av Lars Borgström Predikan 10: e efter trefaldighet Matt. 11: 20-24

â€Förspillda tillfällenâ€, denna söndags ämne, är de stunder som aldrig kommer tillbaka. Resultatet av ens passivitet, underlÃ¥tande eller uppskjutande av det som skulle göras kan i värsta fall bli irreparabelt, omöjligt att i efterhand Ã¥tgärda. Därför är det mycket allvarliga bibeltexter som idag läses i kyrkan. Den mest drastiska skildringen av en människa som förspillt sina tillfällen möter oss i Jesu liknelse om den rike mannen i dödsriket (Luk. 16). Denne man, som nu efter döden plÃ¥gades svÃ¥rt, hade inte aktat pÃ¥ Guds Ord under sin levnads dagar, och nu var tiden för omvändelse ute. En oöverstiglig klyfta, som aldrig i evighet skall överbryggas, gapade mellan honom och de saligas boning. Hans misstag att inte lyssna till Guds Ord under sin levnad blev irreparabelt. MÃ¥ nu var och en betänka hur korta vÃ¥ra liv här nere är och vilken avgörande betydelse det har för evigheten hur vi förvaltar nÃ¥datiden.

Denna söndag har ibland ett timglas som symbol. I en förklaring till denna söndag läste jag i en kyrkokalender frÃ¥n min tid som präst i Svenska kyrkan: â€TIMGLASET är symbol för denna söndag. HUR TIDEN försvinner visas av sanden som snabbt och i en ständig ström rinner frÃ¥n det ena glaset till det andra utan att Ã¥tervända. TID SOM flytt kommer inte tillbaka. Den stund kommer dÃ¥ tiden, liksom sanden i glaset, har runnit ut. TIMGLASET uppmanar människan att ta tillvara den tid som ges. ´Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag´ (2 Kor. 6:2)â€. Det är förvÃ¥nande, kan jag tycka sÃ¥ här i efterhand, att ett sÃ¥dant allvarligt tema för söndagen ännu fanns kvar i en sÃ¥dan avfällig kyrka som Svenska kyrkan. Förslösad nÃ¥datid är ju inte nÃ¥got som det talas om i den kyrkan. Faktiskt genomfördes sedan en reform 2003 dÃ¥ Svenska kyrkan bytta evangeliebok, d.v.s. uppsättning bibeltexter och ämnen för de olika dagarna. Gissa vilket tema som fick utgÃ¥? Ja, mycket riktigt, 10:e söndagen efter trefaldighets tema är nu inte längre â€förspillda tillfällen†utan nÃ¥got mer oförargligt. Man skulle kunna säga att man därmed, tragiskt nog, har man förspillt, gÃ¥tt miste om, ett nÃ¥destillfälle.

Hur som helst, vi har inte bytt bort de gamla söndagarnas ämnen utan har kvar den gamla ordningen. Lika allvarlig som Jesu liknelse om den rike mannen är, lika allvarlig är dagens predikotext, där det framgår, att

Avvisandet av Jesus leder till dom

Jesus brister ut i anklagelser mot de städer där Han utfört sina underverk: â€Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida!†Dessa städer skall fÃ¥ en hÃ¥rdare dom pÃ¥ domens dag än Tyros och Sidon, tvÃ¥ städer som var kända, eller snarare ökända, för att ha gÃ¥tt särskilt lÃ¥ngt i ogudaktighet och osedligt, otuktigt leverne. Varför skulle Korasins och Betsaidas invÃ¥nare straffas sÃ¥ hÃ¥rt? Ingenting nämns om deras svÃ¥ra synder. De var nog hederliga, anständiga medborgare, sÃ¥dana som folk är mest. Svaret är att dessa hade haft Jesus hos sig. I deras krets hade Han utfört sina underverk och meddelat sin undervisning, och ändÃ¥ hade de inte omvänt sig. De uppenbara syndarna i Tyros och Sidon skulle ha omvänt sig om de bara fÃ¥tt nÃ¥den att ha Jesus hos sig. DÃ¥ hade de gjort som staden Nineves invÃ¥nare när Guds Ord genom profeten Jona nÃ¥dde dem: De hade gjort bot och klätt sig i säck och aska, det yttre tecknet pÃ¥ sorg och Ã¥nger.

