Herren” (2 Mos. 13:2, 12). “De skulle även offra ett par turturduvor eller tvÃ¥ unga duvor, enligt Herrens lag”, läste vi i dagens evangelium (Luk. 2:24). Jesus hade redan pÃ¥ sin Ã¥ttonde levnadsdag blivit omskuren (Luk. 2: 21) och nu skulle även de övriga föreskrifterna uppfyllas. Vi ser redan här, frÃ¥n vÃ¥r Frälsares första levnadsdagar, hur

Jesus i allt ställdes under lagen

Paulus skriver i Gal 4:4 att “när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen”. Jesus blev ju människa och som sÃ¥dan ställdes Han under Guds lag. Det är varje människas plikt att lyda Guds goda vilja.

Jesu buduppfyllelse pÃ¥börjades alltsÃ¥ redan frÃ¥n Hans födelse, frÃ¥n Hans första andetag. Ã…tta dagar gammal omskars han precis som varje annat judiskt gossebarn (Luk. 2:21). Denna händelse visar dels hur Jesus underställdes allt vad lagen bjöd, men den är ocksÃ¥ ett förebud om vad som skulle ske pÃ¥ Golgata. Redan Ã¥tta dagar gammal fick Jesus utgjuta de första blodsdropparna till människosläktets frälsning. Detta understryker den hÃ¥rda, omutliga sanningen att â€utan att blod utgjuts ges ingen förlÃ¥telse†(Hebr. 9:22). SÃ¥dan är Guds vrede över synden. Den kräver gottgörelse, kompensation. Brott mot Guds bud medför Guds straff, som inte prutar av det minsta vad gäller vedergällning. Under denna Guds vredes brännstrÃ¥le ställdes Jesus trettio Ã¥r senare dÃ¥ Han hängde fastspikad pÃ¥ korset för vÃ¥ra synders skull och med sitt blod och sina själakval betalade hela lösepenningen för oss. Men innan Han drabbades av lagens straff över synden skulle Han uppfylla den genom att leva ett alltigenom heligt liv och, med detaljerad exakthet, uppfylla alla lagens krav.

Därför kom Josef och Maria med barnet Jesus till Jerusalems tempel för att offra det som var föreskrivet i lagen. TvÃ¥ unga duvors blod skulle utgjutas. Denna Jesu första kykogÃ¥ng här pÃ¥ jorden är samtidigt en förebildande pendang till Hans sista stora kyrkogÃ¥ng, när Han hängde blödande pÃ¥ korset för vÃ¥ra synders skull. DÃ¥ for Han nämligen sÃ¥som vÃ¥r Överstepräst i andligt avseende upp genom himlarymderna och – inte med bockars och kalvars blod, inte heller med tvÃ¥ unga duvors blod, utan med sitt eget blod – gick in i det tempel som inte är byggt av människohand (Hebr. 9:11), det tempel som Jerusalems tempel bara var en skuggbild av, blodsbestänkte detta himmelska tempels nÃ¥dastol, locket pÃ¥ förbundsarken, och försonade pÃ¥ sÃ¥ sätt all vÃ¥r synd och skuld. I botten av förbundsarken ligger Guds heliga lag, de tvÃ¥ budtavlorna. Dessa är överträdda och vittnar emot oss. De ropar pÃ¥ straff, pÃ¥ hämnd. Men när Jesus, vÃ¥r Överstepräst, med sitt blod övertäcker arkens lock, nÃ¥dastolen, är allt som kan ses Hans rena, alldeles oskyldiga gudomliga blod. Ingen skuld, inga överträdda förbundstavlor syns mer.

I Jerusalems tempel mötte Josef och Maria denna gång, Marie kyrkogångsdag, Simeon, den gudfruktige och rättfärdige mannen som väntade på Israels tröst, på Messias. Han hade läst skrifterna, och när han tog Jesus i sin famn hade hans långa väntan mötts av profetiornas uppfyllelse, eftersom

Jesus är Skriftens, även Gamla testamentets, kärna och stjärna

Simeon var en from jude, väl bevandrad i Skriften, vilket för övrigt gemene man var bland judarna vid den här tiden. De hade fått höra de heliga skrifterna läsas ända från barnsben. Simeon var brinnande av förväntan eftersom löftena om den kommande Messias finns överallt i Gamla testamentet. Nu hade han dessutom blivit vägledd av den Helige Ande att bege sig till templet för att få se sin Frälsare. Simeon var öppen för Skriftens Ord och löften, och levde i nära gemenskap med Herren, men det gjorde långt ifrån alla. Det krävs en alldeles särskild nåd, en Andens ögonsalva, för att se hur alltsammans i Skriften strålar samman i Jesus Kristus.

