av Lars Borgström Predikan 13:e sön. eft. tref.

Matt. 11:25-30

â€Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små†(Matt. 11:25). SÃ¥ sade Jesus, Guds Son, till sin Fader i Himmelen. Vad är dÃ¥ â€dettaâ€, som de smÃ¥ förstÃ¥r, men de som endast är utrustade med mänsklig vishet och världslig klokskap inte kan förstÃ¥? Jesus syftar pÃ¥ Guds rike, den verklighet där Han själv är Konungen och där medborgarna är sÃ¥dana som tron pÃ¥ Honom.

Guds rike kan bara förstås av de små

När Herrens apostel Paulus skriver det första brevet till församlingen i Korint, ställer han människors vishet i motsatsförhållande till Guds vishet, som i människors ögon är en dårskap. Han skriver bl.a. annat:

â€Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för

hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker,

predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är

visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor†(1 Kor.

1:23-25).

Evangeliet om frälsning genom Jesus Kristus, Guds Son, är en sÃ¥dan främmande tanke för människors naturliga sätt att tänka att det är en dÃ¥rskap för dem. Paulus skriver: â€En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dÃ¥rskap för henne, och hon kan inte förstÃ¥ det, eftersom det mÃ¥ste bedömas pÃ¥ ett andligt sätt†(1 Kor. 2:14). Det som framför allt lägger hinder i vägen för den naturliga människan är hennes egenrättfärdighet, hennes vilja att vara nÃ¥got märkvärdigt, t.o.m. inför Gud. I Guds rike vill hon inte vara en frälst syndare, ett nÃ¥dehjon, utan hon vill vara där p.g.a. egen förtjänst. SÃ¥ lär ju ocksÃ¥ alla falska religioner, d.v.s. alla religioner förutom kristendomen, att man skall göra det här eller det där, olika religiösa gärningar för att bli frälst. Eftersom Guds barn ocksÃ¥ har kvar den köttsliga naturen inom sig, det gamla sättet att vara och tänka, kan det även bland Jesu lärjungar uppstÃ¥ konkurrens om vem som är den främste, vilka som skall ha hedersplatserna. Vid ett tillfälle kom de tolv fram till Jesus och frÃ¥gade: â€Vem är störst i himmelriket†(Matt. 18:1). Detta var nÃ¥got de kivades om till och frÃ¥n. Jesus gjorde dÃ¥ nÃ¥got som förvÃ¥nade dem, nÃ¥got som ställde alla deras föreställningar och förväntningar upp och ned. Vi läser: â€DÃ¥ kallade Han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ´Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i Himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i Himmelriket´†(Matt. 18:2-4).

Det finns många inom kristenheten, baptister, pingstvänner m.fl. som kritiserar oss lutheraner därför att vi döper de små barnen. De menar att de små barnen först måste bli som vi vuxna för att kunna förstå, tro och bli frälsta. Men Jesus menar tvärtom att det är vi vuxna som först måste bli som barnen för att kunna ingå i Guds rike. Barnen har nämligen inte vant sig till vid att ständigt hålla fram sig själva och vänta belöning efter egen förtjänst. Helt självklart tar de emot de gåvor som andra människor räcker dem i deras hjälplöshet. Inte tänker de att först skall prestera något för att få något. Sådana skall också vi vara inför Gud. Vi skall endast ta emot alla de gåvor som Han i sin slösaktiga kärlek visar oss. Så enkelt är det, men ändå så svårt att acceptera och förstå! Evangeliet är så enkelt att minsta barn kan förstå det, men samtidigt så svårt att biskopar och teologie professorer inte kan förstå det.

En gång gjorde jag ett experiment med en konfirmationsklass. Jag höll fram en hundralapp och sade att vem som helst kunde komma fram och ta den, den skulle då bli hans eller hennes. De tittade förvånat på varandra och misstänksamt på mig. Ingen av dem gick fram och tog hundralappen, som jag fick behålla och stoppa ned i plånboken igen. Hade de varit bara ett par år gamla istället hade de utan betänkligheter gått fram och tagit sedeln, men nu trodde de inte inte att någon kunde vara så god att han utan vidare bara gav bort något värdefullt utan att kräva något tillbaka (nu var det ju visserligen inte för att jag var så god som jag sträckte fram sedeln, utan för att se om teorin stämde). De små barnen har mycket att lära oss på trons område!

Men varför kritiserar då så många barndopet? Det bottnar i en missuppfattning av själva sanningen om synd och nåd. Barndopets motståndare har inte hållit fast vid Skriftens utsagor om människans totala fördärv såsom en följd av syndafallet. Detta visar sig bäst i deras förkunnelse av omvändelsen. Den förkunnas så, att det är människan, som i omvändelsen skall slita sig lös från sina förra synder och upphöra att älska synden. Och om syndaren inte klarar detta, så är det inget helhjärtat överlämnande, säger man.

