av Lars Borgström Det gäller livet – det gäller dig!

Ps. 32, Joh. 3:36

â€Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom†(Joh. 3:36).

Här talas om liv, evigt liv. Det talas också om Guds vrede över dem som inte lyder Sonen, d.v.s. genom tron förtröstar på Honom, håller Hans Ord för sant och gärna vill leva efter det i trons lydnad. Det finns bara två olika kategorier människor: de som tror Sonen och de som inte lyder Honom. De förra har evigt liv, de senare får i all evighet drabbas av Guds vrede.

Inledningsvis, innan vi studerar Ps. 32 lite närmare, skall vi ta upp några nyckelbegrepp och grundtankar från den inledande versen från Joh, 3:36. Först något om antalet grupper av människor, som alltså är två.

Människosläktets två grupper

Det finns annars en utbredd föreställning, som grundar sig på den vanliga mänskliga erfarenheten, att det skulle finnas tre olika sorters människor. En del människor vi möter är ju särdeles onda, andra är oerhört goda och vänliga medan de flesta väl befinner sig någonstans mitt emellan dessa två ytterlighetsgrupper.

Så räknade t.ex. fariseismen med tre grupper av människor: de verkligt goda, de mitt emellan (benonijim) och slutligen de verkligt onda. Katolicismen, som också hör till egenrättfärdighetens religionstyp, räknar på liknande sätt med 1) de som i sitt liv varit verkligt goda, d.v.s. helgonen som genast kommer till Himmelen, 2) de som inte hunnit renas tillräckligt under detta liv och därför hamnar i skärselden och 3) de verkligt onda och otroende som hamnar i helvetet.

I den romersk-katolska kyrkan spelar skärseldsläran en viktig roll. Eftersom katolicismen inte likt Bibeln räknar med en skänkt rättfärdighet som syndaren ikläder sig (Jer. 23:6, Rom. 3:21-22, Gal. 3:27 m.fl.) blir följden att människan måste renas efter sin död innan hon kan ingå i den eviga saligheten (s 341-345).

Bibeln räknar dock till skillnad frÃ¥n traditionell katolicism och fariseismen endast med tvÃ¥ grupper: de som kommer till Himmelen och de som döms till helvetet. Det är goda och dÃ¥liga fiskar (Matt. 13:48), oförstÃ¥ndiga och förstÃ¥ndiga jungfrur (Matt. 25:1-2), fÃ¥r och getter (Matt. 25:32) o.s.v. Detta har förstÃ¥s att göra med att frälsningen sker genom tron allena, utan nÃ¥gra gärningar. Till Jesus kan man bara förhÃ¥lla sig pÃ¥ tvÃ¥ sätt, sÃ¥som Han själv säger: â€Den som inte är med mig är emot mig†(Matt. 12:30). Har man tagit emot Honom genom tron är man iklädd Frälsarens egen rättfärdighet och likt den botfärdige rövaren genast, â€idagâ€, utan skärseld redo för paradiset (Luk. 23:43).

Detta var nÃ¥got om de tvÃ¥ grupperna av människor, och att det är inställningen till Jesus som är tudelaren av människosläktet. Det är attityden till Honom som skär genom hela mänskligheten och delar in den i tvÃ¥ grupper. Skiljelinjen skär genom alla typer av gemenskaper, t.ex. genom en och samma familj. De olika familjemedlemmarna delas upp i olika läger utifrÃ¥n deras tro och otro. Jesus säger: â€Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot tvÃ¥ och tvÃ¥ mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor†(Luk. 12:52-53).

