av Lars Borgström Predikan Sön före domsöndagen Matt 25:14-30

Jesus gav sina lärjungar en liknelse om en herre som skulle resa bort till ett annat land. Innan mannen reste sin väg gav han sina tjänare uppdraget att förvalta förmögenheten till den dag han skulle komma tillbaka. Liknelsen är enkel att uttyda, Ã¥tminstone i sina huvuddrag. Mannen som skall resa iväg är Jesus själv. Frälsaren stod vid detta tillfälle alldeles vid slutet av sin tid här pÃ¥ jorden. Det var bara tvÃ¥ dagar kvar till pÃ¥sk, Han skulle utlämnas Ã¥t hedningarna och dödas, men sedan skulle Han uppstÃ¥ och lämna denna värld för att fara till ett annat land, det himmelska landet. Han skall dock inte förbli där för alltid, utan en dag skall Han komma tillbaka, precis som mannen i liknelsen. I Apg. 3:21 stÃ¥r det: â€Honom mÃ¥ste himlen ta emot tills de tider kommer dÃ¥ allt det blir Ã¥terupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun frÃ¥n urminnes tid.†Och precis som mannen i liknelsen gav sina tjänare talenter att förvalta, gav Jesus sina lärjungar skatter att förvalta: â€Därför heter det: Han steg upp i höjden, Han tog fÃ¥ngar och gav människorna gÃ¥vor†(Ef. 4:8). Och, slutligen, precis som mannen i liknelsen avkrävde räkenskap för hur talenterna hade förvaltats kommer ocksÃ¥ Jesus, dÃ¥ Han kommer tillbaka, att ställa alla människor till doms.

I Jesu liknelse möter vi tre tjänare. Två av dem var goda och en ond och lat. Låt oss först se på

De goda tjänarna

Vad motsvarar talenterna som skall förvaltas, d.v.s. vad är Jesu förmögenhet som Han anförtrott oss sina tjänare? Den består av himmelrikets skatter som Han vunnit åt alla människor, frälsningens evangelium i Ord och sakrament, allt detta som har sådan betydelse för vår och allas salighet. Det är förundransvärt att Jesus vågade ge kyrkan, som Han visste bestod av syndiga och bristfulla människor, detta stora förtroende. Men Han gjorde det – med ett löfte att vara med de sina alla dagar intill tidens slut (Matt. 28:20). Han lade sin stora och oändligt värdefulla skatt i bäckliga lerkärl, i svaga människors vård (2 Kor. 4:7).

Jesus ger olika mycket Ã¥t olika människor. Han ger, precis som det stÃ¥r att mannen i liknelsen gjorde, â€var och en efter hans förmÃ¥ga.†Den vars förmÃ¥ga inte räcker till att förvalta fem talenter avkrävs inte heller det. Han fick i stället i uppdrag att förvalta tvÃ¥. Gud ger de sina olika gÃ¥vor utifrÃ¥n deras förutsättningar. Av somliga kräver Han mer, av andra mindre.

Den som förvaltar sina gÃ¥vor pÃ¥ ett riktigt sätt fÃ¥r avkastning och förmerar pÃ¥ det sättet gÃ¥vorna. PÃ¥ det egna troslivets omrÃ¥de innebär det att den som tar för sig mycket av Guds Ord blir mer delaktig av den himmelska uppenbarelsen än den som tar för sig mindre. Och ju större ljus man ser, desto mer vill man se ytterligare. Man gÃ¥r frÃ¥n klarhet till klarhet, frÃ¥n ett ljus till ett ännu större ljus – eller med Jesu ord: â€Ty var och en som har skall fÃ¥, och det i överflöd.†Ju mer man äter av den föda som Guds Ord är, desto hungrigare blir man pÃ¥ att äta ännu mer, och Gud ger Ã¥t den som vill ha, Han hÃ¥ller inte igen eller snÃ¥lar med utportioneringen.

