av Lars Borgström Predikan Trettondedag jul Luk. 2:41-52

Jesu födelse är julens stora firningsämne. I Matteus- och Lukasevangeliet berättas det hur det gick till när Jesus föddes. Lukas berättar sedan hur Han omskars och Matteus berättar hur Josef flydde med sin familj till Egypten och om återkomsten. Sedan är det tyst. Vi hör inget mer om Jesus förrän Han vid ca trettio års ålder döps av Johannes Döparen och påbörjar sin offentliga tjänst. De bibliska källorna är helt tysta om tiden däremellan – förutom Lukas som berättar det vi just fått höra: den tolvårige pojken Jesu besök i Jerusalems tempel. Dagens evangelietext är därför alldeles unik. Den är den enda källan till den del av Jesu liv som inföll mellan spädomen och den vuxne trettioåringens offentliga framträdande.

Josef och Maria gick detta Jesu trettonde Ã¥r, precis som varje annat Ã¥r, upp till Jerusalem för att fira pÃ¥skhögtiden. Detta visar att de var ett fromt par. Det fanns inte nÃ¥got krav pÃ¥ kvinnornas deltagande i pilgrimsresorna till Jerusalem, men ändÃ¥ gick Maria alltid med. Maria är här en god förebild för varje kristen. Vi ser här välsignelsen av goda, fromma vanor. Varje pÃ¥sk gjorde hon den lÃ¥nga resan, och troligtvis gick hon i synagogan varje sabbat. I varje fall stÃ¥r det senare om den vuxne Jesus: â€SÃ¥ kom Han till Nasaret, där Han hade vuxit upp. PÃ¥ sabbaten gick Han till synagogan som Han brukade†(Luk. 4:16). Denna sed hade Han av allt att döma fÃ¥tt med sig redan frÃ¥n sitt barndomshem. Av dessa exempel skall varje kristen ta lärdom. Kristen är man inte pÃ¥ egen hand, utan i församlingen. Det stÃ¥r om de första kristna att de troget höll fast vid den apostoliska läran och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Gemenskapen är oerhört viktig. Vi kristna är lemmar i samma kropp, där Kristus är huvudet (1 Kor. 12) – vi behöver varandra. Överge därför inte församlingsgudstjänsterna (Hebr. 10:25)!

Lukas berättelse är ganska kort. Han framställer inte någon dogmatisk utredning av den andra trosartikeln, om Guds Son, men ändå säger oss evangeliet idag mycket om vem Jesus är och det verk Han kommit för att utföra. Det första vi anar är, att det barn som Josef och Maria uppfostrade, inte var ett vanligt barn. Evangeliet avslöjar

Jesu identitet

När Josef och Maria efter det att festdagarna var över Ã¥tervände hem, märkte de att Jesus inte var med dem. De färdades i ett stort resesällskap eftersom hela byar ofta utgjorde ett gemensamt resesällskap vid sÃ¥dana här pilgrimsresor till Jerusalem. Efter en hel dags resa upptäckte de att Jesus faktiskt inte var med pÃ¥ vägen tillbaka till Galileen. DÃ¥ Ã¥tervände de till Jerusalem och fann Honom efter tre dagar i templet. Maria var alldeles bestört och sade till Jesus: â€Mitt barn, varför har du gjort sÃ¥ här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter digâ€.

Nu yttrar Jesus de första ord som vi har bevarade av Honom i den Heliga Skrift. Bibeln berättar ingenting om vad Han sade i sitt hem eller till sina kamrater under tidigare barnaÃ¥r. Allt vi vet av Hans barndom är, att â€pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över Honom†(Luk. 2:40). Men denna uppgift är ändÃ¥ en tillräcklig upplysning för att vi skall förstÃ¥ att det var nÃ¥got speciellt med denna pojke. I Jes. 53:2 stÃ¥r det om Herrens lidande tjänande, den som skulle vara Frälsaren, att Han sköt upp som en späd planta, d.v.s. växte upp, inför Gud. Den himmelske Faderns välbehags ögon vilade pÃ¥ denne pojke pÃ¥ ett alldeles speciellt sätt. Varje händelse, varje dag i den unge Jesu liv leddes pÃ¥ ett alldeles speciellt sätt av Faderns försyn.