Vi skall nu tala lite om

Evigt liv och Guds vrede

Liv definieras bäst som att ta emot välsignelser av Gud, som är livets källa (Ps. 36:10). Kroppsliga välsignelser…, andliga välsignelser…eviga välsignelser…

Guds vrede riktar sig emot allt som är orent och syndigt. Den drabbar människor redan här i tiden genom olika straffdomar, både kollektivt och enskilt. Kollektiva straffdomar inom världshistoriens ram är t.ex. syndafloden, Sodom och Gomorras ödeläggelse, muslimernas erövringar, aidsepidemin o.s.v. Personliga straffdomar är sådant som drabbar den enskilda människan i form av förluster, sjukdomar o.s.v. Alla olyckor har inte direkt samband med synder i livet – förhållandet mellan synd och straff är mer komplicerat och svårutforskat än så – men många av dem är det. Alla otroende människor går dagligen och samlar mer och mer syndaskuld över sig, och retar Guds vrede, frestar Hans tålamod mer och mer.

Sker ingen förändring hos den otroende människan förblir Guds vrede över henne även i evigheten. Vi läser i Upp. att de otroende, oomvända människorna i helvetet skall få dricka Guds vin outspätt (Upp. 14:10). Här i tiden låter Gud aldrig hela sin vrede bryta fram. Han är hela tiden nådig. Vinet är utspätt. Under antiken var det vanligt att man blandade upp vin med vatten. Men i helvetet finns ingen som helst lindring i straffet. Där finns inget som skyddar mot Guds vrede som med full kraft slår mot de förtappade. Vinet är outspätt, Gud är inte längre nådig. Plågan blir inte mindre av att de förbannade tvingas se Lammet och de heliga änglarna, och därmed ständigt påminnas om den frälsning som de föraktat, och nu inte längre kan komma i åtnjutande av. Straffet varar i evigheternas evigheter. Man skall inte ha någon ro eller vila där, utan ständig oro och ångest.

Psaltarpsalm 32

Vi skall nu med grundbegreppen tro-otro och evigt liv-Guds vrede – vilka vi hämtat frÃ¥n Joh. 3:36 – som bakgrund studera Ps. 32. Det är en psalm av David som handlar om syndabekännelse och förlÃ¥telse. I grundtextens rubrik, alltsÃ¥ inte den som översättarna har satt, utan i själva texten, Ps. 32:1, anges att detta är en läropsalm. Med detta menas att det är en psalm där David undervisar sig själv och andra om angelägna läror genom den Heliga Andes upplysning. Denna psalm är verkligen angelägen eftersom den handlar om hur man fÃ¥r del av det eviga livet, hur man befrias frÃ¥n syndabördan som trycker en ned i helvetet. Psalmen handlar ju om syndabekännelse och förlÃ¥telse.

Vi kan dela in psalmen i några delar. Först har vi i v 1-2 en saligprisning av dem som lever i nådaståndet. Därefter följer v 3-4 som handlar om det elände den lever i som lever borta från Gud i sina synder. v 5 är själva vändpunkten, då synden bekänns och förlåtelsen mottas. I v 6-7 beskrivs den trygghet Guds barn lever under. v 8-9 är en uppmaning till läsaren eller åhöraren att vandra på den rätta vägen. Slutligen, i v 10-11, beskrivs den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka. Låt oss nu ta ett stycke i taget:

Den gudfruktiges salighet, v 1-2

â€En läropsalm av David. Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.â€

Dessa ord av David citerar Paulus i Rom. 4 dÃ¥ han talar om Abrahams rättfärdiggörelse. Paulus sätter in denna vers frÃ¥n Ps. i ett sammanhang dÃ¥ han skriver: Men den som utan att bygga pÃ¥ gärningar tror pÃ¥ honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet†(Rom. 4:5). Här ser vi att rättfärdiggörelsen enligt Bibeln är forensisk, d.v.s. har med ett â€domstolsutlÃ¥tande†att göra. Rättfärdiggjord är inte den som moraliskt förbättrats, helgats till en viss grad eller dylikt. Rättfärdiggjord är istället den som förklarats rättfärdig sÃ¥som i en domstol. En frikännande dom har uttalats över människan. Dessutom ser vi att rättfärdiggörelsen i biblisk mening är imputativ. Med detta menas att den är tillräknad. Latinets imputare betyder tillräkna, tillvita. Den i tron rättfärdige har tillräknats en annans rättfärdighet, nämligen Kristi rättfärdighet. Det är pÃ¥ den grunden Gud förklarat honom rättfärdig.

