av Lars Borgström Predikan 18:e söndagen eft. tref. Mark. 10:17-27

Jesus mötte människor av alla slag; rådsherrar som Nikodemus (Joh. 3:1-21), officerare som centurionen med den sjuke tjänaren (Matt. 8:5-13), tvivelaktiga kvinnor som samaritiskan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42) och fifflande tulltjänstemän som publikanen Sackeus (Luk. 19:1-10). Han bemötte dem alla med kärlek. Samma kärlek visade Han också i det möte vi läser om i predikotexten, mötet med den rike mannen.

Detta möte var gripande och pÃ¥ nÃ¥got sätt av särskild vikt, vilket framgÃ¥r av det faktum att sÃ¥väl Markus, Matteus som Lukas fastnat sÃ¥ för det att de alla tagit med denna händelse i sina evangelier. Evangelierna är ju förtätade, sammanfattande berättelser om Jesu liv och verksamhet. Jesus gjorde mycket mer under sitt jordeliv än vad vi har nedtecknat i evangelierna, men om â€varje händelse skulle skrivas nerâ€, som Johannes, den fjärde evangelisten, säger, â€tror jag att inte ens hela hela världen skulle rymma de böcker som dÃ¥ skulle skrivas†(Joh. 22:25). I det hÃ¥rda urval som gjorts har alltsÃ¥ alla tre synoptikerna, d.v.s. Markus, Matteus och Lukas, valt att ha med denna händelse. Det säger oss nÃ¥got om dess betydelse.

Om vi sammanställer uppgifterna från de olika evangelierna kan vi få fram en fullständigare bild av den rike mannen. Av Markus skildring får vi inte veta mer än just att han var rik (Mark. 10:22), men av Matteus får vi dessutom veta att han var ung (Matt. 19:20, 22) och av Lukas att han var en man i hög ställning (Luk. 18:18). Den höga ställningen innebar antagligen att han var föreståndare för synagogan eller medlem av Stora rådet (se Folkbibelns not).

Ett lovande möte

Markus skildring ger oss vissa intressanta detaljer som saknas hos Matteus och Lukas. Vi fÃ¥r här veta att den unge, rike mannen kom springande till Jesus. I det gamla Orienten, liksom ännu i dag, anses det ovärdigt för en vuxen man att springa. En som vill hÃ¥lla pÃ¥ sin värdighet skulle aldrig springa offentligt. Det är för övrigt det som gör faderns agerande i liknelsen om den förlorade sonen (Luk. 15:11-32) sÃ¥ hjärtgripande. Han Ã¥sidosatte alla konventioner och brydde sig inte om vad som var passande för en man i hans ställning: Han sprang sin son till mötes, sÃ¥ glad var han över att Ã¥terse den som han trott vara död, men nu hade Ã¥terfunnit. Här, i den rike, unge mannens fall, var det inte glädje som gjorde att han sprang till Jesus, men angelägenheten var det inget fel pÃ¥. Han hastade därför att han ville ha svar pÃ¥ en mycket viktig frÃ¥ga, nämligen vad han skulle göra för att fÃ¥ evigt liv. En sÃ¥dan iver i en sÃ¥dan angelägenhet är ett mycket gott tecken. MÃ¥nga människor vandrar ju obekymrade genom detta liv utan en tanke pÃ¥ att de en gÃ¥ng skall ställas inför sin Skapare och avlägga räkenskap för sina liv, där utgÃ¥ngen blir â€evigt liv Ã¥t dem som uthÃ¥lligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom Ã¥t dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten†(Rom. 2:7-8). Att den unge, rike mannen hastade för att komma till Jesus med sin frÃ¥ga ger oss därför vissa förhoppningar, det är bäddat för ett lovande möte.

Markus är ensam om att nämna ytterligare en detalj. Den rike mannen föll på knä för Jesus. Detta visar vilken vördnad den rike hade för Jesus, att han betraktade Honom som en lärare sänd av Gud och hur uppriktigt han önskade bli undervisad av Honom.

