av Lars Borgström Predikan Fastlagssöndagen Mark. 10:32-45

Fastlagen, de tre sista dagarna av förfastan, inleds idag och pÃ¥ onsdag, askonsdagen, börjar den egentliga fasteperioden som leder fram till lÃ¥ngfredag och pÃ¥sk. Jesus sade till sina första lärjungar: “Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem.” SÃ¥ säger Han ocksÃ¥ idag till oss sentida lärjungar: “Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem.” Jesus vill att vi liksom för vÃ¥r inre blick skulle följa Honom upp till den heliga staden och se vad som där inträffade.

Det är just lÃ¥ngfredagens och pÃ¥skens händelser, det som den lÃ¥nga fasteperioden utmynnar i, Jesus syftade pÃ¥ dÃ¥ Han sade: “Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom Ã¥t hedningarna. Dessa skall hÃ¥na Honom, spotta pÃ¥ Honom och gissla och döda Honom. Men efter tre dagar skall Han uppstÃ¥”.

Predikans första del handlar om, att

Jesus gör sig till den minste

Ingenting av detta hemska med gisslandet och dödandet hade, ur en synvinkel sett, behövt hända Honom. Han sade: “Ingen tar mitt liv ifrÃ¥n mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka” (Joh. 10:18). Han som är störst, Jesus Kristus, Guds Son, Härlighetens Herre, förödmjukar sig alltsÃ¥ frivilligt och gör sig minst av alla; lÃ¥ter syndfulla, orena människor gissla och döda Honom. I en not i Folkbibeln stÃ¥r det om ordet gissla: “Det hos judarna vanliga kroppsstraffet var gissling. Straffredskapet bestod av kalvskinnsremmar sammanbundna till en piska. Högst fyrtio slag fick utdelas (5 Mos. 25:3). Den romerska gisslingen var lÃ¥ngt rÃ¥are än den judiska. Romarna bestraffade med gissel, vars ändar ofta var försedda med blyklumpar. En dödsdömd brukade torteras med gissel.”

Tänk er att Jesu kropp, den enda syndfria människokropp som nÃ¥gonsin funnits, Guds Sons egen kropp, fläktes upp i fula sÃ¥r och söndersargades. I Jes. 53:5 stÃ¥r det: “Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull.” Det hebreiska ord som här översätts med “genomborrad” och i andra översättningar med “sargad”, betecknar nÃ¥got som är fullständigt sönderkrossat, sönderslitet – ett starkare ord finns inte att ta till.

VÃ¥ra syndfulla kroppar, i vars lemmar synden rasar, förtjänar verkligen den grymmaste gissling – ja, inte bara det, utan ocksÃ¥ att “kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks” (Mark. 9:48). Men pÃ¥ Jesu, Guds Sons, kropp borde det inte funnits nÃ¥gra sÃ¥r. Den syndfrie förtjänar inget straff. ÄndÃ¥ lät Jesus sig fläkas sönder, Han utgav sin egen kropp. Han som var till i Gudsgestalt utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ Han blev människa (Fil. 2:6-7). Efter att frivilligt stigit ned till oss och blivit född som en av oss, stiger Han i samband med korsfästelsen ännu längre ned, Han gÃ¥r ned under oss och blir mindre än vi. “SÃ¥ skall Hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och Hans gestalt mer än andra människors” (Jes.52:14). I sin dödspsalm, Ps. 22, som Han läste pÃ¥ korset, den som inleds med “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” sade Han: “Men jag är en mask och inte en människa, hÃ¥nad av människor, föraktad av folket” (Ps. 22:7). Efter att ha gjort avkall pÃ¥ sin gudomshärlighet och blivit människa, gör Han pÃ¥ korset avkall pÃ¥ sitt människovärde. Att bli övergiven av Gud var oändligt mycket svÃ¥rare för Jesus än det kroppsliga lidandet.