Det är en glädje att fÃ¥ tjäna Herren och det är en glädje att fÃ¥ ta emot belöningen. Om de tvÃ¥ tjänarna sägs det att de â€genast†gick bort och satte pengarna i omlopp. Ordet â€genast†vittnar om glädje och iver. De sköt inte sin förvaltning pÃ¥ framtiden utan satte igÃ¥ng med detsamma. Denna iver och vilja att göra nÃ¥got för sin Herre och Frälsare kännetecknar Hans trogna. Alla kristna som älskar Herren fÃ¥r alltid nÃ¥gonting gjort. Vad de gör blir ofta inte uppmärksammat och prisat av världens människor. Det blir tvärtom föraktat och förlöjligat. Men Herren ser vad vi gör. I liknelsen är det inte storleken pÃ¥ tjänarnas vinst som Jesus betonar, utan deras trohet. BÃ¥de den som vann fem talenter och den som vann tvÃ¥ fick höra: â€Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla.†â€Det lilla†vittnar om att det inte var frÃ¥ga om stora och anmärkningsvärda affärer. Det var alltsÃ¥ en glädje att tjäna, men glädjen när belöningen skall ges vid Herrens Ã¥terkomst blir ännu större. DÃ¥ fÃ¥r de höra: â€GÃ¥ in i din herres glädje!†Det är frÃ¥ga om den himmelska härligheten där glädjen, saligheten, är utan gräns.

Så går det för de goda och trogna tjänarna. Låt oss nu se på

Den onde tjänaren

Han var inte villig att tjäna sin herre på något sätt. Han hade ingen brådska. Han satt och såg surt och missbelåtet på sin enda talent och tyckte inte att den var värd någonting. Den gav honom ingen inspiration eller lust att göra något. Kanske var han också avundsjuk på de andra som hade fått fler talenter. Det var ju så mycket lättare för dem! Hade han själv fått mer och bättre möjligheter, ja, då hade det varit en annan sak. Han var missnöjd. Hans inställning både till gåvan han fått och till givaren är tydlig: han begravde dem båda och struntade i alltsammans.

Men vad hände sedan, när denne tjänare kallades fram för att redovisa sin förvaltning? Han försvarade sig genom att indirekt skylla pÃ¥ sin herre. I arrogant ton säger han: â€Jag vet att du är en hÃ¥rd man, som skördar där du inte sÃ¥tt och samlar in där du inte har strött ut.†Undermeningen är denna: â€Du är en orättvis och krävande man: själv gör du inget, utan suger bara ut dina arbetare för att fylla dina lador och bli rikare!†Samma missbelÃ¥tna ton finner vi hos den hemmavarande sonen i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Han sade till sin fader: â€Här har jag alla dessa Ã¥r slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, sÃ¥ att jag kunde vara glad med mina vänner†(Luk. 15:29). Samma missnöjda klagan ser vi ocksÃ¥ hos vingÃ¥rdsarbetarna i en annan av Jesu liknelser, den om vingÃ¥rdarbetarnas lön, där de alla fick samma lön trots att nÃ¥gra arbetat sedan morgonen. Dessa sade: â€De där som kom sist har gjort en timme, och du har jämställt dig med oss, som har stÃ¥tt ut med dagens slit och hetta†(Matt. 20:12). Att fÃ¥ vara i Herrens tjänst är en nÃ¥d och nÃ¥gonting glädjefullt, men de som är oomvända och inte delar Herrens sinne ser arbetet i Guds församling som en tung börda. Yttre kyrkotillhörighet garanterar inte att man är ett sant Guds barn som har ett nytt sinne, en ny människa som bara vill detsamma som Herren vill och gläder sig Ã¥t samma saker som Herren gläder sig över. Den äldre hemmavarande sonen t.ex. i liknelsen om den förlorade sonen var visserligen till det yttre kvar hemma, men visade sitt oomvända, kärlekslösa sinne när hans yngre bror kom hem. Istället för att glädja sig med sin fader pÃ¥ välkomstfesten gick han utanför och surade.

