av Lars Borgström Predikan Domsöndagen Matt. 13:47-50.

Domsöndagen är sista söndagen på kyrkoåret. Varje kyrkoår, år som vi levt under Guds nåd tillsammans med Kristus i kyrkans hägn, når förr eller senare sitt slut. Så är det också med den tidsålder vi lever i. Den går mot sitt slut, mot den stora dagen, domedagen. Då kommer Herren Kristus tillbaka för att hålla dom ochupprätta sitt slutliga rike. Hur blir det den dagen? Kan vi förbereda oss för den? Hur skall vi leva våra liv i världen och i kyrkan fram till dess? Om detta skall dagens predikan handla. Först något om

Den innevarande tidsåldern

Den tid vi nu lever i är en nÃ¥datid. När Jesus for upp till himmelen sade änglarna vid lärjungarnas sida: â€Galiléer, varför stÃ¥r ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen frÃ¥n er till himlen skall komma tillbaka just sÃ¥ som ni har sett honom fara upp till himlen†(Apg. 1:11). Alltsedan den dagen har kristna människor sett upp mot himlen och undrat om inte tiden snart är inne för Hans Ã¥terkomst. Man undrar: â€Varför dröjer Han än? Kan Han inte komma snart och rädda oss undan denna onda tidsÃ¥lder och föra oss in i sin eviga glädje? O, att Han ändÃ¥ ville komma snart! Varför dröjer han sÃ¥ länge?†Kristendomens belackare har Ã¥ andra sidan tagit Jesu löfte om sin Ã¥terkomst i härlighet till intäkt för att hÃ¥na Hans följeslagare och frÃ¥ga: â€Hur blir det med löftet om Hans ankomst? VÃ¥ra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse†(2 Petr. 3: 4). Petrus svarar bÃ¥de de längtande kristna och de hÃ¥nfulla belackarna med dessa ord: â€Det är inte som mÃ¥nga tror, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom Han inte vill att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad utan att alla skall fÃ¥ tid att omvända sig†(2 Petr. 3: 9).

Här ser vi alltså att den innevarande tidsåldern är en nådatid. Varje dag är en frist, en möjlighet för oomvända syndare att vända om till Herren Jesus Kristus och ta emot Hans frälsning. Jesus vill nog komma och visa sig för de sina, hämta hem dem till Faderns rike och där dricka det nya vinet med sina trogna (Matt: 26:29). Men Han håller sig fortfarande nogsamt undan, för Han vet att den dag Han kommer åter, då kommer alla oomvända syndare att förgås. Inför den absoluta Heligheten, i mötet med den Helige, kan ingenting orent och syndigt bestå. Det bränns sönder. Endast den som mottagit syndaförlåtelsen, iklätt sig Kristi rättfärdighet kan bestå den dagen och stå fram inför härlighetens tron helig, ren och rättfärdig inför Gud.

Vi lever alltså under nådens tid. Det betyder att vi alla har möjlighet att ta vår tillflykt till förlåtelsen och nåden i Jesus Kristus. Han kommer då inte att visa bort någon av dem som söker Honom (Joh. 6:37). Men vi måste inte komma. Gud tvingar ingen. Han kan söka upp sina förlorade söner och döttrar, Han kan med sin Ande försöka beveka deras hjärtan, men det finns alltid en möjlighet för människan att säga nej.

Men hur kan det över huvud taget vara möjligt att nÃ¥gon svarar â€nej†till himmelens och jordens Herre? â€Gud är ljusâ€, skriver Johannes i sitt första brev (1 Joh. 1:5). Och i sitt evangelium skriver han: â€Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas†(Joh. 3:20). Här har vi förklaringen. Eftersom det i det innersta av vÃ¥ra hjärtan finns sÃ¥ mycket av onda tankar, orena känslor och syndfulla begär, är det enklare och mer bekvämt att försöka hÃ¥lla det hemligt, att inte lÃ¥ta ljuset falla över all den synd som finns inom oss. Man tillsluter sitt hjärta för Guds Ande. Till nÃ¥dens tid hör nämligen det förhÃ¥llandet att ingen tvingas ställa sig i ljuset. Den som sÃ¥ vill kan leva ett helt liv i mörkret utan att nÃ¥gonsin avslöjas. Till sist dör samvetet och förhärdelsen blir total. Och när samvetet är dött finns det ingenting som hindrar eller inskränker det liv som valts att levas i mörkret. Inga förebrÃ¥elser frÃ¥n nÃ¥gon, ingen inblandning.