Jesus gÃ¥r vidare och förkunnar dom över Kafarnaum. Denna stad skall störtas ner i helvetet. Ingen stad fick sÃ¥ ofta besök av Jesus som just Kafarnaum. Den kallades â€Hans egen stad†(Matt. 9:1). Dit vände Han ständigt tillbaka frÃ¥n sina vandringar runt om i Galiléen. Om de underverk som Jesus utförde där hade skett i självaste Sodom, urtypen för ogudaktigheten, hade den staden ännu stÃ¥tt kvar. Ja, det syndfulla Sodom skall fÃ¥ det lindrigare pÃ¥ domens dag än det obotfärdiga Kafarnaum som inte ville omvända sig trots alla sina chanser.

I forntiden var Sodom och Gomorra exempel pÃ¥ hela samhällen som gÃ¥tt särskilt lÃ¥ngt i synd. Där rÃ¥dde en ogudaktighet som skriade mot himlen. Där var allt tillÃ¥tet. Där förhÃ¥nades gudsfruktan. Där trampades Guds bud under fötterna i ohämmade utsvävningar, i drycken-skap, i sexuell lösaktighet och liderlighet. Lägg märke till ordet sodomi, som är hämtat frÃ¥n detta sammanhang. Det fasansfulla som där ägde rum under lÃ¥ng tid drog till sist ner Guds vrede över staden. Hans tÃ¥lamod tog slut. â€DÃ¥ lät HERREN svavel och eld regna ner frÃ¥n himlen, frÃ¥n HERREN, över Sodom och Gomorra. 25 Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte pÃ¥ marken.†(1 Mos. 19: 24-25). Nu varnar Jesus att Korasins och Betsaidas, de anständiga städernas, synder är värda ett värre straff än Tyros, Sidon och Sodom.

Det finns förlåtelse för alla synder. Vad du än har gjort i ditt liv, hur du än har trasslat till det för dig, så blir du rentvådd i Jesu blod om du ber Honom om förlåtelse. Men från en synd finns ingen återvändo, och det är synden mot den Helige Ande (Matt. 12: 31). Denna synd är obotfärdighetens synd. Anden är hjälparen som vittnar om Jesus, om Hans frälsningsverk och om syndaförlåtelsen. Den som syndar mot Anden avvisar alltså Jesus, trots att man fått Hans frälsningsverk förklarat för sig och förstått det. Det är fråga om ett trots mot Andens överbevisning. Om någon är ängslig över att ha begått den synden, har han med säkerhet inte gjort den. Då skulle det nämligen inte finnas någon oro eller samvetsnöd. Orsaken till att denna synd inte kan förlåtas är nämligen inte att den är för stor, utan att den gör ånger omöjlig. Att inte ta emot erbjudandet om förlåtelse, att inte göra bot och bättring när Gud kallar är alltså den största och farligaste av alla synder. Den leder till döden. Korasin, Betsaida och Kafarnaum hade alla haft chansen. Människor där hade fått besök av Jesus själv – med erbjudande om frälsning och ett nytt liv. Men Jesus hade blivit avvisad.

Men nu mÃ¥ste vi tänka pÃ¥ vÃ¥r situation, Sverige Ã¥r 2011. Vi lever i ett land som kanske mer än nÃ¥got annat varit föremÃ¥l för Guds särskilda välsignelse. Vi har varit evangelisk-lutherskt i nära 500 Ã¥r. Vi har fÃ¥tt det rena och klara evangeliet förklarat i katekesen generation efter generation. Det har naturligtvis varit en stor nÃ¥d för oss. Men av Jesu verop i predikotexten förstÃ¥r vi samtidigt hur farligt det är för ett folk, en stad, en bygd att i sin mitt ha Guds Ord förkunnat med Ande och kraft. Ju bättre predikan, desto större ansvar. Om man tänker pÃ¥ hur vi förvaltat Guds Ords ljus i vÃ¥rt land blir man rädd. Tänk om Guds tÃ¥lamod tar slut med oss! Kan det bli vÃ¥r tur att höra Jesu verop? Kommer vi att fÃ¥ höra vÃ¥rt lands, vÃ¥r orts namn räknas upp bland platserna som mÃ¥ste störtas ned i helvetet: â€Ve dig, UmeÃ¥â€? Hur länge varar Guds tÃ¥lamod? Naturligtvis kan vi inte veta svaret pÃ¥ den frÃ¥gan. Men sÃ¥ mycket vet vi att erbjudandet om nÃ¥d, frälsning och försoning är tidsbegränsat. Vi vet inte hur länge sanden fortsätter att rinna i timglaset, men ännu finns möjlighet att förhindra att det som tagit generationer att bygga upp skall raseras av en enda. â€Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag†(2 Kor. 6:2).

