C.F.W. Walther 200 år

Den 25 oktober i år är det jämnt två hundra år sedan en av de mest betydelsefulla lärarna inom den lutherska kyrkan föddes. Carl Ferdinand Wilhelm Walther kom då till världen som det åttonde barnet i en tolvhövdad syskonskara. Han föddes i Langenchursdorf i Tyskland som vid denna tid tillhörde kungadömet Saxen. Det var oroliga tider med Napoleonkrig som rasade alldeles nära hemstaden. Barnadödligheten var hög och Walther lärde endast känna sex av sina elva syskon. Kyrkböckerna i Langenchurchsdorf vittnar om att syskonen dött i difteri (Stickfluss) och diarré.

Såväl Walthers far som farfar tjänade som präster i hemstaden (farfars far hade också varit präst). Även Walthers bror Otto Hermann tjänade en tid som hjälppräst i Langenchursdorf innan han tillsammans med sexton församlingsmedlemmar emigrerade till Amerika 1838. Detta år emigrerade även Walther själv och de tyska lutheranernas förste ledare, Martin Stephan, som lät sig utnämnas till biskop av sina följeslagare. Vi återkommer till utvandringen.

En barndomshändelse

En intressant händelse finns nedtecknad från Walthers barndom. När han var endast tre år gammal fick hans hem strax före jul besök av S:t Nicholas (d.v.s. jultomten, ty. Pelznickel), som undrade hur långt barnen i huset hunnit i den kristna läran, i Bibeln och Katekesen. Då svarade Ferdinand, som Walther kallades, blygt:

â€Jesus, ditt blod och din rättfärdighet

Är min härliga dräkt, min skönhet

I denna inför min Gud jag står

När jag det himmelska landet nÃ¥r.â€

Förunderliga ord för en treåring att lägga på minnet och uttala! Fadern blev så överväldigad och stolt att han genast gav en stor slant åt sin lille son. Ferdinand förstod då att versen måste vara mycket värdefull eftersom den framkallade en sådan givmildhet hos fadern. Versens innehåll skulle komma att utgöra centrum för hans teologi, ja för hela hans liv.

Studietiden

Sju Ã¥r gammal sändes Walther att studera i Hohenstein nära Chemnitz. Han bodde dÃ¥ hos sin farbror som var lärare pÃ¥ pojkskolan. Här fick Walther bl.a. lära sig latin och här grundlades ocksÃ¥ hans musikintresse. Studierna fortsatte i Schneeberg dit Walther kom som tioÃ¥ring och arton Ã¥r gammal var han färdig med sin examen. Flera av lärarna var teologer, men undervisningen var anfrätt av rationalism (förnuftstro i upplysningens anda). Walther skrev lÃ¥ngt senare (1872): â€Jag var arton Ã¥r gammal när jag lämnade gymnasiet, och jag hade aldrig hört nÃ¥got citeras frÃ¥n Guds Ord av en troende mun. Jag hade varken Bibel eller katekes, utan en eländig â€Leitfaden†(en manual eller vägledning) som endast innehöll moraliska anvisningar.â€

Universitetsstudierna skedde i Leipzig 1829-1833. Han delade bostad med sin äldre bror Otto Hermann. Vid Leipzigs universitet härskade rationalismen. Av de sju teologiprofessorerna var det endast en, August Hahn, som bekämpade förnuftstron. Även en av de övriga professorerna vann till en början Walthers förtroende, men denne publicerade 1831 en bok där han häftigt kritiserade den lutherska nattvardsläran. De övriga professorerna var uttalade rationalister.

