av Lars Borgström Predikan Septuagesima Luk. 17:7-10

Septuagesima betyder â€den sjuttionde†och innebörden av denna söndags namn är att vi nu befinner oss ca sjuttio dagar före pÃ¥sk. Eftersom denna söndag alltid inträffar nio veckor före pÃ¥skdagen är det ju egentligen endast sextiotre dagar fram till pÃ¥sk, men kanske p.g.a. att nästa söndag bär namnet Sexagesima, â€den sextiondeâ€, och därmed skall markera att det dÃ¥ är ca sextio dagar fram till pÃ¥sk, har vÃ¥r söndag idag fÃ¥tt det lite märkliga namnet â€den sjuttionde†– det är ju alltid enklare att avrunda till jämna tiotal och dÃ¥ namnet Sexagesima var upptaget fick man ta till nästa tiotal, Septuagesima.

De två söndagarna Septuagesima och Sexagesima utgör förfastan. Den egentliga fastan inleds sedan söndagen därpå, på Fastlagssöndagen. Redan nu börjar så smått uppladdningen inför påsk. Kyrkoårets indelning vill få våra blickar att vändas mot Golgata kors och Josef av Arimateas tomma grav.

Guds oförskyllda nåd är ämnet för denna söndag och att vi är Guds barn av nåd allena skall vi hela tiden ha i tankarna, då vi studerar Jesu ord om vad det innebär att leva och verka i Guds rike. Först skall vi säga något om att

Guds rike är monarkiskt

Våra riken på jorden kan vara av olika slag: demokratiska, diktatoriska, aristokratiska o.s.v. En del stater har fortfarande kvar monarkin som en kvarleva från svunna tider, men kungahuset är då endast en ögonfägnad som skänker glans åt högtidliga fester och invigningar. Det var århundraden sedan den enväldige monarken var en realitet. Men i Guds rike är det annorlunda. Den bästa definitionen av Guds rike är att det är den maktsfär där Gud ensam regerar, där Hans vilja råder oförkortad. Jesus Kristus, den smorde Konungen, är den oinskränkte regenten i Guds rike. Guds rike är alltså en absolut monarki.

Den som vill vara medborgare i Guds rike måste ge upp sin egen vilja och böja sig under den Allsmäktige Konungens vilja. Guds rikes lagar är inte förhandlingsbara och stiftas inte genom parlamentariska processer. De går inte att rubba genom folkomröstningar eller majoritetsbeslut. En kristen människa respekterar de lagar som råder i Guds rike, även om de ligger i strid med de lagar som ogudaktiga människor lyckats genomdriva i de moderna, sekulariserade och på flera sätt antikristliga samhällena. Han eller hon tycker ju att det är mycket viktigare vad Guds sagt i sitt eviga och oföränderliga ord än vad människor tycker och tänker om saken. Det förra,Guds Ord, kommer att bestå när himmel och jord går under (Matt. 5:18, 24:35) men de senare, människorna, är som gräs på marken som torkar bort och vissnar (Jes. 40:7-8). Den sanna Gudsfruktan driver bort människofruktan.

Rikets barn är tjänare

Jesus berättar för oss idag om hur förhållandet är mellan herren i ett hus och hans tjänare. Sedan säger Han till sina lärjungar, de som ville höra till Honom och alltså vara Rikets barn, att de skall se på sig själva som sådana tjänare. Vi måste för att förstå denna jämförelse förflytta oss i tid och rum till det gamla Orienten för två tusen år sedan. Då fanns det inga fackföreningar som tillvaratog arbetarnas intressen, inga semesterveckor, OB-tillägg eller någon medbestämmanderätt. Tjänaren i ett hushåll var helt utlämnad åt husets herres vilja och godtycke.

Detta säger oss att de som skall vara medborgare i Guds rike, eller Guds barn med en mer kärvänlig benämning, skall vara helt underdåniga och tjänstvilliga. När de har uträttat en tjänst skall de se detta som början på nästa. Tjänarna i Jesu exempel, de som kom från sädesfälten eller djurskötseln, gick inte in i huset för att äta och vila utan för att laga mat åt husets herre och sedan passa upp honom.

Om nu dessa ord gällde Jesu första lärjungar, apostlarna, som utgör grunden för den nytestamentliga församlingen (Ef. 2:20), hur mycket mer gäller detta inte oss andra som ocksÃ¥ vill vara stenar i det andliga husbygget som är Kristi kyrka? Hur borde inte dessa ord ödmjuka oss! När Jesu apostlar gjort allt – de som oförskräckt predikade evangeliet inför landshövdningar och mäktiga fiender, som utförde under och kraftgärningar, som beseglade sin tro med sitt blod – när de gjort allt detta skulle de inte ens begära ett tack, utan istället se pÃ¥ sig själva som onyttiga tjänare som endast gjort det de var skyldiga att göra. Tänk nu i ljuset av detta om nÃ¥gon av oss skulle inbilla sig vara nÃ¥got stort i Guds rike, att han genom att bli en kristen liksom gör Jesus en tjänst och ser sig som en topprekrytering för kyrkan eller församlingen. En sÃ¥dan människa har alldeles för höga tankar om sig själv och behöver ödmjukas, annars kan han aldrig bli till nÃ¥gon nytta i Guds rikes tjänst. Troligtvis har han inte ens inträtt i det rike vars port är sÃ¥ trÃ¥ng att den som är stor och stark i sig själv inte kan tränga sig in.