Den obotfärdiges olycka, v 3-4

â€SÃ¥ länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela.â€

Här beskriver David hur han hade det sÃ¥ länge han inte rent ut bekände sina synder utan tystade ned sitt samvete. Han hade ingen verklig ro, ingen sann frid. Livskraften liksom försvann. â€Herrens hand†som vilade över David är Hans allmakts plÃ¥gor, som lagen hotar med.

Bekännelse och förlåtelse, v 5

â€DÃ¥ uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ´Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.´ DÃ¥ förlät du mig min syndaskuld. Sela.â€
Här har vi den centrala versen, vändpunkten i psalmen. Vi skall därför ägna den lite särskild uppmärksamhet.

Omvändelsen bestÃ¥r av tvÃ¥ delar. För att en människa skall kunna tro pÃ¥ Jesus som sin Frälsare mÃ¥ste hon först förstÃ¥ att hon behöver frälsning. Hon mÃ¥ste erfara Ã¥nger, vilket är omvändelsens första del. Den naturliga människan förstÃ¥r inte sitt eget syndafördärv och opponerar sig häftigt mot Bibelns beskrivning av människans medfödda ondska och Guds dom över alla människor. Hon är obekymrad över sin ställning inför Gud. â€Jag är ju sÃ¥ god†eller â€jag gör ju i alla fall mitt bästaâ€, tänker hon i sitt inre. Dessa falska tankar kombineras med en â€human†gudsbild utifrÃ¥n vilken hon tänker â€Gud är ju sÃ¥ god†och â€Gud förlÃ¥ter mig det som jag rÃ¥kat göra felâ€. Den naturliga människan lever i dessa föreställningar och känner sig därför trygg och säker. O, vilken tragedi!

Hon ser inte sitt eget avgrundsdjupa syndafördärv och vandrar obekymrad genom livet för att en gÃ¥ng, pÃ¥ den stora räkenskapens dag, möta den Helige Guden som inte kan tÃ¥la nÃ¥gon synd, inte ha fördrag med den minsta lilla oförrätt. Hon skall dÃ¥ ställas inför Honom som mÃ¥ste kasta alla orena syndare med kropp och själ i Gehenna (jfr. Matt. 10:28). Det är verkligen â€fruktansvärt

att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Ingen som syndar fÃ¥r komma till himmelen. David frÃ¥gar â€HERRE, vem fÃ¥r vistas pÃ¥ ditt heliga berg?†(Ps. 15:1). Och svaret är: â€Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne [—] Den som handlar sÃ¥ skall aldrig vackla†(Ps. 15:2-3, 5). Händerna fÃ¥r alltsÃ¥ inte ha utfört nÃ¥gra syndiga gärningar och över läpparna fÃ¥r inga lögner passera. Den som sÃ¥ har levt sitt liv fÃ¥r gÃ¥ upp pÃ¥ HERRENS berg, fÃ¥r komma till Gud i Himmelen. Porten dit in är sÃ¥ trÃ¥ng att ingen synd fÃ¥r passera därigenom. Detta vore fullständigt otänkbart. Tänk att komma med synder inför den Helige i Himmelen och tro att Himmelens port skulle stÃ¥ pÃ¥ vid gavel! Vilken dÃ¥rskap! Vi har HERRENS egna ord pÃ¥ att â€endast den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat†o.s.v. skall fÃ¥ â€vistas pÃ¥ Hans heliga bergâ€. LikasÃ¥ stÃ¥r det i 5 Mos. 27:26: â€Förbannad är den som inte upprätthÃ¥ller alla ord i denna lag genom att följa denâ€.