När Jesus trettio Ã¥r senare, sÃ¥som uppstÃ¥nden, mötte nÃ¥gra lärjungar pÃ¥ vägen till Emmaus klandrade Han dem för deras oförstÃ¥nd. De hade nämligen inte gett akt pÃ¥ vad profeterna hade sagt och varit sÃ¥ tröga till att tro (Luk. 24:25). Han förklarade för dem att Messias hade varit tvungen att lida först innan Han kunde gÃ¥ in i sin härlighet. â€Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna†(Luk. 24:27). När de sedan hade brutit bröd med Honom och känt igen Honom sade de till varandra sedan Han lämnat dem: â€Brann inte vÃ¥ra hjärtan när Han talade med oss pÃ¥ vägen och öppnade Skrifterna för oss?†(Luk. 24:32).

Hela Gamla testamentet vittnar om Jesus. Det stÃ¥r att Jesus visade Emmausvandrarna vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna. Han sade vidare till dem: â€Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt mÃ¥ste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna†(Luk. 24:44). â€Sedan öppnade Han deras sinnen, sÃ¥ att de förstod Skrifterna†(Luk. 24:45).

De judar som liksom Simeon tillhörde det sanna Gudsfolket, de sanna Abrahamsbarnen, kom till tro pÃ¥ den utlovade Messias när Han väl uppenbarat sig för dem och evangeliet förkunnats för dem. Men den stora majoriteten av judafolket var förstockade och avvisade sin och hela världens Frälsare. Paulus skriver i 2 Kor. 3:14-16: â€Men deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses. Men närhelst nÃ¥gon omvänder sig till Herren, tas slöjan bortâ€.

Jesus förekommer i många profetior från Gamla testamentet. Mest känd är väl den om Herrens lidande tjänare (Jes. 53), för att nu nämna ett enda exempel, men kanske det mest häpnadsväckande. Det är som vore det skrivet rad för rad av ett ögonvittne vid Golgatas kors och händelserna däromkring. Hans försoningsverk förebildas också genom de offerceremonier som utfördes i templet i Jerusalem. Här är väl bockens blod som stänktes över nådastolen och syndabocken som sändes ut i öknen några av de mest kända (3 Mos. 16). Lammet som slaktades vid påsk är en annan sådan framåtsyftande förebild (2 Mos. 12). Dessa offer utfördes år efter år och höll Messiasförväntan levande bland de troende i Israel.

Det var alltsÃ¥ en Ã¥rhundraden, ja Ã¥rtusenden lÃ¥ng väntan som nu mötte sin uppfyllelse dÃ¥ Simeon, han som hade fÃ¥tt en särskild uppenbarelse att “han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde” (Luk. 2:26), ledd av Anden mötte Maria och Josef och tog det lilla barnet i sin famn. Simeon bytte dÃ¥ inte religion. Han konverterade inte frÃ¥n judendom till kristendom. Det som skedde var att de gammaltestamentliga löftena gick i uppfyllelse. Kyrkan, som tror pÃ¥ Jesus, är den sanna arvtagaren av patriarkernas och profeternas religion.

Jesus är Skriftens kärna, det innersta innehållet i varje bibelbok, från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken. Har man detta klart för sig kastar det ett underbart ljus över hela den heliga Skrift. Jesus är nämligen också Skriftens stjärna. Bibelläsarens hjärta blir brinnande liksom Emmausvandrarnas en gång.

