Skattkistan

av Lars Borgström Fly till bergen så att ni inte går under (1 Mos. 19:17)

â€Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte nÃ¥gonstans pÃ¥ slätten. Fly till bergen sÃ¥ att du inte gÃ¥r under†(1 Mos. 19:17).

Så sade en av änglarna till Lot då staden Sodom tillsammans med staden Gomorra skulle förgöras av Herren, som en straffdom över all synd som där begicks. Vi minns bakgrunden. Lot, som var Abrahams brorson, hade slagit sig ned i Sodom sedan Abraham hade låtit honom välja vilken mark som skulle bli hans och hans herdars. Trakten kring Sodom och Gomorra var på den tiden en härligt grönskande trakt, som en Herrens lustgård läser vi i 1 Mos. 13:10. Men Sodom och Gomorra var forntida exempel på hela samhällen som gått särskilt långt i synd. Där rådde en ogudaktighet som skriade mot himlen. Där var allt tillåtet. Där förhånades gudsfruktan. Där trampades Guds bud under fötterna i ohämmade utsvävningar, i dryckenskap, i sexuell lösaktighet och liderlighet. Lägg märke till ordet sodomi, som är hämtat från detta sammanhang. Det fasansfulla som där ägde rum under lång tid drog till sist ner Guds vrede över staden.

Abraham kände Guds vrede över synden, Han visste att syndamÃ¥ttet nu var rÃ¥gat och Herrens straffdom mycket nära. Vad gör han dÃ¥? Abraham ber för staden. Han frÃ¥gar Herren om inte staden skulle kunna skonas om det fanns 50 rättfärdiga där. När han fÃ¥r ett â€ja†som svar blir han djärvare och gÃ¥r ner till 45 rättfärdiga som villkor för stadens bevarande. Även nu blir han bönhörd. Sedan minskar han antalet rättfärdiga med 10 Ã¥t gÃ¥ngen. Varje gÃ¥ng blir han bönhörd, tills han kommer ner till tio rättfärdiga. Där slutar Abrahams bönekamp för Sodom. Om bara tio rättfärdiga och gudfruktiga människor hade funnits i den stora staden hade den skonats. Säkert trodde Abraham att det skulle finnas sÃ¥ mÃ¥nga rättfärdiga, men han trodde fel. Guds tÃ¥lamod tog slut och Sodom fördärvades.

Vi lär oss här hur oerhört viktig varje individ är. Hade det bara funnits en handfull människor som hållit trons låga brinnande hade inte allt tagit slut. Det hade kunnat bli en ny början. Som bedjare, som salt i förruttnelsen och som ljus i mörkret är varje enskild kristen av oerhörd vikt för sitt samhälle och sitt land.

VÃ¥rt land, Sverige, har gÃ¥tt oerhört oerhört lÃ¥ngt i ogudaktig fräckhet, särskilt pÃ¥ det sexuella omrÃ¥det. Vi kan här ocksÃ¥ tänka pÃ¥ Sodoms särskilda synd, homosexualiteten. I Judas brev v 7 läser vi: â€SÃ¥ är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. PÃ¥ samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De stÃ¥r som ett varnande exempel och fÃ¥r sitt straff i evig eld.†Denna synd omhuldas särskilt stark i vÃ¥ra dagar och har nu upphöjts till samma status som det heliga äktenskapet mellan man och kvinna. Den sodomitiska otuktsynden välsignas av kyrkans präster framför altaren. Förödelsens styggelse stÃ¥r pÃ¥ helig plats! Jesus talade om vad som skulle ske i de sista tiderna: â€När ni dÃ¥ ser ‘förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stÃ¥ pÃ¥ helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – dÃ¥ mÃ¥ste de som är i Judeen fly bort till bergen†(Matt. 24:15-16). Även här, liksom i vÃ¥rt inledningssord, manas till flykt upp till bergen. Förödelsens styggelse syftar i Jesu ord till ett stort avfall inom kyrkan och inte specifikt pÃ¥ homosexualiteten, men vi kan tryggt säga att homosexualiteten hör med som en tydlig del till den sista tidens avfall frÃ¥n kristen tro inom kyrkorna.

Men vad menas med att fly upp till bergen? Hur skall vi ta till oss detta ord? För Lot och hans hustru innebar det att rent konkret fly från staden Sodom innan den drabbades av Guds vredesdom. För Jesu samtida innebar det att fly undan staden Jerusalem upp till de transjordanska bergen, när Gud genom romarna straffade sitt avfälliga folk genom att rasera staden. Men att fly till bergen kan också tillämpas mer allmänt eftersom Jesus också använder uttrycket på ett symboliskt sätt när Han syftar på sluttiden före sin återkomst.