Dessa gammaltestamentliga ställen är pÃ¥ intet sätt överspelade i Nya testamentet. Paulus strykerunder det sistnämnda stället genom att citera det i Gal. 3:10. Gud har inte förändrats eller prutat av pÃ¥ sina krav över tiden. Han är och förblir â€ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker†(Jak. 1:17).

Denna Herrens helighet och fruktansvärda vrede över synden mÃ¥ste injaga skräck i oss. Detta är syndanöden eller syndainsikten. Den är nödvändig och den verkas av den Helige Ande. Strax innan Jesus lämnade sina lärjungar sade Han att Han skulle sända Hjälparen till dem. â€Och när Han kommer†sade Jesus, â€skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom†(Joh.

16:8). Den Helige Ande fÃ¥r oss alltsÃ¥ att förstÃ¥ vÃ¥r verkliga situation inför Gud och den kommande domen. Och den är, naturligtvis, för varje människa en alldeles hopplös situation, om Gud skulle döma oss â€sÃ¥som vÃ¥ra synder har förtjänat och Hans rättvisa kräverâ€. Men – vilken lättnad! – detta är inte allt, inte Guds sista ord till oss.

När vi har kommit till denna insikt, som ocksÃ¥ kallas Ã¥ngern och alltsÃ¥ är omvändelsens första del, vill den Helige Ande visa oss â€Jesus, som har frälst oss frÃ¥n den kommande vredesdomen†(1 Tess. 1:10). Den som tar sin tillflykt till Frälsaren, d.v.s. tror pÃ¥ Honom, har blivit omvänd. Den som söker sig till Jesus tas utan undantag emot. â€Den som kommer till migâ€, säger Han, â€skall

jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6:37). Men det räcker alltsÃ¥ inte med omvändelsens första del, Ã¥ngern. Man mÃ¥ste ocksÃ¥ komma till Jesus. Detta var skillnaden mellan Judas och Petrus. Judas drevs efter sitt förräderi allt längre in i Ã¥ngesten och tog till sist sitt liv. Han blev verkligen â€fördärvets man†(Joh. 17:12). Petrus däremot fick efter sitt förnekande förlÃ¥telse och upprättelse av

Jesus (Joh. 21) och blev urkyrkans ledare.

När det gäller den nödvändiga graden av Ã¥nger är det mÃ¥nga som frÃ¥gat sig hur stark den mÃ¥ste vara. Djävulen vill alltid ifrÃ¥gasätta vÃ¥rt barnaskap. Därför kan han komma och sÃ¥ ut sÃ¥dana tvivel i vÃ¥ra hjärtan som: â€Har jag Ã¥ngrat mig tillräckligt mycket? Har min syndanöd varit tillräckligt djup? Kan jag verkligen vara ett Guds barn, jag som inte har begrÃ¥tit min synd särskilt mycket?†SÃ¥ vänder han kanske vÃ¥r blick mot en medkristen som haft en tydlig och stark omvändelseupplevelse föregÃ¥ngen av den mest fruktansvärda förkrosselse. Och sÃ¥ sÃ¥r han dessa tankar i oss: â€SÃ¥ har aldrig jag känt. SÃ¥dana upplevelser har jag aldrig haft. Det är nog bara inbillning detta med min kristendomâ€. Vill man nu inte genast ge upp kampen kanske man i detta läge slÃ¥r in pÃ¥ gärningarnas väg och skaffar sig en självgjord Ã¥nger. I värsta fall förlitar man sig sedan till denna och grundar sitt barnaskap hos Gud pÃ¥ den. DÃ¥ har djävulen triumferat. Han har fÃ¥tt oss att sluta förtrösta pÃ¥ Jesus allena och istället lita pÃ¥ vÃ¥ra egna verk. Självgoda fariséer kan han sedan lämna ifred. Eller – om det bättre tjänar hans syfte som är att dra oss ned i avgrunden – kommer han senare tillbaka och ifrÃ¥gasätter vÃ¥r Ã¥nger pÃ¥ nytt. DÃ¥ slutar det hela till sist i förtvivlan.