Allt detta gjorde Han för vÃ¥r skull, för att vi, genom Hans sÃ¥r, skulle bli helade (Jes. 53:5). Och bakom de grymma soldaternas agerande stod Hans himmelske Fader. Den allsmäktige, som styr alla händelser efter sitt allvisa rÃ¥d, styrde den mänskliga ondskan och grymheten sÃ¥, att den drabbade Hans Son. Därför stÃ¥r det i Jes. 53:4, att Jesus var slagen av Gud och pinad. Och när Jesus lämnade nattvardssalen pÃ¥ skärtorsdagskvällen för att bege sig till Getsemane, sade Han till sina lärjungar: “Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det stÃ¥r skrivet: Jag skall slÃ¥ herden, och fÃ¥ren i hjorden skall skingras” (Matt. 26:31). Ja, Gud slog herden, sin Son, som vi sjunger i en sÃ¥ng av Anders Nilsson: “Alla synder kastade Gud pÃ¥ dig, min Broder. Över dig framströmmade Herrens vredesfloder. TÃ¥ligt led du varje slag För din brud, den kära. Du uppfyllde Herrens lag, Dig ske pris och ära” (Lova Herren, 162:3). I en annan sÃ¥ng skriver Anne Cundell-Cousin: “Din Fader lyfte upp sin stav, O Jesu, över dig, Och hÃ¥rda slag din Gud dig gav, Men intet drabbar mig. Du blod och tÃ¥rar göt därav, Din pina helar mig. [—] Sitt svärd din Fader lyfte upp, O Jesu, över dig, Och i din själ, ditt blod, din kropp Dess lÃ¥gor släckte sig. SÃ¥ vann jag frid, sÃ¥ vann jag hopp, Nu drabbar det ej mig” (Lova Herren 618:3, 5).

I Sakarjas 13:e kapitel, som inleds med orden “PÃ¥ den dagen skall Davids hus och Jerusalems invÃ¥nare ha en öppen källa till rening frÃ¥n synd och orenhet” beskrivs denna frälsning pÃ¥ följande sätt i v 7, där Fadern talar: “Svärd, upp mot min herde, mot den man som stÃ¥r mig nära! säger HERREN Sebaot. SlÃ¥ herden sÃ¥ att fÃ¥ren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de smÃ¥”. När Fadern slog sin Son pÃ¥ korset snittades dennes sida upp. Ett spjut stack upp Hans sida och ut strömmade blod och vatten (Joh. 19:34). Frälsningen stÃ¥r därmed öppen för varje människa (1 Joh. 2:2). Jesu renande blod är nog för att sona hela världens syndaskuld.

FrÃ¥n reformationstidevarvet finns en fantastisk mÃ¥lning, där en präst (kanske är det Luther själv?) stÃ¥r med nattvardskalken invid Jesu kors. FrÃ¥n Jesu sidosÃ¥r strömmar blodet ner i kalken. Det är detta försonande, renande blod som erbjuds vid nattvardsbordet. “Mitt blod, för dig utgjutet” säger Jesus, genom prästens mun förstÃ¥s. Genom detta vill Jesus säga, att lika visst som du fÃ¥r nattvardsvinet, som är Hans sanna blod, i din mun, lika visst skall du veta att du ocksÃ¥ har syndernas förlÃ¥telse, att du är frälst och salig. Jesus avslutar sitt tal till lärjungarna i dagens evangelium med att säga: “Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga” (Mark. 10:45). Han som är störst har gjort sig till den minste.

Det är förmodligen även detta som Jesus syftar pÃ¥, när Han säger de ord, vars innebörd sÃ¥ mÃ¥nga bibelläsare funderat över: “Amen, säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den mindre i Himmelriket är större än han” (Matt. 11:11). Av alla människor som pÃ¥ naturligt sätt framfötts av kvinnor är Johannes Döparen den störste. MÃ¥nga trodde ocksÃ¥ att han var Messias, den som de väntat pÃ¥. När Jesus framträdde övergick flera av Johannes lärjungar till Honom, sÃ¥som Johannes själv ville, eftersom han sade: “Jag är inte Messias. Jag är sänd framför Honom [—] Han mÃ¥ste bli större och jag mindre” (Joh. 3:28, 30). Men vissa förblev ändÃ¥ Johannes lärjungar och menade att han var den störste, större än Jesus. Det är därför Jesus säger, att visserligen är Johannes den störste av kvinnor född – men det finns en som inte är född av en kvinna pÃ¥ naturligt sätt, nämligen den jungfrufödde. Och denne har, sÃ¥som vi har hört, förnedrat sig och gjort sig till den allra minste. Men ändÃ¥ är det Han som är den störste. “Den mindre i Himmelriket är större än Johannes Döparen” (Matt. 11:11), säger Jesus.