Men de förhållanden som präglar den nuvarande tidsåldern kommer inte alltid att gälla. Det kommer också en annan tid då nådens tidevarv får ett abrupt slut. Det är om detta dagens predikotext handlar. Jag syftar förstås på den yttersta dagen, domedagen. Då är nådens tid förbi och det innebär att nu måste alla, vare sig de vill eller inte, ställas till svars inför den högsta Instansen. Då går det inte att fly eller hålla sig undan längre. Alla människor kommer att samlas in som fiskarna i Jesu liknelse. Det kommer att bli ett åtskiljande. De goda fiskarna läggs i korgar och de dåliga kastas bort. Änglarna kommer att skilja ut de onda människorna från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Ljuset kommer att falla över alla och avslöja allt. Den dom som då faller är oåterkallelig. Ingen vädjan hjälper längre. Så länge nådens tid varade fanns den möjligheten. Men nu, på den yttersta dagen, står domen fast i evighet. Därför är det bättre att Gud får hålla räkenskap med oss redan här, i nådens tid, än att Han skall behöva göra det först på den yttersta dagen. För då måste det ju gå illa.

Vi skall alltså vara glada och tacksamma över att Gud går till rätta med oss här i tiden. Att Han med sitt Ord träffar oss i våra samveten och får oss att inse att våra liv inte är som Han vill ha dem. Rannsaka nu dig själv innan det är för sent. Älskar du Gud över allting och din nästa som dig själv? Älskar du Gud så mycket att du varje dag läser Hans Ord och varje vecka i glädje går till gudstjänst för att tillbe, tacka och lovsjunga Honom? Inrättar du ditt liv efter Hans vilja eller vill du hellre bestämma själv? Hur är det med din kärlek till medmänniskorna? Älskar du dem, eller är det så illa att du i hemlighet går och ser ned på människor i din omgivning? Föraktar du någon av dem som Jesus älskat så, att Han lidit döden för dem och återlöst dem med sitt dyra blod? Här har du syndat. Är det nu riktigt illa är du obekymrad över detta. Då är du andligt död och kommer ingen ändring till stånd övergår den andliga döden vid den kroppsliga döden i den eviga döden.

Gud vill i denna nådens tid föra dig in i andens fattigdom, det läge där du misströstar om allt eget, all egen präktighet eller fromhet, för att du i detta tillstånd skall vända dig till, och ta emot den enda hjälp som finns: Frälsaren Jesus Kristus. Han har en gång för alla sonat alla dina misslyckanden, allt ditt svek, all din synd och skuld. Han kan ställa dig i ett rätt och saligt läge inför Gud. Det är fortfarande möjligt, ännu varar nådens tid. Men en dag är det inte längre möjligt. Den som här i nådens tid förspillt den dyra nåd som Gud erbjudit för intet kommer i evighet att vandra på den olycksväg han eller hon påbörjade i tiden. Om den fruktansvärda vägen bort från Gud, saligheten och Himmelen skall predikans andra del handla.