Att mannen genast frÃ¥gade hur han skulle ärva evigt liv var ocksÃ¥ ett gott tecken. De flesta tänker endast pÃ¥ det jordiskt goda likt den rike kornbonden i en av Jesu liknelser – han som byggde större lador för att göra sig goda dagar och var helt oförberedd dÃ¥ hans själ utkrävdes av honom (Luk. 12:16-21) – men denne rike yngling hade förstÃ¥tt att det var viktigt att vinna evigt liv.

Att mannen dessutom tilltalade Jesus â€gode Mästare†visar pÃ¥ hans undergivenhet, att han var villig att lÃ¥ta sig undervisasav Jesus, pÃ¥ samma sätt som Nikodemus tidigare hade ansett att Jesus var en lärare som kommit frÃ¥n Gud (Joh. 3:2). Med tanke pÃ¥ denna bakgrund, denna inställning hos den rike mannen, var detta ett lovande möte.

Jesus grusar förhoppningarna om att på egen hand vinna evigt liv

Det första Jesus säger är en motfrÃ¥ga: â€Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.†Den unge mannen hade velat ge Jesus en ärebetygelse och kallade Honom en god man, en god mästare. Jesus vill nu med hjälp av mannens egna ord leda honom till större kunskap om sig själv, att Han är den ende sanne Guden, den ende som är verkligt god – god i absolut mening.

Sedan ger Jesus undervisning hur den unge mannen kan ärva evigt liv. HERREN Gud hade i 3 Mos. 18:5 sagt: â€Ja, ni skall hÃ¥lla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.†Jesus som är JAG ÄR, Herren som talade till Mose – Skriftens gudomliga jag – ger nu samma svar till den rike mannen: â€Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrÃ¥n nÃ¥gon det som är hans, Hedra din far och din mor†(Mark. 10:19).

Den rike mannen, som trodde att budens uppfyllande handlade om att inte överträda dem i yttre handling, svarade käckt att allt det där hade han hållit ända sedan han var ung. Jesus såg nu på mannen och fattade kärlek till honom. Hur skall vi förstå denna kärlek? Var det medlidande? Ja, säkert var det medlidande med en förlorad människa som trodde sig vara rättfärdig. Jesus vill ju frälsa oss från från självrättfärdighet. Men Jesu kärlek kan också bero på att Han såg hur vänlig och uppriktig denne unge man var då han uppsökte Honom med sin viktiga fråga.

Liksom Jesus i Bergspredikan gÃ¥tt emot fariseernas ytliga och därför falska undervisning om buden och deras uppfyllelse, gÃ¥r Han här pÃ¥ djupet dÃ¥ Han avslöjar den unge mannens synd och otro. â€Ett fattas digâ€, sade Jesus. Med detta â€ett fattas dig†menade Jesus att i detta enda lÃ¥g ändÃ¥ alltsammans. Den rike mannen hade inte uppfyllt buden pÃ¥ det sätt som Guds Ord kräver, nämligen genom hjärtats Ã¥tlydnad av och glädje i den heliga lagen. Jesus mÃ¥ste ta ifrÃ¥n mannen hans högmod och krossa hans egenrättfärdiga självbild. Därför sätter Jesus honom pÃ¥ ett konkret prov.

Enligt Matteus hade Jesus i samband med uppräkningen av buden ocksÃ¥ sagt till mannen: â€Vill du ingÃ¥ i livet, sÃ¥ hÃ¥ll buden†(Matt. 19:17). Och det är alldeles riktigt: det eviga livet är att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Den som verkligen gör det lever det evigt goda livet. Men frÃ¥gan är nu om mannen kunde det – och om vi kan det. Jesus ställer honom inför ett krav som han aldrig drömt om: â€Ett fattas dig. GÃ¥ och sälj allt vad du äger och ge Ã¥t de fattiga!†Vill du vinna livet genom att hÃ¥lla lagen och göra gott, sÃ¥ gör dÃ¥ detta! Vad händer? Förstummad och förfärad ser mannen pÃ¥ Jesus. PÃ¥ kort stund rasar hans vackert uppbyggda bild av sin lydnad ihop. Bubblan sprack och inget blev kvar. Inte kunde han sälja allt vad han ägde och bli en trashank, en smutsig, kringvandrande tiggare? Nej, det kunde han inte tänka sig! Skulle han nu vara helt utlämnad Ã¥t Guds dagliga omsorg utan den säkerhet som hans skatter skänkte honom? Nej, det vÃ¥gade han inte eftersom han litade mer pÃ¥ Mammon än pÃ¥ Gud.