Många har anfäktats på detta sätt. P.g.a. alla själafiendens illfundiga finter är det därför bra att veta följande: Det finns inget fastställt mått av ånger som skall uppfyllas. Ångern behöver vara exakt så stark att den leder till syndainsikt och därmed till ett insett behov av frälsning. Man måste veta sig vara en fördömelsevärd syndare som utan Jesus skulle vara på väg till helvetet. Om

ångern för till Jesus som den ende Frälsaren är den tillräcklig. Ångern kan vara olika stark hos olika människor, precis som födslovåndorna vid naturliga födslar kan variera i grad. Det beror på personlighetsdrag, tidigare upplevelser m.m. Vi skall också komma ihåg att det är Jesus och inte vår ånger som frälser oss. I så fall skulle ju frälsningen delvis vara en gärning av människan som presterar ångern. För övrigt ångrar vi oss aldrig tillnärmelsevis så mycket över vår synd som vi borde göra.

När det så gäller den nödvändiga graden av tro ställer sig många den ängsliga frågan hur stark den måste vara. Den frågan är lätt att besvara. Det är nämligen inte tron som frälser oss utan Jesus. Hur svag och flämtande tron än är, ja vore den inte mer än en liten gnista, skulle den ändå vara en frälsande tro. Detta därför att Jesus, som tron vänder sig mot och vill ha hjälp av, är allsmäktig. Tron är bara den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. Vi blir inte frälsta p.g.a. tron som det ibland slarvigt sägs. I så fall blir ju själva tron en gärning som meriterar oss. Vi blir frälsta p.g.a. Jesus. Frälsningen är däremot av eller genom tron.

Vi måste här också särskilt beröra den fortsatta eller lilla omvändelsen. Omvändelsen betecknar vanligtvis övergången från ett liv som otroende till ett liv som troende. Denna omvändelse kallas ibland den stora omvändelsen. Den sker på ett ögonblick. Det finns inga mellanstadier. Antingen är man omvänd eller oomvänd, kristen eller hedning, ett Guds barn eller ett världens barn. Det är långt ifrån alltid som den kristne vet exakt när han eller hon blev omvänd eller ens minns det. Men så talas det också om den dagliga, fördjupade omvändelsen. Den har också kallats den lilla omvändelsen eller den fortsatta omvändelsen.

Att det är nödvändigt med den fortsatta omvändelsen beror pÃ¥ att det gamla köttet fortfarande finns kvar hos Guds barn (Hebr. 12:1, Rom. 7:21, 1 Joh. 1:8). Den kristne mÃ¥ste därför varje dag pÃ¥ nytt vända sig till Gud, ta emot näring genom Hans Ord, samtala med Honom i bön och se upp med sin egen onda natur sÃ¥ att den inte fÃ¥r sticka upp och göra sig gällande. Därför säger Luther i Lilla katekesen att detta att leva i sitt dop, d.v.s. som ett barn hos Gud, det är â€att den gamla människan i oss skall genom daglig Ã¥nger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstÃ¥, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligenâ€.

Guds barns trygghet, v 6-7

â€Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna. Om än stora vattenfloder kommer skall de inte nÃ¥ dem. Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens jubel omger du mig. Sela.â€

Här framgÃ¥r det att Gud beskyddar de sina. Även om stora vattenfloder sÃ¥som förföljelser drabbar de kristna, skall Gud beskydda dem. I Uppenbarelseboken 12, där djävulen framställs som en orm/drake, och församlingen som en kvinna, läser vi: â€DÃ¥ sprutade ormen vatten ur sin mun som en flod efter kvinnan, för att hon skulle föras bort med floden. Men jorden hjälpte kvinna, den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun†(v 15-16).

