Skattkistan

av Lars Borgström Predikan Skärtorsdagen Luk. 22:7-23

Jesus skulle fira pÃ¥skalammsmÃ¥ltid tillsammans med sina lärjungar. Vi läser i inledningen av vÃ¥r predikotext: â€SÃ¥ kom den dag i det osyrade brödets högtid [alltsÃ¥ pÃ¥sken], när pÃ¥skalammet skulle slaktas†(Luk. 22:7). Dessa ord är märkligt profetiska och dubbeltydliga. Jag syftar pÃ¥ att den dag hade kommit dÃ¥ pÃ¥skalammet skulle slaktas. PÃ¥skalamm hade pÃ¥ Herrens befallning slaktas ända sedan Israels barns uttÃ¥g ur Egypten. Under ca 1 500 Ã¥r hade miljoner och Ã¥ter miljoner lamm slaktats till minne av hur Herren hade skonat alla dem som hade blod frÃ¥n ett Ã¥rsgammalt felfritt lamm av hankön bestruket pÃ¥ sin dörrpost av trä. Det var nu dags för Jesus och Han lärjungar att fira denna högtid och hÃ¥lla pÃ¥skmÃ¥ltid. Dagen var därför inne dÃ¥ pÃ¥skalammet skulle slaktas. Men samtidigt, och detta är det dubbeltydiga, var dagen inne dÃ¥ pÃ¥skalammet skulle slaktas i en ännu mycket större bemärkelse. Alla de lamm som Ã¥rhundradena igenom hade slaktats pekade fram emot det sanna pÃ¥skalammet Jesus Kristus, som nu, denna pÃ¥sk som vi läser om i predikotexten, skulle slaktas för världens synd. â€Ty vÃ¥rt pÃ¥skalamm Kristus har blivit slaktat†(1 Kor. 5:7), kunde Paulus senare skriva om Jesus. Vi skall i predikans första del se hur offerlammen i det gamla förbundet pekade fram mot

Jesus Kristus, det sanna påskalammet

Som ni alla vet var Israels folk slavar i Egypten hos Farao. Herren hotade genom Mose och Aron Farao med olika plågor om han inte släppte Israel fritt. Under de katastrofartade händelser som skakade såväl naturen som människosjälarna, instiftades den judiska påskhögtiden. Det skedde inför den tionde och mest fruktansvärda plågan.

Herren skulle slÃ¥ allt förstfött, inklusive människobarn, i Egyptens land. Det skedde i den natt dÃ¥ â€Herrens härskarorâ€, som Israels folk kallades, drog ut ur Egyptens land (2 Mos. 12:41). För första gÃ¥ngen hade man, pÃ¥ Herrens befallning, slaktat pÃ¥skalamm och med en knippa isop (jfr. Joh. 19:29) strukit dess blod pÃ¥ dörrposterna, sÃ¥ att Fördärvaren inte skulle gÃ¥ in i huset, ty när Herren sÃ¥g blodet, skulle Han gÃ¥ förbi (2 Mos. 12:22-23). Det judiska namnet pÃ¥ pÃ¥sk är för övrigt pésach, en benämning hämtad frÃ¥n verbet pasách som betyder “gÃ¥ förbi”. SÃ¥ skonades alla som hade tagit sin tillflykt till de hus som var skyddade med lammets blod pÃ¥ dörrträet. Det var ocksÃ¥ noga med hur man hanterade pÃ¥skalammet. Det skulle hanteras pÃ¥ det sättet, att inget ben skulle sönderslÃ¥s (2 Mos. 12:46)