Tjänandet i Guds rike innebär sann frihet

För mÃ¥nga människor lÃ¥ter det som nÃ¥got tungt och olyckligt att vara tjänare och bunden till sin Herres vilja. De vill istället vara fria och följa sin egen vilja. SÃ¥ definierar de viljans frihet. Men vems vilja är det egentligen de följer när de följer â€sin egen viljaâ€, den frÃ¥n Gud emanciperade viljan? De följer den ondes vilja, den gamle ormen som i lustgÃ¥rden lockade de första människorna att detronisera Herren Gud frÃ¥n sina hjärtans tron och istället till regent kröna det av ormgiftet genomsyrade gamla jaget. Kring detta onda jag cirklade nu alla begär, önskningar, planer och tankar. Den förmenta friheten som djävulen lockade med hade gjort människan, mänskligheten, till träl under synden. FrÃ¥n att ha varit Guds avbild; rättfärdiga, heliga och i omedelbar gemenskap med Gud, hade människorna nu blivit djävulens avbild, d.v.s. i mÃ¥nga avseenden lik den onde.

I sin stora nÃ¥d övergav inte Gud människorna i deras fÃ¥ngenskap utan sände sin enfödde Son för att frälsa det som var förtappat, friköpa de förslavade, befria de fÃ¥ngna. Paulus skriver till de kristna i Galatien: â€Kristus friköpte oss frÃ¥n lagens förbannelse, när Han blev en förbannelse i vÃ¥rt ställe†(Gal. 3:13). Genom Kristi dyra Ã¥terlösningsverk har en rättfärdighetsdom fallit över hela den i synd fallna världen. Alla människor har förklarats rättfärdiga för Jesu Kristi skull. Den som fÃ¥r upp ögonen för detta och hÃ¥ller Guds Ord om detta för sant, har blivit född pÃ¥ nytt och Ã¥terigen blivit en avbild av den sanne Guden (Ef. 4:24). Han är befriad frÃ¥n satans band och bojor och kan nu leva efter sin högsta bestämmelse, i enlighet med Guds mening. Detta är att vara fri i ordets sanna och djupaste mening. I Himmelen är vi sedan allra friast, eftersom där ingen synd längre ens är möjlig.

Vi ser alltså att människan egentligen inte har någon egen, självständig frihet. Antingen är hon förslavad under djävulen eller befriad av Gud till att leva i enlighet med Hans vilja, som en tjänare i Hans absolut monarkiska rike. Vi kan inte själva befria oss från satans välde, utan det kan endast Gud göra. Luther skriver i sin berömda skrift Om den trälbundna viljan:

â€Kort sagt: om vi är under denna världens Gud, utan den sanne Gudens verkande och Ande, sÃ¥ hÃ¥lles vi fÃ¥ngna efter hans vilja, sÃ¥som Paulus säger till Timoteus, sÃ¥ att vi inte kan vilja annat än vad han vill. [—] Men om nÃ¥gon, som är starkare, kommer över honom och besegrar honom och för oss med som segerbyte, dÃ¥ är vi Ã¥ter genom dennes Ande slavar och fÃ¥ngar. Det är dock en kunglig frihet. Gärna vill vi nämligen och gör vad han själv vill. SÃ¥ har den mänskliga viljan sin plats i mitten som ett oskäligt riddjur. Om Gud sätter sig pÃ¥ den, vill och gÃ¥r den dit Gud vill. Det heter ju i psalmen: â€SÃ¥som ett oskäligt djur var jag inför dig.†Sätter sig Satan pÃ¥ den, vill och gÃ¥r den, dit Satan vill. Det stÃ¥r inte i dess fria avgörande att springa till den ene eller andre av ryttarna och söka honom, utan ryttarna själva kämpar om att fÃ¥ och äga den.

Två väldiga strider om vår själ, två makter som vida överstiger våra krafter. Av dessa två är Gud den starkare och befriar oss från satans välde genom sitt Ord, sina löftet i evangeliet, det glada budskapet om Hans Sons ställföreträdande tillfyllestgörelse. Jesus Kristus har betalat priset för våra svåra synder och uppfyllt lagen, levt ett helt rättfärdigt liv, i vårt ställe. Korset och den tomma graven, det som vi i helig faste- och påsktid nu riktar in oss mot, står som vittnesbörd om det fullbordade frälsningsverket. Tror du detta är du frälst och salig, född på nytt till den levande, sanne Gudens avbild, befriad från djävulen till osjälvisk och ödmjuk tjänst i Guds rike.

Amen.