Han fick nu se att han, som trott sig ha hÃ¥llit buden ända frÃ¥n sin ungdom, stupat redan pÃ¥ det första budet. Han var en krass egoist och avgudadyrkare. Det fanns nÃ¥got som betydde mer för honom än Gud: pengar och rikedom. Ett fattades honom, den sanna och äkta kärleken till Gud – och därmed fattades honom allt. Ja, kärleken till Gud fattades i alla bud han trodde sig ha hÃ¥llit. För inget bud hÃ¥lls rätt om det inte sker av kärlek till Gud. Jesus hade med nÃ¥gra fÃ¥ ord satt fingret pÃ¥ hans ömma punkt. Sedan stÃ¥r det sÃ¥ sorgligt: â€Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.†Han gick bort frÃ¥n Jesus. Inga ord har en dystrare klang, ingen handling sÃ¥ ödesdigra konsekvenser som att gÃ¥ bort frÃ¥n Jesus.

När mannen vandrade bort vände Jesus sig till sina lärjungar och kommenterade händelseförloppet: â€Hur svÃ¥rt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!†Jesu ord gjorde lärjungarna förskräckta. Om nu inte denne förträffliga, högt ansedde man, som beflitat sig om att hÃ¥lla buden hela sitt liv, inte var värdig det eviga livet, vem kan dÃ¥ bli frälst? Jesus sade dÃ¥ till dem ännu en gÃ¥ng: â€Mina barn, hur svÃ¥rt är det inte att komma in i Guds rike. â€Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synÃ¥lsöga än för en rik att komma in i Guds rike†– med andra ord är det omöjligt.

Nu har vissa bibelutläggare försökt göra det omöjliga möjligt genom att omtolka orden om kamelen och synÃ¥lsögat. En del har menat att Jesus med synÃ¥lsögat skulle ha syftat pÃ¥ den minsta porten i Jerusalems stadsmur som det var svÃ¥rt för en lastad kamel att komma igenom – men om man pressade pÃ¥ tillräckligt hÃ¥rt sÃ¥ gick det ändÃ¥. Jesus skulle alltsÃ¥ ha menat att det var svÃ¥rt, men inte omöjligt för en människa som ansträngde sig att pressa sig igenom den trÃ¥nga porten till Guds rike. Man utvidgar sÃ¥ att säga nÃ¥lsögat sÃ¥ att det blir större. Eller sÃ¥ gör man som en del andra bibelutläggare kamelen mindre. Man har menat att Jesus med â€kamelen†syftade pÃ¥ en kraftig trÃ¥d, en läderrem, som p.g.a. att den tillverkades av kamelskinn kallades för kamel. Men detta ä helt befängda tolkningar. Det är just det omöjliga i att försöka bli frälst pÃ¥ det sättet som Jesus vill visa med sin liknelse. Han säger ju ocksÃ¥ i klartext: â€För människor är det omöjligt.â€

Inför Gud är vi alla syndare som har brutit mot alla Guds bud och inte förmÃ¥r hÃ¥lla ett enda av dem pÃ¥ rätt sätt. Det stÃ¥r: â€Ingen rättfärdig finns, inte en enda†(Rom. 3:10). UtgÃ¥r vi frÃ¥n människan och vad hon förmÃ¥r kan ingen bli frälst, dÃ¥ stÃ¥r alla under Guds vrede. Detta är en svÃ¥rsmält sanning för vÃ¥rt stolta, självgoda och egenrättfärdiga sinne, men den mÃ¥ste vi ta till oss och böja oss under. Skall vi ärva det eviga livet mÃ¥ste vi ge upp oss själva och vad vi kan och istället vända oss till det andra svaret som Jesus ger pÃ¥ frÃ¥gan vem som kan bli frälst:

Gud kan frälsa alla

När lärjungarna blivit ännu mer förskräckta sedan de hört om kamelen och nÃ¥lsögat säger Jesus i vÃ¥r predikotexts slutord att människor ändÃ¥ blir frälsta, eftersom â€för Gud är allting möjligtâ€. För människan, fullständigt fördärvad av synden som hon är, är allt ont möjligt. Det har vi mÃ¥nga och förfärliga bevis pÃ¥. Men för Gud, som är all godhets källa, är allt gott möjligt, vilket Han visat pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Allra mest har han visat det genom att sända sin Son i världen för att vinna det eviga livet Ã¥t syndare och föra dem in i Guds rike.

Det är som om Jesus vill ge den unge mannen en antydan om denna frälsning redan i början av samtalet, i den där tankeväckande frÃ¥gan: â€Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.†Det är som om Han ville säga: â€Tror du att jag är god, tror du att jag är Gud? DÃ¥ är du pÃ¥ rätt spÃ¥r! Ty frälsningen kommer inte frÃ¥n människor, utan frÃ¥n Gud som är god.â€

â€För Gud är allting möjligt†och det som är omöjligt för oss har Han gjort. Vi har inte älskat Gud över allting, men Gud har älskat oss över allting. Han har offrat allt för vÃ¥r skull: â€Ty sÃ¥ älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son …†(Joh. 3:16). När det inte var möjligt för oss att komma till Gud, eftersom vi alltid gÃ¥r vilse, tänker och tror fel, sÃ¥ blev Gud människa och kom till oss, talade till oss och skänkte oss rättfärdighetens gÃ¥va i Kristus. Ingen av oss kan sanningsenligt säga att vi hÃ¥llit buden. Vi kan inte säga: â€Allt detta har jag hÃ¥llit sedan jag var ung.†Men det finns en som kan säga det och verkligen gjort det under hela sitt liv pÃ¥ jorden. Det är Jesus. Han blev människa för att gÃ¥ in under lagens krav pÃ¥ oss, eller som aposteln säger â€Han är född av kvinna och ställd under lagen, för att Han skulle friköpa dem som stod under lagen†(Gal. 4:4-5). Han uppfyllde lagen i alla syndares ställe: â€SÃ¥ skulle de mÃ¥nga stÃ¥ rättfärdiga pÃ¥ grund av den endes lydnad†(Rom. 5:19).

Men Gud har gjort mer. Han har sänt oss sin Son som inte bara hållit buden utan också lidit och dött i syndares ställe. Han gjorde sig till ett med alla syndare, för vilka det var omöjligt att vinna det eviga livet. På korset såg Gud bara en syndare i världen och det var hans egen Son. Han gick in under alla syndares dom, deras straff och eviga förbannelse. Han gav sitt liv till lösen för alla. Så blev Han försoningen för våra och alla människors synder.

Gud har i Kristus gjort det för oss omöjliga. Och Han har gjort det för att du och jag och alla skulle tro och ta emot syndernas förlÃ¥telse och sÃ¥ ärva evigt liv. Syndernas förlÃ¥telse är nÃ¥got gudomligt, nÃ¥got oändligt stort som innebär att vi fÃ¥r del av Kristi förtjänst, Hans heliga lydnad, Hans lidande och död, och fÃ¥r räkna den som vÃ¥r egen. â€Där syndernas förlÃ¥telse är, där är liv och salighetâ€, säger Luther i katekesen. Och sÃ¥ är det. Där pulserar det eviga livet. Det gör det redan här och nu för att sedan slÃ¥ ut i full blom pÃ¥ andra sidan döden.

FÃ¥r Gud genom evangelium föra oss till tro, sker undret som är större än att en kamel gÃ¥r igenom ett synÃ¥lsnÃ¥lsöga: att en syndare vänder om och gÃ¥r in i Guds rike och av nÃ¥d för Kristi skull fÃ¥r ärva evigt liv. SÃ¥ är det evangeliet, inte lagen, som skänker detta liv: â€Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt livâ€(Joh. 3:36).

Amen.