När denna högtid instiftats blev det inledningen till en lÃ¥ng väntan pÃ¥ att Jesus Kristus skulle komma. Räddningen ur Egyptens träldom var bara en liten förebild för hur Guds folk i tidens fullbordan skulle bli räddade, frälsta, frÃ¥n synden, döden och djävulen. Men hur kan Jesu blod rädda oss frÃ¥n djävulen? Djävulen är bl.a. anklagaren, vilket hans namn satan betyder. Han pekar pÃ¥ vÃ¥r synd och framhÃ¥ller att vi inte är heliga och rättfärdiga, att vi därför inte kan vara Guds barn. Han menar istället att vi tillhör honom. Men Lammets blod, Jesu pÃ¥ Golgata kors utrunna blod, renar frÃ¥n all synd. Där synden är utstruken och borttagen, där har satan inte nÃ¥gonting att anklagande peka pÃ¥. Där mÃ¥ste han “gÃ¥ förbi” med outrättat ärende precis som fördärvaren inte kunde gÃ¥ in och döda det förstfödda i de hus i Egypten, där dörrposterna var bestrukna med blodet frÃ¥n ett felfritt lamm av hankön (2 Mos. 12). Där evangeliets ord om frälsningen genom Jesu korsdöd förkunnas och mottas i troende hjärtan, där är satan alldeles maktlös. I Uppenbarelseboken stÃ¥r det om den slutligt frälsta människoskaran i Himmelen att de hade använt sig av det enda vapen som finns mot den mäktige djävulen: “Lammets blod och sitt vittnesbörds ord”. Men här i världen, som till sin helhet är “bedragen av djävulen” förlöjligas eller t.o.m. hatas de för sin tros skull, fÃ¥r ofta lida förtryck och förföljelse av denna världs människor, ja t.o.m. martyrskap. Det stÃ¥r dock om dem, att “de älskade inte sitt liv sÃ¥ högt att de drog sig undan döden” (Upp. 12:11).

Johannes, som fÃ¥tt se den fantastiska synen av Lammets tron berättar om den frälsta skaran: “Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför stÃ¥r de inför Guds tron och tjänar Honom dag och natt i Hans tempel, och Han som sitter pÃ¥ tronen skall slÃ¥ upp sitt tabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller nÃ¥gon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som stÃ¥r mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tÃ¥rar frÃ¥n deras ögon´” (Upp. 7:13-17).

Käre vän, du var väl med i den skara som Johannes såg? Han fick blicka in i evighetens värld och såg hela den frälsta skaran genom alla tider. Du stod med där, om du här i tiden, under din levnad på jorden, utnyttjat nådetiden och tagit din tillflykt till Lammets blod. Den frälsta skaran är ju de som iklätt sig Kristi rättfärdighetsdräkt (det var därför Johannes såg dem i vita kläder, som ju är en symbol för ett heligt liv och vandel) de som tagit emot sina synders förlåtelse i Hans namn och renats i Hans blod.

En liten detalj till. När Jesus korsfästes är det sÃ¥ tydligt att Han är vÃ¥rt sanna pÃ¥skalamm. Herren hade gett Mose och Aron följande instruktioner om pÃ¥skalammet: â€Ni fÃ¥r inte krossa nÃ¥got ben pÃ¥ det†(2 Mos. 12:46). Och i Davids profetia i Ps. 34:21 läser vi hur det skulle gÃ¥ den Rättfärdige: â€Han (Gud) bevarar alla Hans ben; inte ett enda av dem skall sönderslÃ¥s.†Efter det att Jesus sagt â€Det är fullbordat†och utandats sin sista suck, blev Han behandlad i enlighet med 2 Mos 12:46 och Ps. 34:21: â€Soldaterna kom [—] och krossade benen pÃ¥ dem som var korsfästa tillsammans med Honom, först pÃ¥ den ene och sedan pÃ¥ den andre. När de därefter kom till Jesus och sÃ¥g att Han redan var död, krossade de inte Hans ben†(Joh. 19:32-33). Johannes skriver detta för att vi skall tro att Jesus är Guds Lamm, som i allt uppfyllt vad som i GT stÃ¥r skrivet om Honom. Märkligt är det ocksÃ¥ att i Egypten bestod räddningen i att husfäderna bestrukit dörrträet med blod frÃ¥n ett felfritt lamm, och vÃ¥r frälsning är ocksÃ¥ ett blodbestuket trä; korset pÃ¥ Golgata.