Förkunnelsen om tron visar detsamma. Det är människan, som med sin tro skall dra nåden till sig. Visserligen är nåden fri. Men med det menas, att den som söker den kan få den. Och tron är då den hand, varmed syndaren sträcker sig efter och mottar nåden. Tron är inte endast mottagandet av nåden, utan en aktivitet som sträcker sig upp mot Gud.

Och uppfattas omvändelsen och tron på detta sätt, då är det klart, att inget av detta kan finnas hos det lilla barnet. Barnet kan inte göra några av de själsansträngningar, som enligt denna uppfattning är absolut nödvändiga för att Guds nåd skall kunna meddelas åt en syndare.

Men i Skriften framställs det helt annorlunda. Människan är genom synden förlorad. Hon äger ingen kraft till att slita sig lös från sina gamla synder, ännu mindre till att upphöra att älska synden. Skriften säger, att Kristus är kommen för att lösa de bundna. Likaså säger den, att köttets sinne är fiendskap mot Gud. Och att det, som är fött av kött, är kött, till dess det blir fött av Gud.

Omvändelsen består därför inte i att människan skulle vara i stånd till att med sin viljas kraft rycka sig loss från sina gamla synder. Inte heller däri, att hon skulle kunna tvinga sig till att hata synden och till att älska Gud. Omvändelsen består istället dels i ångern, nämligen att syndaren, överbevisad av den helige Ande om sin synd, böjer sig för denna överbevisning och erkänner, att han är bunden i sina bojor och att han älskar synden, men inte Gud.

Och tron, omvändelsens andra del, är ingen själsansträngning eller nÃ¥got själstillstÃ¥nd, som gör oss värdiga Guds nÃ¥d. Den är inte heller en kraft, varigenom vi skulle kunna dra till oss Guds nÃ¥d. Och det behövs inte heller, för nÃ¥den är fri. Tron är det blotta mottagandet av nÃ¥den som av Gud räcks fram till syndaren. Tron är att bara säga â€ja tack!â€

Hur mottar då barnet Guds rike? I dopets ögonblick anar det ju inget av vad som föregår. Det kan inte tänka, därför inte heller omvända sig och tro såsom vi vuxna. Men det kan något, som vi vuxna först måste lära oss genom omvändelsen och tron: det kan vara stilla utan att göra motstånd mot Guds nåd. Jesus får här obehindrad tillgång till detta lilla människoliv med all sin nåd och gåva. Det är inte barnen som skall bli vuxna, för att kunna döpas. Det är alldeles tvärt om. Enligt Jesus är det, som vi tidigare sagt, de vuxna som måste bli som barn för att kunna ta emot Guds rike. Vi vuxna måste sluta upp att hindra Jesus från att komma in med hela sin frälsning. Omvändelsen innebär att bli som ett barn, säger Jesus (Matt. 18:3).

Här ser vi alltså, vad omvändelsen hos oss vuxna skall leda till. Den skall avlägsna det motstånd hos oss, med vilket vi har hindrat Jesus från att komma till oss med sin nåd. Omvändelsen och tron hos den vuxne är alltså ingenting annat än att syndaren erkänner sin hjälplöshet och bestämmer sig för att lägga sig stilla ned vid sin Frälsares fötter. För Jesus behöver ingen hjälp varken hos det lilla barnet eller hos den vuxne.

Här ser vi, att dopet sÃ¥som barndop just är ett uttryck för det fria och oförskyllda i Guds nÃ¥d. När den lutherska kyrkan alltid har fasthÃ¥llit dopet som barndop, sÃ¥ är det just därför att den har följt Bibeln och ägt ett sÃ¥ klart ljus över människans fördärv och över det oförskyllda i Guds frälsning. Den har ocksÃ¥ förstÃ¥tt att frälsningsvägen är fullständigt främmande för mänsklig visdom. Den lutherska kyrkan stämmer in i Jesu lov och pris: â€Jag prisar dig,

Fader, du himlens och jordens Herren, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små†(Matt. 11:25).

Vi har nu sett att den som skall ingå i Guds rike måste bli ödmjukad och ta emot frälsningens gåva av bara nåd. Till detta skall vi nu tillägga: av bara nåd – för Jesu skull!

Allt är givet genom Sonen

Jesus säger: â€Allt har min Fader överlämnat Ã¥t mig†(Matt. 11:27). Fadern har beslutat att frälsa världen genom sin Son. Hela den himmelska världens rika välsignelser finns hos Jesus.

I en söndagsskoleberättelse var det två soldater som stred under världskriget i den amerikanska armén. De blev ganska snart goda vänner. Den ena av dem hade lite konstnärliga anlag och målade av sin vän. Ganska snart blev den porträtterade soldaten ihjälskjuten vid fronten. När kriget sedan var slut återvände den överlevande vännen till USA. Han hade sparat porträttet och tänkte att hans avlidne väns familj skulle vara intresserad av det, särskilt som den som stupat var familjens enda barn. Det visade sig att vännens far var en oerhört rik industriman. Han blev mycket glad över besöket, eftersom detta porträtt var den sista bilden av hans älskade son.