I denna miljö av kristendomsförnekelse fanns dock en skara studenter som ville ta den kristna tron pÃ¥ allvar. De samlades i en grupp som kom att kallas â€heliga klubbenâ€. Troende lekmän vittnade, de hade gemensamma bönemöten och rannsakade den Heliga Skrift. De tog i pietistisk anda starkt avstÃ¥nd frÃ¥n världen och blev p.g.a. detta förlöjligade och föraktade. Till denna grupp introducerades Walther av sin äldre bror. Likt en gÃ¥ng Luther sökte Walther finna en nÃ¥dig, himmelsk Fader, men kunde inte detta p.g.a. den pietistiska lagiskhet som rÃ¥dde i â€heliga klubbenâ€. I sin Waltherbiografi beskriver svÃ¥gern Johann Friedrich Buenger, som ocksÃ¥ var medlem i klubben, den anda som rÃ¥dde:

â€Ju mindre en bok inbjöd till tro, och ju mer den, pÃ¥ ett lagiskt sätt, insisterade pÃ¥ hjärtats förkrosselse och den gamla människans fullständiga dödande före omvändelsen, desto bättre ansÃ¥g vi att den var. Och även dessa böcker läste vi endast sÃ¥ lÃ¥ngt som de beskrev bedrövelserna och olika övningar i Ã¥nger. Om detta sedan följdes av beskrivningar av tron och den Ã¥ngrandes trygghet, brukade vi stänga igen böckerna eftersom vi inte ansÃ¥g att detta ännu angick oss.â€

I sin nöd tog Walther, uppmuntrad av vänner, brevledes kontakt med Martin Stephan, som gjort sig känd som en bekännelsetrogen luthersk präst i Dresden. Stora skaror vandrade mil för att fÃ¥ höra honom predika. Walther sökte frälsningsvisshet, han ville veta helt säkert att Gud älskade honom. I sitt svar skrev Stephan att Walther pÃ¥ lagens väg försökt prestera en tillräcklig Ã¥nger. Det som fattades Walther var inte Ã¥nger, utan tro – tro pÃ¥ Guds nÃ¥defulla löften. Han var enligt Stephan som den person som blivit slagen av rövare men sedan räddades av den himmelske, barmhärtige och gode Samariten. Walther berättar vad som hände honom när han läste brevet: â€Jag kände det som att jag förflyttats frÃ¥n helvetet till himmelen. Sorgens tÃ¥rar förbyttes till tÃ¥rar av himmelsk glädje.â€

När Walther genom tron pÃ¥ Jesus funnit en nÃ¥dig, Himmelsk Fader, och styrkts ytterligare i sin tro genom läsning av Luthers skrifter (inte minst i sin fars bibliotek), formulerade han tvÃ¥ motton, som kom att bli vägledande för hela hans fortsatta gärning: â€Tillbaka till Luther!†och â€Ju närmare Luther man hÃ¥ller sig, desto bättre teolog blir man.â€

Den tidiga prästgärningen

Sedan Walther under två år arbetat som informator blev han efter pastoralexamen och provpredikan insatt som präst i Brauensdorf i Saxen.

En intressant händelse kan nämnas frÃ¥n pastoralexamens första del, â€Examen pro Licentia Concionadiâ€, som vid denna tid ägde rum tvÃ¥ Ã¥r före den slutgiltiga examen. Den kandidat som klarade av denna första del blev veniat, d.v.s. fick tillÃ¥telse att predika. Det var professorerna vid Leipzigs universitet som var examinatorer. En av dem bad Walther att förklara innebörden av Rom. 3:28, â€Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tron, utan laggärningarâ€, och frÃ¥gade samtidigt huruvida Luther hade gjort rätt dÃ¥ han i sin tyska översättning hade â€allein†(allena) efter ordet â€tro†– ordet â€allena†finns inte med i den grekiska grundtexten. Walther svarade â€ja†med eftertryck, varvid professorerna och de närvarande studenterna gjorde narr av honom p.g.a. hans okunnighet. Men Walther stod pÃ¥ sig och gav starka skäl för sin stÃ¥ndpunkt, att Luthers infogande av â€allein†mycket väl Ã¥terger versens sakliga innehÃ¥ll. Till slut tvingades professorn säga till Ã¥hörarna: â€Mina herrar, denne unge mystiker (sÃ¥ kallades deltagarna i ´heliga klubben´) förstÃ¥r Paulus bättre än nÃ¥gon av er.â€

Den 15 januari 1837 installerades Walther som präst i Brauensdorf. Närvarande vid denna gudstjänst var förutom superintendenten (biskopen) och några andra präster (däribland Walthers far och bror) endast två personer. Detta säger något om det andliga läge som rådde. Enligt vad Walther senare berättar hade församlingen vanskötts i nära fyrtio år. Guds levande Ord hade inte predikats! Den lilla respekt för Guds Ord och för prästen som ändå existerade var ytlig och fanns endast kvar i den mån den befrämjade köttslig säkerhet. Liderlighet, uteblivande från gudstjänsterna, fylleri, skamlöshet och fräckhet florerade överallt. Utbildningsnivån var så låg att endast få vuxna kunde skriva sitt eget namn ordentligt.