Vad handlar dÃ¥ vÃ¥r flykt om? Det handlar om en flykt frÃ¥n allt ogudaktigt, frÃ¥n den falska andlighetens skökoväsen och den materialistiska livsnjutningens syndfulla nöjen. I Uppenbarelseboken används sÃ¥väl Sodom som Babylon som täcknamn pÃ¥ den i synd gudsfrÃ¥nvända världen. OcksÃ¥ där manas det till flykt: Fly Babylon! , â€GÃ¥ ut frÃ¥n henne, mitt folk!†uppmanas vi till i Upp. 18:4. Det är en varning för mammon, en varning för anpassning till världens sätt att leva – bÃ¥de vad gäller etik och materialism. Rösten frÃ¥n himlen manar till flykt frÃ¥n allt som kan innebära frestelser: TV-program, tidningar och romaner, där sex och lyx förhärligas. Ingen förblir opÃ¥verkad av sÃ¥dant. Frestelsens makt är stor. Den som hÃ¥ller sig i närheten blir snart även delaktig i det hela. Därför gäller: Fly Babylon! I 2 Kor. 6:14-18 läser vi:

“GÃ¥ inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar [judiskt namn pÃ¥ satan] komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: GÃ¥ ut frÃ¥n dem och skilj er frÃ¥n dem och rör inte vid nÃ¥got orent. DÃ¥ skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige”.

Här kan vi som en parentes nämna att uppmaningen att fly Babylon ofta används som hänvisning dÃ¥ det uppmanas att fly villfarande kyrkosamfund. Är det ett riktigt bibelanvändande? Det fÃ¥r nog sägas att det endast delvis är det. Babylon är ju allt det som reser sig upp emot och vill ersätta den ende sanne Guden med nÃ¥got annat. De avfälliga kyrkosamfunden, skökokyrkan, är endast en delaspekt av Babylon och naturligtvis skall man ha lika lite att göra med det falska kyrkoväsendet som med materialismens konsumtionsdyrkan. Men att â€gÃ¥ ut ur Babylon†betyder inte pÃ¥ det materiella omrÃ¥det att lämna samhället och bilda nÃ¥gon kristen koloni eller gÃ¥ i kloster för att fly världen. Det handlar istället om att inte leva av världen (Joh. 15:19, 17:14), d.v.s. att inte ha sin verkliga glädje och sitt livsinnehÃ¥ll i det som Babylon erbjuder. Det är den babyloniska mentaliteten, det babyloniska väsendet en kristen inte skall bli delaktig i. PÃ¥ det andliga omrÃ¥det skulle detta närmast motsvaras av att inte bli delaktig i falska gudstjänster och lÃ¥ta sig uppfyllas av falsk förkunnelse. Säger man inte mer än sÃ¥ utifrÃ¥n just denna vers befinner man sig pÃ¥ säker biblisk grund. Men den praktiska konsekvensen av detta borde ju bli att man ocksÃ¥ utträder ur det villfarande kyrkosamfundet och inträder i ett bibeltroget samfund. Ett sÃ¥dant handlande stöds ocksÃ¥ av andra bibelord, som tydligare än Upp. 18:4 förbjuder kvarstannandet i ett villfarande kyrkosamfund (Matt. 18:17, Rom. 16:17, 2 Tess. 3:6, Tit. 3:10 och 2 Joh. v 10).

I Sodom florerade synden öppet och ohämmat. Men straffet kom. De som deltar i de somodomitiska eller babyloniska nöjena fÃ¥r ocksÃ¥ delta i straffdomarna. Paulus skriver i Rom. 2:4-5 att de som föraktar Guds â€stora godhet, mildhet och tÃ¥lamod†genom sitt â€hÃ¥rda och obotfärdiga hjärta†samlar pÃ¥ sig â€vrede till domens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbarasâ€.
Vi läser om en fruktansvärd händelse i 1 Mos. 19. TvÃ¥ änglar kom pÃ¥ besök till Sodom och Lot bjöd hem dem till sig. När ryktet om främlingarna, som sÃ¥g ut som vanliga män, nÃ¥tt stadens män, bÃ¥de gamla och unga, vill storma Lots hus för att vÃ¥ldta dem. Änglarna slÃ¥r vÃ¥ldsmännen med blindhet, sÃ¥ att de inte kan utföra sina skändliga planer, men syndamÃ¥ttet är fyllt. Änglarna säger till Lot: â€Bryt upp och lämna den här platsen, för HERREN tänker fördärva staden†(1 Mos. 19:14). Synderna räckte ända upp till himlen. De kunde inte fyllas pÃ¥ mer. Domen mÃ¥ste komma. Herrens tÃ¥lamod tog slut. Vi läser: â€DÃ¥ lät HERREN svavel och eld regna ner frÃ¥n himlen, frÃ¥n HERREN, över Sodom och Gomorra. Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte pÃ¥ marken†(1 Mos. 19: 24-25). Förgäves hade Lot försökt fÃ¥ med sig sina svärsöner, men de trodde att han skämtade när han sade att Herren skulle fördärva staden. De ända som han lyckades fÃ¥ med sig var hustrun och de tvÃ¥ döttrarna.