Under julens gudstjänster fick vi höra att detta barn var ett heligt barn (Luk. 1:35). Han är det enda heliga barn som har fötts på vår jord. Alla andra barn som föds är besmittade, ja präglade av arvsynden. Tänk vilken uppmärksamhet Jesus måste ha väckt bland kamrater, och ännu mer hos deras föräldrar, när Han växte upp i Nasaret! Aldrig yttrade Han ett ont ord, alltid var Han vänlig mot alla. Han var inte egoistisk som andra barn, inte vresig när Han inte fick sin vilja igenom. Han älskade alla människor Han mötte. Det är klart att detta rena och heliga barn, genom att särskilja sig från alla andra, både barn och vuxna, måste ha fått människorna i Nasaret att undra hur allt detta kunde komma sig.

Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan fÃ¥r vi i de första bevarade ord vi har av Jesus. När Maria i templet förebrÃ¥dde Honom att Han varit borta frÃ¥n dem, svarade Han henne och Josef: â€Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag mÃ¥ste ägna mig Ã¥t det som tillhör min Fader?†Templet i Jerusalem var Guds boning pÃ¥ jorden. När Jesus sade att Han mÃ¥ste vara där för att ägna sig Ã¥t det som tillhör Hans Fader, menade Han alltsÃ¥ att Gud är Hans Fader.

Det ligger ett oerhört ansprÃ¥k i dessa Jesu ord. Inte nÃ¥gonstans i Bibeln sammanfattar Jesus sig själv med andra, inte ens med apostlarna, genom att om Gud säga â€vÃ¥r Faderâ€. Han säger alltid â€min Fader†eller â€er Faderâ€. Herrens bön, där Jesus lär sina lärjungar att be â€Fader vÃ¥r†är inte nÃ¥got undantag, eftersom det är en bön som Hans lärjungar skall be, inte Han själv. Hur skulle för övrigt Jesus kunna be Herrens bön? Han hade sÃ¥som syndfri inte nÃ¥gon skuld att be om förlÃ¥telse för, som vi ber om i den femte bönen â€och förlÃ¥t oss vÃ¥ra skulderâ€. Och den skuld som Han iklädde sig, vÃ¥r skuld, fick Han inte nÃ¥gon förlÃ¥telse för, utan tvärtom hade Han kommit hit till vÃ¥r jord för att straffas för den, intill sista vredesdroppen. Skillnaden i att Jesus säger min Fader om Gud och att Han, när Han talar till lärjungarna, säger er Fader, har att göra med det alldeles speciella förhÃ¥llandet mellan Jesus och Gud Fadern. Jesus är inte en vanlig människa som genom tron kan kalla Gud för Fader. Han är den evigt existerande â€Guds enfödde Sonâ€, den ende av sitt slag, â€född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och inte skapad, av samma väsen som Fadern, pÃ¥ Honom genom vilket allting är skapat; som för oss människor och för vÃ¥r salighets skull har stigit ned frÃ¥n himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa†(Niceanum). Jesus är Gud Son, en person i den heliga treenigheten, som upptagit den mänskliga naturen i sin person.

Att Jesus kallar Gud, templets Herre, för min Fader avslöjar alltså Jesu identitet, även om det står att Hans jordiska föräldrar inte förstod Honom den gången. Även Josef och Maria, trots änglabesöken i samband med bebådelsen, behövde tydligen liksom lärjungarna tid att ta in dessa överväldigande sanningar. Och vem kan egentligen förebrå dem det? Vem kan själv till fullo fatta att vår värld har blivit besökt av dess Skapare? Att vår jord för två tusen år sedan beträddes av Gud själv? Att det eviga Ordet, det genom vilket allt som finns till har blivit till genom, blev människa och med sin mun talade med andra människor, med sina välsignade händer rörde vid dem och med sina fötter vandrade på Galileens och Judeens vägar? Vem kan egentligen förstå något mer än en bråkdel av detta?

Philipp Melanchthon, Luthers nära vän och medarbetare, sade att när han kom till Himmelen skulle han fördjupa sig i läran om Kristi två naturer och deras inbördes förhållande. Det var något som ha verkligen längtade efter att få göra.

Jesu besök i templet visar inte bara på Hans identitet, utan uppenbarar även

Jesu vishet

Det Jesus var sysselsatt med när Maria fann Honom, var att diskutera den heliga Skrift med de skriftlärda. Han både lyssnade på dem, frågade dem och gav själv sådana förståndiga svar att lärarna i den heliga Skrift häpnade.

Vi har redan hört att Jesus är Guds Son, det eviga Ordet. Han kallas också Visheten (Ord. 8). Jesus är i djupaste mening Guds vishet. Inte undra på att Han fick de skriftlärda att häpna!