Vad gjorde då Walther i denna situation? Hans medicin var den enda riktiga, den som varje präst borde använda sig av. Han utökade antalet predikningar så att han höll två stycken varje sön- och helgdag. I dessa predikningar framhöll han Skriftens grundläggande sanningar så att församlingen skulle bli varse sin blindhet, hjälplöshet och syndfullhet. Samtidigt predikade han också om Jesus Kristus så att var och en skulle kunna få en frälsande tro på Honom. Walther hade under sina knappa två år i församlingen en del meningsskiljaktigheter med sin superintendent, som var rationalist.

Utvandringen

Vid denna tid planerades bland de tyska lutheranerna en större utvandring till Amerika. Anledningen till detta var den trängda situation de befann sig i. Som framgått var rationalismen förhärskande inom kyrkan. Kristi ställföreträdande lidande, rättfärdiggörelse genom tro, syndafallet och andra grundläggande läror förnekades. Predikningarna kunde handla om aktuella händelser, vetenskap och nödvändigheten av att plantera träd – inte så väsensskilt från våra dagars predikningar i Svenska kyrkan som ofta handlar om naturen och vårt ansvar för miljön. Det var mycket svårt för bibel- och bekännelsetrogna lutheraner att passera pastoralexamen och bli prästvigda. Walther var ett av undantagen.

Den preussiske kungen Friedrich Wilhelm III, som 1806 förlorat mot Napoleon och sett sitt land erövrat, ville efter återhämtningen säkerställa stabiliteten i sitt rike. Han tänkte att den yttre kristenheten, som i hans land var splittrad i lutheraner och reformerta, kunde fungera som ett sammanhållande kitt om det bara gick att ena den. Han tog tillfället i akt 1817, vid 300-årsfirandet av reformationen. Då bildades en unierad kyrka som rymde både lutheraner och reformerta. Protesterna blev högljudda från de bekännelsetrogna lutheranerna. Claus Harms (1778-1855) utmanade offentligt det som skedde och publicerade nittiofem teser mot den förda religionspolitiken. I tes 77 ställer han en genomträngande fråga (en fråga som också de lutherska och romersk-katolska undertecknarna av Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen 1999 borde ställa sig):

â€Det är inte riktigt att säga att tiden har rivit ned den Ã¥tskiljande muren mellan lutheraner och reformerta. FrÃ¥gan är: Vem har avfallit frÃ¥n sin kyrkas tro: Lutheranerna eller de reformerta? Eller bÃ¥da?â€

P.g.a. den preussiska religionspolitiken emigrerade uppskattningsvis mellan fem och sex tusen lutheraner till Amerika. Den största enskilda utvandringen leddes av J.A.A. Grabau (1804-1879), som 1839 förde med sig ca tusen lutheraner som slog sig ned i Buffalo, New York och Wisconsin. Men även kretsen kring Martin Stephan organiserade sig för detta steg i tro och i november 1838 seglade fem skepp från Bremerhaven till New Orleans med ungefär 700 passagerare. Walther och hans bror Otto Hermann och fem andra präster eller prästkandidater var med bland emigranterna. Ett av skeppen, Amalia, sjönk med samtliga ombord under överfärden. Även passagerna på de andra skeppen fick genomlida svåra umbäranden.

Martin Stephan hade osedvanliga gåvor och var en utomordentlig predikant, bl.a. var han ju den som lett Walther till förlossningen i Jesus Kristus. Tyvärr klarade han inte att hantera den uppskattning han fick från dem som följde honom. Hans högmod växte, han utvecklade despotiska drag och blev sedan avslöjad som otuktig. Stephan avsattes som biskop redan i maj 1839 och fördrevs från lutheranernas koloni i Perry County, där Mississippifloden korsar Brazeau-floden (snart byggdes byn Wittenberg där).