Det kristna livet här pÃ¥ jorden liknas ofta vid en vandring eller en flykt frÃ¥n denna värld till den tillkommande världen. Förebilden är naturligtvis Israels barns uttÃ¥g ur Egypten och Paulus tal om att lägga bort allt som hindrar oss frÃ¥n att nÃ¥ det himmelska mÃ¥let: â€Vet ni inte att av alla löparna som springer pÃ¥ en tävlingsbana är det bara en som fÃ¥r priset? Spring sÃ¥ att ni vinner det†(1 Kor. 9:24). John Bunyan anknyter till detta i sin berömda allegori Kristens resa. Boken börjar med att vi fÃ¥r veta att berättaren drömmer.

I drömmen sÃ¥g Bunyan en man, klädd i trasor, med en bok i handen och en tung börda pÃ¥ ryggen. När mannen läste i boken, grät han och darrade och brast till sist ut i det förtvivlade ropet: “Vad skall jag göra?” Hans hustru och barn, som han meddelade sin övertygelse om att staden, där de bodde, hotades av fördärv och skulle gÃ¥ under, ansÃ¥g att han var sinnesrubbad.

Han gick ensam i Ã¥ngest, tills han en dag mötte Evangelist. Denne rÃ¥dde honom att fly och visade honom i skenet av ett klart ljus en port, där han skulle knacka pÃ¥ för att fÃ¥ upplysning om vägen. Hans hustru och barn försökte hindra honom, men mannen satte sina fingrar i öronen och ropade: “Liv, liv, evigt liv!” Han flydde snabbt springande därifrÃ¥n, sÃ¥som Bunyan i en annan av sina böcker, Den himmelske löparen, manar var och en att göra. Denna värld är ju dömd till undergÃ¥ng, men det finns en stad med fasta grundvalar, den eviga, himmelska staden som Gud har format och skapat (Hebr. 11:10).

Huvudpersonen, som hette Kristen, skyndade mot den himmelska staden, och hans färdkamrat hette Hoppfull. De mötte en rad olika faror. Det är verkligen mÃ¥nga snaror som satan lagt ut för den väckta själen som är pÃ¥ väg mot det himmelska mÃ¥let. Efter att med knapp nöd ha motstÃ¥tt Demas och dennes lockelser om världslig rikedom – Demas var ju den Pauli medhjälpare som hade övergivit honom p.g.a. kärlek till denna värld (2 Tim. 4:10) – läser vi följande om Kristen och Hoppfull:

Nu såg jag, att våra pilgrimer på andra sidan denna slätt kom till ett ställe, där de nära vägen fann en gammal bildstod, vilken genom sitt underliga utseende gjorde dem högeligen förvånade, ty det syntes dem, som om det vore en kvinna förvandlad i en stod. Här stannade de och tittade men visste på en lång stund inte vad de skulle ta sig för. Slutligen upptäckte Hoppfull några ord skrivna med ovanliga bokstäver ovanför stodens huvud, och som han inte

var en sÃ¥ lärd man som Kristen, bad han honom söka uttyda meningen. Kristen gick närmare, och sedan han stavat en stund, läste han: “Kom ihÃ¥g Lots hustru.” Sedan han nu läst för sin följeslagare, förstod de, att det mÃ¥ste vara den saltstod i vilken Lots hustru förvandlades, till straff för att hon med längtan i hjärtat sÃ¥g sig om efter Sodom, när hon begett sig därifrÃ¥n för att rädda sitt liv (1 Mos. 19: 26). Denna oförmodade och häpnadsväckande syn gav anledning till följande samtal:

Kristen: Ack min broder, denna syn kom oss här i rätt tid för ögonen, just lägligt efter den inbjudan Demas ställt till oss för att komma och besöka höjden Vinning. Och hade vi vikit av vägen, som han trugade oss, och såsom du var benägen till, så fruktar jag, att vi för våra efterkommande blivit ett exempel likadant som denna kvinnas.

Hoppfull: Jag är bedrövad över att jag var så dåraktig, och jag måste förundras över att jag inte blivit straffad på samma sätt som Lots hustru. Ty vari ligger skillnaden mellan hennes synd och min? Hon endast såg sig tillbaka, jag var benägen att gå åstad för att se. Låt därför nåden vara prisad, samtidigt som jag måste blygas över att en sådan tanke kunde få insteg i mitt hjärta!