Det märkliga med de skriftlärdas möte med pojken Jesus var dessutom, att Han som nu satt framför dem var densamme Herren Gud, som genom verbalinspirationens under låtit sina profeter, drivna av den helige Ande, författa skrifterna. Det var alltså Skriftens egentlige författare och dess jag, dess centrum, dess innersta innehåll, dess kärna och stjärna som Luther säger, som satt och utlade Skriften för dem. Inte undra på att de förundrades. De satt ju ansikte mot ansikte med Skriftens egentlige författare, och häpnade över Hans förståndiga svar (Luk. 2:47).

Efter denna händelse i Jerusalems tempel följde Jesus med Josef och Maria till Nasaret. Vi får sedan en kort redogörelse för de återstående åren av Jesu barn- och ungdom. Där framkommer

Jesu lydnad

Efter det att Jesus Ã¥tervänt med Josef och Maria stÃ¥r det nämligen om Honom, att Han alltid var sina föräldrar lydig (Luk. 2:51). Paulus skriver i Gal 4:4 att “när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen”. Jesus är inte bara sann Gud utan även sann människa, och som sÃ¥dan ställdes Han under Guds lag. Det är ju varje människas plikt att lyda Guds goda vilja. Överträdelse mot den gudomliga viljan kallas synd och framkallar Guds vrede. Det gÃ¥r inte att leva med synd och vara ett Guds barn. Guds folk skall vara ett heligt folk. “Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är Helig” (3 Mos. 19:2) säger Herren. Jesus var ett heligt barn och sedan en helig man som levde helt i överensstämmelse med sin himmelske Faders vilja. Varje bud lydde Han. “Vem av er kan överbevisa mig om synd?” (Joh.8:46) frÃ¥gade Han senare sina judiska motstÃ¥ndare. Det var ingen som kunde det. Vi hörde om Hans första levnadsÃ¥r att “pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över Honom” (Luk. 2:40). Han uppfyllde redan som pojke buden, t.ex. det fjärde som handlar om hedrandet av ens föräldrar.

Om Hans följande Ã¥r stÃ¥r det sedan: “Och Jesus växte till i vishet, i Ã¥lder och välbehag inför Gud och människor” (Luk. 2:52). Hur Jesus kunde besitta den fullkomliga visheten, som Han tolv Ã¥r gammal uppvisade i Jerusalems tempel, och samtidigt växa till i kraft och vishet, har att göra med Hans tvÃ¥ naturer. Till sin gudomliga natur ägde Han frÃ¥n början, av evighet, de gudomliga egenskaperna. Under sitt jordeliv var de för det mesta vilande, men glimtade fram vid vissa särskilda tillfällen, t.ex. vid Hans helbrägdagörelser, Hans förklaring pÃ¥ berget dÃ¥ Hans härlighet strÃ¥lade i gudomligt, oskapat ljus – och sÃ¥ när Hans gudomliga vishet uppenbarades för de skriftlärda i templet. Till sin mänskliga natur utvecklades Han bÃ¥de fysiskt och psykiskt under sin uppväxt. Till sin mänskliga natur var Jesus i allt lik oss, synden undantagen. Därför vilade Faderns välbehags ögon över denne pojke och sedan över den vuxne mannen. När Han som trettioÃ¥ring döptes hördes Faderns röst frÃ¥n Himmelen: “Denne är min Son, den Älskade. I Honom har jag min glädje” (Matt. 3:17).

FrÃ¥gan är nu om Gud Faders ögon även kan vila pÃ¥ dig med välbehag, om Han har sin glädje i dig. Det vore hemskt, ja fruktansvärt, om det inte är sÃ¥. Tänk om Han istället för lydnad och renhet ser trots och synd hos dig. Det är väl inte sÃ¥ att du struntar i Herrens bud och hellre vill bestämma själv över vad som är rätt och fel, gott och ont? Du kanske tycker att Herrens bud är obekväma och anpassar dem till det som du själv eller ett avkristnat samhälle finner lämpligt? Eller du kanske vet vad Herrens vilja är och att den är omutlig, men ändÃ¥ väljer att handla annorlunda? Min vän, vad du i sÃ¥ fall bedrar dig! Du störtar dig själv i evig olycka. Herren kan ju inte se pÃ¥ dig med välbehag om du bryter mot Hans bud. Han finner ingen glädje i dig när Han ser pÃ¥ dig.. Käre vän, tänk dig för vem du i sÃ¥ fall vÃ¥gar att synda mot! Du sätter dig upp emot den allra Högste, mot Honom som har makt att “fördärva bÃ¥de själ och kropp i Gehenna” (Matt. 10:28). Ja, Han kommer att kasta dig i helvetet om du lever sÃ¥.