Jesus talar samma allvarliga sprÃ¥k i flera av sina sändebrev i Uppenbarelseboken till olika församlingar i mindre Asien. Församlingen i Efesos hade övergivit sin första kärlek. Tron höll där pÃ¥ att slockna. Herren säger till denna församling: â€Tänk därför pÃ¥ varifrÃ¥n du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake frÃ¥n dess plats.†Det är detta vi just nu upplever! Lampan, Guds Ord som lyser upp mörkret, hÃ¥ller pÃ¥ att lyftas bort frÃ¥n Sverige därför att vÃ¥rt folk har avvisat Herren. Hela Västeuropa vänder den Gud ryggen som välsignat dem i generationer. Kyrkor töms och stängs pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll. De fromma dör bort. Det blir knappast nÃ¥gon Ã¥terväxt. Guds Ord och bud trampas under fötterna och biskoparna och prästerna som var satta att vakta Sions murar – att slÃ¥ vakt om läran och Guds rena Ord – anpassar sig efter denna värld i ett missriktat försök att hÃ¥lla människor kvar. Samtidigt tänds lampan pÃ¥ andra hÃ¥ll i världen, i Afrika och Asien, där Guds Ord förkunnas i all sin kraft – där synd kallas synd och nÃ¥d kallas nÃ¥d. Där Guds Ord tas pÃ¥ allvar sker nämligen under i vÃ¥r tid.

Hur kommer nu vi som individer in i detta sammanhang? Guds Ord idag handlar ju om hela städer och bygder. Vi måste komma ihåg att alla städer och alla platser består av individer. Därför är det så, att

Var och en har ett ansvar

Om vi Ã¥tervänder till Sodom blir detta mycket tydligt när Abraham ber för staden. Abraham stÃ¥r inför Herren. Han känner Guds vrede, han vet vad som är pÃ¥ väg att hända med staden. Han frÃ¥gar dÃ¥ om inte staden skulle kunna skonas om det fanns 50 rättfärdiga där. När han fÃ¥r ett â€ja†som svar blir han djärvare och gÃ¥r ner till 45 rättfärdiga som villkor för stadens bevarande. Även nu blir han bönhörd. Sedan minskar han antalet rättfärdiga med 10 Ã¥t gÃ¥ngen. Varje gÃ¥ng blir han bönhörd, tills han kommer ner till tio rättfärdiga. Där slutar Abrahams bönekamp för Sodom. Om bara tio rättfärdiga och gudfruktiga människor hade funnits i den stora staden hade den skonats. Säkert trodde Abraham att det skulle finnas sÃ¥ mÃ¥nga rättfärdiga, men han trodde fel. Guds tÃ¥lamod tog slut och Sodom fördärvades.

Vi lär oss här hur oerhört viktig varje individ är. Hade det bara funnits en handfull människor som hållit trons låga brinnande hade inte allt tagit slut. Det hade kunnat bli en ny början. Som bedjare, som salt i förruttnelsen och som ljus i mörkret är varje enskild kristen av oerhörd vikt.

Men ytterst vilar det inte på oss. Vore vi hänvisade till oss själva skulle allt vara förlorat. Nej, det är istället så, att

Jesus Kristus är vårt fäste och vår klippa

Abraham slutade sin bön i tron att tio människor skulle kunna beveka Gud att ändra sig. Tänk om han hade fortsatt och till sist ställt frÃ¥gan: â€Om det funnits en enda rättfärdig, skulle du dÃ¥ skona alla för denne endes skull?†Profeten Jeremia har dragit tankelinjen ända dit, eller rättare sagt har Guds Ande dragit den dit, när Herren genom profeten i 5:1 säger, att om det finns nÃ¥gon enda i Jerusalem sÃ¥ skall Han förlÃ¥ta hela staden. Och genom Hesekiel säger Herren i 22:30 att Han sökte i hela landet efter en enda som skulle träda fram inför folket, sÃ¥ att Han inte skulle fördärva det. Där har vi svaret varför Guds tÃ¥lamod ännu varar, varför vi ännu har chansen. Abrahams bön levde vidare. Jeremia och Hesekiel profeterade om den ende rättfärdige, Jesus Kristus. När tiden var inne trädde Han fram för hela folket, för alla folk, för oss alla. Han försonade alla synder. Han avvärjde vredesdomen. Det är för Hans skull nÃ¥datiden ännu varar. När vi omvänder oss till Honom fÃ¥r vi allt förlÃ¥tet. Hans rättfärdighet blir vÃ¥r. Vi kläds i den rena, vita dräkten. När människor flyr till Honom blir allt förändrat. Herre, tag emot oss. Tack att du ville bli vÃ¥r Frälsare.

Amen.