Vägen bort

PÃ¥ den yttersta dagen kommer nämligen Kristus att säga till de syndare som inte lät sig omvändas: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n migâ€. Detta är inte allmaktens skadeglada triumf över dem som inte räckte till, dem som inte nÃ¥dde ända fram. Nej, Jesus hade själv gÃ¥tt hela vägen, Han hade gjort precis allt, men i sin otro och ondska hade de själva förkastat Honom och Hans frälsning. Jesus grät över Jerusalems förstockelse (Luk. 19: 41) och ville samla dess barn sÃ¥som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men de inte ville (Matt. 23: 37). Det saknas ingenting hos den gudomliga kärleken, men nu, eftersom allt hade prövats, mÃ¥ste Jesus nu för evigt visa bort dem som Han offrat sitt liv för att frälsa. Hur bittert blir det inte dÃ¥ för den förtappade människoskaran som fÃ¥r höra dessa fasansfulla ord: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig.†Vilket förskräckligt farväl! â€Farväl, vÃ¥r Jesus, som ville ha frälst oss, men vi ville inte ha nÃ¥gon frälsning. Farväl, vÃ¥r Jesus, du ville oss väl, men vi ville oss själva illa. Farväl, vÃ¥r Jesus, du klappade pÃ¥ vÃ¥rt hjärtas dörr, men vi stängde igen den. Nu har vi aldrig mer nÃ¥gon nytta av att du kom till oss, att du föddes i stallet i Betlehem. Nu har vi aldrig mer nÃ¥gon nytta av dina strimmor och sÃ¥r, av ditt kroppslidande och själakval, som du för oss har utstÃ¥tt. Vi skulle ha kommit till dig med vÃ¥ra synder, innan vi avkrävdes räkenskap för dem, men vi gjorde det inte. NÃ¥datiden är förfluten, den kommer aldrig mer igen. Aldrig ett enda dragande av Gud Fader mer. Aldrig ett enda klappande av Guds Son mer. Aldrig en enda kallelse av den Helige Ande mer. Aldrig en enda predikan, aldrig ett enda beredelseord, aldrig ett enda bibelstudium mer. Farväl, vÃ¥r Jesus!â€

Men det är inte först på den yttersta dagen som vägarna skiljs åt. Också redan här i världen, under nådens tid, vandrar människorna åt skilda håll. En del vill inget hellre än att komma nära Herren, andra vill istället så långt bort som möjligt från Honom. Ibland syns det mycket tydligt. Det blir konflikter och klyftor mellan människor, som annars hör samman. Inom en och samma familj kan de olika medlemmarna vandra åt olika håll. Hur svårt är det inte för den, som själv vill vandra Herrens vägar, men inte kan få de sina med sig? Plågan känns inne i hjärtat även om det inte syns så mycket på utsidan. Detta är en av den kristnes särskilda sorger vid sidan av sorgen över den egna synden: att nära och kära, och andra människor över huvud taget, inte vill vända om till Kristus utan istället vandrar bort från Honom. Men värre skiljs ju inte våra vägar åt här på jorden, än att den som är på väg bort fortfarande kan vända om, så att två, som tidigare gick skilda vägar, kan få sällskap på vägen till Gud.

Men pÃ¥ den yttersta dagen skiljs vägarna Ã¥t som aldrig förr. DÃ¥ är det för sent för den som här i världen inte vänt om till den rätta vägen. Där skiljs vägarna Ã¥t för evigt för att aldrig rÃ¥kas mer. Somliga gÃ¥r bort. Det är ingen överraskning, ingenting nytt. Vägen bort gick de ocksÃ¥ här pÃ¥ jorden. Inga varningar, inga kallelser, ingenting hjälpte. De vände inte om. â€Vägen bort†var deras väg här i tiden. Det blir den ocksÃ¥ i evigheten.

Men vår evangelietext innehåller inte bara evighetsallvar, utan också en ljuvlig förhoppning: den goda fisken skall bevaras och samlas i korgar. Om detta skall predikans tredje och avslutande del handla.

Vägen hem

Att bli tagen tillvara av Gud, att få vara hos Honom i evigheten, den möjligheten gäller för oss alla. Än lever vi ju i nådens tid. Än har inte vägarna slutgiltigt skiljts åt. Än har vi alla möjlighet att komma med på livets sida vid den stora uppdelningen på den sista dagen då vi skall ställas till svars för våra liv.