Det är väl inte så med någon av oss hoppas jag. Jesus berättar sådana här liknelser för sina lärjungar för att de skall ta varning. Vi kan bli som den hemmavarande sonen, vi kan blir som de bittra vingårdsarbetarna eller som den onde och late tjänaren, så att vi inte är beredda att göra någonting för vår Herre. Just för att den möjligheten eller risken finns, har Jesus berättat liknelser av det slaget. Han vill att vi skall fråga oss: Är jag som denna hemmavarande son, som de bittra vingårdsarbetarna eller som den usle tjänaren som inte skötte förvaltningen?

Tillbaka till den onde tjänaren i vÃ¥r aktuella liknelse. Han anklagar sin herre för att vara för sträng: â€Av fruktan för dig gick jag och gömde min talent i jorden. Här har du det som är dittâ€, säger han föraktfullt och slänger fram sin obrukade talent. Han pÃ¥stÃ¥r att han blivit sÃ¥ paralyserad av fruktan att han inte vÃ¥gat använda den. Hade detta varit sant hade detta bara bevisat att han inte kände sin herre pÃ¥ ett rätt sätt. Gud är ju kärlek och därför skriver Johannes: â€Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek†(1 Joh. 4:16). Det är sant att Gud ocksÃ¥ är helig och straffande i sin vrede över synden, men har man genom Jesus Kristus lärt känna Gud, har man en öppen ingÃ¥ng till Hans varma, bultande fadershjärta. Johannes skriver därför ocksÃ¥: â€Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken†(1 Joh. 4:18).

FrÃ¥gan är dock om det verkligen var rädsla och fruktan som gjorde att den onde och late tjänaren struntade i att förvalta och förmera gÃ¥van. Det verkar inte sÃ¥. För när han sedan stÃ¥r inför sin herre darrar han inte av rädsla, utan svarar honom stöddigt och fräckt. Men domen faller hÃ¥rt. Hans herre vänder hans egna ord mot honom: â€Du onde och late tjänareâ€, säger han, är jag sÃ¥dan som du pÃ¥stÃ¥r, sÃ¥ â€borde du ha satt in pengarna pÃ¥ en bank, sÃ¥ att jag fÃ¥tt igen det som är mitt med ränta.†Men inte ens det hade han gjort. Den här tjänaren hade inte handlat lika illa som den förlorade sonen som förslösade arvet frÃ¥n sin far i sus och dus. Han var en skötsam medlem i kyrkan. Det enda han gjort var att gräva ner sin talent och inte lÃ¥ta den bli till nytta. Men det var nog för att göra honom till en oduglig förvaltare.

Faran att sluta som han är en högst reell fara även för oss. Har Gud gett oss gÃ¥vor att förvalta, kan du lita pÃ¥ att djävulen gör allt för att vi skall försumma vÃ¥r förvaltning. Vi behöver pröva oss själva. Har kärleken till vÃ¥r Herre falnat? Har vi tappat lusten att göra nÃ¥got för Honom, bara för att vi inte kan göra det lika fint och bra som andra? Har vi blivit lata tjänare, som glömt att evangeliet är oss givet för att vi skall älska och tjäna Gud och göra gott? Jesus varnar kraftigt för vad sÃ¥dant leder till: att vi slutar i det eviga mörkret, där â€man skall grÃ¥ta och skära tänderâ€. Man skall inte komma med sÃ¥dana hot, säger man ofta i dag. Men Jesus bryr sig inte om det. Han varnar och hotar oss, för att väcka oss ur sömnen och rädda oss. Det är ett välsignat hot. Predikans avslutande del handlar om

Hur vi blir goda tjänare

När Jesus undervisar använder Han ofta motsatser för att få fram sitt budskap. När man betraktar dessa motsatser framträder det goda så mycket tydligare. Låt oss därför till en början se på den onde tjänaren och se vari hans fel bestod, vad det var som gjorde honom till sådan usel förvaltare. Då kan vi lättare se vad som kännetecknar en god förvaltare och hur vi kan bli sådana.