Skandalen kring Stephan innebar naturligtvis ett hårt slag för nybyggarna. En period av förvirring, depression, katastrofer och dödsfall p.g.a. det hårda nybyggarlivet följde. En teologisk fråga som vållade oro och kontrovers var vilken roll prästerskapet spelade och vilken roll lekfolket hade. Dessutom spred sig tvivel huruvida de verkligen var en kristen kyrka – eller var de bara en hop upproriska oppositionella som saknade verklig kyrklig ledning? Somliga återvände till Tyskland och Walther själv började tvivla på att han fortfarande var en präst kallad av Gud, eftersom han lämnat sitt ämbete och sin församling i Tyskland. Han angreps av skuldkänslor eftersom han följt Stephan och uppmanat andra att göra det. Ingenstans kunde han finna frid.

Missourisynoden och den teologiska fakulteten i S:t Louis

Men sÃ¥ kom vändningen. En offentlig debatt arrangerades i Altenburg den 15 och 21 april 1841. Ämnet var â€Ã„r vi en kyrka eller inte?â€. Walther talade nu sÃ¥ övertygande att även hans motstÃ¥ndare, advokaten Adolph Marbach, erkände riktigheten i hans teser. Teserna var Ã¥tta till antalet och har gÃ¥tt till historien som â€the Altenburg Thesesâ€. De utgjorde sedan den teologiska plattformen för Missourisynodens bildande 1847. I korthet gör de gällande att

I) Kyrkan i egentlig mening är summan av alla troende. Endast Gud vet vilka som är troende (2 Tim. 2:19) och därför är Kyrkan osynlig.

II) De yttre kyrkosamfund som predikar Ordet rent och klart och förvaltarsakramenten enligt Kristi instiftelse kallas också med rätta sanna kyrkor, även om det finns hycklare bland dess medlemmar.

III) Även de kyrkosamfund som har falsk lära kan i en viss bemärkelse kallas sanna kyrkor, nämligen om de har kvar så mycket av Guds Ords lära att människor där kan födas på nytt. Att de kallas för sanna kyrkor beror inte på deras trohet (som de ju saknar), utan på att de skiljer sig från världsliga organisationer.

IV) Namnet kyrka är inte oegentligt använt på irrläriga samfund, utan i enlighet med Guds Ords eget talesätt. Av detta följer

att medlemmar också i irrlärande kyrkosamfund kan bli frälsta

V) att en yttre separation från en villfarande kyrka inte innebär separation från den allmänneliga kristna kyrkan eller en återgång till hedendom.

VI) att även villfarande kyrkosamfund har kyrklig makt att utöva prästämbete, förvalta sakramenten och använda nyckelmakten.

VII) att villfarande samfund inte behöver upplösas, utan reformeras.

VIII) Den rättrogna kyrkan skall bedömas utifrån sin officiella och offentligen predikade bekännelse, som dess medlemmar erkänner och är bundna till.

Dessa teser löste den kris som hade uppstått i kölvattnet av Stephans fall. Ett teologiskt centrum grundades i S:t Louis 1849 med Walther som ledande professor. Han var högt aktad och älskad som lärare. Han undervisade på ett levande sätt och ville att eleverna skulle omfatta budskapet inte bara som en teoretisk sanning utan också som sina hjärtans högsta skatt. Från 1850 ända till sin död 1887 var Walther också fakultetens president. Över 11 000 präster har utexaminerats från denna fakultet sedan den ringa begynnelsen.

Missourisynoden blev den största bekännelsetrogna lutherska kyrkan i världen och har idag drygt två och en halv miljon medlemmar. Denna synods betydelse för lutheraner över hela världen vad gäller stöd och inspiration kan knappast överskattas. Tyvärr har det senaste dryga halvseklet för Missourisynoden inneburit ett bortglidande från den klassiska, bibeltrogna lutherdomen, även om det inom synoden fortfarande finns starka krafter som verkar i Walthers anda. År 1932 stod dock fortfarande hela synoden enig bakom den rätta bekännelsen och uttryckte detta genom ett bekännelsedokument som vi i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet planerar att publicera som ett vittnesbörd också om vår tro.