Predikans andra del handlar om att

Jesu lärjungar gör sig stora

Jesus talade alltsÃ¥ om sin förestÃ¥ende förnedring. Hur tog dÃ¥ Hans första lärjungar emot detta tal? De hade nu vandrat tillsammans med Honom i tre Ã¥r och fÃ¥tt den allra bästa undervisning. De hade fÃ¥tt höra, att inte bara Han, deras Mästare, skulle utblottas, utan att även de själva skulle ödmjuka sig och göra sig smÃ¥. De hade fÃ¥tt höra, att om nÃ¥gon av dem ville vara den förste, skulle han vara den siste av alla och allas tjänare (Mark.9:35). De hade ocksÃ¥ fÃ¥tt höra Jesu ord: “Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark. 10:15). Det gäller alltsÃ¥ att betrakta sig sÃ¥dan man i verklighet är, nämligen lika liten och hjälplös som ett barn, om man skall kunna ta emot Guds gÃ¥va, som är syndernas förlÃ¥telse, liv och salighet, d.v.s. medborgarskap i Guds rike. Här gäller alltsÃ¥ raka motsatsen till hur det är inrättat i världsliga sammanhang. I världen utanför Guds rike uppträder folkens ledare som herrar över sina undersÃ¥tar och stormännen härskar över folken (Mark. 11:42).

Nu var det tyvärr sÃ¥, att tvÃ¥ av Jesu lärjungar ur den innersta kretsen, Sebedeus söner Jakob och Johannes, härmade denna världs maktmänniskor. De lösgjorde sig frÃ¥n de andra lärjungarna och trädde fram till Jesus med en begäran: “Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om. [—] LÃ¥t den ene av oss fÃ¥ sitta pÃ¥ din högra sida i din härlighet och den andre pÃ¥ din vänstra” (Mark. 10:35, 37). De ville alltsÃ¥ ha äreplatserna i Guds rike. Den här tanken var tydligen nÃ¥got som vunnit insteg i deras familj – kanske var äregirighet och högmod en synd som särskilt frodades i Sebedeus familj? I parallelltexten i Matteus läser vi nämligen att deras mor kom fram till Jesus och begärde samma sak (Matt.20:21). Hon ville att just hennes söner skulle ha de främsta positionerna i Guds rike.

Jesus svarade dem att nÃ¥gra världsliga furstar skulle de inte bli. Istället för framgÃ¥ng här i världen skulle de fÃ¥ dricka av lidandets kalk, och de skulle döpas med det dop, som Jesus själv skulle döpas med. Med detta menade Jesus, att de skulle fÃ¥ bära korset i Hans efterföljd. De skulle naturligtvis inte bära världens synder och dö försoningsdöden sÃ¥som Han, men de skulle fÃ¥ lida. De flesta av dem, enligt traditionen alla apostlarna utom Johannes, skulle ocksÃ¥ genomgÃ¥ blodsdopet, d.v.s. lida martyrdöden. Jesus sade ocksÃ¥ till dem att de inte skulle eftersträva makt, ära och framskjutna positioner. Den som nÃ¥got följt de senaste biskopsvalen i Svenska kyrkan, där världsliga partier lanserar sina partimärkesstämplade biskopskandidater, och där kandidaterna kan lansera sig själva i egen möteskampanjer, förstÃ¥r att det var nÃ¥got annat Jesus menade när Han sade: “Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav” (Mark. 10:44).

Inom parantes sagt kan vi lägga märke till att Jesus inte förnekar att det verkligen finns särskilda äreplatser, men Han säger att dessa skall tillfalla dem som de är beredda för (Mark. 10:40). Vilka personer dessa är vet vi inte, men kanske är det vissa kända personer frÃ¥n kyrkohistorien. Likaväl som det finns olika grader av pinor i helvetet, finns det ocksÃ¥ olika grader av härlighet i Himmelens salighet (2 Kor. 9:6-7, Dan. 12:3). Alla kristna har del av samma salighet, men de har olika mÃ¥tt av härlighet, “allteftersom de arbetat och levat här…den ene kommer att ha större klarhet än den andre, sÃ¥som den, som i sitt ämbete gjort eller lidit mera…AlltsÃ¥ kommer var och en att enligt sitt ämbete ha olikhet och ära, och ändÃ¥ skall det vara en Gud och Herre i alla och en enda glädje och salighet”, som Luther skriver. Det är självfallet, att det inte kommer att finnas nÃ¥gon avundsjuka p.g.a. av de olika mÃ¥tten av härlighet, eftersom det i Himmelen inte kommer att finnas nÃ¥gon synd. Kommer man bara innanför porten sÃ¥som den siste och ytterste – segrar man och dör salig i tron – kan jag lova att det sannerligen inte kommer att saknas nÃ¥got vad gäller lycka i Himmelen. “O, vilken glädje att jag fÃ¥r stÃ¥ med här – och tänk vilket verk av Gud att Han med sin härlighet sÃ¥ kraftigt genomlyser sina trogna!”, kommer den ytterste att jubla. De som fört mÃ¥nga till rättfärdighet skall lysa “som stjärnor, alltid och för evigt” (Dan.12:3). Vi läser ocksÃ¥ ordagrant frÃ¥n den grekiska grundtexten i 2 Tess. 1:10 att när Herren Jesus kommer tillbaka skall Han “förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem som tror”. Tänk sÃ¥ smÃ¥, ansprÃ¥kslösa och ofta skröpliga och föraktade Guds barn är här pÃ¥ jorden. Men dÃ¥ skall det bli helt annorlunda! DÃ¥ skall de lysa sÃ¥ härligt, att man beundrar Herren som förhärligats sÃ¥ i sina barn.