Efter att ha tagit Israels tröst, Messias, i sin famn kunde Simeon stämma upp sin lovsång. Nu hade löftena gått i uppfyllelse. Nu kunde han i frid sluta sina dagar. Ty hans ögon hade sett

Jesus, Guds frälsning; ett ljus för hedningarna och en härlighet för Israel

Simeon var nu färdig med sitt liv. Snart skulle han möta döden. Han var inte alls rädd för den. Han sjöng en segersÃ¥ng i dödens väntrum, och snart skulle evighetens port öppnas för honom. Hur hade Simeon kunnat bli sÃ¥dan, hur hade han kunnat uppfyllas av sÃ¥dan förtröstan? Han hade alltid räknat med Gud och Hans löften. Han hade byggt sitt liv pÃ¥ solid grund. Han visste att Herren gav kraft att leva, att lida och att dö. Han hade nog ofta umgÃ¥tts med Honom genom bönen. Till helgedomen kom han säkert ofta för att möta Honom, inte bara denna gÃ¥ng dÃ¥ Josef, Maria och barnet Jesus var där. SÃ¥ mognade Simeon mer och mer för evigheten. Han hade sett det stora ljuset, Jesus som säger: “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh. 8: 12).

Ja, Jesus är både hedningarnas ljus och Israels härlighet, Guds frälsning till hela världen. Han vill också vara din Frälsare, liksom Han blev Simeons Frälsare. Låt Honom bli, eller, om Han redan är det, förbli det! Tiden är kort. Kanske kommer Han i ett nu tillbaka på Himmelens skyar för att hålla dom. Mycket talar för det när man tyder tidens tecken utifrån Skriften. Kanske du själv inte lever så länge till. Du kan råka ut för en olycka eller en hastig sjukdom och plötsligt kastas in i evighetens värld. För någon vecka sedan hittades en 64-årig bekant till mig död i sin lägenhet, antagligen avliden i hjärtinfarkt. Ingen visste vad som var på gång.

När döden kommit är det för sent att omvända sig. Därför gäller frÃ¥gan idag: Var vill du tillbringa evigheten? Med Jesus i glädje och ljus eller utan Jesus i evig sorg och mörker? Tänk om denna dag, du oomvände som hör detta – antingen du befinner dig i kyrksalen eller framför datorn via Internet – fick bli din omvändelses dag! Det kan vara sista gÃ¥ngen Jesus söker dig, sista tillfället för dig att bli salig. Och du som är kristen, kanske varit det hela ditt liv, du behöver ocksÃ¥ omvända dig i den dagliga omvändelsen frÃ¥n synden. Sker inte detta glider du steg för steg lÃ¥ngsamt, kanske till en början omärkligt, bort frÃ¥n Herren. Kom till din Frälsare! Han väntar pÃ¥ dig! Säg Honom att du vill vara Hans och du blir Hans och Han blir din. Gör som Simeon. Läs Skrifterna dagligen, be till Herren och gÃ¥ sÃ¥ ofta du kan till församlingens gudstjänster, där du fÃ¥r höra Guds Ord predikas.

PÃ¥ det sättet finner du ljuset. SÃ¥ fÃ¥r du dag för dag leva i ljuset. Vad innebär det dÃ¥ att leva i ljuset? Johannes skriver i sitt första brev att Gud är ljus (1 Joh. 1:5). Innebörden av att Gud är ljus kommer fram i de nästföljande orden: “och inget mörker finns i Honom”. Gud är alltsÃ¥ helig och i total motsättning till allt vad synd och mörker heter. Johannes riktade sina ord om att Gud är ljus till sÃ¥dana som mist förstÃ¥elsen för att Gud vill att de som kallar sig kristna skall leva pÃ¥ ett visst sätt. Dessa församlingsmedlemmar brydde sig inte om Guds heliga vilja – de hade mist känslan för den knivskarpa gränsen mellan rätt och fel eftersom de trodde att ingenting de gjorde var synd som kunde skilja dem frÃ¥n Gud – och därför var de illa ute. De som “vandrar i mörkret” har nämligen inte, oavsett vad de själva pÃ¥stÃ¥r, nÃ¥gon gemenskap med Gud (1 Joh. 1:6). Vill du vara kristen skall du inte ha med den ogudaktiga världens väsende att göra. Du skall vara helig, avskild frÃ¥n sÃ¥dant. Den kristne vandrar inte i mörkret, lever inte i synd. Han har ju, liksom Simeon, funnit Jesus, hedningarnas ljus och Israels härlighet. Däremot har han synd, d.v.s. en ond natur och kan falla i synd, till stor sorg och plÃ¥ga för honom själv. Men lever han i ljuset är han livrädd för synden och skyr den som pesten, faller han bär han genast fram synden inför Herren och ber om förlÃ¥telse för den. DÃ¥ fÃ¥r han uppleva att “Jesu, Guds Sons, blod renar oss frÃ¥n all synd” (1 Joh. 1:7).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.