Vad var då grundfelet med den siste tjänaren? Det var att han inte kände sin herre rätt. Han såg honom inte som en god herre utan tyckte bara att han var hård, krävande och orättvis.

Tänker och tror vi så om vår Herre Kristus har vi en fullständigt felaktig bild av honom. För Han är ingen hård Herre som bara tänker på sig själv. Han älskar oss och har gjort allt för oss. Han kom till världen, gick in under syndares villkor och friköpte oss från syndens slaveri, och Han gjorde det till ett högt pris: sitt eget blod. På korset bar Han straffet för våra onda, ogudaktiga och självupptagna liv för att vi skulle slippa sluta i mörkret. Sedan har han kallat oss in i ljusets rike, rättfärdiggjort oss av nåd och upphöjt oss till att vara Hans förvaltare. Det finns ingen som varit så god mot oss som Han.

Det är bara Jesus som kan ta bort vÃ¥r synd. Lever människor utan honom fÃ¥r de försöka klara sig bäst de kan. Men det gÃ¥r inte att leva sÃ¥. Livet utan Jesus är hÃ¥rt och obarmhärtigt. Den som inte har sin stolthet, sin berömmelse i Honom, mÃ¥ste arbeta med att förverkliga sig själv, som det idag heter, och vinna aktning och ära bÃ¥de bland människor och inför Gud – om man nu tror att det finns nÃ¥gon Gud. Det finns ingen nÃ¥d och förskoning, bara krav pÃ¥ prestationer. Hur slutar det hela? Jesus säger att den oduglige tjänaren skall kastas ut i mörkret utanför, där man skall grÃ¥ta och skära tänder. I helvetet slutar det för alla som inte lärt känna Gud genom Jesus Kristus.

Vägen till helvetet är en väg i mörker utan Guds Ord, som är fötternas lykta och ett ljus pÃ¥ stigen (Ps. 119:105). När inte Guds Ord används blir allt mörkt. Det kusliga är att man själv oftast inte upplever det sÃ¥. Ju mer man tar för sig av Guds Ord, desto mer vill man ha ytterligare, men ju mindre man tar för sig, desto mindre vill man sedan ha. Man äter sig hungrig, men svälter sig mätt – alltsÃ¥ raka motsatsen än vad som gäller den naturliga maten. â€Var och en som har skall fÃ¥, och det i överflöd, men den som inget har, frÃ¥n honom skall tas ocksÃ¥ det han harâ€, säger Jesus. Antingen gÃ¥r man frÃ¥n klarhet till klarhet eller frÃ¥n ett mörker till ett ännu djupare mörker.

Nu lämnar vi den onde tjänaren och ser till de goda förvaltarna. De som lärt känna Gud i och genom Jesus Kristus, har lärt känna Honom rätt. I Jesus möter vi den sanne Guden, kärlekens och barmhärtighetens Gud, Han som blev människa och gav sitt liv för de förlorade fåren. Ingen annan kan göra något sådant, ingen annan kan utlåna synder och skapa nya människor, omvända deras gamla inkrökta sinnen till att öppna sig för Guds kärlek som strömmar ner från Himmelen. De blir som piptrattar, vida uppåt så att de kan ta emot Guds kärlek och öppna nedåt så att de kan kanalisera denna kärlek i tjänandet av nästan, framför allt då det gäller att göra medmänniskorna den största tjänsten: att berätta för dem om Jesus, att med Ordet föra dem in i Guds rike. Då är man sannerligen en god och trogen tjänare.

De som tagit sin tillflykt till Herren Jesus skall helt visst pÃ¥ den yttersta dagen fÃ¥ höra de stora orden: â€Bra, du gode och trogne tjänare [—] GÃ¥ in i din herres glädje.†Gud give att vi hör till dem!

Amen.