Ganska snart dog den rike mannens hustru, och så småningom dog också han själv. Den rike mannen hade varit en stor konstsamlare och efter hans död anordnades nu på godset där han bodde en stor konstauktion. Konstsamlare från hela världen begav sig dit för att om möjligt lägga beslag på någon Rembrandt, Picasso eller tavlor från de andra stora mästarna.

Spänningen var förtätad när auktionen skulle öppnas i den stora festsalen. Auktionsförrättaren förvÃ¥nade alla genom att som första verk bjuda ut porträttet av den rike mannens son. Konstkännarna rynkade pÃ¥ näsan och de stora investerarna tittade förbryllat pÃ¥ varandra. Vad var nu detta? Var det ett skämt? Auktionsförrättaren, som inte fick nÃ¥got bud pÃ¥ tavlan, fortsatte enträget att bjuda ut den men ingen nappade. De församlade ville endast att auktionen skulle fortsätta och började bli otÃ¥lig. När till slut nÃ¥gon förstod att auktionen inte kunde fortsätta förrän den första tavlan blivit sÃ¥ld ropade han in den för fem dollar. â€Första, andra, tredjeâ€, sade förrättaren och slog klubban i bordet, â€tavlan sÃ¥ld till mannen där borta i hörnet för fem dollarâ€. Till allas häpnad fortsatte han: â€Därmed förklarar jag ocksÃ¥ denna auktion avslutat. Alla resterande konstverk tillfaller mannen som ropade in tavlan som föreställer sonen. Enligt testamentet skall nämligen allt ges Ã¥t den som tar emot tavlan med hans son.â€

Allt gavs genom sonen! SÃ¥ är det ocksÃ¥ i den andliga världen. Paulus skriver: â€Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, hur skulle Han kunna annat än ocksÃ¥ skänka oss allt med Honom? (Rom. (:32). Johannes skriver: â€Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet†(1 Joh. 5:12). Fadern har beslutat att ge de utvalda allt genom sin Son (Ef. 1:3-4). Paulus skriver: â€Han har lÃ¥tit oss veta fÃ¥ veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och pÃ¥ jorden†(Ef. 1:9-10). I Sonen finns Guds nÃ¥d, kärlek, barmhärtighet, frid och välsignelse – utanför Sonen finns bara Guds brännande vrede.

Såväl Fadern som Sonen vill att alla människor skall bli frälsta och undgå förtappelsen. Därför inbjuder Jesus i predikotextens avslutning alla att komma till Honom.

Frälsningens vila och ro

â€Kom till mig, alla ni som arbetar och bär pÃ¥ tunga bördor, sÃ¥ skall jag ge er vila. Ta pÃ¥ er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. DÃ¥ skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt†(Matt. 11:28-30).

Jesus talar här om den fullständiga sabbatsvila som Han erbjuder alla dem som kommer till Honom. Vi känner till sabbatsbudet från Gamla testamentet. Detta var en inrättning som pekade fram emot Frälsaren Jesus Kristus och den frälsning som Han åstadkom då Han led, dog och uppstod.

Sabbatsvilan den sjunde dagen, där man under gamla förbundet vilade frÃ¥n arbete, pekar fram emot frälsningens vila i Jesus Kristus. Vi behöver eller kan inte ens Ã¥stadkomma vÃ¥r frälsning. Jesus ensam har arbetat för vÃ¥r frälsning och vi fÃ¥r förlita oss pÃ¥ Hans verk: “Den som kommit in i Hans vila (sabbat) fÃ¥r vila sig frÃ¥n sina gärningar, liksom Gud vilade frÃ¥n sina” (Hebr. 4:10).

Den gammaltestamentliga sabbaten, liksom t.ex. lammoffren, bockens blod pÃ¥ den stora försoningsdagen m.m. pekade framÃ¥t emot frälsningen i Kristus. Allt detta är endast skuggor “av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt” (Hebr. 10:1). Dessa inrättningar skall alltsÃ¥ inte fortsätta att praktiseras nu när verkligheten själv, Kristus, har uppenbarats. De skall däremot studeras eftersom de pÃ¥ olika sätt visar pÃ¥ olika aspekter av frälsningen i Kristus. Däremot skall vi ta vara pÃ¥ söndagen och helga den genom att gÃ¥ pÃ¥ gudstjänst och även pÃ¥ annat sätt, i hemmet, läsa Guds Ord. DÃ¥ fördjupas vi i evangeliets budskap och blir delaktiga i fräsningens vila. Har vi kommit till Jesus här under nÃ¥datiden har vi fÃ¥tt del av vilan och kommer dÃ¥ ocksÃ¥ att fÃ¥ uppleva den i all evighet i det himmelska hemmet – allt för Jesu, vÃ¥r Frälsares skull.

Amen.