Känner du dig träffad av vad som här har sagts vill jag säga dig alldeles detsamma som Johannes Döparen predikade: “Omvänd dig, ty himmelriket är nära” (Matt. 3:2). För Jesu skull fÃ¥r du vara ett frälst Guds barn. Du mÃ¥ genom dina synder ha en skuld inför Gud pÃ¥ obetalbara 10 000 pund – och det har du – dina synder mÃ¥ vara blodröda – och det är de – du kan ändÃ¥ bli frälst, du kan ändÃ¥ komma till Gud och leva med Honom för evigt i Himmelen. Men hur skall det gÃ¥ till? kanske du undrar. “Se Guds Lamm, som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29). Jesus, Guds Lamm, har burit din synd, svettats blod och genomlidit de hemskaste själakval för din skull för att kunna tvätta dig ren frÃ¥n syndens fläckar i sitt rena, gudomliga blod. Han är din ställföreträdare och har i sin stora kärlek till dig straffats i ditt ställe. Du fÃ¥r gÃ¥ fri.

Den skuld som din synd mot lagen framkallat är alltsÃ¥ borttagen i Jesu försoning. Men lagen kräver ocksÃ¥ en positiv buduppfyllelse. Herren säger genom Mose: “Ja, ni skall hÃ¥lla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem” (3 Mos. 18:5). Den som vill leva mÃ¥ste alltsÃ¥ kunna visa fram en laglydnad som bestÃ¥r inför den Helige Guden, Han som inte tÃ¥l nÃ¥gon synd och som bor i Himmelen, om vilken det heter: “Aldrig nÃ¥gonsin skall nÃ¥got orent komma in i den, och inte heller nÃ¥gon som handlar skändligt och lögnaktigt” (Upp. 21:27).

Alla har syndat och gÃ¥tt miste om Himmelens härlighet. Vi kan inte visa fram den buduppfyllelse som krävs. Men Jesus är vÃ¥r ställföreträdare även här. Han har levt ett helt mänskligt liv, i allt sÃ¥som vi, men utan synd (jfr Hebr. 4:15). “När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att Han skulle friköpa dem som stod under lagen, sÃ¥ att vi skulle fÃ¥ söners rätt” (Gal. 4:4-5). Nu förstÃ¥r vi varför Jesus, som är Herren själv och lagens givare, skulle tvingas att underkasta sig dess bud. Nu blir det klart för oss varför Han som skall döma alla människor pÃ¥ den yttersta dagen, själv skulle ställas under lagen. Det har att göra med Hans verk som vÃ¥r ställföreträdare.

För att en människa skall kunna komma in i Himmelen, för att hon skall kunna ha med Gud att göra mÃ¥ste hon vara fullkomligt ren – en renhet hon i sig själv inte har, men som Jesus förvärvat Ã¥t henne. Paulus skriver: “AlltsÃ¥: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, sÃ¥ har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de mÃ¥nga stod som syndare pÃ¥ grund av en enda människas olydnad, sÃ¥ skulle ocksÃ¥ de mÃ¥nga stÃ¥ som rättfärdiga pÃ¥ grund av den endes lydnad” (Rom. 5:18-19). Jesus är vÃ¥r rättfärdighet. Ett av Hans underbara namn i Gamla testamentet är just “Herren vÃ¥r rättfärdighet” (Jer. 23:6). Hans fläckfria rättfärdighet inför Gud fÃ¥r vi ikläda oss. Detta är den snövita dräkt som alla heliga som stÃ¥r inför Lammet i Himmelen bär (Upp. 7:9). Johannes sÃ¥g i sin uppenbarelse alla dem som tiderna igenom bärgats till Himmelen genom tron pÃ¥ Jesus, genom tron pÃ¥ Honom som gör syndaren rättfärdig. SÃ¥g Johannes dig där? Fanns du med i den stora skaran som ingen kunde räkna? Se till att finnas med där! Kom till Jesus med all din synd och ta emot all Hans rättfärdighet, hela Hans frälsning! DÃ¥ kan Guds ögon vila pÃ¥ dig med välbehag, redan här i tiden och snart i evigheten. DÃ¥ kan Han säga även om dig: “Denne är min son – denna är min dotter – den älskade. I honom/henne har jag min glädje”. Amen.