Kristen: Låt oss dra nytta av vad vi här sett och använda det till vårt gagn! Denna kvinna undgick en dom, ty hon förgicks inte vid Sodoms undergång. Och dock omkom hon genom ett annat fördärv och blev förvandlad i en saltstod.

Hoppfull: Det är sant, och hon mÃ¥ tjäna oss bÃ¥de till en varning och till ett exempel, till en varning att vi skall undfly hennes synd, och till ett exempel, att vi därav skall se den dom, som vi har att vänta, om vi inte tar varning.â€

“Kom ihÃ¥g Lots hustru” stod det ovanför stodens huvud. Vi kan säga detsamma om Ananias och Safira eller om Akan: “Kom ihÃ¥g Ananias och Safira”, â€kom ihÃ¥g Akanâ€. LÃ¥t oss dra nytta av det vi vet hände dem och använda det till vÃ¥rt bästa. Akan, som stulit av det tillspillogivna vid intÃ¥get i Kanaans land, och som därmed drog olycka över hela Israel, stenades till döds av hela Israel. Sedan reste man ett stort stenröse över honom, och, läser vi i Josua 7:26, det â€stÃ¥r kvar än idagâ€. Stenröset över Akan stod kvar i Akors dal, olyckans dal, i för senare generationer som en hemsk pÃ¥minnelse om syndens konsekvenser och förbannelse. SÃ¥ var det ocksÃ¥ med Lots hustrus saltstod.

Hur var det med Ananias och Safira, det par som ljög för den Helige Ande om pengarna som de stoppat undan? Efter det att först Ananias och sedan ocksÃ¥ Safira fallit död ned för Petri fötter, blev följden att “stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra av som hörde detta” (Apg. 5:11).

Gudsfruktan spred sig. Det är nödvändigt också för oss att känna gudsfruktan. Den som inte fruktar Gud känner Honom inte. Det vi skall var allra mest rädda för här i livet är att handla vår Gud emot. Genom olydnad och ringaktning av Hans bud kommer vi bort från Honom och till slut går vi evigt förlorade.

Gud vill naturligtvis inte att det skall gå så illa. Av nåd har Han därför låtit statuera varnande exempel, som visar hur det går när man inte bryr sig om Hans vilja. Städerna Sodom och Gomorras straffdom är också ett sådant exempel.

Vi sade tidigare att Guds dom kan avvärjas om det finns människor som lever etfer Hans bud och vilja i en stad, i ett land. De kristnas närvaro medför välsignelse för hela områden. Men ytterst vilar det inte på oss. Vore vi hänvisade till oss själva skulle allt vara förlorat. Nej, det är istället så, att Jesus Kristus är vårt fäste och vår klippa.

Vi minns Abrahams förbön för Sodom. Han slutade sin bön i tron att tio människor skulle kunna beveka Gud att ändra sig. Tänk om han hade fortsatt och till sist ställt frÃ¥gan: â€Om det funnits en enda rättfärdig, skulle du dÃ¥ skona alla för denne endes skull?†Profeten Jeremia har dragit tankelinjen ända dit, eller rättare sagt har Guds Ande dragit den dit, när Herren genom profeten i 5:1 säger, att om det finns nÃ¥gon enda i Jerusalem sÃ¥ skall Han förlÃ¥ta hela staden. Och genom Hesekiel säger Herren i 22:30 att Han sökte i hela landet efter en enda som skulle träda fram inför folket, sÃ¥ att Han inte skulle fördärva det. Där har vi svaret varför Guds tÃ¥lamod ännu varar, varför vi ännu har chansen. Abrahams bön levde vidare. Jeremia och Hesekiel profeterade om den ende rättfärdige, Jesus Kristus. När tiden var inne trädde Han fram för hela folket, för alla folk, för oss alla. Han försonade alla synder. Han avvärjde vredesdomen. Det är för Hans skull nÃ¥datiden ännu varar. När vi omvänder oss till Honom fÃ¥r vi allt förlÃ¥tet. Hans rättfärdighet blir vÃ¥r. Vi kläds i den rena, vita dräkten. När människor flyr till Honom blir allt förändrat. DÃ¥ har vi flytt till bergen undan ogudaktigheten, synden, otron och döden. DÃ¥ har vi först flytt till Golgatas klippa och tagit emot frälsningen, syndaförlÃ¥telsen. Men därmed har Gud ocksÃ¥ placerat oss pÃ¥ Sions berg, som är den Heliga kristna Kyrkan. Om dessa berg – och om Sinai berg och Förklaringsberget – skall vi fÃ¥ höra mer denna helg. Hör vare det nog sagt att vi mÃ¥ste fly världens syndfulla väsende och komma till Jesus Kristus och bli Guds älskade barn. DÃ¥ har Gud †frälst oss frÃ¥n mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike†(Kol. 1:13).