Walther blev lärofader och grundare av både Missourisynoden och den teologiska fakulteten i S:t Louis. Detta skänker honom för alltid en plats bland de mest minnesvärda av den lutherska kyrkans lärare. Båda dessa institutioner har genom många decennier räckt otaliga människor från alla folkslag, stammar, länder och språk Guds budskap om nåd och förlåtelse genom Jesus Kristus.

Walthers lärouppfattning kring ämbetet, utkorelsen och rättfärdiggörelsen

Hur löstes då den kontrovers som uppstått kring ämbetet? Den tidigare nämnde Grabau, som ledde den stora utvandringen av tyska lutheraner 1839, företrädde en hierarkisk ståndpunkt, och menade att ämbetet fortplantar sig självt genom prästvigningen utan inblandning av lokalförsamlingen. Å andra sidan hade Walthers motståndare i Altenbergdebatten, Marbach, hävdat att det egentligen inte fanns något ämbete vid sidan av de troendes allmänna prästadöme.

Walther hävdade gentemot Marbachs uppfattning att det särskilda prästämbetet är gudomligt instiftat och gentemot Grabau att det är församlingens kallelse och insättande som gör prästen till präst, inte vigningen av någon biskop eller liknande.

En annan svår teologiskt strid Walther utkämpade rörde läran om utkorelsen eller predestinationen. Professor F.A. Schmidt från den norska synoden, en tidigare student och kollega till Walther, angrep 1877 Walthers klara framställning i denna fråga. Walther höll konsekvent fast vid Konkordieformeln art. XI´s uppfattning att det finns ett särskilt nådaval, d.v.s. att Gud av evighet har utkorat sina barn till salighet och att detta är orsaken till att de i tiden kommer till tro och bevaras i denna. Schmidt menade å andra sidan att Gud av evighet utkorat dem som Han i förväg såg skulle komma till tro. Att dessa kommer till tro beror alltså inte på att de är utkorade, utan istället, menade Schmidt, på att de gör mindre motstånd mot Guds kallande nåd.

Walther och Missourisynoden anklagades för kryptokalvinism, men till skillnad från den reformerta kyrkan lärde man inte att Gud förutbestämt någon enda människa till helvetet. Att vissa människor går förlorade är endast deras eget fel, eftersom de sagt nej till Guds nåd genom evangelium, som sökt dem lika allvarligt som dem som blir omvända. Precis som Bibeln och Konkordieformeln lärde Walther såväl den särskilda (eller partikulära) utkorelsen som Guds allmänna nådevilja, att Han vill att alla människor skall bli frälsta – trots att dessa två läror synes oförenliga för våra stackars tröga förnuft. Walthers ståndpunkt i frågan om utkorelsen har gång på gång fastställts som Missourisynodens lära och gäller intill denna dag.

Även då det gäller själva centrum av den kristna tron, rättfärdiggörelsen genom tron allena, var Walther oerhört klar. Att Kristi försoningsverk innebar att hela världen förklarats rättfärdig, den s.k. allmänna rättfärdiggörelseläran, kommer fram i detta citat från en predikan:

â€PÃ¥ samma sätt som fördömelsen över Kristus var en fördömelse över hela

mänskligheten, var Kristi betalning en betalning för hela mänskligheten, Kristi

liv är nu livet för hela mänskligheten, hans frikännande ett frikännande av hela

mänskligheten, hans rättfärdighet hela mänsklighetens rättfärdighet och hans

förlÃ¥telse hela mänsklighetens förlÃ¥telse.â€

Walther ansåg, liksom Luther, att utan en klar förståelse av rättfärdiggörelsen kan inte kyrkan bestå en enda timme. Det är ju endast genom tron på Jesu Kristi fullbordade verk en människa blir kristen, och kyrkan är alla de människor som har den frälsande tron.