Tänk sÃ¥ dyrt Ã¥terlösta vi är! Guds egen Son har i självutgivande kärlek lidit och dött för vÃ¥r frälsnings skull. Petrus skriver till sina medkristna: â€Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta frÃ¥n det meningslösa liv ni ärvt frÃ¥n era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte†(1 Petr. 1:18-19).

Jesus instiftade nattvarden

Jesus har inte bara Ã¥terlöst oss genom att dö försoningdöden för oss. I detta nu vÃ¥rdar Han sig om oss och vill pÃ¥ varje sätt bevara oss hos sig, sÃ¥ att vi inte gÃ¥r förlorade. Han vill stärka vÃ¥r tro pÃ¥ Honom eftersom trons gemenskap med Honom är det enda som gör oss saliga och frälsta. I detta syfte instiftade Han nattvarden. Vi läser i vÃ¥r predikotext, att â€när stunden var inne, lade Han sig till bords, och apostlarna tillsammans med Honomâ€. Sedan tog Han â€en bägare, tackade Gud och sade: ´Tag detta och dela mellan er  â€Och Han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav Ã¥t dem och sade: ´Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.´ PÃ¥ samma sätt tog Han bägaren efter mÃ¥ltiden och sade: ´Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er´†(Luk. 22:14-20).

Av dessa ord ser vi att nattvarden är en Ã¥minnelsemÃ¥ltid, där vi skall minnas och pÃ¥ ett alldeles särskilt sätt tänka pÃ¥ allt det som Jesus gjort och lidit för oss, pÃ¥ Hans trofasta kärlek intill korset och döden. När Jesus instiftade nattvarden sade Han ju: â€Gör detta till minne av mig†(Luk. 22:19).

Men nattvarden är mer än sÃ¥. Jesus sade om brödet, att det var Hans egen kropp och om vinet att det var Hans blod, förbundsblodet. Han som är värden vid nattvardsmÃ¥ltiden ger oss alltsÃ¥ – sig själv! Han erbjuder oss att äta Hans kropp och dricka Hans blod. Detta är ju förstÃ¥s alldeles orimligt. Hur skulle Jesus Kristus kunna vara i den lilla brödbit, som vi kallar oblaten och i en klunk vin? Det är fullständigt orimligt för vÃ¥rt stackars tröga förnuft. Men vi mÃ¥ste besinna att när vi har att göra med Herrens Heliga Nattvard, dÃ¥ stÃ¥r vi inför ett heligt mysterium och en Guds egen hemlighet, hur lärda och kloka vi än är och hur mycket vi än funderar och forskar. Vi kan inte ens till en brÃ¥kdel pejla djupet i Guds hemligheter och ännu mindre utforska dem. Vi kan aldrig fatta och för varandra beskriva hur bröd och vin kan förvandlas till kött och blod. Vi kan aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, förstÃ¥ det underbara vi fÃ¥r i nattvarden och hur vi där kan bli förenade med Jesus, vÃ¥r Herre och Frälsare – men vi kan tro och även erfara det. Inför det oförklarliga i nattvarden mÃ¥ste vi lägga handen pÃ¥ munnen och vördnadsfullt tiga eller säga: â€Vi vet inte hur det gÃ¥r till eller är möjligt, men för Gud är ingenting omöjligt.â€