Uppmaning att leve gudfruktigt, v 8-9

â€Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig rÃ¥d och lÃ¥ta mitt öga vaka över dig. Var inte utan förstÃ¥nd som en häst eller mula, som man mÃ¥ste tämja med töm och betsel, för att de skall komma till dig.â€

Herren önskar leda sitt folk. Detta skulle ske så enkelt och lätt om de bara villigt följde Honom. Så sker ju också stundtals, men när så inte sker överger inte Herren sitt folk för det. Då tar Han fram töm och betsel för att tämja oss. Töm och betsel är obekväma, men nödvändiga för att få oss att gå dit Han vill att vi skall gå. Töm och betsel är som tuktoris, lidanden och olyckor som Herren sänder oss för att forma oss.

Här ser vi tydligt den nådefulle Gudens kärleksfulla avsikter bakom allt. Guds avsikt är att människorna skall omvända sig till Honom och bli frälsta. Han vill ingen syndares död (Hes. 18:23)! Så länge nådatiden varar har Guds domshandlingar även denna positiva avsikt. Olyckorna och lidandet skall driva till Kristus.

I 1878 Ã¥rs förklaring till Luthers Lilla katekes läser vi följande under frÃ¥ga 106, “Vad bör vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?â€:

â€Svar: De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse sÃ¥som verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan sÃ¥som för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4)

MÃ¥nga undrar om det verkligen är framgÃ¥ngsrikt att försöka väcka människor genom sÃ¥dana här plÃ¥gor. Blir inte resultatet istället att de vänder sig bort frÃ¥n Gud? Vore det inte bättre om Gud bemötte människorna enbart med nÃ¥d och predikanten bara talade om Guds godhet? Det skall inte förnekas att Gud försöker vinna människor även genom att göra dem välgärningar. Paulus skriver t.ex.: “Eller föraktar du Hans stora godhet, mildhet och tÃ¥lamod och förstÃ¥r inte att det är Hans godhet som vill föra dig till omvändelse?” (Rom. 2:4). Men problemet är att de flesta människor, liksom vÃ¥rt eget kött, just föraktar denna Guds godhet och sÃ¥, genom sina hÃ¥rda hjärtan, samlar pÃ¥ sig “vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras” (Rom. 2:5).

Därför måste Gud, som på alla sätt försöker föra människorna till sig, också pröva den hårda vägen. När människorna inte kommer genom Ordet – lärandet och undervisandet – tar Herren fram andra medel: tömmen och betslet.

Den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka, v 10-11

â€Den ogudaktige har mÃ¥nga plÃ¥gor, men den som förtröstar pÃ¥ HERREN omger han med nÃ¥d. Var glada i HERREN och fröjda er, ni rättfärdiga, jubla, alla ni rättsinniga!â€

Den ogudaktige är den obotfärdige syndare, som inte genom förmaningar och töm och betsel, alltså lindriga straff, låter styra sig. De samlar över sig och sitt samvete en gnagande plåga, som skall följa dem i evig tid.

De som å andra sidan förtröstar på Herren, de rättfärdiga och rättsinniga, de är alltid omgivna av Herrens nåd. De lever alltid i syndernas förlåtelse, nådaståndet där de har frid med Gud. De bor liksom i ett rum där varje vägg, till höger, vänster, framför och bakom, är syndernas förlåtelse. Och som tak över huvudet har de syndernas förlåtelse som skyddar dem Guds vrede som skall uppenbaras från himlen (Rom. 1:18) och under sig, som ett golv, ligger syndernas förlåtelse och skyddar dem från att falla ned i helvetet (jfr. 4 Mos. 16:31-33).

Därför kan de fröjda sig och jubla. De har del av det verkliga livet eftersom de genom tron på Jesus, den store Syndaförlåtaren, är förenade med Gud, som är livets källa. De tar emot alla Hans välsignelser. Synden skilde dem från Gud och livet som strömmar från Honom, men nu är gemenskapen återupprättad. Allt detta underbara vill Gud skänka alla människor, var och en av oss.

Det gäller livet – det gäller dig!

Amen.