Denna lära skiljer kristendomen från alla andra religioner och från den falska kristendomen. Alla andra religioner anvisar olika laggärningar som medel att nå Himmelen, men kristendomen uppenbarar någonting för världen alldeles okänt, något som legat gömt i Guds hjärta före världens skapelse. På ett annat ställe skriver Walther att denna lära är kristendomens himmelska sol, som skiljer vår tro från alla andra religioner lika mycket som ljuset skiljer sig från mörkret.

Den teolog eller präst som inte förstår eller predikar Guds redan fullbordade frälsande verk i Jesus Kristus är oduglig, hur lärd han än må vara i övrigt. Omvänt gäller att den präst som hämtar sin egen glädje från denna lära och predikar densamma för åhörarna bygger upp den sanna kyrkan, hur enkel och olärd han än är efter världens sätt att mäta kunskap och bildning. Den som är fast rotad i denna lära låter sig inte nedslås av den sanna kyrkans ringa storlek, dåliga anseende i världen eller hennes problem och lidande. Han låter sig inte heller förledas av den falska kyrkans storlek, aktningsvärda ålder, fungerande organisation eller stora gärningar. Allt detta är endast tomhet och utan nytta för kyrkan om den sanna läran om rättfärdiggörelsen saknas. Det var denna lära som reformerade kyrkan på 1500-talet och endast genom att denna lära predikas kan kyrkan byggas också i vår tid.

Walther menade ocksÃ¥ att om rättfärdiggörelsen lärs alldeles rent och klart blir det rätt även i alla andra läror. Han visade ocksÃ¥ omvänt hur olika falska läror – t.ex. att man mÃ¥ste tillhöra ett viss yttre kyrkosamfund för att bli frälst eller att ämbetshandlingarna är beroende av en rätt prästvigning – attackerar rättfärdiggörelseläran, d.v.s. hur en stackars syndare blir frälst och salig av nÃ¥d allena. All undervisning i kyrkan, vilken läroartikel som än lärs ut, skall tjäna läran om rättfärdiggörelsen.

Walther har efterlämnat en stor produktion av teologiska böcker och artiklar i Lehre und Wehre, Missourisynodens tysksprÃ¥kiga tidskrift. Här mÃ¥ särskilt nämnas att de Ã¥tta teserna om kyrkan frÃ¥n Altenburgdebatten sedan utvecklades och tillsammans med tio teser om ämbetet utgavs i Walthers berömda bok Kirche und Amt (eng. â€Church and Ministryâ€). Ett annat verk som behöver nämnas är The Proper Distinction between Law and Gospel (â€Det rätta Ã¥tskiljandet mellan lag och evangeliumâ€). BÃ¥da dessa böcker är teologiska mästerverk och studeras fortfarande av lutheraner över hela världen, inte minst pÃ¥ fakulteten i S:t Louis där de fortfarande är obligatorisk kurslitteratur.

Walthers privatliv

Någonting kort skall avslutningsvis sägas om personen Walther. Han träffade sin blivande hustru Emilie Buenger i S:t Louis. De kände till varandra och respektive familjer redan från tiden i Tyskland. Emilie hade som tjugosexåring följt med Stephan, Walther och de andra på resan till Amerika. De fick sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder. En av sönerna, Ferdinand, blev präst.

Av de tjugo barnbarnen klarade sig sexton igenom de kritiska barnaÃ¥ren – barnadödligheten var ju hög. Walther skrev gripande brev till sina barn, där han pÃ¥minde dem om de avlidna barnbarnens eviga hem i himlen där de alla en gÃ¥ng skulle Ã¥terförenas.

Walther var alltid propert klädd i svart kostym, bar hög sidenhatt och gick alltid med rak rygg. Han bar en hög krage som nÃ¥dde ända upp till öronen. Han var en kort och spenslig man och hade ett särpräglat ansikte. NÃ¥gon beskrev det sÃ¥: â€Han hade stor panna, djupt insjunkna, vänliga ögon, krokig näsa och en mycket utstÃ¥ende haka [—] och ett ganska lÃ¥ngt, glest getskägg.â€

Någon rik man blev Walther aldrig och detta av två anledningar. För det första var lönerna för prästerna och fakultetslärarna låga och för det andra gav han konsekvent bort de inkomster som hans skrifter inbringade till välgörenhet.