Den största välsignelsen med nattvarden är att den skänker syndernas förlÃ¥telse, det som vi alla sÃ¥ mycket behöver. Och Jesus är sÃ¥ mÃ¥n om vÃ¥r frälsning att Han framställer sin försoning, dÃ¥ Hans kropp bröts ner och Hans blod rann ut pÃ¥ Golgatas kors, sÃ¥ tydligt det bara gÃ¥r dÃ¥ Han ger sin utgivna kropp och sitt utgjutna blod Ã¥t oss i brödet och vinet. “Här”, säger Jesus till nattvardsgästen, “Här fÃ¥r du min kropp och mitt blod för att du skall tro, att du lika visst och säkert ocksÃ¥ därmed fÃ¥r dina synders förlÃ¥telse”. Lika lite som vi kan betvivla att vi har nattvardens element – bröd och vin som genom Guds allsmäktiga Ord nu ocksÃ¥ är Kristi kropp och blod – i munnen, lika lite kan vi betvivla att Jesu Kristi blod har runnit för vÃ¥r frälsning. Mer personligt och direkt kan inte Jesus överlämna frälsningen Ã¥t oss. â€Jag kan omöjligt bli fördömdâ€, sade kyrkofadern Augustinus, â€dÃ¥ Kristi blod rinner i min kropp.†VÃ¥ra syndfulla, otrogna hjärtan blir tvättade rena i Lammets blod och djävulen mÃ¥ste â€gÃ¥ förbi†oss. Han har inte längre nÃ¥gonting med oss att göra.

Nattvarden är ocksÃ¥ en mÃ¥ltid som förebÃ¥dar den stora glädjen i Himmelen. Jesus hade verkligen längtat efter att fÃ¥ dela denna sista pÃ¥skalammsmÃ¥ltid med sina lärjungar, den som samtidigt blev den första nattvarden. Han tyckte om att dela mÃ¥ltidens gemenskap med sina lärjungar, men nu sade Han att Han inte mer skulle äta med dem, förrän Hans lidande fÃ¥tt â€sin fullbordan i Guds rike†(Luk. 22:16) och â€förrän Guds rike kommer†(Luk. 22:18). Guds rike kom sedan med kraft i och med pingstens under och alltsedan dess har Jesus delat mÃ¥ltid med sina lärjungar i alla de nattvardsgÃ¥ngar som firats Ã¥rhundradena igenom. Men uppfyllelsen är ändÃ¥ inte fullständig. Ännu Ã¥terstÃ¥r ju den dag dÃ¥ Guds rike inte bara är en osynlig, andlig verklighet som tron kan uppfatta, utan fullt synligt uppenbarad – nämligen dÃ¥ de nya himlarna och den nya jorden skapats, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:13). När vi böjer knä vid altarrunden och tar emot Jesu kropp och blod, fÃ¥r vi i tron se fram mot den underbara dag när vi fÃ¥r komma hem till vÃ¥r Gud och Frälsare, när Han tar de himmelska druvorna, pressar ut dess saft i den gyllene bägaren och oss dem att dricka (Matt. 26:29).

Alla nattvardsgäster blir inte saliga

Till sist ett varningens ord. Trots Jesu allraheligaste offer av sig själv, trots Hans Ã¥tgärder genom nattvardens instiftande för att bevara sina lärjungar hos sig, blir inte alla som haft med Jesus att göra saliga. Inte ens bland Jesu allra närmaste, de tolv, blev alla saliga. VÃ¥r predikotext avslutas med orden frÃ¥n Jesu mun: â€Men se, den som förrÃ¥der mig, han har sin hand med mig pÃ¥ bordet. Ty Människosonen gÃ¥r bort som det är bestämt, men ve den människa, genom vilken han blir förrÃ¥dd.” Sedan läser vi om lärjungarna, att â€dÃ¥ började de diskutera med varandra vem av dem det kunde vara som skulle göra detta.â€