Det var nog inte bara Jakob och Johannes som hade hemliga drömmar om äreplatser i Guds rike. När de andra lärjungarna fick höra om deras begäran blev de uppretade, antagligen p.g.a. att de själva eftersträvade framskjutna positioner, eftersom Jesus genast samlade alla lärjungar för att tillrättavisa dem. Men trots de kristnas alla fel och brister tiderna igenom kommer Guds rike att bestÃ¥ sÃ¥ länge jorden stÃ¥r, även om det ser sÃ¥ svagt och skröpligt ut, ja “som skulle det gÃ¥ under” (Lova Herren, 735:2). Detta beror pÃ¥ att Guds rike inte grundar sig pÃ¥ människors helighet, utan pÃ¥ nÃ¥got mycket mera hÃ¥llfast, nämligen pÃ¥ Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse pÃ¥ korset, och Hans segerrika uppstÃ¥ndelse. Den grunden framhÃ¥ller Jesus bÃ¥de i början och i slutet av vÃ¥r predikotext.

Den regel som Jesus framställer, att bara de som blir som barn kan komma in i Guds rike, överensstämmer med det som Johannes Döparen sade: “Han mÃ¥ste bli större och jag mindre”. Hur skall dÃ¥ detta gÃ¥ till? Avslutningsvis skall vi helt kort säga, att

Gud gör lärjungen liten och Jesus stor

Vi hörde tidigare i predikan hur Fadern slog sin Son pÃ¥ korset och därmed snittade upp dennes sida, varur blodet rann. Vem som helst fÃ¥r nu komma och tvättas ren i Jesu blod och bli medlem av Guds sanna församling här pÃ¥ jorden, som ju bestÃ¥r av alla människor som fÃ¥tt sina hjärtan tvättade rena i Lammets blod. Det tragiska är dock att ingen människa vill komma, “ingen finns som söker Gud” (Rom. 3:11). Människan är av naturen högmodig och självbelÃ¥ten och tror sig inte behöva nÃ¥gon förlÃ¥telse eller frälsning. Men fÃ¥r Guds Ande komma till tals med henne, skall Han överbevisa henne om hennes synd (Joh.16:8-9). Genom lagens dom till helvetet snittar Gud henne, hon sÃ¥ras i sitt högmod och förödmjukad är hon nu beredd att lÃ¥ta sig inympas i stammen och fÃ¥ del av den livgivande sav som är Guds Sons blod, vilket renar oss frÃ¥n all synd (1 Joh.1:7). Det behövs tvÃ¥ snittytor, en pÃ¥ Sonen och en pÃ¥ den som skall inympas, och det är Gud, den sanne trädgÃ¥rdsmannen, som utför verket. Den som livnär sig, dricker, av Jesu pÃ¥ korset utrunna blod äger livet, den som inte gör det saknar livet (Joh. 6:53-54) och Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36).

Att förbli i Jesus är alltså att genom tron sätta hela sitt hopp till den blodiga försoning Han åstadkommit. Genom lagens dom krossas det stolta människohjärtat och människan görs liten, och genom evangeliets ljuvliga löften målas Jesus och Hans frälsningsverk upp i stora penseldrag framför trons öga. Genom sina två verktyg, lag och evangelium, gör Gud lärjungen liten och Jesus stor, såsom sig bör: Han måste bli större och vi mindre.

Amen.