Det blir dÃ¥ vÃ¥r inställning till Jesus som avgör vÃ¥r eviga lott. Man skulle kunna tro att det var pÃ¥ de goda gärningarna det hängde om man läser vÃ¥r evangelietext. Det är ju den goda fisken som samlas upp och den dÃ¥liga som kastas bort. PÃ¥ sätt och vis stämmer det att det blir en dom efter gärningar. Detta framhÃ¥lls ju pÃ¥ flera ställen i Nya testamentet. Men verkligt goda gärningar kan bara den göra som tagit emot förlossningen i Kristus. Det goda, som vid domen tillskrivs en sÃ¥dan människa, kommer därmed att framstÃ¥ som vittnesbörd om den genom tron mottagna befrielsen. Det är en sÃ¥dan funktion som gärningarna skall ha pÃ¥ den yttersta dagen. De skall vara tecken pÃ¥ hur man förhÃ¥llit sig till Kristus, om man levt i tro eller otro. De goda gärningarna utgör inte i sig själva grundval för saligheten, utan denna grund är Kristi försoning och ingenting annat, men liksom frukten visar hurdant ett träd är, sÃ¥ visar gärningarna vad som finns i vÃ¥rt inre, om vi levt i gemenskap med Kristus eller inte. Jesus kan själv använda bilden av trädet och frukten i samband med att Han talar om den yttersta domen. Han framhÃ¥ller ocksÃ¥, att det endast är genom att leva i gemenskap med Honom som en människa kan bära god frukt: â€Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om nÃ¥gon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra†(Joh. 15:5). Gärningarna är alltsÃ¥ bara ett utflöde av, och ett vittnesbörd om den saliggörande tron pÃ¥ Kristus.

När ljuset faller över allting som här i nÃ¥dens tid varit fördolt, dÃ¥ kommer de trognas salighet att bli uppenbar som aldrig förr. Här nere pÃ¥ jorden var den ofta fördold. Livet var fyllt av kors, lidande och svÃ¥righeter. Den kristne fick utstÃ¥ fattigdom, hunger och sjukdom likaväl som de andra. Kanske fick han eller hon utstÃ¥ förföljelse och fängelse för sin tros skull. Och framför allt var saligheten ofta fördold för den kristne själv. Man ville sÃ¥ mycket gott, men fick sÃ¥ litet uträttat. Kraften var sÃ¥ svag att man inte förmÃ¥dde mycket. Man ville bli helig och ren, men sÃ¥g den efterhängsna synden i det egna hjärtat. Man svek Herren sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger. Ibland var frÃ¥gorna sÃ¥ mÃ¥nga och svaren sÃ¥ fÃ¥. Ibland kändes det som att bönen inte nÃ¥dde upp över det egna huvudet pÃ¥ sin väg till Himmelen. Ibland var den andliga â€känslan†alldeles död och det andliga livet upplevdes som helt försvunnet.

Men den dagen kommer de trognas härlighet att uppenbaras för alla. Den lycka som stundvis kunde infinna sig redan här i världen vid läsandet av Bibeln, i kyrkan under predikstolen eller kring nattvardsbordet, och som var en försmak och en pant eller handpenning pÃ¥ det som hör himmelriket till, den lyckan kommer dÃ¥ att fullständigt genomstrÃ¥la de trognas hela varelser. Redan den upptäckten att ha blivit tillvaratagen innebär ju den största lycka: â€Tänk att jag fÃ¥r stÃ¥ med bland skaran av Herrens välsignade!â€. Det är ju helt ofattbart och gÃ¥r utöver all rimlighet: â€Hur är det möjligt att jag stÃ¥r här? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Nej, nej, det är inte jag som har gjort nÃ¥got! Allt detta har min Frälsare gjort för mig! Ja, sÃ¥ är det, det är för Hans skull jag stÃ¥r här. Jag trodde pÃ¥ Honom och Hans löften och det blev mig sÃ¥som jag trodde.â€

Amen.