av Lars Borgström Recension av Jesus i centrum – därför är jag lutheran

För några år sedan utkom på svenska boken Jesus i centrum – därför är jag lutheran. Den är skriven av Daniel Preus, präst i den amerikanska Missourisynoden och dessutom direktor för Luther Academy. Genom denna senare uppgift har han haft en del med Sverige och Norden att göra, bl.a. genom Nordeuropeiska Lutherakademin.

Preus skriver i förordet att hans avsikt inte varit att ge en grundlig framställning av kristen och luthersk troslära. Istället vill han fokusera på det allra mest centrala: Jesus och korsfästelsen. Samtidigt menar han att detta ändå blir en beskrivning av den lutherska kyrkans tro, eftersom denna har just Jesus och Hans försoningsverk i centrum.

Jag vill genast säga att författaren lyckats mycket bra med sin uppgift. Förutom att han verkligen har Jesus i centrum är boken skriven pÃ¥ ett pedagogiskt sätt. Ett gott exempel pÃ¥ det är när han i det längsta kapitlet, det som jag ocksÃ¥ uppfattar vara huvudkapitlet, â€En frÃ¥ga om berg†(s 29-78), tar sin utgÃ¥ngspunkt i de tre bergen Sinai, Golgata och Sion.

Sinai är berget där Guds lag talar och dömer oss. Preus är noga med att betona att vi redan till vÃ¥r natur är dömda av lagen. Arvsynden lyfts fram pÃ¥ ett förtjänstfullt sätt. Vi fÃ¥r ocksÃ¥ beskrivet för oss vilken rädsla lagen injagar i människor, och hur den moderna kulturen försöker överskyla syndens och domens faktum: â€För att driva bort denna rädsla, har det postmoderna samhället gjort allt för att urholka Guds lag. [—] Abort rättfärdigas i kärlekens och den individuella valfrihetens namn. Homosexuellt beteende rättfärdigas i accepterandets

namn. Äktenskapsbrott och otukt rättfärdigas i frihetens namn†(s 35). Men lagen finns där ändÃ¥, den är omutlig och den dömer oss: â€Vi rör vid Sinai varje dag. Det finns ingen rättfärdiggörelse för syndaren pÃ¥ detta berg. Där finns bara blixtar och dunder, Guds vrede och död†(s 40).

Golgata är berget där Jesus ställföreträdande tog vårt straff. Här hämtar Preus starka ord ur våra fäders skrifter för att beskriva Kristi frälsningsverk. Luthers ord om förbannelsens man citeras (ur Stora Galaterbrevskommenteren). Och när C.F.W. Walther citeras om Jesu uppståndelse når vi något av en höjdpunkt i Preus evangeliska utläggning:

â€PÃ¥ samma sätt som fördömelsen över Kristus var en fördömelse över hela

mänskligheten, var Kristi betalning en betalning för hela mänskligheten, Kristi

liv är nu livet för hela mänskligheten, hans frikännande ett frikännande av hela

mänskligheten, hans rättfärdighet hela mänsklighetens rättfärdighet och hans

förlåtelse hela mänsklighetens förlåtelse†(s 49).

Vi möter här en mycket kraftfull bekännelse till den allmänna rättfärdiggörelsen: Genom Jesu verk har Gud förklarat hela mänskligheten rättfärdig!

Sion är berget där alla kristna bor genom tron. Preus poängterar att inte alla kommer till himlen, trots att Jesus dött för varje människa. Endast genom tron äger man för egen del förlÃ¥telsen. Vi möter här, i utläggningen av Sion, god undervisning om den Helige Andes verk och om kyrkan, som är Hans skapelse. Preus skriver bl.a. â€Kyrkan bestÃ¥r av dem som bekänner sina synder, vänder sig till Jesus för att fÃ¥ nÃ¥d och förlÃ¥telse och lyssnar till rösten frÃ¥n den gode herden. Denna kyrka syns inte. Den är i hjärtat, mitt ibland oss (Luk. 17:21, Rom. 10:9-10). Denna osynliga kyrka existerar över allt i himlen och pÃ¥ jorden och har speciella

kännetecken på samma sätt som Gateway Arch kännetecknar staden S:t Louis,

som Vita Huset kännetecknar Washington D.C. och som Golden Gate-bron

kännetecknar San Fransisco. Kyrkan kännetecknas av Guds ord och dess tillförlitliga och sanna budskap. Kyrkan kännetecknas också av dopets sakrament och firandet av nattvarden†(s 58).

I anslutning till utläggningen av Sion förklarar Preus även hur man kommer till tro genom den Helige Ande. Vi möter här samtidigt en enkel men träffande teologihistorisk genomgÃ¥ng av hur olika synergistiska (där man hävdar mänsklig medverkan i omvändelsen) rörelser och â€väckelseledare†kommit till korta i sin undervisning om arvsynden och dess konsekvenser. Senare tiders exempel tas frÃ¥n amerikanska förhÃ¥llanden, men genom den inverkan dessa rörelser haft även i vÃ¥rt land, känns de aktuella även för oss.

Boken innehÃ¥ller även annan god undervisning, t.ex. kring sakramenten och prästämbetet. Preus kyrkosamfund Missourisynoden praktiserar slutet nattvardsbord. Detta är ju egentligen den normala ordningen, sÃ¥väl kyrkohistoriskt som â€kyrkosociologiskt†(d.v.s. om vi skulle blicka ut över de nutida kyrkosamfunden i världen). Men i Sverige, med en avfallen folkkyrka

som i över hundra Ã¥r praktiserat öppet nattvardsbord, betraktas denna â€normalordning†som nÃ¥got misstänkt, t.o.m. som nÃ¥got fariseiskt. FörstÃ¥elsen för de smÃ¥ konfessionella lutherska församlingarnas (däribland LFS) nattvardspraxis har varit minst sagt bristfällig. Mycket värdefull är därför Preus förklaring till vilka själavÃ¥rdsmässiga aspekter som ligger bakom det slutna nattvardsbordets praxis (s 141-142).

Det finns ingenting negativt att säga om denna bok. Tvärtom rekommenderas den för läsning till alla. Den tillhör nämligen de böcker som har något att ge åt alla kategorier människor. Såväl teologen som den nykristne kan här hämta värdefulla tankar och samla sig skatter i himlen. T.o.m. som en introduktionsbok för den icke-kristne fungerar boken, låt vara att den i så fall är lite krävande och bäst passar sig för människor som är lite reflekterande till sin natur.

Det allra bästa med boken är att den lever upp till sin titel Jesus i centrum. Recensenten vill avslutningsvis citera Preus slutord, som samtidigt utgör bokens röda trÃ¥d: â€FrÃ¥n dopet till döden och genom döden in i evigheten, stÃ¥r Jesus i centrum för varje kristen†(s 197).

Daniel Preus: Jesus i centrum – därför är jag lutheran. 218 s. Kyrkliga Förbundets Bokförlag. ISBN 91 7238 172 8, Göteborg 2006