Familjen Walthers hem var enkelt, men fyllt av kristen kärlek och respekt mellan makarna, barnen och barnbarnen. I nära tjugo år bodde de i en liten avdelning av fakultetsbyggnaden. Deras gästfrihet var stor och den välsignelse en kristen familj innebär för barn och vänner var uppenbar för alla. Tacksamma vänner ville hedra Walther genom att bekosta och resa ett riktigt hus åt honom och hans familj. När han fick höra talas om byggnadsplanerna gjorde han helt klart att det var uteslutet att han skulle ta emot en sådan gåva. Det slutade med att huset byggdes och Walter flyttade in där med hustrun Emilie, men byggnaden kom att ägas av Missourisynoden.

Den 16 januari 1887, efter hustruns död 1885, hann Walther fira sin sista stora högtid: femtioårsdagen av sin prästvigning. Tacksägelsegudstjänster firades i de lokala församlingarna och en hel rad gäster uppvaktade honom i hans hem, däribland hans älskade studenter. En läderväska med $ 3 000 i guldmynt överlämnades från medlemmar i synoden. Senare samma år, på våren, insjuknade han, drog sig tillbaka från alla sysslor och bad dagligen om ett lyckligt slut i Kristus. När två pastorer besökte honom sade han till dem, efter att de delat evangeliet med honom:

â€O, vad skulle ske om vi inte hade sÃ¥dan gudomlig tröst? Den trofaste Frälsaren! O, vad det skall bli underbart att se Honom, som vi inte kunnat se här, men ändÃ¥ älskat. O, om jag ändÃ¥ vore där! Men jag böjer mig under Guds vilja.â€

De sista veckorna i livet sov Walther mestadels och var pÃ¥ sin höjd vid halvt medvetande. Ofta bad han: â€Gud, var mig nÃ¥digâ€, â€Jesus, ditt blod och din rättfärdighet, Är min härliga dräkt, min skönhet.†När hans präst Georg Stoeckhardt frÃ¥gade om han, likt Luther, nu ocksÃ¥ dog i den fasta övertygelsen om Herren Jesu Kristi evangelium, som han predikat genom hela sitt liv, svarade han â€Ja!†Han dog, lugnt och stillsamt, halv sex pÃ¥ morgonen lördagen den 7 maj 1887 sjuttiofem Ã¥r gammal.

Inte mindre än fyra begravningsgudstjänster ägde rum i S:t Louis. Vid den första, för den engelsktalande församlingen, som ägde rum i seminariekapellet, deltog 600 personer. Uppskattningsvis 3 000 personer deltog vid den andra gudstjänsten, ocksÃ¥ den i seminariekapellet, där Stoeckhardt predikade över 1 Kor. 2:2: â€Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av nÃ¥gonting annat än Jesus Kristus och Honom som korsfäst.†Vid den tredje och största gudstjänsten, som hölls i Trinity Lutheran Church, deltog 2 000 personer (däribland 250 präster) inne i kyrkan medan mängder av folk fyllde gatorna flera kvarter bort. Själva jordfästningen ägde sedan rum pÃ¥ â€The new Saxon Cemeteryâ€, sedermera â€Concordia Cemetery†i S:t Louis.

Walther dog inte som nÃ¥gon rik man. Allt som allt efterlämnade han $ 3 755, varav $ 2 285 i kontanter, troligtvis det kvarvarande av penninggÃ¥van han fick vid 50-Ã¥rsdagen av prästvigningen. Likväl efterlämnar Walther ett stort och värdefullt arv till oss alla. Genom Walthers bekännelse- och bibeltrohet har lutherdomen bevarats â€over thereâ€, medan den i stort sett dött ut i Europa. LÃ¥t oss ta vara pÃ¥ arvet frÃ¥n Walther och andra kämpar. â€Tänk pÃ¥ era ledare, som har predikat Guds Ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro†(Hebr. 13:7).