Vid det himmelska nattvardsbordet skall alltsÃ¥ en av lärjungarna ur den närmaste kretsen saknas. Bland Jesu lärjungar fanns denna kväll den som sedan förrÃ¥dde honom. Det var detta som gjorde att Herren Jesus klagande sade att â€en av er skall förrÃ¥da mig†(Joh. 13:21). Han sade inte direkt till Judas: â€Du skall förrÃ¥da mig.†Ännu en gÃ¥ng, den sista, sträcker sig Jesu kärlek efter den förlorade lärjungen. Detta â€en av er†mÃ¥ste tränga till märg och ben pÃ¥ den lärjunge det gällt. Kanske blev ocksÃ¥ Judas för ett ögonblick oense med den fiende Ã¥t vilken han överlämnat sig och försökte frigöra sig ur satans vÃ¥ld. Men detta skedde dÃ¥ bara för att sÃ¥ mycket hÃ¥rdare fjättras i hans hÃ¥rda bojor. Troligtvis slog inte Judas i detta ögonblick upp sina ögon, men de övriga alla sÃ¥g pÃ¥ varandra, och den ene efter den andre ställde den ängsliga frÃ¥gan: â€Inte är det väl jag, Herre?†(Matt. 26:22). De älskade sin Herre och bävade för blotta tanken pÃ¥ ett sÃ¥dant dÃ¥d. Men under en kväljande känsla av egen svaghet fruktade de ändÃ¥ för sig själva.

â€Ve den människa, genom vilken [Människosonen] blir förrÃ¥dd†utropade Jesus. Han ropade inte ve över sig själv. Han visste att Hans väg skulle gÃ¥ genom lidande till härlighet enligt Faderns frälsningsrÃ¥d. Nej, veropet gällde den som skulle förrÃ¥da honom. Om det hade funnits en slutlig räddning ur det plÃ¥gorum, dit Judas nu hastade, hade hans födelse till världen ändÃ¥ varit en vinst för honom. För ocksÃ¥ tusen Ã¥r av pina kan uthärdas, när man därefter har en evig salighet att vänta. Men Herren säger: â€Det hade varit bättre för honom att han inte blivit född!†(Matt. 26:24). SÃ¥ allvarligt menar Kristus det med sina tillsägelser om den eviga elden och den eviga pinan, (Matt. 25:41, 46), om den mask som inte dör och den eld som inte utsläcks, (Mark. 9:45 ff.).

Judas var fräck nog att instämma i de övriga lärjungarnas frÃ¥ga. â€Rabbiâ€, sade han, â€inte är det väl jag?†Han kallade Jesus helt förtroligt Rabbi. Och Herren svarade: â€Du har själv sagt det†(Matt. 26:25). Det var detsamma som: â€Ja, det är du.†Detta var det ögonblick dÃ¥ Judas öde blev beseglat, dÃ¥ han slutgiltigt sÃ¥lt sig till avgrundens furste. Johannes säger: â€När Judas hade tagit emot brödstycket, for satan in i honom†(Joh. 13:27) Judas hade successivt öppnat sitt hjärta för satan och blev nu slutligen ett hjärta och en själ med sin Mästares huvudfiende.

När Judas hade tagit emot brödstycket gick han ut – â€och det var natt†(Joh. 13:30). Natt var det ocksÃ¥ i den förlorade lärjungens hjärta, eftersom ingen strÃ¥le av nÃ¥d frÃ¥n Jesus mer trängde ner där.

Judas slut är en varning för oss och för alla människor. SÃ¥ gÃ¥r det när man vänder sig bort frÃ¥n Jesus. SÃ¥ gÃ¥r det när nÃ¥gonting annat, i Judas fall Mammon, pengarna (jfr. Joh. 12:6), blir viktigare än Frälsaren. Och ingen skall känna sig säker p.g.a. en yttre tillhörighet till nÃ¥gon församling eller gudstjänstgemenskap. Inte ens det faktum att man är en regelbunden nattvardsgäst garanterar himmelsk salighet. Det var inte bara kring det första nattvardsbordet det fanns en judassjäl, utan judassjälar kan smyga sig in i de mest renläriga sammanhang ocksÃ¥ i vÃ¥r tid. Endast som en fattig syndare som tigger om nÃ¥d och förlÃ¥telse för Jesu utrunna blods skull hör du himmelriket till. Du skall inte tvivla utan tro att Jesus, Guds slaktade Lamm, gjort allt för dig. Att tro är detsamma som att komma till Jesus, och Han säger: â€Den som kommer till mig skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6:37).

Amen.